Känner mig som ett trafikljus

Incheckad med snyggstassen på

Det finns saker som fungerar både i teori och praktik, andra saker fungerar bara i teorin och så finns det saker som magkänslan direkt meddelar inte hör till de bättre idéerna men som man av någon anledning envist genomför ändå. Förra veckan hyllade jag dumheten och ägnade mig åt det sistnämnda alternativet. Jag företog mig en resa till Stockholm med Mr Murphy som sällskap en del av vägen. Väl i Stockholm for jag till hotellet jag bokat, sov som en stock, klev upp och for till Sofiahemmet och la in mig för operation. Så långt var allt väl, även operationen förlöpte som den skulle och jag vaknade hög som ett hus med en syn som innefattade åtta av allt och en yrsel som inte var att leka med. 

Buffé

Efter operationer ges ingen pardon från vårdpersonal vad gäller att man ska upp inom en timme efter operationen och Sofiahemmet var inget undantag. Så snabbt som ögat åkte jag upp och lika snabbt åkte jag ner i sängen igen. Om det nu är någon som tror att det fungerar att stå upprätt när man är yr och ser åtta av allt, kan jag meddela att så är inte fallet. Det var i ungefär det läget läkaren kom och skulle berätta för mig hur operationen gått. Jag koncentrerade mig allt jag kunde, försökte blunda lite växelvis med ögonen för att på nåt vis kunna fokusera på människan framför mig. Det jag tänkte var att jag skulle förklara att jag var lite yr, men det jag sa till den stackars läkaren var: "jag känner mig som ett trafikljus". Han svarade lite förvirrat: "aha jag förstår, då nöjer jag mig med att berätta att operationen gått bra så länge". Jag skulle vilja påstå att det bästa sättet att imponera på den läkare som precis opererat en, inte är att jämföra sig med ett trafikljus. När yrseln lagt sig och jag återigen såg en av det mesta fnissade jag rätt gott åt mig själv när jag tänkte på det. På tal om intelligenta samtal liksom.

Buffébiljett

Det var dagen efter operationen jag började mitt hyllande av dumheten. Egentligen hade jag börjat redan tidigare när jag bestämt mig för hur jag skulle lösa saker och ting. Min plan var att jag dagen efter operationen skulle ta tåget, ja jag vet att det egentligen är en rälsbuss, till Borlänge, bli hämtad där och åka till hemorten och hämta Emelie, hundarna och katterna hos mamma innan jag begav mig hem. Magkänslan skrek sig nästan hes medan den försökte få mig att förstå att man är rätt sliten efter kirurgiska ingrepp. Jag ignorerade den och fortskred med min plan. Faktiskt så till den milda grad att jag bestämt sa nej när läkaren undrade om jag inte kunde stanna åtminstone några timmar till innan han skrev ut mig. Därefter duschade jag, sminkade mig, beställde en taxi som jag därefter for till centralstationen med. För guds skull, jag hade ett tåg, ja jag vet att det egentligen heter rälsbuss, att passa. 

Hemma, sol, juice - underbart

När jag stod där tillsammans med en bunt andra människor och väntade på att få kliva ombord på rälsbussen, återkom yrseln. Väl ombord satte jag mig så försiktigt jag kunde drog jackan över mig och försökte sova. Efter en del av vägen var det omöjligt, jag var inte längre bara yr utan jag hade ont också. Tack och lov för de smärtstillande små pillren jag hade fått med mig. I Borlänge mötte Magnus upp mig. Han stod på perrongen och väntade, hjälpte mig med min väska och gick långsamt, långsamt med mig till bilen. Det var först i bilen som jag började ge upp resterande del av min plan. Det visade sig att jag inte var riktigt så mycket viking som jag hade velat vara. Direkt jag hade satt mig i bilen brast det, jag grinade och kunde inte sluta. Inte så mycket för att det gjorde ont eller världen gungande utan mestadels för att orken var slut. Det blev ingen hämtning av Emelie, hundar och katter när vi kom till hemorten. Vid det laget skakade jag tänder, grinade vid minsta ansträngning och kände mig som en trasdocka. Magnus är en pärla, han har sett mig i allehanda situationer och behöll sitt lugn medan han såg till att jag kom in och hade allt jag behövde. Han ringde mig därefter under kvällen och natten för att se hur det gick. 

En av de viktigaste <3

Det gick för sig, men jag var bra spak i ungefär fem dagar efter denna lilla Stockholmstur. Den sjätte dagen vände det och jag gick ut i solen, drack juice och njöt av att bara vara, även om det visat sig att jag definitivt inte var en viking. Fast jag behöver inte vara det nu heller. Nu är jag hemma och är sjukskriven i sammanlagt fyra veckor. Jag har gjort det jag alltid gör vid lite längre ledigheter, jag har vänt dygnet och njuter av nattens tystnad. 

Kärlek & sol <3

Medan jag satt här i natten och funderade över livet samtidigt som jag förde över kort från mobilen till datorn, slog det mig att vi, Camilla, Emelie och jag, skrattade mer förr. Även om det var tungt, smärtsamt och jobbigt var vi stundvis lyckligare för bara något år sen. Det längtar jag tillbaka till, lycka lite oftare och oftare tillsammans med dem som är viktigast. Jag diskuterade saken med Camilla och hon höll med, vi har svamlat bort det lite i all stress som vardagen numer innefattar. Vi var överens om att ett prioriterat mål just nu är att återfinna det vi hade förr. Ett fruktansvärt jobbigt liv med riktigt söndertrasande förluster fyllt med ljusglimtar, värme och skratt oftare än nu. 

Störda i solandet av matten med kameran

Idag har jag suttit i solen med Camilla, pratat om allt och inget, tittat på solen, molnen och hundarna och livet har innehållit lite av den lycka jag längtar efter. Dessutom såg jag den första fjärilen för året och det i sig är stort. Trots att jag bitvis har hyllat en del dumhet de senaste dagarna, har jag även påmints om vad som egentligen är liv. Det är i en känsla av tacksamhet jag tänker lägga mig strax. I morgon fyller Emelie tolv år och det i sig är en lycklig dag.    

Vackra värld 

     

Kollektivtrafik?? Nja

Murphy är på sitt vanliga humör och jag reagerar som vanligt med att låta mig irriteras. För närvarande sitter jag på en buss till Borlänge, som är försenad. Det innebär att jag och sjutton andra personer inte kommer att hinna med tåget till Stockholm. I praktiken betyder det att alla vi arton personer i den försenade bussen har fått ringa kundtjänst som ska ordna upp det. Av samtalet som en kvinna i närheten har att döma,  så går det så där. Såna här gånger överväger jag att flytta till nåt ställe där kollektivtrafiken fungerar. Antagligen står Murphy i sitt hörn och myser. Så mycket irritation så enkelt ordnat. Nåja, jag kommer att komma till Stockholm, frågan är bara när.

Fast någonstans på vägen klev Murphy av, för nu sitter samtliga 18 resenärer som nyss inte skulle hinna med ett visst tåg på tåget. Dessutom rätt tåg, så livet är återigen rätt ok.

Upphetsande?

