Tänkte skriva in och beta av lite av höstens alla händelser som jag fortfarande inte skrivit in. Istället ramlade jag ner i den påverkan hösten alltid har och minnena som gör så ont, men samtidigt betyder så mycket. Minnena som är det enda jag har kvar, de och några saker som dom ägde. Carro och Henke. Älskade, älskade Carro och Henke. Carro och Henke som fan inte borde vara döda, men som är det ändå. Förbannade höst! Förbannade liv och förbannade smärta som kommer av att vara den som fortfarande lever. En av dem som fortfarande lever, en av dem som måste försöka fortsätta med det också. Så är hösten. Den tär, mal sönder och räknar ner. Närmare och närmare de datum som helt oåterkalleligt förändrade livet, åtminstone som jag kände det. Varenda dag innebär, som alltid, ett val och alla dagar väljer jag livet, men hösten gör att det tar så mycket mer energi. Tröttheten är påtaglig och jag vill vila, men det blir inte just nu. Egentligen så spelar det väl ingen roll för vilan är inte heller nåt som ger energi, men den ger tid att få känna allt det som jag egentligen inte vill veta av. Den ger tid att borra ner huvudet i kudden och gråta hulkande och högt. Det hjälper inte heller, men av någon anledning verkar det ändå som det behövs. Om en dryg vecka ska jag vila. Fram till dess försöker jag hålla ihop medan hösten mal i mitt inre och Carro och Henke fortsätter att vara alldeles otroligt oåterkalleligt.. inte här. Precis som det inte borde vara, men som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar