Toner från Henke

Älskade Henke

Kvällen den 17 november 2010 hade Henke bara knappt 16 dygn kvar att leva och jag var jag på väg för att delta i den grupp för föräldrar som förlorat barn, som jag är en del av. Ingen av oss visste eller ens anade att Henkes tid höll på att rinna ut, utan istället försökte vi, Camilla, Henke, Emelie och jag, att hitta en ny plattform att leva ifrån. En plattform och ett liv utan Carro. Henke, som hade ställt in sin basträning tillsammans med kompisarna just den kvällen för att vara hemma med Emelie medan jag var på gruppsammankomst, såg texten jag skrivit på ett kuvert för att ta med till gruppen och dela med mig av. Det var en av de texter en vänlig själ skickade till mig efter Carros bortgång, som rörde mig djupt på ett lite tröstande sätt. En text som kändes rätt att dela med sig av till nämnda grupp. Det var den engelska versionen jag skrivit ner och som låg på bordet i köket när han läste den, samtidigt som han ritade en bas vid sidan av texten. – Vad är det här, mamma? Den här är ju så bra att jag skulle vilja göra musik till den, sa Henke medan han tittade mig allvarligt in i ögonen. Min underbara son, jag blev rörd, berörd, stolt och tårögd av min sons ord. Oräkneliga var de gånger jag hade tänkt efter Carros död, att jag inte visste hur jag skulle klara mig utan min Henke som fanns där lugn, stabil och alltid mån om oss alla i familjen. Därför tänkte jag där och då att orden i texten, bortsett från att det handlade om ett barn som inte levde längre, stämde överens med Henkes totala omsorg om sin mamma, det vill säga om mig. 

Det var Kaye Des'Ormeaux´s text, My Mom is a survivor, som hon skrivit till de mammor som förlorat ett barn och, som hon skriver, på nåt vis överlevt det som Henke läste och ville göra musik till. Det är många gånger jag tänkt tillbaka på den kvällen. Jag har fortfarande kvar det tummade kuvertet med texten och Henkes ritade bas på, som jag tittar på ibland. När jag kom hem då efter gruppmötet, satt Henke i soffan med sin älskade bas i knät och knopade på en melodi. Han hade lagt Emelie, som vid det laget sov djupt, och när jag kom in tittade han upp för att se hur jag mådde och frågade hur det gått under kvällen. Jag hör fortfarande hans röst när han frågade, ser hans utforskande blick när jag kom in inom mig och jag saknar honom. Alltid saknar jag honom, min älskade underbara son. Min Henke.  

  My Mom is a survivor                                                          Min starka mamma

My Mom is a survivor, or so I've heard it said. But I can hear her crying at night when all others are in bed. I watch her lay awake at night and go to hold her hand. She doesn't know I'm with her to help her understand. But like the sands on the beach that never wash away... I watch over my surviving mom, who thinks of me each day. She wears a smile for others... a smile of disguise! But through Heaven's door I see tears flowing from her eyes. My mom tries to cope with death to keep my memory alive. But anyone who knows her knows it is her way to survive. As I watch over my surviving mom through Heaven's open door... I try to tell her that angels protect me forevermore. I know that doesn't help her... or ease the burden she bears. So if you get a chance, go visit her... and show her that you care. For no matter what she says... no matter what she feels. My surviving mom has a broken heart that time won't ever heal. av Kay Des'Ormeaux

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå. Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta... Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta. Hon bär ett leende, ett leende som hon tror döljer. Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har. När jag vakar över min starka mamma... genom Himlens öppna dörr försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr. Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet, gör ett besök... och visa att du håller henne kär. Vad hon än säger... hur hon än mår. Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Såna vardagshjältar

Vardagshjältar. Det är ett mycket passande namn på de människor jag har omkring mig. Det är nämligen precis vad dom är. Ta som idag bara.

Min ork är så gott som obefintlig, min bilkörning om det gäller mer än någon mil är livsfarlig, min ekonomi allt utom på topp och mina mekaniska kunskaper är obefintliga. Dessa komponenter medför att mitt hem blir eftersatt när mitt mående försämras, det är så gott som omöjligt för att inte tala om livsfarligt att köra till grannorten sju mil bort på läkarbesök, min bil är i behov av byte av bromsklossar och lagning av ett däck för att kunna besiktas – inget jag kan göra själv eller har råd att ordna som det är nu, orken att bära ut Henkes saker som kommit hem från hans skola finns inte och för den delen finns ingen ork att egentligen göra nåt mer ansträngande överhuvudtaget just nu. Jag behöver åka för att träffa min läkare, för att måendet inte ska vara i botten onödigt länge behöver jag flytta ut Henkes grejer ur köket och för att kunna göra det behöver förrådet organiseras upp. Emelie fick en ny säng för ett tag sedan, som Camilla monterade ihop. När det var gjort var hennes ork slut, så den gamla sängen blev ståendes bakom Emelies nya säng. För att kunna bära ut den gamla sängen i förrådet, behöver det som sagt organiseras upp.

Idag har Tove, min vän sedan sex årsålder, skjutsat mig till grannorten för läkarbesök. Under bortatiden organiserade Angelica, även hon en vän sedan sex årsålder, upp i mitt förråd, bar ut Henkes grejer och den gamla sängen och städade upp. Mitt ex meddelade mig, när han skulle hämta Emelie under kvällen, att han kan hjälpa mig att köpa bromsklossar till bilen så det blir de rätta och att han hittat en person som kan hjälpa mig att byta dem också. Det kröp fram att Tove tillsammans med Eve, hennes äldsta dotter, hade smugglat iväg det trasiga däcket och lämnat in det på lagning. Väl på väg hem från grannorten började den lånade bilen att krångla, närmare bestämt så gick den inte att starta. Eve och min Camilla ställde direkt upp som chaufförer om vi skulle behöva hämtning och Majan, en av mina vänner sedan några år tillbaka, lånade utan att blinka ut sin bil i det syftet. Nu behövdes inte det, eftersom det ordnade sig med bilen och vi tog oss hem igen. Under kvällen kom mamma insläntrandes med ett paket med kläder vi beställt och meddelade att hon gav mig det jag beställt i present.

Ingen av dessa människor lever ett bekymmersfritt liv på olika vis. Ändå tar de sig tid att hjälpa, stötta och finnas. Det går inte i ord att beskriva hur mycket det är värt i min lilla värld och vardag. Så är det några som är vardagshjältar är det människorna jag har omkring mig. De är helt enkelt underbara, har enormt stora hjärtan och är de bästa vänner det går att få. Det är en ren ynnest att få ha såna människor i sitt liv. Tack för att ni finns och för att ni är ni!!