Älskade, saknade!!!

Älskade, så älskade, Henke <3

 Även om det vid det här laget nästan upplevs som tjat, så är det inte det för oss. I vår värld är det så livet ser ut och världen silas alltid genom dessa erfarenheter, förluster och saknaden som är kvar. Den gnagande otroligt jobbiga saknaden, som en del dagar är outhärdlig och andra dagar bara gnagande smärtsam. Vår värld är uppdelad i två parallella världar. Den ena rör sig framåt konstant och så snabbt att det som borde kännas som nyss snarare känns som otroligt långt borta och väldigt länge sedan, medan den andra stannat, frusit fast, i två händelser som fortfarande känns overkliga och alldeles för smärtsamma för att över huvud taget vara sanna. Så även om andra kanske tycker det är tjat, är det överlevnad för oss. Det är det vi måste bearbeta, förhålla oss till och försöka leva med. Förlusten av två barn, eller syskon som det är för Camilla och Emelie, förändrar den värld man lever i, förvandlar den till nåt annat och försätter en i val. Alltid samma val. Valet att leva, dö eller existera som ett offer. Vi försöker att leva, men en del dagar är det svårt. Årsdagarna är alltid svåra, en del år är dessa dagar värre än andra. I år har det varit ett sånt år. 

Bilen som Henke & Jens dog i.

I år har det varit riktigt jobbigt och gjort helt otroligt ont. I onsdags var det fyra år sedan Henke dog. Fyra år sen han följde med sin kompis Jens för att hämta en gasoltub under en håltimme i skolan och som passagerare följde med när bilen de åkte i kraschade rakt in i en vänstersvängande lastbil. Det var på eftermiddagen det hände, men det tog ändå fram till kvällen innan vi fick det bekräftat. Det fanns inte ens med i mitt medvetande att det skulle kunna vara sista gången någonsin som jag såg min son i livet, när jag släppte av honom vid skolan den morgonen. Det var så långt ifrån det jag trodde var möjligt att jag, när Camilla började skaka, snyfta och kvida "nej nej" efter att en kompis berättat via telefonen att det stod på facebook att Henke var död, deklarerade att det inte var sant och att jag bara skulle behöva ringa några samtal för att reda upp det missförståndet. Fast det visade sig att det inte var något missförstånd. Det som inte borde få hända hade hänt. Henke som inte borde vara död, som hade hela livet framför sig och som ville leva, var död. Henke som var tryggheten och stabiliteten i vår familj med sitt lugna, tålmodiga och genomsnälla sätt. Han med sin lite egna humor och stora kreativitet och som älskade sin vita bas som han borde få fortsätta att spela på, var borta. Fyra år är all tid i en av världarna och ingen tid i den andra. En del av oss är fortfarande i samma chock som den dagen för fyra år sedan, medan en annan del går sönder av saknad efter att ha längtat i en evighet.    

Rockmässa i kyrkan

Kanske tiden ändå har någon inverkan åtminstone på hjärnans vilja att släppa fram det som kapslats in dessa frusna ögonblick. Kanske det är därför det i år gjorde extra ont inför och under årsdagen för både Henkes och Carros död. Den här hösten och början av vintern har varit ett helvete att genomleva för såväl Camilla och Emelie som för mig. I onsdags ville Emelie, som i vanliga fall inte riktigt klarar av att åka till kyrkogården, åka dit. Hon ville ha en stund för sig själv vid Carros och Henkes gravar, så vi lät henne få det, jag och min mamma. Medan Emelie stannade kvar hos Carro och Henke gick vi till Jens grav och tände ett ljus för honom, sedan väntade vi kvar där och gav Emelie det utrymme hon behövde. Det är tufft att stå på lite avstånd från två av sina barns gravar och se sitt yngsta barn ramla ner på knä och gråta så hela kroppen skakar framför deras gravsten. Det är starkt av en liten elvaårig tjej att våga möta dessa känslor av total saknad som sliter sönder en inifrån och ut. Det är mycket att hantera och det är inte rättvist. Det borde inte vara så här, men det är ändå så det är. Efter en stund kom hon till mig, min modiga och starka lilla Emelie. Jag kramade henne, strök henne över håret och försökte att bara finnas där för henne. Fast jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad någon gör, det som sliter sönder går inte att ändra. Hennes saknad efter Carro och Henke kan ingen göra nåt åt, men där var vi alla fall. Tillsammans och trasiga.  

