Gnäll

Ännu en dag i den vansinniga trötthetens tecken, med gnällig offrighet som främsta drag. Ständiga djupdyk i mörka dalgångar är tydligen den syssla som ska vara förhärskande numer. Jag är helt enkelt trött, omotiverad och en sorglig figur som inte längre hittar nåt som gör att det känns vidare ljust. Flyktberedskapen är på topp och jag vill bara bort, så långt bort som möjligt och allra helst till havet. Som sjukskriven och ensam om alla utgifter är så långt bort som möjligt inte mer än promenadavstånd från hemmet. Nämligen är nämnda komponenter inget som rekommenderas för ett liv på resande fot eller i lyx, utan snarare för att prova den mer asketiska livsstilen. Egentligen spelar det kanske inte heller någon roll. Hur långt bort som helst skulle ändå innebära att jag själv var med och det är mig själv, mina tankar, känslor och min totalt panikartade rastlöshet som gör att jag vill bort. Det och kanske hela situationen egentligen. Arbetsgivaren, den långa vintern, alla krav som jag inte orkar med och så mig själv. Bort eller sova, bara ligga och inte göra nåt. Det är vad jag vill, vad jag orkar för den delen.

Skitjobbigt jävla liv

Det är jobbigt nu i livet. Trots sommarens försiktiga inträde i vår del av världen, bra arbetsträningsplats och underbara nära och kära, känns livet trasigt, smärtsamt och tragiskt. Det är svårt att hitta någon som helst ork, all energi verkar ha försvunnit till någon bättre behövande och motivationen för så gott som det mesta lyser med sin tydliga frånvaro. Jag saknar Carro och Henke! Det är vad som fyller större delen av min tankevärld just nu. De är borta, jag vill ha dem hos mig och det går inte. Det gör ont att veta det, det sliter sönder att veta att de aldrig kommer tillbaka. Alla minnen väller, triggade av oansenligheter i vardagen, fram från sina dåligt dolda platser i mitt inre. Underbara minnen, vackra minnen och hemska, outhärdliga och förhatliga minnen. Minnen av väntan medan Carros kropp eftersöktes på älvens botten och Henkes kropp identifierades, deras livlösa kroppar på en bår i samma visningsrum där en uppslagen psalmbok, dammiga konstrosor och ett tänt ljus fanns utplacerat och hur vatten sipprade ur Carros ena mungipa och näsborrar medan det istället var blod som rann ur Henkes mungipa och ena öra. Emelie som satte sig på en stol med stora tårar rinnandes ner för kinderna medan hon ledsen och chockad betraktade Carros orörliga kropp och hennes bestörta sorg och smärta när Henkes blod började rinna, vilket vi fick lov att torka bort gång på gång för att hon inte klarade av att se Henke ha så ont. Henkes vackra ögon som svämmade över av tårar när han trasig tittade ner på Carro som låg där alldeles blöt och kall efter tio dygn på älvbotten, för att sedan vilja ta en promenad på egen hand bort från allt som var för jobbigt. Camilla som skakande av gråt försiktigt smekte Carro över hennes blöta hår och Henke över de sargade kinderna, glassplittertäckta håret och de såriga händerna. Så många smärtsamma minnen, så många bilder som ständigt finns i mitt bakhuvud, så mycket tydligare, närmare och mer sönderslitande desto mindre energi och ork som finns.

Henkes skolgrejer står fortfarande i mitt kök och drar konstant mina blickar till sig, för att sedan få min värld att rämna igen och igen. Det kan verka enkelt att flytta dem, ställa dem i förrådet eller någonstans där de inte syns så tydligt. Det är det inte, utan det är så gott som omöjligt. Bara idag har jag försökt igen. Bara idag har jag ännu en gång öppnat lådan med verktyg i för att försöka sortera och klura ut vart de bäst bör förvaras. Det slutade som vanligt, jag la varsamt tillbaka samtliga verktyg i lådan igen efter att ha placerat dem i bland annat städskåpet under så där tre minuter. Jag klarar det inte, att plocka ut dem, placera dem där de kan komma till användning eller ens flytta dem ur lådan någon längre stund. Jag orkar inte heller ta bort hans snickarkläder och t-shirten som fortfarande luktar lite Henke. Doften av honom som blir svagare för varje dag som går nu, som sakta försvinner och gör mig både panikslagen och lättad. Lättad eftersom jag snart inte klarar av att gå sönder igen medan jag snusar på Henkes använda, lite spåniga tröja. Panikslagen eftersom jag inte klarar av att doften av honom försvinner. Den kommer att försvinna, det vet jag redan. Carros doft försvann. Hur mycket jag än försökte bevara den, ha den kvar och ha den nära, så försvann den. Precis som Henkes gjorde och nu gör igen.

Så livet känns jobbigt nu, svårt att orka med. För mig, för Camilla och för Emelie. Emelie som varje dag försöker övertyga sig själv om att ingen mer i familjen kommer att råka ut för nåt hemskt, men som samtidigt drömmer mardrömmar om att alla omkring henne dör. Camilla som försöker hantera livet utan sina syskon, som försöker hantera saknaden och sorgen samtidigt som hon ska klara av livets krav. Jag som konstant pendlar mellan det går till det går inte, som försöker uppbåda nog med energi för att orka med vardagen och som frustrerat upptäcker att min ork och kraft är borta. Nej, de senaste åren har varken sommarens inträde eller nåt annat heller för den delen, lyckats vända våra liv till nåt bra, till att orka eller för den delen fullt ut vilja. Inte idag, inte imorgon, men kanske någon gång. Förhoppningsvis alldeles snart, för Camilla och Emelie i alla fall.. förhoppningsvis så snart det bara går.. om det överhuvudtaget går förstås?

Meteorolog

Väderleken, ett ständigt närvarande inslag i vardagens samtal. Underligt nog, då alla ändå ser vilket väder det är. Eller inte underligt alls kanske, då det är en naturlig isbrytare i ett annars rätt tyst Sverige. Intressant fenomen, eller ett egentligen ointressant ämne av ofarlig karaktär? Kanske båda. Nu är det dock dags att njuta av lite mer kaffe.. i solen dagen till ära ;)

Så fort kan det gå

Vaknade två timmar för sent och alldeles för bråttom, men ändå på ett strålande humör. Efter en snabb dietfrukost bestående av rester från gårdagens pizza och kaffe i ansenlig mängd, företogs promenaden till ortens gym för rehabilitering. Väl framme anpassade jag mig snabbt till rådande omständigheter och inmundigade lyckligt ytterligare kaffe, innan någon form av nytta utfördes. Många trevliga människor i en trivsam miljö med kaffe, vad mer finns att begära för att få en trevlig dag liksom?

Därefter var nästa anhalt mellanlandning i hemmet, innan det åter var dags att bege sig till ortens gym. Denna gång för träning i form av ett dansmixpass. Ett för mig nytt pass, som visade sig vara roligt, energigivande och svettigt. I slutet av passet gjorde yngsta dottern mig sällskap, dock inte så mycket i själva rörelserna men däremot med uppmuntrande applåder. Livsglädje förpackad i min underbara nioåring, ett riktigt lyxinslag på dagen. Sen åter mot hemmets lugna vrå, som inte var särskilt lugn på grund av de tre hundarnas kissnödiga krav på uppmärksamhet och promenad. Därefter utsattes jag för ytterligare ett lyxinslag, den här gången i form av serverad middag hos grannen.

Det var sen, när jag kom hem igen, som humöret vände. En blick mot Henkes kläder, som fortfarande står i mitt kök sen de kom hem från hans skola, räckte för att humöret skulle sjunka. En blick och jag var återigen i mitt inre tillbaka till när Henke levde och behövde tvätta sina byggkläder. En blick och han var återigen nära en liten stund. En enda blick och sen kom ännu en gång den känslomässiga smockan, av vetskapen om att han inte längre är här, vinandes och träffade med stor säkerhet mitt trasiga inre och sargade själ. Orken att känna, veta och inse att Henke är död fanns inte, i alla fall så fanns inte orken att berätta om det igen just där och då. Därför bemöttes komplexitetens vänliga hälsning med gnäll om oviktigheter, som kramp i benen och sämre ork än önskat under träningen. Komplexiteten är dock relativt tålmodig, så detta trista utspel bemöttes med lugn värme och vänlig ömhet. Det, i kombinationen med dagens tidigare innehåll av suveränt slag som grund, räckte för att humörsbarometern åter skulle segla över från dåligt med övervägande åska och regn till ostadigt med övervägande solsken. Så fort kan det gå när måendet går upp och ner, humöret förändras eller livet slås i spillror. Därför tänker jag krypa i säng och njuta av varje sekund jag har förmånen att lyssna till Emelies trygga andetag, husgudarnas snusande från sängens alla vrår och väntan på Camillas insmygande hemkomst efter en sen bilfärd till annan ort.

Henkes bal & underbara tjejer

Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.

Ängel i mitt rum

Glömde i allt prat om döden i tidigare inlägg att berätta om ängeln jag fick idag. Det var prästen som gav mig den. Hon kom på besök under morgonen och hade med sig en ängel som stöder bröstcancerforskningen. Den har rosa kjol och en glittrande sten på sig. Prästen upplyste mig om att hon tänkte på mig direkt hon såg den, rosa och glitter var helt synonymt med mig sa hon. Jag blev alldeles bedårad av den vackra ängeln. Riktigt rörd blev jag också när jag fick den. En väldigt bra start på dagen må jag säga.

