Jag behöver minnas

En del av söndagen

Men jag vill minnas.. minnena är allt jag har kvar.. Orden kom viskande och tankarna som började snurra fick mig nästan att börja gråta igen. Det utlösande under just dessa minuter, var samtalsterapeutens uttalande om att acceptera att jag måste leva resten av mitt liv med mina minnen. Vad syftar du på med minnen, svarade hon. Det uppenbara svaret var naturligtvis: - jag tänker på Carro och Henke, det är det filtret jag ser världen genom. Det var ungefär där tårarna trängde fram igen, i samma sekund som jag ännu en gång fick lov att sätta ord på att Carro och Henke lever i mina minnen nu och inte längre finns hos mig på nåt annat vis. Tänker du på innan de dog då, replikerade samtalsterapeuten lite snusförnuftigt. Jag svarade som det var, som det är, jag tänker på alla delar. Jag tänker på minnena av dem, levande, glada, ledsna, roliga, fundersamma, arga, eftertänksamma och alla andra sidor som innefattades i dem, i allt det som var Carro och Henke när de levde. Fast jag tänker även på minnena av dem när de var döda, när det inte fanns nåt någon kunde göra för att hjälpa någon av dem längre, när de låg där skadade, utlämnade, ensamma och inte längre vid liv. Jag vill minnas alla sidor och allt. Jag vill minnas allt det som var dem, allt de gjorde, hur de rörde sig, pratade, skrattade, deras humör och allt, men jag behöver även minnas att jag har sett dem när de var döda. Det är det enda som talar om för mig att det som inte får vara sant, är sant. Det är de bilderna som tragiskt nog hindrar mig från att bli galen, för de berättar allt om det jag inte på nåt vis egentligen vill veta men måste förhålla mig till.

Jag var trött när jag for från samtalsterapeuten. Jag är trött än och kommer antagligen att fortsätta vara det under några dagar framöver. Det är jobbigt att prata om det som smärtar mest av allt. Det gör ont när nån lyckas tvinga fram de sidor man inte vill att någon ska behöva se, men det är antagligen bra. Antagligen mycket bättre än om allt som känns kapslas in, för att krypa fram i form av nån sjukdomsbild om några år. Det hjälper mig att se på mig själv med lite snällare ögon, att se att det faktiskt inte är så pjåkigt att jag står upp, lever, arbetar heltid, är mamma osv. fast jag varit med om det jag varit med om. Fast jag förlorat två av mina barn. Hon är bra den där samtalsterapeuten, fast hon ofta är synnerligen jobbig också.

I övrigt har jag då kommit hem från Stockholm, vilket bestod av mycket inhämtande av kunskap, rosablommande träd, gröna väggar, perronger, tåg och taxifärder. Helgen bestod till viss del av att vara däckad och till viss del av tonårsliv, som medförde att söndagen bedrevs i efterdyningarna av whiskeyångornas horribla inverkan på livet. Till mitt försvar får jag väl säga att det var kul, åtminstone innan dagen före förvandlades till dagen efter. Dagen efter spenderades, förutom i det nödvändiga horisontalläget, i morsans, Camillas, Emelies och goda vänners sällskap, med döskalletårta, pizza och vatten i såväl kran- som naturlig form. Nu ska jag se om herr Blund behagat ramla in efter sina allmänt jobbiga utsvävningar på obestämd tid. Om det möjligen är fallet, ska jag sova så hårt jag bara kan. 

Stockholm

Camilla & jag på söndagsturné..

..bland matställena

när Emelie dök upp med morsdagspresenter

och det visade sig vara flera tuppar i  hönsgården,
varav den ena utgjordes av hårt arbetande Hasse 

Undvik fallskador!

Läget innebär krasch inom en väldigt snar framtid, varför jag ska fatta mig kort. Jag är hemma, jag är trött, det har varit bra, jag älskar mina barn, hundarna är gudomliga kombinerat med en stor dos dryghet, marsvinen låter som sig bör, baren i närheten av vårt hem spelar mindre bra musik, tid kan vara väldigt relativ och häggen blommar. 

