Fyra år sen Carro begravdes - uppgiven & trött

Imorgon är det fyra år sen Carro begravdes. Fyra overkliga år av enorm saknad. Fyra år sen hennes vita kista stod framme i kyrkan med ett hav av lila blommor ovanpå. Lila var Carros favoritfärg, därför fick hon lila blommor på sin kista. Julen var för Carro den absolut viktigaste högtiden och hon älskade att pynta och pyssla inför den. Nu är julen en påminnelse om att det saknas två av oss, eller det som i alla fall brukade vara oss. Älskade lilla Carro. Om hon bara visste hur mycket vi önskar att hon och Henke vore en del av oss igen. Nu är de inte det och kommer heller aldrig mer att vara det. Aldrig mer är en fruktansvärt lång tid, om det så skulle visa sig att aldrig mer bara är några dagar till. Jag är uppgivet trött på det här livet ibland och ibland är till exempel idag.

Mitt i alla försök att förhålla mig till att ha förlorat Carro och Henke, försöka stå upp i det så jag åtminstone kan hålla uppe Camilla och Emelie när de behöver det och i all den uppgivenhet som ibland är fallet, ska jag även förhålla mig till bekymmer inom en helt annan del av livet. Det har pågått länge så jag borde vara van, men det är jag inte. Faktiskt är det situationer av det slaget som ibland får mig helt uppgiven, det som får bägaren att rinna över och livsledan att sätta in. Imorgon till exempel, samma dag som Carro begravdes på för fyra år sen, förväntas jag lämna ett svar till min arbetsgivare på det besked de gav mig 15.44 idag. Eller förväntas är faktiskt ett för svagt uttryck i det här fallet, de har ställt ett krav på att jag lämnar besked till dem i berörd fråga imorgon. Ett dygns betänketid. Åtminstone lämnar det inte mycket till övers att orda om vad gäller ödmjukhet. Intet nytt har tillförts i frågan. Det spelar mig ingen roll vilket av de två alternativ de gett som kommer att bli resultatet av allt som pågått sen i mars 2011. De kan välja fritt, för min del är det likgiltigt vilket av alternativen det slutar med. Jag har tröttnat ur och är less på hela situationen. När Henke dog var en av mina första reaktioner att det gjorde så ont att jag inte orkade med den smärtan igen, varför min tanke till en början var att jag helt enkelt inte skulle vara kvar i livet längre. Det var det halmstrået som jag klamrade mig fast vid på väg till akuten i Mora den kvällen. Det vill säga tills jag chockad vred huvudet och såg Camilla som lika chockad och trasig satt bredvid mig och insåg att det inte skulle gå att skippa det här livet den gången heller. Nästa halmstrå kom då att bestå i att jag bestämde mig för att lägga mig ner och aldrig mer kliva upp eller ens öppna ögonen igen. Ibland ångrar jag faktiskt skarpt att jag inte höll fast vid det beslutet.

Avbrott

Somliga dagar känns vardagens inte som den allra bästa platsen att vara på. En del dagar är det till och med nödvändigt att fly från den invanda lunken, rutinerna, livet och tankarna. Idag var en sån dag, en dag med flykt från det mesta. Även om en stor del av det mesta ändå har en tendens att följa med, eftersom man själv är med på resan, distraherar ett avbrott i den vardagliga lunken alla de tankar som man inte alltid orkar tänka, den livsleda som ibland dyker upp och den tristess som dagliga rutiner har en tendens att leda till då och då. Redan igår kom behovet av flykt smygandes. Jag var inte den enda som kände av det, utan även Camilla var drabbad. Vi bestämde oss därför för att ta vår tillflykt till Karlstad och Ikeas lugnande atmosfär. Inte för att det var nödvändigt, inte för att vi egentligen hade råd heller, men för att gynna den själsliga friden och för att försöka locka livslusten att återvända igen. Emelie tyckte inte om våra planer. Igår snöade det och det ger automatiskt Emelie en hel del ångest om någon ska bege sig ut på vägarna. När Henke omkom snöade det och det har satt sina spår, hos henne, hos Camilla och hos mig. Vi pratade med henne, både Camilla och jag. Samtalen handlade om att det inte går att kontrollera livet, om att köra så försiktigt så och om att våga lita på att saker och ting kan gå bra också igen. Trots att Emelie blev lugnare var hon ändå något skeptisk till våra planer imorse, fast skeptisk på ett mer avslappnat sätt än dagen innan. Så vi begav oss iväg vid halv tio imorse, med mamma i bagaget eller i alla fall i baksätet. Till att börja med i alla fall. I samma sekund som mina ögonlock började bli tunga, förpassades jag till baksätet och mamma fick rollen som kartläsare. Det passade mig utmärkt, jag sov gott ända fram till Karlstad.

Väl där spenderades relativt många timmar bland kuddar, glas, bord och ljus. Nån kaffekopp hanns också med och även ett besök på Max. Emelie spenderade sin dag efter skolan tillsammans med Eve och husgudarna. Ikeabesöket gjorde susen. Även den här gången lyckades det fördriva såväl oönskade tankar, som vardagstristess. Timmarna där medförde, förutom ett bord och några ljus, både hemlängtan och en mer harmonisk inställning till livet. Så vi åkte hem, trötta och nöjda med dagen. Hem till Emelie och julkalendern tillsammans i kombination med några koppar kaffe. När Emelie lagt sig, tittade Camilla och jag på ”Livet på andra sidan”. Det avslutades med att en mamma med dotter gick till ett av de medium som medverkar i programmet. De ville få kontakt med en avliden dotter respektive syster och fick det också, men det som gjorde mig mest berörd var systerns sätt att beskriva sin känsla av deras förlust. ”Man känner sig halv”, var en av de saker hon sa. Det är ord jag hört tidigare, men då hemma hos oss. Precis de orden har Camilla uttryckt. Det är inte lätt att förlora två av sina syskon, det medför en trasighet och saknad som antagligen aldrig försvinner. Så de är starka, Camilla och Emelie, som hanterar det så enormt bra som de gör och som varje dag väljer livet och att göra allt för att leva istället för att bara försöka överleva.  

Förutom Ikea, julkalendrar och livet på andra sidan har det hänt nåt riktigt spännande, men den spänningen tänker jag hålla på ett tag. Imorgon är det ett möte med bland annat arbetsgivaren igen. Jag har inga förväntningar över huvudtaget. Tilliten är borta från min sida där, men som alla andra gånger skulle jag göra vågen om det medför en glad överraskning. Nu ska jag, nöjd över att vara i hemmets lugna vrå och med insikten om att havregrynsgröt kommer att vara ofta förekommande efter denna resa, förpassa mig i säng. Det är trots allt väldigt efterlängtat efter en sån här dag.   

Två år sen Henke begravdes

Camilla borstar bort snö från gravstenen, som då bara innehöll Carros namn,
 precis efter Henkes begravning. Hans blomsterbas står lutad mot gravstenen.

Gråheten hägrar. Söndag och en trist sådan också. Viljan att vara aktiv, göra nåt vettigt eller över huvud taget göra nåt är obefintlig. Ingen städning, inget pyssel eller inte ens kaffe verkar få livsandarna att vilja dansa. Idag är det två år sen Henke begravdes. Två år sen han låg där framme i den vita kistan med röda rosor på. Massor med röda rosor, men även en svart. När Carro begravdes var Henke väldigt noga med att han skulle ha en svart ros att lägga på hennes kista, så vi tänkte att det var viktigt för Henke att han också fick en svart ros. Kyrkan var full. Jag satt där i kyrkbänken igen, samma kyrkbänk som jag suttit i två år tidigare när Carro begravdes, och lyssnade till kyrkklockornas ringande medan jag tittade ut genom fönstret. Det var overkligt, smärtsamt och helt obevekligt sönderslitande. När Carro begravdes hade jag tittat åt sidan och sett Camilla, Henke och Emelie. Alla tre lika ledsna, alla tre lika trasigt ovilliga att ta in att det var sant. Så satt jag där igen och tittade på mina två kvarvarande barn, Camilla och Emelie, som var lika ledsna, trasiga och chockat oförstående över att Henke hade slitits ifrån oss som de varit när Carro dog med den skillnaden att då satt även Henke bredvid oss. Han var så stilig då med svart kostym, vit skjorta och vit slips. Den här gången var han död och det var hans bildspel som rullade på i kyrktaket, precis som Carros bildspel hade gjort under hennes begravning.

Dagen innan begravningen hade vi tagit farväl av Henkes kropp för andra gången, för sista gången nånsin. Han hade sin ”de lyckliga kompisar” tröjan som vi köpte i Göteborg när vi var där han och jag på en av deras spelningar, jeans, strumpor, underkläder och ett halsband med en bas som han gillade på sig. Första gången vi såg honom efter hans död, hade han sin svarta jacka, trasig, blodig och med fint glassplitter efter olyckan kvar, sina jeans och en t-shirt som egentligen var grå, men som såg roströd ut av allt blod. Alla skador var mer framträdande andra gången, det var helt tydligt att han var borta och det bara var hans kropp som var kvar. Jag hade hjälpt Henke att beställa tre ”pick of destiny” plektrum tidigare under hösten, som han var väldigt nöjd med. Jag la två av dem i hans ena hand. Min underbara Henkes hand, som då var fylld av rispor, sår och märken. Det tredje låg fortfarande i hans plånbok, som vi då inte fått av polisen ännu. Emelie la ner två teckningar till honom i hans kista. Fast vi hade sett honom dagen innan, sett att han var oföränderligt borta, var det fortfarande lika overkligt att han var död när vi satt där i kyrkbänken igen då för två år sen. Det är fortfarande overkligt och jag saknar honom jämt. Varenda dag, varenda timme saknar jag Henke. Varenda dag och timme saknar jag Carro. Det är tomt utan dem, de lämnade två stora tomrum efter sig som aldrig kommer att gå att fylla och det märks. Varenda dag märks det att våra hjärtan har slitits sönder och aldrig mer kommer att bli hela, eftersom de som gjorde dem hela är borta. Så det är en trist, grå och värdelös söndag. Det är två år sen Henke begravdes och det är två år för länge som han har varit borta.       

