Sjumilakliv i dödens tecken

Solen skiner, löven håller på att skifta skrud till höstigt gult och helgen som varit har inneburit en personlig vinst för min del. Nämligen har jag, först under fredagen och sen även idag, övervunnit nåt som för mig är stort. Nåt jag inte har klarat av sen den dagen Henke dog. Ända sen den dagen, den 3 december 2010, när Henke åkte med sin kompis Jens under en håltimme från skolan och de kolliderade med en vänstersvängande lastbil och omkom, har jag inte klarat av att köra bil några längre sträckor. 

Till en början kunde jag inte ens köra särskilt säkert på hemorten och några längre sträckor var det inte att tänka på en gång. Det räckte att jag satt mig bakom ratten i bilen, så blev jag hyperstressad, började skaka och hade stora svårigheter att koncentrera mig. Alla ljud verkade låta vansinnigt högt och bilarna blev nästan suddiga när jag skulle titta på dem. Innan min älskade son Henke dog, tyckte jag om att köra bil. Jag älskade friheten det innebär att bara kunna sätta sig bakom ratten och ta sig dit man vill, utan att vara beroende av någon annan. Men det var som sagt innan min son dog i trafiken. Det var inte enbart redan beskrivna svårigheter som gjorde det omöjligt att köra några längre sträckor. Nämligen visade det sig att jag efter bara någon mil som chaufför inte klarade av att hålla mig vaken bakom ratten längre. Om jag inte stannade när jag började känna av att jag höll på somna, så slocknade jag helt enkelt även om jag körde. Åtskilliga gånger har Camilla fått vara med mig som passagerare på allahanda bilturer, för att rätt som det har varit fått ta över chaufförsrollen. Själv har jag klivit över till passagerarsidan, bara för att tvärsomna så fort jag satt mig. Min läkare har förklarat att det beror på att hjärnan inte klarar av alla intryck i trafiken längre och, som ett skydd, därför stänger av när det blir för mycket.

  

Fram till i fredags har jag därmed inte klarat av att köra bil särskilt långt. Långsamt, långsamt har mina bilturer förlängts till att nästan innefatta de sju mil det innebär att ta sig till Mora, från min hemort. Den här helgen har jag dock kört 14 mil i sträck på egen hand, inte bara en gång utan till och med två gånger. Till Borlänge på fredagen och hem idag. I min värld är det ett riktigt stort steg, det är nåt som är värt att fira. Visserligen får jag fortfarande hjärtklappning och magen drar ihop sig till en liten värkande klump så fort jag möter eller hamnar bakom en lastbil, men jag klarade det och jag gjorde det utan att behöva stanna. Jag äntrade hemmets lugna vrå igen strax innan nio i morse, trött som bara den, men lycklig över detta sjumilakliv för mig personligen. 

Det är som att dra högvinsten att klara saker igen, saker som tidigare var självklara. Det är en ständigt pågående process att acceptera att allt som tidigare bara har varit att bestämma sig för att göra, numer kan innebära stora hinder. För det är så det är. Förlusten av Carro och Henke har satt spår. En del av dem är negativa, svåra att acceptera och helt söndertrasande smärtsamma. Samtidigt har Carro och Henke, deras olika sätt att vara, att leva och att dö på, lärt mig så otroligt mycket om mig själv, om livet och om att aldrig ta nåt förgivet. Det har lärt mig så otroligt mycket om andra människor också. De har öppnat mina ögon på ett sätt som jag har svårt att tro skulle vara möjligt under en livstid om omständigheterna varit annorlunda. Det finns nog inte ett enda område i livet, som inte har påverkats av allt som hänt. Om jag fick välja, skulle jag varje dag välja att få ha mina barn hos mig, alla mina barn, istället för alla erfarenheter och lärdomar. Nu är inte livet så och därför måste jag försöka plocka ut det som är positivt också, inte bara se hur ont det gör, hur mycket jag saknar Carro och Henke eller hur mycket som blivit svårare i livet. Det är mitt sätt att hedra dem, hedra Carro och Henke genom att inte kasta bort allt jag lärt mig av dem och genom dem. Det är dom värda, jämt är dom faktiskt värda den respekten.  