Nu ska jag, i syfte att undvika fallskador, snabbt lägga mig. John Blund har av nån underlig anledning häckat här under hela kvällen. Det är en lustig man, men å andra sidan har män en förmåga att, i bästa fall, kunna uppträda rätt lustigt. Det enda återstående av kvällen är väl att säga godnatt helt enkelt, så godnatt!

Sol, homo, väskor och döden

Jag satt och njöt i solen med en kaffekopp i handen tillsammans med Camilla med kompis, när kompisen plötsligt uppbringar sin stämma och säger: - nu ser jag att döden kommer. Med viss förvåning öppnade jag mina ögon för att kisande kolla in dödens ankomst. Döden visade sig se ganska harmlös ut för att vara döden, det var en ung kille som kom knallandes över gräset utan att se det minsta dödlig ut. Inte nog med det, döden visade sig även vara den ena hälften av ett tvillingpar och hans bror kallades för homo. Där på gräset i solen, kunde jag inte annat än skratta åt det hela. Hur totalt galet är inte det med ett tvillingpar med smeknamn som döden och homo!? För att göra det hela än mer underligt, sa döden: jag tror jag kommer att dö, så mätt är jag. Kan döden ens dö, tänkte jag högt, vilket snabbt fick Camilla att brista i skratt och spruta kaffe på sina skor. Huruvida döden kan dö eller inte, det vill säga om döden är döden och inte en väldigt levande ung kille, fick jag inget svar på idag. Det gjorde så där ingenting. Det gjorde absolut ingenting att eftermiddagssolen var underbar, kaffet lika gott som alltid och sällskapet synnerligen levande heller. 

Nu sitter jag med hettande kinder efter solens smekning över mitt skinn och gruvar mig för att klura ut vad jag ska packa. I morgon åker jag till Stockholm på jobbkurs fram till på torsdag. Just nu är jag inte motiverad alls att ta in några nya kunskaper. Till stor del inverkar nog den fortfarande opackade väskan till det och imorgon, när jag väl är framme, kommer nog de väntande nya kunskaperna att kännas lite mer spännande. Antagligen kommer jag att sitta i Stockholm imorgonkväll och svära över att jag inte packade innan morgonen innan avfärd, och då dessutom inte ens packade rätt saker. Det kan det i och för sig vara värt, att bara få sitta i soffan och njuta av känslan efter lite sol och en bra dag är faktiskt att föredra framför välorganiserade packningar. 

Vi brukade och nu är vi bara

Emelies bilder av innan, när och nu

Vi brukade sitta ute på trappan eller på balkongen när det åskade, Carro, Camilla, Henke och jag. Oftast hade vi med varsin kopp te, som vi smuttade på medan blixtarna ven över himlen och vi njöt av deras suveränt vackra styrkedemonstration. Vi älskade åska och blixtar, vi kände nästan hur kraften från dem smittade av sig på oss och fyllde oss med styrka och energi. Vi hade inte så stora krav för att livet skulle vara glittrande och speciellt, ändå gick allt så otroligt fel. Ändå är de borta nu och jag tänker ofta på det uttalandet som ibland når mig, det om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe.. men det gjorde den.

Vi brukade gå upp mitt i nätterna ibland, Carro, Camilla, Henke och jag, för att fika i skenet från levande ljus och bara prata. Det kändes lite hemligt, lite som om det var bara vi i världen när vi satt där omringade av nattens mörker och pratade förtroligt, skrattade och njöt av att bryta lite mot normerna och bara umgås och vara tillsammans. Så olika, men ändå så lika och så viktiga för varandra.

Vi brukade ha picknick, Carro, Camilla, Henke och jag. En del gånger på vår studsmatt, andra gånger i lekparken mitt i centrum, nån gång mitt i fontänen innan den fylldes med vatten inför sommaren, då och då i skogen och några gånger under köksbordet. Camilla pratar fortfarande om hur mysigt det var när vi åt frukost på studsmattan i solen. Emelie tog snabbt till sig den vanan och blev lika förtjust i den som vi andra.