Bildligt talat - Lisebergsbesöket

I onsdags begav vi oss, Camilla, Emelie, Tove, Eve, Johanna och jag, på en resa för upplysning. Vi drog till Göteborg för att gå på Jul på Liseberg. Det var en tidig morgon, med solen som sakta kröp över bergskammarna medan vi gled fram i det vintervita landskapet, som inte går att annat än beundra. Till och med Göteborg bjöd på vintervit fägring. Resten av Lisebergsdagen gör sig bäst i bilder.

Camilla körde våran bil på ditresan

Emelie satt nöjd i baksätet i spänd förväntan, som hon väntat på att den här dagen skulle komma.

Emelie & Johanna framme på hotellet

Tove & jag checkar in på hotellet.

Johanna, Tove, Eve & Emelie på väg ut från hotellet innan Liseberg. Camilla är i bakgrunden.

Johanna, Camilla & Eve - fortfarande på väg från hotellet till Liseberg

Uppenbarligen en rolig resa, snart på väg in genom entrén.

Eve, Johanna & Pernilla (Toves näst yngsta dotter) som
slöt upp till oss precis innan vi gick in på Liseberg.

Liseberg i julskrud

Mina kärlekar inne på Liseberg

Upplyst kärlek

Kaninvärlden minsann, vi såg en del Lisebergskaniner också

Emelie & Johanna på väg mot Pariserhjulet. Vägen dit
kantades av oräkneliga "skynda dig nu då mamma" från
Emelies sida. Det krävdes en färd med två rulltrappor för
att komma upp till pariserhjulet och de var inte att leka med.
Färden upp och ner med dem var faktiskt värre än att åka
pariserhjulet och både Tove och jag hade känningar av åksjuka. 

På väg att kliva ombord :)

En högt flygande Emelie, som är mer än nöjd

Johanna & Camilla under hjulfärden.

Ord är överflödiga - fortfarande i pariserhjulet. Tove, Eve &
Pernilla höll sig dock på marken (feeeegiiisar). 

Änglar - en del av en underbar isshow inne på Liseberg

I närheten av isbanan - Tove, Eve, Johanna & Pernilla står och värmer sig
bredvid en av många eldar.

Mina älsklingsbrudar under isshowen som var i det närmaste magisk.

Mycket nöjd Emelie - mamma drömmer jag det här, var hennes kommentar  för dagen

Camilla medan vi tittar på isshowen

Vi hittade in på några godisaffärer också.

Det fanns ett ställe där man kunde tända ljus för någon man tänkte på - vi tände
ljus för Carro & Henke så de också fick vara en del av vårt Lisebergsbesök.

Fartfyllt - Camilla, Emelie & Johanna åker slänggunga. Vi andra stannade på
behörigt avstånd, faktiskt vid ett lattestånd med väldigt god julkryddad latte
med vispgrädde eller varm choklad om man hellre ville ha det.

Det var otroligt vackert - ett besök här i juletid rekommenderas varmt

Hela Lisebergsbesöket kändes som att vara en del i en julsaga. Alla ljus, fem
miljoner närmare bestämt, julmusiken och den gemytliga stämningen gjorde
hela besöket sagolikt och magiskt på ett sätt som gav en riktig julkänsla. 

Favvobrudarna i närheten av en av godisbutikerna. Det fanns en änglabutik
också, den var fyllt av allt som glittrar och glimmar. Rena paradiset med andra ord.

Vi hade celebert sällskap med oss under Lisebergsbesöket -
Anders Moberg bland ljusen och julmusiken  

Bara ett av alla sagolikt vackra ställen inne på Liseberg

På väg till Mc Donalds efter Liseberg - Camilla, Emelie & Eve

Inne på Mc Donalds sa Camilla när jag tog av mig mössan:
- det är nog bättre om du har den på dig. Hon hade rätt, men lustigt
nog var hon också ganska tillplattad efter en dag i mössa. Här åter
tillbaka på hotellet. Trötta, platta och inte särskilt seriösa. Dock
väldigt glada efter en suveränt sagolik dag. Det tog oss inte lång
stund att somna efter den här bilden togs.

