Dyra steg

Hösten, november och december. Månader som kostar, månader som gör ont. Alla månader gör ont ännu och kommer väl antagligen att fortsätta göra så resten av livet, men hösten är tung. Det är som kroppen i sig själv vet att den här tiden har hemska saker hänt, saker som inte fick hända och den reagerar. Psyket reagerar och världen, åtminstone min värld, rasar i omgångar. Det är en kostsam tid, om energi anses som valuta. Det är ett kostsamt liv, om redan omnämnda valuta är den gällande. Mitt i alla kostnader glimmar det ändå ljus av olika slag. 

Det första ljuset som glimmade till för dagen bestod, för min del, av en oväntad överraskning i form av ett paket, som låg och väntade på mig på mitt kontor efter ett möte. Det stod ingen avsändare och det fanns inget som talade om vem det kommit ifrån. När jag öppnade det var det ett vitt hjärta med två änglar i. Jag började naturligtvis att gråta, så rörd blev jag. Efter en del detektivarbete lyckades jag ändå få fram vem det varmhjärtade personen är. Tack till Dig! Du är guld! 

De andra ljusen fanns att se på kyrkogården. Så många och så vackert. Älskade Carro och Henke, vart ni nu är, kom ihåg att jag älskar er och var säker på att jag saknar er.. alltid. Det var inte bara ljus vid deras gravar, någon hade varit dit med ett väldigt vackert hjärta med texten saknad på. Det var fint att se. Det var vackert med alla ljus och jag är glad att jag åkte dit. Trots att det är vackert, trots att jag vill, så får det mig ändå att vackla och nästan rasa varje gång. Idag klarade jag det trots allt och det är stort på sitt sätt.  

För att försöka få tyst i huvudet, begav jag mig på step up. Det var frigörande, det stillade mina tankar medan jag var där och det var riktigt, riktigt roligt. Så kroppen har fått sitt, det är helg och vi har vandrat runt på kyrkogården som nästan var att likna vid en stjärnbeströdd natthimmel, så vackert var det. Imorgon blir det hemmets lugna vrå, lite pyssel i huset och bara lite tid att andas. En bra tid, mitt i all otid som består av hösten, november och december.

Kortfattat

Det har varit en hektisk dag, med andra ord har jag jobbat. Efter jobb kommer bokcirkel, i alla fall en del dagar och en del dagar är till exempel idag. Vi har läst boken "För mycket lycka" av Alice Munro den här gången. En mycket välskriven novellsamling, som absolut var läsvärd men den lämnande en vemodig lite tung känsla efter sig. Förutom bokdiskussioner innebär bokcirkelträff soppa och idag var det en helt suverän paprikasoppa som serverades. Efterrätten bestod av en chokladöverdragen mjuk kaka och kaffe eller te. Kvällen var suverän och den blev inte mindre suverän när jag åkte hem och gick ut med hundarna. Världen hade hunnit med att förvandlats till att vara frostigt glittrande och stjärnhimlen visade stolt upp sig, som för att glittra ikapp med resten av allt det vackra. Det är inte dumt att leva dagar som denna. Eftersom kortfattat betyder just inte så långt, får jag lov att masa mig i säng istället för att skriva mer. Imorgon är det en ny dag och den nya dagen består av datautbildning och meditationscirkel. Så sängen då alltså.

Maktlös afrikan

Igår var en sån där gång när Emelie rasade. Det har varit på gång ett tag och igår kom alla känslor ikapp, ramlade fram till ytan och exploderade. Så många tårar och inga ord som hjälper. Hon saknar Henke och hon saknar Carro och det finns inga ord som tröstar eller räcker till då. Det går inte att göra så mycket annat än att lyssna, krama och ibland vara den som sticker hål på den bubbla som ändå är på väg att brista. När Emelie rasar blöder hon näsblod, så även igår. Även idag har hon blött näsblod och morgonen idag började med tårar. Emelie vaknade av att hon grät. Hon hade drömt om Henke och hon saknar honom. Det är inte lätt att vara utan nån, som har varit en riktig trygghet, en väldigt nära vän och dessutom ens storebror, för alltid. Hon imponerar, min Emelie. Det är svårt att hantera två så stora förluster som hon har varit med om, ändå gör hon det med bravur. Inte bara det, hon fungerar i vardagen också. Hon är stark min lilla tjej. 

Som mamma är man maktlös såna här gånger, gånger när ens barn är otröstligt ledsna och det inte finns nåt man kan göra för att rätta till, underlätta eller göra bra. Fast det är så det måste vara, Emelie måste också få rasa, vara ledsen och sörja och för mig är det bara att acceptera att det inte finns nåt som kan ta bort de där tunga känslorna för henne heller. 

Förutom tårar och näsblod, har dagen innehållit köttbullar och afromix. Mamma stod för lunchen idag och den bestod, som sagt, av köttbullar. Dessutom av hemgjorda och det är inte mycket som slår det. Så om inte det är vardagslyx, vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Efter lunch och jobb, var det gymet som gällde. Dagen till ära ägnade jag mig åt afromix och har således vickat en hel del på samtliga kroppsdelar. Det var trivsamt och kvällen är därmed behagligt avslappnad. Så avslappnad att jag ska duscha och lägga mig och läsa. Imorgon kväll ska jag på bokcirkel, så jag har nåt kapitel att plöja igenom för att kunna hänga med där. Det är en hektisk vecka och förutom en del jobbiga samtal, näsblod, tårar och maktlöshet, så är det även en riktigt trivsam vecka.

De lämnade två stora hål

Förlusten av Carro och Henke har lämnat två stora hål inom er, som aldrig kommer att försvinna. De kommer alltid att finnas kvar där och göra ont. Skillnaden är att det inte kommer att göra ont på samma sätt hela tiden. Det var en del av allt min samtalskontakt på MHE-kliniken sa idag. Jag gillar när det inte är några värdelösa omskrivningar och inlindande halvsanningar, även om det inte alltid är de sanningar jag vill höra. Det är jobbiga samtal där på MHE, men även väldigt, väldigt bra samtal. Samtal där sånt som jag inte vill prata om dryftas. Saker jag kanske inte ens vill erkänna för mig själv att jag tänker ibland, sånt är det som är tillåtet att dra fram i dagsljuset för allmän beskådan där. Kontentan av att slänga fram allt ologiskt, sånt som ger skuldkänslor eller verkar helt otroligt långsökt, blir att det inte längre verkar så tabubelagt eller dumt att tänka som jag gör.

