Grattis Murphy - du vann

Offerrollen är ingen roll jag gärna spelar. I vanliga fall brukar jag i det närmaste rygga undan om den tränger sig för nära, men nu är jag trött och offer verkar i det närmaste vara ett helt acceptabelt alternativ. Det här livet har visat sig vara ganska hårt, uttröttande och det tär. Jag är så otroligt trött på att det aldrig verkar bli lite lugnt, lite harmoniskt eller lite fungerande. Jag är otroligt trött på att nåt så ytligt som pengar alltid ska vara det som till sist får det redan skrangliga att rasa. Välstånd är definitivt inte detsamma som lycka, men motsatsen är definitivt nåt som gör en olycklig. Åtminstone medför den ständiga oron och alla funderingar den effekten. Det påverkar och det sliter ner och idag är jag ofattbart trött och i det närmaste uppgiven. 

Så ja, jag tycker lite synd om mig själv. Å ja, jag har i det närmaste blivit ett med den äckligt smetiga offerkoftan som jag slitit på mig. I kväll är jag till och med så utmattad på alltihop att jag skiter i den stinkande koftan, den kan sitta på. Det gör varken till eller ifrån så varför inte. Positivitet är bra, men idag är åtminstone min positiva gräns nådd och inte ens det tänker jag bry mig det minsta om. 

Fast det finns nåt som är bra. Emelie blir lite hjälpt av hostmedicinen hon fick utskriven igår och under natten hostade hon avsevärt mindre. Avsevärt mindre är definitivt bra, även om inte alls skulle sitta som en smäck. Mindre är i alla fall ett steg åt rätt håll, så snart kommer nog inte alls också att inträffa.        

Mitt i livet

Inga ytterligare gardiner har kommit på plats. Vad är det egentligen med tiden som aldrig räcker till. Det är inte bara tid det råder brist på, utan även ork. Så vart har all ork tagit vägen. Är det årstiden, tiden på året, livet som kommer emellan med alla sina nycker eller har det helt enkelt bara varit mycket att göra ett tag? Igår var jag så trött att jag inte orkade delta i den bokcirkelträff som var inplanerad. Det är ändå nåt jag i vanliga fall prioriterar och gillar. Istället åkte jag hem efter jobbet och gick helt sonika och la mig. Trots den tidiga kvällen var jag helt slut i morse, varpå jag snabbt utnyttjade den gudomliga idén kallad flex. Nio ramlade jag in på jobbet, fortfarande lika trött. 

Idag har jag, energibristen till trots, jobbat, hälsat på och ätit lunch hos mamma, varit på meditationscirkel, hälsat på pappa , hämtat min hostande lilla dotter Emelie hos Magnus och, relativt sent, faktiskt kommit hem. Faktiskt så sent att det inte är motiverat att börja fixa med gardinerna. Turligt nog kanske, för jag är fortfarande väldigt trött. Dagen har, även om tröttheten är överhängande, gått i positivitetens tecken. En hel del av dagens händelser har varit riktigt, riktigt positiva. Jag gillar positiva dagar, så den här gillas definitivt. Nu ska jag mixtra i min sovande, men extremt hostande, dotter ytterligare en dos hostmedicin. Hoppas den hon fick utskriven idag hjälper lite bättre än den tidigare, för det är inte alldeles lätt att hosta som Emelie gör nu.   

Stjärnstatus

Det är en stor dag i vårt hem. Det är nämligen dagen när tre av minst nio återstående gardiner kommit på plats. I ren förundrar orkar jag inte ens ägna mig åt vågenrörelsen, men som sagt: det är enormt. Inte lika enormt som universum förstås och varje kväll när stjärnorna lyser, förundras jag storligen över hur nåt som är så stort och så långt borta ändå kan ge en sån trygghetskänsla. För det är precis vad dom gör, stjärnorna, där dom glimmar lite kyligt distanserat. Trygghet och en stunds sinnesro och det är en ganska bra prestation av dem tycker jag. 

I övrigt har dagen inneburit bland annat lunch hos mamma, som var supergod. Emelie är fortfarande förkyld och väldigt hostig, så det är hos sin mormor hon spenderar de sjuka dagarna. Camilla har dragit på turné, eller åtminstone till en ort ungefär tio mil bort för att umgås med en vän. Min hals ömmar och näsan är täppt. Under kvällen har jag torkat alla golv på nedervåningen. Det är vansinnigt tråkigt och minst lika skönt när det är gjort. Nämligen går det inte annat än att säga att nytorkade golv är suveräna för välmåendet. Det är inte mycket mer att komma med en dag som denna. Det är vardag, det är ökenartade rutiner och underbart familjeliv, det innebär att arbeta och att njuta av att inte göra det de timmar man är ledig. Det är en rofylld lunk, som ändå är helt och hållet fylld med diverse aktiviteter. Det är dessutom vackert med all frost som gör att vartenda litet grässtrå glittrar på det mest briljanta vis. Dessutom har Angelica och jag konstaterat pingviners inneboende förmåga att glida fram i livet med ett inslag av "gadich", som faktiskt verkar vara ett väldigt utvecklat sätt att ta sig fram på. Pingvinernas leverne ska penetreras mer ingående, men nu är det återigen bara en sak kvar att göra för dagen. Det är att krypa i säng.   

Hänsynslös kärlek

Störst av allt 

Livet har slagit till igen på sitt sedvanligt hänsynslösa sätt. Jag saknar ord helt enkelt, men däremot inte känslor. Känslorna är många och omtumlande och jag känner mig arg. Räcker det inte snart? Är det aldrig nog? Trots att det mest logiska borde innefatta en viss vana efter ett tag, är verkligheten en helt annan. Jag blir aldrig van, istället är jag trött. Mina tankar finns hos någon jag älskar väldigt mycket, men just nu inte kan spendera tid hos fysiskt. På alla andra sätt är jag där.

Fika med betydelse

Det är så otroligt tydligt. Pengar, karriär, status eller annat världsligt som kan räknas upp, betyder inget. Det enda som betyder något är dom man älskar, dom som står en nära och dom som är viktiga i ens liv. Är det nåt jag lärt mig på denna förunderliga resa som kallas liv, så är det: sluta aldrig att älska, sluta aldrig att bry dig om och kom alltid ihåg att våga släppa nära trots att det ibland gör väldigt ont. Det är det värt, det är det enda som egentligen är nåt värt. 

Ljus och värme hemma hos Majan och Hasse i lördags 

Oavsett vad som händer, oavsett vad livet har på lur, rullar det ändå vidare. De senaste dagarna med en del av dem som står nära. Jag har fått avnjuta fredagsmys tillsammans med Emelie och en av hennes kompisar. Vi har fikat, Camilla, Emelie och jag, hos Hasse och Majan. Glögg har provats, en bastukväll med amaretto och något glas vin har stått på menyn, Majan har fyllt 50 år idag vilket har firats med thaimat och tårta och mamma har bjudit på mängder med kakor. 

50 på thai

Kalorierna haglar ner och in och, om jag ska vara alldeles ärlig, smakar de flesta av dem väldigt gott. Det som däremot verkar vara en vision snarare än en målsättning, är mina gardiner. Jag har försökt i veckor att få dem på plats, men icke. Jag har till och med lyckats beställa fel längd. Nu är rätt längd hemma, men dock varken orken eller tiden. Hoppas att såväl gardiner, tid som ork sammanstrålar inom en snar framtid, så kanske de kommer på plats till första advent.

Kärleksfullt 

Förutom firanden, kalorier och livet, så är Emelie riktigt, riktigt hostig och förkyld. Det är en sån där hosta som aldrig ger sig och inget verkar heller hjälpa särskilt bra. Just nu sover hon och jag hoppas att hostmedicinen vi införskaffade idag hjälper lite bättre än den förra, då kanske hon får sova lite mer i natt i alla fall. Det är inte lätt att vara liten heller. Det är väl det enda som återstår av dagen även för min del, att försöka sova. Så mot sängen då med andra ord.

