Knölar och bröst

De senaste dagarnas händelser har, förutom allt flyttande av inlägg, inneburit gymet, älskade ungar, kaffe, vänner (alltid underbara), husgudar, drömmar, trötthet, suveränt vackra husgudar och.. en funnen knöl i ena bröstet. Japp, jag har skött mig och ringt. Först till vårdcentralen på orten, som hänvisade mig vidare till en bröstsköterska på grannortens lasarett. Hon var trevlig, lugn, professionell och helt enkelt suverän att prata med. Hon ställde alla möjliga och omöjliga frågor, för att sen berätta om vad som händer nu.

Så vad händer nu då. Jo efter midsommar återser jag en tidigare bekantskap i form av tillplattaren av bröst, även känd som mammografiapparaten. Därefter träff med läkare för besked eller information om fler undersökningar. Så det är bara att luta sig tillbaka och vänta. Om jag är rädd? Njae det är jag nog inte, men oroad.. inte för min del, men för Camilla och Emelie. De är inte riktigt upplagda för fler överraskningar av negativt slag, så bara en undersökning förorsakar viss rädsla. Emelie låter jag vara ovetande, tills jag vet om det är nåt eller inte. Är det inget, låter jag henne fortsätta ovetandes om denna lilla incident. Om det däremot visar sig vara en cysta eller en tumör, krävs en hel del fundering kring hur det ska läggas fram för att oroa så lite som möjligt. Camilla vet att jag ska på undersökning och varför, hon kommer att följa med och det är bra för både henne och mig. Hon får veta allt som händer och sker och jag får någon att hålla i handen. Win-win situation med andra ord.

I övrigt har jag återigen blivit uppringd från representant för min arbetsgivare alias firma fiffel och båg. Uppenbarligen är jag väntad på ett möte. Det lustiga i det hela är att jag varken vet om jag blivit omplacerad, om jag fått en tjänst efter en intervju – jag har i alla fall inte blivit erbjuden någon, däremot fått information om att nämnda firma är fortsatt intresserad av mig inom denna arbetskategori, eller vad jag egentligen ska på mötet att göra. Som sagt är jag sjukskriven och arbetstränar till följd av detta. Det gör jag på ortens gym, efter att försäkringskassan och behandlande läkare bedömt min arbetsgivare som oförmögen att genomföra en rehabilitering. Så eftersom jag inte vet om jag är erbjuden en tjänst, vilken tjänst det gäller eller om jag är omplacerad känner jag mig lite lätt frågande till nämnda möte. Men men, vad finns det att säga.. typ intet nytt under solen, eller stjärnorna heller för den delen. Inte i min lilla värld i alla fall.

Bild av: Birgitta Lindeblad