Svinbra vecka - en resumé

För att få lite perspektiv på om något överhuvudtaget har hänt under den här veckan, från lördag 2012-03-03 till lördag 2012-03-10, bestämde jag mig för att göra en resumé helt enkelt.

Lördag 2012-03-03
Dagen började med att Camilla kom upp och väckte mig på ett alldeles underbart sätt för att höra efter om jag ville komma ner och äta frukost. När jag släntrade ner för trappan utbrast Camilla: - ser du mamma, vilken helt underbar dag! Kan man bli annat än på gott humör då? Därefter frukost tillsammans med Camilla och Eve, efter en stund anslöt sig även Johanna till oss. Efter frukosten startade dessa tre tjejer en revolt mot världens fulhet, eller i alla fall mot det som är fult i världen. Den bestod i inköp av enorma asfaltskritor och såpbubblor. En stor del asfal dekorerades därefter av dessa tre levnadskonstnärer, som dessutom verkade mycket nöjd med inledningen av dagen.

Därefter planeras fortsättningen på denna strålande dag. Efter en del idéer hit och dit bestämdes det att vi skulle åka till Toves föräldrar som är bosatta cirka 7 mil från vår ort och hälsa på. Vi fick ta två bilar för att alla skulle kunna åka med, men det var helt ok. Kalasroligt att få träffa dem, det var obeskrivligt länge sen det inträffade, så ett enorm bra initiativ av tjejerna.

Väl framme serverades fika, naturligtvis med en ansenlig mängd kaffe. Underbart!
 

Kan väl informera om att vi även fick med oss en enorm bur hem. Trots att dagen var alldeles strålande trevlig, var energin som bortblåst vid hemkomsten, så en lugn hemmakväll var vad som stod på menyn. En lugn hemmakväll med middagsservice. Camilla och Eve gjorde suveränt god mat, fläskytterfilé, potatis och sås. Det var en lyxig avslutning på dagen!

Söndag 2012-03-04Dagen började lugnt och avslappnat. Kaffe ingick naturligtvis, men det var väl det mest energirika som hände till att börja med. Eftermiddagen innebar påhälsning hos familjen Lilla Blad. Där serverades förutom kaffe även kombinerad lunch/middag. Supergott! Ännu en dag med maten serverad, kan nästan inte bli bättre.
 

Kvällen innebar byte av vistelseort för Stormästarn. Ja just det ja, Stormästarn har ju inte blivit presenterad än. Det är ett svin, svin som i marsvin då, som vi lånade med hem från en väninna för nästan två veckor sen. En alldeles förtjusande liten varelse som älskar gurka. Nåväl, han fick då så klart flytta in i den enorma bur vi fått med oss hem från Toves föräldrar, vilket han verkade tycka var en rätt okej idé.

 

Måndag 2012-03-05

En typisk måndagsmorgon inledde den nya veckan. Morgonbestyr, frukost och skjutsa Emelie till skolan. Sen var det bara att åka hem och krascha. Ställde klockan på 12.55, för att komma upp i tid för att hämta Emelie efter skolan. Klev dock upp lite tidigare för att fika med Camilla, som kom med den alldeles utomordentligt bra idén att åka till en ort cirka sju mil bort för att inhandla en liten svinkompis till Stormästarn. Så fick det bli. Efter hämtningen av Emelie, precis när vi var på väg, kom mormor insvassandes. Naturligtvis kastade vi in henne också i bilen för lite svinaktiga affärer. Sen begav vi oss av, Camilla, Emelie, Eve, mormor och jag, på biltur i solskenet.
 

Väl framme på djuraffären visade det sig att av tre marsvinshonor tyckte Camilla och Emelie om varsin av dessa och jag vägrade att lämna det tredje, så istället för ett svin kom det sig att vi köpte tre. Tänk hur det är, en del svin är man beredda att betala för medan man är beredd att betala för att bli av med andra. Hm.. Nåja, förutom svinerierna i djuraffären blev det en liten sväng in på Kapp Ahl och naturligtvis även MC Donalds.

 När vi så småningom entrade hemmets lugna vrå installerades de små svindamerna hos Stormästarn, men eftersom han är av manligt kön och därför mindre pålitlig tillsammans med små damer fick vi lov att ta gallret till hans gamla bur och ställa inne i den nya. Väl inburade i den mindre buren fick sen de svinaktigt söta små damerna bekanta sig med herr Stormästare. Han blev svinglad! Sprang fram till dem och pep i glädjeyra. Det gjorde nästan Emelie också, eller pep är nog fel ord, men hon babblade oavbrutet och glädjestrålande resten av kvällen. Ett svinbra köp med andra ord. Även husgudarna tyckte att det var intressant med de nya familjemedlemmarna. Eftersom vi ställt en skiva för dörren in till Emelies rum där svinen är, behövde de klättra så högt upp de kunde för att se. Det högsta de hade att tillgå för närvarande var Eve.

Tisdag 2012-03-06

Dagen hade samma inledning som måndagen, dvs. upp och fixa med Emelie, skjutsa henne till skolan och krascha. En skillnad var dock att Camilla hämtade Emelie efter skolan, medan jag fikade med Eve och prästen. Eftersom mina husgudar, Harry och Nova, alltid vill vara medelpunkten ser de naturligtvis till att bli det också. Den här dagen framförallt genom en gemensam attack av Eve, som sen övergick i mys vid köksbordet. När prästen for påbörjade jag mission impossible som det kändes, med andra ord började jag ta itu med disken. Turligt nog kom mitt psykbryt på besök, så en välbehövlig uppladdning av koffein inför fortsatt diskande blev därmed möjlig. Det är helt otroligt att en disk kan ta över ens hem och verka svälla till och med under tiden man diskar. Det visade sig i alla fall att diskbänken inte sett det sista av omvärlden, utan disken tog till sist slut precis som jag. Eftersom min energi inte direkt är tillräcklig för en dags aktiviteter, så var den slut efter disken. Jag rasade så klart ner några pinnhål igen och tappade tilltron till livet och världen en stund. Eller snarare under resten av kvällen och natten. En viss ljusning medförde dock Makokos besök. Makoko är en bedårande valp som Camillas kompis äger. Emelie formligen avgudar den lilla damen och jag måste erkänna att även jag är väldigt betagen. Hon kom då alltså under kvällen och hälsade på under några timmar. En mycket pussvänlig liten varelse, med en energi som inte går av för hackor.

Onsdag 2012-03-07

Som de flesta veckodagar gick jag upp med Emelie, skjutsade henne till skolan och for hem och kraschade. Jag hade fortfarande inte klättrat upp efter tisdagens ras, så till en början trodde jag inte att dagen skulle bli mycket att hurra för. Men det vände. Camilla hämtade Emelie efter skolan och när de kom hem inhämtades även posten. Emelie hade fått ett litet paket, dessutom adresserat till unga fröken. Hon blev himla glad. Paketet innehöll en badmössa i form av en haj, en lejonsmurf, glitterkonfetti och ett brev. Emelie blev på ett strålande humör och Camilla var redan sitt allra ljusaste jag, så det gick helt enkelt inte annat än att dras med. Jag masade mig därmed upp ur sängen och följde med mina mest älskade ner för fika. Dagen till ära dök även min granne och vän upp för kaffesurplande och babbel. Var en väldigt trevlig nystart på dagen. Medan vi satt där och njöt av livet kom en lastbil inkörandes på gården. Emelies nya madrass med tillhörande bäddmadrass visade sig bli levererad. Vi lät den stå i hallen en stund, medan ännu mer flytande gudomlighet inmundigades (kaffe så klart).

 

Där och då, mitt i allt kaffedrickande, bestämde vi oss för att ta en tur till ortens Ta till vara. En dusch och flertalet kaffekoppar senare begav vi oss iväg. För att egentligen inte behöva något, blev jag barnsligt glad över att hitta en gammal tvättbräda och ett gammalt skrivbord. Båda dessa inhandlades, men vi fick bara med oss tvättbrädan hem. Det gjorde inget. Bara vetskapen om dessa inköp var nog för att energin skulle öka något. Väl hemma började Emelie och jag därför med att städa åt de små svinen, städa Emelies rum och ta in nya madrassen. Vi möblerade om åt henne också och hon blev väldigt nöjd, vilket förtydligades än mer genom att hon förtjust sa: - Åh, det är som att komma till himmelriket! Kul! Vi avbröt bara våra förehavanden för att fika med två av familjen Lilla Blads medlemmar, som kom indundrandes genom dörren. Med rummet och svinburen klar bestämde vi oss för att chokladbollsbakning var vad som skulle göra en bra kväll till en awesome kväll. Vi avnjöt nöjt dessa i Emelies rum medan vi spelade fia med knuff. En mycket trevlig dag och kväll minsann.

Torsdag 2012-03-08

Det här var veckans allra värsta morgon visade det sig. Efter en natt med alldeles för lite sömn, tålde jag inga ljud och humöret var allt utom bra. Emelie var inte imponerad över morgonen, men fann sig tålmodigt i att jag inte var talvänlig. Efter att jag skjutsat Emelie till skolan var det bara att bege sig på blodtryckstagning. Det hade sjunkit och var inte skyhögt, men heller inte jättebra. Spelade ingen roll, jag tyckte det var bra att det går åt rätt håll. Därefter for jag hem och kraschade handlöst med löfte från Camilla om att hämta Emelie. Ingen klocka behövde därför ställas, utan sömn var det enda jag behövde fokusera på. Och det gjorde jag också, jag sov som en stock medan Emelie umgicks med svinen och Camilla och följde Camilla på träning. När jag väl klev upp fikade Emelie och jag, sen kom hennes pappa för att hämta henne inför helgens vistelse hos honom. Kvällen avslutades med att jag blev bjuden på hämtmat. Det var trevligt och gott, så trots en dålig början av dagen fick den ett ganska okej slut.

Fredag 2012-03-09

Jag vaknade vid 13-tiden av ett sms från grannen (dvs. Tove), med en inbjudan på frunch i form av paj. Både Camilla och jag vandrade nöjda över en sån start på dagen över till grannarna, naturligtvis i sällskap av de berömda husgudarna. Det var en suveränt god paj, dessutom och naturligtvis i kombination med kaffe. Vad mer kan man begära av en nyvaken fredag? Efter en stund kom även Johanna hem och åt även hon. Camilla och Eve började kolla på film. Husguden Harry såg Camillas sittande i soffan enbart som en service till för honom. Det var helt självklart att en av "mattorna" i huset begrep att han behövde ett huvudstöd. Något annan anledning kunde det helt enkelt inte finnas för henne att sätta sig där Harry behövde.

Efter frunchen var det hem och vila som gällde, med uppgjord plan om återträff lite senare. Camilla drog iväg och tränade tillsammans med Eve, efter träningen kom hon hem med hälsning från Tove om att vi var bjudna på middag framåt kvällningen. Totalt underbart. Så framåt kvällningen gick vi över till våra kära grannar igen. Middagen bestod av fläskfilé, potatisgratäng, haricots verts med bacon och haluomi samt sås. SÅ himla gott! All cred till kocken. Tove och jag drack även ett eller två glas vin, medan Camilla och Eve lånade bilen och drog iväg på egna äventyr. En riktigt, riktigt trevlig kväll!!