Hasse - inga ord behövs ;)

Otroligt oförskämt

Bregottkakor - enbart i medicinskt syfte förstås ;)

Neej! Mitt andningshål i en alldeles galet framfarande värld blev inställt idag. Det betyder ingen torsdagsmeditation i grupp den här veckan och det är lika med förlust av energipåfyllnad. Så frustrerande! Men meditationsledaren var inte alldeles på topp hälsomässigt, så det fanns ett synnerligen giltigt skäl. Det gör det inte mindre frustrerande, så i syfte att lindra lite av all uppkommen frustration har botemedel inmundigats. Vad är bästa botemedlet mot frustration? Naturligtvis är det drömmar. Nybakade, fortfarande ljumma och med kaffe till. Morsan är på gång med bakning och det har varit ett flertal dagar den här veckan som jag fått smaka nybakat, när jag hämtat Emelie och/eller mina fyrbenta huliganer där efter jobbet. Det är lyxigt. Åtminstone för smaklökarna och själen, de kroppsegna volangerna tar också tacksamt emot denna manna i kaloriform vilket kanske inte är lika lyxigt. Fast det är helt klart värt det, för vad spelar en och annan volang för roll när det kommer till nybakad medicin för själen? Häromdagen bestod medicinen, som då intogs i ett mer förebyggande syfte, av bregottkakor. Ett mycket helande inslag i tillvaron får jag lov att säga.

Oförskämt väldoftande

Nåt annat som fungerar såväl som ett botemedel mot frustration som väldoftande upplysning, är partylights doftljus "marshmallows och pepparmynta. Dom luktar helt enkelt oförskämt gott och det är dom Emelie och jag har eldat under kvällen. Emelie är pigg och jag är trött och det är en synnerligen komplex kombination. Hon vill ha rörelse och jag vill ha lugn. Kvällen räddades av läxläsning under inflytande av redan nämnda upplysande väldoft och musik, som fick Emelies ögon att tindra. Därmed blev kvällen riktigt bra, vem kan låta bli att känna sig lite lycklig när ens barns ögon glädjeglittrar? 

Glittrande värld

I övrigt är det intet nytt under solen. Efter att jag läst om människor som köper upp billiga djur, framförallt hundar, för att låta andra sjuka individer ha sex med dem mot betalning, människohandlare och pedofiler som söker sig till katastrofutsatta områden såsom Filippinerna för att kidnappa barn att användas på godtyckligt vis och om tre kvinnor som befriats grovt traumatiserade efter att ha varit kidnappade under tre decennier, är jag relativt avmätt inställd till mänskligheten för närvarande. Det ständigt förhärskande egot verkar vara vad som styr alldeles för många människor, men det kan inte bara vara det. Det måste även bero på en enorm brist, eller snarare total avsaknad, av empati för andra levande varelser hos dessa personer och jag undrar vart världen egentligen är på väg. Nej, för att förskona mig själv tänker jag hålla mig från alla dessa tragiska nyheter så gott det går och ägna mig åt mer glittrande saker. Saker som frost i solskenet, Emelies och Camillas glittrande ögon när livet visar upp sig från sin mer vänliga sida, stjärnorna och alla underbara människor som jag har omkring mig som gör hela min värld tindrande och fylld av glitter.

Blandad

Livet fortsätter sin gilla gång i blandad form av både glädje och sorg. Idag har jag levt, åtminstone under kvällen. Kvällen har varit min och Emelies och det är stort. Det kanske låter ganska vardagligt och det är det också, men för min del har livet kommit att visa sig som allra mest i de små vardagliga göromålen och tingen. I alla de där små sakerna som egentligen betyder så mycket, som kanske rent utav är det som är viktigast av allt. För det är inte vad man gör så mycket, åtminstone inte för min del, utan det är med vem man spenderar sin tid som spelar roll. Tid tillsammans med dem som betyder mycket och kanske även allra mest, är tid fylld av liv. Åtminstone för mig och säkert för många fler. 

Men livets alla sidor har varit närvarande även i kväll. En av mina allra närmaste vänner förlorade en av de viktiga i hennes liv alldeles nyss, så mina tankar går till henne, till personen som nu har lämnat sitt liv här och till alla dennes anhöriga som har en tung tid framför sig. Det är ett hårt liv och det är alldeles för många som slits härifrån alldeles för tidigt. Frågan varför kastas, som vanligt vid alla dessa tillfällen, runt inombords som ett eko och frånvaron av svar gör den nästan öronbedövande. Det är tufft att leva och det är ännu tuffare att leva kvar när andra runt om försvinner. Detta förunderliga liv, så svårt, så stort och så otroligt komplext. 

Avslutningsvis kan jag meddela att Emelie under kvällen förgyllt min tillvaro genom att dela med sig av en del självinsikter. En av dem var: mitt humör är ganska komplext! Haha, tja en mycket träffande beskrivning.. på henne och de flesta andra gissar jag på. Underbara unge! Det är såna gånger, gånger när jag får spendera tid med någon av de viktigaste, som jag nästan kan se livet självt svepa omkring. Glittrande, busigt och mitt framför i den allra vanligaste vardagen och blandat med såväl upp- som nergångar. Det är där det verkar vara, insprängt i tiden som går och på samma ställe som ögonblicken av lycka finns. Så stort i all sin litenhet.     

Förlåt..

För fem år sedan vid älven där Carro dog

Fem år låter som en lång tid och i vissa avseenden är det precis vad det är. Dock inte när det kommer till sorg. Sorg följer en egen tidsplan och är, för den delen, innesluten i en alldeles egen tidsrymd där tid är exakt så relativ som den uppges vara. Sorg följer inga uppsatta normer eller samhälleliga regler, den går sin egen väg i sin egen takt oavsett vad alla runt omkring tycker om det. Idag är det fem år sedan Carros kropp återfanns efter tio dygns letande. Idag är tiden som har gått sedan dess både oändlig och ingen tid alls. Jag saknar henne! Varje dag saknar jag henne och önskar att hon vore här. Jag tänker en del på en saker hon skrivit i sin dagbok, saker som: "mamma, du vet att jag älskar dig.. Du vet att jag aldrig skulle kunna klara mig utan dig.. Jag vet att du älskar mig.. Jag kommer alltid att finnas med i ditt hjärta och du kommer alltid att finnas med i mitt.. Förlåt mamma. Jag älskar dig! Förlåt.." Älskade, älskade Carro, om du bara visste hur svårt jag har att klara mig utan dig.. 

Saker som hon skrev..

Ibland känns det som jag tjatar, som jag upprepar allt jag skriver. Det gör jag troligen också, men så påminner jag mig själv om att så måste det få vara. Sorgen, saknaden och all bearbetning måste få ha sin gång och ta sin tid och jag får dessutom lov att ha tålamod med mig själv under tiden. Det är inte alla dagar det är enkelt, oftast är det svårt. Det är svårt att acceptera att jag inte är den jag varit och inte fungerar som jag tidigare gjort, men svårast av allt är det att acceptera att dom är borta.. att Carro och Henke inte finns hos oss längre och heller aldrig mer kommer att göra det. Ibland tror jag att jag aldrig kommer att kunna acceptera det.

Ord från ett hjärta till ett annat..

Mitt i alla funderingar över tidens relativitet och att fem år är en alldeles för lång tid att vara utan nåt av sina barn, fick jag ett brev som berörde mig djupt idag av en väldigt modig och klok kvinna. Det var ett tag sen jag hörde av henne och därför blev jag glatt överraskad när jag öppnade brevet. Det var skrivet från hjärtat, utlämnande, ärligt och dessutom så otroligt ödmjukt och snällt. Naturligtvis började jag gråta när jag läste det, men det var rörda tårar som rullade nerför mina kinder. Vilka underbara människor det finns!    

Suveränt livsviktig

Efter en trevlig kväll hos Angelica och Peter, med suveränt god mat och väldigt trevligt sällskap, är jag själv med mig själv. Det är då alla tankar får utrymme och plats, det är då magen drar ihop sig och hjärtat skakar sönder igen. Det är i tystnaden, ensamheten och under månen och stjärnornas sken, som det alltid kommer närmare och är alldeles inpå. Det är egentligen inte långt borta en enda sekund, men i tystnaden kryper det in under mitt skinn, tar över det som annars brukar vara jag och blir allt jag är.

