Vips så var det vin

Litet skogsrå bland sten & mossa

Telefonen, detta ständiga gissel, en förströelse och ibland även en källa till glädje. I morse, tidigare än en lördagmorgon egentligen tål, ringde den och så var den här dagen i gång. Turligt på ett vis, för då kom jag i alla fall upp i en relativt bra tid och i rena farten passade jag på att väcka Emelie också. Hon gjorde upp med en kompis om att ses och med sin pappa om att sova hos honom. Jag gjorde upp med Tove om att åka till butiken Rackartyg.

Skogsliv

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Det är en farlig affär att åka till. I alla fall för plånboken. Det var ett givande besök och vi kom därifrån med bland annat den ljusslinga jag beställt tidigare. På väg därifrån ringde Camilla, så Tove och jag bjöd in oss hos henne på fläskfilegryta med saffran, soltorkade tomater och aubergine. Det var himla gott och trevligt var det också.

Skymningsland

Efter gryta kommer skog. Åtminstone idag. Tove, jag och fyra små vovvar begav oss ut i naturen utrustade med en sekatör som vi lånat av grannen. En rundvandring senare var vi även utrustade med allehanda ris och något tröttare hundar. Vi passade på att stanna vid älven och njuta av vattnets brusande och skymningen som sänkte sig över vår del av världen på väg hemåt. Det var inte bara älven vi mellanlandade vid, utan vi tog en sväng till pappa och drack lite kaffe också. Även det en trevlig tillställning.

Middag

Väl hemma hade vi en hel del planer på vad vi skulle göra, exempelvis sätta upp gardinstänger, måla en planka och fixa mat. Vi fixade åtminstone middag, men istället för gardinstänger med mera tog vi ett glas vin, lyssnade på musik och pratade. Det finns mycket som måste avhandlas och vi hann väl en liten del av allt det. Det var avslappnat och trevligt med fokus på det som är viktigt i livet. Kvällen avslutades med en tekopp tillsammans med Toves yngsta dotter, Johanna, som kom hem från kompisar med nyfärgat hår. 

Nyfärgat hår

En mysig skara

Min fina tjej på väg på disco ♡

Fredag. Äntligen! Gudars skymning så otroligt skönt det ska bli med sovmorgon imorgon. Dagen idag har gått fort och inneburit mycket jobb. Jag har haft ett bra möte med chefen, fått undan en del saker på kontoret efter en tid med väldigt många möten, fikat med mycket trevliga kollegan Peter och lunchat med prästen & vännen Anette. Hemma har jag surplat kaffe och te med Tove. Emelie har tillsammans med sin klass anordnat ett disco för klass tre och fyra idag. Min fina tjej, som håller på att bli så stor. Toves yngsta dotter Johanna har kommit hem och tidigare under veckan har vi utökat mängden boende här hemma med den mycket lilla hunden Tito. Det är egentligen Pernillas, Toves näst yngsta dotters, hund, men hon ska jobba i Sälen under vintern varför vi fick äran att inhysa ytterligare en liten vän i vårt hem. Mina hundar är chockat nyfikna och vi andra är bedårade. Trots hundar och discon finns bara en sak kvar att göra. Jag ska sova och det är mycket efterlängtat.

Kallt liv

Ny skrud

November byter ut sin mörka skrud till förmån för vitt puder, solen lyser med sin frånvaro och jag har dåligt energi och befinner mig i mitt eget helvete, som november och december kommit att innebära. För sex år sen hade isen precis lagt sig och vi befann oss i den chock som följde på att de hittade Carro på älvens botten, efter tio dygns letande. Den 19 november var det datum hon blev funnen och därmed även det datum hon konstaterades vara död. I år har isen inte lagt sig än och det har inte saknaden heller. Den blir värre och värre i takt med att åren går. Troligen för det inte är meningen att man ska vara utan några av sina barn så länge och absolut inte resten av livet. 

I övrigt jobbar jag och sover. Idag har vi, Emelie, Tove och jag, gjort en brietårta i ugnen och igår testade vi päronglögg. Livet får vara så ibland och dessa månader är det mestadels så det är.

