Jag behöver minnas

En del av söndagen

Men jag vill minnas.. minnena är allt jag har kvar.. Orden kom viskande och tankarna som började snurra fick mig nästan att börja gråta igen. Det utlösande under just dessa minuter, var samtalsterapeutens uttalande om att acceptera att jag måste leva resten av mitt liv med mina minnen. Vad syftar du på med minnen, svarade hon. Det uppenbara svaret var naturligtvis: - jag tänker på Carro och Henke, det är det filtret jag ser världen genom. Det var ungefär där tårarna trängde fram igen, i samma sekund som jag ännu en gång fick lov att sätta ord på att Carro och Henke lever i mina minnen nu och inte längre finns hos mig på nåt annat vis. Tänker du på innan de dog då, replikerade samtalsterapeuten lite snusförnuftigt. Jag svarade som det var, som det är, jag tänker på alla delar. Jag tänker på minnena av dem, levande, glada, ledsna, roliga, fundersamma, arga, eftertänksamma och alla andra sidor som innefattades i dem, i allt det som var Carro och Henke när de levde. Fast jag tänker även på minnena av dem när de var döda, när det inte fanns nåt någon kunde göra för att hjälpa någon av dem längre, när de låg där skadade, utlämnade, ensamma och inte längre vid liv. Jag vill minnas alla sidor och allt. Jag vill minnas allt det som var dem, allt de gjorde, hur de rörde sig, pratade, skrattade, deras humör och allt, men jag behöver även minnas att jag har sett dem när de var döda. Det är det enda som talar om för mig att det som inte får vara sant, är sant. Det är de bilderna som tragiskt nog hindrar mig från att bli galen, för de berättar allt om det jag inte på nåt vis egentligen vill veta men måste förhålla mig till.

Jag var trött när jag for från samtalsterapeuten. Jag är trött än och kommer antagligen att fortsätta vara det under några dagar framöver. Det är jobbigt att prata om det som smärtar mest av allt. Det gör ont när nån lyckas tvinga fram de sidor man inte vill att någon ska behöva se, men det är antagligen bra. Antagligen mycket bättre än om allt som känns kapslas in, för att krypa fram i form av nån sjukdomsbild om några år. Det hjälper mig att se på mig själv med lite snällare ögon, att se att det faktiskt inte är så pjåkigt att jag står upp, lever, arbetar heltid, är mamma osv. fast jag varit med om det jag varit med om. Fast jag förlorat två av mina barn. Hon är bra den där samtalsterapeuten, fast hon ofta är synnerligen jobbig också.

I övrigt har jag då kommit hem från Stockholm, vilket bestod av mycket inhämtande av kunskap, rosablommande träd, gröna väggar, perronger, tåg och taxifärder. Helgen bestod till viss del av att vara däckad och till viss del av tonårsliv, som medförde att söndagen bedrevs i efterdyningarna av whiskeyångornas horribla inverkan på livet. Till mitt försvar får jag väl säga att det var kul, åtminstone innan dagen före förvandlades till dagen efter. Dagen efter spenderades, förutom i det nödvändiga horisontalläget, i morsans, Camillas, Emelies och goda vänners sällskap, med döskalletårta, pizza och vatten i såväl kran- som naturlig form. Nu ska jag se om herr Blund behagat ramla in efter sina allmänt jobbiga utsvävningar på obestämd tid. Om det möjligen är fallet, ska jag sova så hårt jag bara kan. 

Stockholm

Camilla & jag på söndagsturné..

..bland matställena

när Emelie dök upp med morsdagspresenter

och det visade sig vara flera tuppar i  hönsgården,
varav den ena utgjordes av hårt arbetande Hasse 

Undvik fallskador!

Läget innebär krasch inom en väldigt snar framtid, varför jag ska fatta mig kort. Jag är hemma, jag är trött, det har varit bra, jag älskar mina barn, hundarna är gudomliga kombinerat med en stor dos dryghet, marsvinen låter som sig bör, baren i närheten av vårt hem spelar mindre bra musik, tid kan vara väldigt relativ och häggen blommar. 

Nu ska jag, i syfte att undvika fallskador, snabbt lägga mig. John Blund har av nån underlig anledning häckat här under hela kvällen. Det är en lustig man, men å andra sidan har män en förmåga att, i bästa fall, kunna uppträda rätt lustigt. Det enda återstående av kvällen är väl att säga godnatt helt enkelt, så godnatt!

Sol, homo, väskor och döden

Jag satt och njöt i solen med en kaffekopp i handen tillsammans med Camilla med kompis, när kompisen plötsligt uppbringar sin stämma och säger: - nu ser jag att döden kommer. Med viss förvåning öppnade jag mina ögon för att kisande kolla in dödens ankomst. Döden visade sig se ganska harmlös ut för att vara döden, det var en ung kille som kom knallandes över gräset utan att se det minsta dödlig ut. Inte nog med det, döden visade sig även vara den ena hälften av ett tvillingpar och hans bror kallades för homo. Där på gräset i solen, kunde jag inte annat än skratta åt det hela. Hur totalt galet är inte det med ett tvillingpar med smeknamn som döden och homo!? För att göra det hela än mer underligt, sa döden: jag tror jag kommer att dö, så mätt är jag. Kan döden ens dö, tänkte jag högt, vilket snabbt fick Camilla att brista i skratt och spruta kaffe på sina skor. Huruvida döden kan dö eller inte, det vill säga om döden är döden och inte en väldigt levande ung kille, fick jag inget svar på idag. Det gjorde så där ingenting. Det gjorde absolut ingenting att eftermiddagssolen var underbar, kaffet lika gott som alltid och sällskapet synnerligen levande heller. 

Nu sitter jag med hettande kinder efter solens smekning över mitt skinn och gruvar mig för att klura ut vad jag ska packa. I morgon åker jag till Stockholm på jobbkurs fram till på torsdag. Just nu är jag inte motiverad alls att ta in några nya kunskaper. Till stor del inverkar nog den fortfarande opackade väskan till det och imorgon, när jag väl är framme, kommer nog de väntande nya kunskaperna att kännas lite mer spännande. Antagligen kommer jag att sitta i Stockholm imorgonkväll och svära över att jag inte packade innan morgonen innan avfärd, och då dessutom inte ens packade rätt saker. Det kan det i och för sig vara värt, att bara få sitta i soffan och njuta av känslan efter lite sol och en bra dag är faktiskt att föredra framför välorganiserade packningar. 

Vi brukade och nu är vi bara

Emelies bilder av innan, när och nu

Vi brukade sitta ute på trappan eller på balkongen när det åskade, Carro, Camilla, Henke och jag. Oftast hade vi med varsin kopp te, som vi smuttade på medan blixtarna ven över himlen och vi njöt av deras suveränt vackra styrkedemonstration. Vi älskade åska och blixtar, vi kände nästan hur kraften från dem smittade av sig på oss och fyllde oss med styrka och energi. Vi hade inte så stora krav för att livet skulle vara glittrande och speciellt, ändå gick allt så otroligt fel. Ändå är de borta nu och jag tänker ofta på det uttalandet som ibland når mig, det om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe.. men det gjorde den.