Det är den tiden nu, tiden som jag kommit att hata. Tiden när de dog, de som borde ha fått vara kvar och må bra. Så dog ännu en vacker personlighet för tre dygn sen. Det är sorgligt, tragiskt och så onödigt. Jag tänker på honom, hans familj och på Camilla. Camilla som är skör ändå efter förlusten av Carro och Henke, som nu förlorat en nära vän igen. Allt jag kan göra är att finnas, när hon vill och behöver, inga ord kommer att hjälpa och inget kommer att göra nåt annorlunda. Det är så livet är och det är så döden är. Definitiv och utan möjlighet att förändra, ändra eller göra nåt annorlunda. Det är döden som bekräftar livets viktighet, för det gäller att leva varje sekund. Åtminstone de sekunder man orkar, för att undvika risken att missa alltihop. Ikväll har jag levt. Jag har varit bland vänner som jag älskar och jag vet att mina kvarvarande barn har varit med människor som de kan vara levande med. Så trots ett skakigt avslut, har det varit en bra kväll. En kväll som bestått av det som är viktigt och av liv. 

Skandalös vinkänning

Innan fredagsmys, men efter gymet, som Camilla och jag var på, begav vi oss till systemet. Det var en chockartad upplevelse att inse att jag inte ens kommer ihåg vilket vin det är jag tycker om längre*. Jag fick åtminstone med mig två vinflaskor därifrån, en med en vit katt och en med en ganska färgglad etikett som det stod nåt fågelnamn på. Morgondagen får utvisa om det kan tänkas ha varit bra val. Imorgon kväll är det nämligen middag hos Angelica och Peter innefattandes nåt glas vin. Mitt bidrag till middagen blir en beställd amerikansk äppelpaj. En kväll att se fram emot. Ikväll har det också varit en kväll att se fram emot och den är inte riktigt slut än. Ikväll har nämligen Emelie och jag haft myskväll. Just nu duschar hon och jag väntar på att hon ska bli klar. Om jag får som jag vill så kommer hon att sova hos mig inatt. Inte vet jag om jag blivit extra hönsig av allt, om det är tiden på året, det otroligt hemska som inträffade igår eller om det helt enkelt bara är så mammor är ibland. I alla fall är jag så med jämna mellanrum och nu är ett av mellanrummen. Jag vill ha mina barn nära och Emelie får därför snällt fina sig i att sova hos mig ibland.     

*Notering till mig själv, drick vin ofta nog för att komma ihåg vad som är gott. 

Alldeles för ung

Gårdagskvällen slutade inte som jag tänkt mig. Istället ringde telefonen och meddelandet jag fick var ett av dessa meddelanden man önskar att man aldrig skulle behöva uppleva. Igår dog en fin och alldeles för ung människa igen, en av Camillas och Henkes kompisar från en annan ort och det var det telefonmeddelandet bestod av. Informationen om att ännu en människa helt onödigt ryckts ifrån oss och en förfrågan om att förbereda Camilla på det. Det går aldrig att förbereda vare sig själv eller någon annan på den typen av förlust som ett dödsfall är. Gårdagskvällen var inget undantag. Camilla hade redan anat det, som vanligt ligger facebook ett steg före, så när hon förstod att jag visste nåt frågade hon rakt ut. Eftersom jag vid det här laget vet att det inte är några inlindade svar eller undanglidande fraser man vill höra i den situationen, svarade jag som det var. Ännu en gång hörde jag Camilla rasa ner och upprepa "nej, nej.." för att sen chockad ställa den fråga som hon är ytterst berättigad att fråga: "men.. vad är det här för en värld egentligen"..

Jag vet inte vad det här är för en värld. Den verkar ofta vara väldigt orättvis och alldeles för hård. Jag vet ännu mindre vad det är för ett samhälle, eller det vet jag väl kanske.. dagar som igår, vet jag däremot inte om jag är särskilt stolt över att vara en del av det. Kära lilla du.. vila i frid. 

"Det är ett hårt liv, men jag är hårdare"

 Axel 

Cirkeln är sluten

Nu är orken slut och jag med den. Sängen är vad som hägrar och jag längtar efter att få krypa ner. En hel arbetsdag med data, stress hem och sen iväg på veckans energipåfyllnad i form av meditation sätter sina spår. Idag räckte inte ens den energi som strömmade in på meditationscirkeln till, utan dräneringen inom energiområdet har tydligen varit synnerligen effektiv. Imorgon är det dock fredag och på lördag har jag sovmorgon. Hur underbart är inte det :) 

Ärlighet är en dyr present

Jag sätter ärlighet och att vara rak högt. Trots det så reagerade jag till en början negativt idag när jag fick ett ärligt men inte önskat svar. Det tog mig faktiskt ändå till kvällen att komma fram till vad det var som hade hänt. Det jag fått var det jag efterfrågade, utan krusiduller eller inlindande i underliga spel, och det jag gjorde var att missa det under åtminstone ett flertal timmar. Jag är glad att jag ändå upptäckte det till sist, att jag såg vad som egentligen hade hänt. Klarseende ger nämligen ett helt annat utgångsläge när det kommer till val och att kunna välja förhållningssätt är en stor grej, som även medför en hel del ansvar hos en själv. I det här fallet gillar jag inte själva hanteringen av det hela, utan är snarare relativt säker på att det inte är det officiellt accepterade sättet även om det nog ändå i smyg är det sätt som används. Det kommer jag aldrig att gilla eller anse vara acceptabelt, jag tycker inte om spel på det viset. Dock är jag även, efter att jag upptäckte den, väldigt säker på att jag uppskattar ärligheten. Ärlighet är nämligen en dyr present och den tänker jag välja att ta emot som den ynnest den är. Så i det stora hela visade sig det här vara en relativt lärorik dag på sitt sätt och lärorik är, i min värld, nåt riktigt bra.  

Bordad

Dagen har inte innefattat några nya bord i sökandet efter sinnesro. Faktiskt har inte ens ett nytt bordsben skymtats. Vad ska man säga om sådant? Kanske att frågan har bordlagts, eller att sinnesro bara är intressant för den som efterfrågar den. Hur det nu än är med det, så har jag inte tappat hoppet än. Med reklamens trägna budskap om att plötsligt händer det ringandes mellan öronen, har jag svassat fram under dagen med en tydlig målbild inpräntad i mitt sinne. Om det sen är ett mål eller en vision, lär väl tiden utvisa. Det är ungefär vad dagen innefattat. Mål, eventuellt visioner och en och annan skalenlig lite sak. Det och utvecklingssamtal med Emelie, afromix, te, kaffe, lunch hos mamma och att snart få lägga sig i en nybäddad säng. Roligare än så verkar vissa dagar inte vara och även såna dagar kan vara helt okej.   

Tidsenlig anarki

Igår hände nåt storslaget och mycket rätt i tiden. Klockan som suttit uppe så gott som sedan vi flyttade in i september, fick såväl nytt batteri som rätt inställd tid. Underligt nog känns det tryggt att höra tickandet, det har en lugnande, lite hemtrevlig effekt och det är helt enkelt precis rätt i tiden med rätt tid. 

I övrigt verkar livet bestå av en öken av upprepningar för tillfället. Uttråkande, uttröttande och bara att genomleva. Idag har jag i frustration över alla underliga upprepningar och i syfte att skaffa ett bord dit det behövs, kastat en del spadar och lite sand omkring mig. Politiskt korrekt eller någon form av genomtänkt karriärsdrag? Nja, det kanske inte är en alldeles korrekt beskrivning. Fast vad är väl en bal på slottet och vem vet överhuvudtaget vart det där slottet ligger? Jag har för länge sen tröttnat på att titta efter slott, speciellt de renoveringsobjekt med upputsad fasad som jag snubblat över under livets gång. Istället är mitt mål sinnesfrid i så stor utsträckning som det går att få i den här världen och i mitt sökande efter det ger jag inte så mycket för alldeles korrekt enligt någon och "alla andra", så länge det inte skadar någon annan på vägen. När jag dör ska jag åtminstone inte behöva känna mig besviken över att jag låtit bli att fråga sånt jag vill veta eller ifrågasätta sånt jag inte förstår eller ogillar. Så trots klockans pånyttfödelse och tidens anda av solidarisk medgörlighet är jag otidsenligt inkorrekt, men på ett egentligen totalt harmlöst sätt. Som mest, i ett extremt överdrivet scenario, går det kanske att kalla mig för lightvarianten av anarkistisk wannabe. Dock inte idag. Idag är jag inte ens det, utan mestadels bara trött på att inte ha ett bord där det borde vara ett och ett bord skulle definitivt leda till lite större sinnesfrid.    

