Vilken kropp!!!

Trots i shabby chicstyle

De flesta människor vill nog vara viktig för någon, många människor förstår till och med vikten av att få andra att förstå att de är viktiga för dem och så finns det förstås de som lever i villfarelsen att just inget är så viktigt. Jag har förstått vikten av att vara frisk för att kunna njuta av ett ledigt sportlov. Det är helt enkelt inte alldeles underbart att snora, snörvla, frysa och ha en kropp som bara vill vila. Det är aldrig särskilt underbart, men det är så lite underbart det bara kan vara att ha det så under sportlovet. Fast den är ändå klok kroppen. Den har en förmåga att fälla mig när jag inte lyssnar till de tydliga signaler den sänder, men det är ändå skillnad på klok och ekonomisk. För att fällas under en efterlängtad ledighet, kan inte bero på nåt annat än snålhet. Vem hade kunnat tro att kroppen skulle tänka på karensdagar och sjuklön. Vad i hela friden sparar min kropp till liksom?

Kärlek som medrevolör

Förutom snor och kroppar njuter jag av en underbar tulpanbukett, det och att jag faktiskt slipper göra så mycket när min kropp nu bestämt sig för att vi ska vila. Igår hade jag till och med den lyxen att jag for hem till mamma och lämnade ett lite kaosartat hem bakom mig för en stund. Det var disk till förbannelse och de senaste dagarnas organisationsförmåga har, som sagt, varit lite understimulerad. När jag kom hem hade dock ett mirakel inträffat, eller åtminstone så hade exet diskat, organiserat och dammsugit, varför det kaosartade inte längre kunde gå under den benämningen. Slutsatsen är att jag nog måste åka till min mamma oftare.

Harry som  sol- och currysåsstolle

Idag trotsade jag min kropps ivriga signaler om att vi ska vila och gick ut i solen en stund. Kroppen hämnades omedelbart genom att vrida ner termostaten till minus och efter en stunds frysande i den underbara solen med suveränt gott kaffe, kapitulerade jag och gick in. Inne är det i alla fall varmt och solen lyser faktisk, även om det är genom fönstren, och trots att det kanske inte har precis den uppfriskande effekten som sol och ute i friska luften kan ha. Även husgudarna gör vad de kan för att trotsa kroppens snålvila. Igår ägnade sig Engla åt att, som vanligt, öppna alla köksskåp och igår hade hon även turen att hitta en kompostpåse med ris, currysås och kyckling. Det var det i kompostpåsen som framförallt bidrog till att förstöra den av kroppen påtvingade vilan. Nämligen blir små hundar väldigt törstiga av currysås och små hundar som dricker väldigt mycket vatten, blir även väldigt kissnödiga. 1-0 till oss mot kroppen liksom, även om det inte var det jag tänkte när jag fick gå upp åtskilliga gånger under natten för att rasta kissnödiga hundar. Kroppen å sin sida verkade förnöjt tänka, vilket märktes genom det idoga huttrandet jag fick genomlida varje gång vi gick ut, där fick dom! Slutsatsen av allt det här borde vara lyssna till kroppen, men vi får se. Snart kanske nån ny suverän idé till fler revolterande inslag ger sig till känna och då lär det väl antagligen ska visa sig vem som kommer att skratta sist antar jag. Kan man inte vara fri från förkylning under loven kan man åtminstone vara rebell.

Älskar tulpaner

Gemensamma bestyr

Från mobilen, vilket är både krångligare och enklare,  kan jag meddela att till veckan ska jag ha sportlov. Emelie har sportlov då och jag tänker ta tillvara på den chans det är till kvalitetstid med henne. Förutom stundande sportlov är det födelsedagsfikande som har varit på schemat så gott som all tid efter jobbet idag. Nu börjar dock det fredagsmöra krypa in under skinnet och längtan efter att få krypa under täcket och läsa är rätt tydlig. Vilka bra två dagar de senaste dagarna varit. Jag känner mig just nu förundrat tacksam över livets innehåll. Trots att en del saker aldrig kommer att bli bra, är mitt liv, under rådande omständigheter, bra. Jag kommer aldrig att sluta sakna Carro och Henke och det kommer alltid att göra ont utan dem, men så ser mitt liv, vårt liv, ut numer. Därför känns det lite stort att inse att det går att ha ett rikt liv trots det. Inte alla dagar, men ibland och dessa ibland blir dessutom så tydligt framträdande och det stora i det så väldigt viktigt. Kanske just för att jag vet hur livet är mellan iblanden och det är en sorts gåva det med, att veta skillnaden och veta vad som egentligen är viktigt och hur lyckan ibland visar sig. Just nu visar den sig på det allra bästa sätt som går, genom mina kvarvarande barn, mina föräldrar, alla underbara människor omkring mig och i gemenskapen med dem som gör livet glittrande och viktigt. Tacksamhet är den känsla jag framförallt kommer att ta med mig när jag nu  kryper i säng.

