Inga löften

Vilka dagar, och för den delen nätter, det har varit på slutet. Vänskap, god mat, spel, grillning, familj, återseenden, vackert, utomhus, skratt och mitt i allt så kom kuk i hatt. 

Nyårsafton

Den sista december 2013 återkom min energi efter ex antal dagars ledighet från jobbet. Den återkom dessutom i så pass hög grad att jag återfann lusten att plocka och fixa lite i hemmet. Det var en riktigt bra start på en riktigt trevlig nyårsafton. Efter städ, dusch, skjutsningar och lite annat fix begav vi oss, Patrik och jag, till Angelica och Peter för infirande av det nya året. Vilken trevlig kväll och natt det blev och vilken himla god mat det var. Hur ofta är det för den delen det har varit möjligt att grilla kött utomhus på nyårsafton? I år, eller numer förra året, var det i alla fall möjligt och gott var det. Därefter spelade vi spel, pratade, hade det allmänt mysigt och hade förmånen att lyckas höra en låt från TV:n. Inte vilken låt som helst heller, utan "kuk i hatt". Det ledde faktiskt till en del skratt, inte minst att se reaktionen hos dem i publiken.

Nyårsdagens frukost - serverad vid 15-tiden :)

Förvånade upptäckte vi att klockan var vid halv sex på morgonkvisten, så tiden gick fort den kvällen. Det gör den när det är trevligt och trevligt var det. Så trevlig att vi sov kvar. Angelica och Peter bor lite avsides och det ingick faktiskt i planerna, eftersom nyårsafton bör firas in med bland annat champagne. I vanliga fall brukar jag inte kunna sova jättebra när jag sover borta. Det gällde inte den här gången. Förvirrad blev jag väckt av telefonen. Det var Camilla, som lika förvånad sa: sover du? Jaa, stönade jag, vad är klockan? Jamen mamma, den är snart 14.40 och det är därför jag är lite förvånad över att du fortfarande sover, blev svaret. Jag var faktiskt också lite förvånad. Angelica var däremot pigg nog för att vara ute och städa hönshuset. Strax efter klockan 15 serverades vi frukost i form av hemgjord pizza och kaffe. Vilken superhärlig morgon, fast det var eftermiddag och så bortskämda vi blev. Trots en sen morgon, blev det en relativt tidig kväll. Det kostar på att ha trevligt till fram på morgonkvisten uppenbarligen.

Kärlek i friska luften <3

Efter all lyx och god mat kändes det verkligen som det fanns behov av frisk luft idag, så Emelie och jag tog med oss de beryktade husgudarna på promenad. Till Hallsjökvarnen gick vi och det var lika vackert där som alltid. Magnus gjorde oss sällskap och det var där den ljusa idén o att göra eld och grilla korv föddes.

Vintervacker skvaltkvarn - Hallsjökvarnen

Tanken var att vi skulle vara utomhus, men när det började ramla ner blöt snö bestämde vi oss för att exsvärföräldrarnas grillkåta nog var bättre. När det blev mörkt ute satt vi vår plan i verket och det var jättemysigt. I det stora hela har det varit en bra dag, enda nackdelen är att de kära husgudarna fortfarande luktar nygrillat. Fast det var det värt. Fler dagar som de senaste önskas, för det har varit underbara dagar.

Grillat

Å så inte att förglömma..

Kuk i hatt ;)

Okej? Verkligen?

Extremt lättläst bok ;)

Kan det vara så enkelt? Är det möjligt att komma undan så pass lätt? Igår var jag på glid, neråt och mot svart. Så har det varit några dagar och igår erkände jag det för mig själv, kapitulerade och insåg att det inte var någon idé att kämpa emot. Av någon anledning går man alltid förlorande ur den striden. Så hände det. Idag har det vänt. Idag är det ljusare och lite energi har återkommit. Underbara liv och tack för den vändningen. Hur gick det till? Räckte det att lägga sig, acceptera och kapitulera? Vad det än var är jag glad. Idag har jag fått en del gjort, idag har jag livslust och är motiverad igen. Livet känns okej igen och jag älskar det. 

Någon kanske ställer sig frågan om hur livet någonsin kan vara okej när man förlorat två av sina barn. Ibland ställer jag mig den frågan själv. Fast okej nuförtiden innefattar annat än okej gjorde förr, innan Carro och Henke dog. Okej nu är kvalitet, förstånd att uppskatta allt det som kanske tidigare var lite självklart eller nåt jag tog lite för givet. Okej nu har ett djup och är faktiskt nåt jag noterar och verkligen uppskattar. Trots okej finns den alltid där, med och nära. Sorgen försvinner inte, saknaden blir inte mindre utan snarare tvärtom ju längre tid det går. Fast som med mycket annat i livet finns det bara en sak att göra. Det enda man kan göra är att välja hur man ska förhålla sig och jag tänker förhålla mig uppskattande, välkomnande och väldigt tacksam över okej. Carro och Henke ser säkert ner på mig från vart de nu befinner sig och firar alla okej som dyker upp, så det tänker jag också göra. Inte stort, inte särskilt märkvärdigt utan helt stillsamt med en kopp kaffe och levande ljus som luktar marsmallows och pepparmint. Förutom det ska jag mysa med Emelie med översovande kompis, få hjälp att starta bilen som inte hade en okej dag idag, diska, laga mat och kanske läsa lite.. om det går ;)

Odjurserotik i mörkret

Trots att den här gångens uppåt inte tog mig till några vidare höjder, utan snarare till en medioker vardagsgråhet, är jag nu på väg utför igen. Tecknen är tydliga och har jagat mig ett flertal dagar, men en del saker vill man bara inte se. Jag vill aldrig se dessa återkommande nedgångar, mörka hål och avgrundsdjupa dyk. Jag avskyr det, jag vill leva i ljuset, vara pigg, glad, i harmoni och se allt det som är viktigt. På väg neråt tappar mycket viktigt sin viktighet och motivationen är jämställd med noll. Så utifrån nollpunkten sett med en energi som går att likställa med en utdöd vulkan, ser livet för närvarande inte så ljust ut. Min vanliga cynism gentemot livets råhet försvinner dock inte, snarare fördjupas den och därmed kan jag i och för sig roa mig med en del tankekedjor som turligt nog befinner sig väl instängda innanför mitt pannben. Andra, väldigt irrelevanta men ändå otroligt tydliga, tankar som tränger sig på är tjälen i marken och att Carro inte fick med sig sina raggsockor i kistan. 

För att liva upp mig själv har jag försökt mig på att läsa 50 nyanser av honom. Det har inte lett till några upphetsade känslor, utan snarare resulterar i en del råa gapflabb. Om det är så sagan om skönheten och odjuret ser ut nu för tiden, måste jag säga att Disney´s variant är mer spännande. Skönheten är, precis som i Disney´s version, oskuldsfull, har en känsla av att vara lite annorlunda och läser mycket. Även odjuret följer den tidigare uppsatta normen och är egocentrisk, lite farlig och har ett enormt kontrollbehov. I den nya mer vuxna versionen är skönheten till och med rent fysiskt oskuld och odjuret har ett lekrum med piskor istället för en magisk ros. När den nya varianten av skönhetenkaraktären får orgasm genom att det enormt oemotståndliga odjuret masserar hennes bröstvårtor och odjuret sensuellt säger du har sån fallenhet (eller nåt liknande) för det här, kan jag inte annat än att vrida mig. Inte av vällust eller enorm upphetsning, utan av skratt. Hur kan dessa böcker ha blivit så populära? Hos vuxna? Om det vore litteratur för tonåringar hade jag möjligen förstått det, men att vuxna människor tycker det här är så bra övergår min fattningsförmåga. Nåja, det är åtminstone roande och det är alltid lite intressant att se Disney´s sagor i nya tappningar. Fast i det här fallet är till och med de vampyrserierna jag är löjligt förtjust i mer erotiska, för att inte tala om intressanta. Fast, som sagt, det har åtminstone lett till viss underhållning eftersom jag ändå har fått skratta då och då. Dock är det inte så underhållande att jag orkar läsa hela boken, istället återgår jag till nåt som faktisk är bra. Engelsforstriologins sista del, nyckeln.      

