Ett steg framåt, 372 bakåt

I september 2011 kunde jag äntligen återgå till mitt arbete i en omfattning av 50 %. Starten blev inte optimal, men när det mesta ändå fallit på plats kändes det som ett steg tillbaka mot det normala i livet igen. Efter att först kämpat mig tillbaka efter min dotters död för att sedan åka tillbaka ner i det mörkaste svart igen efter min sons död, kändes det som en stor seger att trots allt ändå komma tillbaka till jobbet. Med viss segervisshet och stor tillförsikt tog jag mig åter an arbetslivet, för att åter upptäcka tröttheten förrädiskt komma insmygande i mitt liv igen. Jag jobbade för att komma hem och krascha, antingen i min säng, min dotter Emelies säng eller i soffan. Umgänget med mina barn blev förstås lidande, hemmet började förfalla igen och till sist orkade jag inte ens låta mina vänner komma lika ofta som vanligt. För att inte ge upp allt för lättvindigt tog jag semester under cirka två veckor i december.  Det hjälpte inte, inget hjälpte, så efter att jag arbetat en dryg vecka efter julledigheten var det katastrof. Jag kämpade för att hålla mig vaken på jobbet, klarade inte av att hålla mig vaken hemma förutom under vissa nätter när jag ville sova. Den 19 januari sjukskrev jag mig själv de 50 % jag hade arbetat. Det visade sig vara ett lönlöst försök för att rå på den totala utmattning som tagit över mitt liv igen.

Innan Carro dog hade jag tyckt mig vara trött ibland. Det var en illusion, jag hade inte en aning då om vad trötthet egentligen var. Efter hennes död förstod jag. Jag förstod hur det är att vara så förlamande trött att varje rörelse, samtal eller för den delen att överhuvudtaget orka överleva är en uppoffring. Väl tillbaka i arbete, glömde jag trots detta att vara rädd om mig själv och ingen där påminde mig om det heller. Jobbet blev min flykt från de tankar jag inte orkade tänka mer, från mig själv och från alla minnen. Redan hösten 2010 lös därför min energilampa rött igen och sjukskrivningen kom som ett brev på posten. Det var i den vevan jag fick min nuvarande samtalskontakt och sakta, sakta började livsandarna komma tillbaka. Tills de försvann helt igen när Henke dog. Ett tag var jag rädd att jag aldrig mer skulle orka röra mig igen, men eftersom jag återigen valde att jag måste leva kämpade jag mig tillbaka på alla sätt jag kunde. Med hjälp, massor av hjälp faktiskt. Jag har de mest underbara människor man kan tänka sig omkring mig. De är guld i min värld och jag älskar dem alla. Utan dem hade jag aldrig klarat av den resan igen. Efter att två gånger ha kämpat sig fram till att faktiskt kunna arbeta igen, är känslan av förlamande trötthet som åter smyger sig in i ens liv och tar över det en skrämmande upplevelse. Bättre uttryckt så är det en skräckfylld upplevelse, som man kämpar allt man kan för att undkomma.

Jag förlorade fighten den här gången. Tydligen får man lägga ner extrem mängd tid och energi för att kämpa sig ett steg framåt, bara för att i ilfart slungas hur många steg som helst tillbaka. I morse var det nämligen bara att snällt ta sig på en akutundersökning och bli formellt sjukskriven på heltid igen. Diagnosen lyder: Recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska inslag. Jaja, det är väl bara att acceptera nederlaget och ta nya tag. Nåt är ju i alla fall positivt. För trots extremt övertrött och svår depression är jag ju åtminstone inte psykotisk.

Mirakulöst nog från puppa till nattuggla

 Efter att ha haft relativt mycket energi och en positiv anda under några dagar, vaknade jag idag totalt utmattad och på ett mindre strålande humör. Inte blev det bättre av det otroligt korkade beslutet att slänga en snabb blick på klockan heller, men det förklarade åtminstone den akuta koffeinbristen. Ett flertal timmar senare med ett konstant babblande från yngsta dottern Emelie i kombination med att inte mycket av värde blev gjort, var humöret långt under gränsen för grinig. Det värsta med dagar som denna är, förutom att man är en total pest för sin omgivning, att det är otroligt ansträngande att orka med sitt eget eminenta sällskap. För nog känns det rätt illa att vara fast tillsammans med en sur bitterkärring, som vägrar lämna ens hem eller för den delen ens sida? Det enda som kan vara än värre är väl möjligen att det oangenäma sällskap som nyss beskrivits, är misstänkt lik en själv på ett förvridet, tjurigt vis?! Om det fanns en firma som bekämpade skadedjur av den odjursliknande typ som ovan beskrivna surighet är, skulle den antagligen vara hårt lejd. Om inte annat så i alla fall av mig såna här dagar.

Nu har jag inte hittat nån sån firma än. Istället har jag turen att ha väldigt underbara människor omkring mig, så även idag. Efter mycket pockande lyckades de med hjälp av varmkorv, vit choklad, bastubad och ett oändligt tålamod mota iväg den tjuriga bitterkärringen, åtminstone utanför dörren, till förmån för en om inte sprudlande glad så i alla fall ganska neutral och avslappnad person. När sen två helt sinnesrubbade dårar, även kända som mina husgudar i hundform, dundrade in i bastun och förnöjt la sig som om det vore den mest naturliga platsen i världen för hundar att vara på, fick till och med jag träna smilbanden lite. Där i bastuns hetta, omgiven av tålmodig underbarhet, ett babblande under och gudomliga dårar, ramlade äntligen insikten om att saker och ting faktiskt var rätt okej över mig igen. Det är absolut ingen överdrift att säga att den insikten förstärktes ytterligare när jag nybastad och nöjd tog emot ett sms från min näst äldsta dotter Camilla där det stod: - Jag älskar dig!

En sån dag! En sån förvandling! Från puppa till fjäril – eller i alla fall från surpuppa till rätt nöjd och sedvanlig nattuggla. Mirakler händer uppenbarligen! Idag i min värld bestod de av tålmodighet, värme, dårskap och kärlek – rätt stort när man tänker på det.

Evolution i microkosmos - inget att vara rädd för bara rädd om

En dag som började redan vid femtiden imorse genom att det förflutna gjorde sig påmint. Jag blev väckt av att min telefon gav ifrån sig ett galet skratt, med andra ord fick jag ett sms. Jag tittade yrvaket på orden "lucka 24. Vad e bakom lucka 25?", konstaterade att det var från nån vars nummer inte var inlagt i min telefon och bestämde mig för att somna om. När jag åter började glida iväg mot drömmarnas land återkom minnet av ett telefonnummer jag varit relativt välbekant med förut, ett nummer jag lagt till det förflutna och som vid denna tidiga timma snarast kändes som ett eko från ett tidigare liv. Flertalet timmar senare hade sms:en från det förflutna övergått till rimform, men i övrigt var inget nytt. Det hela avslutades i alla fall när jag vänligt, men tydligt, satte ner min fot via sms i rimform och nöjt konstaterade för mig själv att den delen av mitt förflutna befann sig precis där det skulle vara - nämligen i det förflutna. Den nöjda känslan kom sig av att nån del av mig själv tydligen utvecklats nog mycket för att inte dras med i dessa underliga rundgångar igen och uppenbarligen hade även denna del fått en bättre självkänsla. Med andra ord måste en mindre evolution ha inträffat i mitt microkosmos. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett enormt kliv för mig :)


Senare under dagen pratade jag i telefonen med en av mina nära vänner. En vän vars ingifta moster nyligen avlidit efter en kort tids sjukdom. Jag lyssnade när hon beskrev reaktionerna hos de närmast anhöriga, kände igen en del reaktioner sen Carro och Henke dog och förundrades över hur vi alla verkar leva som om vi är odödliga och som om de omkring oss är självklara, odödliga delar av vårt liv. Det verkar inte bättre än att vi måste bli rejält omskakade för att inse vad som är viktigt och underligt nog (yeah right) verkar det aldrig vara jobbet, prestige, pengar eller nåt annat liknande. Ändå går vi genom livet år efter år, så upptagna med allt vi tror är viktigt att vi glömmer det viktigaste av allt eller i alla fall det jag tror är viktigast av allt, nämligen att leva, att bemöta och behandla varandra som om vi inte vore självklarheter och att lägga vår energi på sånt som verkligen är värt det. Kanske är det en del av vad vi ska lära oss i det här livet, att uppskatta dem omkring oss som verkligen betyder något för oss och att inte ta alla dem eller för den delen oss själva så förgivna. Kontentan av det här utlägget blir väl: var inte rädd för, utan var rädd om. Inte rädd för att inte räcka till i jobbet, inte göra den karriär man vill, inte ha tillräckligt med pengar osv - utan rädd om våra nära och kära, oss själva och om vad vi spenderar våra år och vår energi på.

So fluffy I´m gonna die

En ledig dag, det vill säga en dag med sovmorgon.. i alla fall i vanliga fall, men inte idag. I stället innebar det en tidigt påbörjad tripp som sällskapsdam med destination Örebro som mål. För att göra en djupdykning i Mariebergs utbud eller kanske flanera IKEA:s inbyggda gator kantade av allehanda saker man bara måste ha? Nope!! Istället innebar denna gruvligt tidiga expedition en utökning av bekantskapskretsen med två individer vid namn Stella och Toblerone. Stella visasde sig vara en vackert vithårig dam, medan Toblerone var en distinkt herre med silvergrått hår. Båda mycket sympatiska och relativt belevade. Det finns bara ett att göra för att ge en något så när rättvis beskrivning av detta otroligt bedårande par.. Jag får lov att citera Agnes från filmen despicable me: SO FLUFFY I`M GONNA DIE!! Det är helt otroligt att två chinchillor kan vara så underbara, fluffiga och söta att man är chanslös vid första ögonkastet. Det finns nämligen inte mycket annat att göra än att kapitulera och helt enkelt släppa in dem i sitt hjärta :)

Jodå.. vi råkade slinka in en liiiiten sväng på IKEA och Mariebergsgallerian oxå.. men bara en ytterst liten sväng förstås. Himla konstigt att en sån liten sväng kan ge så ömma fötter?! Kan bara betyda en sak, nästa gång jag ska stifta nya bekantskaper måste jag slinka in på nåt köpcenter och inhandla mer promenadvänliga skor ;)

Begravning

16 december.. för ett år sen begravdes min son. Min Henke som alldeles nyss hade haft hela livet framför sig.. Det var en snöig dag, en sorglig dag och en dag då jag, tillsammans med mina två kvarvarande döttrar, försökte överleva.. försökte förstå. Vi satt åter där på bänken längst fram i kyrkan och tittade på ännu en vit kista. Två år tidigare, så när som på tre dagar, hade vi suttit på samma plats och tittat på min älskade dotter Carros vita kista, som då stått på samma ställe som nu Henkes gjorde.

Det gjorde ingen skillnad att vi varit i en liknande situation tidigare, det går tack och lov inte att få rutin på att begrava sina barn eller för den delen sina syskon som det handlade om för mina kvarvarande döttrar. Vi var precis lika lamslagna, frusna, trasiga och oförstående som vi varit när Carro begravdes och fast det nu har gått ett år sen min älskade Henke blev begravd, är jag fortfarande lika lamslagen, frusen, trasig och oförstående.. Att ett år är en väldigt lång tid att sakna är inget som på nåt vis låter konstigt, men att det absolut inte är någon tid när det gäller att förstå kanske inte låter lika självklart. Så är det i alla fall, ett år är ingen tid när det gäller att förstå det som inte går att förstå..

Fattar det inte

 Nu har det gått ett år. Ett år sen min älskade son Henrik dog. Ett år sen jag såg honom vid liv för sista gången. Ett långt jävla år och jag fattar fortfarande inte att han är borta. Ibland glimtar det ofattbara förbi i min trötta hjärna, river, sliter, söndrar och bryter ner, bara för att sen återigen försvinna bortanför den barriär av vad som går att klara av som sinnet så klokt satt upp.