Lördag 2012-03-10

Det är helt obegripligt hur dåligt man kan må av ett par glas vin!! Dagen till ära är jag synnerligen beredd att skriva på nykterhetsrörelsens samtliga manifest. Eller vänta nu.. Det kan ju faktiskt vara en kombination med min totala energibrist som sammantaget lett till detta eländes mående. Nåja, det var det väl värt antar jag. I vilket fall som helst har dagen sovits bort. Det är straffet man får ta av en sen, men trevlig kväll. Väl på benen stärkte jag mig med kaffe i Toves sällskap. Vi satt här vid köksbordet hemma hos oss och tyckte att dagen allt kunde vara bättre. Inget blir bättre än man gör det, så vi bestämde med Camilla och Eve att vi skulle ta en pizza och filmkväll. Så en dusch och en filmhyrning (som var mitt och Toves uppdrag) senare, satt vi samlade uppe i Toves vardagsrum och åt pizza (Camillas och Eves uppdrag) och kollade på film. Var en väldigt mysig kväll. Vi såg två filmer, jag saknar dig och flickan från ovan. Jag saknar dig var himla bra och himla sorglig, så samtliga församlade utom husgudarna grät. Harry tog det hela med ro och somnade på min nacke, helt enkelt för att vara nära och för att han kunde. Goding! Efter filmkvällen var det inte mycket annat att göra än att traska hem, skriva dessa ord och sen blir det säng.

Resumén av veckan blir väl således: det har inte hänt särskilt stora saker, men det som har hänt har varit trevligt, mysigt och helt igenom bra. Trots att inga storslagna saker hänt, har det såväl gett som tagit energi. Nu är dock energinivån farligt låg och jag ser utslagen fram emot att få sova igen.

 Husgudarna får porträttera den trötthet som en veckas aktiviteter kan ge. Med dessa bilder säger jag godnatt för idag.

Risk för självmord!

I foldern ”Att prata om självmord är ett skydd för livet” läste jag under kvällen om riskfaktorer och varningssignaler som är kopplade till självmord. Några riskfaktorer som nämndes var:

• Förlust av närstående, en relation, arbete, status eller pengar
• En större besvikelse som kränkning, utebliven befordran eller mobbning
• Sjukdom såsom depression, psykoser, allvarliga kroppsliga sjukdomar, missbruk.

 Varningssignaler som nämndes var:

• Ett förändrat beteende t.ex. som lynnighet, ledsenhet, tillbakadragenhet, tal om hopplöshet, en känsla av att vara värdelös eller hjälplös, uttryckta tankar om döden, tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar.
• Riskfyllt och självdestruktivt beteende.
• Ibland kan en självmordsnära person upplevas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på det a då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Så blev jag då sittandes här i natten och funderade tillbaka på Carros resa genom livet. Med hennes alla brutna relationer, brustna förhoppningar om hjälp, en skolgång som mer kan beskrivas som en misslyckandeplan uppsatt av skolan, soc inblandning som enbart förvärrade hela situationen och innebar fler brutna relationer, barn och ungdomspsykiatrin som brast radikalt (vilket socialstyrelsen även gav reprimander för efter Carros död) och en utvecklad svår depression, känns det inte särskilt svårt att hitta riskfaktorer. Även alla punkter gällande varningssignaler uppfylldes, men det förstod jag inte då. Jo jag förstod att hon inte mådde bra, men inte riktigt omfattningen av det. Carro kände sig hjälplös, ledsen och var ibland även väldigt lynnig. Hon var även väldigt självdestruktiv och skar sig, drack mycket alkohol och gjorde sig själv illa på fler vis som jag inte vill lämna ut här. Carro är inte här och kan värna om sin integritet, så jag tycker att jag ska behandla henne och det liv hon levde respektfullt genom att inte lämna ut henne totalt. Cirka en månad innan hon avslutade sitt liv drog sig Carro undan mig och resten av familjen genom att helt sonika dra iväg till en kvinna cirka en mil från vår bostad. Det var inte heller det något jag reagerade på, precis som jag inte uppfattade faran i att hon var så lugn, tom. harmonisk sista gången hon var hem för alltid. Jag missade det totalt, jag hade helt enkelt inte kunskap nog om att lugn harmoni kunde vara ett tecken på att beslutet att ta sitt liv var taget. I stället kände jag mig för första gången på väldigt många år lugn, tom. lycklig en kort stund. Nu är jag mest uppgiven och arg. Beror det på vart i landet man bor för möjligheten att få rätt vård, bra skoltid och ett soc som inte bara släpper när det är som jobbigast? Hur det nu än är spelar det ingen roll längre hur arg jag känner mig på skolan, psykiatrin eller Soc Carro är likväl död och borta föralltid. F-n! Jag önskar så att hon var här, hon och Henke så vi alla var samlade igen. Mina älskade barn! Jag saknar dem helt enkelt radikalt mycket.

Bloglovin

Hux flux efter att jag bestämt mig för att följa en blogg genom nåt som tydligen heter bloglovin, befann jag mig på en sida med stränga order om vad jag skulle göra. Bland annat var informationen att jag skulle klistra in nedanstående länk i ett inlägg i min blogg. Lydig som jag är (ibland) gjorde jag naturligtvis som det stod. Vad som händer härnäst återstår att se. Nu ska jag i alla fall ägna mig åt att läsa lite i bloggen jag be´stämt mig för att följa.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3769691/life-as-i-know-it?claim=6emhjb239dw">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Sövande kanske

En bra dag till ända och snart en dryg natt också. Förhoppningsvis är det strax sista rycket innan natten kanske äntligen övergår i sömn. Hur trött som helst, men ändå klarvaken. I ett sista försök att muta nattugglan inombords att inse morgondagens obefintliga medvetenhet vid fortsatt nattvak, lockade jag med en varm dusch. Den inre nattugglan noterade ansträngningen utan större entusiasm eller tecken på samarbetsvilja. För att göra ett sista försök att förändra situationen tänker jag ägna fortsatt vakentid åt lugnande tedyrkan.

Notering inför morgondagen:

• Lokalisera offknappen och förbered avstängning inför kommande natt.
• Inse att punkt ett enbart kommer att vara möjlig under förutsättning att onknappen är automatiserad.
• Förbli hoppfullt entusiastisk inför framtida förändrade sömnvanor.

 Over and out!

Snuttifierad idioti!

 Snuttifiering. Första gången jag hörde ordet var på en konferens i Stockholm för några år sedan. Jag tyckte ordet var alldeles bedårande och underbart gulligt. Det var inte förrän jag satt på rälsbussen på väg hem igen, som ordets innebörd sjönk in i mitt medvetande. I samma ögonblick som jag begrep att snuttifiera är detsamma som att förlora helhetssynen till följd av att man delar upp en helhet i små snuttar eller helt enkelt förenklar saker och ting på ett inte alldeles fördelaktigt sätt, förlorade ordet stor del av sin tidigare glans. Trots det kan jag än idag inte helt och hållet låta bli att tycka att själva klangen i ordet har en viss charm. Det vill säga alla gånger utom när jag själv står öga mot öga med den snuttifierade verkligheten, idag i form av ett snuttifierat tankesätt. Enligt mitt synnerligen partiska synsätt, var inte jag den snuttifierande länken dagen till ära. I alla fall inte till att börja med.

Snuttifieringen ramlade över mig helt oförutsett och under en av dagens dalgångar. Irriterad över det faktum att en del tydligen helt hänsynslöst tar sig tolkningsföreträde framför alla andra, tog jag fram stora nuharjagminsannfåttnog-kappan och svepte kränkt in mig i den. Tack och lov tog det inte allt för lång stund innan det trista i denna utstyrsel gick upp för mig och jag återigen kom ihåg att jag ju har ett val. Medan jag förläget krängde av mig nämnda kappa, svepte Sören Kierkegaards tankar om att leva innerligt återigen in i mitt medvetande. Enligt hans sätt att se kan en människa ta sig igenom tre stadier i livet. Det första stadiet, det s.k. sinnliga stadiet, är materiellt och innebär att vi samlar på saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Det andra stadiet som är det innerliga stadiet, är när vi är närvarande i oss själva, tränar oss på att uppfatta vår egen vilja, vågar göra våra egna val, handlar efter vår inre röst, lär känna oss själva, hittar vår egen sanning genom att titta in i oss själva och lever efter den istället för hur vi tror att vi borde leva och sist men inte minst omfattar det även hur vi förhåller oss till andra. I det sista stadiet – det andliga – ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, det s.k. alltet.

Helt otroligt! Upptäckten av att jag, istället för att ta hand om mig själv och mitt mående, hade snuttifierat min egen verklighet på grund av någon annans sätt att ge uttryck för sina tankar smackade in i min hjärna samtidigt som stora röda varningslampor började blinka och högljudda sirener vilt började tjuta innanför min pannlob. Så klart! Av gammal vana hade jag utan att reflektera tagit förgivet att det låg någon form av sanning i den andres sätt att se på världen, känt skuldkänslor över att jag någonstans ifrågasatt det och därför tagit mer hänsyn till den personen före mig själv. Naturligtvis fick det mig att känna mig irriterad! Självklart går det inte att bara ta över någon annans tankar, uppfattningar och idéer och se dem som sanna om de inte någonstans överensstämmer med den egna inre sanningen, utan reaktion! Det fanns bara ett att göra. Jag kunde nästan känna hur min pannlob vibrerade av tjuten från min inre nödbroms när jag lät livet sakta ner lite och gav mig själv möjlighet att ärligt fundera över situationen. Jag var inte irriterad över den andre personens snuttifierade tankesätt, jag var irriterad över att jag glömt att lyssna på mig själv och därigenom inte heller klarat av att välja hur jag skulle förhålla mig till det hela! Helt enkelt, så var jag irriterad över att stå öga mot öga med den snuttifierade verkligheten och dessutom vara länken till den.

Allt som behövdes var lite tid. Tid att inse att jag inte delade presenterat tankesätt, att jag kunde välja förhållningssätt och dessutom fundera över vad jag själv ansåg var sant i situationen och vad jag ville. En kort stund hade jag alltså stått där i en kappa som inte på något vis var klädsam och glömt bort att ta hänsyn till vad jag vill ha ut av livet, vad jag längtar efter och hur jag vill ha saker och ting. Jag hade till och med glömt bort att det bara är jag som kan välja vilka steg jag vill ta för att nå dit jag vill. Efter denna insikt fylldes jag åter med tillit till att vara på rätt väg och att jag har förmågan att även fortsättningsvis välja åt vilket håll jag ska gå, för att hålla mig till det som är det rätta för mig. Enda kruxet är väl att komma ihåg vad det är jag vill och att använda mitt omdöme för att välja det jag känner mig bekväm med.

Med detta utrett tänker jag förnöjt krypa till sängs, trots att frasen ” Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.” tyst klingar i mitt bakhuvud. Nåja, till och med frågan om vem jag egentligen argumenterade med idag får pinsamt nog anses nedlagd vid det här laget. Finns bara ett att göra. I rest my case.

High five

Gonatt gott folk

Måndagmorgon

Måndagsmorgon och kaffet har runnit och fortsätter att rinna i strida strömmar nerför min strupe. Vad skulle livet vara utan denna gudomliga dryck? De senaste dagarna har innefattat en del insikter. De låter små, men är i min värld stora. Jag beskriver dem bara extremt kortfattat och i en rätt inlindad version.

Insikt 1: har skett i kombination av meditationskurs och samtalskontakt. Har insett hur otroligt mycket jag har arbetat med mig själv under de senaste åren, mer än jag kanske hade hunnit med att göra under hela mitt liv om verkligheten varit annorlunda. Var stort att inse, verkligen förstå, att jag har tagit större steg än jag trodde skulle va möjligt i min personliga utveckling och uppnått en del insikter som jag tidigare bara läst om i böcker. Nu är jag där själv och för mig är det stort.

Insikt 2: genom en dröm förstod jag något om mig själv och vikten av att inte trycka ner rädslor eller att döma andra för deras sätt vara eller att hantera sina rädslor. När allt kommer omkring har jag bara gått i mina skor, aldrig i någon annans, och kan därför inte heller veta vad som är rätt eller fel sätt att reagera, agera, bearbeta osv. för andra. Nä, fram för mer öppenhet i sinnet helt enkelt och att bearbeta rädslor som verkar vara så stora att det är bäst att försöka hålla dem i schakt.