Verbala knuffar

Reflektionstid

Dagen började genom att Camilla ringde och väckte mig med orden: jag antog att du var vaken!? Jag svarade det enda självklara: det var ett väldigt underligt antagande! För det var det. Speciellt med tanke på att Camilla levt hela sitt liv med vetskapen om min enorma morgontrötthet, men man ska aldrig sluta förvånas. I och för sig tänkte jag inte så mycket på dessa ord förrän senare under dagen när Camilla påpekade att mitt svar hade varit något roande. Så länge det är roande är det bra. Ord är nämligen oerhört kraftfulla verktyg i tillvaron och bör användas med försiktighet. Felaktigt använda kan de få en människas värld att rämna. Idag har jag fått berättat för mig om hårda ord, som sårat, raserat och förstört. Jag vet inte bakgrunden, eller känslan bakom, men jag hörde vilken effekt det gett. Ibland, som idag, undrar jag om det verkligen är värt det. Är det bästa sättet att uttrycka känslor på? Går det inte att få ut frustration, sårade känslor, rädsla eller vad det kan vara, utan att använda sig av ord som så tydligt sliter sönder nåt som kanske borde ha fått vara helt? Eller har nåt redan trasats så mycket att det enda som är kvar är ord som förmedlar den besvikelsen? 

Middagen serverad

Fast jag har inte bara fått höra om en mer hård användning av ord idag, utan har även själv fått ord till mig. Inte många och inte hårda, utan några få och värmande. Ord som lyfte upp och gjorde mig glad. Så lite det behövs för att både lyfta en människa och för att få en människa att känna sig mindre. Några andra uttalade ord som gladde under dagen var: vill ni komma och äta lite senare? Mitt ex tillika Emelies pappa var det som bjöd och Emelie och jag tackade glatt ja.  Det är verkligen lyxigt att slippa laga mat ibland och bara få sätta sig till dukat bord och njuta.

Rofyllt

Förutom serverad middag och ordagranna funderingar, har vi, Camilla, Emelie och jag, handlat och varit till pappa med lite paket. Ja absolut, det var nån dag för sent. Gjorde det nåt? Nej, det som spelade roll var att det var människor som står varandra nära som träffades. Förutom pappa var Carina och mina två systrar där. Det var mysigt att se alla en sväng igen. Dessutom fick vi en materiell liten 42 tums sak att forsla hem. Det gick inte i golfen, så det får vi fixa en annan dag och med en annan bil. Åter i hemmet lugna vrå har kvällen, förutom lugn harmoni och levande ljus, ägnats åt hämningslöst knuffande. Vi samlades i Emelies rum, som hon hade fixat med lyktor och fika, och spelade fia med knuff. Det var lika roligt som alltid, trots att det för min del innebar förlust. Nu återstår bara en sak till för dagen. Jag tänker krypa i säng och läsa och det är nåt jag faktiskt har längtat efter ändå sen jag klev upp i morse. Med tredje delen i Engelsfors-triologin väntandes är det en begriplig längtan, så godnatt helt enkelt.

Kärleksfullt

Julafton

Trots gårdagskvällens idoga tjurande kom julafton ändå inrullandes med ett sedvanligt gott humör. När den gjorde sitt inträde hade ingen i huset ännu gått och lagt sig, utan istället fikade vi, Emelie och jag, med min pappa och bror som var på besök. Det var en mysig start på en överlag mysig julafton. 

Farsan & brorsan

Efter sömn var det då fortfarande julafton och fortfarande var humöret sedvanligt gott. Dagen har inneburit mycket mycket god mat, fika, paket och ljus. Den har även innefattat hundar i varierande storlekar, vilket i sig lett till en del skratt.

Fika efter paketöppning

Trots att vår lilla familj har varit väl medveten om att två så älskade medlemmar fattas oss, har dagen varit mysig. Det har varit en ganska harmonisk julafton, utan stressande och utan runtåkande. Det är dessa aftnar som tenderar att vara de bästa. Det är då det viktiga får ta plats, istället för att klockan ska styra och dagen ska fyllas med så mycket som möjligt.

Julbrudarna + varghundsbebis

Väl hemma tände vi ljus för Carro och Henke i deras lykta. Det är den lykta Camilla och jag köpte i Mora precis innan Carros begravning och som vi sedan tände ljus i på hennes grav samma dag som hon begravdes. Samma lykta tände vi ljus i för Henke på hans grav när han precis hade begravts. Det känns som den är deras speciella och därför tände jag den, för att de på nåt vis skulle vara med och fira jul även i år. Det är viktigt att hålla dem nära, så nära det går och på de vis det är möjligt. Vi saknar dem och har därför inte bara tänt ljus utan även pratat om dem och om minnen vi har, såsom när Carro lärde Camilla att äta rödbetssallad och Henke ville ge mormor Bon Jovi i julklapp, under kvällen.

 

Ljus för Carro och Henke i deras lykta <3

En del saker går rakt in i ens hjärta. Det gjorde de julklappar jag fick av Camilla idag. Hon gav mig: en tavla med texten "om du inte tror på änglar, har du inte mött min mamma", willow tree ängeln "thank you", högtalare med baslåda till datorn och ett kort med en text som fick mig att gråta.

Några av mina julklappar

Det var många tårar som trillade när jag läste vad som stor på kortet, men det var inte ledsna tårar utan väldigt rörda tårar. Det var för den delen inte bara när jag läste kortet som tårarna trillade, utan även när jag öppnade paketet med ängeln och tavlan och när jag hörde ljudet i högtalarna. Nåja, vad är väl en jul utan hjärta och rörda, berörda känslor som får synas?

Ledde till tårar <3

Julaftonskvällen har fått avslutas i Emelies rum. Hon fixade fika, mysbelysning och julkalendern där och det var riktigt, riktigt härligt att få sitta där med två nöjda döttrar och några hundar och bara känna alla överväldigande känslor över att ha förmånen att känna så mycket och ha så mycket kärlek omkring sig. Det har, under omständigheterna, varit en riktigt bra julafton. Jag är väldigt tacksam för allt jag har och för dem jag har och har haft förmånen att få ha i mitt liv.

Tacksam <3

Å så jul också

Äntligen jullov, det vill säga drygt två veckors ledighet, och det som förväntas är julefrid och tindrande juleljus. För oss, som har fått tända ljus för två av våra kära på kyrkogården, är julen en återkommande bekräftelse på det vi inte vill ha slängt över oss. Julen bekräftar år efter år att Carro och Henke inte längre finns hos oss, för om de gjorde det hade vi firat julen tillsammans. Förutom det är julen en slitning mellan olika delar av dem som ingår i familjebilden på något vis och det har idag tröttat ut mig. Därför deklarerade jag högt för Camilla att från och med nästa år tänker jag åka bort,strunta högaktningsfullt i jul, slitningar och bekräftelse på det jag ändå inte vill få bekräftat i tid och otid. Camilla skrattade åt mig och sa att det går ju inte. Vi firar ju julen med våran familj och jag är ju hennes familj, så i så fall fick vi alla lov att åka utomlands och fira jul. Snusförnuftigt upplyste jag henne om att vi, på sin höjd, kommer att ta oss till nån hytte i Norge med tanke på alla våra fyrbenta och vår enorma rikedom. Camilla skrattade bara och sa: ja just ja, det har du rätt i, vilket kanske inte riktigt var det svar jag hade trott jag skulle få. Upplysningsvis har jag ingen som helst lust att fira jul i nån hytte, så hela min plan verkar för närvarande grusad. 

Förutom eländesjul, har Emelie och jag ägnat stor del av dagen åt handling. Kanske det är en förklaring till den energibrist som fått mitt humör att dala så enorm. Det och besöket på kyrkogården. Det är jobbigt i sig att gå till Carros och Henkes gravar, det är ändå jobbigare när en väldigt ledsen Emelie står bredvid och snyftande viskar: god jul Carro och Henke, jag saknar er.. jag saknar er hela tiden. Det gör ont i ett mammahjärta på många vis. Lilla Emelie som fått vara med om så mycket redan. Vilken stark liten dam hon är ändå. Om jag bara kunde skulle jag lyfta all denna börda från hennes små axlar, men det är inte riktigt så livet fungerar. Därför kan jag inte göra annat än finnas bredvid, nära och till hands. Så det är det jag gör. Förutom om allt går enligt mina för dagen rådande planer. Då tänker jag inte finns nära och bredvid eller i nån hytte nästa jul. Då tänker jag åka bort och strunta i julen.   