För ett år sedan hade Camilla och jag precis ätit tillsammans och höll på att förbereda oss inför fredagskvällens aktiviteter. Hon skulle ut med sina kompisar och jag var på väg hem till en av mina. Emelie var hos sin pappa och Henke var inte hemma men, eftersom han brukade antingen träna styrketräning, jogga eller vara i spellokalen med sina kompisar och spela på sin älskade elbas på fredagar efter skolan, tyckte ingen av oss att det var något konstigt med det. Maten hade inte hunnit kallna sen vi åt, så vi hade ställt Henriks tallrik med mat på spisen tills han skulle komma hem. Jag stod och strök en skjorta när Camilla, som samtidigt pratade i telefonen, meddelade att hon precis fick berättat för sig att det stod på facebook att Jens och en av hans kompisar varit med i en trafikolycka och att en av dem var allvarligt skadad och en av dem var död. Henke och Jens var kompisar, klasskamrater och hade under sommaren även varit arbetskamrater. Jag tog min telefon och ringde Henke för att kolla hur det var med honom i fall han också hört vad det stod om Jens. När jag stod där och hörde signal efter signal gå fram, såg jag hur Camilla plötsligt började skaka okontrollerat, hur tårarna började rulla ner för hennes kinder medan hon gång på gång upprepade: nej, nej, nej.. Det får inte vara så.. Mamma! De säger att det är Henke som var med, de säger att han är död! Återigen fick jag tillbaka samma tunnelseende som jag haft två år tidigare när Carro försvann, återigen kände jag hur mitt ansikte domnade bort och hur händerna började skaka. Nej, sa jag, så är det inte! Men det visade sig att precis så var det. Det som stod på facebook var sant. Han var död, våran älskade Henke var död, men det skulle dröja nästan fyra timmar till innan polisen steg innanför dörren hemma hos oss och bestyrkte det vi redan räknat ut men ändå inte ville veta. Timmar som släpade sig fram, medan vi gick från att hoppas på att det inte var sant, förstod att han varit med men hoppades att han ”bara” var skadad till att vi räknade ut att han nog faktiskt var död. Timmar när vi först ringde runt, till polisen, Henkes kompisar, till Henkes pappa och gång på gång till Henke utan resultat. Timmar som avslutades på akuten, där både Camilla och jag fick lugnande mediciner av olika slag och därigenom slapp ifrån världens grymheter ett tag.

I bilen på väg till akuten bestämde jag mig. Nu var det nog, jag orkade inte mer, jag ville helt enkelt inte leva längre. Det enda som skulle få all den smärta jag kände inom mig, igen, att försvinna var om jag tog livet av mig. Som i slow motion vred jag huvudet åt vänster. Där satt min Camilla. Så chockad och så trasig inombords. När jag såg henne förstod jag att jag egentligen inte hade något val den här gången heller, i alla fall inte om jag brydde mig det minsta om någon annan än mig själv. Så där och då fick jag lov att göra ett val igen, jag valde att leva den här gången också. Det var inget som på något vis förankrades i mitt hjärta och själ där i bilen, utan bara en tanke om hur framtiden fick lov att se ut. Det valet fick jag lov att göra om och om igen, varje dag, varje minut ändå tills det sjönk ner i mig och blev tydligt även känslomässigt. Men det visste jag inte då där jag satt i bilen. Jag visste fortfarande inte hur jag skulle klara av att leva medan jag återigen gick totalt sönder inombords. Jag visste inte hur jag ens skulle stå ut en sekund till, eller hur jag skulle klara av att andas. Det jag vet idag är att vi nog hade tur då, Camilla och jag, som slapp ifrån smärtan, vetskapen och verkligheten ett tag. Hade vi inte blivit medicinerade till så gott som medvetslöshet då, hade vi antagligen inte varit vid våra sinnens fulla bruk idag.

Så i dag har det gått ett väldigt långt år utan min son, långt så länge det inte handlar om att förstå eller att acceptera. Ändå har det bara gått ett år av resten av mitt liv. Bara ett långt år av hur många långa år till? Vi tände ljus vid olycksplatsen och på graven. Fler hade tänt ljus på båda ställena, vid olycksplatsen hade någon eller några tänt ljus i en stor hjärtform. Det var vackert och sorgligt, tröstande och tragiskt. Den enda fras jag kan komma att tänka på är: själar säger inte adjö, de säger vi ses igen. Det hoppas jag, för att leva resten av livet i tron att det inte är så skulle jag inte stå ut med. Jag älskar min son vart han nu är och jag måste tro att jag får träffa honom igen.

Kunde inte ha sagt det bättre själv

Letar fortfarande

För tre år sen, natten till den 9 november 2008, väcktes jag av telefonens enträgna ringande. Jag blev klarvaken i  samma sekund som de ord en mamma alltid fasar för att höra slog mot min trumhinna: -Hej, det här är från polisen. Är du mamma till Caroline Stafås? – Ja, svarade jag, har det hänt nåt? Polisen i andra änden av telefonen fortsatte utan att ta någon notis om min ångestladdade fråga: -vet du vart din dotter befinner sig? Jag svarade nej och upprepade min fråga, den här gången med en märkbart högre ton: –Har det hänt nåt? Polismannen fortsatte oberört: -Så du vet inte vart din dotter befinner sig? Återigen svarade jag nekande på polisens fråga och återigen upprepade jag min fråga, men den här gången svarade polisen i andra änden av linjen: -Vi har fått in en anmälan om att din dotter kan ha gjort sig något, att hon kan ha tagit piller och sprit. Vet du vart hon skulle kunna tänkas vara?

