Saknar, saknar, saknar

2008-11-01 - Carros egen bild

Just nu gör livet ont och hjärnan har obarmhärtigt slitit undan de slöjor som ibland skyddar mitt hjärta. Det är den tiden på året när Carro dog, årsdagstiden, som för med sig så många känslor och tankar. Natten till i söndags var det. Det var den natten för sex år sedan som hon satt alldeles ensam under bron i Malungsfors och svalde tabletter tillsammans med sprit för att sedan gå ner i älven. Det var den natten min Carro dog och det är fortfarande helt obegripligt för mig. Medan jag jobbar, skjutsar Emelie, rastar hundarna eller dricker kaffe, under alla mina vakna timmar spelas det som hände då upp i bakhuvudet gång på gång. Jag hör helikopterns surrande medan den letade efter Carro, jag ser poliserna som kommer och meddelar vad som skett under dagarna, jag hör återigen att hundpatrullen sökt efter henne och hittat spår som leder ner i vattnet, jag hör om dykare, hur det draggats, att prästen kommer och jag vet att inget någonsin kommer att kunna bli bra igen. Allt det spelas upp i mitt bakhuvud samtidigt som livet rullar på med arbete, kurser, meditation, vänner, städning och totalt personligt haveri eftersom jag än inte vet hur jag ska kunna vara utan henne en endaste dag till. Gång på gång är jag på väg ner i källaren på ortens vårdcentral för att ta ett sista farväl, för att se henne ligga där död med blött bakåtkammat hår, slutna ögon och med en sko för lite på sig under den gula landstingsfilten. Jag saknar henne och jag saknar Henke. Det här årets helvetestid i form av årsdagstid är olidligt jobig. Det gör ont och hela mitt jag går sönder gång på gång. Det tar energi och min ork tryter, jag gråter fast jag egentligen inte orkar gråta en endaste tår till och jag försöker hålla ihop. Det borde inte vara så här, dom borde inte vara döda och livet borde ha varit lite snällare mot dem och mot oss. Fast så är inte livet och det är bara att försöka förhålla sig till. Älskade Carro, om du bara visste hur otroligt saknad du är!

Jag lever

Idag är det sex år sen Carro äntligen, efter tre veckors total tystnad, besvarade ett av alla mina försök att få tag på henne. Det gjorde hon genom ett kort sms där det stod: "Jag lever". Idag för sex år sen levde Carro och det skulle hon göra i bara sex dygn till. Jag saknar henne. Jag saknar Henke. November och december är jobbiga månader.

Beslöjade avtryck

Idag var vi och handlade, Tove, Emelie och jag. Utanför ICA satt det en ung man och tiggde. Redan när vi körde in på parkeringen såg vi honom och jag kom på mig själv med att fundera över om det var organiserat eller inte. Det trots de dementeranden som kommit i sociala medier på senare tid om att tiggeri skulle vara det. Vi gick förbi den unge mannen på väg in i affären och besvarade hans hej lite besvärat. Väl inne i affären var det hela bortglömt och vi ägnade oss åt att handla bland annat blommor och hämta ut paket. På väg ut igen kom jag ihåg den unge mannen som satt där vid en av in- och utgångarna under en filt och tiggde. Det gav en gnagande känsla och jag valde helt enkelt en av de andra vägarna ut ur affären för att slippa konfronteras med framförallt min egen kluvenhet inför situationen. Så for vi iväg med blommor, kassar och ett paket med gardiner som vi hämtat ut. Cirka 100 meter från affären var det klippt. Den gnagande känslan tog sig extrema uttryck och det fanns bara ett att göra. Vi tog de lösa pengar vi hade i våra plånböcker, både Tove och jag, och bestämde oss för att vända tillbaka och ge dem till den unge mannen. Det var när jag hoppade ur bilen och gav honom pengarna och han tittade upp och mötte min blick för att säga tack som jag såg det. Jag såg det lite beslöjade som bara finns i blicken hos människor som känner stor uppgivenhet. Jag såg rakt in i en själ som balanserade på kanten till den avgrund som jag känner igen så väl. Det spelade inte längre någon roll om det rörde sig om ett väldigt utsatt sätt att försöka överleva på eller om det var någon form av organiserat tiggeri. Oavsett hur situationen kring den unge mannen såg ut kunde jag med all tydlighet se att det inte var ett lätt liv att leva. Tove och Emelie reagerade likadant och när vi åkte därifrån igen var det med blödande hjärtan och med känslor av otillräcklighet. Det verkade helt plötsligt rätt absurt att göra så stor affär som vi precis innan, hade gjort av att välja blommor och diskutera gardiner. En del händelser och möten med människor gör avtryck och ger perspektiv. Ibland påminns man om vad som är viktigt, hur mycket det finns att vara tacksam för och hur otroligt lyckligt lottad man är trots allt. Idag är det en sån dag.  