50 shades of grey

Camilla med sin lilla valp David på födelsedagskalas hos Magnus

Så mycket vardag och så mycket jobb. Den senaste tiden har det känts som den delen tagit så stor plats i livet, att det knappast funnits kvar någon energi till just nåt annat. I takt med vardagslivets stora utrymme i tillvaron har även färgen grått gjort sitt inträde. Numer är känslan av vandrande gråskala nåt jag identifierar mig med, vilket inte är det önskade. Jag tycker om tindrande färgskalor och glittrande skimmer och det är i någon av dessa energier jag vill uppleva livet. Inte i någon nyans av grått. Imorgon är sista dagens arbete innan jullovet, vilket ska ägnas åt familj, gemenskap, meditation och utklurande av nya infallsvinklar för att uppnå någon form av konsensus mellan vardag, jobb och glittrande färgpaletter. Med andra ord är förväntningarna höga på kommande ledighet och jag längtar enormt. Jag längtar efter att få pyssla med Camilla och Emelie, till exempel ska vi virka. Jag vet att det kanske inte låter så glittrande färgrikt, men för mig är det dessa tillfällen som ger mest. Vardagen är helt okej, det lilla och vanliga är det som är som bäst när det finns utrymme och ork till att njuta av det. Så det är såna saker jag ser fram emot, virkning, laga mat tillsammans, kanske någon spännande utflykt inom närområdet och bara vara tillsammans och nära. 

En del vardagslyx på jobbet

Julen är även en tid när det blir än mer tydligt att "vi" inte utgörs av samtliga som utgjort "oss" tidigare. Det är den här tiden två platser gapar extra tomma. Den 23 december 2008 skrev Henke på sin bilddagbok: "vi saknar dig nu och kommer alltid att sakna dig Caroline Stafås <3. Jag fattar inte hur det kommer att kännas imorgon. Det var Carro som hade mest julkänsla i familjen, så det kommer att bli en väldigt konstig jul i år". Henke hade rätt, det blev en väldigt konstig jul det året och de följande åren. Det kommer det att bli även i år. För vi saknar Er nu Caroline Stafås och Henrik Stafås och vi kommer alltid att sakna er <3 

En inte så väldigt vintervit utsikt från köksfönstret idag, men vackert ändå

Större än rädsla

Modig och stark <3

Oräkneliga är de gånger jag har förundrats över mina barn. Samtliga av dem besitter en enorm inre styrka och ett väldigt mod. Det visar sig och har visat sig på lite olika sätt och vid många olika tillfällen, men det visar sig alltid och har alltid visat sig. Jag är otroligt stolt över dem, över alla mina fyra väldigt starka och enormt modiga barn. I fredags visade Camilla upp sin inre styrka, sin inre känsla för att göra rätt oavsett den egna rädslan och ett enormt mod. I fredags begravdes Axels. 

Axel är en av Camillas viktiga vänner, en vän som finns i en stor del av hennes hjärta och som är en av dessa fina människor man stöter på då och då i livet. Camilla och Henke träffade Axel första gången när de var på Peace and Love tillsammans. Det var då Henke tyckte att det mest passande vore om Axel tatuerade in sitt namn på sin axel, så det gjorde han. Det var Axel Camilla åkte och hälsade på när hon begav sig av till Småland. Han fick Camilla att skratta trots att livet inte direkt var vackert för henne. Axel är 22 två år, eller han var det tills för några veckor sen. Han kommer aldrig att bli 23 år och det var hans begravning Camilla var på igår.

Camilla åkte dit trots att jag vet hur mycket det kostade henne. Senast natten innan ringde hon mig och var väldigt  ledsen och minst lika rädd. Ingen av oss har varit på begravning sen Jens, Henkes kompis som omkom i samma trafikolycka som Henke, begravdes. Det krävs en del av oss bara att gå in i kyrkor eller på kyrkogårdar nu för tiden, så att gå på begravning kräver massor. Framförallt kräver det mycket mod. Jag är inte säker på att jag skulle ha klarat av det så bra, men det gjorde Camilla. Hon struntade i sin egen rädsla för att inte klara av att hålla ihop och visade sin vän och hans familj den respekten att hon tog ett sista farväl av honom. Jag är otroligt imponerad över hur modig hon är, för det är bara en väldigt modig, osjälvisk och stark människa som klarar det hon gjorde igår. Min starka dotter, ett av mina väldigt starka barn, det går inte annat än att vara förundrat tacksam över att få ha en sån människa i sitt liv och det är mitt barn. Det är en av alla orsaker till att jag älskar henne så. Fast jag skulle förstås älska henne oavsett, hon är ju, som sagt, ett av mina barn.  

Barnsligt långsamt

Egentligen borde jag vara stressad, men det är jag inte. Istället är jag trött och det kanske är just det som är min räddning i all julstress som pågår. Jag har inte städat, bakat eller handlat julklappar och julmat ännu. Mitt resonemang är att allt har sin tid, så även julstök och förhoppningsvis kommer den tiden snart. Väntar den på sig så väldigt mycket längre hinner väl julen ta slut, men å andra sidan medför det antagligen att jag inte behöver julstressa alls och det vore i och för sig en bra konsekvens. Fast nej, jul måste man ha så antagligen blir det en mindre rusch de närmaste dagarna. Nåt väldigt bra är, att det inte spelar någon spelar någon större roll om det ruschas lite. Nämligen är mitt jullov lika långt som Emelies, så viss stress kan jag stå ut med. Sen kan vi vila, lufsa runt i nattlinnet och mestadels göra det vi vill i dryga två veckor. Hur underbart är inte det?

Nåt som däremot inte är underbart, är att läsa tidningarna. Oavsett om det är morgon- eller kvällstidningar, har de ändå alltid samma effekt. Efter läsandet har jag antingen symptom på nån väldigt allvarlig sjukdom, en uppgivenhetskänsla över människors sätt att behandla varandra, djuren och naturen eller en väldig undergångskänsla. Slutsats: tidningar är till för att eldas med för läsvänliga är de då inte. Jag tänker återgå till mer trivsamma tidsfördriv, som att se på julkalendern och vampyrserier, läsa spirituella böcker och en och annan deckare och leva i en lite rosaskimrande tillvaro där jag slipper bli påmind om världens och livets mest gräsliga sidor. Fram för det välbevarade barnasinnet och tilltron igen helt enkelt.

En annan värld

Jag ville så mycket, trodde ännu mer och hoppades. Inget blev som jag trodde, inget är i närheten av vad jag ville men jag lever. Det trodde jag däremot aldrig, jag trodde inte att jag skulle överleva att förlora två av mina barn. Det visade sig att jag hade fel, men även om jag lever så är det inte i samma värld. Det mesta är nytt, fast inget utanför är annorlunda. Det som förändrats är jag. 

Om jag hade fått välja, hade jag varit utan förändring om dom hade fått vara kvar. Det enda jag kan välja nu är förhållningssätt och jag försöker varje dag att välja rätt. Om jag får säga det själv tycker jag nog att jag ofta lyckas ganska bra för, som sagt, jag lever.. i alla fall oftare än förr. Förr var jag mer ofta bara vid liv. Förr tog jag alldeles för mycket för givet. Nu vet jag hur värdefullt det mesta är. Jag är annorlunda i, en för mig, annorlunda värld och utvecklingen har varit enorm. Jag försöker ibland, när jag ramlar ner, att förhålla mig positiv till utvecklingen, även om den kom sig av nåt som jag trodde skulle få mig att dö. Jag försöker, när jag är mer i harmoni, att komma ihåg att om jag inte tillåter den är allt förgäves. Men fick jag välja nåt annat än förhållningssätt, hade jag valt en annan värld där alla fortfarande var med. 

Nu är jag här i en, för mig, ny värld. Den har idag medfört lunch med Camilla och mamma, samtal med en vän, orken att arbeta även idag, underbara kollegor, julkalendern och mys med Emelie, kaffe med två goda vänner, ljus, husgudarnas värmande närhet och jag är mer än bara vid liv. Jag lever.    