Vi brukade gå upp mitt i nätterna ibland, Carro, Camilla, Henke och jag, för att fika i skenet från levande ljus och bara prata. Det kändes lite hemligt, lite som om det var bara vi i världen när vi satt där omringade av nattens mörker och pratade förtroligt, skrattade och njöt av att bryta lite mot normerna och bara umgås och vara tillsammans. Så olika, men ändå så lika och så viktiga för varandra.

Vi brukade ha picknick, Carro, Camilla, Henke och jag. En del gånger på vår studsmatt, andra gånger i lekparken mitt i centrum, nån gång mitt i fontänen innan den fylldes med vatten inför sommaren, då och då i skogen och några gånger under köksbordet. Camilla pratar fortfarande om hur mysigt det var när vi åt frukost på studsmattan i solen. Emelie tog snabbt till sig den vanan och blev lika förtjust i den som vi andra.

Vi brukade sitta i timmar och göra ritningar på hur våra drömhus skulle se ut, Carro, Camilla, Henke och jag. Det var gånger när det vuxna, förnuftiga var uteslutet och drömmar och långt utanför ramarna var det som var viktigast. När vi ritat klart visade vi upp våra verk och förklarade hur vi tänkte oss att det skulle vara. Vi hade drömmar då, vi såg framåt då och trodde att livet skulle bära oss till nåt bra.

Vi hade en skattkista i vardagsrummet, Carro, Camilla, Henke och jag. Eller snarare var det så att vi hade en ganska stor träkista som jag fick fylla med allehanda snacks, godis och nån film under veckan, för att vi skulle kunna öppna den under lördagen och ha en mysdag tillsammans. Det var den kistan som var vår skattkista. När den var öppnad för veckan satt vi där i soffan och trängdes, såg på film, åt godis och bara var.. tillsammans. När Emelie hade kommit var hon också med och myste, fast då var Carro så pass stor att hon inte längre var hemma varje gång vi hade vår mysdag.

Det stämmer det Emelie ritade och skrev igår tillsammans med prästen. Innan Carro och Henke dog var vi en hel familj skrev hon under det otroligt vackra och färggranna hjärta hon ritade, som stod för tiden innan de dog. När de hade dött, den tiden målade Emelie som ett grått hjärta med sprickor i. Under det skrev hon: en splittrad familj. Slutligen ritade hon en fjäril som stod för tiden nu och skrev: en annorlunda bra familj. Så är det, vi är en bra familj. Vi är sammansvetsade och nära varandra, vi har varit med om mycket och vi har klarat upp det. Vi har överlevt, åtminstone Camilla, Emelie och jag. Det är bara vi kvar nu.      

Skjut mig!!!

Inför gårdagens föreläsning

En del dagar är helt enkelt jävligare än andra. Kanske är det beroende på att de är lite jävligare som vissa inslag har en mer negativ inverkan än vad de borde, eller kanske det bara beror på att energin är slut och dagen och dess inslag därför har en mindre positiv genklang i tillvaron än andra dagar. Hur det nu än är, så har den här dagen varit en jävligare dag. Till att börja med startade den extremt tidigt och för dem som känner mig, kommer det inte som nån överraskning att väldigt tidigt inte kan kombineras med suveränt i min värld. Det har även varit en dag när jag träffat människor. Det gör jag i och för sig väldigt ofta, men väldigt ofta är det imponerande människor på ett eller annat vis som jag möter i olika sammanhang. Jag älskar att imponeras, det ger mig hopp om världen. Lika mycket som jag älskar det, avskyr jag att utsättas för motsatsen. Dagen idag som är en jävligare dag, ramlade motsatsen i singularis omotiverat i min och andras väg. I och med det blev det återigen väldigt tydligt att negativitet sprider sig som ringar på vattnet, varför jag efter studien av nämnda fenomen begav mig hem på lunch i ett miserabelt tillstånd. Åtminstone var det miserabelt om miserabelt definieras som mindre imponerad av tillvaron.

Utsikten under kris och utveckling

Väl hemma stötte jag ihop med dagens inhämtade post. Om dagen var jävlig innan, var det i den sekunden den blev en jävligare dag. Med posten kom nämligen ett brev av ekonomikaraktär, som i extrem fart slungade mig till den personliga konkursens brant. Det var även i den sekunden jag drabbades av total trötthet och skjutmig-syndromet. Ett syndrom som sedan suttit i resten av dagen. Fast mitt i all miserabel vapen-inventering går det inte att förneka att jag även idag har haft med väldigt många underbara människor att göra, människor som har imponerat på olika vis och som fått mig att känna mig lyckosam. Så många underbara människor det finns, så många kloka människor det finns och vilken tur jag har som har så många av dem omkring mig. Vilken tur också att miserabelt skjutmig-syndrom leder till att former för att avreagera sig krävs, så turligt att det just den här jävligare dagen antog formen av hysteriskt golvskurande. Nu är jag fortfarande i stadiet för skjut mig, men jag har åtminstone himla nyskurade golv.

Anette

Kanske går det att prata om en uppblossande kris efter dagens post. Turligt nog, kanske som en förberedelse på att livet hade lite mer av krångel att ge, var jag tillsammans med Anette på en föreläsning om kris och utveckling igår. Där framfördes budskapet om att kriser, om man tar sig ur dem, leder till utveckling, att livet blir mer fyllt av liv efter en kris och att liv innefattar de små sakerna efter en kris. Det var en trivsam tillställning, med klokord kombinerat med musik. En av låtarna som spelades var Eric Claptons if I see you in heaven. När Carro skulle begravas, var Henke riktigt bestämde på en sak. Det var att just den låten skulle spelas på hennes begravning. Naturligtvis spelades den därför på Carros begravning och eftersom den var viktig för Henke, så spelades den även på hans begravning två år senare. Igår när jag hörde den igen, hamnade jag åter i kyrkan i minnet. Jag åkte tillbaka till synen av två vita kistor, som innehöll två av de viktigaste personerna i min värld med två års mellanrum och naturligtvis gick jag sönder igen. Kanske nån som känner mig väl såg det på mig, antagligen såg Anette det som inte bara är Anette utan även den präst som begravde både Carro och Henke och har varit med i mitt liv på olika vis ändå sen Carro försvann. I övrigt syntes det inte på mig att alla bitar som jag konstant jobbar för att hålla ihop återigen slets isär och spreds åt alla håll, inte ens mina kvarvarande barn såg det på mig när jag kom hem. Ingen såg det nog så väldigt tydligt idag, en dag som var en av de jävligare dagarna, för det är just det som är grejen. Det syns inte alltid när en människa går från något så när ihopfogad till spridda fragment, som det tar enorma mängder energi att försöka foga samman gång på gång. De som såg det tydligt igår var hundarna och kudden. Hundar och kuddar bryr sig inte om ifall man inte längre är hel, de bryr sig inte om att fragmenten av det man en gång var yr omkring eller att tårar blöter ner pälsar och kuddvar. De ligger tålmodigt nära och väntar på att de första bitarna ska ramla på plats igen och kanske fogas samman och de vet att de bästa de kan göra är att bara finnas där. Kravlöst, kärleksfullt och helt utan dömande. Kanske det, att inget höll ihop de delar som tidigare var jag, utgjorde en del av att dagen idag var en jävligare dag. Kanske det var en del i att närheten till den vandrande negativiteten i singularisform hade en så stark inverkan och kanske det hjälpte till för att få mig att hamna i skjutmig-stadiet efter ekonomikatastrofens inträde i mitt liv. Hur det nu än är med det, så vet jag att det kommer att ta mig lång tid och mycket energi att plocka ihop mig själv igen och jag vet att den ekonomiska aspekten av det hela inte kommer att vara till nån vidare hjälp i det arbetet. 