Emelie utanför kyrkan efter rockmässan

I onsdags var det inte bara fyra år sedan Henke dog, utan det var även den dagen det var rockmässa i kyrkan för första gången på några år. Vi hade bestämt oss för att gå dit, morsan, Emelie och jag. Det kändes på nåt vis lite som att vi gjorde det för Henkes skull, han hade nämligen älskat att vara med där. Det var ett bra val, det var en bra mässa och det var underbar musik. Det bröt lite av den sprängande känslan. Det gjorde att Emelie klarade av att le lite igen och kvällen blev bättre än vi hade kunnat tro. Det är hårt av vara utan dem. Det är omänskligt att behöva vara det och det gör väldigt, väldigt ont att sakna dem, men där i musiken i kyrkan kändes dom som lite nära en stund. Jag är säker på att Henke visste hur otroligt mycket han betydde och betyder för oss. Jag vet att han visste att han var och är älskad. Hade han fått bestämma hade han inte lämnat oss i den här världen ensamma och utan honom, han visste hur viktig han var och han brydde sig dessutom enormt mycket om oss. Fast kunde det inte bara ha fått fortsätta så. Kunde han inte bara ha fått stanna? Henke skrev när han var liten att när han blev stor skulle han bli en pappa, han borde ha fått möjligheten att bli det och vi borde ha fått möjligheten att ha honom kvar hos oss. Så nej, för oss är det inte tjat. Det är det liv vi lever. Henke, min älskade son, du är så otroligt saknad och jag önskar så väldigt att du vore här <3  

På väg hem från kyrkan

Fredag

Dagen före sovmorgonsdagarna är en dag att fira. Det betyder: läs hela natten om jag vill och det vill jag. Kepler you know! Fast innan läs hur länge jag vill börjar är det några möten att klara av. Men därefter hägrar fredagsmys och läslust. I love it!

Mänskliga cyklopögon

Bra dagar, dåliga dagar, irriterande dagar och så idag. Dagen före imorgon och dagen efter igår. Idag är det påtagligt och gör ont. I morse mötte jag lastbilen, vilken jag i vanliga fall klarar av att se. Idag gick inte det så bra, så jobbdagen startade med cyklopögon. Igår var jag trött på mänskligheten, idag är det tvärt om. Dagen idag har mestadels kantats av härliga människor, såna som bjuder på sig själv och är alltigenom trevliga. Humöret och tron växlar med andra ord snabbt, men den här tiden på året brukar vara så.  

Emelie har bakat pepparkakor tillsammans med sin mormor idag. Det är kluvet för henne och hon har tydligt deklarerat att imorgon tänker hon inte baka någonting över huvud taget. När Henke dog, för fyra år sen imorgon, bakade hon pepparkakor och det ska hon aldrig mer göra det datumet säger hon. 

Jag träffade en kvinna under dagen som själv förlorat ett barn för relativt många år sedan. Hon berättade om sin sorg och om att det aldrig slutar att göra ont. Jag tror henne. Efter dessa år är min smärta allt utom mindre. Fast det är ändå skönt att träffa dem, dessa människor som har liknande erfarenheter och som bär på den typen utav sorg. I deras ögon finns öppenhet och förståelse, den typen av förståelse som bara finns hos dem som själva varit med om det värsta en förälder kan vara med om. Andra människor försöker förstå, åtminstone de som vågar. Det krävs nämligen mod att möta livsberättelser som kretsar kring barns död, kanske för att det påminner om att det som inte får hända kan hända ändå. Alla klarar inte av att hantera det, åtminstone är det min erfarenhet. Det finns förstås de som klarar det och dessa människor gör det bra. Jag har tur för jag har många så bra människor omkring mig. I övrigt är livet tröttsamt och jag irriterar mig på den ständigt närvarande tröttheten. Den undrar jag om jag någonsin kommer att acceptera?   

En usel jä..a dag

Nära, kära & skratt - det viktigaste

Somliga dagar tappar jag lite av den lust på livet som jag så frenetiskt försöker att hålla fast vid. Ibland, som idag, tycker jag att det är så himla mycket tjafs och trista spel människor emellan, att jag ger upp om det här släktet. Det är dagar som idag, som jag måste fokusera hårt på alla fina människor omkring. Ibland hjälper inte ens det och satt i relation till det som hela tiden snurrar i mitt huvud, så tröttar en del saker ut mig och idag känner jag mig utmattad. Huvudet värker, axlarna gör ont, jag är trött så in i norden och dessutom less. Det var en bra dag och så kom människorna, det är en ganska bra beskrivning av läget. Förutom det är det december. Jag har lärt mig att avsky denna månad. Föregående månad går under samma känsla. En del dagar går många av mina funderingar åt till att försöka komma fram till vad som är värt att ens ödsla energi på? Vad ger störst chans att känna glädje i livet? Jag vet vad som inte ger det.  

Adventsfika

Jag vet vad som ger glädje i livet också och vad som är det viktiga att fokusera på. Det är till exempel härligt när mamma gapskrattat under adventsfikat, underbart att ha långt borta personer nära och värmande i hjärtat när Emelies ögon glittrar efter julskyltningen. Sånt är viktigt. Dom som står en nära, de älskade hundarna, att slippa stress och spel samt att kunna skratta, sånt är det som bör ha prio i livet. 

Istället för kökssoffa

Nåja, jag har faktiskt en hel del härliga människor och helt underbara hundar omkring mig, så jag är lyckligt lottad. Fast dagar som idag känns det inte helt tydligt, idag är jag bara trött, grinig och rätt uppgiven på delar av livet. Idag har höjdpunkten varit att titta på julkalendern med Emelie, att jag fått middag av mamma samt handlingen på ICA där jag faktiskt fick lite axelmassage. Jag tänker inte räkna upp vad bottenpartierna innehållit, men funderingar kring personliga val är rätt omfattande dagar som denna kan jag säga. Dessutom är det mer tydligt vissa dagar att jag inte klarar av att köra bil några längre sträckor på egen hand sen Henke dog, även det innefattas i en sån här dag. 