Härlig helg med Pehr

Kurs med Pehr Trollsveden

Vilken helg, vilka underbara dagar! Utveckling, nya lärdomar, trevliga människor och en helt underbar kurshållare. Den här helgen har nämligen mediumutbildningen med Pehr Trollsveden börjat och den har varit underbar. Det går inte annat än att verkligen gilla den mannen, han är kunnig, rolig, ödmjuk och bjuder på sig själv. Jag är imponerad, nöjd och kommer definitivt att gå resterande steg. Den egna utvecklingen känns för närvarande på topp och jag är rejält taggad inför träningen som ska göras inför nästa kursomgång. En del saker i livet är viktigare än annat och det här är en av dessa saker.

Överraskande rörd på kontoret

Positiv input är en bra motvikt mot novembers mörker och december som står för dörren och det är inte bara helgens kurs som varit positivt under den senaste veckan. Under torsdagen, till exempel, skulle en kollega gå på barnledighet. Därför samlades ett gäng kollegor och gick och åt med vår gravida kollega. När vi kom tillbaka till kontoret efter lunchen och den gravida kollegan begett sig hem för att påbörja sin barnledighet, hittade jag en present från henne i postfacket utanför mitt kontor. Naturligtvis blev jag rörd och väldigt glad. Vilka gulliga människor det finns!

Kaffesurplande torsdag i brasans sken

Senare under torsdagen var det meditationscirkel som gällde. Det var några veckor sen nu, eftersom vi varit upptagna på olika aktiviteter så det var extra efterlängtat. Det var en lite speciell kväll med nya erfarenheter och det tog ett tag att släppa dessa upplevelser. Emelie sov hos morsan, Tove arbetade natt och jag ägnade kvällen efter meditationen åt kaffesurplande med Therese som håller meditationscirklarna. Det var en trevlig kväll, som blev rätt sen innan jag kom hem och det var det definitivt värt.  

  

Fattas bara en bräda

Förutom kaffe, november och december, underbara kurser och härliga människor har vi ägnat oss åt en del shopping. Rackartyg är farliga saker att syssla med, eller kanske ännu hellre att åka till. Den butiken är nämligen av karaktären "jag vill ha allt". Dit for vi, Emelie, Tove och jag, i fredags och blev inspirerade till att köpa en plankbit. I butiken fanns nämligen en vit planka upphängd i taket med krokar på med allehanda prylar upphängda i. Vi köpte prylar och bad dem lägga undan en speciell ljusslinga som de beställt, men som inte kommit ännu. Nu återstår bara att inhandla en plankbit och krokar och att måla plankan. Vit ska den vara, kanske med lite glitter på och vi har, som sagt, redan införskaffat ljuslyktor, kulor, glittrande tygskridskor och en ängel att hänga i den. Den ska sedan pryda sin plats över köksbordet. Kreativt och roligt tycker vi och dessutom blir det väldigt lätt att förnya när man tröttnar på något av pyntet. En annan sak som hänt är att jag skaffat mig en ny kärlek. En underbar bekantskap som jag träffade på Hemköp. Den nya kärleken är Lammet & Grisens aioli. Den är himmelskt god!

Ny kärlek!

Förutom..

Trots årsdagstider går livet sin gilla gång med diverse aktiviteter. Arbetslivet tar naturligtvis sin del av den vakna tiden och det är mycket arbete.Ibland är det lite trevligare än andra dagar att jobba och förra veckans torsdag och fredag var såna dagar. Dessa dagar spenderades nämligen på Klockargården i Tällberg och jag kan inte annat än påstå att det var riktigt bra dagar. 

Sov som en prinsessa

 Vi hade givande samtal, övningar och föreläsningar. Det var god mat och en extremt trivsam miljö och sängen var helt underbar att sova i. En sån säng vill jag definitivt ha! Förutom det så var det många härliga skratt som klingade dessa dagar och skratt behövs. Det är guld för själen och det är viktigt för sammanhållningen i arbetsgruppen. 

Det är dessutom gudomligt att få vakna och titta ut över Siljan. Jag kan inte påstå annat än att jag är nöjd med upplevelsen. Det var en välbehövlig påfyllnad av samtliga ingredienser, allt från miljöombyte, gemenskap och skratt till nyttiga övningar och självrannsakan. Väl hemma igen var undertråden dock totalt slut. Jag somnade tidigt som bara den. 

Dagen efter hemkomsten blev jag väckt av telefonen. Min första tanke var naturligtvis att slänga ut den genom fönstret och min andra var att meddela den ringande personen att morgnar är inte till för att väcka folk på. 

Turligt nog besinnade jag mig och upptäckte att det var Angelica som ringde och ville ha kaffe, samt att klockan var närmare tolv på dagen. Så jag klev upp, drack kaffe med Angelica och Tove och ägnade mig senare åt städning av Emelies rum.

Söndagen innefattade dels en tarotkurs och dels en trummeditation och storytelling. Det var bra inslag i en i övrigt jobbig dag och jag var glad att jag var med. Förutom hotell, tarotkurser, vänner, trummor och städning har Tove lagat mat. Igår var det ugnsrostade rotsaker med halloumi och idag var dem moussaka. Maten idag serverades när Emelie och jag kom hem efter en Moratur på barn i sorggrupp. 

Det är en jobbig tid, men mitt i allt det jobbiga finns det även saker som är riktigt bra. Som mycket av de senaste dagarnas händelser.. och lusseglöggen Tove och jag drack under kvällen till exempel. 

Saknar, saknar, saknar

2008-11-01 - Carros egen bild

Just nu gör livet ont och hjärnan har obarmhärtigt slitit undan de slöjor som ibland skyddar mitt hjärta. Det är den tiden på året när Carro dog, årsdagstiden, som för med sig så många känslor och tankar. Natten till i söndags var det. Det var den natten för sex år sedan som hon satt alldeles ensam under bron i Malungsfors och svalde tabletter tillsammans med sprit för att sedan gå ner i älven. Det var den natten min Carro dog och det är fortfarande helt obegripligt för mig. Medan jag jobbar, skjutsar Emelie, rastar hundarna eller dricker kaffe, under alla mina vakna timmar spelas det som hände då upp i bakhuvudet gång på gång. Jag hör helikopterns surrande medan den letade efter Carro, jag ser poliserna som kommer och meddelar vad som skett under dagarna, jag hör återigen att hundpatrullen sökt efter henne och hittat spår som leder ner i vattnet, jag hör om dykare, hur det draggats, att prästen kommer och jag vet att inget någonsin kommer att kunna bli bra igen. Allt det spelas upp i mitt bakhuvud samtidigt som livet rullar på med arbete, kurser, meditation, vänner, städning och totalt personligt haveri eftersom jag än inte vet hur jag ska kunna vara utan henne en endaste dag till. Gång på gång är jag på väg ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl, för att se henne ligga där död med blött bakåtkammat hår, slutna ögon och med en sko för lite på sig under den gula landstingsfilten. Jag saknar henne och jag saknar Henke. Det här årets helvetestid i form av årsdagstid är olidligt jobig. Det gör ont och hela mitt jag går sönder gång på gång. Det tar energi och min ork tryter, jag gråter fast jag egentligen inte orkar gråta en endaste tår till och jag försöker hålla ihop. Det borde inte vara så här, dom borde inte vara döda och livet borde ha varit lite snällare mot dem och mot oss. Fast så är inte livet och det är bara att försöka förhålla sig till. Älskade Carro, om du bara visste hur otroligt saknad du är!

Jag lever

Idag är det sex år sen Carro äntligen, efter tre veckors total tystnad, besvarade ett av alla mina försök att få tag på henne. Det gjorde hon genom ett kort sms där det stod: "Jag lever". Idag för sex år sen levde Carro och det skulle hon göra i bara sex dygn till. Jag saknar henne. Jag saknar Henke. November och december är jobbiga månader.

Beslöjade avtryck

Idag var vi och handlade, Tove, Emelie och jag. Utanför ICA satt det en ung man och tiggde. Redan när vi körde in på parkeringen såg vi honom och jag kom på mig själv med att fundera över om det var organiserat eller inte. Det trots de dementeranden som kommit i sociala medier på senare tid om att tiggeri skulle vara det. Vi gick förbi den unge mannen på väg in i affären och besvarade hans hej lite besvärat. Väl inne i affären var det hela bortglömt och vi ägnade oss åt att handla bland annat blommor och hämta ut paket. På väg ut igen kom jag ihåg den unge mannen som satt där vid en av in- och utgångarna under en filt och tiggde. Det gav en gnagande känsla och jag valde helt enkelt en av de andra vägarna ut ur affären för att slippa konfronteras med framförallt min egen kluvenhet inför situationen. Så for vi iväg med blommor, kassar och ett paket med gardiner som vi hämtat ut. Cirka 100 meter från affären var det klippt. Den gnagande känslan tog sig extrema uttryck och det fanns bara ett att göra. Vi tog de lösa pengar vi hade i våra plånböcker, både Tove och jag, och bestämde oss för att vända tillbaka och ge dem till den unge mannen. Det var när jag hoppade ur bilen och gav honom pengarna och han tittade upp och mötte min blick för att säga tack som jag såg det. Jag såg det lite beslöjade som bara finns i blicken hos människor som känner stor uppgivenhet. Jag såg rakt in i en själ som balanserade på kanten till den avgrund som jag känner igen så väl. Det spelade inte längre någon roll om det rörde sig om ett väldigt utsatt sätt att försöka överleva på eller om det var någon form av organiserat tiggeri. Oavsett hur situationen kring den unge mannen såg ut kunde jag med all tydlighet se att det inte var ett lätt liv att leva. Tove och Emelie reagerade likadant och när vi åkte därifrån igen var det med blödande hjärtan och med känslor av otillräcklighet. Det verkade helt plötsligt rätt absurt att göra så stor affär som vi precis innan, hade gjort av att välja blommor och diskutera gardiner. En del händelser och möten med människor gör avtryck och ger perspektiv. Ibland påminns man om vad som är viktigt, hur mycket det finns att vara tacksam för och hur otroligt lyckligt lottad man är trots allt. Idag är det en sån dag.  

Bättre att implodera än att explodera

Dagarna rusar fram och november närmar sig med stormsteg. Vädret gör det ännu mer tydligt, det är den tiden på året som medför att hela mitt väsen går sönder. Eller det är väl egentligen redan trasigt, men alla kanter på skärvorna som är kvar gnager mot varande och gör extra ont. Jag vill inte att dom ska vara borta! Jag vill ha dem hos mig, tillbaka i livet och tillbaka till mig, det är smärtsamt att sakna. Det gör ont när det i korta stunder blir sant. Större delen av tiden är det bara intellektuellt jag vet hur det ligger till. Jag vet att dom är döda och jag kan till och med prata om det ganska obehindrat. Det är under de där korta ögonblicken när hjärnan plötsligt drar undan det skyddande filtret som ligger över mitt hjärta och låter alla känslor komma fram, som det är totalt outhärdligt. Jag klarar inte ens av att andas när det händer, så tack och lov för hjärnan som silar fram känslorna i korta stötar. Det känns naturligtvis alltid, varje sekund smärtar det. Fast de där korta sekunderna eller delar av sekunder när bilderna jag egentligen inte vill se flashar fram i ocensurerad version i mitt huvud, då rasar livet och jag med det. Idag såg jag bilden av Carros ansikte när hon låg död på en bår i källaren på ortens vårdcentral. I en fjärdedels sekund var bilden helt tydlig igen. Jag såg hennes ögonfransar med mascaran kvar trots att hon legat på älvens botten i tio dygn, jag såg hennes stängda mun och mungiporna som drogs lite neråt i döden och jag såg henne fast hon egentligen inte var kvar längre. Jag vill inte se den bilden, jag vill inte ens veta om att det är så det ligger till. Fast jag vet och det enda som gör att det jag vet blir sant är bilderna jag önskade att jag sluppit uppleva. Gud vad jag saknar dem! Jag saknar mina två barn som jag inte längre har med mig i livet.

Chai latte på gång

Förutom det förbannade november och sen det jäkla decembers återinträde i livet ägnar jag dagarna åt att jobba och att fika. En del dagar fikar jag till och med på jobbet och med fika menar jag inte bara kaffe. Igår till exempel var jag till Falun i jobbet för att lyssna på Socialstyrelsens redogörelse för en rapport. Lyssnandet skedde på Scandic Hotell Lugnet och inleddes med lunch. Efter lunch och lyssnande kommer fika, i alla fall en del dagar i Falun. Himmel så gott det var. Även hemma fikas det, ibland chai latte, ibland kaffe, somliga gånger lunchas det till och med. Den här veckan har lunchandet hemma innefattat varmrökt regnbåge med hjortronsås och pulled pork i pitabröd med grönsaker. Lunchandet utanför hemmet har, förutom Scandiclunchen, bestått av besök vi ortens chinarestaurang tillsammans med två mycket trevliga kollegor. Jobba, fika, luncha och sova är vad som surrar på i repeat på ett relativt trivsamt sätt. Det och diskussioner av allehanda slag. En av alla hörda saker under dagen som fastnat i mitt huvud är Toves deklarerade: jag tänker ofta på att det ju måste vara bättre att implodera än att explodera. Antagligen är den tanken omöjlig att få svar på, men rätt intressant ändå.    

Scandic Hotell Lugnet

Lyckan är röd med vita prickar

Morgonstund har lycka i mun

Det är snabba kast mellan lycka och olycka en del dagar. Till exempel kan frukostmackan med gårdagens gryta alá Emelie vara lycka, medan en mamma som städar barnets rum utrustad med en sopsäck kan vara olycka. Det är förunderligt att det ska vara så svårt att slänga lite saker. Vad ska man med gamla tangentbord, trasiga porslinsaker och gamla drag? Lustigt nog kan det vara lycka när ett rum är färdigstädat och saker som bara tio minuter tidigare var omöjlig att skiljas ifrån utan att få ett krossat hjärta är slängda. Det är ett förunderligt liv och det är förunderligt vad som kan framkalla lycka kontra olycka. En sak som definitivt framkallat lite lycka idag är den röda tvålpumpen med vita prickar, som jag inhandlade på väg till färjan och den nyligen genomförda kryssningen. Idag har den blivit påfylld med tvål och pryder numer sin plats i badrummet. Badrummet som förövrigt har nån form av fult blåa plattor i taket, vilka kan få vem som helst olycklig.

Ren lycka

Blötlagd, maskad & drucken

Maskade snyggon

Helgens bravader hitintills har bestått av rörande besök, SPA-behandlingar, kaffekompanjoner, ny bekantskap och en egen kock. Det är gott att leva ibland och så har det sett ut den här helgen. Under fredagen bestämde Emelie att det skulle vara en SPA-kväll så hon fixade fram hinkar till fotbad, nagellack, ansiktsmask, fotsalt och fotfilar. Därefter placerade hon ut Tove och mig i en soffa med fötterna i varsin hink. 

Kvällsmys med fotbad

Det är mysigt att bli lite bortskämd. Det är underbart att sitta med fötterna i varmt vatten och samtidigt dricka kaffe och prata med några av dem som står en nära. Mysigheten minskar inte det minsta av att få ansiktsmask utstruken i ansiktet av en serviceinriktad Emelie. 

Serviceinriktad Emelie i en något japaninspirerad frisyr.

Hur mysigt det än är går det inte att komma bort ifrån det faktum att människor med ansiktsmask faktiskt ser rätt galna ut. Det i kombination med viss trötthet leder per automatik till en hel del skratt, men inte på ett särskilt normalt sätt. Det var så gott som omöjligt att skratta, prata eller för den delen ha någon form av normal mimik med en mask som stelnade till nån cementliknade formula i ansiktet. Fast det var roligt och roligt såg det ut också.

Även Emelie testade det maskade livet

Innan livet blev SPA-inriktat under fredagen var det känslostormar som gällde. Nämligen kom Toves dotter Ellinor in och hälsade på med sin så gott som nyfödda dotter. Det var första gången Tove träffade sitt lilla och även första barnbarn och det var rörande att bevittna. En och annan rörd tår letade sig naturligtvis nerför mina kinder. Herregud så liten hon var den lilla bebisen, som troligen ska heta Vilda, och så otroligt söt också. 

Nybliven mormor till lilla Vilda

Det var även under fredagen som en ny bekantskap stiftades och jag måste säga att den var angenäm. Sheridan var namnet på detta nya och det nya var den röda delen som vid tidigare sammanstrålningar med en likasinnad variant varit svart eller åtminstone mörkt brun. 

Ny bekantskap

God var den och trivsam att titta på i glaset var den också, men det är inget jag kommer att dricka mer än ett till två likörglas åt gången av eftersom den var rätt söt. Den fungerade alldeles utmärkt till kaffe och den fungerade alldeles utmärkt att bjuda på när Magnus kom på besök under kvällen.

Nästan en prydnad ;)

Även lördagen har innefattat fotbad, men idag har detta kombinerats med massage. Emelie är en riktig pärla som fixar och grejar och gör helgerna till rena njutningen. Medan vi satt i soffan och njöt av denna suveräna behandling kom prästen Anette på besök, men idag i privat regi. Kaffet flödade och orden kom i en strid ström, så idag hann vi avhandla en hel del av livets viktigheter. Det har inte blivit mycket så kallat vettigt gjort under de två senaste dagarna, men det som har skett har varit viktigt på en annan nivå. Det är guld att ha så många underbara människor omkring sig och det är guld att ha en dotter som bestämmer sig för att att laga middagen en lördag när energin behöver laddas.

Emelies egenlagade gryta med ris & sallad

För det är så lördagen har varit. Emelie rotade i frysen och bestämde sig för att göra fläskfilégryta, ris och sallad. Gryta med filé, lök, champinjoner, morötter, färsk chili, vitlök och kryddor är kreativt för en elvaåring och synnerligen gott för de vuxna middagsgästerna, som bestod av Magnus,Tove och mig. Det har varit en lyxig helg än så länge må jag säga.

Kockan <3

Under kvällen har det varit Kenny Starfighter som gällt. Vi har suttit i soffan med hundar, kaffe och varandra och skrattat gott åt denna galna rymdhjälte. Vilka dagar! Vilka stunder att samla på. Det är såna här gånger jag förstår hur lyckligt lottad jag är ändå.

Upplysning

I Finland är det rätt svårt att passa tiden

Jag skriver långa blogginlägg i mitt huvud, men när jag verkligen ska få dem på pränt är jag så trött att det bara är att hoppa i säng och hoppas på att vara piggare dagen därpå. Än så länge går det så där, vilket till stor del beror på att jag har bytt jobb. Det tar energi att lära sig nytt och det tar dessutom tid och tid är en bristvara, så när kvällen kommer är undertråden slut och med den även min vakna tid. Fast det händer en hel del i mitt liv även utanför jobbet. Till exempel har en näraperson flyttat cirka 40 mil bort och det känns annorlunda och faktiskt lite jobbigt. Distanslivet är nytt och det är väl bara att prova på som gäller. En annan ny sak som inträffat är att jag blivit sambo. Inte med någon av manligt kön, utan med en mycket nära vän sedan barndomen. Sen en vecka tillbaka hyr jag ut två av mina sex rum och kök till henne, medan vi delar badrum, kök och källare. En dunderförkylning tvingade mig att vara hemma från jobbet under en veckas tid, vilket inte ingick i mina planer. Det har medfört att den här veckans arbetsliv ägnats åt att försöka komma i kapp med det som inte blev gjort förra veckan. Än har jag inte lyckats med det, antagligen beroende på att jag under måndagen och tisdagen var ledig och for på kryssning med en väninna. Det var galet roligt och väldigt utvecklande. Kryssningen var inte av festahelanatten typ, utan mer av det andliga slaget med föreläsningar och liknande. Förutom allt inhämtande av ny kunskap, så var det total förvirring som gällde. Det och så enormt mycket skratt att mascara till sist inte ens var att tänka på. Den rann ändå bort i alla galna skrattanfall under dagarna. Nåt som jag helt ofrivilligt fick lära mig var att det är mycket svårt att passa tiden i Finland, men det ska jag inte gå in på nu. Starbuck stod på reseprogrammet både på väg bort och på väg hem och jag älskar deras spicy pumpkin latte. Jag har den senaste tiden även börjat på rörelsemeditation en gång i veckan, Emelie har tagit skolkort och fått en spruta, vi har varit till Camilla och käkat, jag har haft en privatsittning med Pehr Trollsveden, varit på provtagning där jag tappades på tio rör blod efter fyra stick och min övervåning, som numer är min domän hemma, ser ut som ett bombnedslag efter ihopflyttandet. Förhoppningsvis kan helgens ledighet råda lite bot på det. Nu ska jag sova, i morgon är det fredag och då ska jag hinna med mycket mer än jag kommer att göra så sömn är en förutsättning. Under helgen kanske jag även hinner blogga mer ingående. Då ska jag berätta vad likören jag köpte på båten smakar, om jag hunnit smaka den vill säga.  

Religiös beslutsångest

Sötaste Emelie kom hem med den här fina presenten till  mig <3

Beslutsångest. En åkomma som inte ska underskattas, den tar nämligen en hel del tid i anspråk. Som idag. Idag skulle det beställas en lite varmare jacka till Emelie, eftersom hösten numer är påtaglig på alla sätt och vis. Först hittade jag en mängd jackor som kom susandes mot mig genom cyberrymdens obegränsade butiksfönster i en jämn ström. Problemet med Internet är att det alltid är möjligt att handla och därmed har fönstershoppingens tjusning minimerats. När jag så lyckats få ner antalet jackor till ett mer överskådligt antal, det vill säga tre, så började det riktigt svåra. Valet. Till sist, så där tre timmar senare, hittade jag en favorit som presenterades för Emelie tillsammans med de två andra jackkandidaterna. Det gick så där. Emelie avskrev en av de två mindre favoriserade direkt, men hittade en helt ny jacka att gilla som dessutom blev favorit. 

Sockermunkar ska ätas utan att man slickar sig om läpparna :)

Så tog det då ytterligare en timme innan besluten om vilken jacka som skulle beställas var gjort. Beslutat och klart beställde jag så äntligen en jacka och hann precis slappna av lite efter denna beslutsångestpress. Det visade sig vara onödigt. Ungefär en sekund efter att axlarna åkt ner på plats kom Emelie tillbaka in i rummet. Har du beställt, frågade hon? Jag svarade att ja nu var det klart. Hela hennes uttryck förändrades och så sa hon: jag är inte säker på att det där blev rätt. Vi kan kanske skicka tillbaka den då. Min reaktion? GAHHH!!!  

Nysockrad munkäterska i Camillaform :)

Förutom beslutsångest och viss galenskap till följd av andras ännu större beslutsångest har dagen varit nästan religiös. Åtminstone om man utgår ifrån att munkar är religiösa, samt att det gäller alla munkar oavsett om det är en man med lite hår eller ett bakverk. De munkar vi ägnat oss åt har i alla fall varit bakverk. Det är marknad på orten och det medför traditionsenlig inhandling av munkar. Med munkar kommer även utmaningen att inte slicka sig runt munnen när man äter dem. En sån religiös upplevelse har vi haft i dag. Vi samlades hemma hos morsan, Camilla, Emelie, Emelies kompis Jennifer, Patrik, jag och självklart morsan, och ägnade oss åt denna form av tillbedjan. Det var gott, det var sockrigt och det var riktigt trivsamt och förde med sig en hel del skratt. Religion kan uppenbarligen vara riktigt roligt. 

Fajitasgratäng

Efter munkar kommer matlagning, så även denna söndag. Söndagsmiddagen idag bestod i en för oss ny rätt, fajitasgratäng. Det var gott och enkelt. En rätt att göra flera gånger med andra ord. Tänk att det redan är söndag! Den här helgen hann jag nästan inte ens uppfatta förrän den var slut, men det har trots det varit en riktigt bra helg. Åtminstone på dagarna. Dagarna är fyllda med liv. Igår fick jag till och med en väldigt fin present av Emelie. Hon hade köpt tre änglar som sitter på en bok med en liten lampa på. Jag blev förstås så rörd att en och annan tår trillade fram. Fast Emelie är van, hon vet att mitt hjärta ligger alldeles för nära ytan för att såna saker ska kunna passera utan rörda tårar. Nätterna däremot är värre. På nätterna är det så tydligt att det är höst. Det är på nätterna som mitt krackelerade hjärta kommer fram och längtar, saknar och sörjer. Det är sån hösten är nu för tiden. 

Höstnatt

Samlar stunder

Morgon och på väg till jobbet

Tiden rusar fram och jag med den. Större delen av min vakna tid ägnar jag åt jobb, det nya jobbet som är spännande och mycket, mycket att ta in. När jag inte jobbar spenderar jag tid med nära och kära, i naturen och så sover jag. Dygnets timmar verkar inte riktigt räcka till för att jag ska få den sömn jag egentligen behöver, eller så är det allt det nya som just nu tar lite extra mycket energi. 

Tar tillvara på livet på bästa sätt <3

Hösten är tydlig nu och viskar dygnet runt om att det snart är november och sen december. Dessa månader som numer påverkar mig rent fysiskt och förknippas med det jag önskar aldrig hade hänt. Redan nu snurrar det konstant i mitt bakhuvud oavsett vad jag gör i övrigt, jämförelserna med hur det var då den här tiden, minnena av hur livet skulle ha varit eller snarare borde ha varit. Saknaden efter mina två barn som borde leva blir aldrig mindre. Fast så är livet nu och dom har lärt mig så otroligt mycket, dom har lärt mig att se hur storslaget livet egentligen är och att det gäller att ta vara på det. 

Eldar i kökets kokspis - även det ett sätt att
förvalta livet väl

Ett väldigt bra sätt att ta vara på livet är att titta på månen och stjärnorna tillsammans med Emelie. Hon har ett litet, litet teleskop och det har vi sulat runt med under sena kvällar för att skåda ut i rymden. Månen är det mest beskådade objektet och det är härligt, inte bara att se månen utan det är att se Emelies glittrande ögon och upptäckarlust som gör dessa stunder helt magiska. Det är såna stunder som insikten om vad det innebär att vara privilegierad kommer. Det går inte heller att låta bli att fascineras. Det vore väldigt spännande att få kika ut i rymden genom ett enormt teleskop, så Emelie och jag har naturligtvis bestämt oss för att den dagen någon slänger åt oss en enorm summa pengar ska vi naturligtvis införskaffa ett sådant. 

Underbara höstdagar vid den gamla kvarnen

En lite festlig kväll har även det hunnits med, den här gången i någon lite halvt privat halvt arbetsrelaterad form. Det var Majan som bjöd in till mat och dryck i trevligt umgänge med arbetslivet som gemensam nämnare. Jag tog med mig Tove och det var en trevlig kväll. 

Festligheter

Det mer själsliga och andliga har även det en plats i mina vakna timmar. Meditationscirkeln jag deltar i har dragit igång efter sommaruppehållet och det är en lisa för själen att vara på. Eftersom det är riktigt bra för måendet och energin, har jag även anmält mig till en rörelsemeditationscirkel som startar den första oktober. Det blir nog kanonbra. 13-14 oktober är jag bjuden av en vän på en dygnskryssning i andlighetens tecken och jag längtar redan. På onsdag ska jag träffa Pehr Trollsveden Abrahamsson i en privat sittning, för att senare under kvällen gå på en storseans tillsammans med några vänner. Det är en onsdag att längta efter och uppdatering kring hur det hela förlöpt kommer senare. Den 9 november är jag dessutom anmäld till storytelling och meditation till trumma och som grädde på moset ska jag gå en utbildning med lite blandad kompott, som startar i november och sen fortsätter under ett och ett halvt år framåt med träffar var tredje månad. Det är spännande sätt att förvalta livet på.

Grattiskram <3

Emelies farmor har fyllt år, så självklart passade vi på att åka dit en kväll och gratulerade henne. Det var en mysig kväll med levande ljus, fika och värme tillsammans med riktigt gulliga människor. Det är rätt häftigt att vi har så många fina människor omkring oss. På tal om fina människor, så har vi även umgåtts en del med morsan. Det är hos henne Emelie och de tre husgudarna spenderar sina eftermiddagar medan jag jobbar och när jag slutar tar jag oftast en fika där. Ibland kommer även Camilla så är vi samlade allihopa. Det är riktig lyx, mina underbara flickor tillsammans med mig och min mamma. Mitt i vardagen, nästan varje dag, så finns det. Det viktigaste och största av allt, som jag lärt mig att aldrig ta för givet. 

Kaffeutsikten en del eftermiddagar hos morsan

Emelies väg mot att snabbt närma sig tonåring tar sig lite olika uttryck. En kväll sa hon: jag går upp och testar att måla mina ögonbryn. Sagt och gjort drog hon upp på övervåningen, för att komma ner en stund senare. Det var inte ögonbrynen som jag såg först, även om dom också hade fått färg. Kreativ är vad hon är min lilla snart tonåriga tjej.

Nymålade ögonbryn ;)

I övrigt har det väl inte varit så stora händelser. Vi har eldat i kokspisen en kulen kväll, det är helt underbart. Värmen tillsammans med ljudet av elden som sprakar är en riktigt rogivande kombination och det går inte annat än att vara fullkomligt tillfreds med livet såna kvällar. Varje morgon har vi mysfrukost Emelie och jag, det mysiga är inte det som serveras utan att vi äter tillsammans i ljuset från levande ljus. Det är såna stunder jag vill samla på, stunder med kärlek, ljus, värme, ibland lite spänning och tillsammans med människor som är viktiga för mig. 

Mysfrukost