Dagen har inte framskridit på nåt sämre sätt heller. Efter prästens besök blev Camilla och jag bjuden på god mat hos Eve. Lyxigt värre. Nu på kvällskvisten har vi grillat, gjort sötpotatis och vanlig potatis i ugnen, vitlökssås och sallad. Känns riktigt som sommar helt enkelt. Känns riktigt som en sån där dag att komma ihåg som en bra dag, en dag med små inslag av liv och kärlek som helt enkelt är en guldskimrande upplevelse.

Alla ska dö

Vi ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick. Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds är vi faktiskt döende.

Bara i mitt eget liv har jag ett flertal gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig, otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårs och helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom. Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv. Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet. För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan och så låga vill jag inte tro att vi är.

Dagen har inneburit besök av prästen, ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen. Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst. Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte, snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till, prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu lever.

Camilla köpte ett halsband idag som ger en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras med insikten om att livet är nu.

Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!

Psykbryt i solen

Redan från start gick dagen i trötthetens tecken. Trots sol, värme och sommarkänslor var varken energin eller humöret på topp. Min samtalskontakt alias psykbrytet kom på besök. Det är en klok kvinna, som både kan bryta ner det som ska brytas ner och se helheten i sånt som bör betraktas ur ett helhetsperspektiv. Idag gick samtalet mellan allt från arbetsgivare till trötthet och lyster i ögonen. Efteråt, trots att det var ett bra samtal, var energin om möjligt ännu lägre. Inte ens mina matlagningskonster avhjälpte denna otroligt enerverande åkomma, utan energin var fortsatt låg när jag så äntligen knallade iväg till ortens gym för trivsam rehabtid. Det är alltid trevligt där och personalen är suverän, varför tiden kändes kort innan det var dags för kort mellanlandning hemma innan det var dags för afrodans. Där och då hände det. När jag så stod där och svängde på höfterna och stompade med fötterna började humöret att vända. Endorfinerna vaknade till något lite och det var vad som behövdes för att kvällen skulle bli riktigt bra. Det var ett himla roligt pass och det var en väldigt mysig nervarvning och stretch, så efter passet vandrade jag nöjd och på ett relativt bra humör hem i sällskap med Camilla och Eve. Kvällssolen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes helt okej. Säga vad man vill om träning, men det är i alla fall suveränt för humöret.

Så trött, så sömnlös

Så trött och ändå så vaken. En av en mängd oönskade effekter av att vara deprimerad, har jag lärt mig. Det spelar ingen som helst roll om jag klivit upp tidigt eller sent, sovit många timmar eller inga timmar alls. När natten kommer är jag vaken. Ibland, som inatt, lyckas jag somna en stund innan nattens oändliga timmar i ensam vakenhet börjar. Ofta tycker jag om nätterna och tystnaden som gör att alla tankar faktiskt låter sig tänkas ostört och oavbrutet, alla stjärnorna och lugnet som råder. En del gånger avskyr jag dock dessa nattliga timmar av mental terror när alla tankar jag inte orkar tänka, tränger sig på och gör livet outhärdligt igen. Varje natt önskar jag mig sömn för att orka med dagarna bättre, varje natt är jag vaken.

Naturligtvis har jag fått sömntabletter och naturligtvis sover jag av dem, men det är en dyrköpt sömn. Dyrköpt eftersom nästkommande dag därmed är dömd att genomlevas i total utmattning och utan tillstymmelse till såväl initiativförmåga som ork eller vilja att genomföra nåt. Därför använder jag enbart dessa små, men kraftfulla piller när ångesten över livets framfart tar över och får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn, försvinna bort och att nästan inte orka med en sekund till i min egen närvaro. Dessa piller som får mig att sova tungt, tyst och drömlöst. Piller jag bara använder när jag inte orkar höra alla hemska sanningar en enda sekund till, utan att slitas sönder, krackelera och helt gå under. Så i min värld betyder flykt inte att bege sig iväg under skumma förhållanden. I min värld är det ett litet piller, som ger mig möjligheten att försvinna en liten, liten stund. Men som sagt, dessa piller är exklusiva flyktmöjligheter som, förutom mental vila, leder till en nedåtgående spiral. Nämligen ger mindre ork även mindre motståndskraft mot alla tankar, all ångest och alla minnesbilder som hjärtat inte orkar med, men hjärnan försöker bearbeta. Därför är många nätter ofrivilligt vakna och i väntan på sömn, istället för drömlöst, dyrköpt och tungt sovande.

Det finns en hel del vackert att titta på nattetid. Är det inte stjärnor, kan det som inatt vara himlens oefterhärmliga sätt att försiktigt övergå från djupaste mörkblått till ljust gråblått innehållandes ett löfte om en ny dag. Många vackra små mirakler och reflektionstid av bästa kvalitet är nätternas gåva till dem som är vakna. Så inatt, som många många andra nätter, tittar jag på allt det vackra och låter mina tankar vandra till allt som trots allt är bra, till allt som varit bra och till framtiden som jag hoppas ska föra med sig nåt bra. Det vore förstås en osanning av stora mått att påstå att mina förhoppningar, trots all nattlig storslagenhet, ändå innefattar ytterligare några timmars sömn inom en väldigt snar framtid.

Glömde..

..kanske att meddela det viktigaste för dagen. Det är sol :)

Annika Östberg, gym och tja.. vad?

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!

Ny dag

Ny dag i gråhetens tecken. Förhoppningarna om en dag med sol och värme som gårdagskvällens solstrålar gav, har grusats. Det spelar ingen roll. Idag är en ny dag med nya förhoppningar och förväntansfull nyfikenhet. Fåglarna sjunger, vattenkokaren lovar snart kaffe och idag börjar min rehabilitering på gymet. Antagligen en väldigt bra dag med andra ord.

Även gårdagskvällen blev bra. Lite grävande, rensande och rotande i rabatten medförde direktverkande healing för en livsled själ. Några små lila blommor hittades, väl undangömda i ett osynligt hörn av trädgården, vilka snabbt flyttades till en mer synlig plats för att sprida glädje med sin skönhet. Växtligt ögongodis, helande mylla och återförening med tidigare cowboy numer återgången till ordinär komplexitet stod alltså på menyn. Dessutom bingolotto, som Emelie egentligen skulle spela med sin pappa, men som inte hann på grund av tidigarelagd resa till jobblandet. Bingolotto i sig är inget som står högt i kurs i detta hus i vanliga fall, men igår fungerade till och med det. Mestadels tack vare Emelies glädje över att vi spelade tillsammans.

Nu åter mot den mest gudomliga av alla drycker, nämligen kaffet. Livgivande, återuppväckande och totalt njutningsfullt. Det i kombination med husgudarnas förnöjda snusande, när de lugnt fortsätter sin skönhetssömn en stund till, och förväntningar på en underbar dag är en bra start på dagen.

Vill bort

Här är vart jag borde vara

Här är vart jag är

Dagen verkar inte medföra några direkta toppar. Istället hägrar tröttheten och missmodet. Köket är belamrat med Henkes och Carros saker, vilka jag är synnerligen rädd om, men idag ger de bara en känsla av tyngd, saknad och sårigt ont. Om jag vore pigg hade jag fixat och plockat. Det är jag inte, istället vill jag bort. Jag vill slippa alla måsten, krav och vardagliga bestyr, vila hjärnan och samla krafter. I solen dessutom. Jag skulle ge mycket för en resa till sol, hav och bad just nu. Sol, hav, bad, Camilla och Emelie och avkoppling är allt som för närvarande känns som ett måste för att få livsandarna att vilja återvända.

Nu blir det ingen resa någonstans. Det har frånvaron av ekonomi skrivit under på för länge sen. Den kommer nämligen som ett brev på posten i samband med sjukskrivning. Efter en längre tids sjukskrivning är ekonomin inte längre bara ansträngd, utan obefintlig eller snarare enormt mycket på plus på minuskontot. Det som prioriteras är inte resor till solen, utan tak över huvudet. Bara det i sig är frustrerande och som gjort för livsledan och orkeslösheten att få ytterligare något att fästa i.

Gnälligt offrig verkar även det vara nåt som har intagit arenan idag. Inte klädsamt, inte kreativt eller för den delen positivt på nåt vis. Nej, det blir att fylla på koffeindepåerna för att försöka motverka denna tillvaro i dysterhetens trista outfit. Medan kaffet inmundigas, tänker jag ändå låta mina tankar drömmande vandra vidare till varmare breddgrader. Till sol, hav, värme och bara bort en liten stund.

Det e jag värd

Det är kväll och tystnaden störs enbart av vattenkokarens surrande. Hemmet är tomt förutom på hundar och svin och mina tankar får vandra fritt, utan avbrott och utan hänsyn till andra. Det är en sån kväll när de tankar som annars får stå tillbaka och förvisas till bakhuvudets omedvetna sfär, får tillträde till det medvetna och klarsynta. Tankar som behöver tänkas och beslut som behöver fattas. Det är alltså en av dessa sällsynta, men värdefulla, gånger när funderingar och frågor ska upp till ytan, vändas och vridas på för att så småningom landa i något vettigt, konkret och utvecklande. Eller det borde vara det i alla fall, istället flyr jag dessa tankar till förmån för nåt mer trivsamt. Som stenpartier i trädgården, olika hundrasers användningsområden och vampyrfilmer.