Ordinärt degig

På benen igen 

Ännu en dag har lagts till historien och då inte som den mest händelserika eller skrattfyllda dagen, som någonsin inträffat. Tvärtom har det varit en grådassig vardagslunk som varit det rådande, men det i sig innebär att jag har kommit på benen så pass mycket att jag spenderat stor del av den historiskt vanliga dagen på jobbet. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett steg i rätt riktning för mig. Det som inte direkt har gått åt rätt håll är Camillas tillstånd. Numer är det hennes tur att befinna sig i horisontalläge till följd av onaturligt förhöjd kroppstemperatur och total energibrist. Efter jobbet har vi därför firat min återuppståndelse och tröstätit till följd av Camillas mindre lyckosamma tillstånd, genom att inmundiga relativt stora mängder av Ben och Jerrys cookie dough. Därmed har vårt ätande av glass med kakdeg varit dagens höjdpunkt och det säger faktiskt rätt mycket om, vilken totalt händelselös dag det egentligen har varit. Fast det är skönt med såna dagar ibland. Faktiskt kan vardagens underliga papperslandskap vara helt okej att vistas i, speciellt efter alldeles för många ofrivilliga dagar i soffläge. 

Förutom jobb, glass, hetta och naturligtvis husgudarnas envetna framfart bland skorna, i städskåpet, på toaletten, i blomjordspåsen och bland leksakerna, så händer inte särskilt mycket. Livet går sin gilla gång, jag längtar ut i naturen, Camilla är allt annat än skogstokig och Emelie är på väg i säng. Det är faktiskt snudd på sanslöst, så totalt ordinär har dagen varit. 

Antingen väldigt tidigt eller försent

Tidig ynnest

Att vara sömnlös är inte bara ofördelaktigt. Förutom kraftlöshet, energibrist, yrsel, motivationsförlust och ögon som svider, så medför det även förmånen att få njuta av gryningen. Solens första försiktiga strålar syntes plötsligt över hustaken tidigt i morse och förvandlade delar av min lilla värld till vackert guldfärgad. Den viskade om hopp och nya möjligheter och medan jag stod där på balkongen, med en tekopp i handen och njöt av synen, kände jag hur en känsla av ljus letade sig in i de skrymslen av mig själv som under den senaste tiden gått i en nyans av mörkt för att inte säga svart. Bara några minuter senare, när jag följde med de älskade husgudarna på deras morgonrastning, hade solen hunnit gömma sig bakom molnen igen och ett lätt regn strilade ner och fick såväl husgudarna som mig själv att bli om möjligt ännu mer klarvaken än under natten som gått. Medan vi gick där, husmonstren och jag, fick jag syn på två krokusar som någon människa planterat mitt i ingenting på en plats för alla. Så vackert! Det gjorde min morgon. Efter dessa upplevelser, när samtliga hemmavarande varelser åt frukost, kom så äntligen sömnigheten kravlandes fram från sitt gömställe. När världen vaknade, la jag mig och sov. Det gjorde inget att tiden inte riktigt passade ihop med den tidskonstruktion som råder, bara det att kunna somna i ett relativt harmoniskt sinnelag gjorde allt sånt helt ovidkommande.  

När medvetandet sen väl återkom, hade dagen redan övergått till eftermiddag. Det spelade ingen som helst roll, när det väl går att sova är det att sova som prioriteras. Senaste tiden har, vilket sömnsvårigheterna är en tydlig indikation på, inte varit av karaktären bästa tiden ever, den har faktiskt inte ens kvalat in på nåsånärduglig-listan. En del i det hela beror förstås på diverse infektioner och depressionens idé om att ha huvudrollen på min scen, men en del beror på att det viktigaste i livet fått stå åt sidan till förmån för grå tristess kamouflerad till viktigheter. Efter att ha betraktat det hela under en tid, ser jag fortfarande inte den enorma vikten av alltihop. Istället ser jag en massa ord, men ingen som verkar bli räddad av dem och jag ser definitivt inte att någon dör eller skadas om de uteblir. Det är, för mig, en tydlig vink om att jag är på väg i rasande fart mot en korsväg igen. Jag ska avvakta, invänta, energi nog för att orka förändra. Om energin uteblir får jag ändra förhållningssätt i väntan på att nog mycket energi återkommer. Korsvägar är bra, men jobbiga att vara i.

I övrigt har Camilla och Emelie återvänt till hemmets lugna vrå, nån annan nära har flugit iväg mot varmare breddgrader för en tid och jag har blivit bättre på att bygga staket. Andra har istället ägnat sig åt att riva sina staket och snickrat upp skyltar med använd marken efter behag. En underlig utveckling, som leder till omvärdering gällande många områden inom det området. Tvättkorgen har blivit av med lite av sitt innehåll och marsvinen har fått städat. Jag läste en artikel om husdjurs helande inverkan, fnös för mig själv och tänkte på den senaste burstädningen och incidenten när en granne nyss kom hem med ett stycke rymling i form av liten vovve på upptäcktsfärd i trappuppgången. Tre sekunder senare fnös jag åt mig själv som fnyst, när jag satt med Harry och Engla i famnen och njöt av deras värme och närvaro. 

Kvällen ska snart övergå i nya sömnförsök. Den har varit mysig, innehållit livskvalitet och lite av det som är viktigast: tid med mina kvarvarande döttrar, levande ljus, te, älskade husgudar och reflektionstid. Livet glittrar ändå vackert när det är glittret man väljer att titta på.

Struggling

Natten är som alltid min tid. Min tid för ofrivillig vakenhet och tankar. Jag orkar inte ens skriva om det. Samma mörker, samma hål av ingenting med sin ständiga närvaro och konstanta beredskap att ta över hela min värld. Carro såg världen på sitt sätt. Jag vet vad hon såg.  

Det som är positivt är att febern gett med sig.. och att jag blev serverad en god frukost i mycket trevligt sällskap i morse. Dessutom har jag orkat diska och gjort middag, vilken inmundigades tillsammans med redan omnämnt frukostsällskap. Två av mina närmaste vänner har ringt och Emelie, som är hos sin pappa, har kikat förbi.  

Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.      

Kyrkor och hjärtliga angeläenheter

Det känns som livet står stilla och absolut inget händer, ändå har det hunnit vara både hett som i helvetet och kyrkligt värre. Hettan kom sig naturligtvis av den årligt återkommande majbrasan i kombination med vedeldad badtunna. Tappra försök att hylla vinguden gjordes i samband med den eldiga kvällen, men med föga lyckat resultat. När knappt ett glas vin tar över tre timmar att dricka är Bacchus i vilket fall som helst inte särskilt nöjd, så alla hyllningar av nämnda gud avbröts. Det spelade ingen roll, för kvällen var trevlig utan sällskap av nån druvälskande gud. Grillat, vänner och älskade Emelie räcker alldeles nog för att livet ska kännas berusande, helt utan vin och tillhörande gudar. 

Det kyrkliga inslaget bestod i en konfirmation. Majans yngsta dotter Ebba var den som konfirmerade sitt dop och även det var en helt okej upplevelse. Faktiskt var det den första konfirmation jag någonsin varit på. Utan att på nåt vis förminska själva konfirmerandet, var det ändå fikat efteråt som gjorde det hela till en höjdpunkt. Kyrkor i all ära, men de påminner alldeles för mycket om begravningar jag aldrig velat uppleva, om kärlekar som jag saknar alltid och om hur orättvis det är att en del inte hinner bli vuxna förrän livet är över. Det har varit en rätt tuff period på slutet, tuff när det gäller saknaden efter Carro och Henke och tuff för att tiden de varit borta ökar och det känns. Det är inte meningen att en mamma ska vara ifrån sina barn så länge.

Hjärtat står även det för en del av senaste tidens händelser. Lustigt nog så fortsätter det att slå trots att det blivit totalt krossat två gånger vid det här laget, men nu slår det på under viss protest. Det yttrar sig  genom smärtor i bröstet och ett blodtryck som av sjukvården beskrivs som underligt. Övertrycket är lågt och undertrycket är högt, så mitt kära hjärta och jag ska undersökas. Det är bra att det blir uppkollat, men bara inte den tid jag fått för undersökningen. Då är jag i Stockholm, så hjärtat får vänta lite till. 

I övrigt behöver jag flytta, helst av allt vill jag flytta till ett hus med lite mer avskildhet än där jag bor nu. Jag avgudar min lägenhet, men inte läget så flytt står på menyn. Bara jag hittar nåt att flytta till. 

Kyrkogården då? Nej, jag har inte lyckats ta mig dit än. Jag jobbar på det, så plötsligt händer det väl. Bara jag samlat lite mer ork. 

Upplysande mänskligt

Usch vilken dag det har varit. Hemgjord pizza, godis och trivsamt umgänge, men jag har nästan krupit ur mitt eget skinn. Hela mitt inre är i uppror, kanske efter torsdagens KBT-session eller bara för att livet numer är så då och då. Förutom krypandet, rastlösheten och det totalt orationella i alla humörsvängningar, har det varit en bra dag. Det var för den delen en bra dag igår med och dagarna har varit fylld med underbara människor.

Igår kom till exempel en kollega in på mitt kontor och sa att han tycker att det är fantastisk att jag är så glad och positiv, trots att jag förlorat två av mina barn. Det gjorde mig glad att höra, faktiskt till och med lite rörd. Lite senare under dagen, efter jobbet med andra ord, kom en av de viktiga personerna i mitt liv på besök Hon gav mig en underbar Buddha och en lika underbar matchande ljuslykta, i kombination med att hon sa en mängd riktigt trevliga och snälla saker till mig. Än en gång den dagen blev jag både rörd och glad. Framåt kvällningen kom ytterligare en nära vän på besök, ställde sig och gjorde en indisk kycklingrätt och bjöd mig och Camilla på. Därefter ordnade samma person upp disken. Det är trevligt, för att inte säga lyxigt, att ha såna underbara människor omkring sig. Idag kom gårdagens kycklingkock och fixade hemgjord pizza, som vi åt tillsammans. Det var minst lika uppskattat som gårdagens kokkonster. Under eftermiddagen var jag ut med hundarna bara för att få se samma tant, som tidigare skrikit åt mig genom ett fönster, komma gåendes mot mig. Jag erkänner att första tanken faktiskt var, vad är det nu då? Den tanken var faktiskt alldeles felaktig. Tanten var trevlig, beundrade mina husgudar och berättade en del saker från sitt liv. Som sagt så har de senaste dagarna varit fyllda med underbara människor och modiga människor – för det är modigt att säga såna saker som jag fått höra de senaste dagarna och det är modigt att gå fram till en person man tidigare skrikit åt och vara trevlig. Så såna har de senaste två dagarna varit, fyllda med mod, vänlighet, kokkonster och underbara människor, samtidigt som mitt inre nästan fått mig att krypa ur mitt eget skinn. Somliga dagar ter sig livet lite motsägelsefullt, må jag säga.   

Utpumpad bad boy med foppa

Engla den bedårande

Om man anser att halvfem på morgonen är för tidigt, så började den här dagen helt klart för tidigt. Däremot började den på ett älskvärt sätt, genom att Engla pep nedanför min säng och ville upp. Eftersom hon är ett alldeles bedårande sängsällskap, lurvigt varm, mjuk och underbart söt, så lyfte jag naturligtvis upp henne Därefter bestämde jag mig för att det var en bra idé att kliva ur sängen för att dricka vatten, vilket visade sig vara ett mindre klokt beslut. Tre sekunder senare satte jag nämligen ner ena foten i en hundkisspöl. Fem sekunder senare hoppade jag på ett ben ut i badrummet och passade även på att hoppa in stortån i tröskeln för att, om möjligt, förhöja den något arla upplevelsen ytterligare. Efter tvätt av fot och tork av golv, klev jag åter i säng bara för att ännu en gång bli helt bedårad av den lilla hundflickan som blinkade mot mig från min ena kudde där hon låg tillsammans med Harry husgud och myste. Det var även den bedårande lilla hundflickans vackra ögon jag mötte när jag, efter ett antal snoozningar och något senare än tänkt, vaknade igen. Uppstigandet innebar inget överraskningsmoment i form av kisspölar eller andra oönskade saker att kliva i, enda överraskningen var väl klockans framfart. 