Otillräckligt trött

Tiden går väldigt fort nu och jag tycker jag fyller den med alldeles för mycket jobb. För mycket jobb för att egentligen orka med att leva, så därför går stor del av min lediga tid åt till återhämtning. Fast för mig är inte det helt tillräckligt. Det har aldrig varit nog att bara glida genom det som borde vara liv, i någon form av vakuum av bara varande. Efter Carros och Henkes död har det, bakvänt nog, blivit än mer viktigt att fylla den tid jag har med små mirakler.. med allt det där lilla, men enormt viktiga, som får livet att bli glittrande, sprittande och värt all den möda det innebär. Jobbet är en stor del av livet, men för att behålla motivationen att leva så måste det till nåt mer. Så det är där jag är, i en spiral av för mycket jobb och för lite energi kvar att för att orka göra mer av sånt som ger energi och det irriterar mig. 

Trots irriterad utmattning och en motivation som sinar, har jag fått njuta av att se Emelie och hennes klass i ett Luciatåg i onsdags, varit på en medial cirkel, ätit lunch med Angelica, varit på meditationscirkel, haft luciafrukost på jobbet med en del av kollegorna, blivit bjuden på lunch av mamma, sett på luciatåg på jobbet med så vacker sång att jag blev tårögd, varit på step up, läst lagtext, druckit kaffe, fått en egen lucia i Emelieform att njuta av hemma, druckit varm choklad med vispgrädde, plöjt fem avsnitt av julkalendern och sett ett stjärnfall. Det är faktiskt nåt jag hinner med. Jag hinner alltid med att se stjärnorna när de inte täcks av moln. Jag har faktiskt även hunnit med att genomskåda den bakomliggande orsaken till Pinocchios näsa, utifrån diverse mailreklam som kanske inte alltid hittar rätt kundkrets. Så mitt i allt har det även varit en del skratt också. Dessutom har posten skickat ett sms av relativt obegriplig karaktär, där några av orden utgjordes av aet ätråt eller nåt i den stilen. Roande, men inte så väldigt lätt att förstå. Nåt jag inte har hunnit med är att vara till gravarna, kanske har jag bara inte orkat. Fast det ligger där inom mig och kräver att jag ordnar upp det, så jag ska försöka bege mig dit under helgen. Även när jag inte är till kyrkogården, för den delen precis alltid, har jag dom med mig i både mitt hjärta och i mina tankar. Det går faktiskt inte många minuter på ett dygn, som jag inte ser Carro och Henke inom mig. Det är genom dem ljuset från såväl mitt liv som mitt varande silas och jag behöver ha det så. Jag vill inte släppa dem ifrån mig, Det är det enda sätt jag har kvar att känna dem lite nära och jag vill ha dem nära, så nära det går fast det inte är möjligt.

Bland isvakar och varma källor

Rosa drinkar, isvakar, värme och avslappning. Det är vad eftermiddagen har bestått av. Experiums saunaworld är helt gudomlig, för att inte tala om känslan efteråt. Till att börja med, det vill säga innan vi kom iväg, var jag ändå smått skeptisk. Helt plötsligt började det ramla ner vit ångest från himlen. Vit ångest är detsamma som snö och inte i alldeles liten mängd heller. Vägarna var därmed inte helt enkla att vistas på och det gjorde att jag var tveksam till om det verkligen var värt att åka iväg idag. Med facit i handen kan jag tala om att det var det. Det var helt underbart.

Saunavärlden

Det började med att vi fick varsina badrockar och varsit par tofflor. Ombytta och klara blev vi presenterade för den terapeut vi hade förmånen att få tillgång till. Steg ett innebar kroppspeeling och ansiktspeeling, för att sedan kliva ner i något som kallades kneippen. Kneippen är en oval bassäng med en gång runt inuti, där ena sidan är varm och den andra sidan är kall. Tydligtvis är det bra för blodcirkulationen och vi knallade medgörligt runt i den ett antal varv. Det var ganska skönt efter ett tag, även om första varven var lite av en chock varje gång vi hamnade på den kalla sidan. Därefter följde ångbastu med eukalyptusdoft, saunarium med lavendeldoft och finsk bastu med kanel- och eukalyptusdoft som spreds med hjälp av en terapeut och handdukar. Allt detta kombinerades med bad i det som kallades isvaken, en bassäng med en temp på ca 8 grader. Vi blev serverade en rosa nyttodrink, som vi intog i ett relaxrum, badade i en varm källa-bassäng och behandlades med ansiktsmasker, sittandes på varma stenmosaikbänkar i ett rum med fågelkvitter, samtidigt som vi genomgick ett väglett avslappningsprogram. Det var så otroligt skönt. Helt plötsligt kändes arbetslivets stress inte lika viktig längre. Istället kom andra värden till ytan, värden som att må bra, ta hand om sig själv, umgänge med härliga människor och ro i kropp och själ. Avslutningsvis fick vi med oss ansiktskräm och kroppslotion att smörja in oss med efter duschen. Jag rekommenderar alla som kan att unna sig den upplevelsen, det var helt enkelt suveränt. På väg ut till bilarna igen bara råkade vi svänga förbi Wayne´s coffee och råkade dessutom bara få med oss kaffe och pepparkaksmuffin därifrån. Ett bra avslut på en härlig dag med riktigt härliga människor.    

Skumt på nåt vis

Vackra glittervärld

Världen är en förunderlig plats. Den innefattar så mycket, som bland annat otrolig sorg, väldig glädje, outsägliga fasor, enorm lycka, extrem misstro och osjälvisk kärlek. Varje dag förfasar jag mig över hur människor beter sig mot varandra, mot djur och mot jorden när jag läser i tidningar eller liknande. Varje gång blir jag lite utmattat uppgiven på mänskligheten och dess beteenden och funderar alltid över hur egot kan få ta sån stor plats hos en del. Fast samtidigt förundras jag lika mycket varje dag över vilka otroligt underbara människor det finns. Så mycket stöd, medmänsklighet och välvilja. Det är när jag tittar i närheten, på dem jag har omkring mig, det är då jag inser det väldigt storslagna och otroligt speciella och väldigt värdefulla i att vara människa. Jag har tur, jag har så många underbara människor omkring mig. Det är en ynnest och när jag tänker på det går det inte att känna annat än tacksamhet.

Ljus för Henke igår

Ta bara igår. Igår var en tung dag. Alla dagar är tung i den bemärkelsen att Carro och Henke är borta, men bland annat årsdagar är, hur ologiskt det än är, tunga på ett väldigt påtagligt sätt. Om jag vore själv i världen vet jag inte om jag skulle orka stå upp en gång, men jag har som sagt tur. Jag har alla dessa underbara omkring mig, alla dessa som ger så mycket stöd, omsorg och kärlek på olika vis när det behövs. Det är stort. Idag är inget undantag, utan ta bara idag också. Dagen startade, förutom med en ofta återkommande försovning, genom att en alldeles bedårande människa kom in på mitt kontor och sa snälla saker, gav mig en kram och himmelskt goda hembakade saffransbiscotti. Den fortsatte med att min mamma räddade upp ett för mig svårlöst ekonomiskt dilemma, som har inneburit en hel del oro sen det dök upp. Det gjorde hon dessutom trots att det antagligen medför en relativt spartansk jul för oss båda. Efter jobbet startade inte min bil, så mitt ex tillika Emelies pappa kom och hjälpte mig att få igång den, pumpa däcken och tvätta av bilrutorna. Sen åkte vi hem till hans föräldrar och drack kaffe, kikade på nåt tv-program och bara njöt av tillvaron i skenet från brasan i deras kamin. Under en rast på jobbet hade jag förmånen att bevittna ren osjälvisk vänlighet riktad mot en medarbetare från en annan medarbetare, vilket faktiskt också är en ynnest att få vara med om. Det finns så mycket värme, stöd och otrolig osjälviskhet i min omgivning och det går nog inte en dag utan att det är synligt på olika vis. Tacksamhet är faktiskt en relativt ihållande känsla.