Insikt 3: Återigen, vikten av att göra upp en plan eller åtminstone sätta upp vissa livsregler för sitt liv som hjälper en att hålla fokus på det viktiga i livet och att gå genom livet levandes, släppa onödig kontroll, inse att man inte äger något, göra det bästa man kan för sig själv och för andra och låta de omkring en växa och ta ansvar för sitt växande och inse att man inte är oumbärlig.
 

Kan tyckas som självklarheter och det är det väl egentligen oxå, men i min värld var det stort att inse att dessa självklarheter ramlat ändå ner i hjärtroten och blivit en del av vad jag faktiskt verkligen tror på och lever efter. Under bara en kort tid nu har det hänt saker i mitt liv, så roll efter roll skalas av mig och det som blir kvar är rätt och slätt jag, kärnan av mig. Stora steg i en liten människas liv. Nu lär det inte bli många steg till utan mer kaffe, så mot vattenkokaren och kaffepulvret helt enkelt.

Låååååångt inlägg..

..nogrannt förvarat innanför pannbenet, färdigt för publicering, men dock inte under kvällen/natten. Istället ägnar jag min sista vakna stund för dagen åt söta onyttigheter som är bra för själen, umgänge, svinaktiga funderingar (förklarar sen), husgudarnas välkomna närhet och argumentation på mindre avancerad nivå rörande oviktigheter som jobb och liknande.

Kan väl åtminstone säga att jag har haft några intressanta dagar. Kanske inte särskilt händelserika egentligen, men väldigt utvecklande. Och det har varit sol!!

...

 

Mr Murphy är statistiskt sett en idiot

Under 2008 bodde det nästan 9,3 miljoner människor i Sverige. Av dem dog 91 542 personer under året (dvs. knappt 1 %), varav 1170 (1,3 %) genom självmord. Det var bara 315 av de 1170 personerna som tog sitt liv som var kvinnor (knappt 27 % av de 1,3 %). Av samtliga personer som begick självmord under 2008 var det enbart 140 (12 % av de 1,3 %) av dem som var mellan 0-24 år och av dem var det bara 44 (31 % av de 12 %) som var kvinnor. Under 2010 var det drygt 9,4 miljoner människor som bodde i Sverige. Av dem dog 90 519 personer under året (dvs. fortfarande knappt 1 %), varav 287 (0,3 %)[*] personer i trafikolyckor och av dem var det bara 44 personer som var passagerare (15 % av 0,3 %). Av samtliga personer som dog i trafikolyckor under 2010 var det enbart 21 (7 % av 0,3 %) av dem som var mellan 0-17 år (källor: SCB, Socialstyrelsen, Statistikcentralen samt Trafikverket).

Min dotter Carro var 18 år när hon tog livet av sig 2008 och Henke, min son, var 17 år när han som passagerare dog i en trafikolycka 2010. Det vill säga att Carro var en av de 31 % av 12 % som ingick i en grupp på 1,3 % av en ursprunglig grupp på knappt 1 % som dog under 2008, och Henke var såväl en av de 7 % som en av de 15 % som ingick i en grupp på 0,3 % av en ursprunglig grupp på knappt 1 % som dog under 2010. När jag ser all denna statistik tycker jag att sannolikheten borde vara minimal för att min Carro och min Henke utgör en del av den, det borde helt enkelt vara en statistiskt omöjlighet. För det kan inte vara särskilt sannolikt att två barn ur samma familj dör av två helt olika orsaker, vid två helt olika tidpunkter helt oberoende av varandra. Kan det ens anses som statistiskt möjligt eller överhuvudtaget sannolikheten att två barn i åldrarna 17-18 år från samma familj ska ingå i den typen av statistik, dessutom inom loppet av två år? Men när allt kommer omkring har statistiken lika liten betydelse som alltid. Det spelar ingen roll hur statistiskt omöjligt eller helt osannolikt det är, Carro och Henke är döda och hur jag än vrider på all statistik i världen så ändrar det ingenting.

Det jag däremot med största sannolikhet och antagligen en hundraprocentig riktighet kan säga, är att jag och herr Murphy ytterst sällan spelar i samma lag och att det till och med verkar finnas statistiskt fog för det påståendet. Dessutom är det helt klart att Mr Murphy inte är klok på något vis, inte ens statistiskt. Frågan är dock om Mr Murphy är en pseudonym för Gud och att hon på nåt osannolikt vis genomför nån statistiskt helt oriktig plan som i själva verket är universellt genial? I vilket fall som helst är det iså fall inte särskilt tydligt i mitt mikrokosmos.

---

[*] För att stryka eventuella vänner av ordning medhårs ska jag snabbt tillägga att under 2010 tog Trafikverket beslutet att exkludera de som begår självmord i trafiken ur olycksstatistiken, varför det officiella antalet döda i trafiken avrundats till 270 personer under aktuellt år.

Jag är rik

Fattig eller Rik?

Det här är berättelsen om en mycket rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. Pappan och sonen tillbringade därför ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods. När de återvände efter besöket frågade pappan:

"Förstår du nu vad fattigdom innebär?"

"Ja, det gör jag", svarade sonen."

"Kan du då beskriva skillnaden mellan vårt liv och deras", bad pappan.

"Vi har bara en hund, men de har fyra. Vi har bara en liten pool på gården, men de har en hel sjö. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, men de ser hela stjärnhimlen. Vi har en massa betjänter, men de hjälper andra. Vi har stängsel runt hela vår gård, men de har vänner som skyddar dem.

Jag som trodde att vi var rika och de fattiga."

Som sjukskriven händer det ofta, för att inte säga alltid, att pengarna inte räcker till längre. Det som kommer in täcker helt enkelt inte det som ska ut. Innan jag var sjukskriven tänkte jag aldrig att jag inte skulle ta ett lån eller låta bli att köpa nåt ifall något av mina barn skulle avlida och jag inte skulle klara av att arbeta. Så jag har t.ex. ett billån och ett medlemslån. Så har jag alla mina andra utgifter som hyra, el, ja kort och gott, jag har såna utgifter som de flesta har. I dag fick jag svar från den försäkring som ingick i mitt medlemslån, den som är tänkt att täcka upp om man inte får in sin inkomst som man ska. Som med mycket annat fanns det ett kryphål och försäkringsbolaget meddelade frankt att försäkringen tyvärr inte kunde anses gällande i mitt fall. Under några minuter vandrade jag runt i mitt kök och vred mina händer och kände mig rätt orolig, eller snarare panikslagen, över min ekonomiska situation.

Så började solen skina över banvallen igen (Vårt hus ligger nämligen bredvid ortens tidigare tågstation, därav banvallen), i alla fall i mitt sinne. Min yngsta dotter hade tydligen tillsammans med min nära väninna Tove:s dotter bakat brownies i all hemlighet och jag var nu inbjuden på en fikastund med dessa två underbara tjejer. Jag blev bjuden på kaffe, nybakade och väldigt goda brownies och en kort inblick i deras tankevärld under fikasamtalet. När jag satt där och njöt av situationen och fikat kom jag ihåg hur otroligt rik jag ändå är trots allt. Jag har dessa båda underbara tjejer nära mig, jag har en äldre dotter nära mig som jag dessutom fått ha kvalitetstid tillsammans med tidigare under dagen, jag har underbara vänner som jag kan räkna med i vått och torrt, jag har mina föräldrar i närheten, mina syskon i livet, mina hundar alias husgudar och jag har så väldigt många helt otroliga och suveräna människor omkring mig. Så i en för närvarande ödmjuk känsla inför att rikedom egentligen inte sitter i pengar eller ägodelar, kom jag ihåg ovanstående berättelse jag har läst. Tyckte den kändes passande en dag som denna helt enkelt.

 

Förunderliga dagar, kvällar & människor

Måndagen innebar uppvaknande till min nära väns speciella sms-signal. Morgonen var inte direkt morgon längre, men vad gjorde väl det? Solen sken och min nära vän var även hon nyvaken och frukostsugen. Sms:et innehöll information om att hon var på väg till mig efter en liten omväg förbi ett av samhällets caféer för anskaffandet av suveränt goda mackor. Kombinationen frukostservering och klokt, mycket trevligt umgänge är en mycket bra start på en vecka. Senare under dagen ramlade en annan nära vän in i mitt hem. Hennes mission bestod i en enorm arkeologisk expedition alà hitta lämningar av tidigare befintlig diskbänk. Hon är en duktig arkeolog, för diskbänken återfanns och restaurerades till ursprungligt skick. Storartad insats.

Tisdagens eskapader innebar handling. Jag skulle ljuga kopiöst om jag påstod att det var en av mina favoritsysslor. Någon traumatiserad timme senare var mat i massor införskaffad, humöret kört i botten och tanken på att gå utanför dörren otänkbar. Trots detta begav jag mig åter utanför dörren en kort stund senare för att ägna mig åt en gruppträff. Jag har sedan en tid efter Carros död varit med i en grupp för föräldrar som förlorat barn och kvällen till ära var det den gruppen som skulle träffas. Det är en strålande grupp, en grupp där man är trygg. Trygg nog att våga berätta hur man mår, vilka underliga - ibland rent utav sjuka - funderingar man har, vad allt man varit med om gjort med en som människa, hur och om man har utvecklats, skuldkänslor, sorg, glädje, saknad och allt annat mellan himmel och jord som man inte kan säga till vem som helst annars. Det var en bra kväll, en utvecklande kväll och en mysig kväll. Helt enkelt en alltiett-kväll, som dessutom innehöll obegränsade mängder kaffe och tilltugg som var en lisa för både tomma magar och kräsna smaklökar. För att toppa den upplevelsen avslutades kvällen med en kommentar från en ung tjej som både rörde och berörde.

Idag stod läkarbesök som nummer ett på menyn. Var en bra läkare, noggrann, respektfull och mänsklig. Resultatet blev kanske inte direkt nån high score. För högt blodtryck, för låg D-vitamin och folaminnivå, förhöjd sänka, förhöjt antal vita blodkroppar, för hög puls och en fortsatt svår depression. Nåja, med tanke på omständigheterna kunde det allt ha varit värre så dessa fakta var föga nedslående. Nummer två på menyn var gruppträff. Den här gången med en annan grupp, en ny grupp och vad jag kan se även det en grupp med modiga, stora människor. Jag hann tyvärr inte vara med någon lång stund, eftersom dagen även innebar starten på en meditationskurs jag anmält mig till. Det var en mycket trivsam upplevelse, inte bara trivsam utan också lärorik. Kvällens avslut bestod i kaffeorgier med tidigare nämnd frukostvän och genomgång av dagens händelser, såväl hennes som mina. En bra dag för båda, visade det sig.

Det är vid såna här tillfällen, när jag tänker igenom vad som pågått i min lilla värld, som jag inte kan känna annat än förundrad tacksamhet över att jag är så lyckligt lottad. Alla dessa underbara vänner, stora människor och modiga människor som jag har turen att ha i mitt liv eller att träffa en kort stund av mitt liv, är en enorm gåva. Så om jag inte skulle vara förundrad av det stora i det, skulle jag faktiskt vara väldigt förundrad!

Dåraktig visdom

Publicerat 2012-02-26 23:31:35 i Vanligt & vardagligt

Idag läste jag en sida med en massa klokord. Mitt bland alla dessa dök det upp några rader om hur det skulle kunna vara om man hade en hund som lärare. Eftersom jag lever tillsammans med två helt underbart dåraktiga lärare av nämnda slag (för vidare presentation, se nedan), tog jag mig tid att fundera över det som stod.

 Om en hund vore din lärare, skulle du kanske lära dig saker som dessa:

• När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
• Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
• Bits inte när det räcker med att morra.
• Låt andra veta när de inkräktar på ditt område.
• Spring, hoppa och lek en stund varje dag.
• Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
• Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
• Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig ner på rygg i gräset.
• När du är glad, dansa runt och skaka på hela kroppen.
• Oavsett hur ofta du får skäll - tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
• Njut av den enkla glädjen i en promenad.
• Var lojal.
• Låtsas aldrig vara något du inte är.
• Om det du vill ha ligger nedgrävt, gräv tills du hittar det.
• När någon har en dålig dag - var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara.

