Erkännande

De gånger måendet inte är på topp, det är ett enormt projekt att samla ihop nog med energi för att ta sig ur sängen och det känns som det inte spelar nån roll vad som än händer för världen kommer liksom aldrig mer att vara i färg, det är dessa gånger som det där avgörande, det där man inte på nåt vis behöver rasar över en. Eller så händer det när livet är på topp också, men med den skillnaden att händelser i gråskalor går en förbi eftersom resten av livet dessa gånger är i färg. Hur som helst har senaste tiden varken varit färgsprakande eller någon höghöjdsupplevelse. Trots konstanta försök att förhålla mig positiv, se det som är bra och vara nöjd har jag inte riktigt lyckats. November och decembers närhet har influerat tillvaron, vilket medför djupa dalgångar av minnen, tomhet och sorg. Dessa månader har den inverkan på mig, Camilla och Emelie. Det får vara så också, det måste det få. Ibland får man bara lov att låta en del saker ta plats, hur jobbigt det än är.

Det som hände häromdagen var varken nåt stort eller egentligen nåt att bry sig om. Ändå var det den händelsen som fick mig att totalt tappa intresset för, som jag såg det då, denna totalt överskattade tillvaro som kallas liv. Det var under en promenad med husgudarna med måendet i botten men med humöret relativt intakt, som det hände. Nämligen är det en väldig skillnad på att vara under ytan och att vara grinigt sur. Så medan vi gick där, husgudarna och jag, med en enda önskan och det var att få vara ifred på vår promenad, dök en syrlighet av icke önskvärd styrka dök upp. Syrligheten bestod i en självutnämnd förvaltare av ortens ägor i en, ursäkta språket, ful kärringform. Ful på grund av den bittra utstrålningen som osade runt denna humörsprövande tant, för själva utseendet i sig kan jag inte påstå att jag ens kommer ihåg. Hon kväkte, med huvudet ut genom ett fönster, ut sina icke efterfrågade åsikter om att hundar just den dagen inte var välkomna på den fläcken av jorden. Eftersom till och med husgudarna uppförde sig exemplariskt dagen till ära och varken de eller jag störde nån där vi gick, kände jag mig irriterad över detta bittra inslag i min redan nedstämda tillvaro. Lugnt och vänligt förklarade jag ändå för bitterheten i tantform att varken äganderätten eller förvaltarskapet för ortens ägor ingår som nån av hennes förmåner eller uppgifter. Därefter kom en traktor åkandes och störde henne ytterligare, med den påföljden att hon drog in huvudet och smällde igen fönstret igen. Om det var en synnerligen dålig dag, frontallobsdemens eller en för djup titt i nån styrkande flaska som var orsaken till den fräsande syran som rann ur nämnda bitterhet vet jag inte, däremot vet jag att efter närkontakten med redan beskriven livsform var jag inte bara under ytan. Jag erkänner att jag dessutom var ofrånkomligt sur. Nämligen är det vid dessa under ytan tillfällen inte så lätt att vända ett dåligt humör och naturligtvis återspeglades mitt humör hos såväl Camilla som Emelie. Naturligtvis påverkades alla i min omgivning av att jag rasade ytterligare några steg neråt och påverkan blev inte mindre påtaglig av att jag dessutom var grinigt sur. En människas negativitet resulterade därmed i många fler människors klart försämrade livskvalitet, för att inte tala om humör. Det tog mig flera dagar att komma ur den sura pessimismens träsk, vilket inte underlättades det minsta av vetskapen om att det är mitt ansvar att hitta ett för mig fungerande förhållningssätt till vad det nu än är som kommer i min väg. Andra människor och livet i stort beter sig konstant på alla möjliga underliga sätt och en del av dem innefattar mindre önskvärda beteenden och skeenden, nåt som det gäller att kunna tackla på ett fungerande sätt. Det är en sak när jag är på topp, men när situationen är den omvända påverkas jag extremt negativt av mindre positiva människor, miljöer eller skeenden. 

Kontentan av dessa sura dagar är att jag, trots vetskapen om allas egna ansvar för att förhålla sig på ett bra sätt till det som händer, är ännu mer medveten om vilket ansvar alla människor har för valet av förhållningssätt gentemot alla andra runt omkring sig. Ingen annan har egentligen rätt att kliva in med en smittande negativitet i någon annans sfär. Det är helt okej att vara både sur, ledsen eller arg, men det är inte okej att pracka beteenden till följd av dessa känslor på andra människor. Ingen vet vilket tillstånd den andra människan är i och ingen vet vilka konsekvenser ett negativt beteende ger för andra. Så med allt detta sagt, vill jag bara påpeka möjligheten att hålla alla kroppsdelar inomhus vid kombinationen av ett mindre bra humör nån dag och bristen på ett vettigt förhållningssätt inom räckhåll. Antagligen räddar det flertalet andra människors dagar framöver, så det kan det vara värt.