Vi brukade sitta i timmar och göra ritningar på hur våra drömhus skulle se ut, Carro, Camilla, Henke och jag. Det var gånger när det vuxna, förnuftiga var uteslutet och drömmar och långt utanför ramarna var det som var viktigast. När vi ritat klart visade vi upp våra verk och förklarade hur vi tänkte oss att det skulle vara. Vi hade drömmar då, vi såg framåt då och trodde att livet skulle bära oss till nåt bra.

Vi hade en skattkista i vardagsrummet, Carro, Camilla, Henke och jag. Eller snarare var det så att vi hade en ganska stor träkista som jag fick fylla med allehanda snacks, godis och nån film under veckan, för att vi skulle kunna öppna den under lördagen och ha en mysdag tillsammans. Det var den kistan som var vår skattkista. När den var öppnad för veckan satt vi där i soffan och trängdes, såg på film, åt godis och bara var.. tillsammans. När Emelie hade kommit var hon också med och myste, fast då var Carro så pass stor att hon inte längre var hemma varje gång vi hade vår mysdag.

Det stämmer det Emelie ritade och skrev igår tillsammans med prästen. Innan Carro och Henke dog var vi en hel familj skrev hon under det otroligt vackra och färggranna hjärta hon ritade, som stod för tiden innan de dog. När de hade dött, den tiden målade Emelie som ett grått hjärta med sprickor i. Under det skrev hon: en splittrad familj. Slutligen ritade hon en fjäril som stod för tiden nu och skrev: en annorlunda bra familj. Så är det, vi är en bra familj. Vi är sammansvetsade och nära varandra, vi har varit med om mycket och vi har klarat upp det. Vi har överlevt, åtminstone Camilla, Emelie och jag. Det är bara vi kvar nu.      

Skjut mig!!!

Inför gårdagens föreläsning

En del dagar är helt enkelt jävligare än andra. Kanske är det beroende på att de är lite jävligare som vissa inslag har en mer negativ inverkan än vad de borde, eller kanske det bara beror på att energin är slut och dagen och dess inslag därför har en mindre positiv genklang i tillvaron än andra dagar. Hur det nu än är, så har den här dagen varit en jävligare dag. Till att börja med startade den extremt tidigt och för dem som känner mig, kommer det inte som nån överraskning att väldigt tidigt inte kan kombineras med suveränt i min värld. Det har även varit en dag när jag träffat människor. Det gör jag i och för sig väldigt ofta, men väldigt ofta är det imponerande människor på ett eller annat vis som jag möter i olika sammanhang. Jag älskar att imponeras, det ger mig hopp om världen. Lika mycket som jag älskar det, avskyr jag att utsättas för motsatsen. Dagen idag som är en jävligare dag, ramlade motsatsen i singularis omotiverat i min och andras väg. I och med det blev det återigen väldigt tydligt att negativitet sprider sig som ringar på vattnet, varför jag efter studien av nämnda fenomen begav mig hem på lunch i ett miserabelt tillstånd. Åtminstone var det miserabelt om miserabelt definieras som mindre imponerad av tillvaron.

Utsikten under kris och utveckling

Väl hemma stötte jag ihop med dagens inhämtade post. Om dagen var jävlig innan, var det i den sekunden den blev en jävligare dag. Med posten kom nämligen ett brev av ekonomikaraktär, som i extrem fart slungade mig till den personliga konkursens brant. Det var även i den sekunden jag drabbades av total trötthet och skjutmig-syndromet. Ett syndrom som sedan suttit i resten av dagen. Fast mitt i all miserabel vapen-inventering går det inte att förneka att jag även idag har haft med väldigt många underbara människor att göra, människor som har imponerat på olika vis och som fått mig att känna mig lyckosam. Så många underbara människor det finns, så många kloka människor det finns och vilken tur jag har som har så många av dem omkring mig. Vilken tur också att miserabelt skjutmig-syndrom leder till att former för att avreagera sig krävs, så turligt att det just den här jävligare dagen antog formen av hysteriskt golvskurande. Nu är jag fortfarande i stadiet för skjut mig, men jag har åtminstone himla nyskurade golv.