Barnslig känsla

Kontorsstol på nytt sätt

Under flera år, faktiskt nästan så många år jag minns, har mina födelsedagar varit trevliga, men inte som när jag var liten. Fast idag har barnasinnets födelsedagskänsla infunnit sig igen och det kan jag tacka alla underbara människor omkring mig för. Vilken himla tur jag ändå har som har det så. 

Skapade tårflod

Redan i morse började det med att Emelie väckte mig med frukost på säng och ryggklining. Om inte det är en bra morgon, så vet jag inte vad som skulle vara det. Därefter ringde Emelies farmor och farfar och sjöng "en enkel tulipan" för mig över telefonen. När jag väl kom till jobbet stod en present och väntade på mig på kontorsstolen. Det var ett glasljus från party light, en änglabok och ett meddelande som löd: tack för att just du är en del av mitt liv. Stort Grattis!! Det fick mig så rörd att jag började gråta, så med glada tårar rullandes ner för kinderna gick jag ut till den skyldiga kollegan och meddelade att det inte är snällt att få gamla tanter att gråta. Fast det var snällt och hon förstod att det egentligen var det jag menade. 

Kollegial skönsång

Efter tårar kommer skönsång, i alla fall idag. Nämligen stod det inte på efter upptorkad tårflod innan det kom in två andra kollegor och sjöng för mig. Vilka otroligt gulliga människor det finns. Därefter hörde prästen Anette av sig för att fråga om hon fick bjuda mig på lunch. Det fick hon så klart och det var en riktigt trevlig lunch dessutom. Igår kväll bakade jag en chokladfudgekaka som jag hade med till jobbet idag, så på eftermiddagen fikades det och även fikat var kanontrevligt. Jag kan bara säga det igen, vilka härliga människor det finns. Kakan verkade vara omtyckt, så receptet följer nedan.

Varm i hjärtat

Efter jobbet var jag upp till mamma och fikade och hämtade hundarna. Då fick jag presenter av henne, en stavmixer med tillbehör och lite mer. Camilla och jag har nämligen tjafsat lite om just stavmixern här hemma, vilken Camilla hävdar att hon äger. Nu kan hon utan problem ta den, jag har numer en helt egen. Camilla, för den delen, följde med hem och så fikade vi i skenet från det nya mycket väldoftande ljuset. Emelie och Magnus kom också och var med och fikade och jag fick ännu en present av Emelie, duschtvål och ett ljus i en ljuskopp med rosor som var väldigt vacker. Det har alltså varit en riktigt bra dag och kväll. Det enda som har saknats är dom som jag alltid saknar. Imorgon blir det födelsedagsfika hemma hos oss. Det kanske också blir en riktigt bra dag, kanske lika bra som den här dagen har varit.

Nöjd med dagen :)

Chokladfudgekaka

Kaka
150 g smör
2 ägg
2,5 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 msk kallt kaffe
1,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt det svalna. Vispa ihop ägg, socker och vaniljsocker. Tillsätt kaffet. Sikta i mjöl, kakao och bakpulver. Rör i det smälta smöret. Häll smeten i en smord form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Grädda mitt i ungen i ungefär 20 minuter. Låt kakan svalna i formen.

Fudge
1,5 dl vispgrädde
1,5 dl socker
2 msk ljus sirap
100 g mörk blockchoklad
75 g smör

Blanda grädde, socker, sirap och choklad i en kastrull. Låt koka under omrörning under några minuter till en tjock blank smet. Ta av kastrullen från plattan och rör i smöret. Häll smeten över chokladbotten och låt kakan kallna. Pudra över kakao.