Älskade döttrar, big bad boy, restaurangchef, mat & Masala

Senare än jag tänkt mig, men tidigare än för sent, klev jag sen in på jobbet för att upptäcka att saker och ting inte riktigt gick så planenligt som jag tänkt mig. Det var på grund av det oplanenliga jag fick lov att jazza in på ett av ortens hotell på jakt efter underskrifter, på min väg till grannorten och en KBT-session på MHE. Egentligen var jag inte sen till nämnda session, men planen var att Camilla, Emelie, morsan och jag skulle hinna med att testa lunchen på en restaurang vid namn Masala innan det var dags för KBT. Vi hann och det var så värt det. Maten var god, miljön var trivsam och personalen var riktigt, riktigt trevlig. Restaurangchef Amine Chatter gjorde faktiskt stort intryck på oss alla fyra genom sitt helt genomsympatiska sätt och det förhöjde lunchupplevelsen ytterligare lite. Det är roligt att träffa varma, positiva människor. Det smittar av sig och helt plötsligt kan dagen få ett annat skimmer över sig efter ett möte med en människa av det slaget. Det var även på Masala som vår första bekantskap med big bad boy stiftades. Big bad boy är den starkaste sås jag ätit, faktiskt så stark att Camilla fick lov att kolla sin tunga för att se om den hade ändrat färg till väldigt väldigt röd efter att ha provat den. Fast såsen var inte bara vrålstark, utan även väldigt god i lagom mängd. Bara den i sig är lockande nog för att fler luncher kommer att avnjutas på denna nyfunna pärla bland restauranger. Camillas tunga? Den hade samma färg som innan såsandet.

Sol, Camilla chaufför vid tankning, Mc Donalds, älskade döttrar,
ett himla zoo, tankpumpen & en utpumpad morsa.

Ett flertal timmar senare, efter KBT, shopping av jackor, hundmat, hö och nån leksak, förärade vi även Mc Donalds med ett besök. Det i sig förflöt utan större missöden. Det var efter Mc Donalds vi gjorde det vi är bäst på, det vill säga vi ordnade lite lite kaos i vår lilla lilla värld. Kaoset uppstod den här gången i samband med tankning av bilen. Emelie och morsan kom lite på efterkälken, varför vi gjorde upp att Camilla och jag skulle tanka på den obemannade bensinstationen alldeles invid Mc Donalds medan de blev klara. Glada i hågen, eller egentligen rätt trötta, for vi därför dit, ställde oss i kö och muttrade lite över att det gick så oerhört långsamt att få i lite bensin för personerna framför. Det var förstås innan vi själva upptäckte att vi ställt oss för långt ifrån pumpen för att kunna tanka, fått ta omtag och kört närmare bara för att upptäcka att tanklocket satt på andra sidan av bilen gentemot pumpen, blivit skrattade åt av en ung kille, fått köra runt pumpen, upptäcka att Emelie och morsan sprang efter bilen medan vi körde runt, fått stanna för en bil så Emelie och morsan nästan hann fram till bilen, fått lov att köra vidare för att inte bli påkörda av en lastbil, Emelie och morsan flåsande lyckades slänga sig in i bilen på ett mindre strålande humör, kommit fram till den jä..a tankpumpen, lyckats öppna bakluckan istället för tanklocket och sen äntligen lyckats tanka. Vid det laget vrålskrattade både Camilla och jag, Emelie skällde på oss och morsan muttrade nåt ohörbart, men troligen inte alldeles jättetrevligt. Tydligen blev morsan helt utpumpad av tankerfarenheten och somnade, sittandes som nån form av indianhövding i baksätet, ganska handlöst när vi äntligen körde hemåt igen.

Väl hemma avslutades dagen ungefär som den började. Det var när hundarna skulle ut som jag gjorde upptäckten, ungefär samma upptäckt som jag gjorde halvfem i morse. När jag stoppade in ena foten i en av de mindre attraktiva foppatofflorna, satte jag nämnda fot i en hundkisspöl.. i min foppatoffel!! Tre sekunder senare hoppade jag ur ena strumpan, hoppade på ett ben ut i badrummet, hoppade i stortån i tröskeln, skurade ur foppatoffeln, skurade foten och gick ut med hundarna med bara en strumpa på mig. I det stora hela har det varit en ganska vanlig dag helt enkelt.

KBT för gäddor?

En arbetsam dag lider mot sitt slut. En dag beståendes av jobb, jobb, ugglor, jobb och gäddor. Eller snarare var det så att en kollega anade ugglor i mossen när det flög gäddor i skogen. Hennes mamma hade varit på skogspromenad med en väninna, när det plötsligt brakade till och ner rasade det en gädda (!?) och landade framför dem på marken. Det är väl kanske inte varje dag det flyger gäddor i de svenska skogarna, så den berättelsen roade ganska rejält. Antagligen tappade nån fågel den när den flög förbi, vilket inte gjorde det hela mindre roligt. Hur stor är sannolikheten att det ska ramla ner gäddor från skyn liksom? 

Efter jobb kommer solsken, eller åtminstone så kom kvällsfika tillsammans med Camilla och Emelie. Det var trevligt och vi skrattade gott åt mindre mogna saker. Antagligen en effekt av dränerade energidepåer efter en lång dag. Fast det är härligt att skratta och det är underbart att göra det tillsammans med döttrarna, så då må det vara hänt att orsakerna kanske inte är av det mest sofistikerade slaget.

Nu är det bara sängen kvar att se fram emot. Den är efterlängtad, så det är helt i sin ordning. Imorgon blir det jobb och en tur till grannorten för lite KBT. Det är bäst att försöka vara något så när utvilad då. Dagens sorti får helt enkelt utgöras av de klokord jag läste igår. 

Du är inte besegrad när du förlorar, utan först när du ger upp - Paulo Coelho                                                               

Vilt, vått och jobbigt

Vilt, vått, blåst, trött, kärlek och lite hångel

De senaste två dagarna har förflutit på ett vilt, vått och jobbigt sätt. Vilt och vått för att vi under våra hundpromenader har fått njuta av älvens vilda framfart, efter islossning och med lite smältvatten. Det ger en känsla av litenhet att stå vid vattnet, höra isflaken som slår emot varandra samtidigt som vinden visar upp lite av sin kraft och får såväl gamla löv, sand som håret att flyga åt alla möjliga håll. 

Jobbigt har det också varit, faktiskt i stil med ett rent helvete. Jobbigt, fast inte jobbigt på ett jobbigt sätt, helt enkelt för att jag har jobbat rätt mycket och lite länge. I stil med ett rent helvete, njae, men i alla fall rätt så rent och trevligt eftersom städning har stått på menyn efter jobbet.  

Så får inte Mr Murphy glömmas bort heller. Eftersom vi inte alltid är de mest sociala varelserna i universum, Camilla och jag, kan det ibland vara lite enerverande att bo mitt i samhället med folk omkring sig så gott som varenda gång man visar sig utanför dörren. Därför är det trivsamt att gå ut lite sent på kvällen eller natten, åtminstone de gånger som ingen av oss ens kan stava till social samvaro, eftersom det brukar kunna vara lugnare då. Efter några dagars muttrande från min sida när vi varit ut, på bekostnad av Camillas sinnesfrid, fick till och med hon ge mig rätt under kvällen. Det var inte en själ ute när vi klev utanför dörren, för att kvällsrasta hundarna. Tack och lov, eftersom ingen av oss var direkt tillpiffad. Vi knallade gatan fram och hann precis få en enkelriktad väg mellan oss och vårt hem, när de två bilarna från ingenstans dök upp. Av alla ställen i hela samhället kom de farandes mot enkelriktat och parkerade mitt i vägen mellan oss och vårt hem. Inte nog med det, dessutom vällde bilarnas innehåll, tillika en mängd människor av högljudd karaktär, ut och bredde ut sig över den enkelriktade tidigare alldeles lugna vägen. Vad fanns det att göra? Inte mycket annat än det vi gjorde. Vi skrattade åt Murphys senaste infall och tog en omväg hem. 