Lyckad lucka & nytt jobb

Emelies kalender - snart är det dags för tolvan

Emelie gillar sin kalender storerligen och imorgon är det en speciell dag, på fler än ett sätt. Imorgon är det dags att öppna paket nummer tolv, som hon varit extra nyfiken på sen hon fick sin kalender. Förutom det drar vi, Camilla, Emelie, jag, Tove, Eve och Johanna, till Göteborg för att gå på jul på Liseberg. Det är efterlängtat kan jag tala om. Emelie har pratat om nämnda resa sen vi bestämde att vi skulle göra den. Det blir förhoppningsvis ett suveränt avbrott i vardagen. 

En av de viktigaste - Emelie med röda kinder efter lek i snön

Igår var jag på ett möte med bland annat min arbetsgivare. Det ledde väl inte till några speciella framåtskridanden och vi kom inte särskilt mycket närmare en lösning den här gången heller. Däremot avhandlades ett flertal saker som behövde komma fram och läggas på bordet och det i sig är ett steg i rätt riktning. Det framkom även saker som gjorde det än mer tydligt att en del människor vill göra det rätta, medan en del andra människor vill göra det rätta för sig själv. Det gjorde mig bara än mer tacksam över den utförliga dokumentation som finns hos olika aktörer i samhället i mitt ärende. Till en början var min tanke att jag skulle blogga utförligt om mötet, sättet att spela med andra människors liv och den medföljande huvudvärk som alltid är en påföljd av dessa möten. Så fick jag besök, hade trevliga samtal och mina älskade döttrar omkring mig. Helt plötsligt bleknade mötets enorma viktighet bort och det som blev fokus i livet igen, är det som verkligen är viktigt. Alla mina nära och kära, den äkthet och mod som finns i dessa relationer och glädjen i det lilla. Naturligtvis påverkar alla dessa turer i arbetslivet mig negativt, tar alldeles för mycket energi och fungerar som vågmästare i mitt mående och i livet, men igår påverkade mötet mitt humör inte lika mycket i negativ rikting som det annars brukar. Så istället för en kväll med huvudvärk och ett uselt humör, blev det en underbar kväll med huvudvärk.

En underbar kväll med huvudvärk

Idag är det inte mycket som har hänt egentligen. Tröttheten har varit relativt stor, vilket var väntat efter gårdagens möte. Såna dagar går lite i slowmotion, med extrema mängder kaffe och lågintensiva aktiviteter. Camilla och jag lagade mat tillsammans, Emelie och jag tittade på julkalendern tillsammans, mamma kom på en kort visit, ljusen har varit tända så gott som hela dagen och världen hade under den sena hundpromenaden förvandlats till ett landskap fyllt av gnistrande glitter. En lite rolig sak som hänt är ändå det brev som kom från arbetsförmedlingen. Det meddelade att jag avaktualiserats som arbetssökande till följd av att jag fått arbete från och med 2012-12-05. Det är rätt intressant med tanke på att jag haft tillsvidareanställning sen 2007 och därför inte varit särskilt aktualiserad som arbetssökande till att börja med, men grattis till mig då helt klart. Nu återstår bara att lista ut vilket arbete jag har fått. Ifall det är ett extremt högavlönat och väldigt spännande yrke kan det ändå vara värt att veta. Nu blir det snabbpackning och sömn. Snart, snart kommer världen antagligen att glittra av fem miljoner juleljus och bestå av Liseberg. 

En gnistrande, glittrande kvällspromenad 

Möte med en ung man - det bästa som finns

Ända sen telefonsamtalet i onsdags som fick mig att tvivla på mänskligheten, eller i alla fall en del av mänskligheten, har energinivån varit låg. Det vill säga fram till på lördagen, då den återkom i relativt ordinär dos. Den dosen räckte till städning och pyssel i hemmet och visst vinintag tillsammans med Tove. Vi dristade oss till och med att gå ut, som i ut på det utestället som var öppet på vår lilla ort. Det var egentligen inte särskilt händelserikt, men det hände en sak som för mig var stort. Jag träffade en av Henkes nära kompisar. Redan på trappan till nämnda uteställe kom han fram och gav mig en kram, frågade hur det var och sa att han var glad att se mig. Jag var himla glad att se honom med, såväl Henkes som Carros kompisar är underbara människor som jag tycker himla mycket om. Så gick vi in, Tove och jag, engagerade oss i den disk som utgör medelpunkten på uteställen av aktuellt slag och såg oss omkring. Ganska snabbt blev vi ståendes på ett ställe i samtal med några personer. Efter ett litet tag kom Henkes kompis fram igen och sa: ”jag måste bara komma och ge dig en kram igen, jag är så glad att se dig. Det är som att se lite av Henke igen”. Det var ord som värmde ett trasigt mammahjärta. Jag blev så glad, av det som sades och av att träffa personen i fråga, att jag blev tårögd. Han sa många kloka saker, många snälla saker och framförallt så var han där. Ett underbart inslag under den kvällen.