Gör kakan i god tid före servering för att fudgeglasyren ska hinna stelna. Ät och njut, gärna med vispad grädde till :) 

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 

En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi

Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt

Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

Henkes vetekudde

Någon gång efter att vi flyttade till huset vi bor i nu, försvann nåt väldigt viktigt. Det som försvann var och är viktigt på så många vis och står för så mycket. Det försvunna är en vetekudde. Henke sydde den till mig när han hade syslöjd och så gott som varje kväll ett tag efter att Carro hade dött, kom han upp med den uppvärmda kudden och la den på mina fötter för att jag inte skulle frysa. Nämligen frös jag så gott som hela tiden då och även om kylan jag kände kom inifrån, var Henkes vetekudde som en skänk från ovan. Efter ett tag blev Henkes vetekudde en trygghet och utan den klarade jag inte av att få upp någon som helst värme när jag lagt mig, så om Henke inte kom upp av sig själv med den ropade jag på honom. Jag behövde aldrig säga vad jag ropade om, utan han kom upp med ett snett lite överseende leende och la vetekudden på mina fötter, så brukade vi prata en stund innan han gick ner igen.

Jag älskar min son. Han var min klippa i livet, så trygg, jordnära, tålmodig, pedagogisk och med en helt galen humor, och jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan honom resten av mitt liv. Därför blev jag bedrövad när Henkes vetekudde försvann. Den är så mycket mer än bara en värmekälla. Den är en länk till honom, till Henke som jag saknar och inte vill vara utan. Så för ungefär en och en halv vecka sedan kom den tillrätta igen. Emelie hade hittat den på övervåningen någonstans och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev. Plötsligt kändes Henke lite nära igen, plötsligt kunde jag le åt minnet av när han leende kom upp och la den på mina fötter på kvällarna. Älskade underbara Henke! Hur glad jag än är att din kudde kommit tillrätta, kan inget lindra tomheten du lämnade efter dig. Jag saknar dig min son.  

Tårdrypande hjärtligt

Kärleksfrön <3

Energibristen är förödande för kreativiteten, liksom den ständigt (som det känns) pågående vintern. Jag längtar till vecka nio, då blir det sportlov för både Emelie och mig. Troligen kommer även den veckan att innehålla snö, men snö i kombination med ledighet och inga påtvingade tidiga morgnar med sopande, borstande och skrapande för att överhuvudtaget ta sig från gården är lite mer okej. 

Lunch med Anette

Fast inte ens väldigt mycket jobb och åt skogen för mycket snö, hindrar dagarna från att rusa fram och fyllas med en del liv och inte bara varande. Förra söndagen till exempel handlade om att ge för att få och att sätta kärleksfrön. Emelie är med i en kör och förra söndagen skulle dom sjunga i kyrkan i samband med gudstjänsten, som handlade just om att ge för att få. Det var även under gudstjänsten som det skulle planteras kärleksfrön. De flesta som var där fick en kruka, jord och tre frön att plantera där på plats. Redan nu har fröna grott och kommit upp som små sköra plantor. Förutom plantering innehöll kyrkobesöket även skönsång och det är rörande att se ett av sina barn sjunga framme i kyrkan. Mammahjärtat var som alltid enormt, fyllt med stolt kärlek men även lite fuktigt av de där rörda tårarna som ständigt envisas med att försöka tränga fram.  

Underbar start på dagen 

Förutom skönsång, kyrkor och kärlek har de senaste dagarna innefattat en febrig och förkyld Emelie, matlagning, jobb delvis utfört hemifrån, morsan som bjudit på lunch, prästen Anette som bjudit på lunch, en mycket omtumlande meditationskväll med riktigt starka upplevelser och pappa som samma kväll ringde och meddelade att han försökt hälsa på för att ge mig rosor. Det har således varit en bra vecka, en dryg vecka och dessutom en himla snöig vecka. Inte nog med det, den här veckan har det även varit alla hjärtans dag. Den startade egentligen redan dagen innan, när jag fick ett kuvert av Emelie som det stod till mamma på tillsammans med stränga regler om att inte öppna det förrän dagen efter. Så redan på morgonen dagen efter öppnade jag det och återigen kom dessa rörda tårar fram. Det är himla mysigt att få ett egentillverkat alla hjärtansdags kort från ett av sina barn, dessutom underskrivet med Emelie och tokarna och tokarna är hundarna. Efter jobbet sprang Camilla och jag ihop med pappa på en av ortens mataffärer. Han köpte oss varsin blomma, som vi fick välja själv. Senare under kvällen hjälptes vi åt, Camilla, Emelie och jag, att laga mat och fixa med efterrätt. Det var en trevlig kväll, med familj, kärlek, husgudar, goda vänner och nya blommor. Det var även en kväll när två stolar lyste väldigt tomma och två älskade människors frånvaro var väldigt stark. Dom är så saknade, våra älskade Carro och Henke, så saknade att det ofta gör väldigt ont. Fast det är numer även det en del av det våra liv är fyllda med. Livet är inte bara glitter, även om det finns en hel del av den varan också.