Ljus, julkalender & tomtegröt tillsammans med Emelie tillhör
det som ger.

Kom tillbaka

Älskade son <3

Trots att helgen och de lediga dagarna innan varit både trevliga och välbehövliga, är mina tankar i december. På onsdag har det gått fyra år! Älskade Henke, som var både min, Camillas och Emelies klippa i tillvaron. Det kan inte ens få vara så att han inte kommer tillbaka. Fast jag vet, så vill jag inte tro på det. Det skulle vara alldeles får hårt att ta in den vedervärdiga sanningen att han aldrig mer kommer tillbaka, för det är alldeles otroligt fel att vi ska behöva vara utan honom under resten av våra liv och det borde definitivt inte få vara så. Fyra år är alldeles för lång tid!

Sagt upp mig

Helt sanslöst!

Idag har jag sagt upp mig. Det var med en kluven känsla jag genomförde detta. Muntligen dessutom till en människa jag respekterar högeligen. Egentligen är det inte så allvarligt som det låter, eftersom det handlar om att byta tjänst inom kommunen. Jag har en tjänst och har provat en annan som jag kommer att vara kvar på och det medför att jag får lov att säga upp mig från den första tjänsten. Kluvenheten kommer sig av att det var ett bra jobb tillsammans med riktigt bra människor. Jag lärde mig enormt mycket och jag kommer att sakna alla underbara kollegor där. En fördel är förstås att de inte är särskilt långt borta, så det är väldigt möjligt att hälsa på dem närhelst det finns tid. Det troliga är att det finns tid under fredagar då och då. Nämligen vet jag att de har riktigt trevliga frukostar där då. Det gäller att välja sina stunder! 

Alla solglimtar är bra glimtar

En annan sak som hänt är att bilstereon, som inte har fungerat på två år, idag plötsligt fungerade väldigt bra och därmed skrålade ut Mix Megapol i en grällt hög volym i morse. Det är toppen att den fungerar, men under morgnarna är det väldigt bra om det inte är så tydligt märkbart. Dessutom var det ingen musik som kastades emot Emelie och mig där vi satt, lite chockade och med pipande ljud i öronen, utan en konstant babblande man som hade åsikter om allehanda oviktigheter. Oviktigheter är i och för sig aldrig någon vidare hit att lyssna på, men på morgnarna är det så gott som olidligt och när det dessutom följs av lika ointressant reklam så kändes det en liten stund som att en tyst bilstereo faktiskt inte är det sämsta. Senare under dagen tyckte jag, trots morgonens oljud, inte samma sak. Det är bra med musik i bilen och det är helt okej att åka runt med hög volym och skriksjunga allt vad det går för att på något vis försöka överrösta volymen som väl egentligen skulle gå att sänka, om det inte vore så befriande att skriksjunga förstås. Jag skärpte mig dock när mamma och Camilla åkte med, vilket antagligen var tur åtminstone för dem. Förutom tjänstebyten och bilstereos har dagen innefattat handling med Camilla, handling med morsan, pizzabakning, kaffe med Tove, fika  hos morsan, kaffe med Magnus och Matte, uppskruvning av en vägglampa och hundliv. 

Vackert!

Igår hände det också en del saker. Till exempel kom Anette och hälsade på med ett paket som hon gav mig, med orden "för att du är en underbar människa". Det var två väldigt vackra och glittrande ljuslyktor samt ljus i paketet och naturligtvis blev jag rörd. Jag är alldeles för blödig nu för tiden, så nån liten tår trillade väl ner för kinderna. Jag har många helt underbara människor omkring mig och Anette är en av dem. Vi fortsatte dagen med att bege oss till Therese för kaffesurpling och kattdiskussioner. Därefter for vi till ortens kinarestaurang och käkade lunch. Hemma dracks det kaffe och skruvades upp lampor, hyllor och spikades upp hjärtan. På kvällen kom dessutom Patrik för att vara här till på söndag.  Det var en riktigt trevlig dag. Tänk att november och nästan december kan ha trevliga stunder också. Igår började dagen till och med genom att solen kikade fram. Det är trevligt med sol och när morgnarna börjar med denna naturkraft, så ger det en lite känsla av hopp inombords. Idag började dagen i gråskalig dimma för att fortsätta med skrålande gubbar på radion som inte fungerat på länge, det är väl i och för sig rätt hoppfullt det med.

Gårdagens kaffekompisar

Däckad korv & dimmiga svanar

Gårdagens morgon - första lediga dagen och solen som
så länge lyst med sin frånvaro stiger så sakta upp och
förvandlar gatan utanför sovrumsfönstret till guld. 