Vad är det som är så himla viktigt?

Naturlig viktighet 

Vi satt ute på holmen vid den lilla tjärnen som kallas sjö, Camilla och jag. Husgudarna rusade runt som galningar, måsarna skränade ute på de isflak som fortfarande var kvar och solens nedgång bjöd på en magnifik utsikt. Vi sa inte så mycket, utan ägnade oss åt att slurpa i oss det medhavda kaffet och titta på allt det vackra, levande omkring oss. Tankar på livet rumsterade runt i mitt huvud, livet och prioriteringar och var i hela friden vi håller på med egentligen. Jag tänkte på jobbet, alla papper, och på hur stor plats och vilken enorm vikt det får ha i våra liv.. i mitt liv. All stress det ger, alla måsten det skapar. Det trots att det egentligen är vid vattnet, träden, under bar himmel och med de som står mig närmast, som jag mår bäst. Mina funderingar återkom gång på gång till fraser som: vad håller jag på med och vad ska jag göra med mitt liv? Mitt liv som för närvarande har vänt till att kana utför igen. Alla dessa snabba kast tar mer energi än jag har och gör mig utpumpat trött, grinig och flyktbenägen. Jag vill bort, jag vill flytta, jag vill fly, men jag vet redan att jag inte kommer att komma undan mig själv och mitt mående. Istället borde jag hitta nån strategi och innan jag kan göra det måste jag fundera över hur jag tänker prioritera, hur jag tänker förhålla mig och vad jag tänker låta viktiglistan innehålla. Innan jag kommit fram till det, är det mellantiden som gäller. Mellantid och väntan. Och medan jag väntar tänker jag försöka växa, fördjupa och rensa bort. Hålla på med sånt som planar ut och ger plats för allt som är, allt som blir och allt som inte kommer att vara mellantiden.        

Att älska 

Barnen - det viktigaste av allt

Ingen stress

Livselexir

                         

Nattlig njutning

Nu har jag fått den nära, faktiskt ändå in i mitt hem. Under kvällen och natten ska jag njuta ohämmat av den. Min förhoppning är att den ska medföra en del höga toner inom vissa delar av känsloregistret. Bara jag läste om den, började tårarna att rinna. Jag visste att den måste jag ha, eller i alla fall låna för att penetrera på ett mer ingående sätt.  

Igår läste jag nämligen om boken ”Dålig karma” av David Safier. Den handlar om en kvinna som lever ett något skruvat liv. Bara under en kväll lyckas hon visa rumpan för halva världen i TV, vara otrogen och få ett pris, bara för att morgonen därpå gå ut på en takterrass och lyckas träffas av nerrasande rymdskrot i huvudet och dö. Döden visar sig dock vara nåt helt annat än hon väntat sig och hon upptäcker att hon vaknar upp med ett stort huvud och en enorm bakdel. Hon har återfötts i form av en myra. Därifrån börjar hennes klättring på karmastegen i olika former, för att till vilket pris som helst få vara nära sin familj.

Bara raderna jag läste igår om boken och om rymdskrotet, som för övrigt bestod av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation, fick mig att skratta hysteriskt. Faktiskt så mycket att tårarna rann. Nu har jag den tillgänglig. Hela natten kommer troligen att ägnas åt detta litterära verka av förhoppningsvis humoristisk karaktär.  

Inte

Det är tröttheten som ofta får det att tippa över. Det är då alla skydd försvinner och det nakna, oförställda är kvar. Då känner jag ännu tydligare hur ont det gör att vara utan dem. Nu är en av de där då gångerna. Nu är jag trött, trasig och saknar. Nu, precis som alltid – bara med mindre skydd mot alla känslor som alltid finns där. Jag önskar att allt inte vore som det är, jag önskar att dem fick leva. Utan tvekan skulle jag byta plats med dem, bara de fick ha sina liv kvar. Nu är det inte så. Istället vet jag att det snart är dags, egentligen har det varit det ett tag. Det är dags att åka till kyrkogården, dags att åka till deras gravar och fixa efter vinterns övergång till vår. Bara tanken på det får mig att rygga tillbaka. Jag vill inte. Camilla vill inte heller. Det gör för ont. Jag vet redan hur det är. Jag vet att de är borta, utan att behöva stå framför deras vackra hjärtformade gravsten och få det tydligt serverat igen. Jag vet också att jag borde. Det är vad många förväntar sig och det är tydligen på det viset en del tror att man visar hur mycket någon betydde och betyder för en. Så är det inte för mig, så är det inte för Camilla och Emelie heller. Vi vet ändå hur mycket vi älskar Carro och Henke, vi känner i varenda cell av våra kroppar att vi saknar dem så mycket att det känns som vi går sönder gång på gång och allt det vet vi utan att behöva visa upp det på något vis någonstans. Fast jag ska bege mig dit, jag måste bara samla lite kraft först. Fast det ändrar ingenting och det är det värsta av allt. Ingenting någonsin kommer att ändra på att de är borta. Det är vad deras vackra sten på kyrkogården vittnar om varje gång jag är dit och det är därför det sliter upp ännu mer och bara gör ont, som trötthet och som inatt.  

Myrsteg i rymden

En fredag som denna, med vind i seglen eller åtminstone utomhus, kan väl livet inte annat än vara okej? Åtminstone är det känslan för stunden. Under de senaste dagarna har jag lyckats avhålla mig från att lipa till nån chef, sagt nåt om att få nåt uppstoppat där bak och faktiskt det mesta som på nåt vis skulle kunna vara pinsamt och roligt. Fast det har inte heller varit tråkigt. Nej, det har varit behagligt. Mycket jobb, mycket människor och en del stress, fast det har varit trevliga människor, positiv stress och nu är det fredag och ledigt. Dessutom kommer morgondagen att börja med sovmorgon, hur trevligt är inte det? För den delen får alla dagar som inte medför att man träffas av nedfallande rymdskrot i huvudet, dör och återföds som en myra anses som bra dagar. Med andra ord är det, åtminstone hittills, en bra dag och kväll. I brist på myror ska jag umgås med fladdermöss. Batman is nämligen da shit för i kväll. 

Lipa betyder kärlek?