Anette

Kanske går det att prata om en uppblossande kris efter dagens post. Turligt nog, kanske som en förberedelse på att livet hade lite mer av krångel att ge, var jag tillsammans med Anette på en föreläsning om kris och utveckling igår. Där framfördes budskapet om att kriser, om man tar sig ur dem, leder till utveckling, att livet blir mer fyllt av liv efter en kris och att liv innefattar de små sakerna efter en kris. Det var en trivsam tillställning, med klokord kombinerat med musik. En av låtarna som spelades var Eric Claptons if I see you in heaven. När Carro skulle begravas, var Henke riktigt bestämde på en sak. Det var att just den låten skulle spelas på hennes begravning. Naturligtvis spelades den därför på Carros begravning och eftersom den var viktig för Henke, så spelades den även på hans begravning två år senare. Igår när jag hörde den igen, hamnade jag åter i kyrkan i minnet. Jag åkte tillbaka till synen av två vita kistor, som innehöll två av de viktigaste personerna i min värld med två års mellanrum och naturligtvis gick jag sönder igen. Kanske nån som känner mig väl såg det på mig, antagligen såg Anette det som inte bara är Anette utan även den präst som begravde både Carro och Henke och har varit med i mitt liv på olika vis ändå sen Carro försvann. I övrigt syntes det inte på mig att alla bitar som jag konstant jobbar för att hålla ihop återigen slets isär och spreds åt alla håll, inte ens mina kvarvarande barn såg det på mig när jag kom hem. Ingen såg det nog så väldigt tydligt idag, en dag som var en av de jävligare dagarna, för det är just det som är grejen. Det syns inte alltid när en människa går från något så när ihopfogad till spridda fragment, som det tar enorma mängder energi att försöka foga samman gång på gång. De som såg det tydligt igår var hundarna och kudden. Hundar och kuddar bryr sig inte om ifall man inte längre är hel, de bryr sig inte om att fragmenten av det man en gång var yr omkring eller att tårar blöter ner pälsar och kuddvar. De ligger tålmodigt nära och väntar på att de första bitarna ska ramla på plats igen och kanske fogas samman och de vet att de bästa de kan göra är att bara finnas där. Kravlöst, kärleksfullt och helt utan dömande. Kanske det, att inget höll ihop de delar som tidigare var jag, utgjorde en del av att dagen idag var en jävligare dag. Kanske det var en del i att närheten till den vandrande negativiteten i singularisform hade en så stark inverkan och kanske det hjälpte till för att få mig att hamna i skjutmig-stadiet efter ekonomikatastrofens inträde i mitt liv. Hur det nu än är med det, så vet jag att det kommer att ta mig lång tid och mycket energi att plocka ihop mig själv igen och jag vet att den ekonomiska aspekten av det hela inte kommer att vara till nån vidare hjälp i det arbetet. 

Ordinärt degig

På benen igen 

Ännu en dag har lagts till historien och då inte som den mest händelserika eller skrattfyllda dagen, som någonsin inträffat. Tvärtom har det varit en grådassig vardagslunk som varit det rådande, men det i sig innebär att jag har kommit på benen så pass mycket att jag spenderat stor del av den historiskt vanliga dagen på jobbet. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett steg i rätt riktning för mig. Det som inte direkt har gått åt rätt håll är Camillas tillstånd. Numer är det hennes tur att befinna sig i horisontalläge till följd av onaturligt förhöjd kroppstemperatur och total energibrist. Efter jobbet har vi därför firat min återuppståndelse och tröstätit till följd av Camillas mindre lyckosamma tillstånd, genom att inmundiga relativt stora mängder av Ben och Jerrys cookie dough. Därmed har vårt ätande av glass med kakdeg varit dagens höjdpunkt och det säger faktiskt rätt mycket om, vilken totalt händelselös dag det egentligen har varit. Fast det är skönt med såna dagar ibland. Faktiskt kan vardagens underliga papperslandskap vara helt okej att vistas i, speciellt efter alldeles för många ofrivilliga dagar i soffläge. 

Förutom jobb, glass, hetta och naturligtvis husgudarnas envetna framfart bland skorna, i städskåpet, på toaletten, i blomjordspåsen och bland leksakerna, så händer inte särskilt mycket. Livet går sin gilla gång, jag längtar ut i naturen, Camilla är allt annat än skogstokig och Emelie är på väg i säng. Det är faktiskt snudd på sanslöst, så totalt ordinär har dagen varit. 