Under dagens samtal kom det till exempel fram att det kanske inte ens är alldeles galet att vara lite arg i smyg på Carro och Henke för att de dog! Det tog mig några år att komma dit, till att vara arg på dem och när det väl hände så var och är det inget jag direkt har mått bra av att känna. Istället har det gett mig skuldkänslor och tankar som seglar runt i någon form av negativ spiral. Tidigare, det vill säga för kanske en och en halv månad sen som senast, var jag arg på allt och till sist nästan Gud, för att den, dom, nån hade tagit två av mina barn ifrån mig. Inte rosenrasande eller vansinnesarg utan det har mer varit som en molande ilska, som inte riktigt kunnat gå att ta på. Däremot har jag aldrig tidigare varit arg på Carro och Henke för att de dog. Egentligen är det inte det jag är nu heller. Jag är egentligen inte arg på Carro för att hon tog livet av sig. Vem kan vara arg på sin dotter om hon mår så dåligt att hon får lov att göra ett sådant val? Jag är definitivt inte arg på Henke heller egentligen. Han gjorde inget annat än att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inte egentligen och inte om jag tänker till. Det är när jag inte tänker utan bara känner som jag har börjat märka av ilskan, som helt logiskt inte ens borde vara där. När jag har funderat över det, satt ord på de känslor jag absolut inte vill kännas vid, har jag kommit fram till det nog beror det på att jag i mitt sinne, i mitt hjärta och i min själ inte orkar vara utan dem och att jag egentligen inte tycker att de hade rätt att dö. Carro och Henke hade ingen rätt att försvinna från våra liv, ta livet av sig eller dö i en trafikolycka. De skulle leva, de skulle vara här. Åtminstone skulle de vara här längre än mig och jag kan inte, fast det är orationellt, ologiskt och meningslöst ur en konstruktiv synvinkel, låta bli att känna att de svek oss. De svek mig, när de dog. De lämnade oss här, utan dem och i spillror och det var inget de fick göra. Så sa hon, min samtalskontakt, idag efter att jag skamset spottat ur mig min mörka hemlighet, att det är helt normalt. Det är två sidor av samma mynt och myntet är sorgen jag känner efter mina döda barn som jag älskar och egentligen inte kan leva utan. Även om jag logiskt kan tänka i de banorna själv, är det ändå en väldig lättnat att få höra det av nån annan, nån som inte har någon anledning att linda in mig i någon form av halvsanning för att de tror att det är bäst för mig. Nån påläst, pålitlig och egentligen okänd människa, vars jobb inte består i att säga sånt jag vill höra.   

Konstigt nog, kände jag mig inte lika arg längre efter att jag bekänt att det faktiskt händer att jag har såna känslor. Underligt nog, känner jag mig inte ens onormalt elak som har såna känslor ibland. Det var ett bra samtal, ett samtal om så mycket och om ilska, sorg och skuldkänslor. Ett sånt samtal man inte vill ha, men som man ändå bör försöka föra. Jag är tacksam över möjligheten att få tillgång till en sån samtalskontakt. Hon kan aldrig ändra något, bearbeta nåt åt mig eller ta bort all smärta jag känner, men hon kan hjälpa mig att hantera den och hitta verktyg för att överleva den och för mig är det en riktig ynnest. Det är nåt stort. 

Smärtsamma möten

Ser allt så glasklart numer ;)

Efter en stunds funderande över de senaste sex dagarna, de sex dagar som gått sedan jag senast skrev ett blogginlägg, kan jag konstatera att det händer lite saker i mitt liv ändå. Kanske inte extremt märkvärdiga grejer, men det är definitivt inte totalt stillestånd heller. Under de senaste sex dagarna har jag hunnit med att gå en utbildning, fått nya glasögon, glömt att meddela var bilen varit till Camilla och glömt att ge henne en nyckel, inhandlat halloweendräkt till Emelie som blev alldeles strålande i den, sett filmen "nu är det jul igen 3" med Emelie, försovning, hundliv, fått en gåva i form av en honungsburk, haft besök, jobbat, varit på meditationscirkel, skjutsat Emelie till ridningen, varit ut och ätit pizza med Camilla, Emelie och Patrik, tagit en tripp till mora, gått på föreläsning med Kjell Enhager, ätit kinamat i Mora, varit på step up, varit till kyrkogården, hämtat hem en nöjd Emelie med kompisar efter en halloweenfest och haft bastukväll hos Hasse och Majan. Det är som sagt inga storslagna saker, men faktiskt så är det ändå saker som är viktiga för mig. Åtminstone de flesta av dem, försovning är väl kanske en av de sakerna som jag kanske inte värdesätter enormt högt. 

Min vackra halloweentjej

Torsdagen innefattade även att vi, Emelie och jag, mötte lastbilen som var inblandad i olyckan som Henke dog i. På morgonen när vi var på väg till skola och jobb mötte vi den på den lilla vägen som man åker på för att komma till huset där vi bor. Det var ingen bra start på dagen. Jag vet att Henke var med i en olycka där han omkom, jag vet att det var en lastbil inblandad och jag vet att det inte var lastbilens fel att saker och ting nu är som de är, men det spelar ingen roll. Varje gång jag ser den, är jag tillbaka till dagen när Henke dog eller till den dagen vi var på polisstationen och fick bilder på såväl bilen som Henke åkte i som lastbilen visade för oss i kombination med en beskrivning av hur det hela hade gått till. Det var bara skrot kvar av bilen. Den bilen som min son hade suttit i.. den bilen som min son dog i. Det förklarades att nån lyftanordning på lastbilen hade haft en ganska avgörande betydelse, eftersom den medfört att bilen klämdes fast istället för studsade och nåt fäste till den var det som krossade Henkes skalle. Så i torsdagsmorse, som så många gånger förr, fick jag lov att stanna efter det mötet, vända mig om för att titta på den där lyftanordningen och det där fästet och försöka få mina händer att sluta att skaka. Det är inte rationellt, det är inte konstruktivt och det är definitivt inget jag på nåt vis kan styra. Inte Emelie heller. Så i torsdagsmorse satt hon där bredvid mig, alldeles blek och upprivet tårögd, och nästan viskade att hon hatar lastbilar. Det var inte nån vidare bra dag, åtminstone var det inte det förrän framåt kvällen. 

Livskvalité under bastukväll

Det är ett hårt liv ibland och ett ganska bra liv ibland. Idag var livet rätt vackert, när jag såg en mängd svanar som samlats i en mindre sjö. En förunderlig och lite storslagen syn ändå. Det är just det som är, i alla de där små sakerna som händer under alla de där vanliga dagar - det är där det storslagna, förunderliga och otroligt viktiga i livet finns. Det är ett storslaget äventyr att leva, trots allt..    

Kärlek på ett storslaget galet och varghundsvalpigt vis

Viktigt fri

Nöjd friskrivare

När tankar kommer ut som ord i skrift, det är då jag får möjlighet att sortera dem. Det är då jag kan bearbeta, tvinga mig själv att ta in även sånt jag inte på villkorsvis vill se och det är då jag låter lite av allt inom mig få komma ut. Det är en livlina i livet, ett viktigt verktyg för att orka, för att klara av och för att välja att leva dag efter dag. Nämligen är det nåt jag sätter högt, att leva och inte bara vara vid liv och att skriva av mig hjälper mig att bana mig en väg genom mitt liv levandes så ofta som möjligt. Det är viktigt att kunna skriva det jag vill, om det jag är i och om det mina tankar snurrar kring. Under senare tid har det inte känts riktigt bekvämt alla gånger, under senare tid har det blåst vindar av tvångsmässig tystnad och framtvingad positivism inom en del områden och jag kan inte se det positiva med det. Så, med det i åtanke, har jag nu under senare tid lyckats med att koppla bort min blogg från facebook. Det kanske underlättar ett fortsatt fritänkande, eller snarare friskrivande, drag från mitt håll. Ifall det råder några tvivel kan jag nu dementera alla idéer om att jag skriver för att vara inställsamt medgörlig, jag skriver för att leva och dessutom för att leva som den jag är. Inte den nån kanske tycker att jag borde vara.