Exsvärmors vackra växthus prytt med julgran  

Emelie diskuterade sin dag med mig när vi åt kvällsmat tillsammans. Det hade varit en del bråk i skolan mellan några och hon gillade det inte. Framförallt gillade hon inte att en del av killarna i skolan alltid använder sig av knuffar, nypningar osv. när de inte riktigt går som de vill. Hennes helt suveräna, och roande, kommentar om det hela var: varför kan de inte bara ägna sig åt nåt annat, som att tvätta håret på varandra och diskutera igenom saken! Jag älskar dessa samtal med mina barn. Alltid kommer det nåt utlägg som får ögonbrynen att höjas och det verkar hålla i sig oavsett ålder. Underbart är vad det är.

Förundrad 

Imorgon står Experium med en del av kollegorna på schemat. Saunavärlden med alla dess upplevelser och en terapeut är vad som väntar. Morgondagen kommer nog att vara relativt angenäm på det viset. Imorgon är även den dagen en person, som jag bryr mig väldigt mycket om och som befinner sig i en situation som inte är alldeles lätt att befinna sig i eller att hantera, ska genomföra ett måste i situationen. Ett måste som antagligen kräver en hel del mod och styrka, så mina tankar finns med där. Jag önskar att det gick att göra nåt, att hjälpa. Styrka och kärlek till dig! 

Älskade Henke

Älskade, älskade Henke <3

Ännu en dag, ännu ett år. Ytterligare tid utan dem jag inte kan vara utan. Idag har det gått tre år sedan Henke dog, tre otroligt långa, overkliga och extremt smärtsamma år. Jag saknar honom. Jag längtar efter att skrattande få sucka åt allehanda snusförnuftigheter eller lite halvtorra skämt. Jag älskar Henkes humor. Jag älskar honom. Hur kan världen fortsätta sitt snurrande, när hela livet har stannat? Det går inte en dag, knappt en sekund som jag inte tänker på honom, saknar honom och önskar att han var här.. hos oss, med oss och vid liv. När någon som är så viktig dör går livet inte vidare. Hur skulle det kunna det? Istället får man försöka lära sig att leva på ett nytt sätt, ett annat sätt, ett sätt som medför att man fortsätter röra sig, tänka, känna och andas, fast utan dem.. utan Henke. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till än, jag håller fortfarande på att försöka lära mig. Så gott som alla dagar undrar jag dessutom om jag någonsin kommer att komma dit, om jag någonsin kommer att lära mig det?

Morgonen idag började med att vi försov oss, Emelie och jag. Det innebar per automatik att det var bråttom, skulle gå fort och att tid var nåt av vikt. Mitt i all rush, mitt i allt skyndsamt morgonkaos, frös Emelie till i hallen och blev alldeles stilla. Så sa hon viskande med darrande underläpp och ögonen fyllda av tårar: mamma, det är idag det är va? Det är idag Henke dog? Hon saknar honom, precis som jag så saknar hon honom hela tiden. Hon har inte heller lärt leva på ett nytt sätt, ett sätt utan Henke än.  

Min älskade underbara Henke, jag saknar dig.. jämt. Vi saknar dig jämt. 

Grattis Murphy - du vann

Offerrollen är ingen roll jag gärna spelar. I vanliga fall brukar jag i det närmaste rygga undan om den tränger sig för nära, men nu är jag trött och offer verkar i det närmaste vara ett helt acceptabelt alternativ. Det här livet har visat sig vara ganska hårt, uttröttande och det tär. Jag är så otroligt trött på att det aldrig verkar bli lite lugnt, lite harmoniskt eller lite fungerande. Jag är otroligt trött på att nåt så ytligt som pengar alltid ska vara det som till sist får det redan skrangliga att rasa. Välstånd är definitivt inte detsamma som lycka, men motsatsen är definitivt nåt som gör en olycklig. Åtminstone medför den ständiga oron och alla funderingar den effekten. Det påverkar och det sliter ner och idag är jag ofattbart trött och i det närmaste uppgiven. 

Så ja, jag tycker lite synd om mig själv. Å ja, jag har i det närmaste blivit ett med den äckligt smetiga offerkoftan som jag slitit på mig. I kväll är jag till och med så utmattad på alltihop att jag skiter i den stinkande koftan, den kan sitta på. Det gör varken till eller ifrån så varför inte. Positivitet är bra, men idag är åtminstone min positiva gräns nådd och inte ens det tänker jag bry mig det minsta om. 

Fast det finns nåt som är bra. Emelie blir lite hjälpt av hostmedicinen hon fick utskriven igår och under natten hostade hon avsevärt mindre. Avsevärt mindre är definitivt bra, även om inte alls skulle sitta som en smäck. Mindre är i alla fall ett steg åt rätt håll, så snart kommer nog inte alls också att inträffa.        

Mitt i livet

Inga ytterligare gardiner har kommit på plats. Vad är det egentligen med tiden som aldrig räcker till. Det är inte bara tid det råder brist på, utan även ork. Så vart har all ork tagit vägen. Är det årstiden, tiden på året, livet som kommer emellan med alla sina nycker eller har det helt enkelt bara varit mycket att göra ett tag? Igår var jag så trött att jag inte orkade delta i den bokcirkelträff som var inplanerad. Det är ändå nåt jag i vanliga fall prioriterar och gillar. Istället åkte jag hem efter jobbet och gick helt sonika och la mig. Trots den tidiga kvällen var jag helt slut i morse, varpå jag snabbt utnyttjade den gudomliga idén kallad flex. Nio ramlade jag in på jobbet, fortfarande lika trött. 

Idag har jag, energibristen till trots, jobbat, hälsat på och ätit lunch hos mamma, varit på meditationscirkel, hälsat på pappa , hämtat min hostande lilla dotter Emelie hos Magnus och, relativt sent, faktiskt kommit hem. Faktiskt så sent att det inte är motiverat att börja fixa med gardinerna. Turligt nog kanske, för jag är fortfarande väldigt trött. Dagen har, även om tröttheten är överhängande, gått i positivitetens tecken. En hel del av dagens händelser har varit riktigt, riktigt positiva. Jag gillar positiva dagar, så den här gillas definitivt. Nu ska jag mixtra i min sovande, men extremt hostande, dotter ytterligare en dos hostmedicin. Hoppas den hon fick utskriven idag hjälper lite bättre än den tidigare, för det är inte alldeles lätt att hosta som Emelie gör nu.   

Stjärnstatus

Det är en stor dag i vårt hem. Det är nämligen dagen när tre av minst nio återstående gardiner kommit på plats. I ren förundrar orkar jag inte ens ägna mig åt vågenrörelsen, men som sagt: det är enormt. Inte lika enormt som universum förstås och varje kväll när stjärnorna lyser, förundras jag storligen över hur nåt som är så stort och så långt borta ändå kan ge en sån trygghetskänsla. För det är precis vad dom gör, stjärnorna, där dom glimmar lite kyligt distanserat. Trygghet och en stunds sinnesro och det är en ganska bra prestation av dem tycker jag. 

I övrigt har dagen inneburit bland annat lunch hos mamma, som var supergod. Emelie är fortfarande förkyld och väldigt hostig, så det är hos sin mormor hon spenderar de sjuka dagarna. Camilla har dragit på turné, eller åtminstone till en ort ungefär tio mil bort för att umgås med en vän. Min hals ömmar och näsan är täppt. Under kvällen har jag torkat alla golv på nedervåningen. Det är vansinnigt tråkigt och minst lika skönt när det är gjort. Nämligen går det inte annat än att säga att nytorkade golv är suveräna för välmåendet. Det är inte mycket mer att komma med en dag som denna. Det är vardag, det är ökenartade rutiner och underbart familjeliv, det innebär att arbeta och att njuta av att inte göra det de timmar man är ledig. Det är en rofylld lunk, som ändå är helt och hållet fylld med diverse aktiviteter. Det är dessutom vackert med all frost som gör att vartenda litet grässtrå glittrar på det mest briljanta vis. Dessutom har Angelica och jag konstaterat pingviners inneboende förmåga att glida fram i livet med ett inslag av "gadich", som faktiskt verkar vara ett väldigt utvecklat sätt att ta sig fram på. Pingvinernas leverne ska penetreras mer ingående, men nu är det återigen bara en sak kvar att göra för dagen. Det är att krypa i säng.   

