måndag 27 augusti 2012

Sjumilakliv i dödens tecken


Solen skiner, löven håller på att skifta skrud till höstigt gult och helgen som varit har inneburit en personlig vinst för min del. Nämligen har jag, först under fredagen och sen även idag, övervunnit nåt som för mig är stort. Nåt jag inte har klarat av sen den dagen Henke dog. Ända sen den dagen, den 3 december 2010, när Henke åkte med sin kompis Jens under en håltimme från skolan och de kolliderade med en vänstersvängande lastbil och omkom, har jag inte klarat av att köra bil några längre sträckor. 

Till en början kunde jag inte ens köra särskilt säkert på hemorten och några längre sträckor var det inte att tänka på en gång. Det räckte att jag satt mig bakom ratten i bilen, så blev jag hyperstressad, började skaka och hade stora svårigheter att koncentrera mig. Alla ljud verkade låta vansinnigt högt och bilarna blev nästan suddiga när jag skulle titta på dem. Innan min älskade son Henke dog, tyckte jag om att köra bil. Jag älskade friheten det innebär att bara kunna sätta sig bakom ratten och ta sig dit man vill, utan att vara beroende av någon annan. Men det var som sagt innan min son dog i trafiken. Det var inte enbart redan beskrivna svårigheter som gjorde det omöjligt att köra några längre sträckor. Nämligen visade det sig att jag efter bara någon mil som chaufför inte klarade av att hålla mig vaken bakom ratten längre. Om jag inte stannade när jag började känna av att jag höll på somna, så slocknade jag helt enkelt även om jag körde. Åtskilliga gånger har Camilla fått vara med mig som passagerare på allahanda bilturer, för att rätt som det har varit fått ta över chaufförsrollen. Själv har jag klivit över till passagerarsidan, bara för att tvärsomna så fort jag satt mig. Min läkare har förklarat att det beror på att hjärnan inte klarar av alla intryck i trafiken längre och, som ett skydd, därför stänger av när det blir för mycket.
  
Fram till i fredags har jag därmed inte klarat av att köra bil särskilt långt. Långsamt, långsamt har mina bilturer förlängts till att nästan innefatta de sju mil det innebär att ta sig till Mora, från min hemort. Den här helgen har jag dock kört 14 mil i sträck på egen hand, inte bara en gång utan till och med två gånger. Till Borlänge på fredagen och hem idag. I min värld är det ett riktigt stort steg, det är nåt som är värt att fira. Visserligen får jag fortfarande hjärtklappning och magen drar ihop sig till en liten värkande klump så fort jag möter eller hamnar bakom en lastbil, men jag klarade det och jag gjorde det utan att behöva stanna. Jag äntrade hemmets lugna vrå igen strax innan nio i morse, trött som bara den, men lycklig över detta sjumilakliv för mig personligen. 

Det är som att dra högvinsten att klara saker igen, saker som tidigare var självklara. Det är en ständigt pågående process att acceptera att allt som tidigare bara har varit att bestämma sig för att göra, numer kan innebära stora hinder. För det är så det är. Förlusten av Carro och Henke har satt spår. En del av dem är negativa, svåra att acceptera och helt söndertrasande smärtsamma. Samtidigt har Carro och Henke, deras olika sätt att vara, att leva och att dö på, lärt mig så otroligt mycket om mig själv, om livet och om att aldrig ta nåt förgivet. Det har lärt mig så otroligt mycket om andra människor också. De har öppnat mina ögon på ett sätt som jag har svårt att tro skulle vara möjligt under en livstid om omständigheterna varit annorlunda. Det finns nog inte ett enda område i livet, som inte har påverkats av allt som hänt. Om jag fick välja, skulle jag varje dag välja att få ha mina barn hos mig, alla mina barn, istället för alla erfarenheter och lärdomar. Nu är inte livet så och därför måste jag försöka plocka ut det som är positivt också, inte bara se hur ont det gör, hur mycket jag saknar Carro och Henke eller hur mycket som blivit svårare i livet. Det är mitt sätt att hedra dem, hedra Carro och Henke genom att inte kasta bort allt jag lärt mig av dem och genom dem. Det är dom värda, jämt är dom faktiskt värda den respekten.  

1 kommentar:

nillas liv på pinnen sa...

Läser här ibland och blir varje gång så berörd.
Den här gången känner jag igen känslan av något slags fördjupat medvetande när man drabbas av förlust. Min förlust var av min mamma alldeles för tidigt, och jag förstår att det inte går att jämföra med att förlora egna barn, men kände ändå igen mig. Hur sjukt det än låter så vann jag något när min mamma dog; en slags insikt om vad viktig och oersättlig man själv är som mamma. Och den insikten har varit väldigt betydelsefull sedan dess.