Idag fick jag en påminnelse på telefonen om ett möte med allehanda instanser imorgon. Bara påminnelsen fick huvudvärken att återkomma med full kraft och humöret att dala. Camilla insåg vändning i mående och stämning och gav mig två panodil och ordinerade soffläge tills de verkat. Det var med mindre huvudvärk men på ett relativt dåligt humör, som det sen bar av på ljusparty. Inte vidare upplyst, begav jag mig därefter hemåt. Väl hemma hade Camilla gjort potatisgratäng, fläskytterfilé och sås, så vi åt och hade andra adventsmys tillsammans, Camilla, Emelie och jag. Det var bra för både själen och humöret. När allt kommer omkring så har jag det bästa jag har i livet hemma hos mig, i alla fall oftast och i alla fall ikväll.   

Orolig & trist så det dammar

En del dagar är jag så otroligt tråkig att jag har svårt att stå ut med mig själv. Idag har det varit en sån dag. Jag har inte velat nåt, inte har jag gjort nåt av nämnvärt slag heller och humöret har varit ett av de mindra trivsamma. Tjurigt sa jag åt Camilla att idag fick hon göra mat, sen smet jag in i duschen och stannade där tills maten var klar. Därefter har det mest sociala jag tagit mig för bestått i att förhöra Emelie på läxan.

Emelie har inte heller varit på sitt mest strålande humör, fast tråkig är inte riktigt rätt beskrivning av hennes tillstånd. Istället har hon varit riktigt irriterad på en person, vilket tydligt framgått av hennes verbala uttryck om denna. Trots tråkig tristhet kunde varken Camilla eller jag låta bli att dra på smilbanden i smyg åt Emelies irriterade, men väldigt roande ordflöde. Det räckte dessutom att hon fick slänga ur sig allt hon var irriterad över, så var hennes humör avsevärt mycket bättre sen.

Såväl Camilla, Emelie som jag har även gjort upptäckten att vi alla tre drabbas av större oro att nåt ska hända nån av oss när det är snö. Snöar det är det än värre. Häromdagen vågade jag inte lägga upp mat på en tallrik åt Camilla som inte var hemma, i rädsla över att det skulle hända henne nåt på vägen hem. När Henke dog hade vi lagt upp mat åt honom på en tallrik, som stod kvar där vi ställt den när vi kom hem från akuten och hela dagen därpå. Ingen av oss klarade av att ta bort den och efter det har jag kommit att förknippa upplagt mat med ett dåligt omen. Samma dag vågade Camilla knappt ha ögonen öppna under hemresan av rädsla för att de skulle köra åt skogen. Varje snöig morgon när Emelie ska till skolan är oron påtaglig och rädslan över att Emelie ska råka ut för nåt är nästan löjlig. Jag försöker att inte visa det för Emelie, men hon precis som alla mina barn har gjort läser mig som en öppen bok. Emelie är också orolig, idag var det över att det skulle ha hänt hennes pappa som är i Norge nåt. Hon kunde inte ens säga vad det var som oroade henne, på grund av känslan av ”att säger man det kanske det är sant”. Hon var rädd för att han skulle ha råkat ut för nåt som kostat honom livet helt enkelt. När hon hade fått ringa honom och hört att allt var lugnt, kunde hon slappna av och somna. Det kanske är en underdrift att säga att vi alla tre har blivit lite nojiga efter allt som har hänt. Det får vara så och det får ta den tid det tar att landa i ett mindre oroligt stadium. Det känns faktiskt som det skulle vara mer konstigt om vi inte var lite överdrivet oroliga. Det viktiga är att vi är medvetna om det och försöker att jobba på det, i vår takt. 

Tillrätta på Nordpålen

Igår såg Camilla, Emelie och jag filmen "Nu är det jul igen". Vi skrattade gott och Emelie till och med grät nån skvätt, för att det var ledsamt och senare för att det var lyckligt. Det är en riktig måbra-film, som gör en varm inombords och får en att längta efter Nordpålen. Ja, Nordpålen. Det är rätt stavat så. Trots att klockan blev lite mycket var det helt klart värt det, en kväll tillsammans med de som betyder mest i världen är helt och hållet värd lite påsar under ögonen. Så trots att kvällen började med ett irritationsmoment som gav mig huvudvärk och ett sämre humör än på länge, slutade den på ett suveränt sätt. 