Bättre att implodera än att explodera

Dagarna rusar fram och november närmar sig med stormsteg. Vädret gör det ännu mer tydligt, det är den tiden på året som medför att hela mitt väsen går sönder. Eller det är väl egentligen redan trasigt, men alla kanter på skärvorna som är kvar gnager mot varande och gör extra ont. Jag vill inte att dom ska vara borta! Jag vill ha dem hos mig, tillbaka i livet och tillbaka till mig, det är smärtsamt att sakna. Det gör ont när det i korta stunder blir sant. Större delen av tiden är det bara intellektuellt jag vet hur det ligger till. Jag vet att dom är döda och jag kan till och med prata om det ganska obehindrat. Det är under de där korta ögonblicken när hjärnan plötsligt drar undan det skyddande filtret som ligger över mitt hjärta och låter alla känslor komma fram, som det är totalt outhärdligt. Jag klarar inte ens av att andas när det händer, så tack och lov för hjärnan som silar fram känslorna i korta stötar. Det känns naturligtvis alltid, varje sekund smärtar det. Fast de där korta sekunderna eller delar av sekunder när bilderna jag egentligen inte vill se flashar fram i ocensurerad version i mitt huvud, då rasar livet och jag med det. Idag såg jag bilden av Carros ansikte när hon låg död på en bår i källaren på ortens vårdcentral. I en fjärdedels sekund var bilden helt tydlig igen. Jag såg hennes ögonfransar med mascaran kvar trots att hon legat på älvens botten i tio dygn, jag såg hennes stängda mun och mungiporna som drogs lite neråt i döden och jag såg henne fast hon egentligen inte var kvar längre. Jag vill inte se den bilden, jag vill inte ens veta om att det är så det ligger till. Fast jag vet och det enda som gör att det jag vet blir sant är bilderna jag önskade att jag sluppit uppleva. Gud vad jag saknar dem! Jag saknar mina två barn som jag inte längre har med mig i livet.

Chai latte på gång

Förutom det förbannade november och sen det jäkla decembers återinträde i livet ägnar jag dagarna åt att jobba och att fika. En del dagar fikar jag till och med på jobbet och med fika menar jag inte bara kaffe. Igår till exempel var jag till Falun i jobbet för att lyssna på Socialstyrelsens redogörelse för en rapport. Lyssnandet skedde på Scandic Hotell Lugnet och inleddes med lunch. Efter lunch och lyssnande kommer fika, i alla fall en del dagar i Falun. Himmel så gott det var. Även hemma fikas det, ibland chai latte, ibland kaffe, somliga gånger lunchas det till och med. Den här veckan har lunchandet hemma innefattat varmrökt regnbåge med hjortronsås och pulled pork i pitabröd med grönsaker. Lunchandet utanför hemmet har, förutom Scandiclunchen, bestått av besök vi ortens chinarestaurang tillsammans med två mycket trevliga kollegor. Jobba, fika, luncha och sova är vad som surrar på i repeat på ett relativt trivsamt sätt. Det och diskussioner av allehanda slag. En av alla hörda saker under dagen som fastnat i mitt huvud är Toves deklarerade: jag tänker ofta på att det ju måste vara bättre att implodera än att explodera. Antagligen är den tanken omöjlig att få svar på, men rätt intressant ändå.    

Scandic Hotell Lugnet

Lyckan är röd med vita prickar

Morgonstund har lycka i mun

Det är snabba kast mellan lycka och olycka en del dagar. Till exempel kan frukostmackan med gårdagens gryta alá Emelie vara lycka, medan en mamma som städar barnets rum utrustad med en sopsäck kan vara olycka. Det är förunderligt att det ska vara så svårt att slänga lite saker. Vad ska man med gamla tangentbord, trasiga porslinsaker och gamla drag? Lustigt nog kan det vara lycka när ett rum är färdigstädat och saker som bara tio minuter tidigare var omöjlig att skiljas ifrån utan att få ett krossat hjärta är slängda. Det är ett förunderligt liv och det är förunderligt vad som kan framkalla lycka kontra olycka. En sak som definitivt framkallat lite lycka idag är den röda tvålpumpen med vita prickar, som jag inhandlade på väg till färjan och den nyligen genomförda kryssningen. Idag har den blivit påfylld med tvål och pryder numer sin plats i badrummet. Badrummet som förövrigt har nån form av fult blåa plattor i taket, vilka kan få vem som helst olycklig.

Ren lycka

Blötlagd, maskad & drucken

Maskade snyggon

Helgens bravader hitintills har bestått av rörande besök, SPA-behandlingar, kaffekompanjoner, ny bekantskap och en egen kock. Det är gott att leva ibland och så har det sett ut den här helgen. Under fredagen bestämde Emelie att det skulle vara en SPA-kväll så hon fixade fram hinkar till fotbad, nagellack, ansiktsmask, fotsalt och fotfilar. Därefter placerade hon ut Tove och mig i en soffa med fötterna i varsin hink. 

Kvällsmys med fotbad

Det är mysigt att bli lite bortskämd. Det är underbart att sitta med fötterna i varmt vatten och samtidigt dricka kaffe och prata med några av dem som står en nära. Mysigheten minskar inte det minsta av att få ansiktsmask utstruken i ansiktet av en serviceinriktad Emelie. 

