Kort köttbullereflektion

Idag var det tid på jobbet som gällde. Innan jag begav mig av dit råkade jag i ett ofokuserat ögonblick slänga en blick i den helkroppsspegel som av nån outgrundlig anledning hamnat i köket. För att inte reta upp Camilla i onödan, kan jag väl erkänna att jag är den outgrundliga anledningen i det här fallet. Det jag såg fick mig att tänka ”jag är ju som en liten köttbulle”, vilket till en början inte kändes alldeles upplyftande. Så kom jag ihåg att jag tycker om köttbullar, i alla fall hemgjorda, och jag är synnerligen hemgjord. Det måste betyda att jag tycker om mig själv. Slutligen blev det därmed en bra dag i spegeln med andra ord J

Brilliant i sig själv

Here she stands today
in her shining brilliant way

Ovanstående ord seglade in i mitt medvetande från en låt som surrade i bakgrunden. Det första som dök upp i mitt huvud var Carro. Min Carro som på sitt eget mer eller mindre brillianta vis alltid stod upp för vem hon var, trots att hon många gånger fick lida hårt för det. Hon var ärlig nog mot sig själv och mot andra att stå för det som var hon, för vem hon var och för hur hon var. Hon stod för vad hon gjorde, vad hon klarade och vad hon inte klarade. Det togs inte emot så väl på så många ställen. Trots det så fortsatte Carro på sitt säregna vis att lysa upp omgivningen, medan hon levde. Inte som alla andra och inte som andra tyckte att hon borde vara, utan som sig själv.

Det är inte alldeles enkelt att vara sig själv i denna värld av sociala koder, som konstant talar om för oss att vi ska vara som alla andra och bete oss som majoriteten. Hela omvärlden verkar konstant vilja påvisa vikten av att leva inom de trista stagnerande ramarna i total enlighet med de allmängiltigt tagna värderingar som finns, istället för att leva efter de egna värderingarna och sanningsenligt gentemot sig själv. Att vara som alla andra leder ofrånkomligen till acceptans och ger legitimitet att vara en del i det synnerligen värderande samhällets kotteri, men gör det någon lycklig att försöka vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för? Carro, som inte kunde hålla sig inom de bekväma ramarna eller vara någon hon inte var, fick betala ett högt pris.

Även mina egna erfarenheter, framförallt efter förlusten av två av mina barn, talar för att det är ovanstående val, valet att vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för, eller valet att vara sann mot sig själv för att få ett tilldelat utanförskap som kräver en väldig inre styrka för att orka med, som finns att tillgå. Turligt nog är jag den jag är och, som vid funderingar av detta slag, dessutom uppskattar att jag är som jag är. Snabbt aktiveras den inre rebellen inför utsikten om en så tragisk och trist värld, varpå hjärnans ifrågasättande del sparkas igång i jakten på nåt som sticker hål på den vanvettiga förmodan om att dessa gråtrista valmöjligheter är vad som finns att tillgå. Hjärnan svarar med att påtala det uppenbara, nämligen det motsägelsefulla i att det som många traktar efter att bli, dvs. en person som andra respekterar vilken per automatik då blir insläppt som en del i samhällets sfär, egentligen är omöjligt att bli om man inte vet vem man är, vad man står för och anser vara viktigt i kombination med mod nog att våga vara sig själv. Skrävlande meddelar hjärnan mitt nu återigen småmysande inre att ingen kan agera så trovärdigt i längden att det leder till någon varaktig respekt från vare sig andra eller sig själv, om man inte samtidigt agerar på ett sätt som överensstämmer med de egna värderingarna och vad som är viktigt för en i livet. Så där kom det, det som är viktigt och äkta och det som gör att jag varje dag inser Carros styrka och självinsikt.

Trots att Carro till sist inte orkade fortsätta sitt liv, valde hon ändå när hon levde att stå för den hon var, för de val hon gjorde och för vad hon ansåg var viktigt. Till och med de gånger hon mådde så dåligt att de val hon gjorde inte ledde till nåt bra, stod hon ändå för att hon gjort de valen. Hon skyllde inte på andra, försökte inte att bortförklara nåt, utan stod för och tog ansvar för alla sina val och alla sidor av den hon var. Det gjorde hon varje dag, alltid, även när hon mådde så dåligt att hon knappt orkade med sig själv. Carro är en av mina största förebilder, som lärt mig att varje dag försöka vara sann mot mig själv och andra, leva efter mina inre värden och det som är viktigt för mig, ta ansvar för mitt liv och göra val därefter och se till att stå för det jag gör. Jag försöker att tro på mig själv när inte många andra gör det, precis som min kloka dotter gjorde.

Självständig tankenöt

Ägnade en del av kvällen åt nåt som inte är en idog vana på banvallen, nämligen att skumma genom nättidningarna i syfte att hålla mig nå så när ajour med världens hemskheter. Skriver hemskheter för oftast brukar sysslor av ovan nämnda slag ge en känsla av en ond, cynisk värld, som knappast är människovänlig eller vänlig överhuvudtaget. Nåväl, på grund av denna sporadiskt förekommande syssla hamnade jag i ett lååångt utlägg om samhällets pinjenötter och pesto och varför en del individer i samhället drabbas av det mystiska fenomenet pinjemun. Sammanfattningsvis kom jag fram till att samhällets mindre trivsamma förfaringssätt i form av kamouflerad egenvinning för personer, organisationer och myndigheter genom olika sätt och på olika plan är att likna vid de härskna fetterna, bekämpningsmedlen och kådan i pinjenötterna och/eller peston, men den tysta vetskapen hos de som vågar tänka utanför ramarna, vågar tänka självständigt, ändå är det som är själva orsaken till den bittra, sura, gamla, härskna och unkna eftersmaken som den samhälleliga, metaforiska fenomenet pinjemun medför hos dessa individer. Dessutom lyckades jag komma fram till hypotesen att metaforen pinjemun är en av orsakerna till att Hitler, chefen, regeringen eller en styrande kollega får sån makt. Så slutklämmen blir nog tänk självständigt, uppmuntra konstruktiv kritik och försök ha självinsikt. Nu tänker jag ha självinsikt nog för att inse mina begränsade energiresurser och släpa mig i säng.

Mitt i nyhetsläsningen om allt elände snubblade jag över en artikel om en skum åkomma, kallad pinjemun. Inget som är dödligt, utan bara obehagligt med symtom som en obehaglig besk, bitter och metallisk smak i munnen under några veckor. Fenomenet beror tydligen på ett oralt intag av pinjenötter, men i övrigt vet ingen vad det beror på. Spekulationerna handlar om härskna fetter, bekämpningsmedel och kåda. Vad det än är som förorsakar det medför det en ovälkommen bismak i form av att allt som därefter förtärs smakar surt, gammalt, härsket och unket under en period. Ytterligare något som förbryllar med berört fenomen är att även om två eller fler personer äter ur samma pinjenötspåse eller samma pestoburk, drabbas inte samtliga blint av obehagen utan det slår lite hur som helst. Oviktigt vetande, men ändock vetande tänkte jag och läste förstrött vidare i allehanda nyheter.

Nästa nyhet som fångade mitt intresse var en artikelserie om polisen och dess arbetsformer. Fascinerades av den lilla människans oviktiga roll som medför att många fall läggs ner, med den påföljden att många känner sig totalt rättslösa, utlämnade och otrygga. Fängslades (haha) även av alla mål som verkar sättas upp utan någon som helst tanke bakom, mål som bara går att uppnå genom olika former av fusk. Verkar dessutom som att nämnda oärlighet är så gott som framtvingad genom att utredarna ligger under press för att uppnå förväntat resultat, vilket kontrolleras bland annat med hjälp av att statistik förs över hur varje enskild utredare ligger till. Tydligen är kvalité inte heller det något som står högt i kurs, utan istället får arbetet genomföras hur som helst bara det ser ut som alla mål uppnås eller som verksamheten är välfungerande.. på papper. Noterade även intresserat att rapporter som kommer med verkligheten gärna mörkas och att de som vågar uttrycka kritik och säga vad de tycker om de upplevelser de har av vad som inte fungerar, snabbt belönas med att utsättas för vuxenmobbing. Den som påtalar fel anses som jobbig, men det är inget som sägs rakt ut, utan det straffar sig bland annat genom att chansen till avancemang i jobbet uteblir gång på gång.

Funderade lite över om det är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska eller omänskliga i det nyligen lästa som ger den bittra eftersmaken? Så slog det mig att naturligtvis är det samtliga av uppräknade karaktäristika som ger nämnda effekt, men framförallt för att det inte är obekant på något vis. Det är inte något som enbart sker inom poliskåren, utan är ett mycket vanligt inslag inom de flesta myndigheter och organisationer. Det är ett vanligt inslag i samhället. Det är det som är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska och omänskliga! Den som samtliga påstår sig arbeta för att hjälpa, den lilla människan, har blivit ett bortglömt, oviktigt och problematiskt inslag i verksamheterna. Istället är målet att verka ha allt under kontroll, verka vara professionellt kunnig och verka viktigt eniga om hur duktigt allt genomförs. Att uppnå målet har alltså blivit målet, men hur kan någon uppnå nåt mål om det ursprungliga målet med de olika verksamheterna är bortglömt, borttappat och inte på något vis eftertraktat att påminnas om? För nog är det underligt att de som vågar säga vad de upplever vara fel, kritisera det som inte går riktigt rätt till är de som anses vara besvärliga. Det borde vara mycket mer besvärligt att flertalet verksamheter, av vilka många dessutom bedrivs med skattemedel av olika slag, inte längre har skattebetalarnas/invånarnas bästa i fokus utan istället någon form av egennytta där prestige, makt och oändligt klappande på ryggen i tid och otid är vad som är centrum för all aktivitet. Självklart ger den sublima vetskapen om detta utbredda förfaringssätt, samhällets förfarningssätt, en bitter eftersmak - en smak av nåt gammalt, unket, härsket och surt.

De flesta av dagens organisationer och myndigheter som ska hjälpa den lilla människan, hjälper bara sig själv. Sig själv som verksamhet, sig själv som person i olika arbetsroller och sig själv i nån självuppfyllande egoprofetia. Kanske är det en följd av den ständigt ökande individualismen, bristande självinsikt både som personer och organisationer eller kanske bara rädslan för att inte vara bra nog, inte räcka till och vara nog duktig. Men duktig för vem? För sig själv, för varandra, för politiker, väljare, chefer eller makthavare? Borde inte det mest duktiga ändå vara att vara duktig för dem man ska vara duktig för? Vem är det man ska vara duktig för nu då igen? Jo för dem som behöver hjälp, skydd och stöd - för den lilla, utsatta människan som behöver kunna lita på att få den hjälp hon behöver, när hon behöver och dessutom utan att behöva ta strid för att få tillgång till det hon behöver.

Är det alltså så det är, är det samhällets förfaringssätt som ger denna bittra eftersmak? Fast när jag tänker på det kanske det är detta som är samhällets pinjenötter eller pesto. Det är nog att verksamheter bedrivs i ett påstått hjälpsyfte, men egentligen bedrivs i syfte att förverkliga sig själv – som person, organisation, samhälle - som är pinjenötterna eller peston. Fenomenet pinjemun uppstår kanske när någon vågar tänka utanför ramarna, tänka självständigt, och inser samhällets vägran att erkänna det felaktiga i nämnda förfaringssätt, det orätta i att tyst vara en del av det som pågår. Det som medför den bittra, beska, unkna eftersmaken, så kallat pinjemun, är kanske helt enkelt att tyst acceptera det pågående, trots vetskapen om vad som felar sublimt viskandes i bakhuvudet. När allt kommer omkring är oviljan att se vad som pågår, oviljan att tillåta kritik och oviljan att tillåta en annan åsikt nåt som genom världshistorien straffat sig hårt. För att nämna ett väldigt tydligt exempel så är andra världskriget och Hitlers Nazityskland ett bra sådant. Kanske ett extremt exempel, men som sagt ett väldigt tydligt sådant. Antagligen insåg en del människor, redan innan Hitler hade fått all sin makt, att de åt härsken pesto och besprutade pinjenötter och antagligen drabbades dessa insiktsfulla men uppenbart tysta individer av den tidens pinjemun.

Impopulär - en merit

Precis så skulle det vara, i den bästa av världar skulle en del människor helt enkelt hålla sig i sin värld och inte ens veta om vart min värld låg. Eller det kanske skulle stävja nån utveckling, för det är väl genom kriser man växer sägs det. Det är bara det att efter förlusten av Carro och Henke, känns en del kriser rent ut sagt löjliga eller bara extremt onödiga. Man ska vara rädd om sin energi och en del saker eller personer är inte värd att slösa någon energi på. Med det inte sagt att dessa människor är sämre på något vis, de är bara inte särskilt kompatibla med min värld längre. Trots det löjeväckande i vissa situationer, kan jag uppenbarligen inte låta bli att påverkas och en sån dag var det idag. Via ett telefonsamtal fick jag information om agerandet från en oundviklig maktmänniska, ett agerande som ger vissa inskränkningar i en del av min värld. Jag kände mig först helt oförstående till själva handlandet och tänkte för mig själv, hur är det möjligt att en del inte har annat för ögonen än sitt eget lilla skinn och all prestige de måste försöka upprätthålla? Eftersom det inte krävs så mycket längre innan grundvalarna i min lilla värld skakas om, blev jag förutom häpen både arg och ledsen av det jag fick höra. Irriterad hörde jag mig själv muttra att det är extremt underligt att en del tillåts bete sig hur som helst, utan att någon törs säga till dem och skulle någon säga åt dessa personer vet jag inte riktigt vilka sanktioner som skulle komma av det. Alla sanktioner behöver inte vara av det väldigt tydliga slaget, utan kan ha utseendet av trevlighet och det rätta sättet att bry sig om officiellt, medan det kan slå tillbaka ganska hårt men osynligt för de flesta i omgivningen. Nonchalans, "glömska" när det gäller att vidareförmedla information, förlöjligande, förakt, gliringar eller att vara den med tolkningsföreträde och baktala någon annan på ett nedvärderande men skickligt manipulativt vis är också kännbara sätt att straffa ut någon på. Speciellt om denna någon är i en beroendeställning och den sanktionerande personen har det officiella tolkningsföreträdet. 

All denna makt till ingen allmännytta, bara en nedåtgående spiral för samtliga som kommer i närheten av denna kraft. Kanske en del av min otroligt starka irritation beror på att personen i fråga till en början var någon jag beundrade, men som sakta men säker förlorade sin position som beundrad till följd av sitt beteende. I min värld är det inte alldeles ok att inte stå för det man gör, inte ha någon som helst självinsikt, inte tåla ifrågasättande, sakna ödmjukhet, utge sig för att vara nån man inte är eller att hålla sin egen rygg fri på bekostnad av vem som helst annan. Det är nämligen min upplevelse av personen ifråga, inte sagt att det är den sanna bilden av den här personen, men det är min bild. Fast det var som sagt inte det från början och det kanske är mina egna förväntningar som varit för höga och det är därför personen rasat och dessutom rasat väldigt hårt. Hur det nu än är, har jag förlorat all respekt och tillit för den här personen och det enda jag känner numer är misstro. Så gott som varje gång jag hör något om personen har denne gjort nåt mindre vänligt.. alltid! En skrämmande tanke med det hela är möjligheten att jag ägnar mig åt spegling. Jag tror inte det, men övervägandet bör ändå göras.

Nåväl, hur det än är så bör ett annat förhållningssätt framarbetas. Arbetet med detta är redan pågående och har varit ett längre tag utan några riktiga framgångar, men plötsligt händer det! Fram till dess tänker jag meditera över klokorden från repekterad klokperson: det är helt enkelt en merit att inte vara omtyckt av en sådan person. Med dessa ord och en förhoppning om skilda världar framledes, tänker jag nu krypa i säng. I morgon är det nämligen en väldigt speciell dag, vi ska överraska Emelie som fyller år på söndag :)

Snuttifierad idioti!

 Snuttifiering. Första gången jag hörde ordet var på en konferens i Stockholm för några år sedan. Jag tyckte ordet var alldeles bedårande och underbart gulligt. Det var inte förrän jag satt på rälsbussen på väg hem igen, som ordets innebörd sjönk in i mitt medvetande. I samma ögonblick som jag begrep att snuttifiera är detsamma som att förlora helhetssynen till följd av att man delar upp en helhet i små snuttar eller helt enkelt förenklar saker och ting på ett inte alldeles fördelaktigt sätt, förlorade ordet stor del av sin tidigare glans. Trots det kan jag än idag inte helt och hållet låta bli att tycka att själva klangen i ordet har en viss charm. Det vill säga alla gånger utom när jag själv står öga mot öga med den snuttifierade verkligheten, idag i form av ett snuttifierat tankesätt. Enligt mitt synnerligen partiska synsätt, var inte jag den snuttifierande länken dagen till ära. I alla fall inte till att börja med.

Snuttifieringen ramlade över mig helt oförutsett och under en av dagens dalgångar. Irriterad över det faktum att en del tydligen helt hänsynslöst tar sig tolkningsföreträde framför alla andra, tog jag fram stora nuharjagminsannfåttnog-kappan och svepte kränkt in mig i den. Tack och lov tog det inte allt för lång stund innan det trista i denna utstyrsel gick upp för mig och jag återigen kom ihåg att jag ju har ett val. Medan jag förläget krängde av mig nämnda kappa, svepte Sören Kierkegaards tankar om att leva innerligt återigen in i mitt medvetande. Enligt hans sätt att se kan en människa ta sig igenom tre stadier i livet. Det första stadiet, det s.k. sinnliga stadiet, är materiellt och innebär att vi samlar på saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Det andra stadiet som är det innerliga stadiet, är när vi är närvarande i oss själva, tränar oss på att uppfatta vår egen vilja, vågar göra våra egna val, handlar efter vår inre röst, lär känna oss själva, hittar vår egen sanning genom att titta in i oss själva och lever efter den istället för hur vi tror att vi borde leva och sist men inte minst omfattar det även hur vi förhåller oss till andra. I det sista stadiet – det andliga – ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, det s.k. alltet.

Helt otroligt! Upptäckten av att jag, istället för att ta hand om mig själv och mitt mående, hade snuttifierat min egen verklighet på grund av någon annans sätt att ge uttryck för sina tankar smackade in i min hjärna samtidigt som stora röda varningslampor började blinka och högljudda sirener vilt började tjuta innanför min pannlob. Så klart! Av gammal vana hade jag utan att reflektera tagit förgivet att det låg någon form av sanning i den andres sätt att se på världen, känt skuldkänslor över att jag någonstans ifrågasatt det och därför tagit mer hänsyn till den personen före mig själv. Naturligtvis fick det mig att känna mig irriterad! Självklart går det inte att bara ta över någon annans tankar, uppfattningar och idéer och se dem som sanna om de inte någonstans överensstämmer med den egna inre sanningen, utan reaktion! Det fanns bara ett att göra. Jag kunde nästan känna hur min pannlob vibrerade av tjuten från min inre nödbroms när jag lät livet sakta ner lite och gav mig själv möjlighet att ärligt fundera över situationen. Jag var inte irriterad över den andre personens snuttifierade tankesätt, jag var irriterad över att jag glömt att lyssna på mig själv och därigenom inte heller klarat av att välja hur jag skulle förhålla mig till det hela! Helt enkelt, så var jag irriterad över att stå öga mot öga med den snuttifierade verkligheten och dessutom vara länken till den.

Allt som behövdes var lite tid. Tid att inse att jag inte delade presenterat tankesätt, att jag kunde välja förhållningssätt och dessutom fundera över vad jag själv ansåg var sant i situationen och vad jag ville. En kort stund hade jag alltså stått där i en kappa som inte på något vis var klädsam och glömt bort att ta hänsyn till vad jag vill ha ut av livet, vad jag längtar efter och hur jag vill ha saker och ting. Jag hade till och med glömt bort att det bara är jag som kan välja vilka steg jag vill ta för att nå dit jag vill. Efter denna insikt fylldes jag åter med tillit till att vara på rätt väg och att jag har förmågan att även fortsättningsvis välja åt vilket håll jag ska gå, för att hålla mig till det som är det rätta för mig. Enda kruxet är väl att komma ihåg vad det är jag vill och att använda mitt omdöme för att välja det jag känner mig bekväm med.

Med detta utrett tänker jag förnöjt krypa till sängs, trots att frasen ” Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.” tyst klingar i mitt bakhuvud. Nåja, till och med frågan om vem jag egentligen argumenterade med idag får pinsamt nog anses nedlagd vid det här laget. Finns bara ett att göra. I rest my case.