Kvällen ska helt enkelt ägnas åt drömmar och funderingar som ger energi, istället för djuplodande viktigheter som antagligen inte är lika viktiga om en vecka. I tystnaden och lugnet ska jag svepa runt och bara ägna mig åt återhämtning, måbrasaker och åt Daim. Efter en dag med en dramakomedi, vilda western, tillfälliga skilsmässor, matintag hos herr x och minsta dottern, skogstur med Emelie, Tove, husgudar och bonusgud, möte med en mycket vacker men ack så räddarg orm, trädgårdsarbete utan framgång vad gäller att få igång gräsklipparen och naturligtvis mycket kaffe tänker jag lugnt anamma reklamens slogan. Den här kvällen ska det njutas. varför? Because  I´m worth it!

Dramaqueen

Det kanske skulle vara lätt att tro att jag är den som är i rubriken nämnda dramaqueen, kanske Camilla eller möjligen Emelie. Så är dock inte fallet. I det här huset är det komplexiteten som agerar dramaqueen, dessutom utstyrd till cowboy. Till hans försvar bör väl nämnas att han är på väg på maskerad, därav cowboyutstyrseln. Dramaqueenstilen finns det däremot inget försvar eller nån vettig bortförklaring till. Dramaqueen i alla ära och det kan väl vara okej en stund med underhållning av det slaget, men nu hoppas jag föreställningen lider mot sitt slut för den här gången. En stor anledning till det, förutom mitt trytande tålamod eller kanske snarare på grund av mitt trytande tålamod, är att risken är överhängande för att det annars snart kommer att ränna runt två dramaqueens av enorm dignitet i detta hus inom kort. Det kan bara leda till ett resultat, total katastrof. Som dramaqueen finns det liksom inte utrymme för någon annans helt oviktiga draman att utspelas inom samma fyra väggar, så ett sådant resultat måste avstyras. Det är i och för sig på god väg. Den komplexa dramaqueenen är snart på väg till mer manliga aktiviteter. Han ska som sagt agera cowboy och det ska han ägna sig åt tills imorgon någon gång, dessutom på annan ort. Ligger nära till hands att tro att whiskeyröst är mer klädsamt tillsammans med cowboyhatt, så jag hyser gott hopp om en snar förvandlig.

För att ge komplexiteten viss upprättelse bör väl nämnas att det är ytters sällan han agerar någon form av dramaqueen överhuvudtaget. Nä, hans vanliga stil är stoiskt lugn och moget övervägande. För att vara av det komplexa slaget är han synnerligen klok, i alla fall oftast. Kanske det är därför jag betraktat denna förvandling med ögonbrynen något höjda och ögonen lite uppspärrade i förvåning? Kanske det är anledningen till mitt skeptiska ställningstagande och relativt oförstående emottagande?

Utifrån den synvinkeln finns bara en slutsats att dra för egen del. Inte en chans att det ska läggas några fingrar i kors här för att uppnå nån form av personlighet ala coolt lugn. Nope, istället ska en lagom nivå av drama upprätthållas som förberedelse inför eventuella kommande dramaqueensuppträdanden. Syftet är naturligtvis att härda och vänja, allt för att undvika ifrågasättanden och tillrättavisningar när min eventuella tur att agera nämnda roll sen kommer. Det är så det får bli, ett steg före är vad som gäller för ett lyckat uppträdande av dramaqueensmått. Så det kan jag väl också ge honom då, den mer kloka komplexiteten med drag av drama. Han har under någon timme lärt ut vikten av strategisk planerande och en stor verktygslåda för ett lyckat showande. Med all tydlighet har även vikten av förberedelse för att få en synkronisering mellan förväntan och vad som levereras förmedlats. Ibland kan det som verkar vara tidsspillan faktisk vara en ren lärdom, men som sagt så är det ibland.

Det kan bli bättre

Depression är inte ett tecken på svaghet,

utan en påföljd av att den drabbade tvingats vara stark för länge.

Carro var deprimerad, svårt deprimerad. Efter Carros död drabbades jag av depression, då i måttlig variant som det heter på fackspråk. Efter Henkes död förvärrades min depression och är numer och sedan lång tid tillbaka, graderad till recidiverande depression utan psykotiska inslag, svår. När Carro var i livet förstod jag inte hur dåligt hon verkligen mådde. Jag såg det naturligtvis, men jag förstod aldrig hur jobbigt det är att må så dåligt att det knapp går att hålla sig kvar i sitt eget skinn. Jag kan än inte säga att jag fullt förstår, men jag kan ana hur hon hade det min Carro och hon hade det inte lätt med allt det dåliga måendet, all den ångesten och all den oförståelsen som hon mötte.

Depression är ett svårt ämne har jag kommit att tycka. Många, ibland även jag, slänger sig med begreppet ”jag är deprimerad” eller ”fan va deppig jag blir” när något går emot. Det är bara det att begreppet inte på något vis är i närheten av sin rätta innebörd använt på det viset. Depression är en psykisk sjukdom, den är allvarlig och överdödligheten är hög. Det är många som lider av depression som så småningom tar sitt liv. Carro var som sagt svårt deprimerad, eller som det hette då: hon var ”bara” deprimerad. Depression tas inte alltid på allvar eller ger den riktiga förståelsen som behövs, i alla fall var det så för Carro. Hon var ”bara” deprimerad, men jag såg vad depressionen gjorde mot henne medan hon levde och jag vet att hon numer är död till följd av just sin depression. Carro är död fast hon hade hela livet framför sig, eller som Emelie sa: tänk om Carro bara hade låtit bli att döda sig, då hade det i alla fall inte varit två i familjen som är döda. Till skillnad från Carro får jag mycket hjälp, stöd och förståelse av åtminstone de flesta instanser jag har att göra med. Skillnaden mellan den hjälp Carro fick och den jag får är milsvid. Carro ansågs ofta som bråkig och besvärlig och som att hon borde skärpa sig, hon blev synnerligen stämplad i vårt lilla samhälle. Hade hon fått den hjälp hon behövde från början, hade hon antagligen varit i livet idag. Efter allt för många misslyckanden, för många år av så otroligt dåligt mående orkade hon inte se ljust på livet längre. Vad som händer när någon inte orkar se nåt ljus i mörkret är väldigt tydligt vid det här laget, i alla fall för mig och i alla fall när det gäller Carro.

Så av en slump ramlade jag in i cyberrymdens lilla rum för TV 3 play och hittade serien ”Livet blir bättre”. TV är annars inget som styr mitt liv på något vis. Det är inte heller nåt jag har någon större koll på. Jag följer inga serier och jag är inte uppdaterad i vad som sänds. Det medför naturligtvis att en del intressanta program missas, som ovan nämnda serie. Bland annat delar en kvinna med sig av sin historia om hur hon, som hade lyckats med allt och nått sina mål, blev deprimerad, försökte ta sitt liv men fick hjälp att komma tillbaka och lever nu ett bra liv. Kvinnan jag pratar om är Emma Ingelström och programmet jag nämnt går att se här.

Det ger hopp om att det går. Det går att må bättre och det går att få hjälp och det är helt suveränt att det sänds på TV, så det förhoppningsvis når ut till många av dem som behöver den hjälpen. Så trots att dessa program i nämnda serie tar upp tunga ämnen, anse jag att det är en underbar programserie. En serie som ger känslan av att det finns en möjlighet, det går att få det bättre!

Lycka.nu

En ganska underbar dag, med många underbara människor. Dagen började naturligtvis med kaffe, dessutom i kärt sällskap. Javaflödet fortsatte hos vännen någon kilometer utanför centralorten, vilket förutom allt kaffe även innehöll skratt, prat och cowboykläder. Dessutom utspelade sig en stenhård pingisduell, vilken ingen vet vem som vann. Det spelade egentligen ingen roll, det var roligt och det var det viktigaste. Dagen fortsatte i samma strålande anda, med en biltur för att hälsa på Emelie och hennes pappa i stugan. Det var en riktig energiboost att vandra ner till sjön i solnedgången, med Emelie frenetiskt babblandes och husgudarna frenetiskt springandes bland träden. Så där stod jag sen och beundrade solen som sakta sjönk ner bakom ett berg, medan den strålade sig i glansen från den stilla sjön, och bara kände hur underbar kvällen var. Omgiven av skog, vatten, berg, solnedgång och kärlek, kände jag harmonin svepa in i mig och fylla på några av alla tomma energidepåer. Det var en upplevelse att ta vara på, så det var vad jag gjorde. Kvällen blev inte sämre av att sen dricka kaffe i värmen från elden i kamminen, innan vi åter begav oss till bebyggelsen.

Väl tillbaka i de mer centrala områdena av vår del i världen träffade vi på Camilla och Eve, vilka vi snabbt bestämde träff längre upp efter älven med i syfte att spana efter några trevliga bävrar. Trots att bävrarna inte var särskilt samarbetsvilliga vad gäller spontanumgänge kvällstid, var det en trevlig tur med många skratt. Det är underbart att se Camillas glittrande ögon och att höra henne skratta från hjärtat. Det är även det en av de upplevelser som bör tas tillvara på. Det gjorde jag och la den varsamt i mitt hjärta för att kunna ta fram och minnas när dagarna inte är lika ljusa.

Efter en sån dag som idag går det inte att göra annat än känna tacksamhet för allt underbart och alla underbara jag haft omkring mig. Det är en ynnest, en storhet och en möjlighet att känna lycka. För i stunder som de idag kan jag känna lycka. Lycka över Camilla och Emelie, över solen och hur vackert det är, över alla underbara vänner och den söta komplexiteten jag har omkring mig och över de helt galna husgudarna som alltid sprider glädje omkring sig genom att bara vara. Jag är tacksam över att jag lärt mig att ta vara på dessa stunder, det är nog nåt av det viktigaste som går att lära under ett liv -  att ta vara på det viktiga och att göra det nu.