Hänsynslös kärlek

Störst av allt 

Livet har slagit till igen på sitt sedvanligt hänsynslösa sätt. Jag saknar ord helt enkelt, men däremot inte känslor. Känslorna är många och omtumlande och jag känner mig arg. Räcker det inte snart? Är det aldrig nog? Trots att det mest logiska borde innefatta en viss vana efter ett tag, är verkligheten en helt annan. Jag blir aldrig van, istället är jag trött. Mina tankar finns hos någon jag älskar väldigt mycket, men just nu inte kan spendera tid hos fysiskt. På alla andra sätt är jag där.

Fika med betydelse

Det är så otroligt tydligt. Pengar, karriär, status eller annat världsligt som kan räknas upp, betyder inget. Det enda som betyder något är dom man älskar, dom som står en nära och dom som är viktiga i ens liv. Är det nåt jag lärt mig på denna förunderliga resa som kallas liv, så är det: sluta aldrig att älska, sluta aldrig att bry dig om och kom alltid ihåg att våga släppa nära trots att det ibland gör väldigt ont. Det är det värt, det är det enda som egentligen är nåt värt. 

Ljus och värme hemma hos Majan och Hasse i lördags 

Oavsett vad som händer, oavsett vad livet har på lur, rullar det ändå vidare. De senaste dagarna med en del av dem som står nära. Jag har fått avnjuta fredagsmys tillsammans med Emelie och en av hennes kompisar. Vi har fikat, Camilla, Emelie och jag, hos Hasse och Majan. Glögg har provats, en bastukväll med amaretto och något glas vin har stått på menyn, Majan har fyllt 50 år idag vilket har firats med thaimat och tårta och mamma har bjudit på mängder med kakor. 

50 på thai

Kalorierna haglar ner och in och, om jag ska vara alldeles ärlig, smakar de flesta av dem väldigt gott. Det som däremot verkar vara en vision snarare än en målsättning, är mina gardiner. Jag har försökt i veckor att få dem på plats, men icke. Jag har till och med lyckats beställa fel längd. Nu är rätt längd hemma, men dock varken orken eller tiden. Hoppas att såväl gardiner, tid som ork sammanstrålar inom en snar framtid, så kanske de kommer på plats till första advent.

Kärleksfullt 

Förutom firanden, kalorier och livet, så är Emelie riktigt, riktigt hostig och förkyld. Det är en sån där hosta som aldrig ger sig och inget verkar heller hjälpa särskilt bra. Just nu sover hon och jag hoppas att hostmedicinen vi införskaffade idag hjälper lite bättre än den förra, då kanske hon får sova lite mer i natt i alla fall. Det är inte lätt att vara liten heller. Det är väl det enda som återstår av dagen även för min del, att försöka sova. Så mot sängen då med andra ord.

Hasse - inga ord behövs ;)

Otroligt oförskämt

Bregottkakor - enbart i medicinskt syfte förstås ;)

Neej! Mitt andningshål i en alldeles galet framfarande värld blev inställt idag. Det betyder ingen torsdagsmeditation i grupp den här veckan och det är lika med förlust av energipåfyllnad. Så frustrerande! Men meditationsledaren var inte alldeles på topp hälsomässigt, så det fanns ett synnerligen giltigt skäl. Det gör det inte mindre frustrerande, så i syfte att lindra lite av all uppkommen frustration har botemedel inmundigats. Vad är bästa botemedlet mot frustration? Naturligtvis är det drömmar. Nybakade, fortfarande ljumma och med kaffe till. Morsan är på gång med bakning och det har varit ett flertal dagar den här veckan som jag fått smaka nybakat, när jag hämtat Emelie och/eller mina fyrbenta huliganer där efter jobbet. Det är lyxigt. Åtminstone för smaklökarna och själen, de kroppsegna volangerna tar också tacksamt emot denna manna i kaloriform vilket kanske inte är lika lyxigt. Fast det är helt klart värt det, för vad spelar en och annan volang för roll när det kommer till nybakad medicin för själen? Häromdagen bestod medicinen, som då intogs i ett mer förebyggande syfte, av bregottkakor. Ett mycket helande inslag i tillvaron får jag lov att säga.

Oförskämt väldoftande

Nåt annat som fungerar såväl som ett botemedel mot frustration som väldoftande upplysning, är partylights doftljus "marshmallows och pepparmynta. Dom luktar helt enkelt oförskämt gott och det är dom Emelie och jag har eldat under kvällen. Emelie är pigg och jag är trött och det är en synnerligen komplex kombination. Hon vill ha rörelse och jag vill ha lugn. Kvällen räddades av läxläsning under inflytande av redan nämnda upplysande väldoft och musik, som fick Emelies ögon att tindra. Därmed blev kvällen riktigt bra, vem kan låta bli att känna sig lite lycklig när ens barns ögon glädjeglittrar? 

Glittrande värld

I övrigt är det intet nytt under solen. Efter att jag läst om människor som köper upp billiga djur, framförallt hundar, för att låta andra sjuka individer ha sex med dem mot betalning, människohandlare och pedofiler som söker sig till katastrofutsatta områden såsom Filippinerna för att kidnappa barn att användas på godtyckligt vis och om tre kvinnor som befriats grovt traumatiserade efter att ha varit kidnappade under tre decennier, är jag relativt avmätt inställd till mänskligheten för närvarande. Det ständigt förhärskande egot verkar vara vad som styr alldeles för många människor, men det kan inte bara vara det. Det måste även bero på en enorm brist, eller snarare total avsaknad, av empati för andra levande varelser hos dessa personer och jag undrar vart världen egentligen är på väg. Nej, för att förskona mig själv tänker jag hålla mig från alla dessa tragiska nyheter så gott det går och ägna mig åt mer glittrande saker. Saker som frost i solskenet, Emelies och Camillas glittrande ögon när livet visar upp sig från sin mer vänliga sida, stjärnorna och alla underbara människor som jag har omkring mig som gör hela min värld tindrande och fylld av glitter.

Blandad

Livet fortsätter sin gilla gång i blandad form av både glädje och sorg. Idag har jag levt, åtminstone under kvällen. Kvällen har varit min och Emelies och det är stort. Det kanske låter ganska vardagligt och det är det också, men för min del har livet kommit att visa sig som allra mest i de små vardagliga göromålen och tingen. I alla de där små sakerna som egentligen betyder så mycket, som kanske rent utav är det som är viktigast av allt. För det är inte vad man gör så mycket, åtminstone inte för min del, utan det är med vem man spenderar sin tid som spelar roll. Tid tillsammans med dem som betyder mycket och kanske även allra mest, är tid fylld av liv. Åtminstone för mig och säkert för många fler. 

Men livets alla sidor har varit närvarande även i kväll. En av mina allra närmaste vänner förlorade en av de viktiga i hennes liv alldeles nyss, så mina tankar går till henne, till personen som nu har lämnat sitt liv här och till alla dennes anhöriga som har en tung tid framför sig. Det är ett hårt liv och det är alldeles för många som slits härifrån alldeles för tidigt. Frågan varför kastas, som vanligt vid alla dessa tillfällen, runt inombords som ett eko och frånvaron av svar gör den nästan öronbedövande. Det är tufft att leva och det är ännu tuffare att leva kvar när andra runt om försvinner. Detta förunderliga liv, så svårt, så stort och så otroligt komplext. 

Avslutningsvis kan jag meddela att Emelie under kvällen förgyllt min tillvaro genom att dela med sig av en del självinsikter. En av dem var: mitt humör är ganska komplext! Haha, tja en mycket träffande beskrivning.. på henne och de flesta andra gissar jag på. Underbara unge! Det är såna gånger, gånger när jag får spendera tid med någon av de viktigaste, som jag nästan kan se livet självt svepa omkring. Glittrande, busigt och mitt framför i den allra vanligaste vardagen och blandat med såväl upp- som nergångar. Det är där det verkar vara, insprängt i tiden som går och på samma ställe som ögonblicken av lycka finns. Så stort i all sin litenhet.     

Förlåt..