Hatar mitt mörker

Jag hatar mitt mörker. Det är helt svart. Jag är uppe på höga klippor. Jag ser inget, det är för mörkt. Går jag för nära en kant faller jag. Jag kan gå till kanten frivilligt, men jag vill inte lämna alla mina älskade. Ibland kommer dom med ljus. Då vet jag vart jag ska gå. Ju längre jag går blir det ljusare och ljusare. Jag börjar se hur allt set ut. Men kommer jag för nära ljuset gör det ont i ögonen.. och jag måste springa tillbaka! Ljuset skrämmer mig. Har jag varit för nära ljuset blir jag rädd. Mörkret är min trygghet, fast jag hatar det så. All panik och smärta. Alla tårar och ekande skrik. Allt blod som rinner. Alla planeringar och texter. Allt hat. Det är min trygghet och en snabbare väg till frihet. Här kommer jag för alltid att vara fast.
Ur en av Carros dagböcker

Vid den här tiden för fem år sedan, hade Carro varit död i cirka 17 timmar. Hennes jacka, handväska och förpackningen som de dödliga tabletterna legat i hade blivit hittade och jag var chockad, eftersom det gått upp för mig att det var för sent. I mitt hjärta förstod jag i samma sekund som jag tog emot telefonsamtalet om att hennes saker återfunnits under bron bredvid älven, att det var över.. att Carro var död och att det från och med den sekunden enbart handlade om tid tills det skulle bli bekräftat. I chocken försökte jag kontrollera nåt i mitt liv, så jag städade. Jag fick Camilla och Henke att också hjälpa till att städa och jag väntade. Vi väntade. Det vi väntade på var polisen, som vid det laget var på väg ut för att leta efter Carro med hundpatrull. Mina kinder var domnade, fingrarna kalla och allt jag såg, såg jag som om det var i en tunnel. Världen hade blivit inlindad i bomull och var långt borta, det enda som var verkligt var smärtan som hotade att slita sönder allt inom mig. Trots att jag egentligen visste, trots att min kropp på ett så smärtsamt sätt skrek åt mig hur det var, ville jag ändå hoppas. Jag ville så gärna tro att hon ändå fanns där någonstans, levande och skulle komma tillbaka.. Hon kom aldrig mer tillbaka, åtminstone så kom hon aldrig mer tillbaka och var vid liv. Nästa gång jag skulle få se Carro, var när hennes kropp hade hittats av dykare i älvens svarta kalla vatten tio dygn senare. Det visste jag inte då, då visste jag bara att allt var fruktansvärt fel och att jag hoppades så väldigt mycket på att hon skulle dyka upp, leva och att allt bara hade varit en otroligt hemsk dröm.

Idag vet jag att det inte var en avskyvärd dröm. Idag vet jag att det värsta som kunde hända hade hänt och idag vet jag att så många av alla frågor som jag har aldrig kommer att bli besvarade. Idag är jag tjurigt innesluten i min värld av egoistisk självömkan och trasig saknad och försöker desperat hålla mig fast vid nån form av illusion om att världen är en vacker plats. Vissa dagar så ser jag det, jag ser allt det vackra och tar dessutom tillvara på det i vetskapen om hur viktiga alla dessa ögonblick av vackert och glittrande är. Idag är som sagt inte en sån dag. Det är en dag när jag är ensam med mig själv, i mig själv, och det jag kommit fram till är att det är så livet är. Ensamt, ödsligt och oerhört påfrestande. Ibland går det människor bredvid en, men till syvende och sist lever man sitt liv själv, med sig själv och på egen hand. Idag är en sån där dag när det är så otroligt tydligt och det gör mig oerhört trött. 

Idag är även en dag som innehållit frånvaro av nåt som borde vara närvaro. Varje gång det händer blir jag förvånad, besviken och trött och ber om att få bli lämnad ifred. Varje gång säger jag: jag klarar mig och varje gång tänker jag på hur otroligt utmattande det är att behöva stå upp själv. Solitär, vindpinad och självklar, fast självklar är den största illusionen av alla. Så idag är, vilket även alla dagar tenderar att vara, en dag när jag återigen blir medveten om prioriteringar och dess innebörder. Och idag är det, som sagt, fem år sen det riktigt gick upp för mig att jag förlorat min 18-åriga dotter, mitt älskade yrväder och mitt förstfödda barn. Carro, som stod för livet självt, var som en stormvind och led av en depression. Carro som jag älskar och ännu inte vet hur jag ska kunna vara utan resten av mitt liv. Carro, som hade ett hjärta som rymde oss alla och ett mående som slet undan hennes fotfäste. Henne är det alla mina tankar cirkulerar kring idag. Henne är det jag skulle vilja skrika till att hon ska komma tillbaka, att hon inte fick lämna oss andra här. Jag skriker inte. Istället klarar jag mig och det gör jag på det sätt som livet är.     

Så dåligt ska ingen behöva må

Jag saknar dig älskade unge <3

Det är fem år och en dag sedan jag sist träffade min äldsta dotter. Fem år en en väldigt, väldigt lång tid att vara utan någon man älskar så mycket. Min äldsta dotter är död, men i mitt hjärta känns det som om hon lever.. som hon skulle kunna komma in genom dörren vilken sekund som helst på sitt karakteristiska vis och med sin enorma utstrålning. Fast hon kommer inte. Hon kommer aldrig mer. För min äldsta dotter, min lilla Carro, hon är död och hon skulle egentligen inte behöva vara det. 

Imorgon natt, natten till den nionde november, är det fem år sedan Caroline tog sitt liv. Efter många år med en svår depression, självskadebeteenden och en värld som inte tolererar nåt utanför det som bör vara, orkade hon inte längre. Hon löste problemet livet genom att välja att inte leva mer och så dåligt ska ingen behöva må. Fast min äldsta dotter gjorde det och det spelar ingen roll vad någon gör längre, för inget kan få henne tillbaka. För mig, för resten av min familj och alldeles för många familjer runt om i världen, är självmordsstatistiken inte bara siffror. Det är den verklighet vi lever i och alla dessa siffror, står för så oändligt många fler söndertrasade hjärtan med gapande och enorma hål. Ingen som mår så dåligt ska behöva anses vara ett problem. När man mår så dåligt som min Carro gjorde, borde man mötas med förståelse, mycket mindre krav och definitivt inte vara någon form av försöksverksamhet för eventuellt fungerande metoder för att få personen fungerande på det vis som samhället förväntar sig. Fast inget av det där spelar någon roll längre. Åtminstone inte för Carro.. Carro med sitt stora hjärta, sin enorma känslighet och väldiga önskan om att passa in och vara älskad.. Carro, som om drygt ett dygn har varit död i fem år och hon skulle inte ha behövt vara det. 

Ett ljus i mörkret

Helgen med alla vackra ljus spridda över hela kyrkogården är över, regnet strilar ner och det är höstigt mörkt. Snart har det gått fem år sen Carro dog och på onsdag är det exakt fem år sen jag träffade henne för allra sista gången när hon var vid liv. Fem år låter så otroligt länge och det är det, i alla fall när man saknar. Det är fortfarande ingen tid när det gäller att bearbeta och förstå det helt obegripliga. Älvens vatten är svart, lika svart som då. Varje dag, varje hösttecken viskar till mig om alla likheter och talar om att det var vid den här tiden det hände. Jag ältar. Det är inte konstruktivt, men det är nödvändigt ibland så det får vara så nu.  