Min relativt nyopererade pappa

Den här helgen har mycket cirkulerat kring att bara vara vid liv och hålla ihop. Det är ofta kontentan av höst i kombination med kyrkogården. Höst, eftersom det innebär en påminnelse om när Carro och Henke dog. Kyrkogården för det påminner mig om just det jag egentligen inte orkar leva med. Men idag har jag levt och dessutom levt nära några av de viktigaste i mitt liv, det innebär att jag har umgåtts med delar av min familj. Pappa, som nyligen opererade halsen, och hans fru Carina kom på kaffe och Camilla och Emelie kom hem i lagom tid för att vi skulle kunna äta söndagsmiddag ihop. Det är en enorm lyx att få ha dom nära, dom som betyder allt, dom som är viktiga. Jag har den lyxen. Oftast inte med alla viktiga på en och samma plats och samma tid, utan på lite olika tider och på lite olika dagar. Det spelar ingen roll, det viktiga är att dom finns där. Nära, vid liv och dessutom som delar i mitt liv. Trots allt har jag mycket att vara tacksam över.

Så begav jag mig dit

Kyrkogården.. en så rofylld och vacker plats, ändå tar det mig veckor att samla mod nog för att bege mig dit. Så länge jag inte tittar på stenen och framförallt låter bli att läsa namnen på den går det bra. Det är när jag gör det, som det blir verkligt igen. Ändå stod jag där under kvällningen och tittade ut över kyrkogården och tänkte: det här kan inte vara sant, det kan inte vara så att två av mina barn är här, att två av mina barn är begravda här. När det sen gick upp för mig igen för säkert 200 miljonte gången bara den här dagen att det är så det är, att anledningen till att jag var där på kyrkogården verkligen är för att två av mina barn är döda och jag ska sköta om deras gravar, det var då jag hamnade i samma funderingar som så många gånger förr när jag stått där. Varför är vi överhuvudtaget här? Vad gör vi i det här livet, som innebar så mycket att bära på våra axlar. Vad är det egentligen för mening med allt kämpande? Det är tillåtet att ha dessa tankar, det är helt okej att ifrågasätta. Kanske det till och med går att säga att det är en rättighet om man står där på kyrkogården vid två av sina barns gravar. Klämkäck uppmuntran hjälper inte, inte heller stora intygande om den egna viktigheten. Jag vet hur viktig jag är för en del, jag vet att livet är nåt att vara tacksamt rädd om. Det jag inte alltid vet är hur jag ska orka stå upp, trots all viktighet och förunderlig tacksamhet. 

Som för att riktigt få mig själv att inse livets skröpliga skörhet och meningslösa kämpande, glömde jag tändstickorna hemma. Det medförde, dagen till ära, två kyrkogårdsbesök och två helvetespass vid deras vackra sten. Nu är det i alla fall pyntat inför vintern och nu är även lyktan tänd där. 

Som alla gånger kostar det på att åka dit, att vara på kyrkogården är att få sanningen slängd över sig på det mest tydliga sätt som går. Därför har den fortsatta dagen genomgåtts med sprängande huvudvärk, svidande ögon och i en sinnesstämning som går i moll. Trots låg sinnesstämning har jag ändå höstpyntat trappan lite med enris, tallris och lyktor. Det blev mysigt, skenet från lyktorna gav en välkomnande känsla och trivselfaktorn ligger på en ganska hög nivå. Det är ett komplext liv. Så totalt meningslöst, men ändå på ett så väldigt meningsfullt vis.

Trappfix

Alldeles för ont för att ens våga

Så många gånger det är som jag drömt om att få höra dem prata, skratta, se dem le, se deras vackra uttrycksfulla ögon glittra i kombination med deras så karakteristiska men väldigt olika minspel, se dem röra sig, andas, gå, vara.. Så många, många gånger det är som jag varit beredd att ge nästan vad som helst för att få möjligheten att se dem levande igen, få se Carro och Henke i livet en gång till. Carro och Henke, som jag älskar så otroligt mycket och som jag egentligen inte klarar av att vara utan. Mina älskade, älskade och så väldigt saknade två barn som inte längre är i livet. 

Igår hittade jag en film från när Henkes klass hade sin avslutningsshow inför nians avslutning. Igår kom möjligheten att se åtminstone en av dem levande igen. Igår kunde jag ha valt att få höra Henkes röst igen, se honom leva, spexa och spela Vild-Hasse på scen. Igår svek mitt mod mig. Igår blev det tydligt att jag inte vågar se filmen. Igår blev jag rätt säker på att jag nog inte skulle klara av det, att jag inte skulle orka hålla ihop om jag såg min son som så levande, strålande, varm och underbar samtidigt som jag vet att han inte längre är här.. att han aldrig mer kommer att vara här igen, utan istället är han det han inte får vara.. han är död. 

Jag vågade inte se filmen, jag klarade inte av att titta, jag hade inte mod nog att chansa utan nån garanti på att jag skulle klara upp det. Istället lade jag tillbaka filmen i den låda där jag hittade den. Istället sparade jag den till den dag när jag är stark nog, när jag har mod nog, att hämta den. Fram tills dess räcker det med att jag vet vart den är. Bara vetskapen om att jag kan se den om jag vill, fick min inre värld att skaka, marken att verka mindre stabil och mitt hjärta att gå sönder igen. Det gör för ont att ens tänka på att de är döda, det gör säkert alldeles för ont att se någon av dem på film när de levde. Jag vågar helt enkelt inte ens försöka än. Det är en alldeles för stor risk att ta, antagligen går jag sönder igen, blir till inget som gör så väldigt ont och jag är inte säker på att jag orkar ställa mig igen efter det ännu.   

Coolt intryck

Det händer en del i mitt liv, såväl fysiskt som psykiskt. Vårt hem är på ett nytt ställe, ett husligt ställe med gräsmatta, en bäcköringsfylld bäck på gården och det ligger utanför centrum. Jag älskar det! Under helgen ägnades en del tid åt åt att gräva bort mängder med ogräs ur en rabatt och om inte nåt annat är rogivande, så är definitivt trädgårdsarbete det. Stjärnorna verkar till och med lysa klarare här, hundarna trivs och vi andra njuter. Det känns som hemma och hemma var det ett tag sen jag kände mig. Marsvinen flyttade inte med till vårt nya hem, utan flyttade vidare till ett ställe som antagligen går att räkna som marsvinshimlen fast på jorden. Vi har fått tillökning också. En irländsk varghundshane vid namn David är numer en del av familjen och jag kan numer titulera mig hundmormor. Den "lilla" grabben är nu elva veckor gammal och "bara" 57 centimeter i manken. Han har enorma tassar och ögon att drunkna i, samt naturligtvis det helt bedårande och absolut tokdryga valpsättet som både charmar och driver till vansinne. Antagligen beskriver det en ganska passande ny medlem i vår familj. 