Pussel & prostitution

Tisdagen innebar inte enbart ett möte med bland annat försäkringskassan, utan även ett intressant samtal med klokpersonen som det finns förtroende för. Samtalet handlade om allt från grubblerier till varför en del instanser eller personer beter sig på ett alltifrån relativt till totalt obegripligt vis. Denna diskussion kom sig av att en av deltagarna på mötet ställde mig frågan om varför min arbetsgivare beter sig som den gör, med följdfrågan om det berodde på rädsla eller om det bara var ren okunskap? Eftersom jag inte satt inne med någon vidare bra förklaring på den frågan, vidarebefordrade jag den snabbt till klokpersonen för dissekering.

Klokpersonens svar var förvånande, intressant och tänkvärt med en inledande förklaring om att det svaret var det egentligen bara arbetsgivare själv som kunde svara på, men en förklaring kunde vara att tänka flockliv. Klokpersonen redogjorde för att om jag tänkte flockliv, så sågs jag i så fall som skadad. Skadad betyder en börda för en flock med påföljden väldigt låg rang för den skadade, som får vara glad om den inte blir ihjälhuggen. Det enda möjliga att göra då är att överleva. Hon fortsatte: så kommer då du som vägrar att foga dig i nåt omedvetet eller förlegat flockliv och istället kräver att det som vi i vårt land anser vara rätt, inte bara ska vara fina ord i nåt dammigt dokument, utan det ska även ske i handling. Det är något som går emot flockinstinkterna hos en del individer och det går definitivt emot jantelagen. Därmed känner sig en del relativt utmanade. Ännu en förklaring presenterades, vilken även den innehöll en stor del jantelag. Den löd ungefär: i vårt land finns det en massa sociala koder för hur människor ska bete sig, vad som ska sägas och vad som ska utföras. En del av dessa sociala koder går ut på att ständigt påstå sig vara tydlig, ärlig, stå för sina åsikter och att ingå i t.ex. en organisation där det är högt i tak. Det är ytterst sällan dessa påståenden är nåt mer än påståenden och de flesta som uttrycker såna saker lever inte efter det de säger. Återigen tog klokpersonen mig som exempel, i och för sig lämpligt nog med tanke på att grundfrågan handlade om bemötande av mig. Hon menade att jag är en stark person med en stor personlighet och självsäkerhet och dessutom kvinna, samt att jag kombinerar dessa attribut med att vara den jag utger mig för att vara. Med andra ord, sa hon, lever du som du lär, så när du säger att du är rak, tydlig, ärlig med mera menar du det och lever efter det. Det är inte så de flesta andra är, utan många använder sig av bara en massa uttryck för att de anses vara rätt, utan att för den skull vara i närheten av att verkligen leva på det vis de utger sig för att göra. Så när det kommer någon och faktiskt beter sig så som den utger sig för att göra, blir det ett hot och något som provocerar många människor.

Min spontana reaktion var naturligtvis att påtala det uppenbara, att till syvende och sist är det sig själv man ska stå ut med när man lägger sig på kvällen och hur kan någon göra det om hela ens identitet bara är tomma ord och inget som någon står för. Klokpersonen meddelade att en del inte ens är medvetna om detta beteende och de som är medvetna om det, men ändå fortsätter att spela ett passande spel och att utföra sina arbetsuppgifter på det viset egentligen lika gärna kunde sälja sina kroppar för det är detsamma som att prostituera sig. När någon gör nåt som de inte står för och som kanske egentligen går emot dem själva för att få en viss lön eller ett visst anseende, gör de inget annat än säljer sig – de prostituerar sig. Så kommer då du, fortsatte hon, som vägrar prostituera dig, som vägrar gå emot den du är och som står upp för dig själv genom att säga det du tycker på ett rakt och ärligt sätt utan att för den sakens skull vara otrevlig. Tror du inte att det är skrämmande? Tror du att det är en del av det vanliga sociala spelet eller för den delen ens särskilt socialt accepterat? Det är det inte! I det här landet ska vi inte stå upp för oss själv eller påtala brister eller kritisera det som inte fungerar, det kan ju leda till utveckling och hur skulle det se ut? Fast du gör rätt som står upp för dig själv, fortsatte min kära klokperson, även om en del kommer att reagera mer eller mindre positivt på det. Klokpersonen fortsatte med att tycka att även det var bra, även om det var synnerligen kostsamt också, för det gjorde att jag blev en pusselbit som bara passade ihop med människor från samma pussel, alltså likasinnade människor. Det i sin tur gör att du så småningom bara kommer att ha personer omkring dig som är värd att ha omkring sig.

Som sagt, ett mycket intressant samtal. Trots att allt ifrån reptiler till djurflockar verkar ränna runt på kontoren/bordellerna mellan alla prostituerade, så finns det tydligen en och annan som intresserar sig för pussel också. Trots att den mänskliga evolutionen pågått i många miljoner år, är det tydligt att det inte alltid är alldeles uppenbart. Vad som däremot verkar helt uppenbart, är att det som vanligt handlar om det egna valet och för mig är prostitution inget val.

Smaken är som baken

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.

Yeah!!

Det gick vägen!!! Det blir gymet från måndag. Suveränt :)

Slutsats: Mr Murphy måsta vara anställd av i maskopi med min ordinarie arbetsivare.

Grymt gym med klockspel

Dagen har än så länge innehållit bland annat ett möte på ortens gym i syfte att diskutera en eventuell rehabilitering/arbetsträning där. Gick strålande och som vanligt lyckades de två gymägarna bidra med en mycket välkomnande känsla och en positiv inställning. Nu är det bara ett möte med bland annat Försäkringskassan imorgon kvar och går det som det ska, kommer måndagen att innefatta en nystartad rehabilitering på gymet. En utveckling som kommit till efter att Försäkringskassan, med stöd av behandlande läkare, helt enkelt beslutat att aktuell arbetsgivare inte är kompetent nog att genomföra en rehabilitering. Tragikomiskt, kan tyckas, med tanke på att den del av arbetsgivarorganisationen som jag tillhör finns till just för att hjälpa människor i utsatta situationer. Nåväl, inget ont som inte har nåt gott med sig. Jag gillar gymet och går det som jag hoppas imorgon kanske ett och annat klockspel kommer att klinga, om inte annat i min tankevärld efter dagens gymmöte :)

Saknad har inget med ålder att göra

Ålder spelar ingen roll när det kommer till saknad. Det har ingen som helst inverkan om man är nio år, tjugo år eller i min ålder. Saknad medför ofta dålig sömn, så dålig att det ofta hinner bli morgon innan det blir möjlligt att få en blund i ögonen. Som i natt för Emelie, som många nätter för Camilla och som de flesta nätter för mig. Det finns väldigt små skillnader i symtom på saknad mellan en som är nio år och en som är vuxen, men det finns tydliga skillnader i effekt när dagen sen kommer. Som vuxen behöver du nån vecka i sömnlöshetens tecken innan t.ex. näsblod blir en av de oönskade påföljder på det ofrfivilliga nattlivet som infinner sig. Som nioårig tjej behöver du däremot bara någon natt, innan näsblod, illamående och huvudvärk kommer som en ytterligare belöning för sömnens frånvaro nattetid. I alla fall är det så hos oss.

Så att Emelie inte mådde bra nog för att gå till skolan idag är inget mysterium, i alla fall inte för mig som sett henne vaken under natten. Inte heller var det nåt större mysterium att sömnen uteblev till förmån för egen rädsla att dö eller ångest över att någon mer i familjen ska komma att råka illa ut, i alla fall inte efter att under dagen som gått sett Emelie försiktigt hålla i Henkes hemkomna saker och tittat på kort på honom och Carro. Det är inte lätt att vara en nioårig Emelie med allt vad det innebär och samtidigt försöka förhålla sig till att ha förlorat två syskon med två års mellanrum. Hon kämpar på min Emelie, men idag var hennes ork både fysiskt och psykist slut. Det tog mig inte särskilt lång stund att inse att det vore rent förkastligt att skicka henne till skolan i det skick hon är i, så jag ringde och sa som det var. Emelie har haft en jobbig natt och blöder näsblod och grejer, så jag tar henne hemma idag. Det är otroligt vad sömnlösa nätter och tidiga morgnar kan göra för den verbala uttrycksförmågan, men jag tror budskapet gick fram. Det gick i alla fall fram till Emelie som frusen och snörvlande med en papperstuss i näsan valde att krypa ner i sängen igen. Dessa älskade barn, om det gick skulle jag lyfta alla bördor från deras axlar. Nu går inte det, istället får jag försöka hjälpa till med det jag kan. Ibland, som idag, genom att bara finnas nära, skicka nya papperstussar till näsan och se till att möjligheten till lite vila infinner sig.

FK som medspelare

Mitt liv involverar en mängd olika aktörer efter Carros och Henkes död. En av dem är försäkringskassan. I mitt fall är det som medspelare, som en instans som står på min sida i ett samhälle som jag ibland tror består av medmänskligt förfall, professionalismens professionella sönderfall och den förlegade gudsformen personlig vinning genom girigt fulspel. Försäkringskassan är en av de instanser som för min del ställer krav på den annars förväntade tryggheten, hjälpen tillbaka till livet och det normala. Ibland går mina funderingar till om mitt fall är unikt eller om det bara är alla andra fall som det hörs något om, för i mitt fall är inte försäkringskassan boven. Det är istället den onämnbara. Onämnbar för att vara omsorgsfull om mig själv, för att inte trampa på någon öm tå eller på annat vis verka omedgörlig.

