Saknade oljud, saknade semestrar

Idag hanns två kort laddas upp innan det var färdigt med det. Naturligtvis styrt av Mr Murphy, idag i form av blogg.se. Kan ändå inte låta bli att faschineras av denna substanslösa maktform. Så trogen sitt jobb, aldrig på semester och ständigt lika villig att på sitt innovativa sätt se till att jobbet sköts.

Vårt tidigare vardagsliv och våra familjesemestrar innebar syskonkärlek i olika form. Henke och Camilla som ständigt låtsasbråkade om diverse tramssaker var en del av det. Vissa dagar då kunde jag önska att det kunde få vara tyst ibland, alla dagar nu önskar jag att de var igång och bråkade om allt och inget på sitt kärleksfullt kaxiga vis igen. Henke och Emelie som stod varandra så nära och Henke som var den ständiga pedagogen i familjen. Ingen annan hade samma tålmodig sätt eller förmågan att förklara till exempel varför man inte sväljer i genomsnitt åtta spindlar per år när man sover under vintern, vilket Emelie snappat upp och därför inte ville sova. Det var kvällen den 2 december 2010 som Henke förklarade för henne att hon lugnt kunde sova, alla spindlar sov eftersom det var vinter. Emelie köpte förklaringen och somnade direkt efter denna uppvisning i cool pedagogik. Eller som när vi var på sista semestern tillsammans hela familjen och Emelie inte kunde sova i sin säng, varpå hon valde att sova hos Henke istället. Han gick lugnt med på det och där låg de och sussade som de små änglar de var och är. Tryggt, kärleksfullt och sammansvetsat på syskonvis.

Det är underligt så många saker som var självklara förr, som jag tog förgivet. Som mina barns låtsasbråk i köket totalt ivägen för alla andra, eller tryggheten syskon emellan som jag trodde skulle bestå alltid. I alla fall trodde jag att de skulle ha varandra när jag dog, Carro, Camilla, Henke och Emelie. Nu har jag lärt mig att inte ta nåt förgivet, eller det är inte alldeles sant, jag har lärt mig att inte ta lika mycket förgivet i alla fall. Det är nåt som ständigt står på programmet, att träna på och komma ihåg att inte ta nåt förgivet och att komma ihåg att tala om och visa nu hur mycket de omkring betyder. Det är inte säkert att den chansen återkommer någon mer gång, det är ingen som vet hur nästa sekund, timme, dag eller vecka kommer att se ut. Alla dessa kloka människor som genom tiderna uppmanat till att leva i nuet, vara rädda om varandra o.s.v., de visste vad de pratade om de. Klokt och med en klang av enkelhet, trots sin relativa svårighet att genomföra. Lätt eller svårt spelar ingen roll, det som spelar roll är vikten. Vikten att leva och ta vara på livet och dem som man älskar och bryr sig om nu. Vikten av att inte skjuta upp allt till sen, vem vet om sen ens finns? Som jobbiga ljud av låtsasbråk, som nu vore underbara ljud. Jag glömde bara bort att se det stora i det, att njuta av det och att inte ta det förgivet. Det enda försvaret jag har är att jag i alla fall är medveten om det nu, medveten om hur skört allt kan vara och hur tacksam man ska vara över de saker man vanligtvis ser som självklara. Sakerna och händelserna som man tar helt och hållet förgivna.