Psykiskt så slits jag isär dagligen och var tredje vecka sker det med professionell hjälp på MHE-kliniken. Sist jag var dit gjorde det riktigt, riktigt ont. Faktiskt så ont att det fysiskt kändes som mitt hjärta slets isär igen, men jag antar att det är just all smärta som behöver få komma fram. Mina älskade, älskade och så saknade Carro och Henke. Ibland vill jag bara skrika rakt ut, så ont gör det att veta att de är döda. Jag skulle vilja fråga dem ibland, varför de fick lov att dö så unga. Varför lämnade de oss här, utan dem och med all smärta. Det finns säkert nån vettig andlig förklaring, men när det kommer till Carro och Henke hjälper inga förklaringar för mig. Dom är borta och det borde dom inte vara, det kan dom inte vara eller får inte ens vara.. för hur ska vi klara resten av våra liv här.. utan dem? Det är saker jag får lov att fundera på varje minut varenda dag, det är saker jag inte kommer undan att fundera över på MHE-kliniken och det är klart att det gör ont. 

För att beskriva allt som hänt på slutet skulle jag antagligen få lov att skriva en bok, så att få in det i ett blogginlägg är lönlöst. Nåt av allt som hänt är att jag har varit till Stockholm, Vingåker och Falun, jobbat, ätit middag med författarinnan Vibeke Olsson tillsammans med den bokcirkel jag är med i, börjat två cirklar av mer andlig karaktär, pratat med mediumet Vivvi som var med i tv-serien På andra sidan, mediterat, träffas så många underbara människor, svurit över kappor som fladdrar i vinden, varit förkyld som sjutton, trädgårdsarbetat, samlat kottar, hämtat ris att pynta med, skrattat i omgångar, gråtit lika ofta, saknat dem jag inte vet hur jag ska klara mig utan, satt upp en del gardiner, möblerat, gått i skogen, mött mod och mänsklig storhet, sett spår av motsatsen, insett att jag avgudar grundlagsskyddade rättigheter, ätit plankstek hos goda vänner, haft kafferep på allehanda platser, sett stjärnorna, lyssnat till Emelies skratt, kramats.. jag kan fortsätta länge, för den senaste tiden har varit lite speciell. Igår ringde en klocka som är kopplad till telefonen, det vill säga om vi haft nån hemtelefon. Emelie med kompis sprang runt och ropade: det ringer och ringer på dörren, men det är ingen där! Slutligen lyckades vi lokalisera ringandet till "telefonklockan" på övervåningen. Rätt kul får man väl lov att säga. Idag har jag sett höstens första snöflingor dala ner till marken. Vackert, kyligt och alldeles för tidigt. Jag förbereder mig för att åka till kyrkogården. Det tar en del av min energi, det och tiden på året som hela tiden talar om att det var omkring den här tiden först Carro och sen Henke dog. Vare sig jag vill eller inte så är det så och det finns inget annat jag kan göra än att leva med det. Nu ska jag leve med att lägga mig. Imorgon är ännu en dag vigd åt arbetande aktiviteter, så för att orka kan sömn vara en bra grund liksom.   

I´m back

Efter tid, hur lång tid som helst, kan jag blogga igen. Bredbandet är flyttat, ihopsatt, fixat och fungerande igen. Så många dagar och ännu fler nätter, som jag längtat efter att få skriva av mig. Så pass stort har behovet varit att jag letat fram en penna och ett block, men effekten uteblir på något vis. Pennan hinner liksom inte med i mina tankegångar, på samma sätt som ett samarbetsvilligt tangentbord. I och för sig hinner inga tangentbord, och för den delen inte heller jag, med alla gånger bland allt virvlande tankestoff som surrar omkring bland hjärnans irrgångar. Dock är chansen ändå större vid datorn än med en penna, så idag är en bra dag. Idag är dagen då bredbandet återkom i mitt liv. Trots all uppladdad skrivlusta är kvällen sen och jag är trött. Så återkomsten blir därmed kortfattad. Bredbandets återkomst, Emelie har två studiedagar, jag har två semesterdagar, stjärnorna syns tydligt genom mitt sovrumsfönster och hundarna snusar sovande och tryggt bredvid mig. Trots att hösten pågår för fullt och viskar om den tid på året jag önskar inte fanns, om saknaden efter två av de viktigaste i världen, rör sig livet framåt. En del dagar, dagar som idag, rör det sig till och med framåt på ett bra sätt.     

Utanpå mitt skinn

Det var under kvällen idag, när jag stod i huset vi flyttar till och höll upp det inramade kortet på Carro, som det slog mig varför nerverna ligger utanpå mitt skinn och varenda rörelse, vartenda ljud, nästan varenda tanke snuddar vid någon av dem och får världen att vibrera. Jag förstod där och då att det är flytten som gör det. Flytten som vi, Camilla, Emelie och jag, längtat så efter, som vi önskar och som troligen kommer att bli jättebra. Den är den som får mig att känna mig så ledsen, eller det är åtminstone den som gör att alla otroligt ledsna känslor slits upp till ytan och läggs utanpå mitt skinn. För varje flytt, innebär att vi flyttar ett steg längre ifrån där dom fanns med oss. Ett steg längre bort ifrån där Carro och Henke var en del av våra vardagar, helger, jular, nyårsaftnar, påskar och födelsedagar. En flytt som betyder så mycket mer än bara ett nytt ställe att bo på. Det betyder ett ställe att bo på fler steg ifrån där vi var tillsammans, där vi var Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag och där det var den konstellationen som var oss.. den konstellationen som var vi, som vi i världen eller ibland vi mot resten av världen. Varje steg ifrån gör ont, jag vill ju ha dem så nära. Så nära det bara går och nu är dom inte ens med. Nu flyttar vi ett steg längre ifrån det som förut var oss och det är klart att det känns. Det är klart att det får alla mina känslor, nerver och mitt krackelerade hjärta att vibrera, skaka och gå sönder igen. Det är klart att det gör ont, för det står för nåt som jag egentligen inte orkar vara med om. Ett liv utan dem, ett liv utan oss, ett liv i en konstellation där väldigt viktiga delar saknas.. som jag saknar. Jag älskar dem!  

Bland stjärnor och svarta hål

En del dagar inser man att svarta hål existerar närmare än man kanske trodde och att det faktiskt är sant att de slukar all energi, allt ljus och allt som på nåt vis skulle kunna vara ett tecken på egen vilja. Från början sägs det att svarta hål har varit stjärnor som sedermera kollapsat. Det enda avtryck som finns kvar är detta svarta, som nog de flesta skulle försöka hålla sig så långt ifrån som det bara går. Det vill säga om det gick att se svarta hål, det gör det nämligen inte. Istället är det genom att betrakta omgivningen, som det går att bekräfta existensen av svarta hål. Lustigt nog, eller egentligen fullt förståeligt, är svarta hål enkla objekt. Det enda svåra är att upptäcka dem innan man dragits in i deras destruktivt negativa massa, malts ner till partiklar av ingen egen vilja och totalt utan energi eller utstrålning. När det händer, när ett svart hål existerar alldeles för nära den egna existensen och suger energi som knappt finns, gäller det att komma ihåg dess enorma litenhet trots deras enorma utformning, för att därigenom kunna fokusera på alla stjärnor omkring istället. 