Det pratas mycket om försäkringskassan och deras förfarande med människor i olika utsatta situationer. Senast under kvällen snubblade jag över en krönika, Vi blev sjuka av sorg, av Marcus Birro. Där underkänns Försäkringskassans förfarande totalt, medan delar av det svenska jämförs med en krigszon från ett inbördeskrig där de sjuka, arbetslösa och ledsna är de civila offren. En krönika av väldigt läsvärda mått, men den i kombination med allt jag hört, läst och även sett i min närhet, gör att mina funderingar kring det unika i mitt ärende förstärks. Precis som redan är nämnt ovan, är försäkringskassan min medspelare i kampen för att ses som någon med värde, som en värdig medmänniska, medarbetare eller i alla fall som något annat än ett kostsamt problem. Naturligtvis är det inte den allenarådande stämplingen på alla arenor jag rör mig på, tvärtom är det enbart på en arena och då den arena som vanligtvis brukar vara den positiva beståndsdelen i återgången till ett normalt liv efter en sjukskrivning som står för den kategoriseringen. Det krig som Birro menar att bl.a. försäkringskassan för mot landets medborgare, det för en helt annan instans mot mig. Funderingarna rör sig därav kring moral, vars betydelse oftast brukar ses som rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, eller mer korrekt så rör sig mina funderingar snarare kring bristen på moral.

Det verkar som om en del, och då den delen som inte borde vara en sån del, bestämmer sitt värde genom vad de gör istället för vad de är och det de gör ska per automatik ge en personlig vinning och ett ytligt erkännande. De verkar som de glömmer rättigheter, moral och medmänsklighet i sin principiellt ytliga och själviskt fåfänga tillbedjan av den outvecklade kvarlevan till gud, som individuell vinning och personlig girighet är. De verkar även som att de glömmer att en dag, kanske redan i morgon, övermorgon eller om en vecka, kan det vara dem som livet sveper undan benen för och som då dessutom blir inbördes nerskjuten av det som borde vara vad som höll dem uppe och hindrade dem från att rasa igenom, krackelera och förlora den sista gnistan som gör skillnad mellan att vilja och att inte vilja längre. Något förunderligt kan det tyckas vara att det tycks som en del av dem som glömt, borde vara en del av dem som omvärderat vad som är värdefullt och viktigt. Medan de upplevt glömska småmysande över sin egen briljanta förmåga att ringlande ta sig fram på en inbillad och väl upplysta motorväg mot förnuftet och framtiden, färdas resterande medresenärer på konsekvensernas och den bristande moralens sönderfallande väg som stupar rakt ner utan annat val än att njuta av utsikten.

För en del är tydligen försäkringskassan den biljett som behövs för att bli medresenär på nederlagens och hjärtlöshetens boulevard. För mig är försäkringskassan en av de aktörer som bedriver en revolt mot den bristande moralens snabba utförsbacke vilken enbart för ödeläggelse med sig. Det verkar när allt kommer omkring som att det är människorna och deras sinne för moral som är det viktiga, inte instanserna i sig. Återigen detta personliga ansvar, ständigt återkommande och aldrig möjligt att undkomma. För när allt kommer omkring är det nog inte en yrkesroll som är det viktiga, utan snarare vem denna någon är. Det är här det personliga ansvaret och det egna valet kommer in, för vem vi är utgörs helt och hållet av vem vi väljer och strävar efter att vi vill vara.

Jävla bitch!

Så blev det en sån dag igen, eller i alla fall blev slutet av dagen så. Lördagen som skulle vara så bra och som bara skulle innehålla trivsamt umgänge och trevlig samvaro. Så dök hon upp igen, den bittra, griniga eländesmänniskan, som ingen hade lust att umgås med. Allra minst jag. Min idé om trevligt innefattade inte att ha henne här. Hon bufflade in på sitt osedvanligt irriterande sätt, betedde sig illa och använde dessutom ett otrevligt språk. Vem tror hon egentligen att hon är och varför tycker hon att hennes medfödda rätt är att tränga sig på hos folk som bara vill ha lugn och ro?

Det är tur att alla runt omkring mig har sånt tålamod, eller egentligen är det väl bara jag som har tur att det är så. De andra genomlever, tack vare det, den där eländeskärringen som rätt som det är intar min kropp. Själv hade jag antagligen blivit rabiat, det vill säga om det inte pinsamt nog var just jag som betedde mig på detta rabiata sätt. Den jävliga bitchen dyker upp när energin tryter och jag inte orkar med mig själv. Ingen runt omkring har någon anledning att misstänka att det är mig själv jag tröttnat på. Istället ger jag dem all anledning att tro att det är dem jag fått nog av. Det underligaste av allt är att de inte får nog av mig.

Det enda som går att säga till mitt försvar är att jag, när det åter lugnat ner sig kring mig, när nattens tystnad ger tid för självrannsakan och reflektion och bitchen tjurigt släppt sitt grepp om mig och dragit vidare för att förstöra någon annans tillvaro, i alla fall har begrepp att förläget säga förlåt. Det är då jag återigen ödmjukt inser att även idag försiggick en uppvisning i tålmodig storhet omkring mig. Även idag hade jag dessa underbara människor omkring mig, som är guld i min värld. När jag förläget förklarat mitt dilemma, att det inte har med dem att göra utan att det är mig själv jag inte orkar med, och sagt förlåt, blir svaret: - det är lugnt, men det var bra att du tog upp det. Som sagt storhet och dessutom storhet i guldig form.

Så vackra ord..

Ibland kommer feedback i olika form till mig. Ibland genom en kommentar på bloggen, ibland som ett meddelande eller ett mail eller ibland personligen framfört. Oavsett vilken form det än har, blir jag alltid lika berörd, lika varm i hjärtat och så väldigt gripen av alla vänliga ord. Ofta, ofta är det därför med en och annan tår rinnandes nerför mina kinder, som jag tar det till mig. Många gånger medför den positiva responsen att jag blir tämligen generad och därför inte riktigt lyckas tala om eller visa hur glad jag blir, men jag hoppas ändå att det inte lurar någon utan att det ändå går fram hur mycket alla vackra ord, all medkänsla och allt stöd betyder.

SÅ TACK FÖR ATT NI BERÖR OCH VÄRMER MITT HJÄRTA & KRAM! 

Begrundar..

Natt igen. Lyssnar på regnet som smattrar mot mitt fönster. Lyssnar på sovande yngsta dottern Emelies lugna andetag. Lyssnar efter äldsta dottern i livet Camillas insmygande steg, efter en återfärd i bil hem. Sneglar på Henkes saker i mitt kök, som jag inte vågat röra alls idag. Orkar inte ännu med den känslostorm det medför igen, utan låter mig själv vila ett tag. Vet att Camilla inte vågat röra alls än, låter henne vänta tills hon orkar. Vet att Emelie tittade på skolböckerna och pärmarna, bleknade och slutade tvärt när hon förstod vems det var. Låter även henne ta det i sin takt.

Funderar igenom livet för mig själv i tystnaden och mörkret. Livet som fört med sig så mycket smärta, så mycket sorg och trasighet. Samma liv som även fört med sig så mycket underbart, så många skratt och så mycket lycka. Känner tacksamhet för alla fina stunder som varit, all kärlek som funnits och fortfarande finns, för möjligheten att fortfarande kunna lyssna på Emelies andetag i natten och att fortfarande oroligt få lyssna efter Camillas smygande steg när hon kommer hem. Det är med den känslan, känslan av en otrolig tacksamhet för allt det underbara, det fina och det storslagna, som jag tänker krypa ner under mitt täcke och fortsätta att lyssna på nattens olika ljud igen. Tills Camilla åter är tryggt hemma. Tills John Blund eventuellt behagar komma på ett snabbt besök. Tills det blir morgon om det så behövs. Det spelar ingen roll, det är en lyx i sig. Även det är jag tacksam för, för att jag återigen sansade mig nog mycket för att komma ihåg att det faktiskt är lyx det är.

Henke flyttar hem

Idag hämtade min pappa hem Henkes grejer från skolan. Vi har försökt, Camilla och jag, att förmå oss att hämta dem ändå sedan i slutet av 2010, men inte klarat av det. Det skulle ha medfört ett alldeles för stort bevis på att Henke verkligen är borta, större än vi tydligen klarade av att tvinga oss själva till att konfrontera. Därför har det, hur vi än har burit oss åt, helt enkelt inte varit möjligt för oss att ta steget att åka till skolan för att hämta Henkes alla verktyg, pärmar, papper och arbetskläder. Det beror inte på att vi inte har velat få hem dem, att vi inte uppskattar att få hem dem eller att vi inte vill träffa övriga elever och läraren. Det hade vi gärna gjort, för att få en möjlighet att tacka för allt de har gjort till heder för Henke efter hans bortgång. Det har bara inte fungerat, trots att vi gång på gång bestämt oss, att sen genomföra det. Vi har helt enkelt varit alldeles för rädda för det lidande som kommer av att riva i alla öppna sår, för smärtsamt medvetna om hur ont det gör att än en gång påminnas om all den framtid som Henke inte fick. Idag gjorde därför min pappa det åt oss istället. Han for med värkande hjärta till Henkes skola, träffade Henkes lärare och fick chansen att tacka och föra vårt tack vidare till honom, för att sen olyckligt medveten om situationens bakgrund åka därifrån med de grejer Henke hade tagit med därifrån själv om han fått leva.

