Henkes vetekudde

Någon gång efter att vi flyttade till huset vi bor i nu, försvann nåt väldigt viktigt. Det som försvann var och är viktigt på så många vis och står för så mycket. Det försvunna är en vetekudde. Henke sydde den till mig när han hade syslöjd och så gott som varje kväll ett tag efter att Carro hade dött, kom han upp med den uppvärmda kudden och la den på mina fötter för att jag inte skulle frysa. Nämligen frös jag så gott som hela tiden då och även om kylan jag kände kom inifrån, var Henkes vetekudde som en skänk från ovan. Efter ett tag blev Henkes vetekudde en trygghet och utan den klarade jag inte av att få upp någon som helst värme när jag lagt mig, så om Henke inte kom upp av sig själv med den ropade jag på honom. Jag behövde aldrig säga vad jag ropade om, utan han kom upp med ett snett lite överseende leende och la vetekudden på mina fötter, så brukade vi prata en stund innan han gick ner igen.

Jag älskar min son. Han var min klippa i livet, så trygg, jordnära, tålmodig, pedagogisk och med en helt galen humor, och jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan honom resten av mitt liv. Därför blev jag bedrövad när Henkes vetekudde försvann. Den är så mycket mer än bara en värmekälla. Den är en länk till honom, till Henke som jag saknar och inte vill vara utan. Så för ungefär en och en halv vecka sedan kom den tillrätta igen. Emelie hade hittat den på övervåningen någonstans och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev. Plötsligt kändes Henke lite nära igen, plötsligt kunde jag le åt minnet av när han leende kom upp och la den på mina fötter på kvällarna. Älskade underbara Henke! Hur glad jag än är att din kudde kommit tillrätta, kan inget lindra tomheten du lämnade efter dig. Jag saknar dig min son.  

Större än rädsla

Modig och stark <3

Oräkneliga är de gånger jag har förundrats över mina barn. Samtliga av dem besitter en enorm inre styrka och ett väldigt mod. Det visar sig och har visat sig på lite olika sätt och vid många olika tillfällen, men det visar sig alltid och har alltid visat sig. Jag är otroligt stolt över dem, över alla mina fyra väldigt starka och enormt modiga barn. I fredags visade Camilla upp sin inre styrka, sin inre känsla för att göra rätt oavsett den egna rädslan och ett enormt mod. I fredags begravdes Axels. 

Axel är en av Camillas viktiga vänner, en vän som finns i en stor del av hennes hjärta och som är en av dessa fina människor man stöter på då och då i livet. Camilla och Henke träffade Axel första gången när de var på Peace and Love tillsammans. Det var då Henke tyckte att det mest passande vore om Axel tatuerade in sitt namn på sin axel, så det gjorde han. Det var Axel Camilla åkte och hälsade på när hon begav sig av till Småland. Han fick Camilla att skratta trots att livet inte direkt var vackert för henne. Axel är 22 två år, eller han var det tills för några veckor sen. Han kommer aldrig att bli 23 år och det var hans begravning Camilla var på igår.

Camilla åkte dit trots att jag vet hur mycket det kostade henne. Senast natten innan ringde hon mig och var väldigt  ledsen och minst lika rädd. Ingen av oss har varit på begravning sen Jens, Henkes kompis som omkom i samma trafikolycka som Henke, begravdes. Det krävs en del av oss bara att gå in i kyrkor eller på kyrkogårdar nu för tiden, så att gå på begravning kräver massor. Framförallt kräver det mycket mod. Jag är inte säker på att jag skulle ha klarat av det så bra, men det gjorde Camilla. Hon struntade i sin egen rädsla för att inte klara av att hålla ihop och visade sin vän och hans familj den respekten att hon tog ett sista farväl av honom. Jag är otroligt imponerad över hur modig hon är, för det är bara en väldigt modig, osjälvisk och stark människa som klarar det hon gjorde igår. Min starka dotter, ett av mina väldigt starka barn, det går inte annat än att vara förundrat tacksam över att få ha en sån människa i sitt liv och det är mitt barn. Det är en av alla orsaker till att jag älskar henne så. Fast jag skulle förstås älska henne oavsett, hon är ju, som sagt, ett av mina barn.