Morgonen var efter vår filmkväll av förklarliga skäl lite seg, men mycket trevlig. Emelie började dagen med kalenderöppning. Alla rosa paket som Camilla terapi-slog in och jag hängde upp, blev en riktig succé. Så dagens första höjdpunkt består numer av ett rosa paket innan frukost. Det är en bra start på dagen även för en mamma, i alla fall den här mamman. Nämligen är det underbart att se den glädjen varje morgon hos sitt barn. Trots att kvällen blev sen, var vi ändå uppe i tid för mysfrukost i skenet från levande ljus. Det är även det en riktig vardagslyx att få avnjuta med sin nioåriga dotter, som dessutom förgyller det hela med en uppsjö av såväl möjliga som omöjliga frågor och förklaringar. Nu har hon begett sig till skolan, Camilla sover än och jag tänker ägna en stund åt att läsa lite. Sen ska jag ringa en del viktiga samtal till en del högre orter. En del saker kan efter en ganska lång tid börja att gå en på nerverna och dem är det lika bra att komma tillrätta med. 

Vomerar

Så nära en lösning, så kommer ännu ett dråpslag. All tillit som nånsin har funnits är borta, all tro på kompetens, mål och för den delen ren mänsklighet är försvunnen. Allt som jag tidigare läst om som nåt att sträva efter, har jag nu så många gånger fått bevis för att det bara är tomma ord på fullklottrade papper. Det är sorgligt att det ligger så mycket personlig prestige i vägen, att det skymmer allt annat. Det är beklagligt att det som borde vara trygghet, istället är ett hån. En gång hörde jag de väldigt tänkvärda orden ”för vem är vi här”. När det blir en ärligt ställd fråga och det finns mod nog att våga se, kanske människor blir värda nåt igen. Fram till dess eller till nån vågar säga ifrån, kommer många att fortsätta fara illa.  

Tacksam med psykbryt

Igår var mitt psykbryt på besök. Jag tycker oftast att jag lever ett tråkigt, relativt händelselöst liv, men när jag sätter ord på en veckas händelser så inser jag att det ändå inte är alldeles stilla. Igår var en sån dag, när jag insåg att det ändå är viss rörelse och en del liv omkring mig. Igår var även en dag när det diskuterades inkastade soppåsar innanför staket. Somliga dagar är sopor, flyttade staket och kastande människor obeskrivligt jobbiga att få syn på. Speciellt eftersom det till syvende och sist ändå hamnar på en själv att sätta dessa gränser, hålla uppe sina staket och rensa bort alla soppåsar. Fast jag har tur som får hjälp att identifiera skräpet, laga staketen och hitta andra förhållningssätt. Dessutom fick jag en riktigt fin komplimang. Mitt kära psykbryt sa att jag har en obotlig tro på människors inneboende godhet. Jag insåg när jag hörde dessa ord att det var en av de bästa komplimanger jag ändå fått. Jag vill tro på människors inneboende godhet. Den dagen jag slutar med det har jag förvandlats till en riktigt bitter människa och en sån person vill jag aldrig vara.

Nåt jag ibland glömmer att sätta ord på är hur mycket jag uppskattar alla de underbara kommentarer på facebook och ibland på bloggen, meddelanden, mail, sms, handlingar och ord jag får av människor omkring mig. Strax innan jag flyttade fick jag ett brev med en blomstercheck ifrån en kvinna i Värmland, ganska ofta får jag modiga meddelanden med vänliga ord och de senaste dagarna har jag fått hur många värmande ord och vänliga handlingar som helst. Så när jag glömmer bort att verbalisera, så tro aldrig att jag inte märker, bryr mig eller att det inte gör nån skillnad. Det gör en väldig skillnad och jag blir lika berörd, tacksam, förundrad och varm i hjärtat varje gång. Så TACK alla för att ni finns, för att ni är modiga nog att berätta vad ni tycker och hur ni tänker och för all den vänlighet som ni delar med er av!!! 