Vindarna har vänt mot sydligare breddgrader vad humöret anbelangar. Det vill säga om sydligare breddgrader är synonymt med bättre. Idag fortsatte mitt ständigt pågående uppdrag som testförare av livets berg- och dalbana och idag var det upp som gällde. Till och med gatlyktorna utanför mitt vardagsrumsfönster avspeglar den ljusare tillvaron, genom att faktiskt vara tända. Bättre betyder inte per definition spikrakt och perfekt. Fast det beror i och för sig även det på vad som definieras som spikrakt och perfekt. Själv kanske jag inte tyckte det var alldeles spikrakt att benämna mig själv som bisittare på jobbet, eller att höra mig själv fråga en kollega om dennes busigt uppkäftiga attityd kom sig av att han fått nåt uppstoppat där bak under gårdagen. Det jag syftade på var en prostataundersökning, men det kanske inte var det första som kom upp i tankarna av det uttalandet. Åtminstone ledde det till en del skratt och kollegan tog inte särskilt hårt på det hela. Alldeles perfekt kan jag väl inte påstå att det var att lipa åt chefen när jag pratade med en bekant genom fönstret på jobbet heller. Det var inget elakt lip, utan mer ett lip av karaktären ”avslappnathejtilldemmankänner”, en vana som är en direkt följd av fleråriga kontakter med mer eller mindre obstinata tonåringar. Antagligen så tog inte heller chefen särskilt illa upp, eftersom jag log vänligt igenkännande samtidigt. Om mitt antagande stämmer återstår att se, troligen redan under morgondagen. Lite perfekt spikrakt är det ändå att jag hunnit med att dammsuga, torka golv, stryka och hälsa på hos morsan efter jobbet, trots att efter jobbet inte var förrän  efter klockan 19.00. En bra dag och en bra kväll, som avslutades med kvällsmat tillsammans med Camilla och Emelie och kaffe med Magnus. En del dagar är helt enkelt lite roligare, även om de inte ens är i närheten av att vara perfekta. Kanske det är just bristen på perfektion, som gör dem synnerligen roliga eller så är det bara roligt att vara på lite bättre humör. Vad det än är, så gillar jag dagar som den här. 

Förresten, för alla som inte vet: lipa = räcka ut tungan    

Mörk & viktig

Natten närmar sig, mörk och vacker. Gatlyktorna är, precis som några nätter tillbaka, släckta och gör att den tunna månskäran framträder med klar tydlighet mot den becksvarta himlen. Det är den jag tittar på genom vardagsrumsfönstret, medan jag väntar på att nån tillstymmelse till sömnighet ska komma krypandes. Det har varit en lång dag. Arbetsdagen var alldeles för lång och det kommer den antagligen att vara imorgon också. Sen återgår arbetstiderna förhoppningsvis till det normala och med det kanske även dygnsrytmen återfinner nån form av normalitet. Betoningen ligger på kanske, för natten är min tid och det kommer den antagligen att fortsätta att vara. Tyst, lugn, mörk och fylld av tankar. Just nu, medan månen lyser upp tillvaron och tankarna virvlar runt, lyssnar jag på när Camilla vänder blad efter blad i en bok, Harry husgud som snusar förnöjt bredvid mig i soffan och klockans tickande från köket. Mitt i allt annat som är som det inte borde, är det trygga ljud. Mitt i allt annat viskar dessa vardagliga ljud om det viktigaste som finns, om kärlek, saknad och om att välja att försöka leva. Mitt i allt kommer jag ihåg vilken tur jag ändå har, som har haft och har förmånen att ha två av dem kvar och fått haft två av dem ett tag. Jag är, mitt i allt, lyckligt lottad, för jag har och har haft det viktigaste som finns – mina barn. 

Down down down

En helg är på väg mot sitt slut. Det enda som är kvar av den är kvällningen, mörkret och vridandet inför en ny morgon och dag. Nerverna ligger utanpå, idag precis som under ett flertal dagar nu. Det spränger i bröstet och vibrerar i varenda cell av rastlös flyktbenägenhet. Är det så här resten av livet kommer att vara? Dessa ständiga svackor. Dessa ständiga neråtsving som får hela livet att verka mindre vackert, meningslöst och oändligt långt. Inget verkar roligt, inget är heller roligt. Istället är världen insvept i ett grått töcken av intighet och leda. Vardagens krav blänker, med sina ständiga upprepningar av total onödighet, till i allt det gråa och får frånvaron av färg att bli än mer tydlig. Ska det vara så här?

Några av de saker som glimtat fram under veckan som gått, har lämnat spår och fått en del saker på plats fast ändå så otroligt malplacerade. Jag är trött och uppgiven. Camilla är i samma stadium och det enda som är bra med del hela är att vi kan prata om det, försöka vända och vrida på situationen för att hitta nån väg framåt, nåt sätt att ta ytterligare några tunga steg vidare. Vi har inte hittat nån stig att gå än, inga ljus som lyser upp tillvaron. Världen är grå, tråkig och oändligt liten, i alla fall för liten för att fly i. Så har helgen varit, så kommer resten av natten att vara och antagligen flera dagar eller veckor till. Och dom är borta än, borta för alltid och jag vill ha dem tillbaka. Det gör ont i mitt hjärta att inte ha dem hos mig. Jag saknar dem, saknar Carro och Henke hela tiden.    

Fel färg på väggen färgade denna fredag

Vilken galen eftermiddag det har varit. En kollega gjorde sin sista dag, vilket kändes lite konstigt på ett sorgligt sätt. Väggfärgen på blivande kontoren fick otroligt stor betydelse och förvandlades snabbt till  den hetaste diskussionen på dagen och Harry husgud är sur. Nu när kvällen kommer smygandes, känns varken väggfärg på jobbet eller så mycket annat inredningsrelaterat särskilt viktigt. Det enda som är viktigt är att blidka herr husgud och ta det lugnt. Jag är trött, på gränsen till för trött och då blir husgudstjurande en stor grej. För att lugna alla trötta sinnen och samla lite energi, blir det ord i bokform, som gäller för kvällen. Antagligen laddar det lite av det urladdade energiförrådet och får alla möjliga färger att vara acceptabla. Så livet är helt enkelt inte mer spännande än så för närvarande, väggfärg, tjuriga hundar, väldiga i-landsproblem och äntligen fredag.

Jävlar, vilket humör!

Efter en bra arbetsdag, trevlig lunch och middag så dalade humöret rejält under kvällen. Inte mot det ledsna hållet, utan mot det mycket irriterade och synnerligen förbannade hållet. Allt vad heter humor, förståelse eller för den delen tålamod ramlade bara bort från min del av världen. Kort och gott, jag är sur - till och med vansinnigt sur. Orsaken till det är allt och inget, antagligen är det vanlig trötthet som är grunden till det hela. Alla ord, eller för att vara mer specifik, alla verbaliserade ord, får hela mitt inre att dansa nån fånig krigsdans i full krigsmundering. Detta sorgliga stadium en vanlig tisdagskväll, bör om möjligt försöka undkommas. Det enda tänkbara sättet att fly från surhetens träsk, är att inta sänghalmen. Antagligen för att ligga där och kasta svordomar ut i tomma luften över John Blund och hans konstant fortsatta otrohetsaffär. Nåväl, att svära över herr Blund kan vara bättre än att springa runt i hemmets ljuva vrå och svära över allt annat. Därför - mot sängen! 