Kvällens hundpromenad var som att gå runt i ett sagoland. Allt glittrar, träden framträder vackert frosttäckta mot den mörka stjärnbeströdda himlen och jag skulle vilja sväva fram i allt detta vackra, men det gör jag inte. Istället är jag obeskrivligt trött och väldigt, väldigt glad att jag har några dagars ledigt. Ledighet innebär möjlighet till vila och det är precis vad som behövs. Trots detta inleddes ledigheten inte direkt med vila, men på ett väldigt trevligt sätt.

Glittrande vingar på biltaket

Det trevliga som inledde gårdagen var nämligen solen. Första lediga dagen för den här gången och då visar den sig, vilket inte direkt har hört till vanligheterna under november. Naturligtvis ansåg jag det vara ett omen om att nämnda ledighet kommer att vara totalt underbar. Bara att kika ut genom sovrumsfönstret medförde, i och med att solen skymtade fram, en positiv känsla. 

Morgonkaffe hos Therese

Emelie och jag åt frukost tillsammans medan solen så sakteliga steg högre upp på himlen och det var en mysig känsla att kunna njuta av ögonblicket, utan att känna av stressen som kommer sig av att vara tvungen att göra sig i ordning inför stundande arbetsdag. Till och med bilen påvisade att dagen skulle bli bra. När det var dags att skjutsa Emelie till skolan hade nattens kyla nämligen satt sina spår genom att utrusta biltaket med glittrande isvingar. Det var hur vackert som helst.

Lite morgonsol medan Zeke kissade in dagen.

När jag släppt av Emelie vid hennes skola fortsatte jag, trots mina egna idéer om att stirra i taket var ledighetens syfte, till Therese på morgonkaffe. Vi hade en hel del att avhandla, skratt som behövde släppas fram och morgonen övergick till förmiddag och lunch på ett riktigt trevligt sätt. Dessutom fick jag äran att träffa deras nytillskott i familjen, den irländska settern Zeke, som visade sig vara en mycket trevlig individ som det inte gick annat än att gilla.  

Trevligt besök av Anette 

Efter Therese for jag hem och fick besök av prästen fast som privatperson och därmed alltså som Anette. Det var också riktigt trevligt och kaffet flödade i takt med att vi babblade oss igenom några timmar. Jag har många helt underbara människor omkring mig. Medan vi umgicks, kom exet och bytte däck på min bil. Helt på sitt eget bevåg, vilket naturligtvis också faller under kategorin väldigt trevligt. Som sagt, jag har många underbara människor omkring mig.

Tisdagskontemplation

Emelie gick till sin mormor efter skolan, så det var nästa anhalt för dagen. Vägen dit kantades av en underbar solnedgång, vatten, svanar och dimma. Om nåt är kontemplation, så är det att vistas ute och låta sig själv förundras över hur vacker världen är ändå. 

Hos mormor får man korv - en husgudslag att leva efter.

Husgudarna var självklart med och om jag tycker svanar är vackra, så är deras tolkning inte riktigt av det slaget. I hundvärlden är svanar tydligen något som borde jagas, bara det hade gått att få tag på dem där ute i vattnet. Det gick turligt nog inte, så efter ett tag verkade till och med mina fyrbenta vänner anse att det var rätt trevligt att bara betrakta dem. 

Ledig morgonstund har guld i mun, eller
innehåller i alla fall solsken 

Emelie, morsan och jag fikade och hundarna fick bland annat korv. Ett gott liv för samtliga närvarande med andra ord. Innan det blev kväll hann jag dricka kaffe med Tove och Magnus också, innan Tove for på jobb och Magnus begav sig hem till sig. Gårdagen innefattade alltså inte särskilt mycket av stirra i taket, men det gjorde inget för det var en riktigt bra dag fylld med sånt som är viktigt i livet.

På väg på morgonpromenad

Idag inleddes dagen återigen med solsken och glitter. Två helt strålande ingredienser för en bra dag. Även denna morgon skjutsade jag Emelie till skolan, men sen for jag hem och planerade nästan att gå i säng och läsa när jag fick en förfrågan om att ta en morgonpromenad av exet. 

Älskart!

ag tog med husgudarna och knallade iväg. Vilken strålande dag. Det är vackert när frosten glittrar i solen. Vattnet som svanarna igår simmade i, var idag täckt av en tunn isskorpa och till och med det var vackert. Det är njutbart att vara ledig. Det är ännu härligare när det dessutom är sol. 

Sjönära Harry

På vägen tillbaka från sjön passade jag på att dricka en kopp kaffe hos Magnus. Ingen stress, inga tider att passa utan bara harmoniskt varande. Det är grejer det. Det hann bli lunchtid innan husgudarna och jag begav oss hemåt igen. 

Rätt spännande att det är en hund under isen också,
tycker Engla

Väl hemma fixade jag lunch. Det är faktiskt till och med roligt att greja i köket när det finns tid för det. Lagom till lunch vaknade Tove, som arbetat natt, så vi åt tillsammans och surplade lite kaffe medan vi höll på.