Jag visste inte vart hon var och det visade sig att det visste ingen annan heller. För den här natten för tre år sen avslutade min älskade, söta, kloka och deprimerade dotter sitt liv genom att skölja ner en dödlig dos sömntabletter med sprit för att sedan gå ner i älvens iskalla, mörka vatten och dränka sig. Men det visste jag inte vid den här tidpunkten då för tre år sen. Jag visste fortfarande inte då att det var för sent, att jag inte kunde rädda henne eller hjälpa henne. Jag visste inte då att jag aldrig mer skulle få se min älskade dotter i livet.

Nu, tre overkliga, smärtsamma och egentligen outhärdliga år senare, trängs bilderna av hennes blonda hårsvall, vackra ansikte, glittrande blåa ögon och spjuveraktiga leende fortfarande konstant med bilderna av hennes livlösa, stelnade kropp under en gul sjukhusfilt i ett rum med dämpad belysning och skylten visning pågår på dörren. Bilderna av hennes fortfarande våta bakåtkammade hår, slutna ögonlock, långa täta ögonfransar med den noggrant lagda mascaran och glittrande puderrosa ögonskuggan fortfarande kvar, vattnet som sakta sipprade i nästan omärkbara små ilar ur hennes näsborrar och ena mungipa och märkena på hennes panna efter att hon under tio dygn legat med ansiktet neråt på älvens botten trängs fortfarande med bilderna av hennes livfulla ögon, hennes enorma utstrålning och hennes oefterhärmliga svassande gång. Fortfarande kretsar mina tankar ständigt kring om hon var rädd, ledsen eller om hon kände sig ensam och utlämnad. Sviken av världen, sviken av mig.

Jag borde ha varit hos henne, tröstat henne och som så många gånger förr skjutsat henne hem igen. I verkligheten hade jag gått bärsärkargång och antagligen fått henne inlagd på något sjukhus för att hon inte skulle kunna göra sig själv illa om jag vetat, eller ens anat, att hon bestämt sig för att avsluta sitt liv. Fortfarande, och antagligen under resten av mitt liv, hatar jag det. Jag hatar att hon, min älskade dotter Carro, är död. Fortfarande undrar jag om hon någonsin visste och förstod hur mycket jag älskade henne och älskar henne än? Jag kunde inte hjälpa min vackra, starka och bräckliga dotter Caroline, så hon orkade leva vidare. Jag undrar fortfarande om hon någonsin förlät mig för det?

Jag kan fortfarande inte heller helt och fullt förstå att hon är borta. Den här tidpunkten förra året var jag tillsammans med min näst äldsta dotter Camilla för första gången ner till den plats vid älven där Carro avslutade sitt liv, där hon tog sömnpillren och där hon sen gick ner i älven. Henke som då fortfarande var i livet ville inte följa med. Det var för smärtsamt, för jobbigt, för honom och min yngsta dotter Emelie var hos sin pappa. Vi var dit och tände ljus för Carro och medan vi stod där, Camilla och jag, och kände efter om vi skulle känna av Carro eller om vi skulle hitta nåt som fick oss att förstå, begrep jag vad jag egentligen gjorde där. Jag letade fortfarande efter min döda dotter, efter min Carro, efter en känsla av att hon fanns någonstans nära. Nu tre år senare är det nog fortfarande det enda jag fullt ut förstår. Jag letar fortfarande efter mitt barn, min Carro, och jag kommer antagligen att leta hela livet efter henne. Inte i fysisk mening, men inom mig och efter känslan av hennes närvaro och jag längtar fortfarande lika mycket efter att få ha henne hos mig igen. Så när det gäller att förstå är tre år ingen tid, men när det gäller att sakna, längta och leta är tre år en evighet.

Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.

Offrar mig..