Antingen väldigt tidigt eller försent

Tidig ynnest

Att vara sömnlös är inte bara ofördelaktigt. Förutom kraftlöshet, energibrist, yrsel, motivationsförlust och ögon som svider, så medför det även förmånen att få njuta av gryningen. Solens första försiktiga strålar syntes plötsligt över hustaken tidigt i morse och förvandlade delar av min lilla värld till vackert guldfärgad. Den viskade om hopp och nya möjligheter och medan jag stod där på balkongen, med en tekopp i handen och njöt av synen, kände jag hur en känsla av ljus letade sig in i de skrymslen av mig själv som under den senaste tiden gått i en nyans av mörkt för att inte säga svart. Bara några minuter senare, när jag följde med de älskade husgudarna på deras morgonrastning, hade solen hunnit gömma sig bakom molnen igen och ett lätt regn strilade ner och fick såväl husgudarna som mig själv att bli om möjligt ännu mer klarvaken än under natten som gått. Medan vi gick där, husmonstren och jag, fick jag syn på två krokusar som någon människa planterat mitt i ingenting på en plats för alla. Så vackert! Det gjorde min morgon. Efter dessa upplevelser, när samtliga hemmavarande varelser åt frukost, kom så äntligen sömnigheten kravlandes fram från sitt gömställe. När världen vaknade, la jag mig och sov. Det gjorde inget att tiden inte riktigt passade ihop med den tidskonstruktion som råder, bara det att kunna somna i ett relativt harmoniskt sinnelag gjorde allt sånt helt ovidkommande.  

När medvetandet sen väl återkom, hade dagen redan övergått till eftermiddag. Det spelade ingen som helst roll, när det väl går att sova är det att sova som prioriteras. Senaste tiden har, vilket sömnsvårigheterna är en tydlig indikation på, inte varit av karaktären bästa tiden ever, den har faktiskt inte ens kvalat in på nåsånärduglig-listan. En del i det hela beror förstås på diverse infektioner och depressionens idé om att ha huvudrollen på min scen, men en del beror på att det viktigaste i livet fått stå åt sidan till förmån för grå tristess kamouflerad till viktigheter. Efter att ha betraktat det hela under en tid, ser jag fortfarande inte den enorma vikten av alltihop. Istället ser jag en massa ord, men ingen som verkar bli räddad av dem och jag ser definitivt inte att någon dör eller skadas om de uteblir. Det är, för mig, en tydlig vink om att jag är på väg i rasande fart mot en korsväg igen. Jag ska avvakta, invänta, energi nog för att orka förändra. Om energin uteblir får jag ändra förhållningssätt i väntan på att nog mycket energi återkommer. Korsvägar är bra, men jobbiga att vara i.

I övrigt har Camilla och Emelie återvänt till hemmets lugna vrå, nån annan nära har flugit iväg mot varmare breddgrader för en tid och jag har blivit bättre på att bygga staket. Andra har istället ägnat sig åt att riva sina staket och snickrat upp skyltar med använd marken efter behag. En underlig utveckling, som leder till omvärdering gällande många områden inom det området. Tvättkorgen har blivit av med lite av sitt innehåll och marsvinen har fått städat. Jag läste en artikel om husdjurs helande inverkan, fnös för mig själv och tänkte på den senaste burstädningen och incidenten när en granne nyss kom hem med ett stycke rymling i form av liten vovve på upptäcktsfärd i trappuppgången. Tre sekunder senare fnös jag åt mig själv som fnyst, när jag satt med Harry och Engla i famnen och njöt av deras värme och närvaro. 

Kvällen ska snart övergå i nya sömnförsök. Den har varit mysig, innehållit livskvalitet och lite av det som är viktigast: tid med mina kvarvarande döttrar, levande ljus, te, älskade husgudar och reflektionstid. Livet glittrar ändå vackert när det är glittret man väljer att titta på.

