Fick kallelse, blev däckad

Den 26/6-12 är brösten i fokus, i alla fall mina. Då är jag välkommen till kirurgen på grannorten för mammografi med mera och det är bra, i alla fall att få reda på hur det ligger till med knöligheten. Hur det än är ger det funderingar och det är alltid bättre att veta än att oroa sig, så full fart mot grannorten den 26: e med andra ord. Camilla ska följa med mig dit, som chaufför och handenhållare. Det ger henne också möjlighet att få veta hur allt ligger till, så är vi båda nöjda. Camilla är, förutom min älskade dotter, även en av mina allra närmaste vänner. Hon vet allt om mig, eller i alla fall det mesta, och hon har sett mig i alla känslomässiga stadier. Det har blivit så efter allt vi varit med om, så det känns tryggt att hon följer med på alla vis. Underbar ung dam minsann!

Förutom inramlande kallelser, har jag blivit däckad.. av Tove dessutom. Hon har, i konspiration med sin äldsta dotter Eve, smusslat iväg mitt ena sommardäck med punktering och fått det lagat. I förrgår kom hon hemsmusslandes med det lagade däcket igen. Vilka underbara människor jag har omkring sig. Utan dem vore livet bra mycket jobbigare kan jag säga och jag är så glad att de finns.    

Saknad, kärlek, sorg & lyx

Tittade in på min Henkes facebooksida och hamnade i vanlig ordning bland korten på honom. Min vackra, snälla och tålmodiga son. Det har gått ett år, sex månader och nio dagar sen han dog. Det spelar ingen roll, varje gång jag tittar på korten på honom vänder sig magen nästan ut och in av vetskapen om att han är död. Det är samma känsla som när jag ska iväg någonstans och får lov att åka vägen där olyckan skedde, vägen där Henke dog. Varenda gång går det som en stöt genom mig när jag passerar, samtidigt som magen gör tvära kast för att så småningom lugna ner sig och lämna en molande oroskänsla och skärande sorg efter sig. Ändå kunde jag inte låta bli ikväll, eller någon av alla de andra gångerna heller för den delen. Jag vill se korten på Henke, jag vill se hans vackra ögon, alla hans miner, hans skäggstubb och hans hår som står på ända. Det är en kluven känsla nämligen. Det är kort på en av de personer jag älskar mest i världen, de får mitt hjärta att svämma över av kärlek. Samtidigt är det kort på en av de personer jag saknar mest i världen och vill ha hos mig igen. Samma sak gäller för korten på Carro. Saknad, kärlek, smärta, värme, sorg, stolthet. Alla dessa känslor, alla dessa dagar. 

En sån kväll blev det, en kväll med minnen, magont, illamående och saknad. I alla fall en del av kvällen, för i vanlig ordning går livets berg- och dalbana på med sina snabba vändningar och häftiga svängar. När jag kom hem från gymet efter dagens träning, fick jag nämligen förmånen att njuta av Camillas och Eves matlagningskonster. En mycket god middag stod och väntade i ugnen. Camilla och jag åt tillsammans under vilt babblande om allt och inget. Det är kärlek, kärleken mellan mor och dotter kvar i livet. Kärlek och en hel del lyx helt enkelt. Det var innan livets karusell tog vägen genom sorgens och saknades tunnel, där några tvära kurvor genomlevdes, innan den fortsatte på i kaffeångornas djupa dalgång. Så sånt är livet även idag. Det växlar konstant mellan kärlek, sorg, saknad, gemenskap och allt däremellan. Emelie är dock inte med i vår snabbstyrda värld just nu, hon befinner sig hos sin pappa. Saknad, älskad och snart tillbaka hos oss igen. 