Serviceinriktad Emelie i en något japaninspirerad frisyr.

Hur mysigt det än är går det inte att komma bort ifrån det faktum att människor med ansiktsmask faktiskt ser rätt galna ut. Det i kombination med viss trötthet leder per automatik till en hel del skratt, men inte på ett särskilt normalt sätt. Det var så gott som omöjligt att skratta, prata eller för den delen ha någon form av normal mimik med en mask som stelnade till nån cementliknade formula i ansiktet. Fast det var roligt och roligt såg det ut också.

Även Emelie testade det maskade livet

Innan livet blev SPA-inriktat under fredagen var det känslostormar som gällde. Nämligen kom Toves dotter Ellinor in och hälsade på med sin så gott som nyfödda dotter. Det var första gången Tove träffade sitt lilla och även första barnbarn och det var rörande att bevittna. En och annan rörd tår letade sig naturligtvis nerför mina kinder. Herregud så liten hon var den lilla bebisen, som troligen ska heta Vilda, och så otroligt söt också. 

Nybliven mormor till lilla Vilda

Det var även under fredagen som en ny bekantskap stiftades och jag måste säga att den var angenäm. Sheridan var namnet på detta nya och det nya var den röda delen som vid tidigare sammanstrålningar med en likasinnad variant varit svart eller åtminstone mörkt brun. 

Ny bekantskap

God var den och trivsam att titta på i glaset var den också, men det är inget jag kommer att dricka mer än ett till två likörglas åt gången av eftersom den var rätt söt. Den fungerade alldeles utmärkt till kaffe och den fungerade alldeles utmärkt att bjuda på när Magnus kom på besök under kvällen.

Nästan en prydnad ;)

Även lördagen har innefattat fotbad, men idag har detta kombinerats med massage. Emelie är en riktig pärla som fixar och grejar och gör helgerna till rena njutningen. Medan vi satt i soffan och njöt av denna suveräna behandling kom prästen Anette på besök, men idag i privat regi. Kaffet flödade och orden kom i en strid ström, så idag hann vi avhandla en hel del av livets viktigheter. Det har inte blivit mycket så kallat vettigt gjort under de två senaste dagarna, men det som har skett har varit viktigt på en annan nivå. Det är guld att ha så många underbara människor omkring sig och det är guld att ha en dotter som bestämmer sig för att att laga middagen en lördag när energin behöver laddas.

Emelies egenlagade gryta med ris & sallad

För det är så lördagen har varit. Emelie rotade i frysen och bestämde sig för att göra fläskfilégryta, ris och sallad. Gryta med filé, lök, champinjoner, morötter, färsk chili, vitlök och kryddor är kreativt för en elvaåring och synnerligen gott för de vuxna middagsgästerna, som bestod av Magnus,Tove och mig. Det har varit en lyxig helg än så länge må jag säga.

Kockan <3

Under kvällen har det varit Kenny Starfighter som gällt. Vi har suttit i soffan med hundar, kaffe och varandra och skrattat gott åt denna galna rymdhjälte. Vilka dagar! Vilka stunder att samla på. Det är såna här gånger jag förstår hur lyckligt lottad jag är ändå.

Upplysning

I Finland är det rätt svårt att passa tiden

Jag skriver långa blogginlägg i mitt huvud, men när jag verkligen ska få dem på pränt är jag så trött att det bara är att hoppa i säng och hoppas på att vara piggare dagen därpå. Än så länge går det så där, vilket till stor del beror på att jag har bytt jobb. Det tar energi att lära sig nytt och det tar dessutom tid och tid är en bristvara, så när kvällen kommer är undertråden slut och med den även min vakna tid. Fast det händer en hel del i mitt liv även utanför jobbet. Till exempel har en näraperson flyttat cirka 40 mil bort och det känns annorlunda och faktiskt lite jobbigt. Distanslivet är nytt och det är väl bara att prova på som gäller. En annan ny sak som inträffat är att jag blivit sambo. Inte med någon av manligt kön, utan med en mycket nära vän sedan barndomen. Sen en vecka tillbaka hyr jag ut två av mina sex rum och kök till henne, medan vi delar badrum, kök och källare. En dunderförkylning tvingade mig att vara hemma från jobbet under en veckas tid, vilket inte ingick i mina planer. Det har medfört att den här veckans arbetsliv ägnats åt att försöka komma i kapp med det som inte blev gjort förra veckan. Än har jag inte lyckats med det, antagligen beroende på att jag under måndagen och tisdagen var ledig och for på kryssning med en väninna. Det var galet roligt och väldigt utvecklande. Kryssningen var inte av festahelanatten typ, utan mer av det andliga slaget med föreläsningar och liknande. Förutom allt inhämtande av ny kunskap, så var det total förvirring som gällde. Det och så enormt mycket skratt att mascara till sist inte ens var att tänka på. Den rann ändå bort i alla galna skrattanfall under dagarna. Nåt som jag helt ofrivilligt fick lära mig var att det är mycket svårt att passa tiden i Finland, men det ska jag inte gå in på nu. Starbuck stod på reseprogrammet både på väg bort och på väg hem och jag älskar deras spicy pumpkin latte. Jag har den senaste tiden även börjat på rörelsemeditation en gång i veckan, Emelie har tagit skolkort och fått en spruta, vi har varit till Camilla och käkat, jag har haft en privatsittning med Pehr Trollsveden, varit på provtagning där jag tappades på tio rör blod efter fyra stick och min övervåning, som numer är min domän hemma, ser ut som ett bombnedslag efter ihopflyttandet. Förhoppningsvis kan helgens ledighet råda lite bot på det. Nu ska jag sova, i morgon är det fredag och då ska jag hinna med mycket mer än jag kommer att göra så sömn är en förutsättning. Under helgen kanske jag även hinner blogga mer ingående. Då ska jag berätta vad likören jag köpte på båten smakar, om jag hunnit smaka den vill säga.  

Religiös beslutsångest

Sötaste Emelie kom hem med den här fina presenten till  mig <3

Beslutsångest. En åkomma som inte ska underskattas, den tar nämligen en hel del tid i anspråk. Som idag. Idag skulle det beställas en lite varmare jacka till Emelie, eftersom hösten numer är påtaglig på alla sätt och vis. Först hittade jag en mängd jackor som kom susandes mot mig genom cyberrymdens obegränsade butiksfönster i en jämn ström. Problemet med Internet är att det alltid är möjligt att handla och därmed har fönstershoppingens tjusning minimerats. När jag så lyckats få ner antalet jackor till ett mer överskådligt antal, det vill säga tre, så började det riktigt svåra. Valet. Till sist, så där tre timmar senare, hittade jag en favorit som presenterades för Emelie tillsammans med de två andra jackkandidaterna. Det gick så där. Emelie avskrev en av de två mindre favoriserade direkt, men hittade en helt ny jacka att gilla som dessutom blev favorit. 

Sockermunkar ska ätas utan att man slickar sig om läpparna :)

Så tog det då ytterligare en timme innan besluten om vilken jacka som skulle beställas var gjort. Beslutat och klart beställde jag så äntligen en jacka och hann precis slappna av lite efter denna beslutsångestpress. Det visade sig vara onödigt. Ungefär en sekund efter att axlarna åkt ner på plats kom Emelie tillbaka in i rummet. Har du beställt, frågade hon? Jag svarade att ja nu var det klart. Hela hennes uttryck förändrades och så sa hon: jag är inte säker på att det där blev rätt. Vi kan kanske skicka tillbaka den då. Min reaktion? GAHHH!!!  

Nysockrad munkäterska i Camillaform :)

Förutom beslutsångest och viss galenskap till följd av andras ännu större beslutsångest har dagen varit nästan religiös. Åtminstone om man utgår ifrån att munkar är religiösa, samt att det gäller alla munkar oavsett om det är en man med lite hår eller ett bakverk. De munkar vi ägnat oss åt har i alla fall varit bakverk. Det är marknad på orten och det medför traditionsenlig inhandling av munkar. Med munkar kommer även utmaningen att inte slicka sig runt munnen när man äter dem. En sån religiös upplevelse har vi haft i dag. Vi samlades hemma hos morsan, Camilla, Emelie, Emelies kompis Jennifer, Patrik, jag och självklart morsan, och ägnade oss åt denna form av tillbedjan. Det var gott, det var sockrigt och det var riktigt trivsamt och förde med sig en hel del skratt. Religion kan uppenbarligen vara riktigt roligt. 

Fajitasgratäng

Efter munkar kommer matlagning, så även denna söndag. Söndagsmiddagen idag bestod i en för oss ny rätt, fajitasgratäng. Det var gott och enkelt. En rätt att göra flera gånger med andra ord. Tänk att det redan är söndag! Den här helgen hann jag nästan inte ens uppfatta förrän den var slut, men det har trots det varit en riktigt bra helg. Åtminstone på dagarna. Dagarna är fyllda med liv. Igår fick jag till och med en väldigt fin present av Emelie. Hon hade köpt tre änglar som sitter på en bok med en liten lampa på. Jag blev förstås så rörd att en och annan tår trillade fram. Fast Emelie är van, hon vet att mitt hjärta ligger alldeles för nära ytan för att såna saker ska kunna passera utan rörda tårar. Nätterna däremot är värre. På nätterna är det så tydligt att det är höst. Det är på nätterna som mitt krackelerade hjärta kommer fram och längtar, saknar och sörjer. Det är sån hösten är nu för tiden. 

Höstnatt

Samlar stunder

Morgon och på väg till jobbet

Tiden rusar fram och jag med den. Större delen av min vakna tid ägnar jag åt jobb, det nya jobbet som är spännande och mycket, mycket att ta in. När jag inte jobbar spenderar jag tid med nära och kära, i naturen och så sover jag. Dygnets timmar verkar inte riktigt räcka till för att jag ska få den sömn jag egentligen behöver, eller så är det allt det nya som just nu tar lite extra mycket energi. 

