Avbrott

Somliga dagar känns vardagens inte som den allra bästa platsen att vara på. En del dagar är det till och med nödvändigt att fly från den invanda lunken, rutinerna, livet och tankarna. Idag var en sån dag, en dag med flykt från det mesta. Även om en stor del av det mesta ändå har en tendens att följa med, eftersom man själv är med på resan, distraherar ett avbrott i den vardagliga lunken alla de tankar som man inte alltid orkar tänka, den livsleda som ibland dyker upp och den tristess som dagliga rutiner har en tendens att leda till då och då. Redan igår kom behovet av flykt smygandes. Jag var inte den enda som kände av det, utan även Camilla var drabbad. Vi bestämde oss därför för att ta vår tillflykt till Karlstad och Ikeas lugnande atmosfär. Inte för att det var nödvändigt, inte för att vi egentligen hade råd heller, men för att gynna den själsliga friden och för att försöka locka livslusten att återvända igen. Emelie tyckte inte om våra planer. Igår snöade det och det ger automatiskt Emelie en hel del ångest om någon ska bege sig ut på vägarna. När Henke omkom snöade det och det har satt sina spår, hos henne, hos Camilla och hos mig. Vi pratade med henne, både Camilla och jag. Samtalen handlade om att det inte går att kontrollera livet, om att köra så försiktigt så och om att våga lita på att saker och ting kan gå bra också igen. Trots att Emelie blev lugnare var hon ändå något skeptisk till våra planer imorse, fast skeptisk på ett mer avslappnat sätt än dagen innan. Så vi begav oss iväg vid halv tio imorse, med mamma i bagaget eller i alla fall i baksätet. Till att börja med i alla fall. I samma sekund som mina ögonlock började bli tunga, förpassades jag till baksätet och mamma fick rollen som kartläsare. Det passade mig utmärkt, jag sov gott ända fram till Karlstad.

Väl där spenderades relativt många timmar bland kuddar, glas, bord och ljus. Nån kaffekopp hanns också med och även ett besök på Max. Emelie spenderade sin dag efter skolan tillsammans med Eve och husgudarna. Ikeabesöket gjorde susen. Även den här gången lyckades det fördriva såväl oönskade tankar, som vardagstristess. Timmarna där medförde, förutom ett bord och några ljus, både hemlängtan och en mer harmonisk inställning till livet. Så vi åkte hem, trötta och nöjda med dagen. Hem till Emelie och julkalendern tillsammans i kombination med några koppar kaffe. När Emelie lagt sig, tittade Camilla och jag på ”Livet på andra sidan”. Det avslutades med att en mamma med dotter gick till ett av de medium som medverkar i programmet. De ville få kontakt med en avliden dotter respektive syster och fick det också, men det som gjorde mig mest berörd var systerns sätt att beskriva sin känsla av deras förlust. ”Man känner sig halv”, var en av de saker hon sa. Det är ord jag hört tidigare, men då hemma hos oss. Precis de orden har Camilla uttryckt. Det är inte lätt att förlora två av sina syskon, det medför en trasighet och saknad som antagligen aldrig försvinner. Så de är starka, Camilla och Emelie, som hanterar det så enormt bra som de gör och som varje dag väljer livet och att göra allt för att leva istället för att bara försöka överleva.  

Förutom Ikea, julkalendrar och livet på andra sidan har det hänt nåt riktigt spännande, men den spänningen tänker jag hålla på ett tag. Imorgon är det ett möte med bland annat arbetsgivaren igen. Jag har inga förväntningar över huvudtaget. Tilliten är borta från min sida där, men som alla andra gånger skulle jag göra vågen om det medför en glad överraskning. Nu ska jag, nöjd över att vara i hemmets lugna vrå och med insikten om att havregrynsgröt kommer att vara ofta förekommande efter denna resa, förpassa mig i säng. Det är trots allt väldigt efterlängtat efter en sån här dag.