Mitt i alla minnen, alla trasiga känslor och saknaden finns det ändå liv. Varje ögonblick har blivit så mycket viktigare, för jag vet vad man kan missa om man inte tar vara på dem. Så under en del av helgens ögonblick har jag njutit av att vakna till doften av nygräddat bröd, ätit nybakat bröd och nybakade bullar, haft besök, övat mina kulinariska färdigheter genom ett djupdyk i soppvärlden och umgåtts med nära och kära.  Igår tog jag vara på en bunt ögonblick genom att gå på ett gympass som kallas push. Idag har en hel del ögonblick ägnats åt att känna konsekvensen av detta förunderliga sätt att spendera tid på. Jag har träningsvärk, det gör ont men det är ändå lite skönt. Det är måndag, så naturligtvis har jag spenderat en del tid på jobbet. Jag har blivit bjuden på lunch av mitt ex, stekt köttfärsbiff efter jobbet, umgåtts med Emelie och faktiskt lyckats hitta tillbaka till mig själv lite i alla vardagligheter. Helgen var tuff, kyrkogårdsbesök innebär alltid en del ras. När de dessutom är kombinerade med november och december sparkar de omkull mig varenda gång. Fast i dag står jag igen och det har jag gjort i omgångar under helgen också. Bara det är faktiskt värt att begrunda under några ögonblick.

Dyra steg

Hösten, november och december. Månader som kostar, månader som gör ont. Alla månader gör ont ännu och kommer väl antagligen att fortsätta göra så resten av livet, men hösten är tung. Det är som kroppen i sig själv vet att den här tiden har hemska saker hänt, saker som inte fick hända och den reagerar. Psyket reagerar och världen, åtminstone min värld, rasar i omgångar. Det är en kostsam tid, om energi anses som valuta. Det är ett kostsamt liv, om redan omnämnda valuta är den gällande. Mitt i alla kostnader glimmar det ändå ljus av olika slag. 

Det första ljuset som glimmade till för dagen bestod, för min del, av en oväntad överraskning i form av ett paket, som låg och väntade på mig på mitt kontor efter ett möte. Det stod ingen avsändare och det fanns inget som talade om vem det kommit ifrån. När jag öppnade det var det ett vitt hjärta med två änglar i. Jag började naturligtvis att gråta, så rörd blev jag. Efter en del detektivarbete lyckades jag ändå få fram vem det varmhjärtade personen är. Tack till Dig! Du är guld! 

De andra ljusen fanns att se på kyrkogården. Så många och så vackert. Älskade Carro och Henke, vart ni nu är, kom ihåg att jag älskar er och var säker på att jag saknar er.. alltid. Det var inte bara ljus vid deras gravar, någon hade varit dit med ett väldigt vackert hjärta med texten saknad på. Det var fint att se. Det var vackert med alla ljus och jag är glad att jag åkte dit. Trots att det är vackert, trots att jag vill, så får det mig ändå att vackla och nästan rasa varje gång. Idag klarade jag det trots allt och det är stort på sitt sätt.  

För att försöka få tyst i huvudet, begav jag mig på step up. Det var frigörande, det stillade mina tankar medan jag var där och det var riktigt, riktigt roligt. Så kroppen har fått sitt, det är helg och vi har vandrat runt på kyrkogården som nästan var att likna vid en stjärnbeströdd natthimmel, så vackert var det. Imorgon blir det hemmets lugna vrå, lite pyssel i huset och bara lite tid att andas. En bra tid, mitt i all otid som består av hösten, november och december.

Kortfattat

Det har varit en hektisk dag, med andra ord har jag jobbat. Efter jobb kommer bokcirkel, i alla fall en del dagar och en del dagar är till exempel idag. Vi har läst boken "För mycket lycka" av Alice Munro den här gången. En mycket välskriven novellsamling, som absolut var läsvärd men den lämnande en vemodig lite tung känsla efter sig. Förutom bokdiskussioner innebär bokcirkelträff soppa och idag var det en helt suverän paprikasoppa som serverades. Efterrätten bestod av en chokladöverdragen mjuk kaka och kaffe eller te. Kvällen var suverän och den blev inte mindre suverän när jag åkte hem och gick ut med hundarna. Världen hade hunnit med att förvandlats till att vara frostigt glittrande och stjärnhimlen visade stolt upp sig, som för att glittra ikapp med resten av allt det vackra. Det är inte dumt att leva dagar som denna. Eftersom kortfattat betyder just inte så långt, får jag lov att masa mig i säng istället för att skriva mer. Imorgon är det en ny dag och den nya dagen består av datautbildning och meditationscirkel. Så sängen då alltså.

Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

De lämnade två stora hål

Förlusten av Carro och Henke har lämnat två stora hål inom er, som aldrig kommer att försvinna. De kommer alltid att finnas kvar där och göra ont. Skillnaden är att det inte kommer att göra ont på samma sätt hela tiden. Det var en del av allt min samtalskontakt på MHE-kliniken sa idag. Jag gillar när det inte är några värdelösa omskrivningar och inlindande halvsanningar, även om det inte alltid är de sanningar jag vill höra. Det är jobbiga samtal där på MHE, men även väldigt, väldigt bra samtal. Samtal där sånt som jag inte vill prata om dryftas. Saker jag kanske inte ens vill erkänna för mig själv att jag tänker ibland, sånt är det som är tillåtet att dra fram i dagsljuset för allmän beskådan där. Kontentan av att slänga fram allt ologiskt, sånt som ger skuldkänslor eller verkar helt otroligt långsökt, blir att det inte längre verkar så tabubelagt eller dumt att tänka som jag gör.

Under dagens samtal kom det till exempel fram att det kanske inte ens är alldeles galet att vara lite arg i smyg på Carro och Henke för att de dog! Det tog mig några år att komma dit, till att vara arg på dem och när det väl hände så var och är det inget jag direkt har mått bra av att känna. Istället har det gett mig skuldkänslor och tankar som seglar runt i någon form av negativ spiral. Tidigare, det vill säga för kanske en och en halv månad sen som senast, var jag arg på allt och till sist nästan Gud, för att den, dom, nån hade tagit två av mina barn ifrån mig. Inte rosenrasande eller vansinnesarg utan det har mer varit som en molande ilska, som inte riktigt kunnat gå att ta på. Däremot har jag aldrig tidigare varit arg på Carro och Henke för att de dog. Egentligen är det inte det jag är nu heller. Jag är egentligen inte arg på Carro för att hon tog livet av sig. Vem kan vara arg på sin dotter om hon mår så dåligt att hon får lov att göra ett sådant val? Jag är definitivt inte arg på Henke heller egentligen. Han gjorde inget annat än att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inte egentligen och inte om jag tänker till. Det är när jag inte tänker utan bara känner som jag har börjat märka av ilskan, som helt logiskt inte ens borde vara där. När jag har funderat över det, satt ord på de känslor jag absolut inte vill kännas vid, har jag kommit fram till det nog beror det på att jag i mitt sinne, i mitt hjärta och i min själ inte orkar vara utan dem och att jag egentligen inte tycker att de hade rätt att dö. Carro och Henke hade ingen rätt att försvinna från våra liv, ta livet av sig eller dö i en trafikolycka. De skulle leva, de skulle vara här. Åtminstone skulle de vara här längre än mig och jag kan inte, fast det är orationellt, ologiskt och meningslöst ur en konstruktiv synvinkel, låta bli att känna att de svek oss. De svek mig, när de dog. De lämnade oss här, utan dem och i spillror och det var inget de fick göra. Så sa hon, min samtalskontakt, idag efter att jag skamset spottat ur mig min mörka hemlighet, att det är helt normalt. Det är två sidor av samma mynt och myntet är sorgen jag känner efter mina döda barn som jag älskar och egentligen inte kan leva utan. Även om jag logiskt kan tänka i de banorna själv, är det ändå en väldig lättnat att få höra det av nån annan, nån som inte har någon anledning att linda in mig i någon form av halvsanning för att de tror att det är bäst för mig. Nån påläst, pålitlig och egentligen okänd människa, vars jobb inte består i att säga sånt jag vill höra.   

