Det händer en del i mitt liv, såväl fysiskt som psykiskt. Vårt hem är på ett nytt ställe, ett husligt ställe med gräsmatta, en bäcköringsfylld bäck på gården och det ligger utanför centrum. Jag älskar det! Under helgen ägnades en del tid åt åt att gräva bort mängder med ogräs ur en rabatt och om inte nåt annat är rogivande, så är definitivt trädgårdsarbete det. Stjärnorna verkar till och med lysa klarare här, hundarna trivs och vi andra njuter. Det känns som hemma och hemma var det ett tag sen jag kände mig. Marsvinen flyttade inte med till vårt nya hem, utan flyttade vidare till ett ställe som antagligen går att räkna som marsvinshimlen fast på jorden. Vi har fått tillökning också. En irländsk varghundshane vid namn David är numer en del av familjen och jag kan numer titulera mig hundmormor. Den "lilla" grabben är nu elva veckor gammal och "bara" 57 centimeter i manken. Han har enorma tassar och ögon att drunkna i, samt naturligtvis det helt bedårande och absolut tokdryga valpsättet som både charmar och driver till vansinne. Antagligen beskriver det en ganska passande ny medlem i vår familj.
Psykiskt så slits jag isär dagligen och var tredje vecka sker det med professionell hjälp på MHE-kliniken. Sist jag var dit gjorde det riktigt, riktigt ont. Faktiskt så ont att det fysiskt kändes som mitt hjärta slets isär igen, men jag antar att det är just all smärta som behöver få komma fram. Mina älskade, älskade och så saknade Carro och Henke. Ibland vill jag bara skrika rakt ut, så ont gör det att veta att de är döda. Jag skulle vilja fråga dem ibland, varför de fick lov att dö så unga. Varför lämnade de oss här, utan dem och med all smärta. Det finns säkert nån vettig andlig förklaring, men när det kommer till Carro och Henke hjälper inga förklaringar för mig. Dom är borta och det borde dom inte vara, det kan dom inte vara eller får inte ens vara.. för hur ska vi klara resten av våra liv här.. utan dem? Det är saker jag får lov att fundera på varje minut varenda dag, det är saker jag inte kommer undan att fundera över på MHE-kliniken och det är klart att det gör ont.
För att beskriva allt som hänt på slutet skulle jag antagligen få lov att skriva en bok, så att få in det i ett blogginlägg är lönlöst. Nåt av allt som hänt är att jag har varit till Stockholm, Vingåker och Falun, jobbat, ätit middag med författarinnan Vibeke Olsson tillsammans med den bokcirkel jag är med i, börjat två cirklar av mer andlig karaktär, pratat med mediumet Vivvi som var med i tv-serien På andra sidan, mediterat, träffas så många underbara människor, svurit över kappor som fladdrar i vinden, varit förkyld som sjutton, trädgårdsarbetat, samlat kottar, hämtat ris att pynta med, skrattat i omgångar, gråtit lika ofta, saknat dem jag inte vet hur jag ska klara mig utan, satt upp en del gardiner, möblerat, gått i skogen, mött mod och mänsklig storhet, sett spår av motsatsen, insett att jag avgudar grundlagsskyddade rättigheter, ätit plankstek hos goda vänner, haft kafferep på allehanda platser, sett stjärnorna, lyssnat till Emelies skratt, kramats.. jag kan fortsätta länge, för den senaste tiden har varit lite speciell. Igår ringde en klocka som är kopplad till telefonen, det vill säga om vi haft nån hemtelefon. Emelie med kompis sprang runt och ropade: det ringer och ringer på dörren, men det är ingen där! Slutligen lyckades vi lokalisera ringandet till "telefonklockan" på övervåningen. Rätt kul får man väl lov att säga. Idag har jag sett höstens första snöflingor dala ner till marken. Vackert, kyligt och alldeles för tidigt. Jag förbereder mig för att åka till kyrkogården. Det tar en del av min energi, det och tiden på året som hela tiden talar om att det var omkring den här tiden först Carro och sen Henke dog. Vare sig jag vill eller inte så är det så och det finns inget annat jag kan göra än att leva med det. Nu ska jag leve med att lägga mig. Imorgon är ännu en dag vigd åt arbetande aktiviteter, så för att orka kan sömn vara en bra grund liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar