Till havs

Den så kallade marmorbassängen på Hållö

Den i tidigare inlägg omnämnda flykten i tillvaron startade under söndagsmorgonen och begav sig till Västkusten och några av de platser på jorden, som inte går annat än att älska. Framemot eftermiddagen var vi framme. Så vackert och så otroligt efterlängtat låg det då äntligen framför mig igen. Havet. Det enda som viskar till själen om liv och får omedelbar respons, en av de få saker som snabbt fyller på alla energidepåer och den naturkraft jag har en inre längtan efter så fort jag inte är i kontakt med det. 

Älskade Emelie precis innan första havsdoppet för året

På ett ställe som heter Tossene, mitt i ingenstans och ändå så nära det som var det viktiga, hyrde vi övervåningen på ett hus. Vi hade därmed fyra rum och kök i en fullt utrustad bostad till vårt förfogande, vilket visade sig vara tur eftersom vi periodvis kom att vara sex personer och tre hundar som bodde där.

Solnedgång i Bovallstrand - min favoritplats på jorden

Under söndagseftermiddagen utforskade vi en del av Hunnebostrand, ett helt underbart litet samhälle precis invid havet. Vi badade på ett ställe som heter Sankt Görans ö och det var, precis som det mesta däromkring, väldigt vackert. För min del var det ingen badplats att återvända till. Det visade sig att de flesta badvänliga ställena där utgjordes av långgrunda vikar med sandbotten, som man vadade ut i havet från.

Fyren på Hållö

Antagligen ett helt suveränt ställe för familjer med mindre barn, men jag vill inte trampa runt på någon sandbotten. Istället hoppar jag mycket hellre från klipporna och håller mig så långt från botten som möjligt. Även om jag älskar havet gillar jag inte att vandra runt bland krabbor och andra små varelser av mindre angenäm karaktär, som brukar hålla till på botten.

Kvällsbaderskorna Emelie & Jennifer i Bovallstrand 

Mot kvällningen tog vi med husgudarna och for till det ställe jag hittills tycker om allra mest på jorden. Vi for till Bovallstrand och där möttes vi av en helt underbar solnedgång, sjöstjärnor och snäckskal i massor, som hundarna nöjt knaprade på.

Harry husgud avnjuter havet

Vattentempen dög till och med åt husgudarna, som vågade sig ut på sitt första havsbad någonsin. Det är mysigt att plocka snäckor med ett av sina barn, lyssna till vågorna som skvalpar och se hur ögonen glittrar när en och annan liten krabba lyckas bli uppfiskad. Det bästa ordet att beskriva såna kvällar med är nog livskvalitet.

Sjöstjärnor har nåt lite magiskt över sig, som lockar
fram ett speciellt glitter i ögonen på dem som ser dem <3 

Under måndagen stod Lysekil och Havets hus på menyn. Det var ett välbehövligt avbrott från solens strålar, som aldrig känns lika starka ute vid havet som hemma. Emelie med kompisen Jennifer hann antagligen springa fyra varv därinne medan vi andra hann ta ett. Det jag kan säga om det för övrigt är väl att humrar är stora och rockor fascinerande och vackra på nåt vis.

Havets hus i Lysekil

Eftermiddagen innefattade det näst vackraste stället på jorden. Då var det bad i Smögen som gällde. Jag älskar att sitta på klipporna och titta på båtarna, fiskmåsarna och vågorna, medan vinden smeker bort den värsta värmen från ens hud och Smögen är ett alldeles perfekt ställe att ägna sig åt såna saker på.

Nöjd maneträdderska i Smögen

Emelie hade fullt upp med expedition rädda maneter och fånga krabbor, så jag fick nästan tjata med henne för att bada. Det var perfekt att bada där. Ingen botten att knalla på, inga krabbor som på nåt vis kunde nå några av ens kroppsdelar som lätt skulle gå att knipsa av och faktiskt inte heller extremt mycket folk.

Smögen

Om någon mot förmodan skulle få för sig att Västkusten sommartid är en perfekt plats för avskildhet, kan jag dementera detta. I alla fall om man inte vet om nåt speciellt litet ställe någonstans eller har nog mycket tid på sig för att upptäcka ett. Fast trots att det är mycket folk överallt upplever jag det aldrig som trångt. Det går alltid att hitta sig en "egen" klippa att betrakta världen och människorna omkring sig ifrån.

Gullig krabat trots att det är en krabba

Under tisdagen tog vi en båt från Smögen ut till en supermysig ö, som heter Hållå. Tydligen är det populärt att gifta sig där och jag kan helt och håller förstå varför. Ska jag någonsin gifta om mig, så är det definitivt en tänkbar plats för en sån tilldragelse. Nu är det inte riktigt nåt jag går och drömmer om, även om platsen faktiskt till och med fick mig att tycka att det vore en riktigt bra idé.

Smögen igen

På Hållö finns det ett ställe som kallas marmorbassängen. Vattnet där är kristallklart och går i turkosblått. Emelie hävdade med bestämdhet att det bästa köp vi nog gjort genom tiderna var det cyklop hon hade med sig till ön, för det var helt suveränt att snorkla där och det var det. Där finns även Bohusläns äldsta fyr, som Emelie och Jennifer var upp i för att kika på utsikten. 

Solnedgång igen - magiskt vackert i verkligheten

Ännu ett ställe jag gärna besöker igen. Hållö alltså. Väl inne i Smögen igen hann jag träffa några turkiska karpfiskar, som jag inte vågade bada fotbad hos, handla glass åt Emelie och vatten åt mig, knalla efter den berömda Smögenbryggan och komma fram till att eftermiddagen skulle bedrivas i Bovallstrand. Har jag nämnt att jag älskar Bovallstrand?

Underbara kvällar

Onsdagen ägnade vi åt bad på en liten ort som heter Väjern. Det är precis bredvid Sotenäskanalen, vilket innebär många båtar och därmed även mycket vågor att bada i. Vågor är roliga, så det var ett bra val för dagen. 

Kvällsdopp har en tendens att närma sig
nattdopp när man har det riktigt, riktigt bra.

På onsdagsnatten for vi hem. I samma sekund som jag inte kunde se havet längre saknade jag det, men bortavaro innebär att man kommer på bra saker med sin hemmatillvaro också. Till exempel älskar jag vattnet hemma, jag avgudar människornas vänliga småpratande vart man än lyckas vara och jag avgudar min säng.  

Älskade Camilla precis innan hon doppade sig i det
26-gradiga vattnet i Gammelselen

Idag har jag spenderat tid med de två viktigaste jag har kvar i mitt liv. Jag har varit och badat och picknickat med Camilla och Emelie. Älskade döttrar, mina älskade barn. Trots att havet är underbart och jag älskar Bovallstrand, finns det inget som kan mäta sig med dem. Det är dom som är allt det som inget annat kan ersätta eller ens konkurrera med. Så att komma hem gav mig även möjligheten att vara med dem båda samtidigt och det är störst av allt.

Kärlek <3

Living on the edge

Jag läser fyndiga bloggar som andas av positiv energi och trivsam humor och önskar att jag också kunde skriva så. Roligt, engagerande och inspirerande, men själv är jag iklädd gnällträskets oklädsamma kostym. Jag försöker acceptera att livet är så nu, att en del dagar kommer att genomlevas i ett sånt stadium, men det är inte helt enkelt det där med acceptans. 