Redan vid kvällspromenaden blev det otroligt tydligt hur ofullständig listan ovan är. När jag gick där med Harry och Nova, som mina gudomliga hunddårar och uppenbara kärlekar heter, insåg jag att det räcker att studera dem under en kvällspromenad för att lära sig mer än vad listan tagit upp. Harry, som sedan länge insett sin egen storhet och otroliga charm, sprang fylld av hyss och upptåg runt i oinskränkt glädje över att han var han, bet med jämna mellanrum lekfullt tag i Novas koppel som för att påminna henne om vikten av att ha roligt i livet och markerade snabbt när medpromenerande hund i mycket större format än både han själv och Nova tillsammans försökte tillskansa sig förtur i kisskön vid viktiga mötesplatser. Genom sin clownaktiga, helt bedårande karisma förmedlade han ordlöst det viktiga i att inte ta sig själv eller någon annan på för stort allvar, värna om sina rättigheter och att leva här och nu. Nova å andra sidan gled, väl medveten om sitt eget värde, fram graciöst och drottninglikt, fylld av nyfikenhet inför livet med en storhet som är bara en mycket liten hund som tror sig vara stor kan uppbåda och var ett föredöme i överseende och tålamod. Hon bedömde inga av Harrys alla hyss, beteenden och upptåg som vare sig bra eller dåliga utan bara som ett av inslagen under promenaden. Bara genom sin utstrålning verkade hon förmedla vikten av självvärde, nyfikenhet inför livet, möjligheten att välja att vara en storhet trots fysisk litenhet och att en intelligent dam som hon själv aldrig skulle nedlåta sig till att ödsla energi på något så outvecklat som att tro sig veta hur andra ska vara, göra, tycka eller känna.

Naturligtvis är jag väl medveten om mitt förmänskligande av mina husgudars beteenden, men bortsett från det så är det tydligt att hundar har en hel del att förmedla om man bara tar sig tid att titta på dem. De lever i nuet, de dömer ingen, de vet sitt egenvärde och vikten av att både ge och ta emot kärlek. De blandar aldrig in självupphöjande försök att på andras bekostnad bevisa sin duktighet i något de företar sig eller förmedlar till andra och de har dessutom stor insikt i vikten av tydlig kommunikation, oavsett hur rädda de är för konsekvenserna. Med risk för att prata emot mig själv, vara ganska liten som människa och med insikten att jag har en del sidor att slipa på hos mig själv kan kontentan av det hela ändå inte bli mer tydlig. Hundar är större människor än många människor jag mött och många människor är större fähundar än alla hundar jag mött. Det mest förbryllande i det hela är ändå att många av de fähundar jag mött utger sig för att vara välutbildade, högt uppsatta och stora människor.

Harry & Nova
- dåraktiga husgudar & älskade livskamrater

Mirakulös expertis

Dagen var minsann inte slut efter prästens besök och Emelies storslagenhet. Mitt i all vedervärdig trötthet och misströstan dök en av mina väninnor upp på väg hem efter att ha jobbat en hel dag och sen spenderat tid svettandes på gymmet. Hennes mission bestod i att diska.. hemma hos mig!

När disken var ett minne blott kom min samtalskontakt alias mitt psykbryt inknallandes genom dörren. Det är en kvinna som är otroligt bra på att lyssna, stötta, strukturera upp och ingjuta mod i människor att orka möta ännu en dag. Jag kände mig trött på mig själv, trött på situationen och dessutom som om jag var den mest misslyckade människan som går att hitta inom ett flertal universums radie när det kommer till relationer. Mitt psykbryt fnös åt mig och sa att det var det dummaste hon hade hört. "Vet du vad expert betyder? Det betyder en som har provat", sa hon och utnämnde mig snabbt till relationsexpert och dessutom en lysande sådan. Det är inte misslyckat att ha bytt partner ibland, det är däremot mycket mer misslyckat att stanna kvar i något som är dåligt, deklarerade hon tålmodigt vidare. Vilken befriande tanke! Inga misslyckanden i relationssfären minsann. Tvärtom, en ständigt pågående empirisk forskningsstudie som hitintills lett till titeln expert! All insikt av såna enorma mått måste naturligtvis snabbt vidareförmedlas till fler behövande, varför jag utan eftertanke utnämnde mig till talesman för denna nya revolterande expertisgrupp och värvade ytterligare medlemmar.

Senare under kvällen kom ännu en av mina väninnor, som fått nys om att min bil är strömlös. Smart och teknisk som hon är hade hon bestämt sig för att ta upp kampen om energin genom att ladda upp mitt bilbatteri innan hon började sitt jobb för natten. Snabbt kopplades kablar, förlängningssladdar och andra obegripligheter som hör en batteriladdare till in under huven på min pärla. Och eftersom jag redan nämnt att hon är smart, så finns det inget utrymme för några andra spekulationer. Naturligtvis fungerade det. 

De som säger att mirakler inte händer har i alla fall inte vistats i mitt liv. För om det inte är helt mirakulöst att under en dag gå från relationsmässigt misslyckad, billös och med en disk som går till världshistorien till relationsexpert med fungerande bil och enbart nydiskade köksattiraljer i sitt hem utan att göra något annat än låta en del människor komma in i ens liv och hem, då vet inte jag vad som är ett mirakel.

Känslosamma bilder

Idag hade min åttaåriga dotter Emelie besök av prästen. Det är ett uppskattat besök, ett besök som dessutom ibland innebär känslomålning. Prästen kom en dag i december 2011 till Emelie med två vackra boxar, kort att måla på, pennor och glitterlim i allehanda färger och meddelade att nu var det dags för känslomålning. Det innebar att Emelie fick bestämma vilken känsla det skulle handla om, så skulle hon, prästen och samtliga närvarande måla ett ansikte på varsitt kort som uttryckte den känslan. Det var bra på alla vis. Emelie fick prata om sina känslor, alla fick för den delen prata om sina känslor. Dessutom fick vi alla träna på att både definiera och sätta ord på våra känslor. Enda förbehållet var: ingen sudd får användas. En mycket smart infallsvinkel, för plötsligt försvann allas prestationsångest också. Nåja, idag var alltså andra gången det stod känslomålning på menyn.

Emelie tyckte först att trött var vad som skulle behandlas, efter det kom kär. Vi målade, glittrade och berättade. Sen började storheten och modet som man oftast bara kan uppleva tillsammans med barn att göra sig påmind. Utan att veta ordet för känslan hon tänkte sig, började Emelie att beskriva i vilka sammanhang den kan uppkomma och hur den kan få en att känna. Känslan hon ville måla var skam. Jag var förundrad över min yngsta dotter. Vilken förmåga att beskriva och vilken otrolig förmåga att få fram det hon beskrev i en bild.

När Emelie sen skulle bestämma sista känslan för dagen att måla beskrev hon den så här: det kan bli ganska svårt att berätta om men jag menar den där känslan som om man går sönder, som ens hjärta blir krossat som man kan ha om någon man är ihop med gör slut eller om man förlorar sina syskon. Modiga, modiga Emelie. Det går inte annat än beundra henne, för det är mod för en vuxen att våga ta upp en så starkt smärtsam känsla till diskussion och att våga göra det när man är åtta år är beundransvärt. Vi målade våra kort och sen var det dags att visa vad vi målat och berätta hur vi tänkt. Emelie började med att berättade att hon hade tänkt på Carro och Henke och på när de dog. Hon talade om hur det kändes när vi var och tittade på dem när de var döda och beskrev skillnaden i utseende mellan dem. Hon berättade att det hade känts värst att titta på Henke eftersom han hade varit mer trasig, det hade runnit blod ur ena mungipan och ena örat och han hade ett sår vid halsen som var stort och såg ut att göra så ont. Sen ställde hon frågor. Hon ville bland annat veta om han hade hunnit bli rädd innan han dog, om han hade hunnit haft ont och hur det där såret på halsen uppkommit. Jag svarade sanningsenligt på allt, berättade vad obducerande läkare, ambulanspersonal och polisen berättat för mig. Emelie ställde en del väldigt kloka följdfrågor, jag svarade lika öppet på dem, i alla fall de jag hade några svar på. Sen hämtade hon en liten röd kista som hon har sparat en sten i. Det är en vit rätt slät sten. En sten som hon fått av Henke som hittade den när han var på väg till skolan en dag och då vände och joggade hem för att ge den till Emelie, bara för att han visste att hon skulle bli glad av att få en så vacker sten. Emelie berättade med tårarna rinnandes ner för kinderna om det och om en massa andra grejer hon gjort tillsammans med sin bror. Sen hämtade hon Carros parfymflaska och lät oss lukta på den. Fortfarande med tårarna rinnande berättade hon om hur mycket hon saknar sina syskon, om hur jobbigt det är ibland i skolan när henne kompisar frågar om det och om hur ont det har gjort och fortfarande gör att ha förlorat dem.

Varje dag händer något som gör att jag förundras över en del människors mod, generositet och totala storhet. Idag var det min älskade dotter Emelie som gjorde mig förundrad, tacksam - bland annat över att hon inte håller det inom sig själv - och väldigt stolt. Trots att hon bara är åtta år än och inte når mig mer än till axlarna, så är hon en väldigt stor människa. Idag vågade hon det många vuxna inte gör, hon vågade prata om det som gör allra mest ont i hennes värld, hon vågade fråga efter saker som hon till och med var rädd att höra svaret på men behöver veta för att kunna bearbeta vidare och hon var dessutom så generöst tillitsfull att hon öppet och oförställt vågade låta oss se hennes sorg och trasighet. För mig är det något väldigt, väldigt stort. Jag har träffat vuxna, högutbildade människor i höga samhälleliga positioner som inte vågar erkänna sin egen rädsla, sorg och litenhet ens för sig själv och ännu mindre för någon annan. Att då se sin åttaåriga dotter våga dessa saker, är oerhört stort, oerhört rörande och ger en enorm tacksamhetskänsla. Emelie hade kunnat göra som många vuxna gör, hon hade kunnat välja att låta bli att utvecklas, låta bli att växa som människa och istället gömt sig bakom bittert dömande, ett väldigt vetande för andra och en attityd av normsättare för duktighet bara för att på alla vis försöka bevara förnekelsens illusion för både sig själv och andra. Det gjorde hon inte. Emelie valde att vara modig och att låta det svåraste i hennes liv leda till utveckling och det är i alla fall vad jag kallar mänsklig storhet.

Gudomligt ingripande

Måndagen den 10 november 2008 vaknade jag, vilket alltså innebar att jag måste ha somnat någon gång under söndagsnatten, med tårarna fortfarande strömmande ner för kinderna och fortsatt frossa som gjorde att jag skakade så jag knappt kunde lyfta telefonluren. Det var nämligen det första jag kom mig för att göra, jag ringde till vårdcentralen och sa att jag behövde något som fick mig att hålla ihop. Sköterskan i andra änden hänvisade mig till en början att ringa till psykiatrin, men insåg ganska snabbt att det inte fungerade och hämtade en läkare. Jag talade återigen om att jag behövde något som gjorde att jag skulle klara av att hålla ihop. Läkaren frågade vad som hade hänt och jag minns att mina tänder skakade så jag knappt fick fram orden, när jag berättade att min äldsta dotter var försvunnen. Läkaren skrev ut lugnande och sömnmedicin. Min sambo hämtade preparaten direkt apoteket öppnade, men jag kom aldrig att använda den lugnande medicinen. Innan apoteket hann öppna hann jag bestämma mig för att det bara vore att skjuta upp mitt mående och jag ville aldrig veta att det var den smärtan jag hade framför mig. Sömnmedicinen använde jag senare mot natten. Det var helt underbart att bara kunna stänga av alla tankar, alla känslor och framförallt vetskapen om att min Carro kanske var död.