Konstigt nog, kände jag mig inte lika arg längre efter att jag bekänt att det faktiskt händer att jag har såna känslor. Underligt nog, känner jag mig inte ens onormalt elak som har såna känslor ibland. Det var ett bra samtal, ett samtal om så mycket och om ilska, sorg och skuldkänslor. Ett sånt samtal man inte vill ha, men som man ändå bör försöka föra. Jag är tacksam över möjligheten att få tillgång till en sån samtalskontakt. Hon kan aldrig ändra något, bearbeta nåt åt mig eller ta bort all smärta jag känner, men hon kan hjälpa mig att hantera den och hitta verktyg för att överleva den och för mig är det en riktig ynnest. Det är nåt stort. 

Smärtsamma möten

Ser allt så glasklart numer ;)

Efter en stunds funderande över de senaste sex dagarna, de sex dagar som gått sedan jag senast skrev ett blogginlägg, kan jag konstatera att det händer lite saker i mitt liv ändå. Kanske inte extremt märkvärdiga grejer, men det är definitivt inte totalt stillestånd heller. Under de senaste sex dagarna har jag hunnit med att gå en utbildning, fått nya glasögon, glömt att meddela var bilen varit till Camilla och glömt att ge henne en nyckel, inhandlat halloweendräkt till Emelie som blev alldeles strålande i den, sett filmen "nu är det jul igen 3" med Emelie, försovning, hundliv, fått en gåva i form av en honungsburk, haft besök, jobbat, varit på meditationscirkel, skjutsat Emelie till ridningen, varit ut och ätit pizza med Camilla, Emelie och Patrik, tagit en tripp till mora, gått på föreläsning med Kjell Enhager, ätit kinamat i Mora, varit på step up, varit till kyrkogården, hämtat hem en nöjd Emelie med kompisar efter en halloweenfest och haft bastukväll hos Hasse och Majan. Det är som sagt inga storslagna saker, men faktiskt så är det ändå saker som är viktiga för mig. Åtminstone de flesta av dem, försovning är väl kanske en av de sakerna som jag kanske inte värdesätter enormt högt. 

Min vackra halloweentjej

Torsdagen innefattade även att vi, Emelie och jag, mötte lastbilen som var inblandad i olyckan som Henke dog i. På morgonen när vi var på väg till skola och jobb mötte vi den på den lilla vägen som man åker på för att komma till huset där vi bor. Det var ingen bra start på dagen. Jag vet att Henke var med i en olycka där han omkom, jag vet att det var en lastbil inblandad och jag vet att det inte var lastbilens fel att saker och ting nu är som de är, men det spelar ingen roll. Varje gång jag ser den, är jag tillbaka till dagen när Henke dog eller till den dagen vi var på polisstationen och fick bilder på såväl bilen som Henke åkte i som lastbilen visade för oss i kombination med en beskrivning av hur det hela hade gått till. Det var bara skrot kvar av bilen. Den bilen som min son hade suttit i.. den bilen som min son dog i. Det förklarades att nån lyftanordning på lastbilen hade haft en ganska avgörande betydelse, eftersom den medfört att bilen klämdes fast istället för studsade och nåt fäste till den var det som krossade Henkes skalle. Så i torsdagsmorse, som så många gånger förr, fick jag lov att stanna efter det mötet, vända mig om för att titta på den där lyftanordningen och det där fästet och försöka få mina händer att sluta att skaka. Det är inte rationellt, det är inte konstruktivt och det är definitivt inget jag på nåt vis kan styra. Inte Emelie heller. Så i torsdagsmorse satt hon där bredvid mig, alldeles blek och upprivet tårögd, och nästan viskade att hon hatar lastbilar. Det var inte nån vidare bra dag, åtminstone var det inte det förrän framåt kvällen. 

Livskvalité under bastukväll

Det är ett hårt liv ibland och ett ganska bra liv ibland. Idag var livet rätt vackert, när jag såg en mängd svanar som samlats i en mindre sjö. En förunderlig och lite storslagen syn ändå. Det är just det som är, i alla de där små sakerna som händer under alla de där vanliga dagar - det är där det storslagna, förunderliga och otroligt viktiga i livet finns. Det är ett storslaget äventyr att leva, trots allt..    

Kärlek på ett storslaget galet och varghundsvalpigt vis

Viktigt fri

Nöjd friskrivare

När tankar kommer ut som ord i skrift, det är då jag får möjlighet att sortera dem. Det är då jag kan bearbeta, tvinga mig själv att ta in även sånt jag inte på villkorsvis vill se och det är då jag låter lite av allt inom mig få komma ut. Det är en livlina i livet, ett viktigt verktyg för att orka, för att klara av och för att välja att leva dag efter dag. Nämligen är det nåt jag sätter högt, att leva och inte bara vara vid liv och att skriva av mig hjälper mig att bana mig en väg genom mitt liv levandes så ofta som möjligt. Det är viktigt att kunna skriva det jag vill, om det jag är i och om det mina tankar snurrar kring. Under senare tid har det inte känts riktigt bekvämt alla gånger, under senare tid har det blåst vindar av tvångsmässig tystnad och framtvingad positivism inom en del områden och jag kan inte se det positiva med det. Så, med det i åtanke, har jag nu under senare tid lyckats med att koppla bort min blogg från facebook. Det kanske underlättar ett fortsatt fritänkande, eller snarare friskrivande, drag från mitt håll. Ifall det råder några tvivel kan jag nu dementera alla idéer om att jag skriver för att vara inställsamt medgörlig, jag skriver för att leva och dessutom för att leva som den jag är. Inte den nån kanske tycker att jag borde vara.

Min relativt nyopererade pappa

Den här helgen har mycket cirkulerat kring att bara vara vid liv och hålla ihop. Det är ofta kontentan av höst i kombination med kyrkogården. Höst, eftersom det innebär en påminnelse om när Carro och Henke dog. Kyrkogården för det påminner mig om just det jag egentligen inte orkar leva med. Men idag har jag levt och dessutom levt nära några av de viktigaste i mitt liv, det innebär att jag har umgåtts med delar av min familj. Pappa, som nyligen opererade halsen, och hans fru Carina kom på kaffe och Camilla och Emelie kom hem i lagom tid för att vi skulle kunna äta söndagsmiddag ihop. Det är en enorm lyx att få ha dom nära, dom som betyder allt, dom som är viktiga. Jag har den lyxen. Oftast inte med alla viktiga på en och samma plats och samma tid, utan på lite olika tider och på lite olika dagar. Det spelar ingen roll, det viktiga är att dom finns där. Nära, vid liv och dessutom som delar i mitt liv. Trots allt har jag mycket att vara tacksam över.

Så begav jag mig dit

Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet. 

Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där. 

Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.

Trappfix

Alldeles för ont för att ens våga

Så många gånger det är som jag drömt om att få höra dem prata, skratta, se dem le, se deras vackra uttrycksfulla ögon glittra i kombination med deras så karakteristiska men väldigt olika minspel, se dem röra sig, andas, gå, vara.. Så många, många gånger det är som jag varit beredd att ge nästan vad som helst för att få möjligheten att se dem levande igen, få se Carro och Henke i livet en gång till. Carro och Henke, som jag älskar så otroligt mycket och som jag egentligen inte klarar av att vara utan. Mina älskade, älskade och så väldigt saknade två barn som inte längre är i livet. 

Igår hittade jag en film från när Henkes klass hade sin avslutningsshow inför nians avslutning. Igår kom möjligheten att se åtminstone en av dem levande igen. Igår kunde jag ha valt att få höra Henkes röst igen, se honom leva, spexa och spela Vild-Hasse på scen. Igår svek mitt mod mig. Igår blev det tydligt att jag inte vågar se filmen. Igår blev jag rätt säker på att jag nog inte skulle klara av det, att jag inte skulle orka hålla ihop om jag såg min son som så levande, strålande, varm och underbar samtidigt som jag vet att han inte längre är här.. att han aldrig mer kommer att vara här igen, utan istället är han det han inte får vara.. han är död. 