Mitt liv har jag levt självständigt med mottot jag klarar mig själv. Åtminstone till först Carro och sen Henke dog. Tiden efter deras dödsfall klarade jag mig inte, egentligen vare sig själv eller med någon annan. Oavsett om jag ville eller inte fick jag lov att ta emot hjälp, det fanns inget annat. Min tidigare självständighet räckte inte ens till att gå ut med hundarna, laga mat eller sätta på en tvättmaskin. Den fungerade inte över huvud taget och jag var då väldigt, väldigt glad att jag fick all den hjälp jag fick och att det fanns människor omkring mig som fixade med allt jag inte klarade av. Det slipar ganska hårt på ens ego att gå från klara sig själv till klarar inget och behöver hjälp och efteråt, när jag kunde välja att klara mig själv igen om jag ville, har jag försökt stanna kvar i den mjukare versionen av mig. Den versionen som inte klarar allt på egen hand vare sig jag gör det eller inte, utan istället kan ta emot hjälp och vänligheter och uppskatta det utan att nån form av flyktbeteende sätter in. Fast klara sig självstadiet är inte enbart en egogrej, utan en överlevnadsstrategi som har hjälpt mig många gånger. Hur det nu är så hamnar jag ibland i situationer när jag får kämpa för att inte slita på mig min gamla självständigt stolta rustning och klara alla situationer som livet bjuder på. Det är gånger när jag känner mig utlämnad och ensam och när det händer är jag varenda gång glad att jag ser vad som är på väg att hända. Är det nåt jag lärt mig är det att ensam klarar allt inte är en så trevlig plats att vara på. Anledningen till att jag tjatar på om det nu är att det bara är några dagar sedan jag var i en sådan situation. När precis allt inom mig skrek att nu var det minsann nog med mjuka mesigheter, den här världen är alldeles för hård och människorna är ändå hårdare så det bästa är att ta hand om sig själv utan inblandning från annat håll. Jag lyckades stävja denna framrusande våg av gammal självbevarelsedrift, men inte fullt ut. Därför är jag än i ett lite hårdare stadium än för några dagar sen, jag är lite kantigare och lite misstänksammare mot världen. Det är vad jag ska jobba på att få bort under några veckor framåt. för gamla skyddsmekanismer har en tendens att sitta hårt.  

I övrigt har jag inte blivit upphetsad när jag sett filmen fifty shades of grey, för nu har jag sett den äntligen. Om det var nåt den medförde var det att jag kände mig nere efter den. Bara trasighet och separation med ett och annat smärtsamt piskrapp är inte vad jag kallar upplyftande. Från piskor till resor. I morgon drar jag till Stockholm igen. Det har varit täta tripper dit under en period nu, men den här resan kommer att starta ett nytt äventyr i mitt liv så det är lite spännande ändå. Nu ska jag faktiskt sova tror jag. Stress och långa jobbdagar medför mycket vila och återhämtning när det är helg, vilket i och för sig är lite trist eftersom livet glider förbi medan jag sover. Nåja, balansen kommer väl. Åtminstone är det min plan. I stället för Mr Grey tänker jag nu umgås med Mr Blund.          

Carros dag

Om saker hade varit annorlunda, så hade den här dagen kantats av festligheter. Istället har jag velat skrika åt världen och talat om hur fel allt är. Den 18 mars är nämligen Carros födelsedag och om hon hade varit i livet skulle hon ha firat den storerligen. En av alla saker Carro var bra på, var att ta vara på stunder av glädje och fest. Om hon hade gjort som hon brukade göra hade hon ätit mjölkstuvade makaroner och stekt falukorv, för att under kvällen röja järnet med kompisar. Nu är Carro inte i livet och dagen har inte innehållit några som helst festligheter. För sjunde året är den 18 mars en slitsam dag, som både innebär glädje eftersom det var då hon föddes och samtidigt så mycket sorg för att hon inte är här. Min lilla Carro, jag saknar dig. 

Carro var den typen av människa som går att kalla för konstnärssjäl. Hon följde sina känslor och det gjorde hennes humör också. Det fanns så mycket kreativitet hos henne och det var även såna aktiviteter som fick henne lugn. I vanliga fall var hon ganska rastlös mådde många gånger väldigt dåligt i sin depression, men när hon pysslade försvann tiden för henne och hon kunde sitta hur länge som helst. Carro var också den som kunde städa upp köket eller ge mig fotmassage bara för att jag skulle bli glad. Det gör mig ont att det var en del människor som inte såg bakom hennes dåliga mående och såg den underbara människa hon var. Dom som missade det missade förmånen att känna en stor, modig, ärlig och underbar människa. Jag missade inte den förmånen och det är jag väldigt glad för. Älskade Carro, jag hoppas du njutit av din dag och firat den med din bror. Jag hoppas också att ni vet hur saknade ni är! Om du bara visste vilket tomrum du lämnade efter dig Carro, för det är enormt. Grattis på födelsedagen! Jag älskar dig vet du. Puss och kräm <3

                                         En av dina favoritlåtar Carro, så till Dig på Din dag <3      

Måste inget

Solen skiner och visar därigenom hur såväl fönster som det mesta annat är i behov av puts och fejning. Jag har valt att hantera detta faktum genom att ta med en kaffekopp ut i solen, läst en tidning och gått in igen. Inte in för att städa, utan för att göra ganska lite och samla krafter. Det är ett bra val, alla dessa måsten och bör. De har en tendens att finnas kvar även imorgon och alla dagar därefter med, så varför stressa runt då?

Igår hade jag ett riktigt bra samtal med en människa. Bland annat diskuterade vi glädjen i livet och hur viktig den är. Just nu har det varit svårt att hålla kvar glädjen ett tag, stress har den inverkan. Bara att se hur det ligger till, gör det möjligt att välja. Antingen kan man välja att fortsätta rusa runt eller att stanna upp, välja förhållningssätt och vägriktning och försöka hitta tillbaka till känslan av meningsfullhet och känna glädje. Jag ska försöka välja de sista alternativen. Som sagt det var ett bra samtal. Igår hände nåt mer positivt, jag var på massage och det är väldigt bra för både kropp och själ. Det jag inte gjorde igår, var att vara till kyrkogården. Henrik fyllde ju år, men jag grattade inte honom där. Det gjorde jag i mitt hjärta, från samtliga ställen där jag var igår. Det är inte på kyrkogården han känns som närmast. 

Nu ska jag fortsätta i lugnlunket och i struntandet i alla måsten. Ett bra val och en bra dag helt enkelt.     

Henriks dag

Den 13 mars är Henkes dag, det är det datum han är född. Ett datum som är förknippat med så mycket glädje, men sen några år tillbaka sliter det även i vår sorg. Idag skulle Henke ha fyllt 22 år om han varit i livet. För dem som inte kände Henke kan jag berätta vilken underbar människa han var med sitt genomvänliga sätt, stora tålamod och lite säregna humor. Han värnade om sin familj och var en riktig klippa. Han älskade musik och spelade gärna instrument själv och då helst elbas. Efter att han arbetat under en sommar och tjänat ihop en hel del pengar ville han ha skjuts till Falun, så jag skjutsade honom. Där köpte han sin vita bas, som han döpte till Lina, och en Marshallförstärkare. Därefter såg han ut som han lös i flera dagar, så nöjd var han. En gång när jag skrev på en handlingslapp åt honom att han skulle köpa 1 1,5 liter mjölk, det vill säga en en och en halvliters mjölk, läste Henke elva och en halv liter mjölk. Han köpte det också plus resterande saker som stod på lappen och bar hem från affären. När han kom in hemma fräste han lite surt: varför skulle jag köpa elva och en halv liter mjölk som jag fick bära hem? Jag skrattade och till sist skrattade han också, det har aldrig hänt vare sig innan eller efter den episoden att jag har dragit hem så mycket mjölk i en smäll. Ibland kunde Henke komma in hemma med en blomma eller ett paket te till mig, bara för att göra mig glad. Den sista blomman jag fick av honom var en gul höstglöd och det sista teet var hallonte i lösvikt. Han var nämligen väldigt omtänksam och ville göra andra glada. Henke var även ganska envis när han satt den sidan till och det fanns ingen som kunde ändra honom om han bestämt sig för en sak. Fast han hade hjälp av den sidan också, till exempel bestämde han sig redan i årskurs sju för att han ville gå byggprogrammet i gymnasiet och arbetade därmed upp sina betyg så han kom in på det också. Det gjorde han trots att han led av medelsvår dyslexi. Jag saknar Henke, precis varenda dag saknar jag honom. Jag inte bara saknar honom, jag älskar honom extremt mycket. Så mycket som man bara kan älska sina barn och Henke är ett av mina barn, vart han än är nu. När Henke var liten skrev han på dagis att han skulle bli en pappa när han blev stor. Han borde ha fått vara kvar i livet och fått möjligheten att bli det, för han hade blivit en helt suverän pappa. Han var en suverän son och en underbar människa och idag borde han ha fått fira sin 22-årsdag med sina kompisar. Nu är det inte så och idag känns det väldigt orättvist. Orättvist mot honom. Han hade hela livet framför sig, varför fick han inte leva det? Älskade, underbara och så väldigt saknade son, Grattis på din födelsedag till där du nu är. Fira med din syster, vet att vi önskar att ni båda vore här och kom alltid ihåg hur enormt älskad du är. Min käraste Henkevän, jag älskar dig så väldigt, du fattas mig <3

                                         En låt du lyssnade på ofta, så till Dig Henrik på Din dag

                                                                                 <3

Tung!

Underbar dag & kväll!

Idag har jag arbetat första dagen efter snorträskets invasion i mitt liv. Det var skönt att komma tillbaka till vardagen, även om jag fortfarande är relativt trött i kroppen. Trots det är jag åtminstone piggare än på många dagar och det har dessutom varit en dag med sol. Solsken har en förmåga att få livet att kännas mycket lättare, till och med dammsugaren känns lättare. Åtminstone rent tankemässigt. När jag väl kom in och hade fixat med det jag skulle innan det var dags att dammsuga, hade det börjat skymma. I samband med skymningen fick dammsugaren uppenbarligen tillbaka sin forna tyngd och eftersom det inte finns någon anledning att slita runt på en extra tung dammsugare, blev det ingen dammsugning idag. Istället kommer kvällen att ägnas åt att testa olika sätt att luta ryggen mot soffan, medan jag provläser lite i en bok.. eller ser ett avsnitt av The mentalist. Allting har sin tid, så även rygglut.

Vågor i träsket

Idag har följande inträffat i snorträsket: Jag har orkat plocka ur diskstället och diskat några tallrikar. Slutsstsen av detta enorma framåtskridande rörande utförda handlingar, är att ett tillfrisknande är i antågande. Bara jag får tillbaka lite mer energi ska jag definitivt ägna mig åt vågenrörelser i ren förundran. Det kommer troligen inte att ske idag, men nu finns det åtminstone hopp om att plötsligt händer det. 

Jodå, jag vet & ibland förstår jag

Det är mars och mars innebär födelsedagar. Carro, Camilla och Henke fyller all år i mars. Kanske är det därför världen börjar luta neråt igen, men oavsett vad det beror på så gillar jag det inte. Det är jobbigt att hamna i mörkret, det är ännu jobbigare att ta sig därifrån. Jag vet hur det är. Precis alla dagar, alla minuter och alla sekunder som jag är vaken vet jag att Carro och Henke är borta, men det är bara korta stunder ibland som jag verkligen förstår. Idag förstår jag och det gör som vanligt oerhört ont. Eller ont räcker inte, det sliter upp allt som redan är trasigt och skär sönder allt som på något vis lyckats klara sig lite helt. Idag vill jag skrika rakt ut åt någon, jag vet inte ens till vem, att dom borde ha fått leva. Varför fick inte dom leva? Fast jag kan skrika bäst jag vill, för inget, absolut inget, jag eller någon annan gör kommer att ändra på det faktum att dom är döda och aldrig mer kommer att vara med oss här. Det är just det där lilla ordet, aldrig, som ställer till det. Aldrig någonsin igen är ett helvete att förhålla sig till.

Idag såg jag en bild på en av de katter Carro skaffade tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Carro älskade sina katter, Elvis och Berit hette dom. Hon gjorde till och med julkort med Elvis i tomteluva på. Idag var det just Elvis som var på bild. Till och med det spädde på känslan av orättvisa, samtidigt som jag lite barnsligt tjurigt tänkte: varför valde du bort oss Carro? Fast jag vet att det inte var det hon gjorde. Naturligtvis är det en konsekvens, men jag tror verkligen inte att någon som tar sitt liv egentligen väljer bort sina nära och kära eller egentligen väljer döden. Jag tror att det är ett desperat sätt att försöka lösa det helt oöverstigligt svåra problemet som livet utgör när man mår så dåligt som jag såg Carro göra. Hon var deprimerad, bara deprimerad sa en del. Bara deprimerad är ett underligt sätt att se det, eftersom de flesta som tar sitt liv lider av depression. Min lilla Carro, ingen borde behöva må så dåligt. 

När jag är i det här stadiet irriterar jag mig på mig själv. Jag vill skriva rolig små inlägg, men så ser inte livet ut. Jag kommer aldrig att komma över förlusterna av Carro och Henke, jag kommer alltid att fortsätta sakna dem, vara trasig och rasa ner i den avgrund det innebär att hantera att dom är borta. Därför försöker jag acceptera att så här kommer mitt liv att se ut, jag kommer inte att ha så mycket roligt att skriva eller ens förmågan att se det som är ljust alla dagar och så måste det få vara. Fast just idag vore det en överdrift att påstå att jag nått mitt mål vad gäller acceptans och så måste det också få vara. Positivt med dagen är i alla fall att jag känner mig lite bättre i halsen, även om kroppen fortfarande är helt slut. Äntligen ett steg i rätt riktning vad gäller förkylningen. 

        

Rivstart

Siv <3

Fortfarande härjar detta envisa virus vidare, vilket medför att jag är fortsatt satt ur spel. Mina rörelse går mellan soffan och sängen, ibland även till köket där påfyllnad av alvedon genomförs. Igår insåg jag att den här veckan kommer att spenderas hemma, varför det blev en kontakt med ortens läkarstation och en sjukskrivning. Tydligtvis kan denna förkylning sitta i under fyra veckor, utan att det på nåt vis är onormalt. Vid det här laget har jag accepterat att det är som det är, med den påföljden att tidigare stress över allt jag egentligen borde göra på arbetet lagt sig. I stället har ett resignerat lugn infunnit sig. Det är liksom inte mycket annat att göra än att låta kroppen friskna till och eventuell stress bidrar antagligen inte till att den processen går snabbare.

Rivstart

Fast det har hänt någonting ändå, trots att det är fullkomligt soff- och sängläge som gäller. Under onsdagen flyttade en ny familjemedlem in i vårt hem. Hon heter Siv och är en bedårande liten kattflicka, som än så länge avskyr att det även bor husgudar i detta hus. Det bevisade hon ganska omgående när hon kom innanför dessa väggar genom att klösa sig bort från dessa, i hennes ögon, monstruösa varelser. Klösandet innefattade allt i hennes väg och jag råkade vara i vägen. Det är inte lätt att vara liten och rädd, men himmel vad det sved. Nåväl, nu har hon kommit fram till att det bästa är att med jämna mellanrum jazza förbi där hundarna ligger i nån upp och nervänd U-form samtidigt som hon låter som en trasig fläkt. Inte för att det på nåt vis underlättar deras framtida relation, då hundarna tycker att detta beteende är synnerligen provocerande, utan mestadels för att få möjligheten att kika lite medan hon ändå ser så farlig ut som hon bara kan. Jag iakttar det hela från soffan, medan Emelie ser till att allt sköts på ett snyggt sätt och att det värsta som händer är just fräsandet som far fram och tillbaka med jämna mellanrum. Det och så den rivande starten då som gick över mig. I övrigt är det lugnt, nästan ökenaktigt. Så får det vara också, en del saker går helt enkelt inte att stressa sig igenom eller forcera fram har jag insett. Så därmed ser jag fram emot morgondagen och ytterligare en dag i soffan/sängen.     

Tankemässigt snor

En del saker är sega och den här förkylningen är en av dem. I morse hann jag faktiskt tänka tanken att jag kanske höll på att bli frisk ändå, eftersom ena näsborren var användbar som andningsväg igen. Den tanken höll i sig till dess att jag rörde mig. Frånvaron av kraft uppvägdes av att hela kroppen fortfarande gör ont. I morgon är en ny dag, jag har förhoppningar om att uppvaknandet ska innehålla lite mer än en fungerande näsborre. 

Eftersom förkylningen tvingar mig att ligga blir det inte många knop gjorda här. För att säga som det är råder totalt stiltje, förutom tankemässigt då. Idag har jag till exempel haft stora problem med funderingar kring universum. Dessa kom sig av att jag nyligen läste nån artikel som handlade just om universum. Bland annat togs en jämförelse mellan verkligheten och en Star Wars film upp. I filmen åker ett rymdskepp genom ett meteoritregn och det går mirakulöst nog bra förutom att det blir nån bula på skeppet. Artikeln menade att i verkligheten skulle troligen de allra flesta klara av att köra genom ett meteoritregn helskodda och inte se nåt annat än mörker, eftersom det är så enorma avstånd det handlar om i universum. So far so good, till idag. Idag började jag fundera över vad mörker i universum innebär. Är det kolsvart eller är det lite mer som skymning eller beror det på vart i universum man håller till. Det verkar bero på. Medan jag hunnit få reda på skillnaden mellan sanna och falska meteoriter, vad olberts och Fermis paradox är, har jag även lärt mig att det enligt uträkningar utifrån den kvadratiska avståndslagen går att se sin utsträckta hand framför sig och läsa tidningsrubriker 18 miljarder kilometer från jorden på väg ut i den interstellära rymden. Det är ju strålande, men jag vill veta vart i universum jag kan förvänta mig att glida in i ett totalt mörker om jag av någon anledning skulle förvilla mig ut dit. Det är kontentan av dagen. Jag är fortfarande förkyld på ett manligt (läs gnälligt) vis och jag är fortfarande ungefär lika upplyst om universums kolmörker som ett svart hål. 

När jag väl dör..

Vingar från en vän

Oavsett förkylning eller inte så är natten min tid. Så har det alltid varit. Även om dagarna är underbara, så är det under nätterna jag kan tänka i lugn och ro. Det är då det finns tid och tystnad nog att reflektera och fundera igenom livet och vad som är viktigt. Jag har hunnit med att fundera en hel del, faktiskt både nattetid och i viss mån även dagtid på slutet. Feber ger tydligen vissa förmåner, åtminstone de stunder det inte går att sova trots att det ändå inte finns ork nog för att kliva upp. En sak som slagit mig är att jag tappat bort en del av min glädje och konsten att se det lilla. Om jag ska gradera livet, så är dessa definitivt med på viktiglistan. Utan dem glider livet förbi i någon form av genomlevande som ändå saknar liv och jag vill leva när jag lever. Jag vill uppleva livet och det som är viktigt i det. Den senaste tiden har min energi varit alltför låg och mina arbetsdagar alldeles för långa, ingen av delarna är bra. Jag tycker visserligen om att arbeta, bara det finns en balans. När jag är på arbetet arbetar jag och vilar mig från de tankar jag inte orkar tänka dygnet runt, men det är efter arbetsdagens slut som jag samlar energi och fyller på med viktigheter genom att spendera tid med nära och kära, studera små saker som vattendroppar och istappar, se hundarnas och kattens framfart genom livet, vandra i naturen, titta på stjärnorna, skratta och ibland  till och med genom att städa. Trots alla måsten finns det även andra saker som är väldigt viktiga, kanske viktigast av allt. Det är ungefär det jag funderat över de senaste dagarna, att jag måste få till en balans mellan måste och liv så jag när jag väl dör slipper ångra att jag inte tog mig tiden att leva. 

En del av att leva innefattar att umgås med vänner och idag kom en av mina vänner, Therese, hit med en present. Hon gav mig ett väldigt vackert halsband som var format som änglavingar med en rosenkvarts mellan, samtidigt som hon rakt och ärligt utbrast: "men hur ser du ut? Du är inte särskilt pigg va?" Nej, jag var inte pigg. Däremot blev jag väldigt glad både över påhälsning och present. Detta ska snabbt omvandlas till en insättning på energi i livetkontot som för närvarande är i stort behov av påfyllnad. Det och bäcken som försiktigt har börja porla igen så det hörs in genom det öppna fönstret i mitt sovrum. Åtminstone under natten, när det finns tid och tystnad nog att för att höra den.        

Bruten & förstörd

Om gårdagen innefattade vissa tveksamheter kring vem som bestämmer här, så är de vid det här laget helt borta. Jag är bruten och besegrad, liggandes och förstörd. Kroppen bestämde sig för att dra åt tumskruvarna ytterligare, så nu är det totalt uteslutet att göra nåt. Jag är helt enkelt golvad och det av en förkylning. Välkommen morgondag och måndag, jag kommer att möta dig med sängläge. 

Ring så åker vi!

Fick frukost på säng av Emelie <3

För närvarande går det inte riktigt att avgöra om min kropp och jag samarbetar eller inte. Antagligen är det precis vad vi gör, men det behöver inte betyda att vi är överens. Jag är stressad och skulle behöva arbeta dygnet runt, min kropp svarar med feber och snuva. Den har antagligen rätt, stress i för stora doser är aldrig bra. Trots det går det inte att beskriva min känsla som direkt positiv.

Även Emelie & Rut var lite trött en dag <3

Fast kroppen vinner, jag är förkyld på ett manligt vis och ligger utslagen vid alla temperaturer över 38 grader och i nuläget håller sig tempen relativt stabil kring strax under 39 grader. Med relativt stabil menar jag att den går upp och ner beroende på i vilket stadium alvedonens inverkan är i. Även mitt sovmönster beter sig på samma stabila vis med hänvisning till redan omnämnda inverkan, så just nu, mitt i natten, är jag vaken. Tack och lov för datorer såna här gånger.

Kanellatte på Starbucks

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt något mer än bara arbete. Till exempel har jag fyllt år. Jag har ungefär en önskan när jag fyller år och den är att jag ska få frukost på sängen. Det fick jag också. Emelie hade gått upp hur tidigt som helst och fixat frukost och paket, som hon serverade mig på säng. Det var så mysigt och jag fick en väldigt vacker Willow tree figur i form av en kvinna som släpper iväg en duva och ett vackert hjärta av henne. Sånt är lyx. Jag är lyckligt lottad.

Hotell Pärlan

Efter mysstunden på morgonen var det jobb, mycket och länge och när jag väl slutade orkade jag inte ha kalas i någon större skala. Därför beslutades det snabbt att vi skulle fika hos morsan. Det var Emelie, mamma, pappa och jag. Camilla arbetade och Carros och Henkes stolar gapade lika avskyvärt tomma som de gjort de senaste åren. Trots det var det trevligt att fika tillsammans, men sen var det slut på mitt krut. Jag for hem och somnade ganska omedelbart i soffan med Emelie, som såg på film, bredvid mig. Det i sig gjorde födelsedagen bra, att få somna i soffan med ett av sina barn nära är stort.

Varför springa i affärer när det går att dricka kaffe
på hotellet?

Steg två av den mediumutbildning som jag går för Pehr Trollsveden har också hunnits med. Det var en spännande och relativt intensiv helg. Det är utvecklande att gå dessa kurser. Det spelar egentligen ingen roll vad människor tror eller inte, för leder det inte till nåt annat så leder det till en personlig utveckling som åtminstone inte jag vill vara utan. Fast wow! Nog var det mer än bara personlig utveckling som hände den helgen kan jag tala om.

Kaffe innan bion

En tripp till Stockholm har även det ingått i de senaste dagarnas förehavanden. Jag och Therese begav oss av dit tidigt en tisdagsmorgon. Med tidigt menar jag verkligen tidigt, för herregud så trött jag var när klockan ringde vid fyrasnåret på morgonen. Nåja, steg ett var bil till Mora och därifrån tog vi rälsbuss. Den hann väl ungefär ta sig från stationen, så sov vi och det var välbehövligt.

Hotellfrukost

Det går nog att påstå att vi inte riktigt har samma mönster som många andra i samband med resor till större städer. I ställer för att springa runt på en mängd affärer, satte vi oss lugnt på Starbucks som ligger på stationen och surplade kanellatte i lugn och ro. Därefter tog vi en taxi till det hotell vi skulle bo på. En bekant hade bokat hotellet, så det blev en helt ny upplevelse och vilken upplevelse sen. Det var jättemysigt! Vi checkade in och stannade sedan där ett flertal timmar, sittandes i en soffa medan vi surplade kaffe, skrattade, umgicks med den bekante hotellbokaren och reserverade biobiljetter. Vi vandrade till bion, gick vilse, hann med att äta en suverän middag på ett av alla Jensen böfhouse, drack lite mer kaffe på Waynes coffee vid Hötorget, mötte upp biosällskapet och såg filmen Cirkeln innan vi begav oss till hotellet igen med taxi. En gång vilse alltid vilse, så varför chansa liksom.

Café i Gamla stan

Dagen därpå innefattade suveränt god hotellfrukost, taxiresor, EKG, provtagning, lunch på Jensen Böfhouse, kaffe på ett urmysigt kafé i en källare med valv i Gamla stan, sol, latte på Starbucks och enormt mycket skratt. Under en av taxiresorna blev jag serverad chaufförens historia om att han låg i skilsmässa, betalade bara halva taxiresan eftersom han stängde av taxametern efter halva vägen och fick ofrivilligt hans privata telefonnummer på en lapp med löfte om att han skulle skjutsa mig vart jag ville gratis bara jag ringde honom. Det resulterade i att jag lite smått hysteriskt vände mig till ett annat taxibolag vid resterande taxiresor, samt att Therese skrattade sig nästan fördärvad medan hon frågade hur i hela friden jag lyckades med det. Jag vet inte hur jag lyckades, det jag däremot vet är att det var rätt roande när jag åter surplade kanelkaffe på stationen.

Vackert att vara vilse ibland

Det var även rätt roande att en kvinna kom fram till mig, strök mig över armen och frågade om jag inte hittade dit jag skulle. Det var väl kanske en av de få gånger jag faktiskt lyckades både veta vart jag var och vart jag skulle, så det säger väl en hel del om vilket förvirrat intryck jag måste ge. På rälsbussen hem skrattade vi så de mitt emot drogs med och en erbjöd oss att följa med till Falun, eftersom vi verkade vara ett trevligt umgänge. Under hela Stockholmsvistelsen var vi inte in i en affär, så till vida inte Pressbyrån på stationen räknas. Det finns uppenbarligen roligare saker att göra i Stockholm än att handla, som att sitta på hotellet och dricka kaffe till exempel. Väl hemma hann jag bara på jobbet, så tog kroppen över herraväldet och skickade mig i säng igen. Här ligger jag nu, förkyld på manligt vis och alvedonpåverkad, och fryser.

Kärleksfullt nerbäddad hemma <3

Tur jag har en golf

Söndag med de bästa <3

Tidigare var jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn. Det var en relativt liten grupp med modiga människor, som delade det ingen någonsin vill vara med om. Modiga för att vi vågade lämna ut all den trasighet vi kände, alla de svårigheter vi var i och även den glädje vi lärt oss att ta vara på. Igår läste jag på Facebook om ett av föräldraparen som var en del av den gruppen. För dem var det åttaårsdag sedan de förlorat ett av sina barn. 

Matlagning med Milla <3

När jag läste det insåg jag hur länge det låter med åtta år, eller med sex år som det är sen Carro dog. Jag insåg också att för dem, för mig och antagligen för väldigt många som är i den situationen att de förlorat något eller några av sina barn, så betyder tiden ingenting. Tiden är precis lika oförutsägbar som det mesta annat som hör livet till och år är både en oändlig tid, samtidigt som det inte är någon tid alls. En del av ens medvetande stannar kvar där och då, i alla de olika scenarion som man tvingas vara med i. För en annan del rusar tiden och livet fram och varje sekund är ytterligare en evighet att sakna. Åtta år, så enormt länge och ingen tid alls. Styrka till dem, årsdagarna är hårda dagar att genomleva.  

En dag fick vi vingar

Förutom att fundera över årsdagar så har även de senaste veckorna medfört rörelse. Trots att väldigt mycket tid går åt till att arbeta, har en och annan stund av liv också hunnits med. Till exempel har morsan fyllt år, så då firade vi henne. Hon önskade sig glass, så naturligtvis var det en av sakerna vi gav henne, Camilla, Emelie och jag. Vi har hunnit med att få en ny medlem i familjen, Rut har nämligen äntligen kommit och efter nio dagars boende här kommer hon äntligen relativt bra överensmed hundarna. Det har varit alla hjärtans dag och jag har fått present av Emelie och kaffesällskap av Camilla. Dessutom sken solen samtidigt som det droppade från taken ute, så plötsligt kändes det möjligt med vår igen.

Födelsedag <3

Det har även varit några dagar som har handlat om tänder. Det började med att jag bet ur en väldigt stor bit av en tand, antagligen för att jag biter ihop extremt hårt när jag sover. I min värld är tandläkare farliga varelser, varför jag snabbt bestämde mig för att jag absolut inte tänkte gå till tandläkaren för det. Åtminstone var jag extremt bestämt på det till dagen därpå när det började bulta i nedre delen av käken och Emelie meddelade att jag höll på att bli svullen. 

I fiendeland, dvs hos tandläkaren

Suckande masade jag mig in till den farligaste av avdelningar och sa som det var och naturligtvis fick jag en tid samma dag. Fruktansvärt knäsvag är en liten del av sanningen, men det gick bra. Det gjorde inte ont och det blev inte extremt dyrt. Det värsta med hela upplevelsen var känslan att vara utan tunga några timmar. Ungefär i samma veva som jag fick tillbaka min tunga, tappade Emelie en av sina tänder för att bara en timme senare tappa en till. Båda mjölktänder förstås, men det var verkligen mycket tänder den dagen.

Emelies ena tandtapp <3

Dagarna har även fyllts av kaffesällskap gånger flera, ibland flera per dag. Det är trevligt med kaffesällskap och det är trevligt med vingar. Nämligen fick vi vingar av en av kaffegästerna en dag. Jag har så många underbara människor omkring mig och det är jag väldigt glad och tacksam för. Jag är även väldigt glad och tacksam över Camilla och Emelie. 

Lapp från Emelie <3

Emelie som skriver små lappar till mig som jag får efter jobbet och Camilla som har samma galna humor som jag som jag kan skratta hejdlöst tillsammans med. Mina underbara tjejer. Idag har vi lagat mat tillsammans, Camilla och jag, eller hon lagade mat till henne och mig och jag lagade mat till Emelie med kompis. Det har varit en bra dag, en dag när vi pressat in ett stycke enorm varghund i baksätet på min lilla golf, när trevliga människor kommit hit med ett klösträd och när vi har blandat hundar i olika storlekar med katter, människor och ringande dörrklockor. En galet bra dag med andra ord.

Våran Rut <3   

Städning har även det varit en del av tillvaron. En av dagarna drog jag ut en låda på övervåningen som jag inte öppnat på ett tag. Där låg cd:n med inspelningen av Guitar Boogie när Henke spelar bas och Jens, som dog i samma olycka som Henke, spelar gitarr. När jag såg den stannade tiden igen och jag slungades tillbaka till alla de fastfrusna scener jag har inombords. Framförallt slets det skyddande lock jag ibland lyckas hålla känslorna på plats med bort och all den saknad som jag försöker hålla undan vällde fram. Gud så mycket jag saknar dem. Mina älskade barn. Min underbara Henke som tyckte så mycket om att spela bas. 

Hittade cd:n <3

Jag lyssnade på cd:n gång på gång i ett försök att få honom nära igen. Min älskade son, varför fick inte han leva? Varför, varför? Varför måste två av mina barn slitas bort? Naturligtvis är det inget konstruktivt i att fundera över det, men det hindrar inte att såna tankar kommer. Jag saknar dem, alltid. Det är svårt att vara utan dem, alltid. Jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan två av mina barn resten av mitt liv. Antagligen är det en av förklaringarna till tidens oförutsägbarhet. En dag i taget, i rusande fart fast ändå helt stilla.  

Fylld med känslor av alla slag

Tur & retur

Veckan hittills har innefattat en resa tur och retur till Tierp, jobb & sömn. Som det känns just nu skulle jag kunna sova en månad, men det går inte. Imorgon är det en ny dag och nya möjligheter, dock inte så väldigt många som innefattar att stanna kvar i sängen. Därför tänker jag kravla mig ner under täcket nu och sova allt jag kan tills väckarklockan för oljud igen. Känslan av att vara i nån form av rundgång är för närvarande övervägande. Den och längtan efter sommar, värme och sömn i solen.

Eftertraktad kille

Kokspis är en nödvändighet ibland

Vilken vecka det har varit. The anthem of my life, Here I go again, har snurrat på, men ska jag beskriva veckan i musik kan Shut your mouth, Du lever bara en gång eller refrängen i Stayin alive passa lika bra. Det har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana. En sak som hänt är att jag har tagit ett steg som det var dags att ta i det väldigt privata livet. Även om det var dags betyder det inte att det gick obemärkt förbi, men ibland är vänskap det bästa att landa i och det var åt det hållet klivet togs. Kanske är det vad som legat till grund för mitt synnerligen skiftande humör resterande vecka, för skiftande har det varit. Naturligtvis har mycket av tiden gått åt till arbete, men det har funnits tid och ork till annat också. Onsdagen till exempel innefattade lunch med Majan, eftermiddagsfika på jobbet där en kollega som ska vara barnledig bjöd på fika för att avslutas med After Work. Det var en trevlig dag och kväll med väldigt många skratt och sånt gillas. Torsdagen gick i andlighetens tecken och var en givande dag på ett annat vis. Det gäller att ta för sig av alla livets delar när man kan. Torsdagen var även den dagen jag glömde min väska i en lägenhet där porten var låst när jag skulle hämta den, så jag fick tvinga ut en människa från en pizzeria för att låsa upp. Den dagen hade vi dessutom änglavakt, Emelie och jag. Vi fick sladd på bilen efter Sälenvägen och bilen for okontrollerat över på fel sida av vägen och sen vobblade vi fram och tillbaka i en relativt lång sträcka innan jag äntligen fick stopp på bilen. Hade vi fått möte då hade det nog varit klippt, så vi var rejält tacksamma över att det gick bra. Även om jag var iskallt lugn precis när det hände, var både Emelie och jag lite skakiga efteråt. Förutom det kom jag även fram till en gräns och började agera utifrån det också. Ibland är det bara nog och det var en sån gång. Det är faktiskt rätt skönt att landa i den känslan, det är innan man kommit dit det tär på krafterna. 

En vanlig dag i våra liv -
Skitbra sätt att försöka sova på ;)

Under fredagen slarvade jag bort min väska igen, men lyckade hitta den även denna gång. Emelie hävdade att förvirrad är mitt statiska tillstånd och ibland är jag benägen att hålla med henne. Efter jobbet var det dags att ära Baccus tillsammans med Therese. Det blev en galet rolig kväll och natt. Jag kom hem vid femtiden på lördagsmorgon och kraschade då ganska omedelbart. Det var sen, efter uppvaknandet mer framåt dagen, som jag blev kraftigt påmind om att jag definitivt inte har vanan inne numer att ägna mig åt nattliv på det viset. Jag har varit trött, frusen och haft en idiotisk huvudvärk så gott som hela dagen. Såna dagar älskar jag kokspisen i köket. Nu ska jag ära John Blund igen. Det är faktiskt en riktigt eftertraktad kille varje kväll. 

Känslor, humör och väder - lika skiftande allihop den här veckan

  

Modig med en Rut

Skrattat så mascaran farit all världens väg

Sedan i tisdags har jag sett mig som frisk igen och därmed arbetat. Det vore en lögn att påstå att jag varit pigg, kroppen har alltså inte riktigt samma syn som mig på vad som räknas som frisk. För att fylla på mig själv med positiv energi har jag varvat arbetslivet med att utföra en del av den mer andliga läxan som vi fick på utbildningen med Pehr Trollsveden. Det är spännande och det ger energi. Imorgon ska det bli lite mer läxläsning, men då blir tillsammans med en del av kurskamraterna. Det blir kul att träffa dem och att träna på våra uppgifter. 

