En dag som börjar en kvart för sent, utan rätt telefonnummer och med en mycket stressad 10-åring bredvid sängen, kan liksom inte bli annat än lite galen. Pinsamt nog fick jag, när jag fått upp åtminstone ena ögat, ringa en kollega på stället där vi leker kontor för att få telefonnumret till dotterns, för året, nya klassrum innan jag ringde hennes fröken för att säga.. precis som det var helt enkelt. Jag hade, till Emelies stora förtret, försovit mig. När jag försover mig, försover Emelie sig. Husgudarna försover sig aldrig, men sover alltid minst lika länge som de tvåbenta varelserna i huset och är därför aldrig till någon hjälp när det kommer till väldigt tidiga (här är det helt öppet för tolkningar i stil med omänskligt arla) morgonbestyr. Så efter den något abrupta starten på dagen, så fortsatte den i ungefär samma stil. Jag glömde nyckeln till platsen för kontorslek, ringde en kollega som var på väg för att släppa in mig när en annan kollega skulle ut och jag kunde slinka in. Det är konstigt hur platser som i vanliga fall verkar vara relativt tillgängliga, en del dagar kan förvandlas till ett pentagon av ointaglighet. Väl inne i nya pentagon var det roligheter som gällde. Vi högläste bevis på autokorrigeringens inflytande på sms-världens utvecklade inveckling och gapskrattade. Därefter var det allvar i lekandet ett tag, dagen till ära med en lånenyckel för att överhuvudtaget ta mig nånstans i det nyupptäckta fort Knox i mindre skala. Så har dagen gått på, som i nån slags form av sötsur blandning av humor, skratt, irritation, politisk korrekthet, mutter, möten och underbart trevliga människor. Det är ändå bra härligt med såna dagar, även om inte precis allt blir som man tänkt sig. Fast å andra sidan blir just inget som man tänkt sig, så det kanske egentligen är såna här dagar som det går mer som man tänkt sig än vad man tänker på om man tänker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar