Fyra år sen Carro begravdes - uppgiven & trött

Imorgon är det fyra år sen Carro begravdes. Fyra overkliga år av enorm saknad. Fyra år sen hennes vita kista stod framme i kyrkan med ett hav av lila blommor ovanpå. Lila var Carros favoritfärg, därför fick hon lila blommor på sin kista. Julen var för Carro den absolut viktigaste högtiden och hon älskade att pynta och pyssla inför den. Nu är julen en påminnelse om att det saknas två av oss, eller det som i alla fall brukade vara oss. Älskade lilla Carro. Om hon bara visste hur mycket vi önskar att hon och Henke vore en del av oss igen. Nu är de inte det och kommer heller aldrig mer att vara det. Aldrig mer är en fruktansvärt lång tid, om det så skulle visa sig att aldrig mer bara är några dagar till. Jag är uppgivet trött på det här livet ibland och ibland är till exempel idag.

Mitt i alla försök att förhålla mig till att ha förlorat Carro och Henke, försöka stå upp i det så jag åtminstone kan hålla uppe Camilla och Emelie när de behöver det och i all den uppgivenhet som ibland är fallet, ska jag även förhålla mig till bekymmer inom en helt annan del av livet. Det har pågått länge så jag borde vara van, men det är jag inte. Faktiskt är det situationer av det slaget som ibland får mig helt uppgiven, det som får bägaren att rinna över och livsledan att sätta in. Imorgon till exempel, samma dag som Carro begravdes på för fyra år sen, förväntas jag lämna ett svar till min arbetsgivare på det besked de gav mig 15.44 idag. Eller förväntas är faktiskt ett för svagt uttryck i det här fallet, de har ställt ett krav på att jag lämnar besked till dem i berörd fråga imorgon. Ett dygns betänketid. Åtminstone lämnar det inte mycket till övers att orda om vad gäller ödmjukhet. Intet nytt har tillförts i frågan. Det spelar mig ingen roll vilket av de två alternativ de gett som kommer att bli resultatet av allt som pågått sen i mars 2011. De kan välja fritt, för min del är det likgiltigt vilket av alternativen det slutar med. Jag har tröttnat ur och är less på hela situationen. När Henke dog var en av mina första reaktioner att det gjorde så ont att jag inte orkade med den smärtan igen, varför min tanke till en början var att jag helt enkelt inte skulle vara kvar i livet längre. Det var det halmstrået som jag klamrade mig fast vid på väg till akuten i Mora den kvällen. Det vill säga tills jag chockad vred huvudet och såg Camilla som lika chockad och trasig satt bredvid mig och insåg att det inte skulle gå att skippa det här livet den gången heller. Nästa halmstrå kom då att bestå i att jag bestämde mig för att lägga mig ner och aldrig mer kliva upp eller ens öppna ögonen igen. Ibland ångrar jag faktiskt skarpt att jag inte höll fast vid det beslutet.