Studenten, men inte för Henke

Idag är en av de dagar som skulle ha varit en av Henkes lyckligaste dagar i livet. Hans studentdag, när hans år på byggprogrammet skulle varit över och han skulle varit färdig för yrkeslivet. Henke skulle antagligen ha varit stolt som bara den, när han fick spatsera fram med resten av sin klass i studenttåg och upp på scenen. Jag hade om möjligt varit ännu stoltare och antagligen rörd till tårar, när jag skulle få hänga blommor, nallar och allt vad det är runt Henkes hals. Nu är det inte så. Henke tar ingen student idag, eller nån annan dag heller för den delen. Det är en tuff dag, tuff för Camilla och tuff för mig. Det som skulle vara en dag att fira, är istället en sorgsen dag. En dag när det återigen blir mer än tydligt att han är borta. För borta är han min Henke, borta och väldigt, väldigt saknad. 

Under förmiddagen kom ett sms. Det var från Jens, den unga killen som dog i samma bilolycka som Henke, mamma. Även hennes dag var tung och känslosam. Hon hade varit på kyrkogården och lagt en vit ros på Henkes grav. Det var gulligt av henne och jag blev rörd och samtidigt ledsen. Det är så fel att det är på kyrkogården våra pojkar ska få sina rosor. Vi har däremot inte varit på kyrkogården alls. Som vanligt med andra ord. Vi orkar inte med det så riktigt bra, men efter sms:et bestämde jag mig för att nu får jag lov att masa mig dit och plantera några blommor. Så därför har två hortensior inhandlats, en till Carro och en till Henke. Nu ska jag bara köpa jord också, så blir det väl en sen tripp till kyrkogården för pyntning av gravarna. Det är en kluven känsla att åka dit. Dels avskyr jag det och vill till varje pris undvika att återigen få det slängt i ansiktet att de är döda, dessutom är de inte där för mig. Jag har Carro och Henke ”nära” mig när jag är hemma, när jag åker bil, när jag är i vardagen – den vardag som en gång var vår vardag. Dels känner jag en viss lättnad när jag varit dit och satt blommor, ljung, tänt ljus eller vad det kan vara, för då ser det inte så ödsligt och bortglömt ut. De är aldrig bortglömda. De är alltid, alltid med, men det vet ingen av alla som är på kyrkogården. 

Det som har gett värme i hjärtat än så länge idag, är i alla fall Emelies glädje när hon imorse satt på sig sin klänning och vi tog ur alla flätor hon haft i under natten för att få håret lockigt. Hon kände sig så fin och det var hon också, en riktig liten prinsessa som även hon håller på att bli stor. När hon kom till skolan inför avslutningen hade alla hennes kompisar sagt till henne så fin hon var och så vackert hennes hår var, så Emelie riktigt strålade när hon berättade det. Det gör en mamma rörd, kan jag tala om, att få se nåt av sina barn strålande och lycklig sjunga den blomstertid nu kommer. Hjärtevärmare på hög nivå. Igår morse såg verkligheten inte likadan ut. Då vaknade Emelie och berättade med stora tårar rullandes ner för kinderna att hon drömt om Henke och att det varit en underbar dröm, men hon hade gråtit i drömmen också eftersom hon visste där med hur mycket hon saknade honom. Det var en av dessa hjärtskärande morgnar istället, men så går dagarna i vårt liv. Kontrasterna avlöser varandra konstant och det är många tårar. Är det inte av sorg, så är det av glädje eller för att någon av oss blivit rörd. Något som vi i alla fall konstant gör är att känna. Vi känner precis alla känslor som livet innehåller, i en salig blandning och jämt. Kanske går det att säga att vi på ett vis har ett rikt liv i och med det, men jag är övertygad om att vi alla hade föredragit ett mer grådassigt liv om det innebar att alla ändå fick vara vid liv. Nu är det inte så och därför får vi försöka se det som värmer våra hjärtan och komma ihåg att vi trots allt är lyckligt lottade, som fick förmånen att ha både Carro och Henke i våra liv och som nu har förmånen att ha varandra. Kan dock tala om att trots alla förmåner, så råder full krigsföring även innanför våra väggar ibland. Det gör inget, även det är en del av livet.