Jag vågade inte se filmen, jag klarade inte av att titta, jag hade inte mod nog att chansa utan nån garanti på att jag skulle klara upp det. Istället lade jag tillbaka filmen i den låda där jag hittade den. Istället sparade jag den till den dag när jag är stark nog, när jag har mod nog, att hämta den. Fram tills dess räcker det med att jag vet vart den är. Bara vetskapen om att jag kan se den om jag vill, fick min inre värld att skaka, marken att verka mindre stabil och mitt hjärta att gå sönder igen. Det gör för ont att ens tänka på att de är döda, det gör säkert alldeles för ont att se någon av dem på film när de levde. Jag vågar helt enkelt inte ens försöka än. Det är en alldeles för stor risk att ta, antagligen går jag sönder igen, blir till inget som gör så väldigt ont och jag är inte säker på att jag orkar ställa mig igen efter det ännu.   

Coolt intryck

Det händer en del i mitt liv, såväl fysiskt som psykiskt. Vårt hem är på ett nytt ställe, ett husligt ställe med gräsmatta, en bäcköringsfylld bäck på gården och det ligger utanför centrum. Jag älskar det! Under helgen ägnades en del tid åt åt att gräva bort mängder med ogräs ur en rabatt och om inte nåt annat är rogivande, så är definitivt trädgårdsarbete det. Stjärnorna verkar till och med lysa klarare här, hundarna trivs och vi andra njuter. Det känns som hemma och hemma var det ett tag sen jag kände mig. Marsvinen flyttade inte med till vårt nya hem, utan flyttade vidare till ett ställe som antagligen går att räkna som marsvinshimlen fast på jorden. Vi har fått tillökning också. En irländsk varghundshane vid namn David är numer en del av familjen och jag kan numer titulera mig hundmormor. Den "lilla" grabben är nu elva veckor gammal och "bara" 57 centimeter i manken. Han har enorma tassar och ögon att drunkna i, samt naturligtvis det helt bedårande och absolut tokdryga valpsättet som både charmar och driver till vansinne. Antagligen beskriver det en ganska passande ny medlem i vår familj. 

Psykiskt så slits jag isär dagligen och var tredje vecka sker det med professionell hjälp på MHE-kliniken. Sist jag var dit gjorde det riktigt, riktigt ont. Faktiskt så ont att det fysiskt kändes som mitt hjärta slets isär igen, men jag antar att det är just all smärta som behöver få komma fram. Mina älskade, älskade och så saknade Carro och Henke. Ibland vill jag bara skrika rakt ut, så ont gör det att veta att de är döda. Jag skulle vilja fråga dem ibland, varför de fick lov att dö så unga. Varför lämnade de oss här, utan dem och med all smärta. Det finns säkert nån vettig andlig förklaring, men när det kommer till Carro och Henke hjälper inga förklaringar för mig. Dom är borta och det borde dom inte vara, det kan dom inte vara eller får inte ens vara.. för hur ska vi klara resten av våra liv här.. utan dem? Det är saker jag får lov att fundera på varje minut varenda dag, det är saker jag inte kommer undan att fundera över på MHE-kliniken och det är klart att det gör ont. 

För att beskriva allt som hänt på slutet skulle jag antagligen få lov att skriva en bok, så att få in det i ett blogginlägg är lönlöst. Nåt av allt som hänt är att jag har varit till Stockholm, Vingåker och Falun, jobbat, ätit middag med författarinnan Vibeke Olsson tillsammans med den bokcirkel jag är med i, börjat två cirklar av mer andlig karaktär, pratat med mediumet Vivvi som var med i tv-serien På andra sidan, mediterat, träffas så många underbara människor, svurit över kappor som fladdrar i vinden, varit förkyld som sjutton, trädgårdsarbetat, samlat kottar, hämtat ris att pynta med, skrattat i omgångar, gråtit lika ofta, saknat dem jag inte vet hur jag ska klara mig utan, satt upp en del gardiner, möblerat, gått i skogen, mött mod och mänsklig storhet, sett spår av motsatsen, insett att jag avgudar grundlagsskyddade rättigheter, ätit plankstek hos goda vänner, haft kafferep på allehanda platser, sett stjärnorna, lyssnat till Emelies skratt, kramats.. jag kan fortsätta länge, för den senaste tiden har varit lite speciell. Igår ringde en klocka som är kopplad till telefonen, det vill säga om vi haft nån hemtelefon. Emelie med kompis sprang runt och ropade: det ringer och ringer på dörren, men det är ingen där! Slutligen lyckades vi lokalisera ringandet till "telefonklockan" på övervåningen. Rätt kul får man väl lov att säga. Idag har jag sett höstens första snöflingor dala ner till marken. Vackert, kyligt och alldeles för tidigt. Jag förbereder mig för att åka till kyrkogården. Det tar en del av min energi, det och tiden på året som hela tiden talar om att det var omkring den här tiden först Carro och sen Henke dog. Vare sig jag vill eller inte så är det så och det finns inget annat jag kan göra än att leva med det. Nu ska jag leve med att lägga mig. Imorgon är ännu en dag vigd åt arbetande aktiviteter, så för att orka kan sömn vara en bra grund liksom.   

I´m back

Efter tid, hur lång tid som helst, kan jag blogga igen. Bredbandet är flyttat, ihopsatt, fixat och fungerande igen. Så många dagar och ännu fler nätter, som jag längtat efter att få skriva av mig. Så pass stort har behovet varit att jag letat fram en penna och ett block, men effekten uteblir på något vis. Pennan hinner liksom inte med i mina tankegångar, på samma sätt som ett samarbetsvilligt tangentbord. I och för sig hinner inga tangentbord, och för den delen inte heller jag, med alla gånger bland allt virvlande tankestoff som surrar omkring bland hjärnans irrgångar. Dock är chansen ändå större vid datorn än med en penna, så idag är en bra dag. Idag är dagen då bredbandet återkom i mitt liv. Trots all uppladdad skrivlusta är kvällen sen och jag är trött. Så återkomsten blir därmed kortfattad. Bredbandets återkomst, Emelie har två studiedagar, jag har två semesterdagar, stjärnorna syns tydligt genom mitt sovrumsfönster och hundarna snusar sovande och tryggt bredvid mig. Trots att hösten pågår för fullt och viskar om den tid på året jag önskar inte fanns, om saknaden efter två av de viktigaste i världen, rör sig livet framåt. En del dagar, dagar som idag, rör det sig till och med framåt på ett bra sätt.     

Utanpå mitt skinn

Det var under kvällen idag, när jag stod i huset vi flyttar till och höll upp det inramade kortet på Carro, som det slog mig varför nerverna ligger utanpå mitt skinn och varenda rörelse, vartenda ljud, nästan varenda tanke snuddar vid någon av dem och får världen att vibrera. Jag förstod där och då att det är flytten som gör det. Flytten som vi, Camilla, Emelie och jag, längtat så efter, som vi önskar och som troligen kommer att bli jättebra. Den är den som får mig att känna mig så ledsen, eller det är åtminstone den som gör att alla otroligt ledsna känslor slits upp till ytan och läggs utanpå mitt skinn. För varje flytt, innebär att vi flyttar ett steg längre ifrån där dom fanns med oss. Ett steg längre bort ifrån där Carro och Henke var en del av våra vardagar, helger, jular, nyårsaftnar, påskar och födelsedagar. En flytt som betyder så mycket mer än bara ett nytt ställe att bo på. Det betyder ett ställe att bo på fler steg ifrån där vi var tillsammans, där vi var Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag och där det var den konstellationen som var oss.. den konstellationen som var vi, som vi i världen eller ibland vi mot resten av världen. Varje steg ifrån gör ont, jag vill ju ha dem så nära. Så nära det bara går och nu är dom inte ens med. Nu flyttar vi ett steg längre ifrån det som förut var oss och det är klart att det känns. Det är klart att det får alla mina känslor, nerver och mitt krackelerade hjärta att vibrera, skaka och gå sönder igen. Det är klart att det gör ont, för det står för nåt som jag egentligen inte orkar vara med om. Ett liv utan dem, ett liv utan oss, ett liv i en konstellation där väldigt viktiga delar saknas.. som jag saknar. Jag älskar dem!  