Redan i sjunde klass var Henke bestämd på att det var byggprogrammet han ville gå, så han la ner mycket möda och slit för att nå sitt mål. Han lyckades med bravur och började mycket glad och stolt hösten 2009 på bygg i hemkommunen och trivdes som fisken i vattnet. Det gick bra för honom där och han, tillsammans med kompisen Jens som dog i samma bilolycka som Henke, fick som enda byggelever sommarjobb av kommunen 2010. Elever som går byggprogrammet får arbetskläder, nåt bälte som Henke talade om och verktyg vid programstarten. Verktygen ansvarar eleverna själva för att hålla i gott skick och vid avslutat program får de dessutom dessa verktyg.

Eftersom Henke var så stolt över att gå på bygg, så glad över varje dag där, hade Camilla och jag som önskemål att han skulle få med sig det där verktygsbältet han pratat så mycket om i kistan. Henkes lärare, som Henke respekterade högeligen, berättade när han var hem till oss några dagar efter Henkes död, att det troligen inte skulle vara möjligt eftersom Henke inte skulle komma att avsluta byggprogrammet och därför inte kunde få dessa grejer. All eloge till läraren som efter många samtal såg till att Henke skulle få samtliga av sina grejer, trots att han aldrig skulle komma att avsluta sina studier. Dock blev detta inte klart förrän efter Henkes begravning, så bältet kom aldrig med Henke i kistan. Nu är dessa grejer då hemma äntligen. De står i köket och inte ens i min vildaste fantasi hade jag förstått hur mycket saker det rörde sig om.

När pappa var hit med grejerna sov jag, energin är inte på topp så en stor del av tiden går för närvarande åt till vila och, när det är möjligt, sömn. Camilla, som gjort mat, väckte mig på eftermiddagen för att vi skulle äta tillsammans. Jag vimsade yrvaken ner i köket, för att i ögonvrån få syn på Henkes grejer vars anländande jag vid det laget hunnit med att förtränga. När jag vred huvudet för att se efter vad som fångat min uppmärksamhet, fick jag syn på en av Henkes t-shirtar. Där låg den i en låda med alla övriga kläder han haft i skolan, samma t-shirt som jag köpte åt honom en av gångerna vi var i Borlänge tillsammans. Den var, precis som de andra hemkomna kläderna, otvättad och jag kunde inte låta bli att sträcka mig efter den och suga in lukten i mina näsborrar. Den luktade fortfarande lite Henke, min Henke som är borta och som jag aldrig kommer att få se igen. Den luktade mitt barn, min älskade saknade Henke som jag inte har kommit på hur jag ska kunna leva utan i resten av mitt liv. Tårarna av all den saknad jag känner konstant trängde fram, omöjliga att hålla tillbaka. Jag styrde mina steg in på toaletten, skakade i hela kroppen och grät. Som jag längtat efter att känna doften av mina döda barn igen och nu fick jag möjligheten att insupa Henkes doft en gång till, trots att det bara var från en av hans använda förvarade t-shirtar. Det slet i mitt bröst, gjorde ont, sprängde och gick sönder. Saknaden intensifierades ytterligare och känslan av att inte klara av, att inte orka vara utan honom hela livet förstärktes lite till. Samtidigt som det gjorde så otroligt ont, var det en helt ovärderlig gåva. Möjligheten att vara lite nära Henke igen. Så smärtsamt tacksam.

Under kvällen har jag med jämna mellanrum strukit med händerna över Henkes saker, verktyg och kläder, luktat på hans t-shirt, hållit i hans arbetshandskar och försökt stoppa tårarna som inte vill sluta att rinna. Hur ska jag klara mig utan honom hela livet? Min Henke, som stolt deklarerade vid tre årsålder att han när han blev stor skulle bli en pappa, som bemötte det mesta i livet med tålmodigt lugn och en alldeles strålande humor och som älskade att spela bas. Älskade Henke, som numer är så långt bort att doften av honom på en av hans använda t-shirtar får honom att kännas lite närmare. Alla dessa grejer, som han var så stolt över. Alla dessa grejer som nu sliter i våra hjärtan. T-shirten som fortfarande luktar Henke och jag därför aldrig mer skulle vilja sluta snusa på. Älskade barn, älskade Henke. Älskade, så väldigt saknade Henke. Nu är dina grejer hemma. Jag önskar så att du också var det.

Saknade oljud, saknade semestrar

Idag hanns två kort laddas upp innan det var färdigt med det. Naturligtvis styrt av Mr Murphy, idag i form av blogg.se. Kan ändå inte låta bli att faschineras av denna substanslösa maktform. Så trogen sitt jobb, aldrig på semester och ständigt lika villig att på sitt innovativa sätt se till att jobbet sköts.

Vårt tidigare vardagsliv och våra familjesemestrar innebar syskonkärlek i olika form. Henke och Camilla som ständigt låtsasbråkade om diverse tramssaker var en del av det. Vissa dagar då kunde jag önska att det kunde få vara tyst ibland, alla dagar nu önskar jag att de var igång och bråkade om allt och inget på sitt kärleksfullt kaxiga vis igen. Henke och Emelie som stod varandra så nära och Henke som var den ständiga pedagogen i familjen. Ingen annan hade samma tålmodig sätt eller förmågan att förklara till exempel varför man inte sväljer i genomsnitt åtta spindlar per år när man sover under vintern, vilket Emelie snappat upp och därför inte ville sova. Det var kvällen den 2 december 2010 som Henke förklarade för henne att hon lugnt kunde sova, alla spindlar sov eftersom det var vinter. Emelie köpte förklaringen och somnade direkt efter denna uppvisning i cool pedagogik. Eller som när vi var på sista semestern tillsammans hela familjen och Emelie inte kunde sova i sin säng, varpå hon valde att sova hos Henke istället. Han gick lugnt med på det och där låg de och sussade som de små änglar de var och är. Tryggt, kärleksfullt och sammansvetsat på syskonvis.

Det är underligt så många saker som var självklara förr, som jag tog förgivet. Som mina barns låtsasbråk i köket totalt ivägen för alla andra, eller tryggheten syskon emellan som jag trodde skulle bestå alltid. I alla fall trodde jag att de skulle ha varandra när jag dog, Carro, Camilla, Henke och Emelie. Nu har jag lärt mig att inte ta nåt förgivet, eller det är inte alldeles sant, jag har lärt mig att inte ta lika mycket förgivet i alla fall. Det är nåt som ständigt står på programmet, att träna på och komma ihåg att inte ta nåt förgivet och att komma ihåg att tala om och visa nu hur mycket de omkring betyder. Det är inte säkert att den chansen återkommer någon mer gång, det är ingen som vet hur nästa sekund, timme, dag eller vecka kommer att se ut. Alla dessa kloka människor som genom tiderna uppmanat till att leva i nuet, vara rädda om varandra o.s.v., de visste vad de pratade om de. Klokt och med en klang av enkelhet, trots sin relativa svårighet att genomföra. Lätt eller svårt spelar ingen roll, det som spelar roll är vikten. Vikten att leva och ta vara på livet och dem som man älskar och bryr sig om nu. Vikten av att inte skjuta upp allt till sen, vem vet om sen ens finns? Som jobbiga ljud av låtsasbråk, som nu vore underbara ljud. Jag glömde bara bort att se det stora i det, att njuta av det och att inte ta det förgivet. Det enda försvaret jag har är att jag i alla fall är medveten om det nu, medveten om hur skört allt kan vara och hur tacksam man ska vara över de saker man vanligtvis ser som självklara. Sakerna och händelserna som man tar helt och hållet förgivna.

Saknar Henke

Det går inte att lägga upp kort på bloggen numer uppenbarligen. Hade det gått hade jag lagt upp några bilder på Henke, en bild på en mycket misslyckad mer kaksmet än kaka och en bild där man ser Henkes ryggtavla när han vandrar in i vardagsrummet bärandes sin akustiska gitarr. Nu går inte det och det är synd, men spelar väl egentligen en mindre roll. Alla bilder på Henke finns nämligen ändå ständigt bevarade, alltid tillgängliga i mitt inre.

I förrgår natt på väg ner för trappan blev jag ståendes för att titta ut på den underbart vackra månen, som spred sitt sken genom trappfönstret. Just genom det fönster där en lite spretig blomma står, den sista blomman jag någonsin fick av min son. Det är en höstglöd utan några blommor, oansenlig och sliten, men den vackraste blomman som finns. Nu stod den där i månskenet och inom mig fick jag upp en tydlig bild på min älskade Henke i kombination med hans familjärt interna smeknamn. Jag saknar honom, jämt. Jag älskar honom, alltid. Jag vill inte vara utan honom en endaste liten sekund till. För alltid är alldeles för länge, drygt ett år och fem månader är alldeles för länge.

