Myrsteg i rymden

En fredag som denna, med vind i seglen eller åtminstone utomhus, kan väl livet inte annat än vara okej? Åtminstone är det känslan för stunden. Under de senaste dagarna har jag lyckats avhålla mig från att lipa till nån chef, sagt nåt om att få nåt uppstoppat där bak och faktiskt det mesta som på nåt vis skulle kunna vara pinsamt och roligt. Fast det har inte heller varit tråkigt. Nej, det har varit behagligt. Mycket jobb, mycket människor och en del stress, fast det har varit trevliga människor, positiv stress och nu är det fredag och ledigt. Dessutom kommer morgondagen att börja med sovmorgon, hur trevligt är inte det? För den delen får alla dagar som inte medför att man träffas av nedfallande rymdskrot i huvudet, dör och återföds som en myra anses som bra dagar. Med andra ord är det, åtminstone hittills, en bra dag och kväll. I brist på myror ska jag umgås med fladdermöss. Batman is nämligen da shit för i kväll. 

Lipa betyder kärlek?

Vindarna har vänt mot sydligare breddgrader vad humöret anbelangar. Det vill säga om sydligare breddgrader är synonymt med bättre. Idag fortsatte mitt ständigt pågående uppdrag som testförare av livets berg- och dalbana och idag var det upp som gällde. Till och med gatlyktorna utanför mitt vardagsrumsfönster avspeglar den ljusare tillvaron, genom att faktiskt vara tända. Bättre betyder inte per definition spikrakt och perfekt. Fast det beror i och för sig även det på vad som definieras som spikrakt och perfekt. Själv kanske jag inte tyckte det var alldeles spikrakt att benämna mig själv som bisittare på jobbet, eller att höra mig själv fråga en kollega om dennes busigt uppkäftiga attityd kom sig av att han fått nåt uppstoppat där bak under gårdagen. Det jag syftade på var en prostataundersökning, men det kanske inte var det första som kom upp i tankarna av det uttalandet. Åtminstone ledde det till en del skratt och kollegan tog inte särskilt hårt på det hela. Alldeles perfekt kan jag väl inte påstå att det var att lipa åt chefen när jag pratade med en bekant genom fönstret på jobbet heller. Det var inget elakt lip, utan mer ett lip av karaktären ”avslappnathejtilldemmankänner”, en vana som är en direkt följd av fleråriga kontakter med mer eller mindre obstinata tonåringar. Antagligen så tog inte heller chefen särskilt illa upp, eftersom jag log vänligt igenkännande samtidigt. Om mitt antagande stämmer återstår att se, troligen redan under morgondagen. Lite perfekt spikrakt är det ändå att jag hunnit med att dammsuga, torka golv, stryka och hälsa på hos morsan efter jobbet, trots att efter jobbet inte var förrän  efter klockan 19.00. En bra dag och en bra kväll, som avslutades med kvällsmat tillsammans med Camilla och Emelie och kaffe med Magnus. En del dagar är helt enkelt lite roligare, även om de inte ens är i närheten av att vara perfekta. Kanske det är just bristen på perfektion, som gör dem synnerligen roliga eller så är det bara roligt att vara på lite bättre humör. Vad det än är, så gillar jag dagar som den här. 

Förresten, för alla som inte vet: lipa = räcka ut tungan