För fem år sedan vid älven där Carro dog

Fem år låter som en lång tid och i vissa avseenden är det precis vad det är. Dock inte när det kommer till sorg. Sorg följer en egen tidsplan och är, för den delen, innesluten i en alldeles egen tidsrymd där tid är exakt så relativ som den uppges vara. Sorg följer inga uppsatta normer eller samhälleliga regler, den går sin egen väg i sin egen takt oavsett vad alla runt omkring tycker om det. Idag är det fem år sedan Carros kropp återfanns efter tio dygns letande. Idag är tiden som har gått sedan dess både oändlig och ingen tid alls. Jag saknar henne! Varje dag saknar jag henne och önskar att hon vore här. Jag tänker en del på en saker hon skrivit i sin dagbok, saker som: "mamma, du vet att jag älskar dig.. Du vet att jag aldrig skulle kunna klara mig utan dig.. Jag vet att du älskar mig.. Jag kommer alltid att finnas med i ditt hjärta och du kommer alltid att finnas med i mitt.. Förlåt mamma. Jag älskar dig! Förlåt.." Älskade, älskade Carro, om du bara visste hur svårt jag har att klara mig utan dig.. 

Saker som hon skrev..

Ibland känns det som jag tjatar, som jag upprepar allt jag skriver. Det gör jag troligen också, men så påminner jag mig själv om att så måste det få vara. Sorgen, saknaden och all bearbetning måste få ha sin gång och ta sin tid och jag får dessutom lov att ha tålamod med mig själv under tiden. Det är inte alla dagar det är enkelt, oftast är det svårt. Det är svårt att acceptera att jag inte är den jag varit och inte fungerar som jag tidigare gjort, men svårast av allt är det att acceptera att dom är borta.. att Carro och Henke inte finns hos oss längre och heller aldrig mer kommer att göra det. Ibland tror jag att jag aldrig kommer att kunna acceptera det.

Ord från ett hjärta till ett annat..

Mitt i alla funderingar över tidens relativitet och att fem år är en alldeles för lång tid att vara utan nåt av sina barn, fick jag ett brev som berörde mig djupt idag av en väldigt modig och klok kvinna. Det var ett tag sen jag hörde av henne och därför blev jag glatt överraskad när jag öppnade brevet. Det var skrivet från hjärtat, utlämnande, ärligt och dessutom så otroligt ödmjukt och snällt. Naturligtvis började jag gråta när jag läste det, men det var rörda tårar som rullade nerför mina kinder. Vilka underbara människor det finns!    

Suveränt livsviktig

Efter en trevlig kväll hos Angelica och Peter, med suveränt god mat och väldigt trevligt sällskap, är jag själv med mig själv. Det är då alla tankar får utrymme och plats, det är då magen drar ihop sig och hjärtat skakar sönder igen. Det är i tystnaden, ensamheten och under månen och stjärnornas sken, som det alltid kommer närmare och är alldeles inpå. Det är egentligen inte långt borta en enda sekund, men i tystnaden kryper det in under mitt skinn, tar över det som annars brukar vara jag och blir allt jag är.

Det är den tiden nu, tiden som jag kommit att hata. Tiden när de dog, de som borde ha fått vara kvar och må bra. Så dog ännu en vacker personlighet för tre dygn sen. Det är sorgligt, tragiskt och så onödigt. Jag tänker på honom, hans familj och på Camilla. Camilla som är skör ändå efter förlusten av Carro och Henke, som nu förlorat en nära vän igen. Allt jag kan göra är att finnas, när hon vill och behöver, inga ord kommer att hjälpa och inget kommer att göra nåt annorlunda. Det är så livet är och det är så döden är. Definitiv och utan möjlighet att förändra, ändra eller göra nåt annorlunda. Det är döden som bekräftar livets viktighet, för det gäller att leva varje sekund. Åtminstone de sekunder man orkar, för att undvika risken att missa alltihop. Ikväll har jag levt. Jag har varit bland vänner som jag älskar och jag vet att mina kvarvarande barn har varit med människor som de kan vara levande med. Så trots ett skakigt avslut, har det varit en bra kväll. En kväll som bestått av det som är viktigt och av liv. 

Skandalös vinkänning

Innan fredagsmys, men efter gymet, som Camilla och jag var på, begav vi oss till systemet. Det var en chockartad upplevelse att inse att jag inte ens kommer ihåg vilket vin det är jag tycker om längre*. Jag fick åtminstone med mig två vinflaskor därifrån, en med en vit katt och en med en ganska färgglad etikett som det stod nåt fågelnamn på. Morgondagen får utvisa om det kan tänkas ha varit bra val. Imorgon kväll är det nämligen middag hos Angelica och Peter innefattandes nåt glas vin. Mitt bidrag till middagen blir en beställd amerikansk äppelpaj. En kväll att se fram emot. Ikväll har det också varit en kväll att se fram emot och den är inte riktigt slut än. Ikväll har nämligen Emelie och jag haft myskväll. Just nu duschar hon och jag väntar på att hon ska bli klar. Om jag får som jag vill så kommer hon att sova hos mig inatt. Inte vet jag om jag blivit extra hönsig av allt, om det är tiden på året, det otroligt hemska som inträffade igår eller om det helt enkelt bara är så mammor är ibland. I alla fall är jag så med jämna mellanrum och nu är ett av mellanrummen. Jag vill ha mina barn nära och Emelie får därför snällt fina sig i att sova hos mig ibland.     

*Notering till mig själv, drick vin ofta nog för att komma ihåg vad som är gott. 

Alldeles för ung

Gårdagskvällen slutade inte som jag tänkt mig. Istället ringde telefonen och meddelandet jag fick var ett av dessa meddelanden man önskar att man aldrig skulle behöva uppleva. Igår dog en fin och alldeles för ung människa igen, en av Camillas och Henkes kompisar från en annan ort och det var det telefonmeddelandet bestod av. Informationen om att ännu en människa helt onödigt ryckts ifrån oss och en förfrågan om att förbereda Camilla på det. Det går aldrig att förbereda vare sig själv eller någon annan på den typen av förlust som ett dödsfall är. Gårdagskvällen var inget undantag. Camilla hade redan anat det, som vanligt ligger facebook ett steg före, så när hon förstod att jag visste nåt frågade hon rakt ut. Eftersom jag vid det här laget vet att det inte är några inlindade svar eller undanglidande fraser man vill höra i den situationen, svarade jag som det var. Ännu en gång hörde jag Camilla rasa ner och upprepa "nej, nej.." för att sen chockad ställa den fråga som hon är ytterst berättigad att fråga: "men.. vad är det här för en värld egentligen"..

Jag vet inte vad det här är för en värld. Den verkar ofta vara väldigt orättvis och alldeles för hård. Jag vet ännu mindre vad det är för ett samhälle, eller det vet jag väl kanske.. dagar som igår, vet jag däremot inte om jag är särskilt stolt över att vara en del av det. Kära lilla du.. vila i frid. 

"Det är ett hårt liv, men jag är hårdare"

 Axel 

Cirkeln är sluten

Nu är orken slut och jag med den. Sängen är vad som hägrar och jag längtar efter att få krypa ner. En hel arbetsdag med data, stress hem och sen iväg på veckans energipåfyllnad i form av meditation sätter sina spår. Idag räckte inte ens den energi som strömmade in på meditationscirkeln till, utan dräneringen inom energiområdet har tydligen varit synnerligen effektiv. Imorgon är det dock fredag och på lördag har jag sovmorgon. Hur underbart är inte det :) 

Ärlighet är en dyr present

Jag sätter ärlighet och att vara rak högt. Trots det så reagerade jag till en början negativt idag när jag fick ett ärligt men inte önskat svar. Det tog mig faktiskt ändå till kvällen att komma fram till vad det var som hade hänt. Det jag fått var det jag efterfrågade, utan krusiduller eller inlindande i underliga spel, och det jag gjorde var att missa det under åtminstone ett flertal timmar. Jag är glad att jag ändå upptäckte det till sist, att jag såg vad som egentligen hade hänt. Klarseende ger nämligen ett helt annat utgångsläge när det kommer till val och att kunna välja förhållningssätt är en stor grej, som även medför en hel del ansvar hos en själv. I det här fallet gillar jag inte själva hanteringen av det hela, utan är snarare relativt säker på att det inte är det officiellt accepterade sättet även om det nog ändå i smyg är det sätt som används. Det kommer jag aldrig att gilla eller anse vara acceptabelt, jag tycker inte om spel på det viset. Dock är jag även, efter att jag upptäckte den, väldigt säker på att jag uppskattar ärligheten. Ärlighet är nämligen en dyr present och den tänker jag välja att ta emot som den ynnest den är. Så i det stora hela visade sig det här vara en relativt lärorik dag på sitt sätt och lärorik är, i min värld, nåt riktigt bra.  