Det finns alltid en rädsla hos mig att människor runt omkring mig ska uppfatta det jag gör som ett sätt att "bli tyckt synd om", att jag beter mig som ett offer. Därför kommer en del inlägg att skrivas med viss bävan, stor rädsla för att lämna ut mig så och en väldig kluvenhet. När jag startade den här bloggen hade det två syften. Dels skulle tankar och känslor bearbetas och dels kanske jag kunde vara till hjälp för någon annan människa som gått sönder inombords och förlorat fotfästet i livet. Det är därför, för möjligheten att kanske kunna hjälpa nån annan, som jag tänker trotsa mig själv och helt enkelt lämna ut mig själv som den lilla människa jag är ibland. Jag tänker inte göra det för att nån ska tycka synd om mig, utan för att nån kanske blir hjälpt av att se att det går att överleva. Och jag tänker göra det för mina barn, för Carro och Henke, som lärt mig så otroligt mycket. Det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem erkännande för hur otroligt stor utveckling de tvingat fram, hur mycket de lärt ut.. inte bara till mig, utan även till sina sina syskon, släktingar, kompisar och till sina bekanta.

De gjorde det när de levde och de gör det fortfarande nu när de är döda - visar, vägleder, lär ut och utvecklar. När Carro levde uppfattade nog många henne som bråkig, självdestruktiv, uppmärksamhetstörstande, envis och svår. Men de som hade mod nog att våga titta närmare, att öppna sina sinnen lite på glänt och släppa in en annan människa som inte passade in i den norm de flesta strävar efter att passa in i, de såg en känslig, trasig människa som visade med alla medel hon hade vad som inte fungerade i hennes liv eller i samhället för de som går lite utanför den norm som tydligtvis ska vara den som gäller. Henke å andra sidan, var snarare ett föredöme för andra när han levde. Ett föredöme för hur vi ska bemöta varandra, ta ansvar för oss själva och för de omkring oss och att vi inte ska tolerera eller tyst titta på när någon annan far illa. Två syskon uppvuxna tillsammans, två helt olika levnadsöden, två på olika vis starka individer som faktiskt visade och gav andra omkring dem möjligheten att lära sig nåt, se nåt nytt, tänka utanför ramarna och att bry sig om. Till och med när de lämnade livet på olika vis gav de möjlighet till eftertanke, utveckling och chansen att se det viktiga i livet. Så för dem, för mina underbara, starka, modiga, älskade och väldigt saknade barn, tänker jag ibland offra min uppblåsta integritet och mina fåfänga rädslor och naket och utlämnande berätta om de upplevelser, känslor, tankar och erfarenheter som mina barn gett och fortfarande ger mig på olika vis.

En del inlägg kan därför bli väldigt utlämnande, väldigt personliga och väldigt ocensurerade. De känslor, minnesbilder, erfarenheter och tankar som jag delar med mig av kommer inte alltid att vara bekväma, behangliga eller på något vis inlindande i silke. Kanske kan en del inlägg uppfattas som stötande, okänsligt råa eller bara fel. Det är aldrig mitt syfte, men ibland är livet precis så okänsligt, rått och fel som det kan vara och ibland kommer jag i denna blogg att berätta om mina erfarenheter av det. Så att läsa det jag skriver här sker alltid under eget ansvar. Som med allt annat är det eget ansvar för vilka val man gör som gäller, att ta ansvar för att välja vad man vill läsa om och vad man orkar läsa om. Vill man bara läsa om lycka och ett liv som går som på räls är delar av den här bloggen helt fel ställe att läsa på.

Så med det sagt tänker jag nu, full av tillit till det egna ansvaret och mitt mod att trotsa mig själv, helt frankt avsluta kvällens inlägg med ett enkelt godnatt..

Stjärnorna glimma

Natten är min tid. Tyst, lugnt, klar luft och tid för reflektion. Det har varit en strålande dag, med underbara vänner, underbara barn, ett ganska bra möte, träning, paj och tja det mesta som är bra för kropp och själ.

Relativt sent ringde en person som har koppling till min avlidna dotter. Många tårar, fortfarande lika många frågor och en så enorm sorg. Fanns inget annat jag kunde göra än att lyssna, känna igen mig och hoppas, hoppas att morgondagen visar sig från en ljusare sida för min dotters vän. Skär i hjärtat att höra all trasighet. Ändå tacksam över att få höra orden: jag behöver hjälp. Det är stor att inse när något är alldeles för smärtsamt för att klara upp på egen hand och att dessutom våga be om hjälp. Min djupaste respekt till denna person för det otroliga mod som uppvisats idag!