Vackra Nova njuter i solen

Sen var orken totalt borta. Jag kraschade i säng och sov till kvart i sju på kvällen. Då ringde Emelie, som varit hos Camilla efter skolan, och väckte mig. Jag klev yrvaket upp, tog ut hundarna och så for vi och hämtade Emelie. Väl hemma hade Tove, som också sovit lite mer, kommit upp igen. Vi drack kaffe och åt havregrynsgröt, Emelie åt kvällsmat och duschade och ingen av oss hade någon vidare energi att göra nåt mer än förbereda oss för sängen igen. Det är den där tröttheten, den jag faktiskt tagit några dagars ledigt för som tar ut sin rätt och jag låter den göra det. November och december är jobbiga månader, jobbigare än många andra, så jag försöker vara lite snäll mot mig själv. Det är inte så enkelt som det låter, men det är nödvändigt.

Denna vackra värld!

Kortfattat rädd

Mina planer på att stirra i taket går så där eller snarare inte alls än så länge. Dagen som gått har varit bra, men den får jag redogöra för imorgon. Nu är jag alldeles för rädd för att skriva särskilt långt. Rädd för att jag inte kommer att få sova i natt och rädd för att jag inte heller kommer somna. I dag fick jag en stalker. Jag har i och för sig vetat om denne ett tag, men det var först idag vi fick mer direkt kontakt. Idag fick jag nämligen med mig Keplers senaste bok, Stalker, hem från morsan och den kommer troligen att hålla mig vaken länge om inte hela natten. Antagligen kommer jag dessutom att vara relativt rädd både under läsningen och efter. I alla fall om den här boken är lika bra som tidigare Keplerböcker. Det här är en natt att se fram emot med skräckblandad förtjusning, så full fart mot sängen och en trolig vaken natt.

Takstudie

Ligga hemma och stirra i taket, var mitt svar på chefens fråga om vad jag skulle göra under min ledighet. Imorgon börjar min fyra dagar långa flexledighet och i mina tankar har den utvecklats till att innefatta ljusstakar och gardiner. I morgon visar det sig om tanken är grunden till handling också, annars är det takstudier som gäller. Jag är rätt trött helt enkelt, så det ska bli skönt att bara vara hemma ett litet tag. 

Nära, nära

Förut fanns hon här..

När Carro hade dött, fick jag mer och mer panik i takt med att hennes saker minskade. Alla andras saker fylldes på, medan Carros saker blev färre och färre. Jag letade efter saker som fortfarande hade hennes lukt kvar och kunde sitta i timmar med ansiktet nedborrat i ett av hennes linnen, bara för att känna mig lite nära henne igen. Det var en kvinna som hade några av Carros saker hos sig ocochh som av någon anledning drog ut på tiden med att lämna hem dem. Det gjorde mig också panikartad, eftersom jag letade efter bland annat Carros doft. Tove och Angelica for därför helt sonika och hämtade hem dem. Allt utom en sminkväska, som jag vid det laget inte hade hunnit märka av att den saknades. När vi började gå igenom de hemkomna sakerna, Camilla och jag, var vi nästan lite skakis. Nämligen gjorde det fruktansvärt ont att gå igenom allt som var hennes, samtidigt som vi letade efter minnen, hennes doft, saker hon skrivit, svar och henne. I allt letande vi höll på med var det egentligen Carro vi letade efter. Min dotter, Camillas, Henriks och Emelis syster. Ibland hittade vi nåt som fick henne tillbaka i små glimtar, oftast hittade vi tecken på att hon varit hos oss men inte längre var det. I sakerna som Tove och Angelica hämtade fanns inget kvar av Carros doft och inte heller de gav några svar.

Högst upp till vänster är ängeln jag fick
av Carro, där är hennes väska, kepa,
kortet hon fick av mig i julklapp,
Henkes hjälm och hans hörselskydd.

På nyårskvällen hörde jag hur det lät ute på trappan, så jag gick ut för att se efter vad det var. Där stod den, Carros sminkväska. Bara åsynen av den fick min värld att rasa igen och livet blev återigen becksvart. När jag öppnade den med skakande händer och hittade den kajalvässare, som egentligen var min egen och som Carro och jag skojbråkat om många gånger eftersom hon tog den, försvann allt. Jag gick helt domnad in i duschen och ville helt enkelt inte vara med mer. Lusten att kämpa var slut och det var där och då, jag upptäckte att jag var riktigt illa ute i mitt mående. Hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som stöttade, höll upp och hjälpte mig hade jag nog inte levt idag. Det var tack vare dom jag visste den där nyårskvällen när jag var närmare döden än livet, hur jag skulle gå till väga för att hålla mig själv kvar. Jag tog emot den hjälp dom erbjöd. Jag accepterade att det inte gick att klara upp allt på egen hand och det är jag glad för. Jag måste hålla uppe en del jag med.

Korten på Carro & Henke som stod på deras kistor under
deras begravningar.

När sen Henke dog började letandet igen. Den här gången handlade det inte så mycket om svar, som om honom. Jag letade Henke, för när någon dör i en olycka behöver man inte leta så mycket efter varför som vid ett självmord. Jag stod nere i hans rum med hans ryggsäck med träningskläder i och kramade hans tröja, medan tårarna rann. Min Henke. Han borde leva, men det gjorde han inte. Jag klarade nästan inte av gå ifrån hans rum, men jag klarade inte heller av att vara kvar. Som sagt så gör det väldigt ont att leta efter sina barn som borde leva, men som är döda. Efter den dagen klarade jag inte av att gå in i Henkes rum igen. Jag klarade över huvud taget inte av att bo kvar. Mina vänner packade och flyttade åt oss. Varken Camilla, Emelie eller jag hade kraft nog att gå igenom allt. Ingen av oss orkade konfronteras med det vi egentligen ändå visste. Idag har jag återigen satt upp ett par av Carros skor på en hylla och ställt in en del av hennes och Henkes grejer i ett skåp. Fortfarande letar jag efter dem. Fortfarande försöker jag att hålla dem nära, nära.

Vips så var det vin

Litet skogsrå bland sten & mossa

Telefonen, detta ständiga gissel, en förströelse och ibland även en källa till glädje. I morse, tidigare än en lördagmorgon egentligen tål, ringde den och så var den här dagen i gång. Turligt på ett vis, för då kom jag i alla fall upp i en relativt bra tid och i rena farten passade jag på att väcka Emelie också. Hon gjorde upp med en kompis om att ses och med sin pappa om att sova hos honom. Jag gjorde upp med Tove om att åka till butiken Rackartyg.

Skogsliv

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Det är en farlig affär att åka till. I alla fall för plånboken. Det var ett givande besök och vi kom därifrån med bland annat den ljusslinga jag beställt tidigare. På väg därifrån ringde Camilla, så Tove och jag bjöd in oss hos henne på fläskfilegryta med saffran, soltorkade tomater och aubergine. Det var himla gott och trevligt var det också.

Skymningsland

Efter gryta kommer skog. Åtminstone idag. Tove, jag och fyra små vovvar begav oss ut i naturen utrustade med en sekatör som vi lånat av grannen. En rundvandring senare var vi även utrustade med allehanda ris och något tröttare hundar. Vi passade på att stanna vid älven och njuta av vattnets brusande och skymningen som sänkte sig över vår del av världen på väg hemåt. Det var inte bara älven vi mellanlandade vid, utan vi tog en sväng till pappa och drack lite kaffe också. Även det en trevlig tillställning.

Middag

Väl hemma hade vi en hel del planer på vad vi skulle göra, exempelvis sätta upp gardinstänger, måla en planka och fixa mat. Vi fixade åtminstone middag, men istället för gardinstänger med mera tog vi ett glas vin, lyssnade på musik och pratade. Det finns mycket som måste avhandlas och vi hann väl en liten del av allt det. Det var avslappnat och trevligt med fokus på det som är viktigt i livet. Kvällen avslutades med en tekopp tillsammans med Toves yngsta dotter, Johanna, som kom hem från kompisar med nyfärgat hår. 

Nyfärgat hår

En mysig skara

Min fina tjej på väg på disco ♡

Fredag. Äntligen! Gudars skymning så otroligt skönt det ska bli med sovmorgon imorgon. Dagen idag har gått fort och inneburit mycket jobb. Jag har haft ett bra möte med chefen, fått undan en del saker på kontoret efter en tid med väldigt många möten, fikat med mycket trevliga kollegan Peter och lunchat med prästen & vännen Anette. Hemma har jag surplat kaffe och te med Tove. Emelie har tillsammans med sin klass anordnat ett disco för klass tre och fyra idag. Min fina tjej, som håller på att bli så stor. Toves yngsta dotter Johanna har kommit hem och tidigare under veckan har vi utökat mängden boende här hemma med den mycket lilla hunden Tito. Det är egentligen Pernillas, Toves näst yngsta dotters, hund, men hon ska jobba i Sälen under vintern varför vi fick äran att inhysa ytterligare en liten vän i vårt hem. Mina hundar är chockat nyfikna och vi andra är bedårade. Trots hundar och discon finns bara en sak kvar att göra. Jag ska sova och det är mycket efterlängtat.

Kallt liv

Ny skrud

November byter ut sin mörka skrud till förmån för vitt puder, solen lyser med sin frånvaro och jag har dåligt energi och befinner mig i mitt eget helvete, som november och december kommit att innebära. För sex år sen hade isen precis lagt sig och vi befann oss i den chock som följde på att de hittade Carro på älvens botten, efter tio dygns letande. Den 19 november var det datum hon blev funnen och därmed även det datum hon konstaterades vara död. I år har isen inte lagt sig än och det har inte saknaden heller. Den blir värre och värre i takt med att åren går. Troligen för det inte är meningen att man ska vara utan några av sina barn så länge och absolut inte resten av livet. 

I övrigt jobbar jag och sover. Idag har vi, Emelie, Tove och jag, gjort en brietårta i ugnen och igår testade vi päronglögg. Livet får vara så ibland och dessa månader är det mestadels så det är.

Härlig helg med Pehr

Kurs med Pehr Trollsveden

Vilken helg, vilka underbara dagar! Utveckling, nya lärdomar, trevliga människor och en helt underbar kurshållare. Den här helgen har nämligen mediumutbildningen med Pehr Trollsveden börjat och den har varit underbar. Det går inte annat än att verkligen gilla den mannen, han är kunnig, rolig, ödmjuk och bjuder på sig själv. Jag är imponerad, nöjd och kommer definitivt att gå resterande steg. Den egna utvecklingen känns för närvarande på topp och jag är rejält taggad inför träningen som ska göras inför nästa kursomgång. En del saker i livet är viktigare än annat och det här är en av dessa saker.

Överraskande rörd på kontoret

Positiv input är en bra motvikt mot novembers mörker och december som står för dörren och det är inte bara helgens kurs som varit positivt under den senaste veckan. Under torsdagen, till exempel, skulle en kollega gå på barnledighet. Därför samlades ett gäng kollegor och gick och åt med vår gravida kollega. När vi kom tillbaka till kontoret efter lunchen och den gravida kollegan begett sig hem för att påbörja sin barnledighet, hittade jag en present från henne i postfacket utanför mitt kontor. Naturligtvis blev jag rörd och väldigt glad. Vilka gulliga människor det finns!

Kaffesurplande torsdag i brasans sken

Senare under torsdagen var det meditationscirkel som gällde. Det var några veckor sen nu, eftersom vi varit upptagna på olika aktiviteter så det var extra efterlängtat. Det var en lite speciell kväll med nya erfarenheter och det tog ett tag att släppa dessa upplevelser. Emelie sov hos morsan, Tove arbetade natt och jag ägnade kvällen efter meditationen åt kaffesurplande med Therese som håller meditationscirklarna. Det var en trevlig kväll, som blev rätt sen innan jag kom hem och det var det definitivt värt.  

  

Fattas bara en bräda

Förutom kaffe, november och december, underbara kurser och härliga människor har vi ägnat oss åt en del shopping. Rackartyg är farliga saker att syssla med, eller kanske ännu hellre att åka till. Den butiken är nämligen av karaktären "jag vill ha allt". Dit for vi, Emelie, Tove och jag, i fredags och blev inspirerade till att köpa en plankbit. I butiken fanns nämligen en vit planka upphängd i taket med krokar på med allehanda prylar upphängda i. Vi köpte prylar och bad dem lägga undan en speciell ljusslinga som de beställt, men som inte kommit ännu. Nu återstår bara att inhandla en plankbit och krokar och att måla plankan. Vit ska den vara, kanske med lite glitter på och vi har, som sagt, redan införskaffat ljuslyktor, kulor, glittrande tygskridskor och en ängel att hänga i den. Den ska sedan pryda sin plats över köksbordet. Kreativt och roligt tycker vi och dessutom blir det väldigt lätt att förnya när man tröttnar på något av pyntet. En annan sak som hänt är att jag skaffat mig en ny kärlek. En underbar bekantskap som jag träffade på Hemköp. Den nya kärleken är Lammet & Grisens aioli. Den är himmelskt god!

Ny kärlek!

Förutom..

Trots årsdagstider går livet sin gilla gång med diverse aktiviteter. Arbetslivet tar naturligtvis sin del av den vakna tiden och det är mycket arbete.Ibland är det lite trevligare än andra dagar att jobba och förra veckans torsdag och fredag var såna dagar. Dessa dagar spenderades nämligen på Klockargården i Tällberg och jag kan inte annat än påstå att det var riktigt bra dagar. 

Sov som en prinsessa

 Vi hade givande samtal, övningar och föreläsningar. Det var god mat och en extremt trivsam miljö och sängen var helt underbar att sova i. En sån säng vill jag definitivt ha! Förutom det så var det många härliga skratt som klingade dessa dagar och skratt behövs. Det är guld för själen och det är viktigt för sammanhållningen i arbetsgruppen. 

Det är dessutom gudomligt att få vakna och titta ut över Siljan. Jag kan inte påstå annat än att jag är nöjd med upplevelsen. Det var en välbehövlig påfyllnad av samtliga ingredienser, allt från miljöombyte, gemenskap och skratt till nyttiga övningar och självrannsakan. Väl hemma igen var undertråden dock totalt slut. Jag somnade tidigt som bara den. 

Dagen efter hemkomsten blev jag väckt av telefonen. Min första tanke var naturligtvis att slänga ut den genom fönstret och min andra var att meddela den ringande personen att morgnar är inte till för att väcka folk på. 

Turligt nog besinnade jag mig och upptäckte att det var Angelica som ringde och ville ha kaffe, samt att klockan var närmare tolv på dagen. Så jag klev upp, drack kaffe med Angelica och Tove och ägnade mig senare åt städning av Emelies rum.

Söndagen innefattade dels en tarotkurs och dels en trummeditation och storytelling. Det var bra inslag i en i övrigt jobbig dag och jag var glad att jag var med. Förutom hotell, tarotkurser, vänner, trummor och städning har Tove lagat mat. Igår var det ugnsrostade rotsaker med halloumi och idag var dem moussaka. Maten idag serverades när Emelie och jag kom hem efter en Moratur på barn i sorggrupp. 