Rut

Förutom förkylningar, andlighet och läxor har vi inviterat en ny medlem till familjen. Hon heter Rut och är redo att flytta till oss femte eller sjätte februari. Rut är liten, vit, väldigt söt och en katt. Det ska bli så mysigt och även om jag längtar, så längtar nog Emelie ännu mer. Innan vi ringde på henne sa Emelie: ska vi skaffa katt vill jag att den ska heta Rut om det är en tjej. Jag muttrade något mindre pedagogiskt om att jag vid hennes pappas senaste besök, hade försökt få honom att döpa om sig till det och ägna sig åt städning av mitt hem. Emelie fnös bara åt det och framhärdade med att Rut var ett bra namn. När jag sen ringde till kattens uppfödare, så meddelade de att de brukar kalla den lilla kattbruden för Lill-Rut. Det avgjorde det hela, tydligare än så kan det nästan inte bli. Det är meningen att den katten ska bo med oss. 

Jobbigt att löpa

Husgudsvärlden är än så länge synnerligen omedveten om att vi ska få en ny medlem i vår lilla klan. De har fullt bestyr med annat, som till exempel att Engla löper. Eller det är väl mestadels Engla som därmed har en tydlig fixering vid sina bakre regioner och det har hon på ett nervöst, självcentrerat sätt vilket medför att hon tror att hennes båda kumpaner har samma fixering. Det är bara det att Nova är en tik och Harry är kastrerad, så när Engla gör allt för att få dem att dela hennes intressen svarar de med att springa efter henne och lekbita henne i benen eller kasta en leksaksråtta åt hennes håll. Engla är bedrövad över detta bemötande, ändå hindrar det inte att hela karusellen börjar om och om och om. Just nu är jag inte överdrivet av detta skådespel, utan önskar mestadels att det bara ska vara färdiglöpt så det blir lite lugnt igen. 

Tack för dessa <3

Veckan som gått har även innefattat några trevliga luncher. En hemma hos Camilla med Camilla och två på restaurang med Anette den ena gången och Majan den andra. Det har varit mycket skratt, både tillsammans med andra och helt på egen hand. En av kvällarna lästa jag om översättningar som gått käpprätt åt skogen och skrattade så Emelie hävdade att aldrig mer fick läsa om det. Gud så roligt! Jag har fått en bukett tulpaner av en mycket trevlig kvinna också, så det händer faktiskt en del positiva saker. Nåt som kan kännas som negativt, men egentligen är positivt är att Emelie pratat en del om när Carro och Henke dog och hur hon upplevde det. Det började med att hon tittade på filmen "jag saknar dig" en kväll. Efter den började hon att prata och det har hon gjort under några kvällar efter det. Det är bra att hon pratar om det och bearbetar, samtidigt som det sliter i mig och drar i alla sår. Hon är modig Emelie. Det är inte lätt att prata om, men hon vågar göra det fast det gör henne så ont. Jag är så stolt över henne och över Camilla, båda två har varit med om så mycket och ändå står dom upp och kämpar sig genom livet på ett sätt som bara väldigt modiga människor gör. När jag ser på dem, ser jag styrka genom all deras saknad och trasighet som kommer sig av förlusten av två av deras syskon. Mitt mammahjärta både blöder för och imponeras av dem, mina  två kvarvarande modiga barn.  

Fredagsmys

   

I bra sällskap

Virus och bakterier har uppenbarligen ingen känsla för tid. Jag har inte tid att vara hemma och vara sjuk nu. Kroppens svar på det var att fälla mig med förkylning och feber. Min respons är att snällt inta soffläge, kroppen är liksom svår att ignorera. Så nu ligger jag här på kroppens order medan den jobbar på att sopa bort det som till att börja med framkallat dagens aktivitet. Jag har åtminstone väldigt trevlig säällskap.

En del koftor är inte särskilt snygga

Trött, frusen och med en tjock offerkofta på mig klev jag in i mitt hem efter dagens arbete. Offerkoftan hamnade lite på sned när jag upptäckte att jag har feber. Feber innebär att man får vara matt och oinspirerad. Mitt i all tröttsam matthet upptäckte jag att gården blivit plogad medan jag varit borta. Inte bara den utan jag hade även fått en egen hundpromenadslinga upplogad åt mig. Sånt underlättar livet. Tack!  Nu ska jag förutom offerkoftan även svepa in mig i ett täcke och försöka bli lite varm. Det hinner förhoppningsvis ge med sig lite till imorgon. Over och out.

Extremt ont, Carro..

Carro & Marre

Jag lät slött bilderna på instagram glida förbi mitt blickfång, gillade någon men funderade egentligen ganska mycket på annat. Plötsligt stannade min värld igen, ljudet försvann och det enda jag kunde fokusera på var just bilden som jag bläddrat fram. Min värld rämnade, tårarna började rinna och det kändes återigen som jag fått ett så hårt slag i magen att jag tappade luften och mellangärdet höll på att vända sig ut och in. Där var hon, min älskade underbara Carro med sitt ljusa hår och sina vackra ögon. Plötsligt var det hennes ögon jag mötte och det gjorde så fruktansvärt ont på ett kluvet sätt. När jag inte är beredd, hinner jag inte parera smärtan. Det är såna gånger allt mitt skydd slits undan och min totala trasighet kommer fram. Mitt älskade barn! Jag saknar henne. Jag saknar henne. Jag saknar henne.

Det var Marre, en av Carros vänner, som lagt upp kortet på sig själv tillsammans med Carro. Under stod texten: "Ibland gör saknaden extremt ont. Och då blir jag förbannad på dig. Jag vill ha dig här och inte i himlen förstår du väl!?" Jag vill också ha henne här, jag vill ha Henke här. Dom borde vara här, men det är dom inte. Jag är rädd att dom ska försvinna i glömska hos människor omkring, rädd att dom ska försvinna ur människors medvetande som om dom aldrig funnits. Dom har varit här, dom har varit en del i våra liv, i många människors liv. Därför var smärtan kluven när jag tittade in i hennes ögon på displayen. Hon är ihågkommen, människor minns och saknar. Hon är värd att minnas och att sakna. Henke är det också. Mina barn, mina älskade, saknade barn.  

Emelie reagerade blixtsnabbt, hon uppfattade min förändrade sinnesstämning som bara ett barn som växt upp med förlusten av två storasyskon gör. Det tog henne bara några sekunder att vara framme hos mig, men gånger som igår klarar jag inte ens av närhet. Jag gick sönder och försökte desperat få tag på alla bitar av mig själv, vilket jag inte klarade av om jag samtidigt skulle hitta fram till någon annan. Jag sa som det var, censurerat och städat förklarade jag att jag behövde samla mig lite. Emelie fick se kortet och gick från spänt oroad till avslappnat sorgsen, men det fick henne att förstå varför min värld hade rasat igen. Förståelse lugnar och lugn behövs. I vår värld kan det vara allvarligt, smärtsamt och sönderslitande när någon reagerar med tårar. I vår värld finns minnen av att det som inte kan hända, inte får hända, händer och det medför att lugnad är bra. Jag samlade mig och kramades med Emelie medan vi pratade om kortet, om hur livet har blivit, om Henke och om hur svårt det ibland är att inte överrumplas av känslor. Emelie berättade om hur hon tränar på att klara av att se lastbilen, den som Henke och Jens körde in i när de dog. Den får hennes värld att rämna. Hon är så klok och tänker så rätt min Emelie, modig är hon också för det är inte ens alla vuxna som klarar av att sätta så pricksäkra ord på det som egentligen inte går att prata om. Det var en jobbig kväll, samtidigt som det var så skönt att se att minnena finns där även hos andra och inte bara hos oss.      