Förutom svarta hål och stjärnor så existerar det andra fenomen på min himmel också, såsom sorgebearbetning på MHE-kliniken, medial utvecklingscirkel, vackra kvällshimlar, fascinerande och underbara vattendrag, meditation, återupptagen träning på gymet, flyttkartonger, böcker, författarträff inom synhåll, Stockholmsresa och imorgon ska Camilla operera sig. Hösten verkar vara här, min samtalsterapeut säger jag är stressad och bilen måste lämnas in på verkstad. Hur som helst så blir det Mora i morgon, som chaufför åt älskade dottern efter operationen. Jag är inte överförtjust, mitt hönsiga mammahjärta oroar sig så klart över om allt kommer att gå som det ska och min logiska del av hjärnan irriterar sig över att mammor inte får var med in under operationen för att se hur det ser ut inuti ett knä. Kvällens mest traumatiska händelse bestod i att jag hittade en fripassagerare i form av en spindel innanför min tröja. Jag är inte överdrivet rädd för spindlar, men alltför närgångna får de inte vara. Nu ska jag ägna resterande del av kvällen åt att försöka flirta med adressändringen, som konstant påstår att mitt namn och mitt personnummer inte hör ihop. Jag förstår inställningen, men i längden blir den lite jobbig. Jag vill ha min post dit jag bor, trots mitt ungdomliga sinne ;)        

Höstkänning

"Ta inte den kortaste vägen - ta den vackraste"

                   Sonja Aldén

Lördagens nyupptäckta promenadstig 

Älven. Alla dessa promenader bredvid älven, som nästan alltid visar upp sig från nån av sina suveränt vackra sidor. Trots det är mitt förhållande till detta vackra komplicerat. Varje gång jag ser den, varje gång jag förundras över hur otroligt vacker den är, ser jag bilden av Carros alldeles livlösa kropp med blött bakåtkammat hår framför mig. Det var i älven Carro dog och fast jag vet i hela mig att det inte var älvens fel, har jag ändå svårt att låta bli att lägga en del av skulden hos just älven. Nu, när hösten håller på att bli mer tydlig, kommer det närmare. Luften håller på att förändras och bli kyligt klar, kvällarna går i mörkblått och svart och naturens alla små skiftningar verkar viskande ägna sig åt att påminna om det jag försöker hålla utanför mitt huvud en sekund i taget. Nån sekund ibland.    

Älven

Fast trots att till och med min kropp snappar upp naturens förändringar och lite gnälligt meddelar att det är dags att stanna upp, vila, låta saker och ting få plats och ta tid, så går det inte att låta bli att njuta av höstens inträde. Så under lördagen vandrade vi, husgudar, jag och sällskap, en ny vandringsled, naturligtvis till större delen bredvid älven. Det var en vacker promenad och en vacker dag. Slutligen visade det sig att vandringsleden ledde till Vallerås, så där sju kilometer hemifrån. Vad jag gjorde, jag ringde Camilla och meddelade att vi behövde hämtas i Vallerås och att det inte blev nån vandring hemöver. 

Chokladpudding i Emeliesk tappning

Väl hemma blev det lördagsmys med Emelie, som fixade chokladpudding och en del annat smått och gott. En trevlig lördag rakt av helt enkelt. Söndagen då? Camilla och jag begav oss, efter önskemål från kommande hyresvärdarna, till huset vi snart ska flytta in i. Där har dom minsann legat i. Det var nytapetserat, nymålat, nyelat och nyskurat. Trots allt nytt höll de fortfarande på och fixade. Det blir jättefint! Vilka himla gulliga hyresvärdar vi verkar få! Efter hus kommer gym, i alla fall var det så det var i söndags. Även det ett trevligt inslag i en i övrigt trevlig helg.

Förunderligt och glädjande - vilka underbara människor det finns

Idag när jag kom till jobbet fick jag ett meddelande på chatten från en kollega i en annan byggnad. Hon berättade att hon varit på nån sammankomst, där de som skulle börja hösten studiecirklar meddelats. Ett av namnen som nämndes var mitt. Då hade en kvinna meddelat att hon hade en bok som jag skulle få låna. Notera att jag inte var där. Kollegan meddelade att hon kände mig, så kvinnan frågade om hon kunde ta med boken och ge den till mig. Det kunde kollegan, så idag har jag fått en bok till låns av en kvinna jag inte vet vem är. Det är rätt fantastiskt ändå. 

2 veckors schema  

Måndag: jobb mellan 06.20-18.45, hundpromenad, påhälsning hos mamma, kvällsmat, sömn

Tisdag: jobb, till Mora för sorgebearbetning på MHE-klininken, deltagande i cirkel, sömn

Onsdag: möte mellan 08.00- ca. 17.30, hem och vända, iväg till trevlig människa för bokbabbel,

Torsdag: Skjutsa Camilla till Mora för knäoperation, jobba på distans, skjutsa hem opererad Camilla, skjutsa Emelie på ridning, gå på meditation

Fredag: ev jobb på jobbet om Camilla är i någon så när form - annars jobb hemma, step up, helg

Lördag: maratondans pass under tre timmar på gymet, ev. flyttning

Söndag: ev. flyttning, dansaerobics på gymet

Måndag: Jobb, vila eller flytta samt packa

Tisdag-torsdag: till Stockholm i jobbet, ev hinna skjutsa Emelie på ridning samt bege mig på meditation under torsdagkväll

Fredag: jobba, step up, krasch och flytt.

Lite finns det allt att fylla tiden med ändå.        

Relativt tidsenligt

Lunchkul

Det verkar som tiden i all sin relativitet, svischar fram relativt mycket fortare än tidigare. Dygnens timmar verkar inte längre räcka till, men som kompensation verkar stressnivån slå i taket så gott som varje dag så nåt finns det definitivt för mycket av. Med tiden som numer verkar i en ihoppressad form, finns inte ens riktigt tid att skriva så mycket. Idag blir det kort.

Morsan fixar biffen.. eller eller åtminstone pannkakorna

Morgonen var bra, tills klockan ringde och jag yrvaket vände mig i sängen och la mig på samma ställe som en hund tydligen hade ansett vara ett bra ställe att spy på. För att sammanfatta det hela kan jag säga att det inte är en optimal start på en alldeles för tidig morgon. Därefter har det varit jobb, jobb och jobb och så ridning, i alla fall för Emelies del. Lunchen, i form av pannkakor, stod morsan för och middagen, som bestod av kassler, hemgjord potatissallad och grönsallad, fixade Camilla. Lyx helt klart! Slagskämparna från igår, hade tydligtvis blivit våldsammare under natten och fanns med i tidningen idag. Kaffet har flödat, hundarna har promenerats och jag hämtade Emelie från ridningen iförd nattlinne, jeans och en jacka. Emelie åkte i och för sig till ridningen i foppatoffor, så Camilla fick åka hem efter stövlar i en väldig fart. Hon hann tillbaka i tid för hästhämtning inför ridningen, så därefter förlöpte ridandet på utan ytterligare incidenter. Trots stress, förvirring och spyor har det varit en bra dag och en lika bra kväll. Nu hoppas jag bara att mannen jag helst av allt vill ha i min säng inatt dyker upp. Mitt förhållande med John Blund är nämligen ett sånt där komplicerat förhållande.  