Struggling

Natten är som alltid min tid. Min tid för ofrivillig vakenhet och tankar. Jag orkar inte ens skriva om det. Samma mörker, samma hål av ingenting med sin ständiga närvaro och konstanta beredskap att ta över hela min värld. Carro såg världen på sitt sätt. Jag vet vad hon såg.  

Det som är positivt är att febern gett med sig.. och att jag blev serverad en god frukost i mycket trevligt sällskap i morse. Dessutom har jag orkat diska och gjort middag, vilken inmundigades tillsammans med redan omnämnt frukostsällskap. Två av mina närmaste vänner har ringt och Emelie, som är hos sin pappa, har kikat förbi.  

Sjukligt tomt

Sen några dagar tillbaka är det säng- eller snarare soffläge som gäller. Beskrivet på ett annat sätt, så är jag sjuk. Energi finns inte, huvudvärken är konstant och molande, temperaturen är för hög och det mesta är för drygt, även om det i vanliga fall skulle vara till och med roligt. Sånt är livet helt enkelt, även om jag numer är mer än lovligt muttrig över detta återkommande tillstånd. 

Älskade Carro & Henke - på kyrkogården

Igår kom oväntat känslan av måste krypandes över mig. Trots att jag egentligen inte orkade, så måste jag bara. Jag åkte därför dit jag måste, jag åkte till kyrkogården. Det finns inte mycket som är lika hemskt, trots att det är vackert, rofyllt och lugnt på kyrkogården. Det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt vackert med den saknad och trasighet allt detta vackra vittnar om. Det är några av de värsta stunderna i mitt vardagsliv numera, de stunder jag måste åka till kyrkogården. Deras gravsten är vacker, platsen de ligger på är fin, men det ändrar inte det faktum att det inte finns nåt mer hemskt än att behöva besöka två av sina barn på kyrkogården. Dom borde inte behöva vara där, men det är dom. Jag plockade undan vintern från deras gravar. Jag avskyr att se formen i gräset efter där deras kistor har sänkts ner, jag avskyr att veta att de ligger där och jag avskyr att de är borta. Känslan av måste ersattes, när jag satt på huk framför deras hjärtformade gravsten, av samma känsla som alltid; tomhet, att trasas sönder igen och bara sorg. När jag återkom hem och stod på gården utanför huset där vi bor, fanns inte ens orken att gå ur bilen först. Jag blev sittandes där i skymningen, hade egentligen lust att skrika rätt ut, men gjorde som alla gånger innan. Jag var tyst, lät tårarna torka, samlade mig och gick in till mina två levande barn igen. Emelie sov och Camilla ville dricka te med mig. Jag älskar dem, alla mina fyra underbara ungar.

Söndagen - ett sjukligt hundliv

Trots ovan beskrivna hälsotillstånd händer åtminstone nåt, det vill säga nåt mer än besök på kyrkogården. Igår monterades markiser ovanför fönstren, inte av mig utan av representanter från hyresvärden. Idag tvättades fönster. Inte heller det utfört av mig, utan av en representant för mammas oro. Hon är, sedan hon själv höll på att ramla ut genom fönstret i samband med fönstertvätt, rädd för att jag ska ramla ner och slå ihjäl mig, om jag tvättar dessa omoderniteter till utåtgående fönster på våning två där jag bor. Därför kom det idag en lejd person, för just fönstertvättarändamålet, hem till mig och gjorde detta. Bekvämt, men bakvänt på nåt vis. Nåja, det medförde även att morsan inte tvättade sina fönster och det var väldigt bra. Inget mer klivande för hennes del, efter den ramlingsincidenten. 

Även hemma hos mig har det ramlats. Inte heller detta har åstadkommits av mig, utan av en person som var hit och fixade nåt åt hyresvärden. Medan denne ägnade sig åt uppdraget hyresvärdssysslor, passade personen i fråga även på att ramla ner från en trappstege, slå sig i en fåtölj och se ut att ha relativt ont. Faktiskt så pass ont att svettpärlorna trängde fram i pannan. Inte bara människan på stegen/golvet var svettig efter detta, utan det var även jag som redan innan hade förhöjd temperatur. Det var åtminstone tur att det gick så pass bra som det ändå gjorde, för det hade kunnat gå riktigt, riktigt illa.  