Bejaka din inre björn

Naturen har under helgen växlat mellan svenssonliv och extravagant leverne, genom att gå från lite lagom frostvintrigt till att rätt som det var bemöda sig med att täcka världen häromkring i vitt från alla håll och i mängder på ett relativt överdrivet sätt. Snö i all ära, men helgens kvantiteter borde delas upp över tid. Det är tur att mitt ex har tillgång en fyrhjuling med plog och ett stort hjärta, för tack vare det kommer jag att kunna ta mig till jobbet imorgon. Mina planer innan det blev plogat var att bejaka min inre björn och helt enkelt gå i ide. Nu är samtliga såna planer framflyttade och istället ägnade jag lördagen åt halvdvala i bokvärlden och cyberrymdens vindlande domäner. Det kan verka som jag lever ett enkelt liv, men egentligen lever jag i lyx. Naturligtvis är det påstående avhängigt definitionen av lyx. Förutom till exempel utförd plogning ser åtminstone jag hemkörd mat som nåt som innefattas i lyxdefinitionen och lördagen var en sån innefattad dag. Camilla tillsammans med kompisen Anna kom hit med en väldigt god kebab och jag slapp allt vad matlagning innebär. Som sagt, jag lever ett utbrett lyxliv.  

Förutom björnförberedande liv har den här helgen även innefattat en after work tillsammans med suveräna kollegor. Det är härligt att skratta och fredagskvällens after work innehöll mycket av den varan. Det är underbart energipåfyllande med människor som bjuder på sig själv. Även om jag hade en hel del betänkligheter kring att ta bilen och dricka cola som starkaste dryck, fungerade det alldeles utmärkt. Mer energi åt folket helt enkelt. Kvällen medförde även en hel del ny kunskap kring till exempel ved som porr och att stock kan ses på många vis. När jag kommer att ha nytta av denna nyförvärvade kunskap är inte direkt klarlagt, men kunskap är väl alltid bra?!      

Dagen idag har ägnats åt lite bakning och kvalitetsumgänge på hemmaplan. Det har varit en bra helg, en helg som i vanlig ordning rusat förbi så fort att jag nästan inte märkt av den och imorgon är det arbete som gäller igen. Den verkar som det enda konstanta i den synnerligt relativa tiden är farten.

Försäkrat mig om svavel

Ifall någon skulle få för sig att det är enkelt och går fort att fixa med hundförsäkringar över nätet, kan jag meddela att det tar sin lilla tid. Avsätt typ ingen brådska och kör, då hinner man. Nu är det i alla fall fixat, trixat och klart för denna gång och det känns bra. Älskade husgudar ska man vara rädd om. 

I övrigt har vi sett på en film, Emelie och jag, samtidigt som vi knaprade kladdkaka. Det är inte ens i närheten av en diet och det fungerar det med. I alla fall ikväll. Imorgon är en ny dag och den kanske förvånar genom grönsaksjuicer och annat nyttigt. Idag räcker det med kladd och naturligtvis björkaska, kanske lite organiskt svavel och en relativt stor dos c-vitamin. Kakao kan man faktiskt kombinera med rätt mycket och det är bra. Jo, vi har promenerat också. Det trots dagens motstånd till allehanda nyttigheter, men där är det liksom tillbaka på ovanstående. Älskade husgudar ska man vara rädd om. Sovtid ska man också värna om, så det är vad jag ska ägna mig åt nu.  

Tjurigt tjejlyssnande

Jag tjurar över livet och tjejlyssnar på Chandelier av Sia. Genom den låten kommer jag nära Carro igen. När jag lyssnar till orden och tittar på videon är det henne jag hör och ser och jag längtar efter henne. Jag längtar efter Henke. Samtidigt har vardagen dragit igång igen. Vardagen med alla människor som alla har sina liv att leva eller genomleva. Dagar som idag känner jag mig som betraktare, lite vid sidan av och många gånger ganska trött. Jag silar mitt ljus genom dem som jag saknar. Någon annan silar sin verklighet utifrån universums mitt i en illusion av kontroll med fullt fokus på prestige, som i brist på bättre vetande blivit det viktigaste av allt. Åtminstone är det så det ser ut från där jag står. Ytterligare någon låter ljuset lysa genom medmänsklighet och empati och till och med mina lägsta dagar älskar jag att se när de manövrerar sin väg genom livet, samtidigt som jag stör mig på att det inte är det enda jag bryr mig om att se. Kollegorna för respektfulla diskussioner om liv och död, vilket är en del av det arbetet cirkulerar kring. Jag fortsätter att betrakta världen genom mina erfarenheter och utifrån andra bilder. Ordet bårhus nämns och jag tänker på att där har två av mina barn legat. Där, i ett visningsrum bredvid, har jag tagit farväl av dem och för sista gången någonsin strukit över deras hår. Det är vad jag tänker på, medan jag utåt sett skrattar. Det finns inget annat att göra. Jag varken orkar eller vill visa upp den verklighet jag lever i. Jag klarar inte av att hantera den själv, så varför skulle jag tvinga någon annan att göra det. Åtminstone inte så. Inte när jag inte orkar. Det är bättre att försöka hålla ihop, trots att det kostar enorma mängder energi att göra det. Det kostar ännu mer att rasa och försöka kliva upp igen. Så jag står och betraktar världen såna här dagar, ser olika människor och olika perspektiv medan jag silar mitt ljus genom dom som borde vara kvar här och som jag saknar så mycket att jag går sönder om och om igen.

     

Varför så fort?

Avbildad kärlek i ledighet

Vardag. Denna gråtrista klang som bara kan lockas fram av vetskapen om ett skrällande alarm som ringer alldeles för tidigt och alldeles för ofta. Imorgon är det dags igen. Jag uppskattar egentligen att arbeta, jag gillar kontrasterna mellan arbete och ledighet som gör att båda delarna blir lätta att uppskatta. Fast den här gången kom vardagen rusandes i alldeles för hög hastighet och ytterligare några dagars ledigt hade fungerat perfekt. Nu är det inte så och för att tjura på mesta möjliga vis denna tjurbara dag i ledighetens tecken, tänker jag krypa under täcket och se på film med Emelie. Dessa synnerligen okomplicerade sysslor ska dessutom företas i passande klädsel, varför nattlinnet inte ska bytas ut mot mot en mer heltäckande utstyrsel under hela dagen. Det är legitimt att ha såna dagar om syftet är av det högre slaget och våga vägra vardag känns i dag som en tillräckligt högtravande vision. Eller, för att säga som det är, så kommer dagen att ägnas åt försök till ovanstående, men det fungerar också. Så nu bär det av mot soffan, täcket och filmerna i den värdiga utstyrseln av ett nattlinne och raggsockor, för att ägna resterande dag åt att vörda ledighet.

Älskade ledighet - hjärtlig dag i naturen