Tar tillvara på livet på bästa sätt <3

Hösten är tydlig nu och viskar dygnet runt om att det snart är november och sen december. Dessa månader som numer påverkar mig rent fysiskt och förknippas med det jag önskar aldrig hade hänt. Redan nu snurrar det konstant i mitt bakhuvud oavsett vad jag gör i övrigt, jämförelserna med hur det var då den här tiden, minnena av hur livet skulle ha varit eller snarare borde ha varit. Saknaden efter mina två barn som borde leva blir aldrig mindre. Fast så är livet nu och dom har lärt mig så otroligt mycket, dom har lärt mig att se hur storslaget livet egentligen är och att det gäller att ta vara på det. 

Eldar i kökets kokspis - även det ett sätt att
förvalta livet väl

Ett väldigt bra sätt att ta vara på livet är att titta på månen och stjärnorna tillsammans med Emelie. Hon har ett litet, litet teleskop och det har vi sulat runt med under sena kvällar för att skåda ut i rymden. Månen är det mest beskådade objektet och det är härligt, inte bara att se månen utan det är att se Emelies glittrande ögon och upptäckarlust som gör dessa stunder helt magiska. Det är såna stunder som insikten om vad det innebär att vara privilegierad kommer. Det går inte heller att låta bli att fascineras. Det vore väldigt spännande att få kika ut i rymden genom ett enormt teleskop, så Emelie och jag har naturligtvis bestämt oss för att den dagen någon slänger åt oss en enorm summa pengar ska vi naturligtvis införskaffa ett sådant. 

Underbara höstdagar vid den gamla kvarnen

En lite festlig kväll har även det hunnits med, den här gången i någon lite halvt privat halvt arbetsrelaterad form. Det var Majan som bjöd in till mat och dryck i trevligt umgänge med arbetslivet som gemensam nämnare. Jag tog med mig Tove och det var en trevlig kväll. 

Festligheter

Det mer själsliga och andliga har även det en plats i mina vakna timmar. Meditationscirkeln jag deltar i har dragit igång efter sommaruppehållet och det är en lisa för själen att vara på. Eftersom det är riktigt bra för måendet och energin, har jag även anmält mig till en rörelsemeditationscirkel som startar den första oktober. Det blir nog kanonbra. 13-14 oktober är jag bjuden av en vän på en dygnskryssning i andlighetens tecken och jag längtar redan. På onsdag ska jag träffa Pehr Trollsveden Abrahamsson i en privat sittning, för att senare under kvällen gå på en storseans tillsammans med några vänner. Det är en onsdag att längta efter och uppdatering kring hur det hela förlöpt kommer senare. Den 9 november är jag dessutom anmäld till storytelling och meditation till trumma och som grädde på moset ska jag gå en utbildning med lite blandad kompott, som startar i november och sen fortsätter under ett och ett halvt år framåt med träffar var tredje månad. Det är spännande sätt att förvalta livet på.

Grattiskram <3

Emelies farmor har fyllt år, så självklart passade vi på att åka dit en kväll och gratulerade henne. Det var en mysig kväll med levande ljus, fika och värme tillsammans med riktigt gulliga människor. Det är rätt häftigt att vi har så många fina människor omkring oss. På tal om fina människor, så har vi även umgåtts en del med morsan. Det är hos henne Emelie och de tre husgudarna spenderar sina eftermiddagar medan jag jobbar och när jag slutar tar jag oftast en fika där. Ibland kommer även Camilla så är vi samlade allihopa. Det är riktig lyx, mina underbara flickor tillsammans med mig och min mamma. Mitt i vardagen, nästan varje dag, så finns det. Det viktigaste och största av allt, som jag lärt mig att aldrig ta för givet. 

Kaffeutsikten en del eftermiddagar hos morsan

Emelies väg mot att snabbt närma sig tonåring tar sig lite olika uttryck. En kväll sa hon: jag går upp och testar att måla mina ögonbryn. Sagt och gjort drog hon upp på övervåningen, för att komma ner en stund senare. Det var inte ögonbrynen som jag såg först, även om dom också hade fått färg. Kreativ är vad hon är min lilla snart tonåriga tjej.

Nymålade ögonbryn ;)

I övrigt har det väl inte varit så stora händelser. Vi har eldat i kokspisen en kulen kväll, det är helt underbart. Värmen tillsammans med ljudet av elden som sprakar är en riktigt rogivande kombination och det går inte annat än att vara fullkomligt tillfreds med livet såna kvällar. Varje morgon har vi mysfrukost Emelie och jag, det mysiga är inte det som serveras utan att vi äter tillsammans i ljuset från levande ljus. Det är såna stunder jag vill samla på, stunder med kärlek, ljus, värme, ibland lite spänning och tillsammans med människor som är viktiga för mig. 

Mysfrukost

Barfota

Perssons Pack

Såna där dagar när man vaknar med ett utdraget "öhjjj" och funderar över hur man tänkte dagen innan, en sån dag har det varit. Det är helt tydligt att jag inte längre är så van alltför sena kvällar/nätter som kombineras med vin, men igår engagerade Tove och jag oss i det nattligt sociala livet vilket då fick lov att innefatta ett gott vin.

Gott vin

Engagemanget i det nattligt sociala genomförde vi genom att bevista Perssons Pack som uppträdde på orten. Perssons Pack var bra, vi träffade många trevliga människor samt två mindre trevliga människor och klokt nog bestämde vi oss för att inte ägna oss åt efterfestande i någon större utsträckning. Vi var med andra ord riktigt lugna och städade och det var tur, för trots lugnt och städat vaknade jag som sagt med ett öhjjj. Dagen idag har därför gått i lite långsammare takt, men ändå innefattat kaffe i mängder tillsammans med vänner, lite promenerande, rätt mycket filmtittande och naturligtvis familjeliv.

Klippt ännu en gång

Förutom Perssons Pack, vin, vänner och rätt sena nätter har jag under veckan hunnit med att klippa mig, varit på läkarbesök, fortsatt min inskolning som nu är klar så imorgon börjar allvaret och varit på meditation. Meditationen var riktigt häftig. Det är den i och för sig nästan varje gång, men den här gången fick jag vara med om precis det jag behövde för att öka min tillit. Det var en suverän kväll och jag älskar såna kvällar. Nu ska jag däremot inte varken meditera eller vara uppe särskilt mycket längre, jag är trött så det blir sängen. Faktiskt ganska omgående till och med.

                                                Gårdagen kontra känslan av att vakna idag ;)

Hösttrött

Jag är otroligt trött i huvudet efter den här dagens inskolning. Det är enormt spännande, men det är också en väldig massa att försöka få in i nåt litet skrymsle innanför pannbenet. Faktiskt är jag så pass trött att jag ska duscha och gå i säng och det säger en del när jag har såna planer redan klockan 19.47 en kväll. Det är uppenbarligen väldigt uttröttande att lära sig nya saker. 

I övrigt är det intet nytt under solen. Hösten är på väg, vilket min kropp är obehagligt medveten om. Hösten betyder att årsdagarna för Carros och Henkes död närmar sig och, även om inte huvudet riktigt har fattat det än, så känns det av i kroppen. Det kryper och jag har en odefinierbar obehagskänsla. Jag vet egentligen vad det betyder, men än så länge ligger det under ytan och lite bortanför det helt medvetna. När huvudet börjar förstå var tiden är på väg, då kommer en annan känsla. Känslan av att minnas hur allt var då, om det var snö, regn, hur grenarna vajade i vinden eller hur luften kändes. Allt som liknar då gör ont, allt som inte liknar då gör också ont för till och med olikheterna påminner om hur allt var då och numer är. Så precis som mitt liv gått på under senare år fortsätter det, i två spår med olika inriktning. Det ena spåret handlar uteslutande om Carro och Henke, om vad som hänt, hur det borde vara, saknaden, vägran att helt och fullt acceptera och förstå och den tomhet som deras frånvaro ger. Det andra spåret handlar om nuet, om att lära sig nya saker på jobbet, att Emelie snart ska börja rida igen och Camilla och jag ska åka till grannkommunen imorgon. Nu är det nuet som får styra och nuet handlar om att sova, för att orka kliva upp imorgon. Därför ska jag helt enkelt göra precis som jag tänkt. Jag ska gå och duscha för att sen gå och sova. 

Så var det klippt igen då

Kaffe med pappa <3

Måndag igen och en trevlig sådan. Först var det inskolning på nya jobbet och det är ingen underdrift att påstå att mitt huvud känns rätt fullt med ny information, men det är spännande och roligt. Det här kommer att bli utmanande på ett positivt sätt. Efter jobb kommer gräsklippning, i alla fall idag och det var rätt trivsamt det också. Nåt mer som var synnerligen trivsamt var att min pappa kom och drack kaffe. En bra dag, en bra kväll och en rätt okej gräsmatta, vad mer kan man önska av en måndag liksom :)

Intervallsömn & skogsliv

Badtunnebad 

En helg går så otroligt fort, men det snabba har varit trivsamt och gett energi trots att innehållet inte varit av något som helst märkvärdigt slag. Fast det mest värdefulla är sällan så märkvärdigt, åtminstone är det så jag kommit att se på det. Det storslagna i mitt liv finns allt som oftast i det lilla, enkla och nära. Precis som under helgen som nu lider mot sitt slut.  

Hoppfull prins

Efter arbetsdagens slut i fredags fanns det bara ett läge. Emelie var hos Camilla och färgade lite av sitt hår rosa och jag var hemma och försökte sova. Sängläge i sig betyder inte per automatik sömn och det kan vara synnerligen svårt att sova, åtminstone ostört, om man inte stänger av ljudet på sin telefon. Kort och ofta är en rätt korrekt beskrivning, eller kanske intervallsovning. Hur som helst var jag på intet vis särskilt mycket piggare när Emelie och Patrik kom infarandes med fredagsmys i åtanke. Fast fredagsmyset blev inte av hemma i soffan. Istället begav vi oss av till Hasse och Majan, som hade badtunnekväll. Emelie badade, letade grodor med en kompis, kollade på hästar och hade pyssel för sig. Jag badade inte, utan ägnade mig istället åt kaffedrickande. Till en början vid badtunnan för att sedan fortsätta nämnda aktivitet runt badtunneägarnas köksbord.  

Älskade, älskade Carro <3

Det var en trevlig kväll, som avslutades lagom sent. Trots lagom sent var lördagens uppvaknande segt. Det var i det sega stadiet som det bestämdes att nåt skulle bakas och nåt skulle lagas till. När jag satt där i mitt kök och bläddrade igenom mina recept ramlade en skrynklig handskriven lapp fram. Handstilen på lappen var handstilen från någon jag älskar så otroligt mycket och saknar enormt. En av Carros lappar till mig, en lapp i vardagen, en sån som vi skrev till varandra ofta och som jag väl då såg som det vanligaste i världen ramlade fram. En sån lapp som jag skulle kunna göra vad som helst nästan för att få igen, för det skulle betyda att hon var här. Nära och med i allt det som de flesta tar för givet, men som är en ynnest att vara rädd om. Samtidigt som jag blev så väldigt varm i hjärtat, slet det till och gjorde otroligt ont också. Min Carro. Jag saknar henne! Varje dag undrar jag hur hon skulle ha det nu om hon hade fortsatt, om hon hade valt livet och oss istället. Älskade, älskade barn. Om du bara visste hur mycket jag önskar att du vore här, du och Henke. Ni borde vara här.

Fäbodliv

 Fast lördagen innefattade fler saker. Emelie bestämde att hon skulle bege sig till sin pappa och sova kvar där. Här hemma ägnade vi oss åt teamwork och skapande av både tacopaj och någon annan form av efterrättspaj att ta med på kvällens förehavanden. Hasse och Majan äger en fäbodstuga lagom långt in i skogen och det var dig vi begav oss med såväl efterrättspaj som hundar. Tanken var att vi skulle hälsa på en sväng, men vi blev kvar över natten. 

Eld i spisen och ett glas vin är en form av livskvalité

Det är mysigt att sitta i eldens sken och dricka ett glas vin och bara prata. Det är avkopplande att höra regnets smattrande mot taket och det är härligt att se hundarna nöjda, efter att ha sprungit runt  skogen, lägga sig och bara slappna av. Det är faktiskt till och med mysigt att ligga två i en kökssoffa/säng som är på sin höjd 90 centimeter bred. Jag älskar att vara i skogen. Det ger ro i själen och distans till den något stressigare vardagen. 

Natt i skogen

För att inte tala om hur mysigt det är att koka frukostäggen över öppen eld och att äta frukost tillsammans med vänner. Det är livskvalitet att bara kunna vara, utan krav och utan otrolig tillgänglighet hela tiden. Konstigt nog leder även bara vara till att man blir avslappnat trött, fast det är ytterligare en fördel med skogslivet. Är man trött så sover man och när man har sovit så dricker man lite mer kaffe och så går det på. 

Kokar frukostägg

Så mitt i allt det avslappnade kröp vardagen närmare och med det insikten om behovet av att tvätta, fixa mat och städa upp lite hemma. Så det blev att åka hem och fixa, men till och med det gick för sig när blivit lite påfyllda. Mitt i tristfixet hemma kom Angelica på trivsamt kaffebabbelbesök. En mycket uppskattad avrundning på en rätt go helg.

Trött i skogen

    

Love all your perfect and perfection

Perfektion.. eller  njaä

Bröst är bra, men inte om man tappar bort bilnyckeln. Ungefär så kan jag sammanfatta morgonens förehavanden. I morse var nämligen Emelie och jag på väg till skola och jobb och jag stod därför med bilnyckeln i handen, när Emelie bad mig hjälpa henne med att sätta upp håret i en hästsvans. Det gjorde jag naturligtvis, efter att jag helt utan att tänka på saken lagt bilnyckeln på bysten för att få händerna fria. Det hade väl varit helt okej, så till vida att jag efter håruppsättningen hade kommit ihåg detta lilla moment. Det gjorde jag inte! Istället utbrast jag förvånat till Emelie: -men vart är bilnyckeln? Emelie hade inte heller hon någon koll på vart den tagit vägen, så vi letade och letade. Till sist sa jag att vi skulle ta reservnyckeln istället för att hinna i tid, så det gjorde vi och begav oss ut till bilen.

Stod på mitt jobbskrivbord idag, dessutom
fylld med en del väldigt bra att ha saker <3

Just idag har det dessutom varit sista dagen på mitt gamla arbete på ett tag, varför jag dagen till ära skulle ta med mig fika till jobbet, jag återkommer till bakandet av detta fika senare, och det var nämnda fika jag lyfte in i bilen när jag plötsligt fick syn på nåt odefinierbart nerkilad mellan mina bröst. Det odefinierbara visade sig otroligt nog vara den borttappade bilnyckeln som stack upp och gav både en förvånad Emelie och en mig själv ett rejält skratt. Faktiskt skrattade vi så mycket att min mascara reducerades rejält. Det var ju ändå tur att jag inte åkte på jobbet i det stuket!

Helt nylagt ägg som Emelie plockade hos Angelica
 & Peter i söndags 

Väl på jobbet stod möte med chef och arbetsgrupp på agendan. Jag trodde under en kort stund att det mindre fungerande stadiet hade gått över. Det kanske man inte direkt kan säga att det hade. Det var när jag skulle förklara för chefen att jag pratat med en av kollegorna om en arbetsgrej utan att först ta det med honom, som jag såg på både chefens min och hörde på en kollegas försiktiga fnissande att det inte riktigt hade kommit fram som jag tänkt mig. Snabbt spolade jag tillbaka i mitt huvud och hörde lite förvånat vad jag själv hade sagt några sekunder tidigare. Jag har dragit över ditt huvud...! Man drar inte över folks huvuden, speciellt inte chefens. I och för sig hade jag inte heller gjort det, men man påstår inte heller att man dragit över någons huvud.. speciellt inte chefens! Vad ska man säga? Pinsamt men rätt kul ändå och min chef har humor, så harmonin återställdes ganska omgående. Fast då hade jag förstås redan hunnit haspla ur mig nåt osammanhängande om att jag naturligtvis inte hade dragit över någons huvud eller tänkt uttrycka mig riktigt på det viset.

Äggläggning på gång

Fast dagen har inte bara bestått av skratt, felsägningar och möten, utan även av tårar. Jag har väldigt trevliga medarbetare omkring mig. När jag nu ska prova nytt jobb kommer jag inte att sitta på samma ställe som dem och jag kommer att sakna dem alldeles oerhört. Så gott som hela dagen klarade jag av att hålla upp en relativt hård och besynnerlig fasad, framförallt genom att ganska obesynnerligt säga åt alla som sa snälla saker att jag är alldeles för blödig för att klara sånt. Så på eftermiddagen när jag kom in på mitt kontor efter en kort sväng in på ett annat kontor, var det kört. Där på skrivbordet stod det en present med en lapp där det stod "Var så god. Jag kommer att sakna dig! Puss & Kram /Titti". Det var det. Dagens ansträngningar var därmed helt onödiga. Jag bet ihop allt jag kunde, gick till Titti för att tacka och där kom tårarna. Dom kom några gånger till under dagen när en del av dessa underbara människor kom och kramade på mig. Jag kommer som sagt att sakna dem!

Att hitta kantareller är också en form av lycka <3

Förutom skratt, gråt, bröst och besynnerligheter har dagarna ägnats åt besök hos Angelica och Peter. Det var i söndags vi var där, Emelie och jag. Det var en väldigt bra dag att åka dit, för nämligen kläcktes det några kycklingar medan vi var där. Emelies ögon glittrade lyckligt och hennes kinder var alldeles rosiga efter att hon inte bara tittat på kycklingar, utan även plockat ägg ute i trädgården. Nåt annat roligt med den dagen var att vi, när vi var på väg därifrån, kom på att vi ville ha kantarellstuvning till våra köttfärsbiffar. Därför drog vi iväg ut i skogen och plockade oss lite kantareller. Lyxigt värre och så himla gott! Måndag tisdag har jag varit på inskolning till nya jobbet. Det är roligt och jag är riktigt taggad inför alla nya uppgifter. I övrigt flyter det mesta på. Emelie hade en bra första skoldag och veckan har hitintills varit bra även för hennes del. Det är härligt när hon är glad. Camilla och jag var iväg under dagen och handlade 50 (!) kg fryst hundmat i nån form av långa korvar. Det är till hennes lilla men ack så väldigt stora valp. Eller valp och valp, han är i alla fall ett år nu Camillas "lilla" irländska varghundsvalp. 

Lyxigt gott :)

Så slutligen till gårdagens bakande. Det gick inte heller alldeles som planerat. Jag skulle göra en chokladfudgekaka. Det innebär att man först bakar en kaka, som ska svalna innan man sen häller över en himla god chokladsmet. Igår var väntapåkakorsomsvalartålamodet inte det mest framträdande draget hos mig, så jag struntade helt enkelt i att vänta. Gårdagen var därmed en sån där gång när man tänker: vad skulle egentligen kunna hända och så får man som på beställning se vad som kan hända. Det som hände var att chokladsmeten, som i vanliga fall ska ligga uppe på kakan, for ner i den med ett swlooppande ljud. Mhm, tänkte jag, då får jag väl baka en dajmpaj istället då. Så det drog jag igång med och mitt i pågående bakande upptäckte jag att det saknades ingredienser. Nöden har ingen lag, så jag blandade i nån annan liten ingrediens och bestämde att inget av det jag bakade blev som jag tänkt, men att jag skulle ta med det till jobbet idag. Om inte annat så fick det väl vara tanken som räknades då. Trots att ingen av kakorna kan beskrivas som perfekta, var de goda och det verkade mina kollegor också tycka. Nu blir det säng, imorgon är det inskolning igen. Spännande, ansträngande och roligt. Just nu är livet ganska bra, det enda som saknas är dom som alltid är saknade. Carro och Henke, så otroligt nära i mitt hjärta men så väldigt långt borta på alla andra vis. 

Ett rätt gott liv just nu