Skjut mig!!!

Inför gårdagens föreläsning

En del dagar är helt enkelt jävligare än andra. Kanske är det beroende på att de är lite jävligare som vissa inslag har en mer negativ inverkan än vad de borde, eller kanske det bara beror på att energin är slut och dagen och dess inslag därför har en mindre positiv genklang i tillvaron än andra dagar. Hur det nu än är, så har den här dagen varit en jävligare dag. Till att börja med startade den extremt tidigt och för dem som känner mig, kommer det inte som nån överraskning att väldigt tidigt inte kan kombineras med suveränt i min värld. Det har även varit en dag när jag träffat människor. Det gör jag i och för sig väldigt ofta, men väldigt ofta är det imponerande människor på ett eller annat vis som jag möter i olika sammanhang. Jag älskar att imponeras, det ger mig hopp om världen. Lika mycket som jag älskar det, avskyr jag att utsättas för motsatsen. Dagen idag som är en jävligare dag, ramlade motsatsen i singularis omotiverat i min och andras väg. I och med det blev det återigen väldigt tydligt att negativitet sprider sig som ringar på vattnet, varför jag efter studien av nämnda fenomen begav mig hem på lunch i ett miserabelt tillstånd. Åtminstone var det miserabelt om miserabelt definieras som mindre imponerad av tillvaron.

Utsikten under kris och utveckling

Väl hemma stötte jag ihop med dagens inhämtade post. Om dagen var jävlig innan, var det i den sekunden den blev en jävligare dag. Med posten kom nämligen ett brev av ekonomikaraktär, som i extrem fart slungade mig till den personliga konkursens brant. Det var även i den sekunden jag drabbades av total trötthet och skjutmig-syndromet. Ett syndrom som sedan suttit i resten av dagen. Fast mitt i all miserabel vapen-inventering går det inte att förneka att jag även idag har haft med väldigt många underbara människor att göra, människor som har imponerat på olika vis och som fått mig att känna mig lyckosam. Så många underbara människor det finns, så många kloka människor det finns och vilken tur jag har som har så många av dem omkring mig. Vilken tur också att miserabelt skjutmig-syndrom leder till att former för att avreagera sig krävs, så turligt att det just den här jävligare dagen antog formen av hysteriskt golvskurande. Nu är jag fortfarande i stadiet för skjut mig, men jag har åtminstone himla nyskurade golv.

Anette

Kanske går det att prata om en uppblossande kris efter dagens post. Turligt nog, kanske som en förberedelse på att livet hade lite mer av krångel att ge, var jag tillsammans med Anette på en föreläsning om kris och utveckling igår. Där framfördes budskapet om att kriser, om man tar sig ur dem, leder till utveckling, att livet blir mer fyllt av liv efter en kris och att liv innefattar de små sakerna efter en kris. Det var en trivsam tillställning, med klokord kombinerat med musik. En av låtarna som spelades var Eric Claptons if I see you in heaven. När Carro skulle begravas, var Henke riktigt bestämde på en sak. Det var att just den låten skulle spelas på hennes begravning. Naturligtvis spelades den därför på Carros begravning och eftersom den var viktig för Henke, så spelades den även på hans begravning två år senare. Igår när jag hörde den igen, hamnade jag åter i kyrkan i minnet. Jag åkte tillbaka till synen av två vita kistor, som innehöll två av de viktigaste personerna i min värld med två års mellanrum och naturligtvis gick jag sönder igen. Kanske nån som känner mig väl såg det på mig, antagligen såg Anette det som inte bara är Anette utan även den präst som begravde både Carro och Henke och har varit med i mitt liv på olika vis ändå sen Carro försvann. I övrigt syntes det inte på mig att alla bitar som jag konstant jobbar för att hålla ihop återigen slets isär och spreds åt alla håll, inte ens mina kvarvarande barn såg det på mig när jag kom hem. Ingen såg det nog så väldigt tydligt idag, en dag som var en av de jävligare dagarna, för det är just det som är grejen. Det syns inte alltid när en människa går från något så när ihopfogad till spridda fragment, som det tar enorma mängder energi att försöka foga samman gång på gång. De som såg det tydligt igår var hundarna och kudden. Hundar och kuddar bryr sig inte om ifall man inte längre är hel, de bryr sig inte om att fragmenten av det man en gång var yr omkring eller att tårar blöter ner pälsar och kuddvar. De ligger tålmodigt nära och väntar på att de första bitarna ska ramla på plats igen och kanske fogas samman och de vet att de bästa de kan göra är att bara finnas där. Kravlöst, kärleksfullt och helt utan dömande. Kanske det, att inget höll ihop de delar som tidigare var jag, utgjorde en del av att dagen idag var en jävligare dag. Kanske det var en del i att närheten till den vandrande negativiteten i singularisform hade en så stark inverkan och kanske det hjälpte till för att få mig att hamna i skjutmig-stadiet efter ekonomikatastrofens inträde i mitt liv. Hur det nu än är med det, så vet jag att det kommer att ta mig lång tid och mycket energi att plocka ihop mig själv igen och jag vet att den ekonomiska aspekten av det hela inte kommer att vara till nån vidare hjälp i det arbetet.