Det är en jobbig tid, men mitt i allt det jobbiga finns det även saker som är riktigt bra. Som mycket av de senaste dagarnas händelser.. och lusseglöggen Tove och jag drack under kvällen till exempel. 

Saknar, saknar, saknar

2008-11-01 - Carros egen bild

Just nu gör livet ont och hjärnan har obarmhärtigt slitit undan de slöjor som ibland skyddar mitt hjärta. Det är den tiden på året när Carro dog, årsdagstiden, som för med sig så många känslor och tankar. Natten till i söndags var det. Det var den natten för sex år sedan som hon satt alldeles ensam under bron i Malungsfors och svalde tabletter tillsammans med sprit för att sedan gå ner i älven. Det var den natten min Carro dog och det är fortfarande helt obegripligt för mig. Medan jag jobbar, skjutsar Emelie, rastar hundarna eller dricker kaffe, under alla mina vakna timmar spelas det som hände då upp i bakhuvudet gång på gång. Jag hör helikopterns surrande medan den letade efter Carro, jag ser poliserna som kommer och meddelar vad som skett under dagarna, jag hör återigen att hundpatrullen sökt efter henne och hittat spår som leder ner i vattnet, jag hör om dykare, hur det draggats, att prästen kommer och jag vet att inget någonsin kommer att kunna bli bra igen. Allt det spelas upp i mitt bakhuvud samtidigt som livet rullar på med arbete, kurser, meditation, vänner, städning och totalt personligt haveri eftersom jag än inte vet hur jag ska kunna vara utan henne en endaste dag till. Gång på gång är jag på väg ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl, för att se henne ligga där död med blött bakåtkammat hår, slutna ögon och med en sko för lite på sig under den gula landstingsfilten. Jag saknar henne och jag saknar Henke. Det här årets helvetestid i form av årsdagstid är olidligt jobig. Det gör ont och hela mitt jag går sönder gång på gång. Det tar energi och min ork tryter, jag gråter fast jag egentligen inte orkar gråta en endaste tår till och jag försöker hålla ihop. Det borde inte vara så här, dom borde inte vara döda och livet borde ha varit lite snällare mot dem och mot oss. Fast så är inte livet och det är bara att försöka förhålla sig till. Älskade Carro, om du bara visste hur otroligt saknad du är!

Jag lever

Idag är det sex år sen Carro äntligen, efter tre veckors total tystnad, besvarade ett av alla mina försök att få tag på henne. Det gjorde hon genom ett kort sms där det stod: "Jag lever". Idag för sex år sen levde Carro och det skulle hon göra i bara sex dygn till. Jag saknar henne. Jag saknar Henke. November och december är jobbiga månader.

Beslöjade avtryck

Idag var vi och handlade, Tove, Emelie och jag. Utanför ICA satt det en ung man och tiggde. Redan när vi körde in på parkeringen såg vi honom och jag kom på mig själv med att fundera över om det var organiserat eller inte. Det trots de dementeranden som kommit i sociala medier på senare tid om att tiggeri skulle vara det. Vi gick förbi den unge mannen på väg in i affären och besvarade hans hej lite besvärat. Väl inne i affären var det hela bortglömt och vi ägnade oss åt att handla bland annat blommor och hämta ut paket. På väg ut igen kom jag ihåg den unge mannen som satt där vid en av in- och utgångarna under en filt och tiggde. Det gav en gnagande känsla och jag valde helt enkelt en av de andra vägarna ut ur affären för att slippa konfronteras med framförallt min egen kluvenhet inför situationen. Så for vi iväg med blommor, kassar och ett paket med gardiner som vi hämtat ut. Cirka 100 meter från affären var det klippt. Den gnagande känslan tog sig extrema uttryck och det fanns bara ett att göra. Vi tog de lösa pengar vi hade i våra plånböcker, både Tove och jag, och bestämde oss för att vända tillbaka och ge dem till den unge mannen. Det var när jag hoppade ur bilen och gav honom pengarna och han tittade upp och mötte min blick för att säga tack som jag såg det. Jag såg det lite beslöjade som bara finns i blicken hos människor som känner stor uppgivenhet. Jag såg rakt in i en själ som balanserade på kanten till den avgrund som jag känner igen så väl. Det spelade inte längre någon roll om det rörde sig om ett väldigt utsatt sätt att försöka överleva på eller om det var någon form av organiserat tiggeri. Oavsett hur situationen kring den unge mannen såg ut kunde jag med all tydlighet se att det inte var ett lätt liv att leva. Tove och Emelie reagerade likadant och när vi åkte därifrån igen var det med blödande hjärtan och med känslor av otillräcklighet. Det verkade helt plötsligt rätt absurt att göra så stor affär som vi precis innan, hade gjort av att välja blommor och diskutera gardiner. En del händelser och möten med människor gör avtryck och ger perspektiv. Ibland påminns man om vad som är viktigt, hur mycket det finns att vara tacksam för och hur otroligt lyckligt lottad man är trots allt. Idag är det en sån dag.