Serveras minnen

Varje morgon serverar Facebook minnen från flera olika år tillbaka. I morse vaknade jag av alarmet som skrällde alldeles för tidigt, satte mig upp och kollade Facebook via mobilen. Det minne som mina ögon drogs till direkt och som jag sen inte kunde slita min blick ifrån, var från för sex år sedan. Idag för sex år sedan fick Henke besked om att han kommit in på byggprogrammet på gymnasiet, det program som han sedan i stort sett dag ett i högstadiet strävat efter att komma in på. Minnet serverades tillsammans med ett kort på Henke, som jag stolt lagt upp tillsammans med informationen om gymnasiet. Det är sex år sen han kom in på det program han ville och i december är det fem år sedan han dog. Jag fattar än inte att han är borta. Min älskade underbara son, som var som en klippa i våra liv. Om du bara visste hur oerhört svårt det är att vara utan dig. Jag är fortfarande lika stolt över dig, du som bevisade för dig själv och omvärlden att det går att ta sig dit man vill om man bara kämpar för det. Och du kämpade och den här dagen för sex år sedan fick du den riktiga högvinsten och det var underbart att se dig så glad. 

Grattis Murphy - du vann

Offerrollen är ingen roll jag gärna spelar. I vanliga fall brukar jag i det närmaste rygga undan om den tränger sig för nära, men nu är jag trött och offer verkar i det närmaste vara ett helt acceptabelt alternativ. Det här livet har visat sig vara ganska hårt, uttröttande och det tär. Jag är så otroligt trött på att det aldrig verkar bli lite lugnt, lite harmoniskt eller lite fungerande. Jag är otroligt trött på att nåt så ytligt som pengar alltid ska vara det som till sist får det redan skrangliga att rasa. Välstånd är definitivt inte detsamma som lycka, men motsatsen är definitivt nåt som gör en olycklig. Åtminstone medför den ständiga oron och alla funderingar den effekten. Det påverkar och det sliter ner och idag är jag ofattbart trött och i det närmaste uppgiven. 

Så ja, jag tycker lite synd om mig själv. Å ja, jag har i det närmaste blivit ett med den äckligt smetiga offerkoftan som jag slitit på mig. I kväll är jag till och med så utmattad på alltihop att jag skiter i den stinkande koftan, den kan sitta på. Det gör varken till eller ifrån så varför inte. Positivitet är bra, men idag är åtminstone min positiva gräns nådd och inte ens det tänker jag bry mig det minsta om. 

Fast det finns nåt som är bra. Emelie blir lite hjälpt av hostmedicinen hon fick utskriven igår och under natten hostade hon avsevärt mindre. Avsevärt mindre är definitivt bra, även om inte alls skulle sitta som en smäck. Mindre är i alla fall ett steg åt rätt håll, så snart kommer nog inte alls också att inträffa.