Bilden på kaksmetskakan som nämns ovan tog vi den nionde november 2010, mindre än en månad innan Henke dog. Samma dag som Carro dött två år tidigare. Jag hade vispat ihop kaksmeten utifrån ett recept baserat på kaffekoppar istället för deciliter och i ren förvirring tagit en alldeles för liten kakform. Men det visste jag inte då, den kvällen när jag bara skulle ta en promenad med husgudarna och bad Henke passa och ta ut kakan ur ugnen. När jag kom hem sa Henke med lugn röst: - kakan.. den kanske inte blev riktigt lyckad. Det hade han rätt i, min kära son. Han hade tagit ut den ur ugnen på utsatt tid och stjälpt upp den som sig bör, med den lilla petitessen att kakan fortfarande var rinnande. Camilla utbrast full i skratt: - men hur kunde du inte se att den inte var klar, Henke? Han svarade med samma lugn som tidigare: - ibland när mamma ger en uppdrag får man göra vissa val och nu fick jag välja på att låta den vara kvar i ugnen och bli klar samtidigt som den svämmade över kakformen, eller att ta ut den fast den inte var klar så jag tog ut den. Vi skrattade som galningar alla tre åt att han ändå hade följt mina anvisningar och dessutom stjälpt upp den halvrinnande kakan, medan vi satt runt köksbordet och mumsade halvfärdig kaka med sked. Ett bra minne och bra bilder att ha kvar, både inom sig och som kort. Jag fick lov att baka en ny kaka som kompensation två veckor senare, det tyckte Henke var det minsta man kunde begära efter att ha varit kakvakt men bara fått halvgräddad kaksmet för besväret. Det var en dryg vecka innan han dog, även den kakkvällen var en bra kväll. En kväll med mina barn, i alla fall tre av dem.

Dagsform

En dag utan krav, utan tider att passa och utan något som ens liknade måsten. En dag som gav tillbaka lite energi och minskade smärtan i bröstet några hack. Bara det att efter ytterligare en sömnlös natt kunna somna när John Blund äntligen behagade komma på besök, utan att veta att det bara var en kort stund kvar innan det fanns en tid att passa och ett krav att uppfylla var en lisa för själen. Dessutom sken solen och viskade strålande om att det kanske finns en ljusning någonstans, någon gång.

Det spontana uppvaknandet följdes av kaffe i kärt sällskap och utan någon som helst stress. Därefter stundade frunch tillsammans med glad och sprudlande Camillas, varpå dagen lutade än lite mer uppåt och gav den extra energi som behövdes för att träningslusten skulle spira. Vi vandrade därför iväg tillsammans, kära dottern och jag, till ortens underbara gym där step stod på menyn. Det visade sig vara ett suveränt beslut. Är energinivån farligt låg, men räcker till en enda aktivitet så är träning ett bra val. Det är en av de få saker som faktiskt kan ge energi och energins värde är att jämföra med guld, åtminstone för dem som inte har denna vara i övermått. Efter träningen vandrade vi därför hemåt fylld med lite ny energi, som vi beräknade skulle räcka precis till en kvällspromenad med husgudarna och lite lättare matlagning. Vi hade tur. Väl hemma möttes vi av min komplexitet, som planerat middag dagen till ära. Promenadtid utan matlagningstid är lyxigt. Speciellt när kvällssolen lyser, vinden lekfullt drar en i håret, husgudarna myser och Camilla kvittrar ikapp med fåglarna. Dessutom är det lyx i stora mått att kunna komma insläntrande, nöjd men hungrig, och få maten serverad. Dessutom god mat. Kvällen fortsatte sin gilla gång med en resa norrut. Somliga (läs jag) färdades med bil, andra (läs komplexiteten) valde att jogga. Naturligtvis imponerades jag av denna innovativa sida som först visat sig genom middagsbestyr, sedan genom ett vilt joggande inom orten. Ytterligare kaffe var vad som fick avsluta denna underbara dag utan krav, tider eller andra jobbigheter.

Nämnas bör att det räckte med några telefonsamtal för mycket för att mitt inre skulle signalera varning genom att bröstet återigen började värka och humöret sakta vände åt fel håll igen. Som tur var återställdes lugnet, kravlösheten och kaffets obegränsade flödande varpå lite av den dyrbara energin gick att rädda. Så skört är det, så lite behövs det efter förlusten av Carro och Henke för att jämvikten ska rubbas och gränsen överskridas. Sånt som andra inte ens ser som krav eller problem, är sånt som är övermäktigt, extremt jobbigt och som kräver en sån enorm mängd energi att det till sist inte ens finns energi kvar att försöka hålla ihop. Det syns inte utanpå, det märks inte eller hörs inte. I alla fall inte förrän det är för sent och all energi, motivation och vilja är borta. Som igår, som så många gånger förr. Det blir för mycket, det är för jobbigt och varenda liten sak, vartenda litet krav som omöjliggör chanserna till vila, till att få vara ifred och försöka överleva, medför ytterligare ett steg åt fel håll. Varje dag är en kamp och en balansgång för att orka överleva och för att välja att leva och för att det ska vara möjligt, måste det finnas utrymme att bara vara utan att överlastas med vardagliga små krav i övermått. När det blir för mycket av sånt som andra inte tycker är mycket alls, försvinner nämligen det viktigaste av alla verktyg. Då försvinner orken att välja förhållningssätt till livet och med det all vilja att ens se efter om nåt är eller skulle kunna vara ljust. Så lite, men ändå så enormt mycket. Den insikten skulle nog kunna göra stor skillnad för många om den togs på allvar.

Inte en sekund till

Jag borde vara nöjd, eller i alla fall ovanför ytan. Eller vem bestämmer för den delen när någon borde det? Hur det nu än är med den saken är jag är varken nöjd, ovanför ytan eller överhuvudtaget motiverad att fortsätta en sekund till. Det enda ord som på nåt vis är i närheten av hur jag känner mig är trött, så in i själen trött. Hur jag än försöker att intala mig att det är bra, eller åtminstone drägligt, så överensstämmer det inte på nåt vis med hur jag känner mig. Jag har tröttnat helt enkelt. Det är inte roligt, det är inte suveränt eller ens drägligt. Istället går jag i bitar, krackelerar, och vart enda litet krav som ställs får ytterligare en bit att rasa bort. Jag orkar inte kämpa längre, energin är slut. Varje dag är lika. Gå upp, överleva, försöka leva, försöka se det som är ljust och kämpa. Kämpa för vad? För ytterligare en dag med krav som jag inte längre orkar med, med frågor som jag inte kan besvara eller med nån påklistrad optimism inför framtiden som inte verkar bli särskilt mycket annorlunda än de dagar som redan gått.

Inte ens min kropp tycker att det är roligt längre. Det gör ont i bröstet, i lederna, axlarna, ryggen och jag mår illa. Mitt hjärta värker och det känns som min själ skriker inombords. Jag vill bort, fly, jag orkar inte längre se mitt hem, mig själv eller nåt omkring. Jag orkar inte längre streta på eller kämpa. Kämpa för vad, ännu en dag i samma spiralformade rörelse. Eller det är fel, rörelsen är inte spiralformad. Den är rund och snurrar på i sitt konstanta hjul dag ut och dag in, runt, runt, runt. Alla dessa möten, dessa samtal där alla påtalar hur bra det ska bli och hur det ska ordna sig. Hur ska det ordna sig? Inget ordnar sig och ingen ordnar nåt, det ligger på mig och jag orkar inte längre. Jag har inte ens längre någon lust, jag är som sagt trött, så trött att motivationen tryter och lösningarna är slut. Jag har inga fler lösningar och ingen lust att hitta några heller. Det räcker nu, det är nog. Den här cirkusen har pågått alltför länge utan några som helst framsteg redan.

Jag mår inte bättre, frågan är om jag någonsin kommer att må bättre, för inget kommer att kunna ändra på det som gör mig trasig. Det enda som gör någon skillnad är hur jag själv väljer att förhålla mig till livet, hur det ska levas och vad som är viktigt. Att två av mina barn är döda kan jag inte ens förhålla mig till, men när energin tryter är det vad som tar överhanden. Det är det enda jag försöker förhålla mig till och förstå och det går inte, så då försöker jag förhålla mig till hur jag ska orka leva med att de är borta istället. Hur förhåller man sig till det? Hur förhåller man sig till att två av ens barn är döda medan man själv förväntas leva och orka ta tag i alla vardagliga sysslor och måsten? När energin är borta är det mycket nog att fundera över, så när alla andra krav läggs på blir det för mycket. Som arbetslivets krav till exempel. Arbetslivet, ja vad ska jag säga om arbetslivet? Det blir inte heller annorlunda och med annorlunda, så menar jag att det inte blir bättre. Det händer ingenting utom att det med jämna mellanrum krävs nåt av mig, och jag orkar inte längre med några fler krav. Det finns inte längre någon ork att försöka ordna, fixa eller ens se ljust på situationen. Det borde vara någon annans ansvar att hitta en lösning, för jag har ingen och är definitivt inte den som bestämmer, har ansvaret att veta eller ens har blivit särskilt lyssnad på. Efter alla turer har jag ingen som helst förståelse för hur jag kan ses som den som ska vara den kreativt lösande delen. Ingen förståelse och ingen ork. Om åtminstone den delen av detta farsartade cirkusnummer kallat livet kunde fungera och någon annan än jag vore satt som cirkusdirektör åtminstone på den arenan, kanske det skulle bli någon ork över till annat. Som att orka förhålla sig till livet till exempel, eller att orka njuta av de två kvarvarande döttrarna eller för den delen orka se framåt i någon gladare färg än svart.

Einstein definierade galenskap som att fortsätta göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Jag håller med och lägger trött ner mitt aktiva deltagande i den här galenskapens ekorrhjul. Någon annan får hitta en lösning, jag har kämpat nog. Det enda mina kvarvarande energirester räcker till för närvarande är att försöka hålla någon bit av mig själv på plats, så det är vad jag tänker göra. I alla fall nu, i alla fall imorgon och den tid det tar. Det spelar nämligen ingen som helst roll vad någon annan har att säga om det, när energin är borta är det inte mycket annat att göra än att försöka hålla ihop och hoppas på någon form av energimässig input som gör att orken att inte bara hålla ihop utan även att leva kommer igen.

