Stress i världsklass

En dag som börjar en kvart för sent, utan rätt telefonnummer och med en mycket stressad 10-åring bredvid sängen, kan liksom inte bli annat än lite galen. Pinsamt nog fick jag, när jag fått upp åtminstone ena ögat, ringa en kollega på stället där vi leker kontor för att få telefonnumret till dotterns, för året, nya klassrum innan jag ringde hennes fröken för att säga.. precis som det var helt enkelt. Jag hade, till Emelies stora förtret, försovit mig. När jag försover mig, försover Emelie sig. Husgudarna försover sig aldrig, men sover alltid minst lika länge som de tvåbenta varelserna i huset och är därför aldrig till någon hjälp när det kommer till väldigt tidiga (här är det helt öppet för tolkningar i stil med omänskligt arla) morgonbestyr. Så efter den något abrupta starten på dagen, så fortsatte den i ungefär samma stil. Jag glömde nyckeln till platsen för kontorslek, ringde en kollega som var på väg för att släppa in mig när en annan kollega skulle ut och jag kunde slinka in. Det är konstigt hur platser som i vanliga fall verkar vara relativt tillgängliga, en del dagar kan förvandlas till ett pentagon av ointaglighet. Väl inne i nya pentagon var det roligheter som gällde. Vi högläste bevis på autokorrigeringens inflytande på sms-världens utvecklade inveckling och gapskrattade. Därefter var det allvar i lekandet ett tag, dagen till ära med en lånenyckel för att överhuvudtaget ta mig nånstans i det nyupptäckta fort Knox i mindre skala. Så har dagen gått på, som i nån slags form av sötsur blandning av humor, skratt, irritation, politisk korrekthet, mutter, möten och underbart trevliga människor. Det är ändå bra härligt med såna dagar, även om inte precis allt blir som man tänkt sig. Fast å andra sidan blir just inget som man tänkt sig, så det kanske egentligen är såna här dagar som det går mer som man tänkt sig än vad man tänker på om man tänker på det.     

Vilket avslut

Det kunde inte ha blivit ett bättre avslut på dagen, än att faktiskt ta sig in i sitt hem och mötas av underbara Camillas inlägg på Instagram (telefonen). Somliga dagar gråter man, ibland för att man är lyckligt rörd. Den här kvällen var en lyckligt rörd kväll med tårar av tacksamhet för att jag har förmånen att ha mina underbara barn. Min underbara Camilla, som befinner sig så där 12 mil alldeles för långt bort. Nån tår trillade nog för att det är jobbigt när hon inte är hemma också, men de flesta var bara kärlek och rörd lycka. 

Det var avslutet på dagen det, men början var inte riktigt lika bra. Jag försov mig och vaknade lite över åtta av telefonens grälla signal, som bröt sig in i mina drömmar. Det var en av kollegorna, som meddelade att det var möte och att mötet började klockan åtta. Vad gör man? Jag hoppade, så gott som i sömnen, i några kläder, smetade mascara där det borde finnas en chans att den skulle vara och gick till jobbet. Väl innanför dörrarna slet jag med mig en stor kopp kaffe och knallade in för ett mycket närvarande deltagande i pågående möte. Eller kanske inte alldeles närvarande, men åtminstone på plats och så småningom vaken. Därefter har dagen förflutit något så när okej, jag har jobbat, fikat med godingar i form av vänner och bullar, älskat hundarna, svurit över svinen, åkt bil, absurt nog lånat ut mitt bankkort och låst ut mig. Det senaste kanske inte riktigt står med på okej-listan, men det blev ändå okej eftersom min granne Berit hörde mina utlåsta rop och kastade ner sin nyckel till mig. När jag lämnade tillbaka hennes nyckel passade vi på att få oss några goa skratt och det var underbart att skratta hejdlöst en sväng igen. Så kom jag då in och möttes av min älskade dotters inlägg. Jag kommer strax att lägga mig, varm i hjärtat och fylld av kärlek. Camilla, det är nämligen min dotter det. Jag älskar henne (och hennes syskon) oerhört mycket och hon är något av det bästa som någonsin hänt och händer i mitt liv. Hon är kärlek, oerhört stark och har kommit att bli min allra bästa vän efter allt vi gått igenom. Jag beundrar henne alltid för att hon är den starka, varma person hon är och det är i en känsla av tacksamhet över att jag har förmånen att ha henne och Emelie och för att jag har fått haft Carro och Henke som jag kommer att somna ikväll.