Hjärtliga blommor <3

       

Snökultens förbannelse och lite 30 och 31

När vintermånaderna infann sig och det fortsatte regna, trots ihärdigt bönande från snökultens anhängare om snö, jublade jag lite inombords över det faktum att grönt är synnerligen skönt, så även inhöljt i regndis och vattenansamlingar. Efter lång tids inombords jublande blev dock snökulten bönhörda och därefter har denna årliga förbannelse hängt sig kvar och förpestat tillvaron. Från en halvmeter att skotta i tid och otid till plusgrader och is toppat med slask, är inte bara tillvaron utan även mina skor förpestade. Av någon anledning är inte ens dom anhängare av denna löjeväckande rörelse som snökulten utgör. En mindre önskad effekt av detta är att de i protest numer ägnar sig åt att lukta gammalt och blött. Eftersom jag inte tänker spendera ett öre på något som kan tänkas stödja snökultens fortsatta terror, köper jag inga nya skor. Istället stödjer jag skorna i deras doftande protester genom att våga vägra inköp av dylika vinterattiraljer såsom nya vinterskor. Skor ska inte vara vinter, de ska ha klackar, va snygga och kännas oemotståndliga. Resultat? Inga än så länge. Trots skornas tydliga revolt och min muttrande inställning verkar snön vilja vara kvar ett tag till. Ett resultat har det i och för sig medfört, jag har numer utvecklat en tydlig aversioner mot att sopa av trappan. 

Förutom aversioner av olika slag har jag insett att jag är så där bra på att följa listor. Den lista jag senast skulle följa var i bloggform och jag lyckades ändå relativt bra med 29 av 31 listinlägg. De sista listsakerna borde ha handlat om en grej jag är bra på och bästa fikan. Bra på.. jag är bra på att sova på morgnarna, faktiskt så bra att det ibland inte är alldeles kombinerbart med att börja jobbet så väldigt tidigt som det är tänkt att man ska. Fika, den bästa fikan är den man har tillsammans med dem man bryr sig väldigt mycket om och helst på en klippa vid havet. Vad den består av är mindre viktigt, bara huvudingrediensen utgörs av kaffe. Se där, sent omsider har jag nu fullbordat en lista. Det är faktiskt ganska bra gjort ändå tycker jag.      

29. Hepp! Dagens middagstips

Kyckling i lergryta, ris och tzatziki, helt klart. Det enda dryga är väl att komma ihåg att lägga lergrytan i blöt, annars är det nästan självfixande. Kycklingfilé skuren i bitar, chili, vitlök, lite pressad citron, salt, peppar, några örter och hackade tomater, som blandas i lergrytan och stoppas i ugnen i så där 40 minuter. Har man förberett så det bara är att ställa in det i ugnen när man till exempel kommer hem från jobbet, är det suveränt. Inget stekande, inget pass. Dessutom är det så gott!

Swooosh!

Söndagseftermiddagen innebar jobbresa till Stockholm tillsammans med två suveränt trevliga kollegor. Eftersom vi bor där vi bor, intog vi huvudstaden framåt kvällningen. Kväll eller inte, vi började vistelsen med att besöka ett av alla fik. En dryg timme, grillade mackor, kaffe, goda samtal och skratt senare begav vi oss mot, ja det var just det. Ingen av oss hade en aning om vilket hotell som var bokat. Vi chansade på det hotell vi bott på i ett liknande sammanhang och det visade sig vara bra chansat. Efter incheck, sova som bara den, hotellfrukost, samverkansaktiviteter, lunch, fortsatta samverkansaktiviteter, fika, promenad mot stationen, middag på max, rälsbuss, lyckad handling på Pressbyrån i Borlänge trots att det var stängt och en bussresa senare var vi hemma igen. Det gick så himla fort och imorgon är det jobb som vanligt igen. Trots att tiden rusade iväg har det varit väldigt givande. Input är ett himla bra sätt för att undvika att se på saker ur bara en synvinkel och på ett sätt. Nya tankar, nya infallsvinklar i kombination med ett snöfritt Stockholm är faktiskt helt okej även i expressfart.