Henke & Jens på kort med klassen

Häromdagen fick jag veta att byggkillarna, som var Henkes och Jens klasskompisar, for till kyrkogården efter att de varit på scenen på studentdagen. De for dit när alla andra studenter åkte för att äta och tog kort på sig själva tillsammans med Henkes (därmed även Carros) och Jens gravstenar, för att alla klasskompisarna skulle vara på studentbilden tillsammans. Vilka underbara killar! Det var väldigt, väldigt fint gjort, för att inte tala om att det var rörande till tusen. Ett slitet mammahjärta svämmade återigen över, för att jag var rörd och för att jag saknar min son som borde fått leva så han kunde varit med på kortet själv istället. Det går i vilket fall som helst inte att säga annat än att det är otroligt fina killar, de numer forna byggkillarna. Killar med stora hjärtan, som även de fått ta del av livets hårdhet. Guld till dem, är det minsta jag kan säga!  

Sömngångare

Harry - morgon nattmarodör

Morgonen Natten i upprätt läge påbörjades klockan 06.20 med promenad. Kär husgud, numer känd som mordhotad morgon nattmarodör, höjde sin ljuva stämma i en gnisslande serenad i syfte att just släpa ut sin mer eller mindre vakna matte denna okristliga tid. Nu, ett flertal timmar senare, är marodören djupt sovande medan jag ägnar mig åt att tvätta. Sensmoralen i det? Älska dina husgudar så mycket att morgontidiga nattliga oväsen och promenader genomförs utan större gruffande, trots helt vansinnigt okristlig tid.  

För information..

Efter lördagskvällens fältstudie av bygdens uteliv, så är jag enligt trovärdig källa fortfarande vid liv. Det trots att söndagen ägnade hela dagen åt att skrika motsatsen till mig, men varför lyssna till vad andra säger och tycker när man ändå bör skaffa sig en egen uppfattning om saken? Min bestämda uppfattning är som sagt att jag är vid liv, eller igår var jag vid liv och idag lever jag igen. Strålande helt enkelt. Lärdom? Trots trivsamt uteliv bör fältstudier av detta slag hållas i en mycket begränsad omfattning. Varför? Det är jobbigt med dagar som skriker åt en.

I övrigt sol, regn, gym och träning om en stund. Innan träningen är hundpromenad och blommor på menyn. Bra dag helt enkelt!   

Studenten, men inte för Henke

Idag är en av de dagar som skulle ha varit en av Henkes lyckligaste dagar i livet. Hans studentdag, när hans år på byggprogrammet skulle varit över och han skulle varit färdig för yrkeslivet. Henke skulle antagligen ha varit stolt som bara den, när han fick spatsera fram med resten av sin klass i studenttåg och upp på scenen. Jag hade om möjligt varit ännu stoltare och antagligen rörd till tårar, när jag skulle få hänga blommor, nallar och allt vad det är runt Henkes hals. Nu är det inte så. Henke tar ingen student idag, eller nån annan dag heller för den delen. Det är en tuff dag, tuff för Camilla och tuff för mig. Det som skulle vara en dag att fira, är istället en sorgsen dag. En dag när det återigen blir mer än tydligt att han är borta. För borta är han min Henke, borta och väldigt, väldigt saknad. 

Under förmiddagen kom ett sms. Det var från Jens, den unga killen som dog i samma bilolycka som Henke, mamma. Även hennes dag var tung och känslosam. Hon hade varit på kyrkogården och lagt en vit ros på Henkes grav. Det var gulligt av henne och jag blev rörd och samtidigt ledsen. Det är så fel att det är på kyrkogården våra pojkar ska få sina rosor. Vi har däremot inte varit på kyrkogården alls. Som vanligt med andra ord. Vi orkar inte med det så riktigt bra, men efter sms:et bestämde jag mig för att nu får jag lov att masa mig dit och plantera några blommor. Så därför har två hortensior inhandlats, en till Carro och en till Henke. Nu ska jag bara köpa jord också, så blir det väl en sen tripp till kyrkogården för pyntning av gravarna. Det är en kluven känsla att åka dit. Dels avskyr jag det och vill till varje pris undvika att återigen få det slängt i ansiktet att de är döda, dessutom är de inte där för mig. Jag har Carro och Henke ”nära” mig när jag är hemma, när jag åker bil, när jag är i vardagen – den vardag som en gång var vår vardag. Dels känner jag en viss lättnad när jag varit dit och satt blommor, ljung, tänt ljus eller vad det kan vara, för då ser det inte så ödsligt och bortglömt ut. De är aldrig bortglömda. De är alltid, alltid med, men det vet ingen av alla som är på kyrkogården. 

Det som har gett värme i hjärtat än så länge idag, är i alla fall Emelies glädje när hon imorse satt på sig sin klänning och vi tog ur alla flätor hon haft i under natten för att få håret lockigt. Hon kände sig så fin och det var hon också, en riktig liten prinsessa som även hon håller på att bli stor. När hon kom till skolan inför avslutningen hade alla hennes kompisar sagt till henne så fin hon var och så vackert hennes hår var, så Emelie riktigt strålade när hon berättade det. Det gör en mamma rörd, kan jag tala om, att få se nåt av sina barn strålande och lycklig sjunga den blomstertid nu kommer. Hjärtevärmare på hög nivå. Igår morse såg verkligheten inte likadan ut. Då vaknade Emelie och berättade med stora tårar rullandes ner för kinderna att hon drömt om Henke och att det varit en underbar dröm, men hon hade gråtit i drömmen också eftersom hon visste där med hur mycket hon saknade honom. Det var en av dessa hjärtskärande morgnar istället, men så går dagarna i vårt liv. Kontrasterna avlöser varandra konstant och det är många tårar. Är det inte av sorg, så är det av glädje eller för att någon av oss blivit rörd. Något som vi i alla fall konstant gör är att känna. Vi känner precis alla känslor som livet innehåller, i en salig blandning och jämt. Kanske går det att säga att vi på ett vis har ett rikt liv i och med det, men jag är övertygad om att vi alla hade föredragit ett mer grådassigt liv om det innebar att alla ändå fick vara vid liv. Nu är det inte så och därför får vi försöka se det som värmer våra hjärtan och komma ihåg att vi trots allt är lyckligt lottade, som fick förmånen att ha både Carro och Henke i våra liv och som nu har förmånen att ha varandra. Kan dock tala om att trots alla förmåner, så råder full krigsföring även innanför våra väggar ibland. Det gör inget, även det är en del av livet.

Knölar och bröst

De senaste dagarnas händelser har, förutom allt flyttande av inlägg, inneburit gymet, älskade ungar, kaffe, vänner (alltid underbara), husgudar, drömmar, trötthet, suveränt vackra husgudar och.. en funnen knöl i ena bröstet. Japp, jag har skött mig och ringt. Först till vårdcentralen på orten, som hänvisade mig vidare till en bröstsköterska på grannortens lasarett. Hon var trevlig, lugn, professionell och helt enkelt suverän att prata med. Hon ställde alla möjliga och omöjliga frågor, för att sen berätta om vad som händer nu.

Så vad händer nu då. Jo efter midsommar återser jag en tidigare bekantskap i form av tillplattaren av bröst, även känd som mammografiapparaten. Därefter träff med läkare för besked eller information om fler undersökningar. Så det är bara att luta sig tillbaka och vänta. Om jag är rädd? Njae det är jag nog inte, men oroad.. inte för min del, men för Camilla och Emelie. De är inte riktigt upplagda för fler överraskningar av negativt slag, så bara en undersökning förorsakar viss rädsla. Emelie låter jag vara ovetande, tills jag vet om det är nåt eller inte. Är det inget, låter jag henne fortsätta ovetandes om denna lilla incident. Om det däremot visar sig vara en cysta eller en tumör, krävs en hel del fundering kring hur det ska läggas fram för att oroa så lite som möjligt. Camilla vet att jag ska på undersökning och varför, hon kommer att följa med och det är bra för både henne och mig. Hon får veta allt som händer och sker och jag får någon att hålla i handen. Win-win situation med andra ord.

I övrigt har jag återigen blivit uppringd från representant för min arbetsgivare alias firma fiffel och båg. Uppenbarligen är jag väntad på ett möte. Det lustiga i det hela är att jag varken vet om jag blivit omplacerad, om jag fått en tjänst efter en intervju – jag har i alla fall inte blivit erbjuden någon, däremot fått information om att nämnda firma är fortsatt intresserad av mig inom denna arbetskategori, eller vad jag egentligen ska på mötet att göra. Som sagt är jag sjukskriven och arbetstränar till följd av detta. Det gör jag på ortens gym, efter att försäkringskassan och behandlande läkare bedömt min arbetsgivare som oförmögen att genomföra en rehabilitering. Så eftersom jag inte vet om jag är erbjuden en tjänst, vilken tjänst det gäller eller om jag är omplacerad känner jag mig lite lätt frågande till nämnda möte. Men men, vad finns det att säga.. typ intet nytt under solen, eller stjärnorna heller för den delen. Inte i min lilla värld i alla fall.

Bild av: Birgitta Lindeblad

Så lik Henke

Emelies senaste inköp

En tid efter Henkes död fick vi änglarna på bilden ovan, som gåvor. Emelie gillar dem och har gjort det hela tiden sedan vi fick dem. Hon gillar även att shoppa och hennes senaste inköp bestod av pojken i mitten av bilden. Emelie köpte honom för att, som hon sa, han var så lik Henke.. i håret, på byxorna och tröjan och så berättade hon att hon bestämt sig för den med ett hjärta av guld, eftersom Henke var så snäll. Sen frågade hon med huvudet lite på sned: - kan den stå bredvid änglarna på skåpet? Så klart att den kan.

Emelies inköpta pojkfigur är lite lik Henke och Henke var snäll, så hon hade alldeles rätt i det hon sa min underbara Emelie. Min Emelie som ständigt försöker hitta sätt att hantera att två av hennes syskon är borta. Ibland genom att vara ledsen, ibland genom att prata och fråga om dem, ibland genom att titta på kort eller rita bilder av dem och ibland, som för inte så länge sen, genom att köpa nåt som påminner om dem. Hon är stark min Emelie och hennes olika sätt att försöka förhålla sig till vad som hänt är kreativt, strålande och så klokt. Det är fantastiskt att se henne, min Emelie, som bara är nio år, men som ändå hela tiden väljer att leva istället för att bara överleva och för att kunna göra det måste hon försöka hitta nåt bra sätt att förhålla sig på. Så ung, så stark och redan så klok. Det går inte att vara annat än förundrat imponerad och rörd. Vilken otroligt strålande liten dotter jag har.

Såna vardagshjältar

Vardagshjältar. Det är ett mycket passande namn på de människor jag har omkring mig. Det är nämligen precis vad dom är. Ta som idag bara.

Min ork är så gott som obefintlig, min bilkörning om det gäller mer än någon mil är livsfarlig, min ekonomi allt utom på topp och mina mekaniska kunskaper är obefintliga. Dessa komponenter medför att mitt hem blir eftersatt när mitt mående försämras, det är så gott som omöjligt för att inte tala om livsfarligt att köra till grannorten sju mil bort på läkarbesök, min bil är i behov av byte av bromsklossar och lagning av ett däck för att kunna besiktas – inget jag kan göra själv eller har råd att ordna som det är nu, orken att bära ut Henkes saker som kommit hem från hans skola finns inte och för den delen finns ingen ork att egentligen göra nåt mer ansträngande överhuvudtaget just nu. Jag behöver åka för att träffa min läkare, för att måendet inte ska vara i botten onödigt länge behöver jag flytta ut Henkes grejer ur köket och för att kunna göra det behöver förrådet organiseras upp. Emelie fick en ny säng för ett tag sedan, som Camilla monterade ihop. När det var gjort var hennes ork slut, så den gamla sängen blev ståendes bakom Emelies nya säng. För att kunna bära ut den gamla sängen i förrådet, behöver det som sagt organiseras upp.

Idag har Tove, min vän sedan sex årsålder, skjutsat mig till grannorten för läkarbesök. Under bortatiden organiserade Angelica, även hon en vän sedan sex årsålder, upp i mitt förråd, bar ut Henkes grejer och den gamla sängen och städade upp. Mitt ex meddelade mig, när han skulle hämta Emelie under kvällen, att han kan hjälpa mig att köpa bromsklossar till bilen så det blir de rätta och att han hittat en person som kan hjälpa mig att byta dem också. Det kröp fram att Tove tillsammans med Eve, hennes äldsta dotter, hade smugglat iväg det trasiga däcket och lämnat in det på lagning. Väl på väg hem från grannorten började den lånade bilen att krångla, närmare bestämt så gick den inte att starta. Eve och min Camilla ställde direkt upp som chaufförer om vi skulle behöva hämtning och Majan, en av mina vänner sedan några år tillbaka, lånade utan att blinka ut sin bil i det syftet. Nu behövdes inte det, eftersom det ordnade sig med bilen och vi tog oss hem igen. Under kvällen kom mamma insläntrandes med ett paket med kläder vi beställt och meddelade att hon gav mig det jag beställt i present.

Ingen av dessa människor lever ett bekymmersfritt liv på olika vis. Ändå tar de sig tid att hjälpa, stötta och finnas. Det går inte i ord att beskriva hur mycket det är värt i min lilla värld och vardag. Så är det några som är vardagshjältar är det människorna jag har omkring mig. De är helt enkelt underbara, har enormt stora hjärtan och är de bästa vänner det går att få. Det är en ren ynnest att få ha såna människor i sitt liv. Tack för att ni finns och för att ni är ni!!

Gnäll

Ännu en dag i den vansinniga trötthetens tecken, med gnällig offrighet som främsta drag. Ständiga djupdyk i mörka dalgångar är tydligen den syssla som ska vara förhärskande numer. Jag är helt enkelt trött, omotiverad och en sorglig figur som inte längre hittar nåt som gör att det känns vidare ljust. Flyktberedskapen är på topp och jag vill bara bort, så långt bort som möjligt och allra helst till havet. Som sjukskriven och ensam om alla utgifter är så långt bort som möjligt inte mer än promenadavstånd från hemmet. Nämligen är nämnda komponenter inget som rekommenderas för ett liv på resande fot eller i lyx, utan snarare för att prova den mer asketiska livsstilen. Egentligen spelar det kanske inte heller någon roll. Hur långt bort som helst skulle ändå innebära att jag själv var med och det är mig själv, mina tankar, känslor och min totalt panikartade rastlöshet som gör att jag vill bort. Det och kanske hela situationen egentligen. Arbetsgivaren, den långa vintern, alla krav som jag inte orkar med och så mig själv. Bort eller sova, bara ligga och inte göra nåt. Det är vad jag vill, vad jag orkar för den delen.

Skitjobbigt jävla liv

Det är jobbigt nu i livet. Trots sommarens försiktiga inträde i vår del av världen, bra arbetsträningsplats och underbara nära och kära, känns livet trasigt, smärtsamt och tragiskt. Det är svårt att hitta någon som helst ork, all energi verkar ha försvunnit till någon bättre behövande och motivationen för så gott som det mesta lyser med sin tydliga frånvaro. Jag saknar Carro och Henke! Det är vad som fyller större delen av min tankevärld just nu. De är borta, jag vill ha dem hos mig och det går inte. Det gör ont att veta det, det sliter sönder att veta att de aldrig kommer tillbaka. Alla minnen väller, triggade av oansenligheter i vardagen, fram från sina dåligt dolda platser i mitt inre. Underbara minnen, vackra minnen och hemska, outhärdliga och förhatliga minnen. Minnen av väntan medan Carros kropp eftersöktes på älvens botten och Henkes kropp identifierades, deras livlösa kroppar på en bår i samma visningsrum där en uppslagen psalmbok, dammiga konstrosor och ett tänt ljus fanns utplacerat och hur vatten sipprade ur Carros ena mungipa och näsborrar medan det istället var blod som rann ur Henkes mungipa och ena öra. Emelie som satte sig på en stol med stora tårar rinnandes ner för kinderna medan hon ledsen och chockad betraktade Carros orörliga kropp och hennes bestörta sorg och smärta när Henkes blod började rinna, vilket vi fick lov att torka bort gång på gång för att hon inte klarade av att se Henke ha så ont. Henkes vackra ögon som svämmade över av tårar när han trasig tittade ner på Carro som låg där alldeles blöt och kall efter tio dygn på älvbotten, för att sedan vilja ta en promenad på egen hand bort från allt som var för jobbigt. Camilla som skakande av gråt försiktigt smekte Carro över hennes blöta hår och Henke över de sargade kinderna, glassplittertäckta håret och de såriga händerna. Så många smärtsamma minnen, så många bilder som ständigt finns i mitt bakhuvud, så mycket tydligare, närmare och mer sönderslitande desto mindre energi och ork som finns.

Henkes skolgrejer står fortfarande i mitt kök och drar konstant mina blickar till sig, för att sedan få min värld att rämna igen och igen. Det kan verka enkelt att flytta dem, ställa dem i förrådet eller någonstans där de inte syns så tydligt. Det är det inte, utan det är så gott som omöjligt. Bara idag har jag försökt igen. Bara idag har jag ännu en gång öppnat lådan med verktyg i för att försöka sortera och klura ut vart de bäst bör förvaras. Det slutade som vanligt, jag la varsamt tillbaka samtliga verktyg i lådan igen efter att ha placerat dem i bland annat städskåpet under så där tre minuter. Jag klarar det inte, att plocka ut dem, placera dem där de kan komma till användning eller ens flytta dem ur lådan någon längre stund. Jag orkar inte heller ta bort hans snickarkläder och t-shirten som fortfarande luktar lite Henke. Doften av honom som blir svagare för varje dag som går nu, som sakta försvinner och gör mig både panikslagen och lättad. Lättad eftersom jag snart inte klarar av att gå sönder igen medan jag snusar på Henkes använda, lite spåniga tröja. Panikslagen eftersom jag inte klarar av att doften av honom försvinner. Den kommer att försvinna, det vet jag redan. Carros doft försvann. Hur mycket jag än försökte bevara den, ha den kvar och ha den nära, så försvann den. Precis som Henkes gjorde och nu gör igen.

Så livet känns jobbigt nu, svårt att orka med. För mig, för Camilla och för Emelie. Emelie som varje dag försöker övertyga sig själv om att ingen mer i familjen kommer att råka ut för nåt hemskt, men som samtidigt drömmer mardrömmar om att alla omkring henne dör. Camilla som försöker hantera livet utan sina syskon, som försöker hantera saknaden och sorgen samtidigt som hon ska klara av livets krav. Jag som konstant pendlar mellan det går till det går inte, som försöker uppbåda nog med energi för att orka med vardagen och som frustrerat upptäcker att min ork och kraft är borta. Nej, de senaste åren har varken sommarens inträde eller nåt annat heller för den delen, lyckats vända våra liv till nåt bra, till att orka eller för den delen fullt ut vilja. Inte idag, inte imorgon, men kanske någon gång. Förhoppningsvis alldeles snart, för Camilla och Emelie i alla fall.. förhoppningsvis så snart det bara går.. om det överhuvudtaget går förstås?

Meteorolog

Väderleken, ett ständigt närvarande inslag i vardagens samtal. Underligt nog, då alla ändå ser vilket väder det är. Eller inte underligt alls kanske, då det är en naturlig isbrytare i ett annars rätt tyst Sverige. Intressant fenomen, eller ett egentligen ointressant ämne av ofarlig karaktär? Kanske båda. Nu är det dock dags att njuta av lite mer kaffe.. i solen dagen till ära ;)

Så fort kan det gå

Vaknade två timmar för sent och alldeles för bråttom, men ändå på ett strålande humör. Efter en snabb dietfrukost bestående av rester från gårdagens pizza och kaffe i ansenlig mängd, företogs promenaden till ortens gym för rehabilitering. Väl framme anpassade jag mig snabbt till rådande omständigheter och inmundigade lyckligt ytterligare kaffe, innan någon form av nytta utfördes. Många trevliga människor i en trivsam miljö med kaffe, vad mer finns att begära för att få en trevlig dag liksom?

Därefter var nästa anhalt mellanlandning i hemmet, innan det åter var dags att bege sig till ortens gym. Denna gång för träning i form av ett dansmixpass. Ett för mig nytt pass, som visade sig vara roligt, energigivande och svettigt. I slutet av passet gjorde yngsta dottern mig sällskap, dock inte så mycket i själva rörelserna men däremot med uppmuntrande applåder. Livsglädje förpackad i min underbara nioåring, ett riktigt lyxinslag på dagen. Sen åter mot hemmets lugna vrå, som inte var särskilt lugn på grund av de tre hundarnas kissnödiga krav på uppmärksamhet och promenad. Därefter utsattes jag för ytterligare ett lyxinslag, den här gången i form av serverad middag hos grannen.

Det var sen, när jag kom hem igen, som humöret vände. En blick mot Henkes kläder, som fortfarande står i mitt kök sen de kom hem från hans skola, räckte för att humöret skulle sjunka. En blick och jag var återigen i mitt inre tillbaka till när Henke levde och behövde tvätta sina byggkläder. En blick och han var återigen nära en liten stund. En enda blick och sen kom ännu en gång den känslomässiga smockan, av vetskapen om att han inte längre är här, vinandes och träffade med stor säkerhet mitt trasiga inre och sargade själ. Orken att känna, veta och inse att Henke är död fanns inte, i alla fall så fanns inte orken att berätta om det igen just där och då. Därför bemöttes komplexitetens vänliga hälsning med gnäll om oviktigheter, som kramp i benen och sämre ork än önskat under träningen. Komplexiteten är dock relativt tålmodig, så detta trista utspel bemöttes med lugn värme och vänlig ömhet. Det, i kombinationen med dagens tidigare innehåll av suveränt slag som grund, räckte för att humörsbarometern åter skulle segla över från dåligt med övervägande åska och regn till ostadigt med övervägande solsken. Så fort kan det gå när måendet går upp och ner, humöret förändras eller livet slås i spillror. Därför tänker jag krypa i säng och njuta av varje sekund jag har förmånen att lyssna till Emelies trygga andetag, husgudarnas snusande från sängens alla vrår och väntan på Camillas insmygande hemkomst efter en sen bilfärd till annan ort.

Henkes bal & underbara tjejer

Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.

Ängel i mitt rum

Glömde i allt prat om döden i tidigare inlägg att berätta om ängeln jag fick idag. Det var prästen som gav mig den. Hon kom på besök under morgonen och hade med sig en ängel som stöder bröstcancerforskningen. Den har rosa kjol och en glittrande sten på sig. Prästen upplyste mig om att hon tänkte på mig direkt hon såg den, rosa och glitter var helt synonymt med mig sa hon. Jag blev alldeles bedårad av den vackra ängeln. Riktigt rörd blev jag också när jag fick den. En väldigt bra start på dagen må jag säga.

Dagen har inte framskridit på nåt sämre sätt heller. Efter prästens besök blev Camilla och jag bjuden på god mat hos Eve. Lyxigt värre. Nu på kvällskvisten har vi grillat, gjort sötpotatis och vanlig potatis i ugnen, vitlökssås och sallad. Känns riktigt som sommar helt enkelt. Känns riktigt som en sån där dag att komma ihåg som en bra dag, en dag med små inslag av liv och kärlek som helt enkelt är en guldskimrande upplevelse.

Alla ska dö

Vi ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick. Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds är vi faktiskt döende.

Bara i mitt eget liv har jag ett flertal gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig, otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårs och helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom. Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv. Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet. För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan och så låga vill jag inte tro att vi är.

Dagen har inneburit besök av prästen, ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen. Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst. Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte, snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till, prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu lever.

Camilla köpte ett halsband idag som ger en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras med insikten om att livet är nu.

Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!