Dagsform

En dag utan krav, utan tider att passa och utan något som ens liknade måsten. En dag som gav tillbaka lite energi och minskade smärtan i bröstet några hack. Bara det att efter ytterligare en sömnlös natt kunna somna när John Blund äntligen behagade komma på besök, utan att veta att det bara var en kort stund kvar innan det fanns en tid att passa och ett krav att uppfylla var en lisa för själen. Dessutom sken solen och viskade strålande om att det kanske finns en ljusning någonstans, någon gång.

Det spontana uppvaknandet följdes av kaffe i kärt sällskap och utan någon som helst stress. Därefter stundade frunch tillsammans med glad och sprudlande Camillas, varpå dagen lutade än lite mer uppåt och gav den extra energi som behövdes för att träningslusten skulle spira. Vi vandrade därför iväg tillsammans, kära dottern och jag, till ortens underbara gym där step stod på menyn. Det visade sig vara ett suveränt beslut. Är energinivån farligt låg, men räcker till en enda aktivitet så är träning ett bra val. Det är en av de få saker som faktiskt kan ge energi och energins värde är att jämföra med guld, åtminstone för dem som inte har denna vara i övermått. Efter träningen vandrade vi därför hemåt fylld med lite ny energi, som vi beräknade skulle räcka precis till en kvällspromenad med husgudarna och lite lättare matlagning. Vi hade tur. Väl hemma möttes vi av min komplexitet, som planerat middag dagen till ära. Promenadtid utan matlagningstid är lyxigt. Speciellt när kvällssolen lyser, vinden lekfullt drar en i håret, husgudarna myser och Camilla kvittrar ikapp med fåglarna. Dessutom är det lyx i stora mått att kunna komma insläntrande, nöjd men hungrig, och få maten serverad. Dessutom god mat. Kvällen fortsatte sin gilla gång med en resa norrut. Somliga (läs jag) färdades med bil, andra (läs komplexiteten) valde att jogga. Naturligtvis imponerades jag av denna innovativa sida som först visat sig genom middagsbestyr, sedan genom ett vilt joggande inom orten. Ytterligare kaffe var vad som fick avsluta denna underbara dag utan krav, tider eller andra jobbigheter.

Nämnas bör att det räckte med några telefonsamtal för mycket för att mitt inre skulle signalera varning genom att bröstet återigen började värka och humöret sakta vände åt fel håll igen. Som tur var återställdes lugnet, kravlösheten och kaffets obegränsade flödande varpå lite av den dyrbara energin gick att rädda. Så skört är det, så lite behövs det efter förlusten av Carro och Henke för att jämvikten ska rubbas och gränsen överskridas. Sånt som andra inte ens ser som krav eller problem, är sånt som är övermäktigt, extremt jobbigt och som kräver en sån enorm mängd energi att det till sist inte ens finns energi kvar att försöka hålla ihop. Det syns inte utanpå, det märks inte eller hörs inte. I alla fall inte förrän det är för sent och all energi, motivation och vilja är borta. Som igår, som så många gånger förr. Det blir för mycket, det är för jobbigt och varenda liten sak, vartenda litet krav som omöjliggör chanserna till vila, till att få vara ifred och försöka överleva, medför ytterligare ett steg åt fel håll. Varje dag är en kamp och en balansgång för att orka överleva och för att välja att leva och för att det ska vara möjligt, måste det finnas utrymme att bara vara utan att överlastas med vardagliga små krav i övermått. När det blir för mycket av sånt som andra inte tycker är mycket alls, försvinner nämligen det viktigaste av alla verktyg. Då försvinner orken att välja förhållningssätt till livet och med det all vilja att ens se efter om nåt är eller skulle kunna vara ljust. Så lite, men ändå så enormt mycket. Den insikten skulle nog kunna göra stor skillnad för många om den togs på allvar.