28. Kolla! Här är en bok jag vill otipsa om.

Efter att precis plöjt igenom räkningshögen är nog den enda bok jag vill otipsa om att ens smygkika i, min bankbok. Förutom det är det nog så gott som alla böcker av Daniella Steel. My God vilket dravel! 

27. Om jag blev tvingad (under pistolhol) att spela i ett band..

..fick det bli Led Zeppelin. Jag gillar dem. Dessutom skulle det inte innebära så mycket livespelningar eller turnéliv. Känns som en bra kombo, bra musik och min säng.

Älskade älskade!

Jag började blogga för att kunna bearbeta, våga tänka på det jag egentligen är livrädd för att låta mina tanka snudda vid och för att få ut, få det på pränt och kanske få bort nåt av allt malande ur mitt inre. Bloggen har varit bra. Nu för tiden känner jag mig ibland upprepande och negativ. Så tänker jag att det får vara så, det var det som var tanken. Att kunna älta, komma ihåg, bearbeta och lägga fram det jag har i mitt sinne för närvarande och just nu oavsett om det har varit där förut eller inte är glättigt spännande. Antagligen går det av den inledningen att gissa sig till karaktären av det här inlägget. Mitt skick är försämrat, jag mår inte särskilt bra. Nerverna ligger utanpå mitt skinn och jag tål nästan inga ljud. Alla krav håller på att kväva mig, ge mig panik och det får mitt inre att skaka så våldsamt att jag tror att jag ska gå i bitar igen. Jag avskyr att vara i det skicket.
 

Jag längtar efter sommaren, den tiden på året är som är en form av fristad i mitt sinne. En stunds lugn i mitt psyke när mina tankar klarar av att tänka på nåt mer. Nåt mer, men aldrig nåt annat. Dom finns alltid där och jag saknar dom. Gud, va jag saknar dom! Det är så många som sagt att det blir bättre med tiden, jag undrar hur länge det dröjer till bättretiden kommer. Det som händer är att chocken lägger sig, den första reaktionen klingar ut och bitarna av det som tidigare var en hel människa samlas ihop och blir till nån skör form av karikatyr av den man tidigare var. Fast det blir egentligen inte bättre. Det blir snarare sämre varje dag, för vare dag som går är även en dag som gör att saknaden växer. Varje dag som går kommer dom en bit längre bort. Igår fick jag lov att kolla så jag kommer ihåg hur deras röster låter. Jag spelade upp samtal vi haft, skratt vi delat och även gånger vi bråkat i mitt huvud, bara för att försäkra mig om att jag minns. Jag mindes, jag kommer ihåg. Egentligen borde jag inte förvänta mig nåt annat, eftersom det är deras röster, deras ansikten, deras sätt att le, prata, gå och vara på som jag silar min värld igenom, men rädslan finns där ändå. Det är så längesen jag såg dem nu. Älskade älskade. Jag önskar att ni var här.     

26. Den bästa frukosten är ju som alla vet

..hotellfrukosten så klart. Gud så gott och så otroligt skönt att bara komma ner till dukat, färdigt och mycket. Love it och imorgon ska jag dessutom äta den bästa frukosten. På ett hotell någonstans i Stockholm, har inte koll på vilket. Jag hoppas att en av kollegorna som också ska iväg vet vart vilket det är, annars blir det lite svårt att hitta till frukosten. Själv är jag grymt nöjd att jag kom ihåg biljetterna till buss och rälsbuss. Hotell.. tja det ordnar sig väl på nåt vis gissar jag på. Bara vi hinner fram till frukosten så :)

21 22 23 24 25

21. Vråla high five.. high five.. jo jag skulle ropa high five.. Undrar om jag nånsin skulle vilja vråla high five? Antagligen, det borde ju hända hur många gånger som helst (;) )Fast nu kommer jag inte på en enda gång när det skulle vara. Så nä, jag kanske återkommer i frågan om jag fått nån klarhet i den.

22. Den tåls att läsas mången gång.. 

23. Within temptation - många bra låtar och så bra texter.

24. Jag har tusen grejer jag borde ta ta i. Alla kartonger på övervåningen som borde knycklas ihop och fraktas iväg, källaren, hundarnas uppfostran, medan jag sitter här ser jag in under sängen och det finns nån odefinierbar tuss där att ta tag i, men det som jag verkligen borde ta ta i strukturen på mitt liv. Jag menar jobb kontra ledigt, så pass pigg efter jobbet att det finns ork att leva och inte bara vara. Fylla tiden som levs levande med energipåfyllande saker och undvika energislukande saker. Mer liv och glädje alltså, det är det jag borde ta tag i.

25. Se inlägg 19. kolla det här är ett fynd jag gjorde en gång. Jag struntar i att ta ett kort på den odiskade disken helt enkelt.

20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film..

..tänkte jag först att det måste bli i en av Batman-filmerna. Jag menar, hur coolt vore det inte att vara Batman? Sen tänkte jag att det skulle kanske vara smartare att spela Sokrates i The peaceful warrior, en mystisk, klok, ödmjuk och insiktsfull andligt utvecklad människa. Det skulle definitivt vara en trevlig roll. Fast till sist kom jag ändå fram till att jag skulle spela Lara Croft i Tomb raider. En självständig, smart, stark och äventyrslysten kvinna som har ett liv som antagligen inte inrymmer ens stavelsen slentrian. 

Typ fyra sekunder

Celebert besök som kom på skoter

Så snabbt den gick och så otroligt länge det känns tills nästa kommer. Det är helgen jag menar, det känns som den knappt har hunnit börja och så är den redan över. Fredagen, efter jobbet, innebar krasch. Det var en kväll jag bedrev i mitt och husgudarnas sällskap. Ibland är det skönt att vara själv med sig själv.

Celebert besök som kom med bil och skottade

Resten av helgen bedrevs dock i ett något mer socialt stadium. På lördagen kom först Patrik, sen kom Hasse, Majan, Emma och Perka på kaffe efter att de tagit en skotertur. Magnus var på besök två gånger, ena gången bara för att skotta lite, andra gången för att dricka kaffe och spela yatzy. Sen kom Emelie med övernattningskompis hem, så dom två, Patrik, husgudarna och jag såg på Frozen, en ny Disneyfilm som var helt okej. På det hela taget var det en trevlig lördag. Ännu mer trevlig för att Camilla kom hem med nyopererade David från Torsby där hans sista dag på droppdiet äntligen var gjord. Hem innefattade inte hem till oss, utan till någon annan av viss vikt. Så det var inte förrän idag jag fick träffa konvalescenten.

Stor, men ibland ändå så liten, konvalescent

Idag skulle David få börja äta för första gången efter operationen, därför kom de hem ganska tidigt i morse så vi var fler som kunde övervaka ifall nåt oförutsett skulle inträffa. David var rakad över hela magen och hade ett stort sår som var sytt, men det såg ändå fint ut. Åtminstone för att vara ett operationssår. Dessutom såg den kära varghunden relativt pigg ut och det var skönt att se. Ätandet gick bra och hungrig var han, det enda som var riktigt besvärligt var väl tratten runt huvudet. Den tog i så gott som överallt och det går nog att anse den vara en fara för det mesta inom våra väggar, oavsett om det rör sig om saker eller levande varelser.

Camilla med sin morfar - en del av dagens kaffekumpaner

Förutom Camilla och David, Patrik och Emelie med kompis har vårt hem även inhyst min pappa, som kom förbi och drack kaffe och babblade en sväng. Imorgon beger han sig av till Uppsala igen, för att troligen komma hem nästa helg en sväng. Det var himla trevligt, trots att han mumlade nåt spjuveraktigt om mer snöskottning. Vi har även hunnit med att smaka Camillas iste. Det var gott på ett uppfriskande sätt och dessutom var det himla trevligt att bara sitta och prata ett tag. Det var Camilla, Emelie och jag som ägnade oss åt dessa aktiviteter och det är kvalitet att få umgås med sina barn. Samtal, levande ljus och gemenskap, det betyder så mycket mer än så allt annat. Annat som ibland figurerar som så väldigt viktigt, fast det ofta är saker av ingen betydelse alls när det kommer till kritan. Framåt kvällningen kom Angelica och Peter på besök, så mer kaffe blev det. Kaffe, babbel, tv-boxar, skratt och en del allvar. Vilka underbara människor jag har omkring mig, bara den här helgen har varit fylld av en del av dem. Precis som så många gånger förr, inser jag hur lyckligt lottad jag ändå är trots allt. Mellan allt kaffe och umgänge har tvätthögen fått sig ännu en omgång, pannkakor har stekts, hundlivet har gått på och jag har till och med hunnit med lite av min nya fixering, det vill säga spela candy crush. Nu ska jag sova, imorgon är det måndag och så långt ifrån helg det går att komma.

Test av iste

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång

Bordet och stolarna. Jag gillar dem starkt och jag köpte bord och sex stolar för 4000 kronor, så åtminstone i mina ögon var det ett fynd.

18. Hepp! Dagens filmtips

EN bra film, bara en bra film när det finns så många. Nåja EN bra film som jag älskar är Jack and Jill vs the world. Den har allt, känslor, humor, värme och tårar. Relationer och problem, hemligheter trots utlovad ärlighet och en helt underbar inställning till livet. Man blir varm av den. Se den.. Å ja, den är lite gammal nu förstås.

Hittade ingen trailer med svensk text, sorry

Operation stress

Vilken vecka! Den har bestått av operationer, diskussioner, bilkrångel, snö och omflyttningar. Camillas lilla, fast väldigt stora, varghundsvalp är den som har blivit opererad. Det efter att ha ägnat sig åt någon form av matnoja innefattandes en toffeltofs. Det kanske inte låter så farligt, men det var det. Närmare bestämt livsfarligt och David, som den stora lilla valpen heter, hade dött utan operation. Det var i tisdags han blev dålig, så pass dålig att det bar av till Torsby djurklinik där han sedan opererades under onsdagen. Sen dess har hans diet bestått av dropp, men imorgon (eller vid det här laget är det väl idag) ska han få äta fast föda igen. Vilken oro det har varit. Dels för Davids skull och dels för Camillas skull. Jag är lite rädd ibland att hon har kommit fram till gränsen för vad hon tål när inte så bra saker i livet händer, så varje inte så bra sak gör att jag oroar mig för henne. Hon är förstås starkare än jag tror, men jag kommer att fortsätta oroa mig. Det vill säga om inte Mr Murphy tar semester och det blir lite lugnt snart. 

För att kunna åka till Torsby och djurkliniken där krävs en fungerande bil. Har jag nämnt att min bil inte startade i måndags och jag därför lånade en bil för att kunna skjutsa Emelie till skolan och mig till jobbet. Det kanske jag inte nämnde, men så har i alla fall verkligheten sett ut. Det medförde förstås en del kringelkrokiga turer för att få David till djurkliniken, men det ordnade sig. Den bilen jag lånade, for till Torsby och min bil blev startad. Allt detta under tisdagen emedan jag befann mig på jobbet. 

Det var även under tisdagen som min hjärna skrek åt mig att nu fick det lov att vara lite lugnt omkring mig, om den inte skulle kasta omkull mig på nåt obehagligt sätt. När min hjärnas prat innefattar hot om inte så trevliga konsekvenser, ger det konsekvenser i mitt liv. I tisdags blev konsekvensen ett samtal med en överordnande. Antagligen är det på sin plats med en förklaring. Efter Carros och Henkes död har jag blivit mindre tålig när det gäller stress och nåt som stressar mig alldeles oerhört är en en del ljud. Det är inte mitt påhitt, utan nåt mycket mer läkaraktigt utlåtande och det är samma utlåtande som låg till grund för den överenskommelse som gjordes om eget rum när jag började arbeta. Av olika anledningar blev det inte så, utan istället har jag delat rum med en kollega och dessutom en väldigt trevlig kollega. Det är således inte kollegan som är den felande länken, utan Mr Murphy. Utan Mr Murphy hade mitt liv inte sett ut som det gör och jag hade inte varit känslig för en del ljud, men nu är det som det är och somliga ljud vid vissa situationer funkar inte. Eftersom jag helst inte vill ha några underliga inskränkningar i tidigare funktioner, tänkte jag, när det visade sig att det blev delat kontor, att jag får väl prova. Så jag provade och det fungerade inte särskilt bra. Fast när det kommer till den typen av stress märks det inte alltid omedelbart, eller så är det jag som inte är alldeles väldigt lyhörd gentemot mig själv. Hur det nu än är, så märkte jag det tydligt under hösten förra året. Så tydligt att jag till sist pratade med min chef om att det inte riktigt fungerade med delat rum för min del. I tisdags delade jag fortfarande rum och det var även i tisdags det var långt ifrån tyst (av helt förklarliga anledningar) i det delade rummet. Det var, som sagt, även under tisdagen som bägaren rann över och hjärnan skrek åt mig. Det visade sig genom domningar i kinden och yrsel, vilket jag vet är tydliga signaler från min kära hjärna om att jag ska lyssna. I onsdags blev jag med eget rum, efter en del omflyttningar. I torsdags blev jag, av nån för mig outgrundlig anledning, med tillfällig rumskompis igen. Under fredagseftermiddagen blev jag åter med eget rum. Det går fort i hockey påstår dom, men det är definitivt inte bara där. På måndag tror jag att jag fortfarande har ett eget rum och det kommer att bli bra. Så småningom kommer domningarna att lägga sig och yrseln att försvinna igen, om jag lyssnade i tid. Annars kommer hjärnan att hitta på nåt sätt att kasta omkull mig på. Den är pålitlig på så vis, det kära hjärnan.