Ljus i ett fruset hjärta

Jag tittar på snöflingorna som dansar utanför mitt fönster, medan jag funderar över livet och vilken mening allt egentligen har. Jag tänker på gårdagens besök vid Carros och Henkes gravar. Majan följde mig dit. Det var mörkt, iskallt och vackert. Träden gnistrade, ljusen som var tända här och där gav konstigt nog ett varmt, välkomnande sken och stjärnorna lyste klara från sina platser på vinterhimlen. Kylan trängde igenom alla kläder vi hade på oss och jag skyndade mig därför att tända de två ljusen och sätta dem i lyktorna. De lös, tillsammans med två andra ljus som redan brann där när vi kom, upp den hjärtformade svarta gravstenen med deras namn inpräntade i guld. Jag stod där en kort stund och tittade på ljusen, läste deras namn om och om igen och lät nån tår rinna nerför kinderna i mörkret. Igår var det två år sen Henke dog. Det kommer troligen inte att göra någon skillnad om det så går hundra år. Jag kommer nog aldrig att riktigt ta in det, aldrig riktigt att fatta att det faktiskt är så. Jag vet inte ens om jag vill förstå det helt och hållet. Det kanske inte är meningen att det ska gå att förstå att två av ens barn är döda, kanske är det just den där känslan av att det inte kan vara sant som hindrar en från att faktiskt bli galen. Intellektuellt vet jag, men känslomässigt längtar och saknar jag. I mitt hjärta önskar jag att de ska komma tillbaka, finnas, leva och överleva mig. I mitt sinne vet jag att det inte spelar någon roll hur många ljus jag tänder, eftersom inga ljus i världen kommer att få dem att komma tillbaka. Fast jag tänder dem ändå. Ibland på kyrkogården, men oftast hemma. För att hedra dem, för att tala om att jag älskar dem och för att meddela dem hur mycket jag saknar dem. För att det är det enda jag kan göra för dem nu.

Vi tände ett ljus på Jens grav också. Medan vi stod där vid Jens grav, kom det två tjejer gåendes i mörkret på kyrkogården. Det var för mörkt för att se vilka de var, men jag såg vart de gick. De gick till Henkes och Carros gravar och tände ljus. Det värmde i mitt mammahjärta att se, samtidigt som det smärtade att det måste vara på det viset. På hemvägen pratade vi om allt annat än det som egentligen rörde sig i åtminstone mina tankar, antagligen i Majans också. Det blev för jobbigt, det gjorde för ont och det fanns ändå inga ord som räckte till. 

Älskade Henke

Den är den andra december idag. För två år sen satt Camilla, Henke, Emelie och jag och fikade tillsammans under kvällen det här datumet. Vi hade en mysig kväll tillsammans, alla samlade, alla utom Carro som då hade varit död i drygt två år. Vi pratade om allt och inget, skrattade och trodde att allt var som vanligt eller åtminstone så vanligt det kunde vara utan Carro. Egentligen var absolut inget som vanligt. Vi visste det inte då, men det var den sista kvällen någonsin som vi fikade tillsammans med Henke. Det var den sista kvällen någonsin som Henke var vid liv. Ikväll har det alltså gått två år sen Henke fanns hos oss under en kväll. Två år, men det känns som han har fattats oss i miljoner kvällar och lika många år för länge. Samtidigt känns det som tiden har stått stilla och vi har frusit fast i det chockade vakuum, som vi hamnade i när Henke försvann ur våra liv – försvann från sitt liv.

Henke som var den mest pedagogiske i vår familj. Han var till exempel den ende som kunde få Emelie att somna lugnt, då den där sista kvällen han var vid liv. Emelie som inte vågade somna, eftersom hon hade lyckats snappa upp att det kryper in i genomsnitt åtta spindlar per år i munnen på varje människa under tiden de sover. Det spelade ingen roll vad jag eller Camilla sa till henne, vi lyckades varken få henne lugnare eller se till att hon kunde somna. För Henke tog det två minuter att få henne lugn och att lägga sig till ro för att sova. När vi förvånade frågade honom vad han hade gjort för att lyckas med det konststycket när han kom nersvassandes från Emelies rum, sa han lugnt: - jag sa bara som det är, det är vinter nu så spindlarna är inte framme. Så enkelt och totalt logiskt. Naturligtvis frågade vi honom hur vi skulle göra när det blev vår och sommar då, varpå Henke svarade oss med det självklara lugn som bara Henke kunde frambringa: - det tar vi då. Vi skrattade gott åt det hela, Camilla och jag, medan Henke log lite småroat åt hur korkade vi var som inte hade kunnat lösa det enkla problemet.

Henke var även den mest tålmodige av oss, han var vänlig, trygg, humoristisk och lugnt överseende med de flesta nycker vi andra i familjen hade. Jag tänkte allt som oftast efter Carros bortgång, att jag inte skulle klara mig en dag i livet utan att ha Henke och han lugna attityd till livet hos mig. Jag hade fel, nu har jag fått lov att klara mig i 730 dagar och nätter utan honom. Imorgon har det gått två år sen Henke dog och jag saknar honom. Jag saknar hans sätt, torra humor, stoiska lugn och hans otroliga tålamod. Jag saknar allt, till och med hans otroligt usla förmåga att hålla ordning på sitt rum. Nu har han inte ens sitt rum kvar. Vi bor inte där vi bodde när vi var allihop och allihop utgjordes av Carro, Camilla, Henke, Emelie och mig. Nu är det bara vi tre, Camilla, Emelie och jag, kvar. Vi tre av oss fem och det är tomt utan dem.    