Trappinvigning under fredagen

Ramlanden, fönster, kyrkogården och mindre piggelin, i fredags var jag åtminstone pigg och dessutom på trappinvigning. Det fungerar även att utläsa det som tjejfest.. eller tja åtminstone en fest med 26 kvinnor då. Det var trevligt, innefattade ljusparty, smörgåstårta, trevliga människor, ett och annat vinglas och allsång. Märk väl, allsång - absolut inte skönsång. Trevligheter till trots var jag skötsamt nog hemma vid ett - halvtvå under natten, så lördagen var inte helt bortom all räddning. Däremot söndagen, det var då det ofrivilliga soffläget inträdde på arenan.

Förutom allt och inget har jag nu fått den bok jag beställt åt Camilla och Emelie, Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Det är en bok som vänder sig till barn och ungdomar och syftar till att ge dem verktyg för att kunna hantera livets svårigheter när de kommer, utifrån olika förhållningssätt och tekniker som är vanliga inom KBT. Grundtanken är att kunna vara i nuet, använda sin empati, välvilja och tolerans, både inför sig själv och andra. Det jag hittills har hunnit läsa av boken, ger ett helt och hållet positivt intryck och jag längtar efter att få diskutera det som står med Camilla och Emelie. För som forskningen, för att inte tala om det sunda förnuftet, säger, så är det i nuet och genom förmågor som just empati, välvilja och tolerans, nyckeln till den svårfångade lyckan ligger. Om boken ger Camilla och Emelie bara så en glimt av verktyg för att uppnå det, så är den väl värd att läsa.      

Kyrkor och hjärtliga angeläenheter

Det känns som livet står stilla och absolut inget händer, ändå har det hunnit vara både hett som i helvetet och kyrkligt värre. Hettan kom sig naturligtvis av den årligt återkommande majbrasan i kombination med vedeldad badtunna. Tappra försök att hylla vinguden gjordes i samband med den eldiga kvällen, men med föga lyckat resultat. När knappt ett glas vin tar över tre timmar att dricka är Bacchus i vilket fall som helst inte särskilt nöjd, så alla hyllningar av nämnda gud avbröts. Det spelade ingen roll, för kvällen var trevlig utan sällskap av nån druvälskande gud. Grillat, vänner och älskade Emelie räcker alldeles nog för att livet ska kännas berusande, helt utan vin och tillhörande gudar. 

Det kyrkliga inslaget bestod i en konfirmation. Majans yngsta dotter Ebba var den som konfirmerade sitt dop och även det var en helt okej upplevelse. Faktiskt var det den första konfirmation jag någonsin varit på. Utan att på nåt vis förminska själva konfirmerandet, var det ändå fikat efteråt som gjorde det hela till en höjdpunkt. Kyrkor i all ära, men de påminner alldeles för mycket om begravningar jag aldrig velat uppleva, om kärlekar som jag saknar alltid och om hur orättvis det är att en del inte hinner bli vuxna förrän livet är över. Det har varit en rätt tuff period på slutet, tuff när det gäller saknaden efter Carro och Henke och tuff för att tiden de varit borta ökar och det känns. Det är inte meningen att en mamma ska vara ifrån sina barn så länge.

Hjärtat står även det för en del av senaste tidens händelser. Lustigt nog så fortsätter det att slå trots att det blivit totalt krossat två gånger vid det här laget, men nu slår det på under viss protest. Det yttrar sig  genom smärtor i bröstet och ett blodtryck som av sjukvården beskrivs som underligt. Övertrycket är lågt och undertrycket är högt, så mitt kära hjärta och jag ska undersökas. Det är bra att det blir uppkollat, men bara inte den tid jag fått för undersökningen. Då är jag i Stockholm, så hjärtat får vänta lite till. 

I övrigt behöver jag flytta, helst av allt vill jag flytta till ett hus med lite mer avskildhet än där jag bor nu. Jag avgudar min lägenhet, men inte läget så flytt står på menyn. Bara jag hittar nåt att flytta till. 

Kyrkogården då? Nej, jag har inte lyckats ta mig dit än. Jag jobbar på det, så plötsligt händer det väl. Bara jag samlat lite mer ork.