Skjut mig!!!

Inför gårdagens föreläsning

En del dagar är helt enkelt jävligare än andra. Kanske är det beroende på att de är lite jävligare som vissa inslag har en mer negativ inverkan än vad de borde, eller kanske det bara beror på att energin är slut och dagen och dess inslag därför har en mindre positiv genklang i tillvaron än andra dagar. Hur det nu än är, så har den här dagen varit en jävligare dag. Till att börja med startade den extremt tidigt och för dem som känner mig, kommer det inte som nån överraskning att väldigt tidigt inte kan kombineras med suveränt i min värld. Det har även varit en dag när jag träffat människor. Det gör jag i och för sig väldigt ofta, men väldigt ofta är det imponerande människor på ett eller annat vis som jag möter i olika sammanhang. Jag älskar att imponeras, det ger mig hopp om världen. Lika mycket som jag älskar det, avskyr jag att utsättas för motsatsen. Dagen idag som är en jävligare dag, ramlade motsatsen i singularis omotiverat i min och andras väg. I och med det blev det återigen väldigt tydligt att negativitet sprider sig som ringar på vattnet, varför jag efter studien av nämnda fenomen begav mig hem på lunch i ett miserabelt tillstånd. Åtminstone var det miserabelt om miserabelt definieras som mindre imponerad av tillvaron.

Utsikten under kris och utveckling

Väl hemma stötte jag ihop med dagens inhämtade post. Om dagen var jävlig innan, var det i den sekunden den blev en jävligare dag. Med posten kom nämligen ett brev av ekonomikaraktär, som i extrem fart slungade mig till den personliga konkursens brant. Det var även i den sekunden jag drabbades av total trötthet och skjutmig-syndromet. Ett syndrom som sedan suttit i resten av dagen. Fast mitt i all miserabel vapen-inventering går det inte att förneka att jag även idag har haft med väldigt många underbara människor att göra, människor som har imponerat på olika vis och som fått mig att känna mig lyckosam. Så många underbara människor det finns, så många kloka människor det finns och vilken tur jag har som har så många av dem omkring mig. Vilken tur också att miserabelt skjutmig-syndrom leder till att former för att avreagera sig krävs, så turligt att det just den här jävligare dagen antog formen av hysteriskt golvskurande. Nu är jag fortfarande i stadiet för skjut mig, men jag har åtminstone himla nyskurade golv.

Anette

Kanske går det att prata om en uppblossande kris efter dagens post. Turligt nog, kanske som en förberedelse på att livet hade lite mer av krångel att ge, var jag tillsammans med Anette på en föreläsning om kris och utveckling igår. Där framfördes budskapet om att kriser, om man tar sig ur dem, leder till utveckling, att livet blir mer fyllt av liv efter en kris och att liv innefattar de små sakerna efter en kris. Det var en trivsam tillställning, med klokord kombinerat med musik. En av låtarna som spelades var Eric Claptons if I see you in heaven. När Carro skulle begravas, var Henke riktigt bestämde på en sak. Det var att just den låten skulle spelas på hennes begravning. Naturligtvis spelades den därför på Carros begravning och eftersom den var viktig för Henke, så spelades den även på hans begravning två år senare. Igår när jag hörde den igen, hamnade jag åter i kyrkan i minnet. Jag åkte tillbaka till synen av två vita kistor, som innehöll två av de viktigaste personerna i min värld med två års mellanrum och naturligtvis gick jag sönder igen. Kanske nån som känner mig väl såg det på mig, antagligen såg Anette det som inte bara är Anette utan även den präst som begravde både Carro och Henke och har varit med i mitt liv på olika vis ändå sen Carro försvann. I övrigt syntes det inte på mig att alla bitar som jag konstant jobbar för att hålla ihop återigen slets isär och spreds åt alla håll, inte ens mina kvarvarande barn såg det på mig när jag kom hem. Ingen såg det nog så väldigt tydligt idag, en dag som var en av de jävligare dagarna, för det är just det som är grejen. Det syns inte alltid när en människa går från något så när ihopfogad till spridda fragment, som det tar enorma mängder energi att försöka foga samman gång på gång. De som såg det tydligt igår var hundarna och kudden. Hundar och kuddar bryr sig inte om ifall man inte längre är hel, de bryr sig inte om att fragmenten av det man en gång var yr omkring eller att tårar blöter ner pälsar och kuddvar. De ligger tålmodigt nära och väntar på att de första bitarna ska ramla på plats igen och kanske fogas samman och de vet att de bästa de kan göra är att bara finnas där. Kravlöst, kärleksfullt och helt utan dömande. Kanske det, att inget höll ihop de delar som tidigare var jag, utgjorde en del av att dagen idag var en jävligare dag. Kanske det var en del i att närheten till den vandrande negativiteten i singularisform hade en så stark inverkan och kanske det hjälpte till för att få mig att hamna i skjutmig-stadiet efter ekonomikatastrofens inträde i mitt liv. Hur det nu än är med det, så vet jag att det kommer att ta mig lång tid och mycket energi att plocka ihop mig själv igen och jag vet att den ekonomiska aspekten av det hela inte kommer att vara till nån vidare hjälp i det arbetet. 