Carro, Henke, saffransbullar & rosa paket

Rosa terapijobb

Onsdagskvällen innehöll gruppsammankomst för föräldrar som förlorat barn, en grupp som jag varit med i sen någon månad efter Carros bortgång. Där går det att prata om allt sånt som de flesta andra människor, människor som inte har förlorat nåt av sina barn, oftast inte klarar av att prata om. Det är inte så konstigt egentligen. Nu när jag genomlevt förlusten av två av mina barn, tycker jag att det är naturligt att prata om döden. Innan Carro och Henke avled, ville jag inte ens tänka tanken att det kunde hända. Antagligen är det för smärtsamt att ens snudda vid tanken på att det kan hända för de flesta föräldrar, så kanske är det därför det är svårt att prata om. Kanske blir det för påtagligt nära, skrämmande och verkligt om någon i ens närhet varit med om det. Kanske gör det den egna rädslan över det otänkbara alltför påträngande. I vilket fall som helst är alla rädslor, illusioner och idéer om att det går att kontrollera livet frånvarande i nämnda grupp. Ingen där tar nåt förgivet, istället försöker alla som ingår i gruppen att överleva och att leva. Alla försöker göra det bästa av situationen och alla är rörande överens om att saknaden efter de barn vi förlorat har gnagt så stora hål i våra hjärtan och själar, att inget i livet längre kan vara lika sprudlande, glittrande och fyllt av liv som innan vi förlorade dem. Det i sig medför en saknad, saknaden efter den helt okomplicerade, helt igenom totala glädjen som fanns innan. Det går inte att nå ända upp till dessa glädjetoppar mer, inte för oss föräldrar och inte för de syskon som är kvar. Istället har vi lärt oss att inte ta nåt förgivet, att uppskatta det lilla och att vara rädd om. Rädd om varandra, rädd om oss själva (i alla fall ibland) och rädd om den energi vi har. Egentligen har det som innan det hände var otänkbart, lärt oss så enormt mycket. Vi har fått ovärderliga lärdomar genom det vi gått igenom, lärdomar som annars hade varit svåra att uppnå under ett helt liv, men som vi skulle byta bort vilken sekund som helst bara våra barn fick vara kvar i livet. Nu är det inte så, för som sagt så går inte livet att styra och det är sånt vi kan prata om i nämnda grupp. Sånt som de flesta andra inte pratar om.

Carro & Henke har flyttat hem

Under onsdagen hamrade jag även upp korten på Carro och Henke på vardagsrumsväggen, korten som stod på deras kistor under deras begravningar. Ända sen vi flyttade har jag inte klarat av att ta mig för det, men i onsdags blev det då som sagt av. När det väl var gjort kändes det som de äntligen flyttat hit de med. Det gav lite frid i hjärtat, men det krävdes en del tårar innan det var gjort. Såväl Emelie som jag grät, Camilla tröstade sin ledsna lillasyster. Dom är bra på att trösta varandra mina döttrar.

Pepparkaksfika

I övrigt har vardagen gått sin gilla gång. Emelie var feberfri redan under torsdagskvällen, men fick ändå vara hemma från skolan under fredagen för säkerhets skull. Trots lite feber var hon nog pigg redan på torsdagsförmiddag, för att baka pepparkakor med mormor. Så torsdagskvällen innehöll därför fika på nygräddade pepparkakor med Camilla, Emelie och morsan. Rosa glasyr prydde bakverken och det var en riktigt mysig kväll. Emelie hade skrivit olika saker på pepparkakorna, på Camillas hade hon skrivit LOL. Humoristisk liten dam minsann. Carro och Henke hade också fått varsina pepparkakor med sina namn på. De finns alltid med hos oss alla. Torsdagskvällen var även den kväll när vi fick en ny familjemedlem, Blixten var namnet på denne eminente herre som är en tre år gammal marsvinshanne. Han fann sig snabbt tillrätta och fick dessutom en ny liten rumskompis, bestående av våran hemuppfödda minsting Julian. Såväl onsdagen, torsdagen och fredagen har ägnats åt städning och pyssel i hemmet.

Blixten

Idag har Camilla och jag fixat paket till Emelie, som ska hänga på väggen vid hennes säng istället för en adventskalender. För att vara helt sanningsenlig så har vi handlat dem tillsammans, men Camilla är den som har fått genomgå den terapisyssla det innebär att slå in dem. Några hundpromenader i kylan och butiksbesök har vi hunnet med också, bland annat tog vi en repa till inredningsbutiken Rackartyg. Mamma var med och efteråt bjöd hon på nybakade saffransbullar. På eftermiddagen blev vi bjudna på middag av Emelie, som är hos sin pappa. Där tittade vi på julkalendern på TV också, vilken var riktigt okej. En bra dag och en bra kväll helt enkelt. 

Middag & julkalender med kärlek i Camilla & Emelie-form