Jag lever mitt liv på en tunn liten kant, en smal, smal egg, och det är där jag står, går och andas. En del dagar är det mer uppenbart än andra dagar och idag är en sån dag. En dag när jag är medveten om vilka enorma mängder energi som krävs för att hålla balansen där och att det krävs till och med ännu mer för att upprätthålla den extrema viljestyrka som krävs för att ens vilja balansera ännu en dag. Så har livet varit under några år nu, så har jag levt sen först Carro och sen Henke dog. Åtminstone sen jag väl gjorde valet att försöka fortsätta leva. För det är såna val man ställs inför när döden tar någon av de nära. Valet att leva, att dö eller att vara ett offer. Jag har aldrig varit mycket för medelvägar, så mitt val fick stå mellan ytterligheterna. Jag valde ytterligheten livet, ett kostsamt val om man mäter kostnaden i energi. Ibland ångrar jag mig. Det är de dagar jag av någon anledning tappar balansen och viljestyrkan är svag, eller såna dagar när nåt tar bort ytterligare en bit av den lilla kant jag står på och det är svårt att hitta motivationen att försöka stå kvar. En sån dag är det idag. En dag när ytterligare en bit av min lilla egg skalades bort och kastade mig tillbaka till valet mellan ytterligheter igen. Jag kommer som vanligt att välja samma ytterlighet som alltid, men bara att hitta orken att välja är jobbigt ibland. Medan jag letar efter min viljestyrka, krälar jag runt där jag absolut inte vill vara. Jag känner mig som ett offer för livet och det är ingen snygg plats att vara på. 

I brist på annan strategi så tänker jag fly till en plats där själen kan andas. Just nu får inte ens det mig att lyfta, men väl där kommer energin att fyllas på och livet att glittra igen. Åtminstone är det vad jag hoppas på och vill. Fram till avfärden tänker jag försöka jobba på min acceptans. Det är okej att ramla ibland och det är okej att kräla runt där man absolut inte vill vara, åtminstone tills man hittar vägen därifrån. 

Uttvingad i baddräkt

Igår trodde jag att idag var en dag att spendera i det öltält, som är ett av de stående inslagen under dansbandsveckan i vår lilla by. Det var igår det. Idag visade det sig att det är hundlivets och solens dag och att utrymmet för eventuella tältturer i samhället är obefintligt. 

Dagen idag har således ägnats åt internet, medan mitt ex diskade hemma hos mig. Den har även innefattat hemkörd mat, kaffesällskap och att en av de viktiga drog i väg mot norr på motorcykel. Camilla, som vanligtvis inte vistas hemma särskilt mycket, bor hemma den här veckan. Det medför ett utökat hundliv och dessutom ett hundliv i storlek XXL. Hon äger en irländsk varghund, som själv tror att han är ganska liten. Jag äger tre små små hundar, som själva tror att de är extremt stora. Kombinationen är inte alldeles komplikationsfri, så det krävs en del pass utöver det vanliga. Idag har Camilla jobbat, för att därefter vara inplanerad i aktiviteter som innefattar redan omnämnt öltält. Därmed ströks min inplanerade tältsemester från to do listan och istället har jag blivit uttjatad i solen.

Att bli uttjatad i solen är inte helt fel, även om det kanske inte direkt var den synvinkeln jag först hade när jag satt i den relativt varma bilen iförd baddräkt och ett inte helt strålande humör. Väl på plats vid sjön i skogen vände det. Där gick det inte att göra annat än att njuta. Till och med hundarna badade och Nova, min ena husgud, gjorde nåt för henne alldeles extraordinärt. Hon simmade ut till mig en bit ut i sjön, vände och simmade tillbaka till land och det har aldrig någonsin hänt att hon frivilligt ägnat sig åt simning tidigare. 

Väl hemma igen var humöret något förhöjt, avslappningen märkbar och energin totalt opåverkad. Jag är trött, möjligen blev jag ännu tröttare av att bada, fast trött på ett behagligt vis. Det kanske inte vore helt sanningsenligt att påstå att den trötthet jag kände när jag upptäckte att varghunden försett sig med en av Emelies skor och bitvis ätit upp den var av samma karaktär, så det gör jag inte. Fast i det stora hela har dagen, trots oplanerad icketältning och delvis uppätna skor, varit bra. Nu återstår bara energins återkomst så kommer det här att bli en riktigt bra semester.

  

Hjältar nu för tiden

Den inmatade bilden jag har av hjältar, eller för den delen hjältinnor, och hur de kommer in i ens liv, om de mot all förmodan någonsin skulle göra det, innefattar en vit häst och plötsliga uppdykanden vid situationer som bara kan redas upp med hjälp av en hjälteinsats. Så fungerar tydligtvis inte dagens hjältar. Hjältarna nu för tiden når man via telefonen och det finns inga vita springare att skåda så långt ögat kan nå. 

Ta som idag, idag hade vi en riktig kris här hemma. Krisen startade med ett vrål och några skrik där ord som "mamma kom och hjälp" möjligen gick att uppfatta. När jag närmade mig krisens centrum visade det sig att Emelies dator lät oroväckande illa, hade "frusen" bild och Emelie var i upplösningstillstånd. Som den otekniska mamma jag är försökte jag naturligtvis avhjälpa detta enorma hot mot all harmoni inom hemmets fyra väggar de närmaste dagarna, men utan större framgång. Faktiskt utan någon som helst framgång, det gick inte ens att stänga av maskinen och få tyst på den på så vis. Så vad gjorde jag? Jo jag engagerade en av nutidens stora hjältar som trots all förmodan om motsatsen fanns till hand, eller åtminstone engagerade jag hjälten hela dagen i vår lilla sfär. Engagerandet innefattade inga vita hästar eller plötsliga uppdykanden, utan bara en telefon. Jag ringde helt enkelt en väldigt datakunnig människa, vilken genom att lyssna på ljudet från datorn genom telefonen kunde hjälpa oss att hjälpa oss själva. En liten knapptryckning senare var friden återställd och begreppet empowerment åter en faktor att ha med i beräkningen. 

Förutom nutida hjälteinsatser och telefoner har dagen kantats av grillat, gemenskap, hundar och musik av Laleh. Imorgon åker en av de nära mot norr och jag funderar på att tälta. Inte tälta som i camping, utan snarare ta en tur med vänner till det öltält som hör ortens dansbandsvecka till. Jag är ingen fan av varken dansband eller öl, men ett eller två glas vin tillsammans med vänner i folkvimlet kan jag nog leva med ändå. I alla fall om inga oväntade datatrauman eller liknande dyker upp och hotar det allmänna välbefinnandet och de harmoniska energier som är en bra grund för att tillbringa en kväll i ett tält. 

Semesterirritation!?

Första riktiga dagen på semestern. En efterlängtad dag, som det har känts som jag väntat på i en evighet. Nu är den här och jag känner mig.. på dåligt humör!? Utan egentlig anledning och bara så där. I morse klev jag upp, drack mitt sedvanliga kaffe och upptäckte att det enda jag kunde tänka mig att göra var att återgå till sängen och sova bort dagen. Som så många gånger förr, går inte saker och ting riktigt som planerat och den för dagen oplanerade vakenheten inleddes genom att telefonförsäljarna bevisade att dom minsann inte har semester. I ett försök att bryta denna mindre angenäma sinnesstämning bestämde jag mig för att försöka shoppa loss på internet. När inte ens det fungerade fanns inget annat än att inse att det här inte är någon toppendag och det bästa jag kan göra med den, är att genomleva den för att förhoppningsvis vakna på en annan sida imorgon.  

I övrigt går livet sin gilla gång. En av de nära ska flytta nästa 40 mil bort under hösten och det kommer att bli en ny spännande tillvaro att befinna sig i. En tillvaro där Stockholm finns en lagom bit ifrån det nya stället att vara på då och då. Under hösten börjar jag mitt nya jobb också, även det ett spännande kapitel som kommer att ta stor del av min vakna tid under några månader. Antagligen därefter också, men början är alltid lite mer tids- och energikrävande. Det är då allt det nya ska in i ens medvetande och alla nya relationer ska växa fram, men jag ser fram emot det och väntan på att få ta tag i det nya har även den känts evighetslång. I lördags begav jag mig ut i det förväntade folkvimlet som dansbandsveckan medför. Det var trevligt, även om det inte medförde några direkta wowsåhimlakuldetärkänslor. Det medförde däremot en väldigt trött påföljande dag, som därmed gick i "vila i soffans" tecken. Annars har det inte hänt nåt och nåt som i stilla är trist. Stagnation är lika med att dö den uttråkades död och den döden är inte att rekommendera. Så förhoppningsvis vaknar jag imorgon på ett strålande humör, med mängder av kreativa idéer om hur de följande semesterdagarna ska bedrivas. Med det sagt ska jag återgå till stagnerad irritation och kaffedrickande resterande dag och helt enkelt bejaka all den irritation som verkar behöva få utrymme. 

Frusna ögonblick

När de flesta morgonbestyr var klara och jag susade genom mitt hem för att hämta en sak, stannade tiden igen. Det är ganska få saker som har den effekten. De är lätträknade situationer det handlar om och dessa finns aldrig med i den mentala sfären när de kraschar ner i tillvaron. När telefonen ringde och en kvinna meddelade att de hittat Carros väska, jacka och några fler saker vid sidan av älven och jag förstod att allt var för sent var en sån gång. En annan var när Camilla började skaka, gråta och tappa all färg i ansiktet medan hon pratade i telefonen och upprepade: nej! nej! Mamma, dom säger att det är Henke som har varit med i olyckan! Dom säger ätt det är Henke som är död! Såna gånger fryser tiden, stannar i ett ögonblick och dessa ögonblick blir aldrig rörliga igen. Till dessa ögonblick av frusen trasighet tar det en mikrosekund att återvända och det var där jag hamnade i morse. Plötsligt befann jag mig i ett sammelsurium av frusna ögonblick, där telefonen med kvinnan ringde igen, där prästen kom och talade om att de hittat Carros kropp i älven, till helikopterns surrande medan de letade efter henne och till det ögonblick jag såg henne ligga död på en bår med blött bakåtkammat hår och en gul landstingsfilt över sig. 

I morse fick jag syn på Carros väska igen, samma väska som de hittade bredvid älven. Som i slowmotion drogs jag till den, kramade den och drog in den doft som borde ha varit Carros men som försvunnit eftersom hon inte använt den på ett alldeles för långt tag. Fast jag egentligen inte ville, fast jag visste hur ont det skulle göra kunde jag inte låta bli att öppna den och ta fram hennes kalender och se hennes ord flöda igen. Jag såg flikarna som var bortrivna, de som talar om vilken sida man ska öppna för att komma till det aktuella datumet. Det aktuella datumet i Carros kalender är den 8 november 2008. Hennes sista dag i livet. Under natten dog hon. Natten mellan den 8-9 november 2008. Så alldeles ohyggligt länge sen när det kommer till att vara utan. Så otroligt helt nyss när det handlar om att förstå. Så helt i denna sekund när nåt får en att återvända till dessa frusna ögonblick av kraschade liv. 

Så kom livet nära igen, vardagen med jobb och tider pockade på uppmärksamheten och det var dit jag återvände. Trasigare än för en stund sen, mer omskakad än jag ville vara och med ett stort molande hål av all saknad inombords for jag i väg i vardagen. Ännu en vardag silad genom sånt jag helst hade sluppit se.    

Däckad, kluven och glittrande

Redo för skolavslutning <3

Efter alla förberedelser i form av hårflätning, klädprovning, sångträning och förväntansfull spänning som Emelie har gett mig förmånen att vara en del av, stod jag då där på skolgården igen. Eleverna kom högtidligt gåendes på led och turades om att sjunga klassvis, rektorn höll sitt tal och jag tittade in i min yngsta dotters ögon och log mot henne. När jag stod där var det inte bara Emelies ögon jag såg. Jag har stått på samma skolgård många gånger och sett in i alla mina fyra barns förväntansfulla ögon och det var alla deras blickar jag upplevde att jag mötte under en kort stund. Det är sånt som gör såna här dagar kluvna. Känslan av att slungas genom tiden och åter le uppmuntrande mot Carro när hon lite blygt och försiktigt tittade upp för att söka min blick med ett försiktigt leende som spred sig när hon hittade den, att åter fånga Henkes blick när han sökte efter mig i folkmängden och se hur hans lite snett busiga leende spred sig hela vägen upp i hans blåklintsblåa ögon när jag stod där och mötte även hans sökande ögon med ett leende. Det och det faktum att två personer saknas när vi samlas. Vi som en gång var en stor familj, är numer bara en spillra av vad vi en gång var. Vi tillsammans i världen och ibland även mot världen. Idag när jag, Camilla, min mamma och Emelies pappa stod där och tittade på Emelie, var vi helt klart alldeles för få. Vi var fortfarande vi, men inte det vi som vi borde vara. Inte det vi som vi en gång varit.

3 av de viktigaste - Emelie, morsan & Camilla <3

Trots det är det ändå så vackert, det är en del av det som gör att livet ibland glittrar. Det är stort att få möta sina barns ögon och se dem ha hela sommarens alla äventyr i sina blickar och det var precis lika underbart vackert idag, som alla tidigare gånger. Mina underbara ungar, min vackra Emelie som strålade dagen till ära, det är stort.  Nåt annat som är stort är att Emelie har lagat mat idag. Lite i smyg, bara för att inte skrämma henne från såna infall fortsättningsvis, hoppar jag lite högt av glädje för mig själv. Såna tilltag ska nämligen vårdas ömt och uppmuntras, för himmel och plättar så trivsamt att slippa denna enformiga syssla ibland. Gott var det också, korvstroganoff med hjärtformade makaroner var det som serverades.

Ny kock i huset  :)

Ytterligare en bra sak med dagen så här långt är att jag fått hjälp att hämta de nya däcken, jag precis fått monterade. Jag tycker däck är tunga och man blir rätt svart av dem, så mitt ex följde med till däckfirman och fixade det. Sånt gillas storerligen. Egentligen har det här varit en bra dag på många sätt. Idag är jag flexledig och det bidrar definitivt till känslan av rätt bra dag kan jag säga. Fyradagars vecka är helt suveränt faktiskt.

Däckad

Ytterligare en notering

Ytterligare nåt jag bör lägga på minnet: förvara inte påskskum (som skumtomtar fast i kycklingform) på någon av de nedre hyllorna i skafferiet. Chihuahuor är små, mindre än de nedre hyllorna i skafferiet. Det betyder inget, för chihuahuor är inte bara små, utan även väldigt påhittiga.. och så gillar dom påskskum.

Gubbröra

En kort notering, mestadels till mig själv inför kommande handlingar. Handla inte när tröttheten är rätt överhängande och middagen inte är i närheten av intagen. Handlingar i sådana tillstånd kan resultera i inhandlande av oliver, gubbröra, ost- och baconkorv samt cheddarost. Inga dåliga saker i sig, men lite svåra att kombinera till en middag. Fick tipset att äta yoghurt. Det hade jag väl kunnat göra, det vill säga om jag hade köpt någon. Nä som sagt, notering till mig: handla inte trött och hungrig. 

Lådor för kroppsdelar och rosa moppar

Rosatonad bröstklämmare

Från tisdag till söndag. Fort går det minsann också, men tisdagen innefattade i alla fall den rejäla tillplattning jag bloggledes förutspådde under den morgonen. Tisdagen var således mammografins dag och en dag som dessutom, passande nog, visade sig gå i rosa. Allt ifrån kaffemuggar till mammografiapparater var nämligen förgyllda i denna vackra kulör. 

Träffade Jan Söderström i Siljansfors
Han körde genom Sverige för barncancerfonden 

Mammografi är inte så hemskt som många säger. Det går fort, det gör inte alls så ont som man skulle kunna tro och det är dessutom viktigt, för en del till och med livsviktigt, att genomföra denna undersökning. Lite lustigt, och trots att jag genomfört ett antal mammografiundersökningar tidigare, så tittade jag denna gång på apparaten och såg en plastlåda som jag inte tänkt på tidigare. Utan vidare reflektion över om det verkligen var en plastlåda eller om det möjligen kunde vara den del som ligger mot ovandelen av bröstet under undersökningen, utbrast jag till den rätt roade sköterskan: jaha, så man ska alltså lägga dem i en låda nu, hur är det egentligen tänkt att det ska gå till? Jag slapp lägga någon kroppsdel överhuvudtaget i en låda och undersökningen gick snabbt och smärtfritt. Nu är det bara att vänta på svaret också.

Mamma som njuter av kaffepaus i Siljansfors

 Även om själva undersökningen var snabbt avklarad, var resan till den inte lika enkel. Det var så gott som omöjligt att hålla sig vaken och det hade väl inte varit ett så väldigt stort problem, om det inte vore för att det var jag som körde. Jag fick hastigt och lustigt lov att köra in på en avsticksväg, luta huvudet bakåt och sova. 

Blomsterpyntat min farstukvist

När jag kikade upp igen såg jag min mamma som tålmodigt satt bredvid och tittade med en lite tom blick rätt fram och när jag följde hennes exempel föll min blick på en skylt med en kaffekopp. Lycka kan ibland vara att upptäcka att man är i Siljansfors och att det dessutom finns ett öppet café där. 

Blomsterpynat hos Carro & Henke <3

Så mamma och jag for lyckliga över möjligheten att fylla på koffein in på caféet, köpte oss kaffe i rosa muggar och träffade Jan Söderström som var på väg genom Sverige på en rosa mopedaktig sak för barncancerfondens räkning. Han var trevlig och moppen var suveränfrän, nästan så frän att jag ett kort ögonblick funderade över om inte moped är ett riktigt vettigt fordon att färdas på.

Barn i sorggruppen släppte ballonger mot himlen till dem vi förlorat.
Den vita högst upp är Carros & Henkes ballong.

Numer har jag återgått till att tycka att moped kanske inte är det bästa fordonet, i alla fall inte om man ska åka flera och de flera dessutom består av en blandning av människor och hundar. Jag har även masat mig hem från mammografidagen i Mora och det gjorde jag med avsevärt många nya mattor. Det var inte jag som shoppade mattor, utan morsan. För närvarande är mattor ett viktigt inslag i hennes liv och det märks mer en del dagar.

Premiärbadat 

 Förutom Moradagar har livet inneburit en del blommor, eller faktiskt ganska många blommor. Dels har vår farstukvist pyntats med allehanda arrangemang och dels har jag satt blommor vid Carros och Henkes gravar. Det gjorde jag tillsammans med Camilla och vi var båda rörande överens om att vi gjorde det rätt bra, som orkade åka dit och göra det. Det är jobbigt att åka till deras gravar, det gör ont och varenda gång är det som att få en hård smäll i mellangärdet som får en att man tappa andan. Fast vi klarade av det i år och det blev fint. Vi satte bland annat dit lila hortensior, eftersom Carro älskade lila. Henke var inte lika tydlig med sina favoritfärger, men han valde en vit bas så de andra blommorna är vita.  

Tove var med på badpremiärandet, även om hon inte badade.

Sommaren brukar vara lite enklare, göra lite mindre ont, men nu är det rätt tufft. Jag saknar dem enormt mycket och hittar egentligen inget riktigt bra förhållningssätt till den tomhet som de lämnat efter sig. Det blir inte enklare ju längre tiden går, det blir bara ännu längre sen man sågs och det är smärtsamt, sorgligt och vedervärdigt avskyvärt. Det gör ont att sakna sina barn så mycket och veta att det inte finns någon möjlighet att få träffa dem igen.

Fika hemma hos pappa

Trots att jag saknar, trots att jag tänker oavbrutet på Carro och Henke rullar livet på med allt vad livet innebär. Just nu innebär det ganska mycket arbetande, inskolning till nya jobbet, en hel del sol, trädgårdsarbete, hundliv, vänner, barn i sorggrupp, blommor, saknad, kaffe, näsblod, trötthet och inköp av nya däck till bilen. Det innefattar även drömmar om Västkusten och Geiranger, som vore trivsamma semesterställen att åka till och så innefattar det dagen till ära premiärdoppet utomhus.  

På väg från dagens badande, dök dessa bedårande varelser upp på vägen.

Tillplattad

Mitt i all tidrusning, har jag fått tid för mammografi. Det är inte särskilt ofta som det är välkommet att bli tillplattad och att det idag är i fysisk form, förändrar inget på den fronten. Däremot är det väl en av de gånger det åtminstone går att säga att det är befogat, för nån koll då och då är trots allt att föredra i såna sammanhang. Tillplattningsdagen till ära har jag dessutom tagit semester. Förutom omformningen av framstycke, så ska jag valla morsan på några affärer. Hon har bestämt sig för att göra om hemma, så jag gissar på att det är såna affärer som står i fokus. Antagligen kommer det här att bli en rätt trevlig dag, om man bortser från plattfallet då. Gomorron då med andra ord :)  

Nåt vettigt

Imorgon ska jag försöka ta mig i kragen och blogga. Det är det här med tiden igen, undrar vart den tar vägen liksom. Idag har den slunkit undan bland soffhämtningar, impulshandling, blomsterarrangemang, nytvättat, sol, kyrkogården, kaffe i goda vänners lag och hundliv. Jag älskar dagar som denna, bara jag hann blogga också så ;)  

Kan man ha bulimi om man spyr vantar?

Det är fortfarande lite för lite tid på ett dygn, en vecka, ett år och för närvarande märks det med all tydlighet. Jag hinner knappt med mig själv, ännu mindre allt jag tänkt mig. Hur som haver så har jag varit på ett tyst retreat, fått ett erbjudande om att testa nytt jobb och även bestämt mig för att göra det, varit med om när Emelie dubbades till riddare av St Olofs ring, kombinerat altanhäng med grillkväll, lunchat med en massa trevliga människor så gott som varje dag under veckan som varit, fått en underbar mors dagsfrukost på sängen, tagit en tur till Carros och Henkes gravar tillsammans med Camilla och firat min mamma på mors dag. Jag har även agerat barnvakt åt den lilla varghundsvalpen David (numer 87 cm hög i manken) och så gott som kräkts till följd av att han kräktes upp en vante, en strumpa, en stor del av en sko, två toalettpappersrullar och en massa hundmat. Jag har efter den upplevelsen en svag fundering på om det finns olika former av bulimi och vilken form han i så fall lider av. Camilla och jag har, under ett samtal, upptäckt att vi inte skrattar lika ofta längre och att vi saknar det. Vart har all glädje som vi brukar lyckas hitta där vi minst anade att den fanns tagit vägen? Ännu viktigare, hur ska vi hitta den igen. Fäbodliv har även det stått på agendan, samt att hämta en stor hylla som Camilla införskaffat med en väldigt liten golf. Så har jag så klart röstat. Imorgon ska jag tack och lov på meditationscirkel, vilket är ett mycket välbehövligt andningshål i tillvaron där jag kan samla in lite energi. Nu ska jag hänga en tvätt, duscha och sova. Imorgon är en ny dag och en ny vecka och jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska hinna det jag tänkt mig. Antagligen blir det som vanligt, full skjuts från morgon till kväll och snart är det söndag igen och jag funderar över vart tiden har tagit vägen.       

Så himla socialt

Anette & Mabbe

Jamen jösses! Tiden går så himla fort och jag har så himla fullt upp att jag inte riktigt hinner med allt jag har tänkt mig. För närvarande är det, förutom arbete, umgänge som bäst beskriver mina dagar. Allt sedan förra lördagen är det social samvaro som prioriterats allra högst. Lördagen innefattade grill- och vinkväll med Anette, Mabbe och Patrik. Det var himla trevligt med god mat och massa babbel ändå fram till två på natten. Söndagen fördrevs bland annat med Hasse och Majan i deras fäbodstuga. Som mest var det åtta hundar där och som minst var det sju. 

På socialt uppdrag

Resterande dagar har det lunchats med Majan, Camilla och Tove, det har fikats med Tove, Majan, morsan, Camilla, Therese och Magnus och på måndagen sov till och med Camilla hemma vilket inte direkt var igår annars. Måndagen var även den dag jag fick ett erbjudande som gav mig både separationsångest och en nyfiken känsla av framåtskridande. Till veckan blir det kanske klart hur det blir med det och spännande är det. I tisdags var det kontroll av bland annat blodtrycket, det var för högt men inte så högt att jag egentligen behöver oroa mig. Onsdagen var då en av långfikadagarna och torsdagen skulle ha varit en barn i sorg och meditationsdag, men visade sig inte vara nåt av sakerna. Lite snopet var det allt, efter att jag ordnat så Emelie kunde sova hos sin mormor och jag skjutsat hem hundarna i superstressfart, att upptäcka att meditationen var inställd. Istället umgicks jag med Tove under några koffeinstinna timmar, vilket var riktigt trevligt. 

Kaffe i fäbon

Igår hälsade Patrik och jag på Majan och Hasse och idag hälsade Tove på oss två gånger, så det har liksom rullat på rätt bra med det sociala livet under några dagar och det är mysigt att träffa alla dessa människor som jag tycker så mycket om. I morgon är det ett retreat som gäller, dessutom ett där man ska vara tyst hela dagen. Från klockan 09.00-18.00 är det tystnad i kombination med massage, meditation, sopplunch med mera som står på menyn. Det blir lite spännande att se hur det går. Därför blir det sängen nu. Det gäller att vara utvilad om man ska klar av att hålla sig tyst under så många timmar i sträck ;)  

Lite lördaslyx i form av gräsmatta, sol och roande
läsning har också hunnits med

Polisiär debutant

Under torsdagen pågick polisiära aktioner i nära anslutning till mitt hem. Det gav åtminstone mig lite hjärtklappning, när jag lite stressad var på väg till jobbet igen efter lunchen och blev stoppad. Dessutom var det första gången, jag har nämligen aldrig under mitt körkortsinnehavande liv blivit stoppad av polisen. Av någon anledning ger bara åsynen av dessa lagens väktare en känsla av att vara lite kriminell. Jag hanterade det på bästa sätt. Först försökte jag åka förbi dem och smita, sen vägrade jag stanna där de tyckte att jag borde stanna. Därefter bestämde jag mig för att det bästa antagligen var att konfrontera det blåvita hotet. Det gick förvånansvärt bra och hotet visade sig vara trevligt, trots sin envisa inställning vad gällde nykterhetskontroll. Naturligtvis var jag nykter, vilket även den vänlige men envise polismannen konstaterade efter ett visst blåsande. Därefter tänkte dom bara låta mig åka, men någon måtta får det väl ändå vara. Ska man bli stoppad ska det minsann göras enligt konstens regler, så jag påtvingade dem en titt på mitt körkort. Numer är det därmed polisiärt säkerställt att jag kör både lagligt och nyktert. Sådana uppjagande händelser måste naturligtvis uppvägas på nåt vis, så kvällen ägnades åt meditationscirkel. Slutet gott allting gott med andra ord.        

Frallor i Partille

Livet, det svåraste som finns, går sin gilla gång med Mr Murphy i spetsen. Den här gången var det en annan familj som drabbades och som nu har ett helvete framför sig. I lördags var jag på en vacker, men extremt sorglig, begravning för en alldeles för ung människa. Det är såna gånger allt sätts på sin spets och oviktigheter degraderas till just oviktigheter, medan det lilla blir det största av allt. För någon stannar livet upp, fryser fast i ett mardrömslikt scenario, medan det för andra går på som inget har hänt. Jag vet att jag tyckte det var extremt märkligt när Carro och Henke dog, att andra kunde fortsätta göra det de vanligtvis gör och att det mesta verkade gå vidare fast hela min tillvaro stannat. Den här gången står jag på sidan av med ett liv som går på, medan det stelnat i ett tryckande vakuum för någon nära. 

I mitt för närvarande framåtskridande liv händer ganska vardagliga saker. Jag klarade mikrofongrejen, utan att brista ut i skönsång och gapa gullefjun över hela församlingen. Det var okej att sitta där på scenen och åtminstone försöka se smart ut. Jag har klarat av tre ytterligare möten av mer avslappnad karaktär, mycket skrivande, massor med jobbande, en Stockholmsresa med konferens och nu är jag hemkommen, utarbetad och trött. Så trött att jag tänker lyxa till det med hundraåringen och ostbricka. 

Till de mer intelligenta sakerna jag hört hör: 

"Tänk att folk säger att de kommer från Stockholm när det egentligen bara är Stockholms stad som är själva Stockholm. Sa ni att ni kommer från Partille, ligger det ens i Stockholm?" 

"Är det sant att ni i Norrland bara kan åka och hälsa på varandra utan att anmäla det innan. Det har man då inte gjort här sen 50-60-talet (sagt av en människa på max 35 år)"

En av de mer intelligenta sakerna jag sagt när jag tvingades middagsmingla och uppbåda så mycket som sig bör bestod i (efter att en man pratat hundar och påstått sig ha en fralla ??! och jag associerat det till limpa) att säga: jaha, så du har en tax. Mannen tittade förnärmat på mig och förklarade i mild duärminsannfrånvettet ton att han absolut inte hade en tax, utan en fransk bulldog. Mitt svar på detta förklarande var: jaja, men det hade ju åtminstone nåt med bröd att göra! Så var i alla fall den hund- och bröddiskussionen slut.

I övrigt var det lite av en antiklimaxkänsla över hela Stockholmsresan. Med extremt höga förväntningar på belysningen på ett hotell som reklamför sig för just den, var det kanske inte direkta jubelrop av hänförelse jag ägnade mig åt när belysningen var en form av spotlight som var så mild att jag först inte ens kunde avgöra om lampan var på. Det var inga riktiga hurrarop som skallade genom staden när vi upptäckte att den beryktade isbaren, som naturligtvis borde föräras ett besök, var stängd på grund av ombyggnation, blommorna i Kungsträdgården hade blommat ut och det utlovade kaffet inte kunde serveras som utlovat på grund av en trasig maskin, men levererades senare fast i extremt svag och faktiskt ganska odrickbar form. Fast det var med viss harmoni vi njöt av hotellet som ändå var riktigt fräscht, med suverän lunch, fika som absolut gick för sig och en frukost som var precis som hotellfrukostar ska vara. Nåt som ändå levererade efter uppsatta förväntningar var NK. Jag förväntade mig nämligen att det skulle vara dyrt att gå in där och det var precis vad det var också. Så kan en blixtvisit i hufvudstaden gå till, trots att den inte har nåt med Partille att göra och fast bröd numer är namnet på hundar. Nåt mer som levererade så till den grad att det var förälskelse som närmast beskrev upplevelsen var Starbucks - I totally love their coffee!     

 

Mikrofonkåt

Imorgon är det måndag igen och med det arbete. Arbetet innefattar morgondagen till ära att prata i mikrofon. Jag har ingen som helst längtan efter dylika aktiviteter, så det är med viss bävan jag ser morgondagen an. Nåja, det värsta som kan hända är väl att jag brister ut i skönsång och aldrig mer får ägna mig åt liknande arbetsuppgifter. Med tanke på att jag har svårt nog att prata i mikrofon är antagligen risken för eventuell skönsång obefintlig, så med det sagt finns det väl egentligen inte så mycket att oroa sig för. En helt vanlig dag med andra ord, eller i åtminstone nästan. Om det inte vore för den där mikrofonen som bums måste vara inblandad.

Lyx i en plastmugg

Korvkok 

Efter en veckas jobbande kommer inte solsken, men dock ledighet. Så himla skönt! Morgnar som består av utdraget uppvaknande i horisontalläge, långfrukost med kaffe i så stor mängd som behövs istället för hinns med och ingen stress. Det är en lyx. Lite veckolyx har det också varit. Under veckan har jag sett 19 rådjur, varit på födelsedagskalas, lunchat med Majan två gånger, blivit bjuden på lunch av exet, sett två helt nyfödda lamm och lite större flasklamm, umgåtts med Camilla och haft hundliv. Mindre lyxig var provtagningen jag var på, vilken innefattade blod ur armen. Jag är inte överförtjust i det förfarandet, men till och med det gick bra och det medförde även insikten om att man inte får ta kort, inte ens på sig själv, inne på en sjukvårdsinrättning. Nämligen lovade jag Camilla ett kort på själva blodtappandet, ett led i att inte visa sig fegast i världen, men där var det stopp. Istället fick hon en bild på plåsterlappen, vilken det inte krävdes särskilt mycket mod för att ta. Fast regler är regler, så även när det gäller fotografering.  

Fäbodliv

Även gårdagen innefattade en del lyx. Efter jobbet drog Patrik och jag iväg till Majan och Hasse som vistades i sin fäbodstuga. Där åt vi kokt korv, drack kaffe och en mugg med rödvin. Jag skriver mugg, för det var plastmuggar som gårdagen till ära fick agera vinglas. Det gick det med. I vanliga fall är jag inte så förtjust i rött vin, men det visade sig att Per Morbergs zinfandel fungerade riktigt bra. Åtminstone en plastmugg av det. 

Gudomligt söt

Idag är lyxen redan överspelad, den bestod ju av det lugna uppvaknandet och den långa frukosten. Nu återstår den städning som jag aldrig hinner under veckorna. Nåja, det blir antagligen en rätt lyxig upplevelse att lägga sig i en renbäddad säng i ett nystädat hus också. Så ska jag prova mina nya knivar, som Camilla har beställt åt mig och som grannkvinnan skrev på för att posten inte skulle åka iväg utan att leverera dem. Det är en del av charmen med att bo i en liten by i den lilla byn, grannarna hjälps åt, det är enkelt, okomplicerat och rätt idylliskt. I det stora hela så är livet helt okej. 

Knivskarpt

  

Krossat porslin, äggfest och tragedi

Livet - inte direkt nån räkmacka

Påsk, som alla andra högtider, är en kluven tid. Allt vad det innebär med traditioner tillsammans med familjen, innebär även att två personers frånvaro är så skrikande påtaglig. Carro och Henke borde också vara med. Dom borde också måla ägg, äta janssons frestelse och skratta åt alla tokigheter vi lyckats försätta oss i under livet. Fast dom är inte med, inte den här påsken heller. Inte under någon högtid över huvud taget under de senaste åren har dom varit med. Ändå finns dom där, i våra tankar, minnen och hjärtan. Alltid närvarande, alltid med och alltid så enormt saknade.

Påsklunch med Camilla, Emelie, morsan, Jonatan och Lukas

När vi satt och åt påsklunch under påskaftonen pratade vi minnen. Vi skrattade åt minnena av när Carro sprängde ett mikrat ägg och lyckades skaka en ketchupflaska så det var både ägg och ketchup i hela kökstaket, när Henke fick ett anfall över att jag köpt lättyoghurt istället för vanlig yoghurt och att han blev ännu argare när han skakade den och någon inte hade skruvat på korken ordentligt så det även flög yoghurt över hela kökstaket. Vi fnittrade åt Henkes pass av en kaka jag hade i ugnen, som han tog ut och stjälpte upp på ett fat fast den var allt annat än klar, så det rann kaksmet över hela fatet och bänken där den stod. Vi log varmt åt minnet av när Carro upptäckte att det brann i en väggljusstake i köket och lugnt ropade på mig som lika lugnt ropade på Magnus, som fick panik och slängde vatten på den lilla branden varpå hela kökstaket blev svart av sot och både Carro och jag skrattade så vi kiknade. Vi pratade om många saker som hänt, många tokroliga situationer och många stunder när vi alla varit tillsammans. När vi alla även inkluderade Carro och Henke i livet och med rent fysiskt.

179-årskalas

En kort stund kändes dom lite nära igen, en kort stund kände jag mig varm i hjärtat och nästan lite lycklig. Det är så det känns när vi sitter tillsammans och kommer ihåg. Det är också det som sen gör att det gör ännu ondare och att det är ännu tommare. Att minnas är dyrköpt och väldigt kortvarig lycka, men det är det värt för varje stund när Carro och Henke är hos oss, på vilket sätt det än är, är värd all den saknad som sen sliter sönder och och drar ner.

Skrattade så tårarna sprutade och mascaran rök

Detta underliga liv. Förutom påsklunch har den här helgen innefattat det mesta. Under torsdagen var det jobb och sen full skjuts till Mora och barn i  sorggrupp. Där bekantade vi oss med arga lådan och slog sönder porslin till både barnens och de vuxnas stora förtjusning. Efter Mora var det påskkärringsupptåg för Emelies del och räkmackor för Camillas, mammas, Jonatans och min del hemma hos morsan. Sen var det godnatt den dagen.    

Tröttare än jag

Fredagen innebar lekande och påskaktiviteter för Emelies del och solsken och vila för min del. Lördagen var då påsklunchens dag, följt av påskkärringsvandrande för Emelies del och skjutsande för min del innan det var dags för 179-årskalas för mig och sova över hos mormor för Emelie. Camilla och jag begav oss dit i tid enligt oss, men lite sent enligt andra. Det var en galen kväll, fylld av skratt, musik, relationsdramer och det mesta som hör ett 179-årskalas till. Jag for hem något så när i tid, det vill säga vid halv två-två, vilket jag var synnerligen glad över under söndagen.

Livskvalitet <3

Söndagen stod solen åter högt på himlen, så frukosten intogs naturligtvis utomhus. Mitt ex, i en tröttare än jag version, dök upp och drack kaffe och hade den goda smaken att bjuda mig på middag. Det var gott och jag var synnerligen nöjd med att slippa allehanda matlagning dagen till ära. Därefter begav jag mig till en väninna, Charlotte, och drack kaffe och dissekerade livet. Under kvällen hälsade jag på en vän som förlorade sin son under torsdagen. Det enda jag kunde göra var att finnas, att lyssna och svara på en del frågor. Det var med en känsla av igenkännande som jag mötte känslan av oförstående och overklighet, ljudkänsligheten och den konstigt avskärmade känslan. Detta hårda liv som slår så urskillningslöst hela tiden.

Älskad husgud filosoferar i solen

Idag började dagen med besök av prästen, som idag var Anette det vill säga privat och inte i tjänst. Vi ägnade oss åt kaffe, sol och djupa diskussioner om livet. Medan vi satt ute i trädgården dök Emelie och Magnus dök upp och gjorde oss sällskap. Sen kom även Camilla med den lilla vovven David och njöt av solen. För min del var det vid det laget matlagning som gällde, men nån kopp kaffe tillsammans med Camilla hann jag med. Emelie och Magnus åt här och när de åkte härifrån, begav jag mig till Hasse och Majan som var i deras fäbodstuga. Där serverades det kaffe, tårta, sol, hundliv och umgänge. Det var en trevlig avslutning på dagen.

Fäbodliv

Dessutom har helgen innefattat en viktig upptäckt. Nämligen att appar ibland är bra, för nu är såväl planeterna Mars som Jupiter lokaliserade på kvällshimlen. Imorgon är det jobb igen. Det vore en lögn att påstå att jag har längtat efter det, men som alla andra dagar kommer det nog att funka även imorgon. Ännu en påskhelg lagd till handlingarna med allt vad det har inneburit.

Vacker hemfärd från skogen 

Drar en spader

Små blommor här och där

Jag älskar att bo där jag bor. Det finns trevliga grannar runt omkring, en bäck som rinner över tomten med bäcköring i, skogsvägar och hur många ängar som helst att vandra över. Det minskar inte charmen det minsta att det dessutom vimlar av rådjur, som har den goda smaken att visa upp sig allt som oftast när hundarna ska rastas. Det är på nåt vis en lisa för själen att gå efter den lilla bygatan som kantas av postlådor med kurbits och katter, titta på sockertoppsgranar, en del trädgårdstomtar här och där, höra fåglarna som faktiskt hörs eftersom det inte är särskilt mycket trafik och kika mot det lilla röda huset som numer är tomt, men som tidigare var en välkänd spelmans hem. Just nu följer jag de spirande krokusarnas, liljornas, blåsippornas och andra små blommors framfart i vår trädgård med spänning. Det är till och med mysigt att komma ut på mornarna och se röken stiga ur grannens och det närliggande lilla snickeriets skorsten. Allt andas trygghet och harmoni. Allt är fridfullt och trevligt. Jag är ingen stadsmänniska, utan jag älskar det här. Det lilla, det pittoreska, det lite lantligt enkla. Friheten att gå ut för att morgonkissa hundarna iförd nattlinne, kappa och stövlar. Friheten att bara vara. Idag har jag lite mer energi, så idag se jag allt som är bra. Jag älskar dagar som denna. Dagens fundering när jag vandrade över vidderna var att här, här skulle Fru Spader inte trivas alls ;)  

Frihet

Asfalt och leoparder

Tillvaron vibrerar som luften över varm asfalt och jag balanserar. Varje steg får lov att avvägas noga, för att försöka undvika ras. Just nu är det jobbigt. Våren brukar vara okej, åtminstone efter att alla födelsedagar är avklarade. Solen brukar tina fram de mer harmoniska tonerna inombords, men den här våren har varit dryg. Hela tiden cirkulerar mina tankar kring Carro och Henke och att dom är borta. Jag kommer aldrig mer att få träffa dem och det är helt ogripbart svårt att hantera. Det är det alltid, men ibland kränger insikten om hur verkligheten egentligen är mig totalt ur kurs och det får mig att försöka balansera. I bästa fall, klarar jag inte det så rasar jag och jag vill inte rasa. Det är otroligt tufft där nere på botten och det kräver enorma mängder energi att ta sig upp därifrån. Energi jag inte har och inte heller vet hur jag ska få. Kanske beror det på barn i sorggruppen, där även vi föräldrar är i en grupp och får lov att plocka fram alla blödande sår i ljuset eller så beror det helt enkelt på att tiden går. En del människor säger att det blir lättare med tiden Jag hoppas dom har rätt, men än så länge är det inte min erfarenhet i alla fall. Varje dag som går är en dag längre bort från när jag hade dem hos mig, när de fortfarande levde och det är ytterligare en dag som läggs på all den saknad som aldrig kommer att bli lättare. Tröstlösa tillvaro, ibland är det bara otroligt hopplöst.

I livet annars så är det mycket jobb, mycket barn i sorg grupp, mycket upprivna känslor, en del meditation vilket jag älskar och så har det varit helg också. Helgen har spenderats i horisontalläge relativt stor del av tiden, jag är vansinnigt trött. Det tar på krafterna att balansera, fundera och stressa. Förutom horisontalläge har helgen ägnats åt tvätt, disk, städ, bakning, matlagning, umgänge med Camilla, hundliv, möte med väldigt vackra rådjur, umgänge med Hasse och Majan, kaffe hos Magnus, husgudar som brutit sig in i sopskåpet och ätit chili för att sen krävt tröst och svalkande fil och en farbror i toppluva och leopardfärgade solglasögon som rätt som det var klev in genom dörren och presenterade sig som en av grannarna. I övrigt händer inte mycket. Bryompersonen som varit på lasarett är fortfarande på samma lasarett, men det verkar i alla fall gå åt rätt håll. Emelie har sovit hos Magnus sen i lördags och ska göra det i natt också. Det är lite ovant och tomt utan henne, som för närvarande är den som förankrar mig på jorden, Camilla har för mycket eget liv nu för tiden för att besitta den delikata uppgiften. När allt är som det just nu är, så finns det nästan bara ett acceptabelt alternativ. Kladdkakemuffins och te. Det ändrar inget men det är åtminstone gott, så det är vad kvällen ska ägnas åt.  

Taggad på lasarett

Lördagskvällen innefattade ingen cowboyhatt. Istället hade jag den goda smaken att ägna mig åt vattendrickande och att åka hem i tid. Det belönades genom att Camilla snabbt taggade mig i foton över hela facebook, där det snarare ser ut som jag varit på en rejäl fest.. dessutom med min dotter. Nåja, det får man bjuda på. Det är ju trots allt bra att hon är så pass stolt över oss att hon taggar oss tillsammans över hela facebook, utan cowboyhatt. 

Söndagsmorgonen innefattade en tidig väckning genom att telefonen plingade och lät. Informationen jag fick var att någon jag bryr mig väldigt mycket om hade blivit inlagd på lasarett under natten och skulle akut opereras. Kedjereaktionen blev naturligtvis en tur till lasarettsorten, vid vilken jag blev kvar till ganska sent på kvällen. Eftersom mitt psyke inte tål påfrestningar på samma sätt nu för tiden som innan Carro och Henke dog, blir jag avsevärt mycket tröttare av incidenter av mindre positiv karaktär. Därför valde jag att vara hemma från jobbet under måndagen för att vila och det var tur. Jag sov stött till klockan 14.50, åkte och hämtade Emelie efter skolan bara för att lägga mig igen. En dag hemma innebär väldigt mycket jobb när man kommer tillbaka på jobbet, så tisdagen innefattade att jobba till cirka 19.45. Det är inte optimalt att jobba så länge, hjärnan börjar gå lite som på tomgång och tröttnar ur på detaljer. I vilket fall blev kvällen efter jobbet trevlig, trots att John Blund gjorde sitt inträde i mitt hem väldigt tidigt. Faktiskt så tidigt att jag inte hann läsa sista sidorna i den bok som bokcirkeln jag är med i läser, så det fick jag göra idag efter en heldag med utbildning i ärendehanteringssystemens labyrintartade värld. 

Kvällen idag har ägnats åt bokcirkelträff, där den för den här gången lästa boken "Delhis vackraste händer" avhandlades. Det har varit en riktigt trevlig kväll, precis som alla bokcirkelträffar har en tendens att vara. Boken vi har läst var underhållande och fnissrolig på sina ställen och det serverades väldigt god soppa kombinerat med mängder av varierande samtalsämnen. Imorgon blir det att jobba som bara den för att hinna bli klar innan det är dags för avfärd mot Mora. Imorgon är det nämligen dags för barn i sorgträff igen och då är det begravningarna samtalen ska cirkulera kring. Under helgen kommer jag antagligen att krascha. Redan nu har jag noterat vad som närmar sig: hej du icke efterlängtade men ack så välbekanta avgrund. Jag hoppas jag kan samla lite energi, så kanske kanske det går att undvika. Så med det i åtanke tänker jag krypa i säng, sova allt jag kan tills klockan ringer och den galna ruschen som kallas vardag börjar igen. 

Strålande i cowboyhatt

Igår sprudlade mitt inre av positiv tillförsikt och eftermiddagen ägnades åt soldyrkan, kaffe och krattning. Det är trivsamt att rafsa runt bland löv och gammalt gräs, se krokusen som sticker upp här och där och bara ta tillvara på så mycket av den efterlängtade solen som det bara går. Idag är jag däremot bara trött och frusen. Inte ens solen lyckas värma upp tillräckligt mycket för att jag ska sluta huttra. Egentligen har jag inte tid med frusna trötthetsattacker, utan borde istället tagga upp för trevligt umgänge och uteliv. Det är nämligen vad kvällen innefattar. Jag är egentligen inte så informerad om vad som står på schemat, jag vet vart jag ska klockan 17 och att ett bord för 25-30 personer har bokats på ett annat ställe klockan 20. Jag vet också att jag inte kommer att ha på mig en cowboyhatt. Med det sagt kommer säkert nästa inlägg här att innefatta mig i cowboyhatt, men intentionen är åtminstone god. Vem överhuvudtaget vill egentligen ha på sig en cowboyhatt liksom? 