Framåt tiotiden samma morgon fick jag ett telefonsamtal. Det var från en av bygdens präster, hon frågade om jag ville att hon skulle komma förbi en sväng. Jag sa att det kunde hon om hon ville. När jag bedövad la på telefonen gick något inom mig sönder. Det förstod jag väl, tänkte jag, varför de skickade en präst! Det kunde bara betyda en sak, det som inte fick vara sant var sant. Det kunde bara betyda att det var sant, det var sant att min älskade, ledsna, underbara dotter Caroline var död. Där och då försvann det sista lilla hopp jag hade och med det också det lilla fotfäste av normalitet jag försökt upprätthålla hela morgonen. Jag vet inte riktigt hur jag betedde mig eller vad jag gjorde, men jag fått det berättat för mig att jag grät och skrek samtidigt som jag rasade ihop totalt. Jag vet däremot att det inte längre var viktigt hur andra uppfattade mig, eller hur man borde bete sig. Det gjorde alldeles för ont för att ens vara möjligt att tänka på något annat än det enda som fyllde upp, sprängde och trasade sönder hela mig. Var det verkligen sant? Kunde det verkligen vara så? Det fick inte vara så, men kunde det vara så ändå? Kunde verkligen min dotter, mitt barn, min lilla Carro verkligen vara död?

När prästen sen klev in innanför dörren var det första jag sa till henne: - tror du verkligen att det finns något hopp om att hon lever? Prästen sjönk ihop lite där hon stod och svarade: - nej, nej det tror jag inte. Det var första gången sedan polisen ringde och väckte mig under lördagsnatten, som någon sagt det jag själv trodde rakt ut till mig. Tack vare den lilla meningen, den uppriktigheten, vågade jag i mitt förvirrade sinnestillstånd lita på prästen så pass mycket att jag gav henne tillgång till min inre värld med all den trasighet, förtvivlan, och sorg som jag kände.

Jag hade tur som gjorde det. Prästen blev ett av mina och min familjs stora stöd under lång tid framåt och är än idag. Hon blev även länken mellan mig och polisen många gånger. Det var hon som höll i Carros begravning och när Henke sen dog två år senare, var det hon som gick in från sin barnledighet för att verka som stöd för oss och för att begrava Henrik. Säga vad man vill om religion och kyrkan, men det stödet var och är ovärderligt. 

Dödlig krisreaktion i november

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, försvann min älskade dotter Caroline natten till den nionde november 2008. Det var den natten polisen ringde mig och gav första varningen om att något gått riktigt, riktigt fel. Det var en lördagsnatt och den natten, trots oro, obesvarat ringande och sms:ande samt fruktlöst letande, förstod jag inte än att det som inte fick hända hade hänt. Jag förstod inte att min underbara, älskade Carro var borta för alltid, att hon inte skulle komma tillrätta levande eller att hon redan då var död.

Det förstod jag inte under större delen av söndagen heller. Inte förrän på eftermiddagen när en avlägsen släkting till mina tre äldsta barn ringde och frågade om jag visste vart Carro var och berättade att de hittat hennes jacka, väska och en del av hennes andra grejer under bron vid älven cirka en mil från vårt hem, började jag ana det ofattbara hemska. Jag avslutade samtalet med den avlägsna släktingen med en känsla av att mitt inre förvandlats till någon form av känslomässig tornado som obevekligt dånade fram utan att förskona något i sin väg, för att höra mig själv säga till min dåvarande sambo: - nu är det klippt! Ni får vara tysta, jag måste ringa. Någonstans i mitt bakhuvud började en avlägsen insikt om att Carro aldrig skulle låta bli att svara i telefonen och lämna sina grejer vid älven för att skrämmas, pulserande närma sig mitt medvetande. Det kändes som hela mitt ansikte stelnade och domnade bort och mina händer skakade när jag återigen lyfte telefonluren. Den här gången för att ringa polisen och anmäla min äldsta dotter försvunnen, berätta om nattens sökande efter henne, meddela dem att en del av hennes grejer hade återfunnits under bron vid älven och svara jakande på deras fråga om hon möjligen hade varit deprimerad när hon försvann. Jag lyssnade, medan mitt medvetande kopplade om till katastrofberedskap och bestämde sig för att tunnelseende antagligen var bästa strategi, till när polisen meddelade att de skulle bege sig till platsen där Carros grejer hittats i följe av en hundpatrull för att kanske hitta några spår efter min trasigt sköra dotter. Så la jag på, insåg att jag skulle komma att krascha och beslutade mig omtöcknad för att det bästa var att ringa upp min chef och meddela att jag inte skulle komma på jobbet följande dag.

Jag upplevde att min chef, som inte ens ville vara i närheten av tanken på att det kan hända ens barn något, bemötte mitt samtal på ett besynnerligt hårt och kallt avvisande sätt. I min omtöcknade värld förbryllade det mig enormt hur något som var så viktigt kunde vara så oviktigt, hur kunde någon tycka att det var så oviktigt att mitt barn var borta? Det var signalen mitt medvetande väntat på för att växla från katastrofberedskap till katastrofläge och snabbt ta fram det tunga artilleriet. Min värld lindades snabbt in i genomskinlig bomull och inneslöts i en skyddande glaskula av mitt medvetande. Inget var sig längre riktigt likt och inget fungerade heller som det gjort tidigare. Alla ljud blev plötsligt dova och kom långt bort ifrån, allt jag såg var suddigt, otydligt och långt borta och alla rörelser verkade gå i slowmotion. Min överbelastade hjärna bestämde sig för att det var dags att försöka återta någon form av kommando och hitta på något som var kontrollerbart att göra, för att på så vis försöka mota bort den helt plötsligt helt okontrollerbara världen.

Det kontrollerbara visade sig bestå i att städa min yngsta dotters rum, vars golv var överstrött med pärlor av allehanda slag. Med rörelser i slowmotion och tårarna oavbrutet rinnandes nerför kinderna hörde jag hur min son Henke frågade långt, långt bort ifrån om jag ville att han skulle ringa till sin, Carros och Camillas pappa och berätta vad som hänt. Hjärnan bearbetade frågan i samma slowmotion som mina rörelser bestod i och kom ihåg att nej, så klart skulle inte Henke behöva det. Så klart var det mitt ansvar att meddela Carros pappa att hon var borta, polisen var inkopplad och att hennes grejer hittats bredvid älven. Jag ringde honom, störde dem i deras fars dagsmiddag. Fortfarande inlindad och innesluten, med domnade, stela kinder hörde jag mig själv viska fram informationen till honom i tre korta meningar för att sedan avsluta samtalet och återgå till städningen. Camilla och Henke fick också lov att ingå i det kontrollerbara och fick till sig informationen att de skulle hjälpa till att städa. Det gjorde de också utan protester, trots det uppenbart oviktiga med hela processen just då. Kanske behövde de också göra något som de kunde kontrollera och förstå, eller kanske de bara var rädd för min reaktion och därför inte ville säga emot. Hur det nu än var städade vi i alla fall frenetiskt i Emelies rum, när polisen ringde på dörren.

Min dåvarande sambo öppnade för de två polismän som kom för att berätta om vad de hittat, eller snarare inte hittat. Den ena inledde deras besök med att säga: - nu undrar du förstås varför vi är här, men blev avbruten av den andre som fräsande deklarerade: - det fattar hon väl varför vi är här begriper du väl? Jag fattade varför de kommit, men jag visste egentligen inte vad det var meningen att de skulle säga. Vi satt oss i köket allihop, Camilla, Henke, min dåvarande sambo, poliserna och jag. Femåriga Emelie, som inte förstod varför hela världen plötsligt rasat i vårt hem, hade fått skjuts till sina farföräldrar och skulle sova där. Den ena polismannens telefon ringde oavbrutet, vilket irriterade den andre polismannen som fräste att han skulle stänga av den. De berättade att hundpatrullen inte gjort några framsteg, att ingen hittat Carro eller några spår efter henne som ledde bort från älven. De verkade nervösa och pratade lite i munnen på varandra, eller så var det min förändrade hörsel som förvrängde allt som sades till en salig kakofoni av samtidigt ljudande information. De sa att vi inte skulle sluta hoppas, att det fortfarande fanns en chans att hon kunde komma tillrätta. När det var sagt lämnade de oss till vårt eget kaos. Jag svarade på ett sms från min pappa, talade om att Carro var borta och polisen letade. Sen kom reaktionen. Jag fick frossa, mina tänder skakade och min kropp ville inte riktigt lyda längre. Jag minns inte om jag grät eller hur jag tog mig upp i säng. Jag minns inte om jag somnade någon gång alls under natten, men jag minns inte heller om jag var vaken. Det jag minns är smärtan som började i bröstet och arbetade sig fram genom hela kroppen, rev sönder och slet hela mig i stycken. Ingen hade talat om hur det kunde kännas att ställas inför det faktum att man antagligen förlorat ett av sina barn. Ingen hade heller talat om att när det händer gör det inte bara psykiskt och känslomässigt ont, utan det känns som det gör fruktansvärt ont även fysiskt. Inte förrän då förstod jag att något överhuvudtaget kunde vara så smärtsamt att hela ens väsen formligen krackelerar, går sönder och slits isär. Kanske är det tur att man inte vet, eller kanske är det inte ens meningen att man ska behöva veta det och det är därför det gör så ont att det känns som man trasas sönder. Det kanske helt enkelt är för att det inte är meningen att man ska överleva något av sina barn, att det är helt naturvidrigt att göra det. Eller kanske är det bara så det känns när man förlorar något av det viktigaste man har i livet.

Kvaddad, kraschad, trasig & förstörd..

 

 Efter ännu en sömnlös natt, trots total utmattning med bly i kropp och själ, började jag dagen med att våga vägra delaktighet i den och låg länge, länge. Det hjälpte naturligtvis inte ett dugg, utan såväl den bedövande, själsdödande tröttheten som den eländiga dagen fortsatte oberört trots min revolt mot båda. Åter en av dessa numer vanliga dagar med rödgråtna ögon och tårar som vägrar att låta sig hållas tillbaka längre. Åter en dag med måsten och krav som jag inte orkar med och åter en dag med min ständige följeslagare Mr. Murphy tätt i hälarna, vilt viskande om att innebörden av ett sånt beteende naturligtvis är titeln som odugligt värdelös.

Det är en skrämmande känsla att upptäcka att tidigare totala kontroll över mig själv är som bortblåst och kvar är istället en okontrollerbar kvaddad, kraschad, trasig och förstörd människa. En människa som dessutom konsekvent vägrar acceptera alla order om att bete sig som folk och sköta alla antaganden i livet. Det är skrämmande att stå i duschen och upptäcka att man är så in i döden trött att det inte ens går att stå upprätt, utan hela jag från kinden och ner är lutad mot kakelväggen för att orka denna kraftansträngning. Helt plötsligt beter jag mig uppenbarligen som en av dessa krossade, uppgivna människor jag nån gång sett på film eller hört om på annat vis, som en sån där människa jag inte är. Jag är ju en person som kan kontrollera mig själv, som fungerar vad som än händer och som reser mig upp och fortsätter alltid. Efter att det till och med är för jobbigt att stå, trots kakelväggens solida stöd, och jag glider ner på golvet och blir liggandes i en högljutt hulkande hög med vattnet strilandes över mig, är illusionen av kontroll helt borta. I stället ramlar insikten om att min älskade Henke faktiskt är död återigen ner från intellektets högfärdiga tron och kraschar in i mitt ständigt lika oförberedda hjärta och sliter upp allt som jag inte orkar känna mer. Kanske är det bra att det kommer ut. Det kanske till och med är bra att lära sig att livet inte slutar trots att all kontroll är borta, alla lager av egoistisk stolthet är avskalade och det som finns kvar bara är öppen sårbarhet och skräckslagen litenhet. Kanske är det någonstans bra att rasa så djupt att det enda valet som på något vis förespråkar liv i stället för överlevnad innebär att ödmjukt lära sig att be om hjälp. Kanske är det först då det går att ana vad verklig styrka egentligen är.  Kanske är det så det är även om det just nu, när dagarna är för tunga för att orka med och nätterna är sömnlöst grubblande och långa, inte känns så. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till det fungerande, det jag kan kontrollera och det vardagligt förutsägbara. Men eftersom det inte är något jag kontrollerar längre, har jag inget annat än som alltid annars att göra. Jag får lov att göra ett val. Jag får helt enkelt lov att välja hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag väljer att sluta kämpa emot och istället försöka acceptera, att lita på att jag besitter den styrka jag behöver och att våga be om och tillåta mig själv att ta emot hjälp. Det är inte säkert att det är de rätta valen, men det är i alla fall de val jag just nu tror kommer att leda mig ut på andra sidan så småningom. Förhoppningsvis är jag då några lärdomar rikare, mer ödmjuk och lite närmare att acceptera att jag inte bara förlorat Carro, utan även Henke. Förhoppningsvis har jag då kommit ett steg närmare livet igen och, om jag valt rätt, så förstår jag mig även på att leva det.