Förändrad KBT & handlingskraft i ridbyxor

Sömnen lever, som vanligt, sitt eget liv och vägrar infinna sig i den vardagslunk som de flesta anser vara normal. Snön lever även den sitt eget liv och beter sig som enligt många är det normala, genom att ramla ner i tid och otid. Själv förundras jag över det normaliseringstillstånd som verkar råda över rädslan för förändringar. Varje dag träffar jag någon, om inte annat ser jag min egen spegelbild, som hyser en näst intill krampaktig rädsla för att den situation de befinner sig i på nåt vis ska förändras. För en del handlar det om en rädsla för misslyckande om de förändrar sina drömmar, andra är livrädda för att förändra sina liv och uppnå sina drömmar, medan ytterligare någon är rädd för förändringen i sig. En del förändringar kan verka skrämmande, men det går inte att styra livets framfart och liv innebär konstanta förändringar. Stagnation, som snarast verkar vara motsatsen till liv, finns inte ens som ett tankescenario i livets skådespel. Istället sveper livskraften fram och lever, utvecklas och tar sig nya former. Stagnation av alla slag medför snabbt att det som tidigare varit i färg, förvandlas till att gå i grått och en grådassig tillvaro är inget för livskraftens porlande karaktär. Därför har livet oftast beredskap för att förhindra att dess kraft stoppas upp, genom att på ett eller annat sätt tvinga fram handlingskraft och initiativtagande om det inte sker genom medvetna handlingar och val. De senaste dagarna har saker som jag dragit ut på, kanske till och med varit medveten om att jag borde förändra, serverats som möjligheter att reda upp och göra klara. Hela jag är i stand by, redo, förväntansfull och rastlöst otålig inför vad som komma skall, men innan nåt kan komma måste en del saker ordnas upp, förändras och bli klara. En del av situationerna är skrämmande att ens titta på, andra är enkla att göra medvetna val i och helt enkelt transformera. Ytterligare en del av förändringarna kommer oväntat, som idag när en relativt stor arbetsrelaterad förändring slog ner i mitt medvetande genom ett telefonsamtal. Det blir, precis som jag sagt tidigare, en spännande vår.

En annan förändring dagen till ära kom tidigt, redan imorse, även den genom ett telefonsamtal. Det var ingen omvälvande förändring, som på nåt vis satte spår för framtiden. Ett av dagens planerade göromål, som bestod av KBT på MHE, förändrades till följd av att vabruari kom i vägen. Inte för min del, men för KBT människan. Jag har nämligen förmånen att få genomgå sorgebearbetning på MHE-kliniken i Mora och än så länge har jag inget annat än positiva saker att säga om det. Idag blev det dock, som sagt, inställt och istället blev det lunch hos morsan. Stekt fläsk med löksås var vad som stod på menyn, vilket följdes upp med ingående kaffeterapi på samma ställe med förstärkt deltagarantal i form av Tove och Johanna. Från mamma begav vi oss, Emelie, morsan och jag, till Hasse och Majan för ytterligare kaffeterapi och ridbyxprovning för Emelies del. Hon hittade ett par passande helskodda bruna ridbyxor, som kommer att invigas imorgon när hon gör en förändring i sitt liv genom att börja rida i grupp på Varghedens islandshästar. Det blir en spännande dag för såväl Emelie som för mig, som får äran att följa med och titta på. En önskad förändring i mitt liv vore annorlunda sovvanor. Kanske kommer den önskan att gå i uppfyllelse nästa vecka, när jag börjar arbeta heltid från att ha varit heltidssjukskriven sen januari förra året. Som sagt, det blir en spännande vår och jag ser fram emot den.