Hundliv

Hästliv

Middag

Navelsmycken & slagsmål på finska

Hälsosamt värre

En del dagar är stressiga, idag har det varit en sån dag. Framförallt på stället där jag leker kontor om dagarna, men stressigt innebär inte per automatik otrevligt för dagen har varit helt ok. Förutom jobbandet har Camilla serverat såväl lunch som middag, jag har fått en present i form av hårborste, Camilla har satt i nytt glitter i naveln vilket var vackert, Emelie och jag har varit ut med hundarna tillsammans för att efter det hälsa på morsan och det har hänt saker utanför vårt vardagsrumsfönster. Grejerna som hänt utanför fönstret är i och för sig inte så märkvärdiga, men ett tag trodde vi att det skulle bli riktigt allvarligt. Det blev det inte, utan istället lugnade det ner sig. Händelserna stod två män för, de engagerade sig nämligen i att högljutt, och mindre nyktert, argumentera på finska. Mellan argumentationerna ägnade de sig helt enkelt åt att slåss. Först trodde vi att nån utanför klappade händerna mellan argumentationstillfällena, för det var så det lät. När vi tittade ut insåg vi att det inte var händerna som blev klappade. Nåja, vad gör inte folk för att roa sig liksom. 

Förtjusande varelser med på promenaden

Förutom navelsmycken och slagsmål på finska, har dagen även innehållit en föreläsning. Det var i jobbet vi fick gå på den och den som föreläste heter Louise Hammarberg. Det var en bra föreläsning om nutrition. Vi fick allehanda tips på både recept som saker att tänka på. Naturligtvis begav jag mig hem och föreläste om allt jag hört för Camilla, men Camilla är tålmodig och lyssnade med ett stoiskt lugn. Hon hade kanske inte varit lika tålmodig om det vore nåt hon inte är intresserad av, men idag var hon intresserad och, som sagt, tålamodet själv. Nu ska det bi sängen. Imorgon är en ny dag.

Present till mig idag

   

Whiskey i falsett

En dag som denna började med att telefonen ringde. Yrvaket svarade jag i nån whiskeyform av falsett: vad är klockan?? Klockan visade sig vara 07.15, så läget var under kontroll. Sen var det bara att bege sig för att leka kontor en lång stund, men en relativt bra lång stund. Efter jobbet kom jag hem till nylagad middag. Det är skönt att Camilla är hemma igen, på så många olika vis. Att bli serverad middag är bara en liten del i det hela. Vi har saknat henne, Emelie och jag. Inte nog med att middagen var klar när jag kom hem, en av orkidéerna hade slagit ut också. En helt igenom bra eftermiddag/kväll med andra ord. 

Nyutslagen orkidé - ser nästan ut som en fågel med vingarna utfällda

Så hände det då. Klockan 18.00 idag var det nypremiär för mig på gymet. Dagen till ära var det afromix, som fick agera startskott. Det var roligt, jobbigt, svettigt och jag kände mer än en gång att det var ett tag sen jag rört min lekamen på nämnda vis. Så skönt det var att komma igång igen. Efteråt skulle jag, om inte benen känts som betongklumpar, ha svävat hem. Väl hemma var det dags för hundarna att få sin kvällsrunda, så jag tog mina betongben och gick ut på promenad. Det var så himla vackert. Solnedgång, blå himmel, några moln som speglade sig i älvens blanka vattenyta. Det var en njutning att traska omkring och bara insupa den världsliga vackerheten. Sen hem, för att ta emot besök. Besöken var i och för sig redan hemma hos oss när jag kom in, trivsamt nog. Kvällen tillägnades därefter kaffedrickande, yatzyspel och babbel. En del dagar är bara så. Det händer egentligen inget märkvärdigt, men i allt det där vardagligt vanliga gömmer sig det som verkligen är märkvärdigt.. nästan magiskt. Jag pratar naturligtvis om lyckan i att ha familjen nära, sammanhållningen,vännerna, gemenskapen och den trygghet som kommer sig ur att känna någon väl. Det är såna här kvällar, kvällar som är nästan magiska, som gör en ödmjukt tacksam. Det är egentligen otroligt så mycket fint man har i sitt liv. 

Kvällens hundpromenad bjöd på en otroligt vacker vy    

Så ja..

Ljuvligt

Trots att det för närvarande är från botten av tillvaron mitt liv utgår, har livet i vardagsvärlden fungerat bra. Sömnen var minimal under natten, morgonen avskyvärd och bara det faktum att det dessutom är måndag kan inte på nåt vis ses som en optimal kombination. Fast, trots alla dåliga odds, har dagen fungerat bra. Det var en bra dag på jobbet, med mycket skratt och lika supergulliga människor som alla dagar. Även om det inte är alla dagar som det känns som att jobba är meningen med livet, gör det en hel del att det är så många goa människor där och så mycket skratt. Det är en lisa för själen att få skratta när måendet har släpat en ner i mörkret. Det hjälper till att väga upp lite.

Nätverkare jag mötte på en av hundpromenaderna

Nåt mer som har varit suveränt med dagen är att Camilla har fixat lunch. Det är lyxigt att komma hem, lite stressad och uppe i varv, och få sätta sig till bords och äta. Moussaka var vad som stod på menyn och det var himla gott. Nåt som inte varit lika positivt är att Emelie är sjuk. Hon är förkyld och så väldigt slak, så för hennes del har det varit soffläge en stor del av dagen som gällt.

Uteliv - helt underbart när höstsolen värmer

Efter jobbet har hundpromenerande i solen stått på menyn. Jag älskar det! Vad kan vara härligare än att vandra vid vattnet tillsammans med husgudarna, medan solen värmer så pass att det går att gå i t-shirt och världen är mer än vacker? För mig är det att samla lite energi, det är lite lycka mitt i allt som just nu inte känns så lyckligt.

Inslag i hundpromenerandet

Det var under hundpromenaden efter jobbet, som skylten dök upp. Det var i kvällssolens sken som den smackade till mot mitt medvetande som en blixt. En nödvändig och mycket tydligt wake up call i form av en skylt dök upp på min väg. Under runtklivandet i världen stötte jag på en skylt, med det enkla budskapet: "gräns för växling". Med tanke på att jag gick efter ett järnvägsspår, var det inte svårt att tänka saker som att gå på räls, spåra ur eller att det är dags att byta spår till nåt bättre. Försöka hitta tillbaka till glädjen och livslusten igen. Såna här dagar, när solen skiner, himlen är blå och världen känns lite mer ombonad, känns det lättare. Det känns till och möjligt.

Vissa saker väger tungt

 Kvällskaffe med de älskade döttrarna, lite musik, en promenad i solens helande sken och husgudar som var nära med sina helande inflytanden, gjorde kvällen helt perfekt. Så återigen i allt det som för närvarande är mörkt, skymtade ljuset. Det avbröt många av mina funderingar som malt på under de senaste dagarna. Det lös upp tillvaron och viskade att det går att vara hel. Även om jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att bli det efter Carros och Henkes bortgång, ger det hopp och hopp är viktigast av allt i denna hårda värld.

Raka spåret

Imorgon efter jobbet kommer jag, i ett försök att växla till ett bättre mående, gå raka spåret till gymet. Det ska bli så skönt att få träna lite igen. Jag har haft mitt medlemskap där fryst under några månader, men nu längtar jag. Träning ger både endorfiner och en trött kropp och det är en strålande kombination. Nu ska jag däremot försöka att sova, kanske kommer morgondagen att underlättas om jag sover några fler timmar än igår.