Ljust en liten stund

In i döden trött, slut, likgiltig och fortsatt glidande i fel riktning. Hjärnan går på högvarv, fullt sysselsatt med hitta ett litet halmstrå, ett uns av en strategi eller åtminstone en gnutta ork och energi. Samtliga lyser med sin frånvaro och det verkar vara det mest lysande för närvarande. Eller nej, så är det naturligtvis inte. Jag har underbara vänner, som finns i vått och torrt. Jag avgudar dem! Det är en gåva i livet att ha såna vänner, vänner som bryr sig om och alltid ställer upp. Det är stort att helt prestigelöst kunna lämna ut sig totalt, bara skyffla fram den nakna sanningen och sin egen litenhet och ändå veta att det inte har ändrat nåt i relationen man har till dessa människor. Så trots allt mörker har de återigen, och som alltid, hållit mig kvar nog länge även i dag för att jag skulle kunna se ljuset en liten, liten stund. Det är mänsklig storhet att kunna det och att dessutom ta sig tid att göra det för en annan människa. Tack för att ni finns!

Varm inombords

Emelie räckte mig det här kortet som hon gjort själv med orden: det står I love you på (stavningen i kortet är aj lav ju). Rörd och väldigt varm inombord, kunde jag bara konstatera att det är kärlek det minsann.

Så vansinnigt trött..

Jag är som sagt helt sjukskriven igen och gudarna ska veta att jag aldrig i mitt liv varit så otroligt trött som jag är nu. Efter att Carro och Henke dog var jag båda gångerna helt utslagen. Varje dag sen den dagen Carro försvann har jag sedan kämpat för att komma upp ovanför ytan och, med jämna mellanrum, även lyckats. Men nu är det kört. Jag orkar inte med mig själv och att städa, laga mat eller tvätta är ett oöverstigligt projekt. Betala räkningar verkar vara nåt som bara inte går att genomföra och att ta sig ur sängen kan vara en prövning av alldeles för omfattande karaktär för att jag ens ska orka försöka. Jag är helt enkelt så in i själen trött och jag vet inte ens hur jag ska kunna vända det.


I onsdags var jag in på mitt jobb. Tanken var att jag skulle lämna över de ärenden jag var involverad i, för att de andra skulle ha ett hum om vart de skulle ta vid. Det gjorde jag också och det var inget konstigt med det, men jag satt med på ett möte också och fick där informationen om att vi hastigt och lustigt ska utrymma kontoret den 22/2-12. Ok, det är väl inget som är helt oöverkomligt, men det är det faktum att vi därefter ska sitta alla i samma stora rum! Under några veckor har jag funderat över hur jag ska kunna komma i sån form att jag klarar av att återgå till mitt jobb, efter den informationen blev det helt klart för mig att jag inte inte kommer att kunna gå tillbaka till jobbet. Den depression som Carros och Henkes bortgång har orsakat har medfört en hel del mindre önskvärda effekter, som till exempel det faktum att jag inte klarar av vidare mycket ljud omkring mig. Det gör mig stressad, uppjagad, ger mig ångest och leder till att jag inte klarar nåt annat än att antingen panikartat fly från platsen med alla ljud eller att jag tappar humöret. Så vetskapen om att vi ska sitta i samma rum med allt vad det innebär från slutet av februari, fick mig att helt tappa tron på att jag kommer att kunna gå tillbaka. Upplyftande? Nej, inte det minsta. Från att jag skulle återgå till mitt arbete i september har större delen av tiden varit ett kaos. Uppgjort rehabplan bröts från arbetsgivarens sida, inget var förberett, jag blev av arbetsgivaren sjukskriven under ytterligare en vecka på heltid för att de skulle få till det, sen blev jag ledig ännu en vecka med lön. Jag skulle prova ett nytt arbete, så blev det inte. Efter alldeles för många turer som enbart ledde till att jag tappade en massa energi och gled längre ner i mitt mående, bestämde jag mig för att avtacka mig arbetsgivarens alla turer och gå tillbaka till min ordinarie tjänst. Å inte ens det förlöpte problemfritt. Så lugnade det ner sig något så när i slutet av december, men då var redan min ork på upphällningen och jag klarade inte av att vända det hela och är numer då tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Så kommer då det här beskedet. Just nu känner jag mig enbart uppgiven och, som sagt, helt vansinnigt trött.

Soc psykiatriska galla

Jag följer Yasmine som i sin blogg skriver starka texter om bland annat psykisk sjukdom och idag medförde det en snabb flashback till alla turer runt min älskade dotter Carro. Turer när vi bland annat kontaktade individ och familjeomsorgen på soc och barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att hon skulle få hjälp att må bättre. Om jag vetat hur lite hjälpt hon skulle komma att bli genom det, eller snarare om jag vetat att det skulle medföra att hon blev än mer stjälpt hade jag aldrig blandat in någon av dessa instanser. När jag startade min blogg var ett av mina syften med det att kanske kunna vara till hjälp för någon annan som förlorat någon eller några av sina nära och kära, kanske kunna visa på att det går att överleva och ibland även att leva. När jag nu slungades tillbaka till allt det min dotter som redan mådde väldigt psykiskt dåligt fick genomleva, bestämde jag mig för att jag även ska skriva en del om allt det. Kanske någon blir hjälpt av att se att det finns andra i liknande situation, kanske jag kan beskriva lite av hur det är att hjälplöst gå bredvid någon som man älskar så mycket som mår så dåligt utan att ha den minsta aning om hur man ska kunna hjälpa. Kanske det ger någon en insikt om hur det är att tro att man efter många års kamp ska få hjälp att hjälpa, men istället upptäcker att ingen vet hur man ska hantera någon som faller utanför normen och att man dessutom betraktas som besvärlig när man påpekar vad som inte fungerar. Förhoppningsvis medför det för nån en förståelse för att alla de personer som mår så dåligt att de inte klarar av att hålla sig inom de ramar samhället satt upp och därför ses som bråkiga, som problem eller till och med som farliga i allra högsta grad också behöver förståelse, att bli lyssnade till och ett respektfullt bemötande i stället för att bli utestängda, stämplade och förtalade. Inte vet jag, men på nåt vis känns det som om det även är ett sätt för mig att stå upp för min dotter som fick kämpa så hårt i en otroligt oförstående värld. Eller så är det helt enkelt så att ibland är det bra att göra saker för sin egen skull och strunta i vad andra tycker. 

Det jag har sett i samband med Carros dåliga mående som medförde att hon inte hade någon given plats i vårt samhälle, har gjort att det andra kallar samhällets skyddsnät upplever jag som en förtäckt form för att på minst kostsamma sätt bedriva en verksamhet med mänskliga försökskaniner. Innan jag beskriver en del av de upplevelser jag fått genom Carros resa behöver jag samla en del energi, men även hitta ett förhållningssätt som inte medför att jag enbart spyr galla. Det gör mig nämligen fortfarande väldigt uppriven, otroligt ledsen och vansinnigt arg när jag tänker tillbaka på allt som min starka, sköra och väldigt sårbara dotter fick genomleva. Det gör det inte det minsta bättre av att veta att många fler med henne har upplevt eller upplever samma eller ännu värre saker, men som sagt.. andas och hitta ett vettigt förhållningssätt.

Efter ovanstående statement, frenetiskt mumlande "alla kan inte och somliga vill helt enkelt inte", ska jag försöka släpa mitt omedgörliga själv i säng för dagen. Så förhoppningsvis godnatt..

Helande odörer

Dagens början innebar ett abrupt uppvaknade till följd av ett underligt hulkande ljud, som jag lokaliserade till åtminstone inte i sängen. Ljudets följdes av en suraktig odör, nog äcklig för att tvinga fram några ryckningar i ena ögonvrån i syfte att zooma in vad det nu var som vågade störa en ökänd sjusovares absolut bästa sovtid. Jag vet inte om jag ska se det som ett bra eller dåligt val. Det dåliga var att jag i ögonvrån lyckades identifierade den mindre angenäma odörens källa till ett flertal väl utspridda spyor, det positiva med det hela var att jag snabbt gick från så gott som medvetslös till klarvaket städande. Inte ens som medvetslös har jag någon morbid önskan om att få torka upp inte bara illaluktande, utan även äckligt fasttorkade spyor ett flertal timmar senare. Det visade sig att Harry, en av mina båda hundar alias husgudar, inte var riktigt alert. Dock avhjälpte mitt nerspydda sovrum och en utevistelse snabbt mot detta tillstånd, varpå han spenderade resten av dagen på sitt sedvanliga vis - det vill säga som välmående husgud.

Efter en oral orgie i form av mängder av inmundigad livslust, bejakade begär och flytande värme (även känt som kaffe) i det eminenta sällskap som min dotter Camilla utgör, var den mindre trivsamma starten på dagen som bortblåst och jag vandrade på ett strålande humör iväg på healing. Japp ni läste rätt, jag var på healing och det var inte för första gången heller. Dagens session var en kraftfull upplevelse som nog har satt igång en hel del inom mig. Efteråt har jag varit mer vimsig än vanligt och väldigt yr, men hela jag känns ändå påfylld på energi eller det är inte rätt uttryckt.. jag känner mig som jag är på väg någonstans och som healingen var det startskott jag behövde. Underbar känsla faktiskt.

Dagen har även innefattat besök hos kära mor, pizza, besök av en nära väninna, besök hos en annan nära väninna för att avslutas med kärleksfullt umgänge på hemmaplan. När jag nu trött och rätt nöjd förstrött gled genom cyberrymdens yttre galaxer snubblade jag över ett blogginlägg skrivet av en amerikansk kvinna, som levt med metastaserande bröstcancer i 18 år. Hon delade med sig av några tips, som hon menade var en förklaring till att hon kunnat leva så länge trots sin sjukdom. Naturligtvis är det inte så enkelt att hennes långa överlevnad enbart beror på att hon levt efter dessa tips, men de var ändå underbara att ta till sig. Så den här dagen avslutar jag, påmind om och fylld av vördnad inför livets storhet, genom att vidareförmedla hennes ord.

Idag är det dock en ny ordning :)

Eftersom mitt väsen går att likställa med den nattligt förekommande arten nattsuddare, är det med stor stolthet jag idag kan presentera bilden ovan och konstatera att jag ska bryta denna företeelse. Gonatt helt enkelt :)

Servitrisen serverade tuttarna

Publicerat 2012-01-31 23:01:00 i Vanligt & vardagligt

Dagen till ära har vi firat komplexitetens födelsedag. Det började på helt osedvanligt vis med att vi försov oss och i stället för att servera frukost på säng under otroligt vacker skönsång (hrm), blev jag väckt av personen i fråga som var på väg till arbetet efter att i omgångar blivit väckt av min väckarklocka och ätit frukost utan skönsång i sin ensamhet. Just en snygg start på dagen!