Krackelerat glas

Min värld var, som de allra flesta dagar, sedd genom en hinna av krackelerat glas, när vi gick ut till udden vid Bullsjön, Camilla, Emelie och jag, häromdagen. Vi skulle dit för att lapa sol, släppa hundarna lite lösa och bara njuta av lugnet och den annalkande våren. Det var då, medan vi tog lite långsamma steg över den hårda snöskorpan som täckte marken, inväntade minsta fyrbeningen och tittade på skatorna som flög över himlen i solen, som det hände. Det var då känslan återigen kom över mig, känslan som talade om för varje cell i min kropp att världens slingrande framfart återigen skulle gå i utförsbacke och neråt igen. Det tidigare krackelerade sprack sönder, blev trasigt igen och varje skärva virvlade runt i luften utan förankring, utan nåt som höll ihop världen. Känslan var, som alla gånger innan, lika plågsam som ett hårt slag i magen som får luften att försvinna, mellangärdet att vilja vända sig ut och in och smärtan att stråla ut i varje del av kroppen. Där i solen kom insikten igen, insikten om att Carro och Henke aldrig mer kommer att vara en del av mitt liv och jag vill inte leva ett helt liv utan dem. Världen blev grå igen, varje skärva som virvlade runt reflekterade bilder ur mitt liv, bilder där Carro och Henke också var en del av det och där jag fortfarande var ganska hel.

Trots att inget längre fogade samman alla skärvor fortsatte jag mina steg, ut på udden, ut i solen, ut i livet med dem som står mig närmast. Camilla och Emelie märkte skillnaden, märkte molnen som dragit in över min himmel och kände av skärvorna som yrde runt. Ingen av oss sa nåt, ingen låtsades om det – alla visste. En ny period i mörkret hade börjat. 

När det händer, när känslan av total saknad och smärtsam trasighet sätter in, finns det bara en sak att göra. Det enda som går att göra är att välja, välja om den känslan ska få förtära en, suga åt sig allt ljus och låta skärvorna fortsätta virvla, eller så går det att välja att ändå fortsätta leva, fortsätta att foga samman igen. Jag väljer alltid livet, även dagen i solen. En del gånger tar det några dagar att göra valet, att ha ork nog att verkligen välja att leva igen fast känslan säger att det är över och orken är slut. Idag börjar skärvorna hamna på plats igen, sakta har några av dem fogats samman. Inte nödvändigtvis i samma mönster som innan, men på väg mot så helt det går. Idag i solen, isvindarna och under ett wii-pass med dans mot Camilla kom en sprittande, lite pirrande känsla av att kanske ljuset kommer att silas igenom allt det krackelerade igen. 

I am

Vilka dagar det är. Underbart lediga, soligt vårlika och tillsammans med suveräna människor. Inte blir tillvaron sämre av att Camilla är fortsatt husmoderlig och lagar frukost, lunch och middag i kombination med att hon även diskar upp efter alla måltider. Själv läser jag, torkar golv och ser på film. En film Camilla och  jag sett under dagen heter I am och den var riktigt, riktigt bra. Filmen är en dokumentär, gjord av Tom Shadyac, som ställer frågorna: vad är det för fel på världen och vad kan vi göra åt det. Imponerande, berörande och jag kan inte annat än rekommendera, eller nej det är fel ord, uppmana alla att se den! I have och kan även säga efter att ha sett den: I am!

Kanon - ironiskt nog

Kvällen är långt gången. Det har varit en riktigt bra dag, innehållandes frukost med älskade döttrar, Madagaskar 3 och riktigt många skratt, gemensam matlagning med Camilla, hämtning av sen födelsedagspresent till Camilla beståendes av en kettlebell som hon blev väldigt glad över, kaffe med bland annat Tove och Johanna, glass och nougatsås, husgudar och en suveränt rolig omgång av fia med knuff tillsammans med barnen och goda vänner. Det var roligt, mycket skratt och bara galenskap. Det är så underbart härligt att skratta och umgås, vilken absolut kanonavslutning på en bra dag.

I övrigt har Emelie hunnit med att fylla tio år, inte idag utan i måndags. När klockan inte dragit iväg så oerhört mycket som idag, kommer bildbevis på denna stora dag. Jag har börjat twittra och fått två (!) hela följare varav den ena av de hela två (!) är Thomas Dileva. En suverän bok har blivit utläst, Eldvittnet av Lars Kepler. Den rekommenderas varmt, riktigt spännande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig innan den var utläst. Jag har fått berättat för mig om en kvinna som skulle köpa en laptop, men frågade efter topless. Även det var en sak som lockade till skratt under dagen. Dessutom snubblade jag över Johan Johanssons uttalande: ”Nordkorea anser sig vara folkrepublik, M påstår sig vara ett arbetarparti och Lars Beckman tror sig ha väljarnas förtroende. Ironin är död!”, vilket i sig förgyllde dagen och jag lyckades avsluta ett telefonsamtal genom att förvirrat säga punk istället för hejdå. Ungefär så har livet sett ut de senaste dagarna. För att toppa det hela har jag semester den här veckan, vilket inte direkt är nåt jag är missnöjd över. 

Fel ställe att vakna på

Den här morgonen uppenbarade sig en person under min morgonrastning av de fyrbenta. Stressad, på fel ställe med ett uttryck i ansiktet som talade om att denne inte sovit där det var tänkt. Det är vid såna här tillfällen, gånger när jag ser vilken påverkan igår har haft för idag, som jag känner mig så nöjd med att, tråkig och hemma, njutit av mitt eget sällskap i lugnet istället för att ha varit ut. Det är trots allt lycka att få vakna i sitt eget hem, omgiven av de trygghetsskapande husgudarna och totalt utan vare sig baksmälla eller ånger. Bara det gör den här dagen till en bra dag. Den startade helt suveränt med solsken, kaffe i mitt eget kök med älskvärt sällskap och utan nåt annat än harmoni. Vilken tur att jag fick en påminnelse om precis hur bra jag har det, det första jag fick den här dagen.

Trots hemmaliv har natten inte varit totalt händelselös. Det har ringts, skickats meddelanden och knackat på dörren. Jag kan erkänna att jag inte var mitt mest sociala jag, men det var glada människor som stod utanför min dörr som definitivt inte fick komma in. Har jag gått och lagt mig så har jag. Jag ska höra av mig till en av dem idag, för att uppvisa en mer social sida.

Det bästa med den här dagen är nog ändå att Camilla och Emelie kommer hem. Det blir skönt att ha dem på plats igen, församlade och tillsammans. Nu hände nåt som fick den här morgonen och dagen att bli ännu bättre, nu ringde morsan med det suveränt goda förslaget om gemensamt morgonkaffe med påföljande lunch. Det var ju det jag sa, det här är en bra dag.