Festligt att träna

 Idag är det gymfest. Är än trött som få, men jobbar stenhårt på att vakna till. Har naturligtvis letat reda på ett klipp med Gunde som vilt vrålar "kom igen nurå", för att motivera mig inför dagens största och för den delen första steg mot ett liv som människa. Dusch!! Har faktiskt hunnit med att planera viss "sportdrycksmeny" och känner mig tillfreds med dessa energigivande val. Hittar jag bara garderoben med innehåll, kan det här bli en suverän dag. Eller vad säger jag, är inte riktigt vaken än, Det här kommer att bli en helt galet stålande och festliig dag!!

Brilliant i sig själv

Here she stands today
in her shining brilliant way

Ovanstående ord seglade in i mitt medvetande från en låt som surrade i bakgrunden. Det första som dök upp i mitt huvud var Carro. Min Carro som på sitt eget mer eller mindre brillianta vis alltid stod upp för vem hon var, trots att hon många gånger fick lida hårt för det. Hon var ärlig nog mot sig själv och mot andra att stå för det som var hon, för vem hon var och för hur hon var. Hon stod för vad hon gjorde, vad hon klarade och vad hon inte klarade. Det togs inte emot så väl på så många ställen. Trots det så fortsatte Carro på sitt säregna vis att lysa upp omgivningen, medan hon levde. Inte som alla andra och inte som andra tyckte att hon borde vara, utan som sig själv.

Det är inte alldeles enkelt att vara sig själv i denna värld av sociala koder, som konstant talar om för oss att vi ska vara som alla andra och bete oss som majoriteten. Hela omvärlden verkar konstant vilja påvisa vikten av att leva inom de trista stagnerande ramarna i total enlighet med de allmängiltigt tagna värderingar som finns, istället för att leva efter de egna värderingarna och sanningsenligt gentemot sig själv. Att vara som alla andra leder ofrånkomligen till acceptans och ger legitimitet att vara en del i det synnerligen värderande samhällets kotteri, men gör det någon lycklig att försöka vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för? Carro, som inte kunde hålla sig inom de bekväma ramarna eller vara någon hon inte var, fick betala ett högt pris.

Även mina egna erfarenheter, framförallt efter förlusten av två av mina barn, talar för att det är ovanstående val, valet att vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för, eller valet att vara sann mot sig själv för att få ett tilldelat utanförskap som kräver en väldig inre styrka för att orka med, som finns att tillgå. Turligt nog är jag den jag är och, som vid funderingar av detta slag, dessutom uppskattar att jag är som jag är. Snabbt aktiveras den inre rebellen inför utsikten om en så tragisk och trist värld, varpå hjärnans ifrågasättande del sparkas igång i jakten på nåt som sticker hål på den vanvettiga förmodan om att dessa gråtrista valmöjligheter är vad som finns att tillgå. Hjärnan svarar med att påtala det uppenbara, nämligen det motsägelsefulla i att det som många traktar efter att bli, dvs. en person som andra respekterar vilken per automatik då blir insläppt som en del i samhällets sfär, egentligen är omöjligt att bli om man inte vet vem man är, vad man står för och anser vara viktigt i kombination med mod nog att våga vara sig själv. Skrävlande meddelar hjärnan mitt nu återigen småmysande inre att ingen kan agera så trovärdigt i längden att det leder till någon varaktig respekt från vare sig andra eller sig själv, om man inte samtidigt agerar på ett sätt som överensstämmer med de egna värderingarna och vad som är viktigt för en i livet. Så där kom det, det som är viktigt och äkta och det som gör att jag varje dag inser Carros styrka och självinsikt.

Trots att Carro till sist inte orkade fortsätta sitt liv, valde hon ändå när hon levde att stå för den hon var, för de val hon gjorde och för vad hon ansåg var viktigt. Till och med de gånger hon mådde så dåligt att de val hon gjorde inte ledde till nåt bra, stod hon ändå för att hon gjort de valen. Hon skyllde inte på andra, försökte inte att bortförklara nåt, utan stod för och tog ansvar för alla sina val och alla sidor av den hon var. Det gjorde hon varje dag, alltid, även när hon mådde så dåligt att hon knappt orkade med sig själv. Carro är en av mina största förebilder, som lärt mig att varje dag försöka vara sann mot mig själv och andra, leva efter mina inre värden och det som är viktigt för mig, ta ansvar för mitt liv och göra val därefter och se till att stå för det jag gör. Jag försöker att tro på mig själv när inte många andra gör det, precis som min kloka dotter gjorde.

Helst inga dåliga ligg

Somliga dagar kan antagligen ses som mer underliga än andra. En del gånger rör det sig om hela dagar, andra gånger bara om en del av dagen. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt vansinnigt underlig, så i alla fall något besynnerlig. En anledning till det är att den började med en intervju till följd av en situation där ingen intervju brukar ingå. Egentligen är jag inte förvånad, snarare storögt förundrad inför situationens fortgående natur. Dessutom råder viss nyfikenhet kring vart allt kommer att sluta. Det är en spännande del av tillvaron, även om den inneburit och fortfarande innebär en relativt hård kamp för att få möjlighet att återgå till det som de flesta människor ser som det normala. Såna dagar eller delar av dagar har jag lärt mig att spela med, se neutralt leende ut och försöka svara intresserat på vad som sägs. Inte för att jag vill eller tycker det känns särskilt viktigt, snarare för att det ibland är lika bra att glida med för att se vart det bär. Kanske det till sist bär iväg åt nåt trivsamt håll, värt att glida runt lite för innan.

Somliga dagar kan antagligen även ses som mer storartade än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt suveränt strålande, så i alla fall relativt storslagen. Anledningen till det är dessa fantastiska människor som jag har förmånen att träffa och höra av i min stävan mot en fungerande framtid. De ger mig tillbaka min tro på mig själv de gånger jag har tappat den. Igår i form av uttalanden som talade till mitt ganska trötta inre. En arbetsrelaterad kvinna sa till exempel till mig: ”du ska aldrig förminska dig för att du har varit och är ärlig, det borde fler vara för det måste få genomslagskraft till slut. Du ska inte låta någon annan ta bort den du är, utan tro på dig själv och ta tillbaka rätten att vara den du är ämnad att vara, den som är du”. En annan kvinna som har ett relativt fäktigt liv ringde mig med meddelandet: ”du är otrolig som orkar stå upp för dig själv i allt som är”. En tredje kvinna sa lite som i förbigående: ”du borde vara här hos oss”. När ord är ärligt menade, vänligt menade och uttalade i syfte att lyfta någon annan för att det är den känslan som finns bakom, kan ord ha en enorm genomslagskraft. Då är ord stora, men det som är störst är människorna som är så aktningsvärda i sin mänsklighet att de ger såna ord till någon annan. Ord som är fyllda med hopp och kraft, tydligt upplyftande och ärliga ord. Egentligen är jag inte förvånad över dessa människors storhet, utan snarare storögt förundrad och tacksam över att få ha dem omkring mig på olika vis.

Somliga dagar kan antagligen till och med ses som mer uttröttande än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte alldeles utmattande, så i alla fall något nertyngande. Ord formaterade till berättelser om total utmattning, önskan om att göra nåt annat och om nåt som borde fungera men som inte fungerar alls från ett flertal håll tågade in i min sfär. Berättelser om nåt jag tidigare varit en del av, men inte längre vill tillhöra. Lämnade efter sig en trött, uppgiven känsla som var svår att skaka av sig. Tröstlöst att det får vara så. Tröstlöst att en del människor verkar ha hur stort tolkningsföreträde som helst, medan andra inte har något utan bara förväntas tiga och lida för att så småningom välja att engagera sig någon annanstans istället. Somliga dagar kan antagligen även anses vara mer underhållande än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt hysteriska rolig, så åtminstone rätt roande. Äldsta dottern, älskad som få, informerade mig buttert om att jag de senaste dagarna betett mig som ett barn. Jag replikerade på detta helt omotiverade påhopp genom att ifrågasätta varför hon iså fall inte tagit på sig vuxenrollen och diskat upp hemma. Roande åtminstone för min del, men helt uppenbart inte lika roande för andra.

Alla dessa olika dagsvarande under dagen medförde i alla fall en bestämd känsla. Känslan av att måsta sova, så jag sov stor del av eftermiddagen och kvällen. Upp en snabbis till söta grannen för ananaspaj och kaffe, sen var det åter sängen och sömn som gällde. Faktiskt hela natten och ända fram till halvtre idag. Uppenbarligen kan somliga dagar även anses som mer energifattiga än andra. Antagligen kan en del av gårdagen och dagen idag anses vara, om inte helt kraftlös, så i alla fall rätt uttömd på ork.

Slutsatsen blir således att alla dagar innehåller olika delar, en del bra delar, andra helt förkastliga delar, ytterligare några delar är suveräna och vissa delar genomlever man med viss tolerans inom ramen för hur man bör bete sig. För att likna dagarnas innehåll med sex så kan somliga dagar iså fall ses som olika typer av ligg. Suveräna ligg som lämnar en avslappnat nöjd, ligg man lika gärna kunde vara utan, ligg man provat som lämnat en så totalt otillfredsställd att bara att behöva höra talas om dessa ligg gör en tröstlöst medveten om vad man inte vill vara med om igen och ligg som kanske inte var de allra bästa, men ändå roade för stunden. Alltså är det av största vikt att försöka uppnå en dag fylld med suveräna ligg, arbeta för att välja bort de dåliga liggen och väja allt vad det går för de helt tröstlösa liggen som bara leder till energiförlust, utmattning och en känsla av att aldrig vilja vara med om dessa igen.