Nåja, skam den som ger sig. Tillsammans med Camilla begav jag mig ut på första delen av vårt hemliga uppdrag inför kvällen. Vi hämtade tårtan som vi beställt några dagar tidigare. Det är första gången jag har klivit in på ett café och uttalat orden: jag tänkte jag skulle hämta lite bröst. Vid tanken på införskaffandet av en ny byst har jag aldrig någonsin sett framför mig hur det skulle ske på ett café, eller för den delen att jag skulle få med mig de nya dyrgriparna i en kartong. Nu har jag ingen tanke på att fixa en ny byst, men om det skulle komma som nummer ett på min önskelista någon gång är det antagligen den enda sort jag skulle ha råd med i vilket fall så lika bra att njuta fullt ut av upplevelsen. Naturligtvis bad vi att caféets ägarinna att visa tuttarna, även det en ny upplevelse som absolut inte ska bli någon vana. Jag kan tänka mig att det var en av få gånger i världshistorien, som den begäran överhuvud taget varit uppskattad. Väl försedd med ny upplaga tuttar levererade vi dem till hotellet inför förestående middag under kvällen och begav oss hem för rekreation och påfyllnad av koffeinnivån, som vid det laget närmat sig farligt låga värden.

Kvällen blev lyckad. Komplexiteten, som hade anat en middag ute, blev överraskad av att det var så många som var med. Det var inget mot vad han blev av att se sin tårta. Jag kan lugnt säga att han blev alldeles betuttad i den redan när servitrisen kom utbärandes med den under högljudda strofer av ja må han leva. Inte bara han, en av de andra manliga närvarande uttalade vördnadsfullt: det var en fiiin tårta! Den var dessutom väldigt god, så rekommenderas för samtliga som av någon anledning vill bli betuttade eller skaffa sig ny byst till ett överkomligt pris. Varför en tårta i bröstform? Det har naturligtvis sin historia. För att nämna några fragment av den innefattar den alkohol, fest på jobbet och mindre genomtänkta utlägg angående något benämnt som puppstånd. En rolig kväll, en suverän middag i goda vänners lag, en tårta alla blev betuttade i och framför allt var huvudpersonen dagen till ära väldigt nöjd. Inte för att skryta, eller kanske snarare precis därför, men väl hemma fick jag denna helt strålande kommentar till mig: det där blev jävligt bra, men å andra sidan det blir allt du tar i. Tacksam för dessa ord, för alla underbara personer omkring mig och för en lyckad dag och kväll tänker jag nu krypa ner i sängen och förhoppningsvis sova gott.

Ett steg framåt, 372 bakåt

I september 2011 kunde jag äntligen återgå till mitt arbete i en omfattning av 50 %. Starten blev inte optimal, men när det mesta ändå fallit på plats kändes det som ett steg tillbaka mot det normala i livet igen. Efter att först kämpat mig tillbaka efter min dotters död för att sedan åka tillbaka ner i det mörkaste svart igen efter min sons död, kändes det som en stor seger att trots allt ändå komma tillbaka till jobbet. Med viss segervisshet och stor tillförsikt tog jag mig åter an arbetslivet, för att åter upptäcka tröttheten förrädiskt komma insmygande i mitt liv igen. Jag jobbade för att komma hem och krascha, antingen i min säng, min dotter Emelies säng eller i soffan. Umgänget med mina barn blev förstås lidande, hemmet började förfalla igen och till sist orkade jag inte ens låta mina vänner komma lika ofta som vanligt. För att inte ge upp allt för lättvindigt tog jag semester under cirka två veckor i december.  Det hjälpte inte, inget hjälpte, så efter att jag arbetat en dryg vecka efter julledigheten var det katastrof. Jag kämpade för att hålla mig vaken på jobbet, klarade inte av att hålla mig vaken hemma förutom under vissa nätter när jag ville sova. Den 19 januari sjukskrev jag mig själv de 50 % jag hade arbetat. Det visade sig vara ett lönlöst försök för att rå på den totala utmattning som tagit över mitt liv igen.

Innan Carro dog hade jag tyckt mig vara trött ibland. Det var en illusion, jag hade inte en aning då om vad trötthet egentligen var. Efter hennes död förstod jag. Jag förstod hur det är att vara så förlamande trött att varje rörelse, samtal eller för den delen att överhuvudtaget orka överleva är en uppoffring. Väl tillbaka i arbete, glömde jag trots detta att vara rädd om mig själv och ingen där påminde mig om det heller. Jobbet blev min flykt från de tankar jag inte orkade tänka mer, från mig själv och från alla minnen. Redan hösten 2010 lös därför min energilampa rött igen och sjukskrivningen kom som ett brev på posten. Det var i den vevan jag fick min nuvarande samtalskontakt och sakta, sakta började livsandarna komma tillbaka. Tills de försvann helt igen när Henke dog. Ett tag var jag rädd att jag aldrig mer skulle orka röra mig igen, men eftersom jag återigen valde att jag måste leva kämpade jag mig tillbaka på alla sätt jag kunde. Med hjälp, massor av hjälp faktiskt. Jag har de mest underbara människor man kan tänka sig omkring mig. De är guld i min värld och jag älskar dem alla. Utan dem hade jag aldrig klarat av den resan igen. Efter att två gånger ha kämpat sig fram till att faktiskt kunna arbeta igen, är känslan av förlamande trötthet som åter smyger sig in i ens liv och tar över det en skrämmande upplevelse. Bättre uttryckt så är det en skräckfylld upplevelse, som man kämpar allt man kan för att undkomma.

Jag förlorade fighten den här gången. Tydligen får man lägga ner extrem mängd tid och energi för att kämpa sig ett steg framåt, bara för att i ilfart slungas hur många steg som helst tillbaka. I morse var det nämligen bara att snällt ta sig på en akutundersökning och bli formellt sjukskriven på heltid igen. Diagnosen lyder: Recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska inslag. Jaja, det är väl bara att acceptera nederlaget och ta nya tag. Nåt är ju i alla fall positivt. För trots extremt övertrött och svår depression är jag ju åtminstone inte psykotisk.

Mirakulöst nog från puppa till nattuggla

 Efter att ha haft relativt mycket energi och en positiv anda under några dagar, vaknade jag idag totalt utmattad och på ett mindre strålande humör. Inte blev det bättre av det otroligt korkade beslutet att slänga en snabb blick på klockan heller, men det förklarade åtminstone den akuta koffeinbristen. Ett flertal timmar senare med ett konstant babblande från yngsta dottern Emelie i kombination med att inte mycket av värde blev gjort, var humöret långt under gränsen för grinig. Det värsta med dagar som denna är, förutom att man är en total pest för sin omgivning, att det är otroligt ansträngande att orka med sitt eget eminenta sällskap. För nog känns det rätt illa att vara fast tillsammans med en sur bitterkärring, som vägrar lämna ens hem eller för den delen ens sida? Det enda som kan vara än värre är väl möjligen att det oangenäma sällskap som nyss beskrivits, är misstänkt lik en själv på ett förvridet, tjurigt vis?! Om det fanns en firma som bekämpade skadedjur av den odjursliknande typ som ovan beskrivna surighet är, skulle den antagligen vara hårt lejd. Om inte annat så i alla fall av mig såna här dagar.

Nu har jag inte hittat nån sån firma än. Istället har jag turen att ha väldigt underbara människor omkring mig, så även idag. Efter mycket pockande lyckades de med hjälp av varmkorv, vit choklad, bastubad och ett oändligt tålamod mota iväg den tjuriga bitterkärringen, åtminstone utanför dörren, till förmån för en om inte sprudlande glad så i alla fall ganska neutral och avslappnad person. När sen två helt sinnesrubbade dårar, även kända som mina husgudar i hundform, dundrade in i bastun och förnöjt la sig som om det vore den mest naturliga platsen i världen för hundar att vara på, fick till och med jag träna smilbanden lite. Där i bastuns hetta, omgiven av tålmodig underbarhet, ett babblande under och gudomliga dårar, ramlade äntligen insikten om att saker och ting faktiskt var rätt okej över mig igen. Det är absolut ingen överdrift att säga att den insikten förstärktes ytterligare när jag nybastad och nöjd tog emot ett sms från min näst äldsta dotter Camilla där det stod: - Jag älskar dig!

En sån dag! En sån förvandling! Från puppa till fjäril – eller i alla fall från surpuppa till rätt nöjd och sedvanlig nattuggla. Mirakler händer uppenbarligen! Idag i min värld bestod de av tålmodighet, värme, dårskap och kärlek – rätt stort när man tänker på det.

Evolution i microkosmos - inget att vara rädd för bara rädd om

En dag som började redan vid femtiden imorse genom att det förflutna gjorde sig påmint. Jag blev väckt av att min telefon gav ifrån sig ett galet skratt, med andra ord fick jag ett sms. Jag tittade yrvaket på orden "lucka 24. Vad e bakom lucka 25?", konstaterade att det var från nån vars nummer inte var inlagt i min telefon och bestämde mig för att somna om. När jag åter började glida iväg mot drömmarnas land återkom minnet av ett telefonnummer jag varit relativt välbekant med förut, ett nummer jag lagt till det förflutna och som vid denna tidiga timma snarast kändes som ett eko från ett tidigare liv. Flertalet timmar senare hade sms:en från det förflutna övergått till rimform, men i övrigt var inget nytt. Det hela avslutades i alla fall när jag vänligt, men tydligt, satte ner min fot via sms i rimform och nöjt konstaterade för mig själv att den delen av mitt förflutna befann sig precis där det skulle vara - nämligen i det förflutna. Den nöjda känslan kom sig av att nån del av mig själv tydligen utvecklats nog mycket för att inte dras med i dessa underliga rundgångar igen och uppenbarligen hade även denna del fått en bättre självkänsla. Med andra ord måste en mindre evolution ha inträffat i mitt microkosmos. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett enormt kliv för mig :)


Senare under dagen pratade jag i telefonen med en av mina nära vänner. En vän vars ingifta moster nyligen avlidit efter en kort tids sjukdom. Jag lyssnade när hon beskrev reaktionerna hos de närmast anhöriga, kände igen en del reaktioner sen Carro och Henke dog och förundrades över hur vi alla verkar leva som om vi är odödliga och som om de omkring oss är självklara, odödliga delar av vårt liv. Det verkar inte bättre än att vi måste bli rejält omskakade för att inse vad som är viktigt och underligt nog (yeah right) verkar det aldrig vara jobbet, prestige, pengar eller nåt annat liknande. Ändå går vi genom livet år efter år, så upptagna med allt vi tror är viktigt att vi glömmer det viktigaste av allt eller i alla fall det jag tror är viktigast av allt, nämligen att leva, att bemöta och behandla varandra som om vi inte vore självklarheter och att lägga vår energi på sånt som verkligen är värt det. Kanske är det en del av vad vi ska lära oss i det här livet, att uppskatta dem omkring oss som verkligen betyder något för oss och att inte ta alla dem eller för den delen oss själva så förgivna. Kontentan av det här utlägget blir väl: var inte rädd för, utan var rädd om. Inte rädd för att inte räcka till i jobbet, inte göra den karriär man vill, inte ha tillräckligt med pengar osv - utan rädd om våra nära och kära, oss själva och om vad vi spenderar våra år och vår energi på.