Fast jag har förberett mig lite ändå. Jag har susat in på ortens systembolag via nätet och konstaterat att det finns nio flaskor Maria Montazami chardonnayflaskor på lager. Det har jag aldrig druckit, så för att vidga mina vyer och naturligtvis för att jobba hårt förberedande bad jag Camilla att gå in på systemet och köpa mig en flaska av den sorten. Så förberedd är jag ju faktiskt, till och med mer än vanligt. Det förebådar, trots värmens frånvaro, en riktigt trevlig kväll. 

I rent förberedande syfte ska jag även ägna mig åt många powernaps i rad. Vad gör man inte för att vara nå så när alert när det förväntas? Mängder med powernaps efterföljt av ungefär lika många kaffekoppar borde ha förväntad inverkan. Om jag har tur kanske jag helt enkelt förvandlas till strålande och suverän? Man ska ju ha högtflygande målsättningar, så jag ger det väl ett försök nu då. Strålande och suverän alltså, med andra ord - jag går och lägger mig! 

Hollow

Ibland försvinner den plattform man står på för en stund. Idag var en sån dag. Vi har varit i Mora idag, Emelie och jag, för att delta i barn i sorggruppen. Emelie är med i gruppen med bara barn, alla av dem har förlorat nån närstående. Jag är med i gruppen med föräldrar. Idag skulle vi ha med oss kort på dem vi förlorat och prata om dem och om vår familj, barnen med dem sin grupp och föräldrarna med dem i sin. Det är jobbigt att prata om, att berätta om hur de var när de levde, hur det var när de dog och hur spillrorna efteråt ser ut. Trots att jag har pratat om det hur många gånger som helst är det jobbigt. Egentligen är det inte bara jobbigt, det är söndertrasande och drygt. Det är skrämmande att ta upp det som gör så ont, det är plågsamt att släppa fram alla känslor och samtidigt försöka vara behärskad och det är så smärtsamt att låta saknaden, sorgen och den bottenlösa avgrundskänslan som kommer sig av vetskapen att de aldrig kommer tillbaka att komma fram och bli fullt synliga. Det är totalt sönderslitande att känna hur ihåligt tom man är när dom inte längre är kvar. 

Jag hade inte så mycket tid att berätta om dom, att prata om Carro och Henke och förklara vilka dom var. Jag hade egentligen velat berätta om Carros stora hjärta som hade plats för alla i familjen, hennes mod och styrka, vilken enormt stor människa hon var som orkade så länge och hur hårt hon kämpade i sitt liv. Jag hade velat förklara hur tålmodigt pedagogisk, trygg och totalt genomsnäll Henke var, att han väckte oss mitt i natten genom att spela trummor och hur stolt han var över att gå bygg på gymnasiet. Egentligen fanns det så mycket jag ville säga, och det jag hann säga var inte riktigt nog. Det sa egentligen inte så mycket, men det hindrade inte från att jag kände desto mer. 

Emelie hade också haft det tufft, det är lika jobbigt för henne att känna allt, prata om det som gör så ont och att försöka förhålla sig till det som egentligen inte är möjligt att förhålla sig till. Hon var alldeles slut när vi kom hem, hade huvudvärk och mådde illa. Fast det är nog bra att hon får prata om det, att någon sticker hål på den skyddande bubbla hon har omkring sig. Så småningom kommer det i alla all att ha varit bra.

Som vanligt imponeras jag över vilka modiga människor det finns. Idag mötte jag mod, modet att prata om det man egentligen inte orkar ta i ens med tång, att visa upp den bräckliga sidan av sig själv och att säga sånt som man egentligen inte vågar säga. Mod, sorg, saknad och trasighet, men också så mycket kärlek. Det är enormt och vackert, medan förlusterna, saknaden och den outtröttliga sorgen känns allt annat än fin. En lång dag är till ända. Imorgon är en ny dag, en dag som fortfarande innehåller enorm sorg och saknad, ännu en dag som gör ont. Fast imorgon är också en dag när solen förhoppningsvis skiner och vi alla, trots all trasighet, kommer att ställa oss upp igen. Därmed kanske imorgon blir en bra dag, åtminstone så bra dagarna kan bli när några så viktiga saknas.

Stort i sin litenhet

Nybliven 11-åring 

En stulen timme sätter sina spår, inte minst när klockan ringer på morgnarna och det egentligen är natt än. Det här har hittills varit en trött, men bra, vecka. Den har innehållit mycket av sånt som räknas till det som är viktigt. För vad är viktigare än familjen, solen, friheten att välja, husgudar, glädje och gemenskap. För mig är det något av det äkta och stora och det är vad de senaste dagarna innehållit. Lycka i vardagen serverad i glimtar, bara att samla upp och njuta av. Det är stort.

Födelsedagsfirande 

En viktig händelse har naturligtvis utgjorts av Emelies födelsedag. Den 1:a april fyllde hon 11 år. Firandet började redan i måndags, det vill säga dagen innan, när en del av familjen tillika Emelies släkt kom för att fira henne. Det var trevligt och Emelie strålade. Strålande barn med glittrande ögon fyller en stor kvot av viktigdelen. 

Friheten att välja

Så tisdagen då, dagen när tio blev elva på riktigt och således var en enormt viktig dag. Den började på sedvanligt födelsedagsvis genom att vi serverade Emelie frukost på sängen i kombination med överlämnandet av presenter. Hon var trött, men glad. Jag var glad men extremt trött. I ett försök att råda bot på denna överväldigande trötthet utnyttjade jag inarbetad tid och förmånen att få ta eget ansvar på jobbet. Jag tog med andra ord flexledigt efter lunch och for hem, upptäckte krokus som kommit upp på gården, lapade sol i trädgården, lyssnade på fåglarna som kvittrade och grannarna som åkte fiddy på lindan bredvid, svor åt husgudarna som skällde på allt de inte skulle, surplade kaffe och fyllde på mig själv med energi och D-vitamin. 

Lyckan i att få en egen dator

I två timmar ägnade jag mig åt dessa delikata sysslor, sen var det dags att hämta hem jubilaren och några fler som ville fira henne. Emelie fick en dator av sin mormor och om hon var glad innan, så är nog extatisk lycka det som bäst beskriver känslan hon utstrålade efter det. Födelsedag innebär även förmånen att välja middag. Emelie valde plankstek, vilket var ett superbt val till och med ur mammasynpunkt. Medan jag lagade mat passade jag på att dammsuga och torka golven också, så efter maten var det bara att mätt krypa i säng i ett hus som doftade rent och med en Emelie som hade somnat nöjd som få i rummet bredvid. Det var en riktigt bra dag och en riktigt trött kväll. 

Älskar krokus

Idag har ingen fyllt år, ingen flextid har tagits ut och ingen har lagat till plankstek. Istället har det varit jobb på menyn i stort sett hela dagen. Dessutom har det krånglat på jobbet. Eller om jag ska vara alldeles ärlig är det jag som har krånglat till de,t genom att vara lite lagom disträ och därför lyckat göra de flesta fel som går att göra inom ramen för ett ärendehanteringssystem. Det var kanske inte riktigt det roligaste i världen, men inte heller det tråkigaste som kan hända. Därmed förhöll sig humöret intakt och när jag slutade jobbet för dagen var solen fortfarande framme och lös upp tillvaron. Vem kan tjura då? Emelie och jag bestämde oss för att ta en promenad med husgudarna till en äng där de kan springa fritt. Jag vet inte om det var de eller Emelie som sprang mest, men alla verkade åtminstone vid gott mod när vi vandrade hem igen. I morgon blir det en tur till Mora för barn i sorg träff. Det blir bra det. Jag vet en liten tioåring som inför sin elvaårsdag saknade sina avlidna syskon med tårar som tyst trillade ner för hennes kinder. Sånt kan det vara skönt att få prata om med nån annan än sin mamma. 

Hundliv och kvällssol