Nu ska jag, full av förundran över en del människors storhet, andra människors ödmjukhet, tacksam över insikten om att alla stjärnor som glimmar inte står att återfinna på himlen, krypa ner under täcket. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men blir den hälften så bra som den här dagen kommer det att vara en väldigt bra dag.

Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.

Var dag ny, förhoppningsvis i vaket tillstånd

Precis som alla andra nätter, eller i alla fall de nätter jag nu minns, har jag struntat totalt i alla goda intentioner om att lägga mig i tid för att vakna till en ny dag något så när pigg. När andra börjar sina dagar, slutar jag mina. Den här natten blev ändå lite utstickande, lite annorlunda och helt enkelt lite mer värd att ödsla nästkommande dags medvetande för..

Precis när jag skulle hasa mig från datorn, ge tänderna en omgång för att sen kravla mig under täcket drogs mina ögon till fliken med min öppna mail. Inkorgens innehåll hade utökats. Förstrött, för att ytterligare förhala alla chanser till åtminstone en dags vaken närvaro, klickade jag fram min inkorg och då hände det. Världen blev plötsligt lite mer rosa, mina smilgropar lite mer djupa och min ålder sjönk helt plötsligt med en så där 25 år.. Tänk att ett mail kan fungera som såväl lyckopiller som ansiktslyftning och få världen att le mot en.. ett mail och sömnbristens tydliga spår är som bortblåsta. Starka krafter har varit i farten den här natten och istället för att inleda mitt nya liv med blogg på ett eftertänksamt, intelligent sätt sitter jag småleendes och myser över det faktum att jag nog numer kan konkurrera om nobelpriset i medicin eller nåt åt det hållet. För det måste väl vara ett medicinskt genombrott att inga mediciner mot bristande initiativförmåga, trötthet och depression längre är nödvändiga. Nu för tiden är det enda som behövs ett  enda mail.

Med klokorden "Du ser inte världen som den är. Du ser världen som du är." klingande i huvudet, tänker jag nu väldigt förnöjt glida ner under täcket och sova som en gud för att så småningom vakna vansinnigt trött men fortfarande fånigt småleende. Den eftertänksamma intelligensen är uppenbarligen som bortblåst, men det gäller att inte misströsta. Var dag ny, förhoppningsvis mer eftertänksam, mer intelligent och förhoppningsvis i vaket tillstånd..

Nytt intrång i cyberrymden

Publicerat 2011-08-17 02:30:00 i Vanligt & vardagligt

Trots att det känns lite förmätet att påtvinga cyberrymden och dess innevånare mina tankar, erfarenheter, tyckande och känslor, är det exakt vad jag tänker göra. Kanske inte ofta eller kanske vid varje givet tillfälle, kommer jag att avhandla allt från koffeinberoende, hundliv och morgonstunder utan guld i munnen till min upplevelse av att förlora två av mina fyra barn med två års mellanrum, självmord, trafikolyckor och valet mellan att överleva och leva. Det här är inte cyberrymdens hörn för alla storslagenheter eller allenarådande sanningar, utan snarare vrån för irrande tankar, storslagna visioner, dåligt lokalsinne och en öppenhet för att alla har sin egen uppfattning om vad som är sant.

Nu i natt vid datorn bestämde jag mig helt frankt, efter att jag irrat mig in på "hur man startar en blogg" sidor, att: jahapp, nu var det dags att börja blogga. Mestadels för min egen skull, för att reflektera lite över mina dagar och livet, men även för att minnet av hur jag framför allt månaderna efter min dotters självmord men även efter att min son omkommit i en trafikolycka satt ändlösa timmar framför datorn febrilt letande efter en livlina att hålla mig i genom att läsa om hur andra i samma situation reagerat, gjort eller ens överlevt är väldigt tydligt. Kanske hittar mina ord fram till någon annan som förlorat någon eller några av sina kära och kanske de i så fall ger lite hopp om att det går att överleva och tids nog till och med att leva, men att det för att nå dit också krävs ett aktivt val - kanske varje dag eller som i början varje timme eller till och med varje minut - valet är att leva.

Vem jag är? En vanlig människa, vanlig kvinna, vanlig mamma med ovanligt underbara människor omkring mig, som ger av sig själv på alla sätt och vis. Tack för att ni finns!!!