Såna här kvällar får det vara ofta

Inte dit igen

Oändligt långt borta

Det är konstigt att det är först när även kroppen säger ifrån som jag reagerar. Trots att jag egentligen är fullt medveten om att det är på väg i samma sekund som det blir en liten nyansskillnad på filtret, som världen silas igenom. Ändå vägrar jag att acceptera det. Ändå så kämpar jag emot allt jag kan, åtminstone ändå tills kroppen får nog av mina trotsigheter och sätter en gräns för hur långt saker och ting får gå. Jag halkar neråt igen, rasar över ravinens kant och glider mot botten. Senast igår svarade jag på frågan om hur jag mår, att jag mår bra. Idag är det tydligt att så är det inte, nu ikväll sa kroppen ifrån och då är det bara att acceptera. Då går det inte att låtsas längre, för kroppen är en trogen vän på det viset. Jag vill inte vara utan honom! Jag kan egentligen inte ens klara mig utan honom! Min älskade son, min Henke, som skulle finnas alltid. Som borde vara här! Jag längtar efter att han ska slänga åt mig en av sina snusförnuftiga kommentarer, som antingen skulle få mig att skratta gott eller att bli riktigt irriterad. Jag saknar hans lugn, han var en riktig klippa i mitt liv.. i mångas liv och jag vet inte hur det ska gå när han inte är här. Jag saknar hela honom, han är ett av mina barn som jag älskar och behöver ha i livet för att det ska vara okej.. men han är inte här. Carro är inte heller här och det är allt annat än hur det borde vara.

Älskade Camilla på bryggan idag

Det är dags att slå pannan i bottenslammet igen och försöka hitta tillbaka, försöka komma upp igen och jag vill inte ens det just nu. Jag har gjort den här resan många gånger vid det här laget och det är en jobbig resa. Den kostar på och slukar allt vad energi heter på sin väg tillbaka, på min väg tillbaka. Jag är trött och vill egentligen bara rulla ihop mig i sängen, stänga ute världen och bara ligga still. Försöka fortsätta att andas, medan mörkret som råder där i djupet sköljer över mig igen, och försöka samla på mig lite mer energi. Lite mer kraft, så jag kanske orkar lyfta huvudet ovanför ytan igen. Fast så fungerar inte världen.

Kaffe & ost- och gurkmackor är så gott 

Mitt i alla försök att hitta en luftbubbla i allt det grumliga som finns där på botten, mitt i alla försök att orka vilja leva, måste livet i sig gå vidare. Det är inget som stannar för att jag rasar eller är på glid, det är inte ens nåt som saktar ner. Istället finns alla krav kvar, alla måsten och allt som hör livet till. De som själv har upplevt det, vet hur det är. De vet hur otroligt kravfyllt allt blir när man krälar runt och letar efter nåt som är ljust eller en luftbubbla, som gör att man kan andas en stund igen. Andra förstår nog inte riktigt hur alla småsaker som i vanliga fall går av bara farten, blir så gott som övermäktiga. Andra begriper nog inte att allt som många andra anser vara en självklarhet att orka med, orkar man inte. Andra förstår nog inte heller att det inte ens finns ork att tala om att orken är slut.

Glad promenad genom skogen mot bilen igen

Som sagt så fungera inte världen utifrån bottenslammets domäner, utan världen fortsätter med sitt oavsett vad alla andra sysslar med. Det är därför jag, trots att jag egentligen har fullt upp med att andas, ändå får lov att fortsätta verka i världen. Det är därför jag inte kan rulla ihop mig och vila ett tag. Så idag har jag varit på resande fot. Tillsammans med Camilla och Patrik har jag begett mig till Karlstad för att hämta en gustaviansk säng, som Camilla har köpt. Den är fin och precis en sån som hon ville ha, så självklart följde jag henne och hämtade den. Livet i världen kan fungera hyfsat, fast jag sitter fast på botten. Det krävs mycket energi, fast det går. Därför har dagen varit trivsam på sitt vis.

Trivsam förundran

Vi har till exempel stannat mellan Malung och Karlstad och fikat i skogen vid en sjö under dagen. För att vara lite mer tydlig, så gick vi genom skogen för att komma till en sjö med en ganska lång brygga och det var på den vi surplade kaffe och åt smörgåsar med ost och gurka, som bara är så goda som idag när de legat i en påse en stund innan picknickandet. Vi har sett vackra blommor och underbara träd. Vi har förundrats över den trevliga gesten i att någon samlat äpplen i en låda med texten "varsågod, ta ett äpple ur lådan" och ställt utanför sitt staket. Ett tjurrus in på Ikea för att fixa grejer åt Majan med dotter hann vi med. Dock förärade vi Ikea med ett väldigt snabbt besök, eftersom vi kom dit en kvart innan stängningsdags. Den ena grejen som vi fått beställning på att hämta hem fanns inte, det andra hittade vi så där tre minuter innan stängningsdags med en relativt hög puls efter att så gott som joggat genom denna stora affär. Efter Ikearuset var all energi uttömd, då rasade humöret ner till samma ställe som resten av jag befinner mig på. Kroppen började förvarna om att det var dags att lyssna, men det gjorde jag inte. Istället begav vi oss in på Max för en annan typ av energipåfyllnad. Det var trevligt, det var gott och det var skönt att få gå ut i bilen igen.

På väg hem

Resan hem var även den trivsam, med ytterst få missöden. Det enda missödet bestod nog i en hund som hoppade i all packning. Vi mellanlandade en kort stund hemma hos Camillas pappa för att hämta lite grejer som skulle hem efter sommaren. Sen var det raka spåret hem som gällde och på vägen fick jag besked om att Emelie var febrigt förkyld och helt otroligt slak, vilket blev väldigt tydligt vid hemkomsten. Väl hemma var det nog, då var allt för mycket och alla ljud för höga. Orken var slut och kroppen hade tröttnat på att tjata och tog i med lite högre ton för att bli hörd. Jag missade det inte, utan reagerade faktiskt. Ändå har jag inte riktigt lyssnat. För jag vill inte, jag vill aldrig mer i mitt liv vistas på den här skitiga botten och gå sönder för att jag saknar dem så otroligt mycket. Jag vill inte heller resa mig upp ur sängen igen eller för den delen höra ett ljud till på väldigt länge. Inget av det jag vill eller inte vill kommer att hända, snart ringer klockan och det är dags att gå till jobbet. Som sagt så stannar inte världen, bara för att jag vill det.      

Beblandad

Kolbullefrukost väl värd lite köande

En del människor inbillar sig att jag är en relativt social människa, men så är inte fallet. Därför försöker jag oftast undvika allehanda minglande, köbildande och socialt krävande aktiviteter. Betoningen ligger på oftast och idag var det inte en oftastdag. Idag vaknade jag av Emelies högljudda idé om att samhällets gatufestival, var vad som stod på menyn. Eftersom Emelie är en social varelse som gärna minglar och samtidigt min dotter, ingår det ibland att mingla med. En sån dag var det idag, så Camilla och jag minglade med. På gatufestival, köbildningar, fik, prova på allt möjligt och gratis matbjudningar. Eftersom jag inte bara är en relativt osocial människa, utan även väldigt morgontrött, blev min frukost en kolbulle i Grönlandsparken tillsammans med Camilla och Emelie. När vi stod där i kö och jag kände mig mer eller mindre muttrig över kösituationen jag befann mig i, sa Camilla: 

-egentligen är det ju helt fantastiskt att dom ordnar sånt här!