So fluffy I´m gonna die

En ledig dag, det vill säga en dag med sovmorgon.. i alla fall i vanliga fall, men inte idag. I stället innebar det en tidigt påbörjad tripp som sällskapsdam med destination Örebro som mål. För att göra en djupdykning i Mariebergs utbud eller kanske flanera IKEA:s inbyggda gator kantade av allehanda saker man bara måste ha? Nope!! Istället innebar denna gruvligt tidiga expedition en utökning av bekantskapskretsen med två individer vid namn Stella och Toblerone. Stella visasde sig vara en vackert vithårig dam, medan Toblerone var en distinkt herre med silvergrått hår. Båda mycket sympatiska och relativt belevade. Det finns bara ett att göra för att ge en något så när rättvis beskrivning av detta otroligt bedårande par.. Jag får lov att citera Agnes från filmen despicable me: SO FLUFFY I`M GONNA DIE!! Det är helt otroligt att två chinchillor kan vara så underbara, fluffiga och söta att man är chanslös vid första ögonkastet. Det finns nämligen inte mycket annat att göra än att kapitulera och helt enkelt släppa in dem i sitt hjärta :)

Jodå.. vi råkade slinka in en liiiiten sväng på IKEA och Mariebergsgallerian oxå.. men bara en ytterst liten sväng förstås. Himla konstigt att en sån liten sväng kan ge så ömma fötter?! Kan bara betyda en sak, nästa gång jag ska stifta nya bekantskaper måste jag slinka in på nåt köpcenter och inhandla mer promenadvänliga skor ;)

Begravning

16 december.. för ett år sen begravdes min son. Min Henke som alldeles nyss hade haft hela livet framför sig.. Det var en snöig dag, en sorglig dag och en dag då jag, tillsammans med mina två kvarvarande döttrar, försökte överleva.. försökte förstå. Vi satt åter där på bänken längst fram i kyrkan och tittade på ännu en vit kista. Två år tidigare, så när som på tre dagar, hade vi suttit på samma plats och tittat på min älskade dotter Carros vita kista, som då stått på samma ställe som nu Henkes gjorde.

Det gjorde ingen skillnad att vi varit i en liknande situation tidigare, det går tack och lov inte att få rutin på att begrava sina barn eller för den delen sina syskon som det handlade om för mina kvarvarande döttrar. Vi var precis lika lamslagna, frusna, trasiga och oförstående som vi varit när Carro begravdes och fast det nu har gått ett år sen min älskade Henke blev begravd, är jag fortfarande lika lamslagen, frusen, trasig och oförstående.. Att ett år är en väldigt lång tid att sakna är inget som på nåt vis låter konstigt, men att det absolut inte är någon tid när det gäller att förstå kanske inte låter lika självklart. Så är det i alla fall, ett år är ingen tid när det gäller att förstå det som inte går att förstå..

Fattar det inte

 Nu har det gått ett år. Ett år sen min älskade son Henrik dog. Ett år sen jag såg honom vid liv för sista gången. Ett långt jävla år och jag fattar fortfarande inte att han är borta. Ibland glimtar det ofattbara förbi i min trötta hjärna, river, sliter, söndrar och bryter ner, bara för att sen återigen försvinna bortanför den barriär av vad som går att klara av som sinnet så klokt satt upp.

För ett år sedan hade Camilla och jag precis ätit tillsammans och höll på att förbereda oss inför fredagskvällens aktiviteter. Hon skulle ut med sina kompisar och jag var på väg hem till en av mina. Emelie var hos sin pappa och Henke var inte hemma men, eftersom han brukade antingen träna styrketräning, jogga eller vara i spellokalen med sina kompisar och spela på sin älskade elbas på fredagar efter skolan, tyckte ingen av oss att det var något konstigt med det. Maten hade inte hunnit kallna sen vi åt, så vi hade ställt Henriks tallrik med mat på spisen tills han skulle komma hem. Jag stod och strök en skjorta när Camilla, som samtidigt pratade i telefonen, meddelade att hon precis fick berättat för sig att det stod på facebook att Jens och en av hans kompisar varit med i en trafikolycka och att en av dem var allvarligt skadad och en av dem var död. Henke och Jens var kompisar, klasskamrater och hade under sommaren även varit arbetskamrater. Jag tog min telefon och ringde Henke för att kolla hur det var med honom i fall han också hört vad det stod om Jens. När jag stod där och hörde signal efter signal gå fram, såg jag hur Camilla plötsligt började skaka okontrollerat, hur tårarna började rulla ner för hennes kinder medan hon gång på gång upprepade: nej, nej, nej.. Det får inte vara så.. Mamma! De säger att det är Henke som var med, de säger att han är död! Återigen fick jag tillbaka samma tunnelseende som jag haft två år tidigare när Carro försvann, återigen kände jag hur mitt ansikte domnade bort och hur händerna började skaka. Nej, sa jag, så är det inte! Men det visade sig att precis så var det. Det som stod på facebook var sant. Han var död, våran älskade Henke var död, men det skulle dröja nästan fyra timmar till innan polisen steg innanför dörren hemma hos oss och bestyrkte det vi redan räknat ut men ändå inte ville veta. Timmar som släpade sig fram, medan vi gick från att hoppas på att det inte var sant, förstod att han varit med men hoppades att han ”bara” var skadad till att vi räknade ut att han nog faktiskt var död. Timmar när vi först ringde runt, till polisen, Henkes kompisar, till Henkes pappa och gång på gång till Henke utan resultat. Timmar som avslutades på akuten, där både Camilla och jag fick lugnande mediciner av olika slag och därigenom slapp ifrån världens grymheter ett tag.

I bilen på väg till akuten bestämde jag mig. Nu var det nog, jag orkade inte mer, jag ville helt enkelt inte leva längre. Det enda som skulle få all den smärta jag kände inom mig, igen, att försvinna var om jag tog livet av mig. Som i slow motion vred jag huvudet åt vänster. Där satt min Camilla. Så chockad och så trasig inombords. När jag såg henne förstod jag att jag egentligen inte hade något val den här gången heller, i alla fall inte om jag brydde mig det minsta om någon annan än mig själv. Så där och då fick jag lov att göra ett val igen, jag valde att leva den här gången också. Det var inget som på något vis förankrades i mitt hjärta och själ där i bilen, utan bara en tanke om hur framtiden fick lov att se ut. Det valet fick jag lov att göra om och om igen, varje dag, varje minut ändå tills det sjönk ner i mig och blev tydligt även känslomässigt. Men det visste jag inte då där jag satt i bilen. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle klara av att leva medan jag återigen gick totalt sönder inombords. Jag visste inte hur jag ens skulle stå ut en sekund till, eller hur jag skulle klara av att andas. Det jag vet idag är att vi nog hade tur då, Camilla och jag, som slapp ifrån smärtan, vetskapen och verkligheten ett tag. Hade vi inte blivit medicinerade till så gott som medvetslöshet då, hade vi antagligen inte varit vid våra sinnens fulla bruk idag.

Så i dag har det gått ett väldigt långt år utan min son, långt så länge det inte handlar om att förstå eller att acceptera. Ändå har det bara gått ett år av resten av mitt liv. Bara ett långt år av hur många långa år till? Vi tände ljus vid olycksplatsen och på graven. Fler hade tänt ljus på båda ställena, vid olycksplatsen hade någon eller några tänt ljus i en stor hjärtform. Det var vackert och sorgligt, tröstande och tragiskt. Den enda fras jag kan komma att tänka på är: själar säger inte adjö, de säger vi ses igen. Det hoppas jag, för att leva resten av livet i tron att det inte är så skulle jag inte stå ut med. Jag älskar min son vart han nu är och jag måste tro att jag får träffa honom igen.

Kunde inte ha sagt det bättre själv

Letar fortfarande

För tre år sen, natten till den 9 november 2008, väcktes jag av telefonens enträgna ringande. Jag blev klarvaken i  samma sekund som de ord en mamma alltid fasar för att höra slog mot min trumhinna: -Hej, det här är från polisen. Är du mamma till Caroline Stafås? – Ja, svarade jag, har det hänt nåt? Polisen i andra änden av telefonen fortsatte utan att ta någon notis om min ångestladdade fråga: -vet du vart din dotter befinner sig? Jag svarade nej och upprepade min fråga, den här gången med en märkbart högre ton: –Har det hänt nåt? Polismannen fortsatte oberört: -Så du vet inte vart din dotter befinner sig? Återigen svarade jag nekande på polisens fråga och återigen upprepade jag min fråga, men den här gången svarade polisen i andra änden av linjen: -Vi har fått in en anmälan om att din dotter kan ha gjort sig något, att hon kan ha tagit piller och sprit. Vet du vart hon skulle kunna tänkas vara?

Jag visste inte vart hon var och det visade sig att det visste ingen annan heller. För den här natten för tre år sen avslutade min älskade, söta, kloka och deprimerade dotter sitt liv genom att skölja ner en dödlig dos sömntabletter med sprit för att sedan gå ner i älvens iskalla, mörka vatten och dränka sig. Men det visste jag inte vid den här tidpunkten då för tre år sen. Jag visste fortfarande inte då att det var för sent, att jag inte kunde rädda henne eller hjälpa henne. Jag visste inte då att jag aldrig mer skulle få se min älskade dotter i livet.

Nu, tre overkliga, smärtsamma och egentligen outhärdliga år senare, trängs bilderna av hennes blonda hårsvall, vackra ansikte, glittrande blåa ögon och spjuveraktiga leende fortfarande konstant med bilderna av hennes livlösa, stelnade kropp under en gul sjukhusfilt i ett rum med dämpad belysning och skylten visning pågår på dörren. Bilderna av hennes fortfarande våta bakåtkammade hår, slutna ögonlock, långa täta ögonfransar med den noggrant lagda mascaran och glittrande puderrosa ögonskuggan fortfarande kvar, vattnet som sakta sipprade i nästan omärkbara små ilar ur hennes näsborrar och ena mungipa och märkena på hennes panna efter att hon under tio dygn legat med ansiktet neråt på älvens botten trängs fortfarande med bilderna av hennes livfulla ögon, hennes enorma utstrålning och hennes oefterhärmliga svassande gång. Fortfarande kretsar mina tankar ständigt kring om hon var rädd, ledsen eller om hon kände sig ensam och utlämnad. Sviken av världen, sviken av mig.

Jag borde ha varit hos henne, tröstat henne och som så många gånger förr skjutsat henne hem igen. I verkligheten hade jag gått bärsärkargång och antagligen fått henne inlagd på något sjukhus för att hon inte skulle kunna göra sig själv illa om jag vetat, eller ens anat, att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv. Fortfarande, och antagligen under resten av mitt liv, hatar jag det. Jag hatar att hon, min älskade dotter Carro, är död. Fortfarande undrar jag om hon någonsin visste och förstod hur mycket jag älskade henne och älskar henne än? Jag kunde inte hjälpa min vackra, starka och bräckliga dotter Caroline, så hon orkade leva vidare. Jag undrar fortfarande om hon någonsin förlät mig för det?

Jag kan fortfarande inte heller helt och fullt förstå att hon är borta. Den här tidpunkten förra året var jag tillsammans med min näst äldsta dotter Camilla för första gången ner till den plats vid älven där Carro avslutade sitt liv, där hon tog sömnpillren och där hon sen gick ner i älven. Henke som då fortfarande var i livet ville inte följa med. Det var för smärtsamt, för jobbigt, för honom och min yngsta dotter Emelie var hos sin pappa. Vi var dit och tände ljus för Carro och medan vi stod där, Camilla och jag, och kände efter om vi skulle känna av Carro eller om vi skulle hitta nåt som fick oss att förstå, begrep jag vad jag egentligen gjorde där. Jag letade fortfarande efter min döda dotter, efter min Carro, efter en känsla av att hon fanns någonstans nära. Nu tre år senare är det nog fortfarande det enda jag fullt ut förstår. Jag letar fortfarande efter mitt barn, min Carro, och jag kommer antagligen att leta hela livet efter henne. Inte i fysisk mening, men inom mig och efter känslan av hennes närvaro och jag längtar fortfarande lika mycket efter att få ha henne hos mig igen. Så när det gäller att förstå är tre år ingen tid, men när det gäller att sakna, längta och leta är tre år en evighet.