Bordad

Dagen har inte innefattat några nya bord i sökandet efter sinnesro. Faktiskt har inte ens ett nytt bordsben skymtats. Vad ska man säga om sådant? Kanske att frågan har bordlagts, eller att sinnesro bara är intressant för den som efterfrågar den. Hur det nu än är med det, så har jag inte tappat hoppet än. Med reklamens trägna budskap om att plötsligt händer det ringandes mellan öronen, har jag svassat fram under dagen med en tydlig målbild inpräntad i mitt sinne. Om det sen är ett mål eller en vision, lär väl tiden utvisa. Det är ungefär vad dagen innefattat. Mål, eventuellt visioner och en och annan skalenlig lite sak. Det och utvecklingssamtal med Emelie, afromix, te, kaffe, lunch hos mamma och att snart få lägga sig i en nybäddad säng. Roligare än så verkar vissa dagar inte vara och även såna dagar kan vara helt okej.   

Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

Hatar mitt mörker

Jag hatar mitt mörker. Det är helt svart. Jag är uppe på höga klippor. Jag ser inget, det är för mörkt. Går jag för nära en kant faller jag. Jag kan gå till kanten frivilligt, men jag vill inte lämna alla mina älskade. Ibland kommer dom med ljus. Då vet jag vart jag ska gå. Ju längre jag går blir det ljusare och ljusare. Jag börjar se hur allt set ut. Men kommer jag för nära ljuset gör det ont i ögonen.. och jag måste springa tillbaka! Ljuset skrämmer mig. Har jag varit för nära ljuset blir jag rädd. Mörkret är min trygghet, fast jag hatar det så. All panik och smärta. Alla tårar och ekande skrik. Allt blod som rinner. Alla planeringar och texter. Allt hat. Det är min trygghet och en snabbare väg till frihet. Här kommer jag för alltid att vara fast.
Ur en av Carros dagböcker

Vid den här tiden för fem år sedan, hade Carro varit död i cirka 17 timmar. Hennes jacka, handväska och förpackningen som de dödliga tabletterna legat i hade blivit hittade och jag var chockad, eftersom det gått upp för mig att det var för sent. I mitt hjärta förstod jag i samma sekund som jag tog emot telefonsamtalet om att hennes saker återfunnits under bron bredvid älven, att det var över.. att Carro var död och att det från och med den sekunden enbart handlade om tid tills det skulle bli bekräftat. I chocken försökte jag kontrollera nåt i mitt liv, så jag städade. Jag fick Camilla och Henke att också hjälpa till att städa och jag väntade. Vi väntade. Det vi väntade på var polisen, som vid det laget var på väg ut för att leta efter Carro med hundpatrull. Mina kinder var domnade, fingrarna kalla och allt jag såg, såg jag som om det var i en tunnel. Världen hade blivit inlindad i bomull och var långt borta, det enda som var verkligt var smärtan som hotade att slita sönder allt inom mig. Trots att jag egentligen visste, trots att min kropp på ett så smärtsamt sätt skrek åt mig hur det var, ville jag ändå hoppas. Jag ville så gärna tro att hon ändå fanns där någonstans, levande och skulle komma tillbaka.. Hon kom aldrig mer tillbaka, åtminstone så kom hon aldrig mer tillbaka och var vid liv. Nästa gång jag skulle få se Carro, var när hennes kropp hade hittats av dykare i älvens svarta kalla vatten tio dygn senare. Det visste jag inte då, då visste jag bara att allt var fruktansvärt fel och att jag hoppades så väldigt mycket på att hon skulle dyka upp, leva och att allt bara hade varit en otroligt hemsk dröm.

Idag vet jag att det inte var en avskyvärd dröm. Idag vet jag att det värsta som kunde hända hade hänt och idag vet jag att så många av alla frågor som jag har aldrig kommer att bli besvarade. Idag är jag tjurigt innesluten i min värld av egoistisk självömkan och trasig saknad och försöker desperat hålla mig fast vid nån form av illusion om att världen är en vacker plats. Vissa dagar så ser jag det, jag ser allt det vackra och tar dessutom tillvara på det i vetskapen om hur viktiga alla dessa ögonblick av vackert och glittrande är. Idag är som sagt inte en sån dag. Det är en dag när jag är ensam med mig själv, i mig själv, och det jag kommit fram till är att det är så livet är. Ensamt, ödsligt och oerhört påfrestande. Ibland går det människor bredvid en, men till syvende och sist lever man sitt liv själv, med sig själv och på egen hand. Idag är en sån där dag när det är så otroligt tydligt och det gör mig oerhört trött. 

Idag är även en dag som innehållit frånvaro av nåt som borde vara närvaro. Varje gång det händer blir jag förvånad, besviken och trött och ber om att få bli lämnad ifred. Varje gång säger jag: jag klarar mig och varje gång tänker jag på hur otroligt utmattande det är att behöva stå upp själv. Solitär, vindpinad och självklar, fast självklar är den största illusionen av alla. Så idag är, vilket även alla dagar tenderar att vara, en dag när jag återigen blir medveten om prioriteringar och dess innebörder. Och idag är det, som sagt, fem år sen det riktigt gick upp för mig att jag förlorat min 18-åriga dotter, mitt älskade yrväder och mitt förstfödda barn. Carro, som stod för livet självt, var som en stormvind och led av en depression. Carro som jag älskar och ännu inte vet hur jag ska kunna vara utan resten av mitt liv. Carro, som hade ett hjärta som rymde oss alla och ett mående som slet undan hennes fotfäste. Henne är det alla mina tankar cirkulerar kring idag. Henne är det jag skulle vilja skrika till att hon ska komma tillbaka, att hon inte fick lämna oss andra här. Jag skriker inte. Istället klarar jag mig och det gör jag på det sätt som livet är.     

Så dåligt ska ingen behöva må

Jag saknar dig älskade unge <3

Det är fem år och en dag sedan jag sist träffade min äldsta dotter. Fem år en en väldigt, väldigt lång tid att vara utan någon man älskar så mycket. Min äldsta dotter är död, men i mitt hjärta känns det som om hon lever.. som hon skulle kunna komma in genom dörren vilken sekund som helst på sitt karakteristiska vis och med sin enorma utstrålning. Fast hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer. För min äldsta dotter, min lilla Carro, hon är död och hon skulle egentligen inte behöva vara det. 

Imorgon natt, natten till den nionde november, är det fem år sedan Caroline tog sitt liv. Efter många år med en svår depression, självskadebeteenden och en värld som inte tolererar nåt utanför det som bör vara, orkade hon inte längre. Hon löste problemet livet genom att välja att inte leva mer och så dåligt ska ingen behöva må. Fast min äldsta dotter gjorde det och det spelar ingen roll vad någon gör längre, för inget kan få henne tillbaka. För mig, för resten av min familj och alldeles för många familjer runt om i världen, är självmordsstatistiken inte bara siffror. Det är den verklighet vi lever i och alla dessa siffror, står för så oändligt många fler söndertrasade hjärtan med gapande och enorma hål. Ingen som mår så dåligt ska behöva anses vara ett problem. När man mår så dåligt som min Carro gjorde, borde man mötas med förståelse, mycket mindre krav och definitivt inte vara någon form av försöksverksamhet för eventuellt fungerande metoder för att få personen fungerande på det vis som samhället förväntar sig. Fast inget av det där spelar någon roll längre. Åtminstone inte för Carro.. Carro med sitt stora hjärta, sin enorma känslighet och väldiga önskan om att passa in och vara älskad.. Carro, som om drygt ett dygn har varit död i fem år och hon skulle inte ha behövt vara det.