Bland stjärnor och svarta hål

En del dagar inser man att svarta hål existerar närmare än man kanske trodde och att det faktiskt är sant att de slukar all energi, allt ljus och allt som på nåt vis skulle kunna vara ett tecken på egen vilja. Från början sägs det att svarta hål har varit stjärnor som sedermera kollapsat. Det enda avtryck som finns kvar är detta svarta, som nog de flesta skulle försöka hålla sig så långt ifrån som det bara går. Det vill säga om det gick att se svarta hål, det gör det nämligen inte. Istället är det genom att betrakta omgivningen, som det går att bekräfta existensen av svarta hål. Lustigt nog, eller egentligen fullt förståeligt, är svarta hål enkla objekt. Det enda svåra är att upptäcka dem innan man dragits in i deras destruktivt negativa massa, malts ner till partiklar av ingen egen vilja och totalt utan energi eller utstrålning. När det händer, när ett svart hål existerar alldeles för nära den egna existensen och suger energi som knappt finns, gäller det att komma ihåg dess enorma litenhet trots deras enorma utformning, för att därigenom kunna fokusera på alla stjärnor omkring istället. 

Förutom svarta hål och stjärnor så existerar det andra fenomen på min himmel också, såsom sorgebearbetning på MHE-kliniken, medial utvecklingscirkel, vackra kvällshimlar, fascinerande och underbara vattendrag, meditation, återupptagen träning på gymet, flyttkartonger, böcker, författarträff inom synhåll, Stockholmsresa och imorgon ska Camilla operera sig. Hösten verkar vara här, min samtalsterapeut säger jag är stressad och bilen måste lämnas in på verkstad. Hur som helst så blir det Mora i morgon, som chaufför åt älskade dottern efter operationen. Jag är inte överförtjust, mitt hönsiga mammahjärta oroar sig så klart över om allt kommer att gå som det ska och min logiska del av hjärnan irriterar sig över att mammor inte får var med in under operationen för att se hur det ser ut inuti ett knä. Kvällens mest traumatiska händelse bestod i att jag hittade en fripassagerare i form av en spindel innanför min tröja. Jag är inte överdrivet rädd för spindlar, men alltför närgångna får de inte vara. Nu ska jag ägna resterande del av kvällen åt att försöka flirta med adressändringen, som konstant påstår att mitt namn och mitt personnummer inte hör ihop. Jag förstår inställningen, men i längden blir den lite jobbig. Jag vill ha min post dit jag bor, trots mitt ungdomliga sinne ;)        

Höstkänning

"Ta inte den kortaste vägen - ta den vackraste"

                   Sonja Aldén

Lördagens nyupptäckta promenadstig 

Älven. Alla dessa promenader bredvid älven, som nästan alltid visar upp sig från nån av sina suveränt vackra sidor. Trots det är mitt förhållande till detta vackra komplicerat. Varje gång jag ser den, varje gång jag förundras över hur otroligt vacker den är, ser jag bilden av Carros alldeles livlösa kropp med blött bakåtkammat hår framför mig. Det var i älven Carro dog och fast jag vet i hela mig att det inte var älvens fel, har jag ändå svårt att låta bli att lägga en del av skulden hos just älven. Nu, när hösten håller på att bli mer tydlig, kommer det närmare. Luften håller på att förändras och bli kyligt klar, kvällarna går i mörkblått och svart och naturens alla små skiftningar verkar viskande ägna sig åt att påminna om det jag försöker hålla utanför mitt huvud en sekund i taget. Nån sekund ibland.    

Älven

Fast trots att till och med min kropp snappar upp naturens förändringar och lite gnälligt meddelar att det är dags att stanna upp, vila, låta saker och ting få plats och ta tid, så går det inte att låta bli att njuta av höstens inträde. Så under lördagen vandrade vi, husgudar, jag och sällskap, en ny vandringsled, naturligtvis till större delen bredvid älven. Det var en vacker promenad och en vacker dag. Slutligen visade det sig att vandringsleden ledde till Vallerås, så där sju kilometer hemifrån. Vad jag gjorde, jag ringde Camilla och meddelade att vi behövde hämtas i Vallerås och att det inte blev nån vandring hemöver. 

Chokladpudding i Emeliesk tappning

Väl hemma blev det lördagsmys med Emelie, som fixade chokladpudding och en del annat smått och gott. En trevlig lördag rakt av helt enkelt. Söndagen då? Camilla och jag begav oss, efter önskemål från kommande hyresvärdarna, till huset vi snart ska flytta in i. Där har dom minsann legat i. Det var nytapetserat, nymålat, nyelat och nyskurat. Trots allt nytt höll de fortfarande på och fixade. Det blir jättefint! Vilka himla gulliga hyresvärdar vi verkar få! Efter hus kommer gym, i alla fall var det så det var i söndags. Även det ett trevligt inslag i en i övrigt trevlig helg.

Förunderligt och glädjande - vilka underbara människor det finns

Idag när jag kom till jobbet fick jag ett meddelande på chatten från en kollega i en annan byggnad. Hon berättade att hon varit på nån sammankomst, där de som skulle börja hösten studiecirklar meddelats. Ett av namnen som nämndes var mitt. Då hade en kvinna meddelat att hon hade en bok som jag skulle få låna. Notera att jag inte var där. Kollegan meddelade att hon kände mig, så kvinnan frågade om hon kunde ta med boken och ge den till mig. Det kunde kollegan, så idag har jag fått en bok till låns av en kvinna jag inte vet vem är. Det är rätt fantastiskt ändå. 

2 veckors schema  

Måndag: jobb mellan 06.20-18.45, hundpromenad, påhälsning hos mamma, kvällsmat, sömn

Tisdag: jobb, till Mora för sorgebearbetning på MHE-klininken, deltagande i cirkel, sömn

Onsdag: möte mellan 08.00- ca. 17.30, hem och vända, iväg till trevlig människa för bokbabbel,

Torsdag: Skjutsa Camilla till Mora för knäoperation, jobba på distans, skjutsa hem opererad Camilla, skjutsa Emelie på ridning, gå på meditation

Fredag: ev jobb på jobbet om Camilla är i någon så när form - annars jobb hemma, step up, helg

Lördag: maratondans pass under tre timmar på gymet, ev. flyttning

Söndag: ev. flyttning, dansaerobics på gymet

Måndag: Jobb, vila eller flytta samt packa

Tisdag-torsdag: till Stockholm i jobbet, ev hinna skjutsa Emelie på ridning samt bege mig på meditation under torsdagkväll

Fredag: jobba, step up, krasch och flytt.

Lite finns det allt att fylla tiden med ändå.        

Relativt tidsenligt

Lunchkul

Det verkar som tiden i all sin relativitet, svischar fram relativt mycket fortare än tidigare. Dygnens timmar verkar inte längre räcka till, men som kompensation verkar stressnivån slå i taket så gott som varje dag så nåt finns det definitivt för mycket av. Med tiden som numer verkar i en ihoppressad form, finns inte ens riktigt tid att skriva så mycket. Idag blir det kort.

Morsan fixar biffen.. eller eller åtminstone pannkakorna

Morgonen var bra, tills klockan ringde och jag yrvaket vände mig i sängen och la mig på samma ställe som en hund tydligen hade ansett vara ett bra ställe att spy på. För att sammanfatta det hela kan jag säga att det inte är en optimal start på en alldeles för tidig morgon. Därefter har det varit jobb, jobb och jobb och så ridning, i alla fall för Emelies del. Lunchen, i form av pannkakor, stod morsan för och middagen, som bestod av kassler, hemgjord potatissallad och grönsallad, fixade Camilla. Lyx helt klart! Slagskämparna från igår, hade tydligtvis blivit våldsammare under natten och fanns med i tidningen idag. Kaffet har flödat, hundarna har promenerats och jag hämtade Emelie från ridningen iförd nattlinne, jeans och en jacka. Emelie åkte i och för sig till ridningen i foppatoffor, så Camilla fick åka hem efter stövlar i en väldig fart. Hon hann tillbaka i tid för hästhämtning inför ridningen, så därefter förlöpte ridandet på utan ytterligare incidenter. Trots stress, förvirring och spyor har det varit en bra dag och en lika bra kväll. Nu hoppas jag bara att mannen jag helst av allt vill ha i min säng inatt dyker upp. Mitt förhållande med John Blund är nämligen ett sånt där komplicerat förhållande.  

Hundliv

Hästliv

Middag