Wow! Vilken underbar och väldigt härlig optimism hon serverade, den stora lilla damen i Camillaform. Jag blev glad bara av att höra det, för det är så mycket roligare att höra om det som är positivt och bra än nåt negativt trist. 

Promilleglasögon! En synnerligen roande, men läskig, uppfinning

Efter den offentliga frukosten, ägnade vi oss åt fylleri. Vi provade promilleglasögon och ingen av oss klarade av att gå rakt med dessa på oss. Va vi skrattade. Det varken kändes eller såg klokt ut och det var gränslöst roligt att prova dessa underligt fula saker som gjorde hela världen gungig.  

Läskigt minsann

Efter fylleriet krockade vi bilar, eller åtminstone åkte vi i en stol som tvärstannade och fick oss att känna oss relativt krockade på ett väldigt milt sätt. Först var jag osäker på om det var en så väldigt bra idé, att testa den där krockstolen. Jag tänkte att det kanske skulle medföra obehagliga tankar som hade med Henkes död att göra. Efter viss övertalning gick jag med på att testa den och det gjorde Camilla och Emelie också. Det ledde inte till nåt obehag, istället skrattade vi. Det var lite läskigt, men mest kul. Det gav en tankeställare också, den där testade tingesten gick i sju kilometer i timmen och det medförde ett rejält ryck när det tog stopp. Då kan man ju bara tänka sig vad hastigheter som är högre kan åstadkomma. VI behöver inte ens föreställa oss, vi vet. 

Mellanlandning och fika

Efter allehanda krockar, promilleglasögon och faktiskt även testning av golf, begav vi oss till ett av ortens fik för mellanlandning innan vi skulle bevittna gymets återinvigning. Mellanlandningen var lika trevlig som allt annat under dagen, för att inte tala om hur god den var. 

Gymet - en imponerande historia

Även vid gymet var det mycket folk, men idag var det helt okej att vimla och mingla lite. Det var inte bara okej, det var trevligt. Vi har ett mycket trivsamt gym på vår ort. Under den senaste tiden har det hänt spännande saker där, vilket innebär mycket större ytor, nya salar och aktiviteter, samt unika inredningsdetaljer fixade av framförallt lokala förmågor. Det var så himla snyggt och så suveränt eget att det bara inte gick att vara annat än imponerad. Även om jag blev alldeles otroligt imponerad över allt det nya, är det ändå människorna som driver det som lämnar det största avtrycket. De är trevliga, varma, omtänksamma och modiga nog att våga satsa. Dessutom har de lyckats med nåt, som åtminstone jag tror är ganska unikt i gymvärlden. De har gett gymet en själ som utstrålar en välkomnande, varm och härkanallavara känsla. Det är trevligt att komma in på gymet här, man blir glad av det bemötande man får och framförallt får man hjälp och stöttning oavsett vilken träningsnivå man än ligger på. Om nåt är proffsigt, så är det just det. Att klara av att få alla kategorier av människor med allehanda träningsvana att känna sig hemma och att trivas.    

Morsan och Engla 

Efter gymet begav vi oss till morsan för inmundigande av koffeinhaltiga drycker. Det var mycket skratt, många saker att prata om och eftermiddagen blev även den riktigt trevlig. Det var när fikastunden där var över, som dagen växlade från att vara lättsamt trevlig till att bli allvarsamt medveten om livets skörhet. Det var nämligen då det var dags att åka och begrava Emelies lilla marsvin, som dog igår. Hon fick bli begraven vid en björk i skogen, bredvid en av Ebbas (Majans och Hasses ena dotter) kaniner. Det är en vacker plats och bakvänt nog kändes det bra att hon slapp var där ensam. Så är det i närheten av döden. Det är inget som följer nån realistisk lag eller tanke, utan det är andra saker som styr. Så måste det få vara också. Allt behöver inte vara så otroligt inramat och inrutat. En del saker känns inte som innanför nån ram och då måste en del saker få vara utanför det realistiska, utanför vad som borde vara. Döden är en sån sak, även om den är ofrånkomlig känns den aldrig som nåt som tillhör det vanliga och så måste det också få vara.    

Tårar & näsblod

Varenda dag skulle jag, utan någon som helst tvekan, ta på mig alla mina barns bördor, sorger och bekymmer om det gick. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar tänker. Antagligen, förhoppningsvis, är det vad de flesta föräldrar försöker med. Trots det, trots alla försök att lyfta bort allt som är jobbigt, går det inte alltid. Idag har det varit en sån dag. Idag fick jag hem en väldigt ledsen Emelie. När livet blir för mycket, blöder Emelie näsblod och idag har det varit för mycket. Ett marsvin har dött under dagen. Är man tio år är ett husdjurs bortgång en traumatisk händelse, är man över fyrtio år är det fortfarande traumatiskt. Fast är man tio år och dessutom bär på en ryggsäck som är lika tung som Emelies, är förändringar och död inte bara traumatisk, utan en förödande upplevelse. Min samtalskontakt har förklarat det många gånger för mig, både när det gäller mina barn och mig själv. Med en sån ryggsäck som Emelie bär, som vi alla tre bär, blir alla förluster, förändringar och ledsamheter det som gör att våra hjärnor kastar oss tillbaka. När nåt negativt händer, eller när nåt händer som innebär förändring, tar hjärnan med oss tillbaka till när Carro och Henke dog. Inte bara som minnen, utan våra hjärnor slänger oss formligen in i de känslorna vi hade då. 

De känslorna som vi hade i samband med att först Carro och sen Henke dog, är övermäktiga. Dem klarar inte jag av särskilt bra och hur ska man då klara av att hantera dem när man är tio år. Det är inte bara marsvinets bortgång som har varit av den mer förödande karaktären idag, det är fler saker som gjort Emelie ledsen. Utan att gå in på det för mycket, kan jag väl säga att det gör ont i ett mammahjärta att se sina barn så ledsna. Det gör ont att inte kunna hjälpa, rätta till och göra allt bra. Så är en del dagar, allt styr man inte över. Eller snarare så är det väldigt lite man styr över. Det enda jag kan göra en del dagar är att försöka prata, visa och lära ut det jag kan om förhållningssätt. För det är faktiskt det enda som går att göra i de flesta situationer, att försöka välja förhållningssätt och att tillåta sig att känna. Känslor är inte farliga, inte ens de som får en att känna det som att man går sönder. Känslor i sig är aldrig farliga på det viset, utan det är först när man vägrar att känna dem, som de blir farliga. Emelie har känt, det har varit floder av tårar och minst lika mycket näsblod. Det har därmed varit en tuff dag för en tioårig liten tjej med extremt tung packning.

Dagen har även innehållit en hel del glädje. Bland annat har Camilla kommit hem. Mina kvarvarande två döttrar hemma, det är underbart. Det stack till rätt rejält i mammahjärtat när de kramades länge och väl, men då istället på grund av all kärlek som vällde fram när jag såg på dem. Så dagens ledord är nog känslor, av alla de slag, och en förlust.