Psykbryt i solen

Redan från start gick dagen i trötthetens tecken. Trots sol, värme och sommarkänslor var varken energin eller humöret på topp. Min samtalskontakt alias psykbrytet kom på besök. Det är en klok kvinna, som både kan bryta ner det som ska brytas ner och se helheten i sånt som bör betraktas ur ett helhetsperspektiv. Idag gick samtalet mellan allt från arbetsgivare till trötthet och lyster i ögonen. Efteråt, trots att det var ett bra samtal, var energin om möjligt ännu lägre. Inte ens mina matlagningskonster avhjälpte denna otroligt enerverande åkomma, utan energin var fortsatt låg när jag så äntligen knallade iväg till ortens gym för trivsam rehabtid. Det är alltid trevligt där och personalen är suverän, varför tiden kändes kort innan det var dags för kort mellanlandning hemma innan det var dags för afrodans. Där och då hände det. När jag så stod där och svängde på höfterna och stompade med fötterna började humöret att vända. Endorfinerna vaknade till något lite och det var vad som behövdes för att kvällen skulle bli riktigt bra. Det var ett himla roligt pass och det var en väldigt mysig nervarvning och stretch, så efter passet vandrade jag nöjd och på ett relativt bra humör hem i sällskap med Camilla och Eve. Kvällssolen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes helt okej. Säga vad man vill om träning, men det är i alla fall suveränt för humöret.

Så trött, så sömnlös

Så trött och ändå så vaken. En av en mängd oönskade effekter av att vara deprimerad, har jag lärt mig. Det spelar ingen som helst roll om jag klivit upp tidigt eller sent, sovit många timmar eller inga timmar alls. När natten kommer är jag vaken. Ibland, som inatt, lyckas jag somna en stund innan nattens oändliga timmar i ensam vakenhet börjar. Ofta tycker jag om nätterna och tystnaden som gör att alla tankar faktiskt låter sig tänkas ostört och oavbrutet, alla stjärnorna och lugnet som råder. En del gånger avskyr jag dock dessa nattliga timmar av mental terror när alla tankar jag inte orkar tänka, tränger sig på och gör livet outhärdligt igen. Varje natt önskar jag mig sömn för att orka med dagarna bättre, varje natt är jag vaken.

Naturligtvis har jag fått sömntabletter och naturligtvis sover jag av dem, men det är en dyrköpt sömn. Dyrköpt eftersom nästkommande dag därmed är dömd att genomlevas i total utmattning och utan tillstymmelse till såväl initiativförmåga som ork eller vilja att genomföra nåt. Därför använder jag enbart dessa små, men kraftfulla piller när ångesten över livets framfart tar över och får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn, försvinna bort och att nästan inte orka med en sekund till i min egen närvaro. Dessa piller som får mig att sova tungt, tyst och drömlöst. Piller jag bara använder när jag inte orkar höra alla hemska sanningar en enda sekund till, utan att slitas sönder, krackelera och helt gå under. Så i min värld betyder flykt inte att bege sig iväg under skumma förhållanden. I min värld är det ett litet piller, som ger mig möjligheten att försvinna en liten, liten stund. Men som sagt, dessa piller är exklusiva flyktmöjligheter som, förutom mental vila, leder till en nedåtgående spiral. Nämligen ger mindre ork även mindre motståndskraft mot alla tankar, all ångest och alla minnesbilder som hjärtat inte orkar med, men hjärnan försöker bearbeta. Därför är många nätter ofrivilligt vakna och i väntan på sömn, istället för drömlöst, dyrköpt och tungt sovande.

Det finns en hel del vackert att titta på nattetid. Är det inte stjärnor, kan det som inatt vara himlens oefterhärmliga sätt att försiktigt övergå från djupaste mörkblått till ljust gråblått innehållandes ett löfte om en ny dag. Många vackra små mirakler och reflektionstid av bästa kvalitet är nätternas gåva till dem som är vakna. Så inatt, som många många andra nätter, tittar jag på allt det vackra och låter mina tankar vandra till allt som trots allt är bra, till allt som varit bra och till framtiden som jag hoppas ska föra med sig nåt bra. Det vore förstås en osanning av stora mått att påstå att mina förhoppningar, trots all nattlig storslagenhet, ändå innefattar ytterligare några timmars sömn inom en väldigt snar framtid.

Glömde..

..kanske att meddela det viktigaste för dagen. Det är sol :)

Annika Östberg, gym och tja.. vad?

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!