Så har det snöat alldeles för mycket och min telefon fungerar inte. Dessutom har jag glömt koden till jobbet och därmed lyckats spärra mina chanser att ta mig in där utan att nyckelprylen fixas till. Jag har skottat en väldig massa snö, men inte hemma hos mig. Hemma hos mig har jag fått skottat av hyresvärd och ex. Det låter bakvänt, men är ändå så rättvänt. Det som är bra är trots allt att David klarade sig och kommer snart att vara helt återställd, jag har ett eget kontor, någon kan fixa nyckelgrejen till jobbet, telefonen går att fixa och jag kunde hjälpa någon som behövde lite hjälp. Det enda som väl egentligen inte går att göra så mycket åt, är min hjärnas sätt att se på tillvaron. Fast det måste få vara så, för det är inget som går att få bort eller fixa. Så det positiva med det är väl att jag jobbar på att acceptera dessa icke efterfrågade inskränkningar i nåt som tidigare fungerade. Dessutom är det väldigt positivt att Emelie diskade åt mig häromdagen. Det är faktiskt riktigt, riktigt positivt. Så i det stora hela har det väl varit en rätt bra vecka hitintills ändå.         

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet..

..den som är smält. Smält ost är en av mina många akilleshälar, om det nu är möjligt att ha fler än en. Om akilleshälar kommer i ental, så är min ost.. smält ost då alltså. Måste det vara en speciell ost blir det brie. Den går dessutom att köpa som en hel rund stor och stoppa in i ugnen (smälta inuti), rosta till exempel pecannötter och hälla ovanpå tillsammans med honung och färska päronbitar. Det är ju faktiskt en trivsam variant av smält ost :)

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum

 

Mitt sovrum är mitt favoritrum i huset. När jag knallar in där förvandlas så gott som vilken känsla som helst till harmoni, konstigt nog eftersom det har varit många sömnlösa nätter med mycket saknad och så många funderingar där. Det är på nätterna som alla känslor förstoras upp, i mörkret och tystnaden kryper Carros och Henkes död under skinnet på mig. Ändå älskar jag mitt sovrum. Willow tree figurerna över sängen symboliserar mina barn. Carro symboliseras av en ängel som håller i ett hjärta. Vi fick den efter hennes död och det var så hon var, hon hade ett stort hjärta synligt för dem som tog sig tid att titta efter. Ängeln som håller blommor bakom ryggen fick jag av Camilla i julas och den symboliserar därför självklart henne. Pojken som håller i ett hjärta köpte Emelie ett tag efter Henkes död. Hon tyckte den liknade Henke och jag håller med, varpå den naturligtvis symboliserar Henke. Ängels som håller i en stjärna symboliserar Emelie. Den fick vi i efter Henkes död av människor med anknytning till Emelies skola, så därför får den symbolisera henne.   

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Oh my God, vilken av alla grejer ska jag ta. Babbel i munnen eller konstant, isiga rutor på bilen, trasiga glödlampor, lönesamtal, tjat, velighet, oförmåga att fatta beslut, negativitet, väckarklockan varje morgon, tomma toapappersrullar.. Valet faller nog ändå på bilar som inte startar. Fyfabian så jädrans irriterande det är att extremt stressad upptäcka att det inte kommer att funka att ta sig en meter inom rimlig tid. Behöver jag nämna att jag behöver serva min bil och köpa ett nytt batteri?  

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en TV-serie..

..blev det nog med FBI-agenten Olivia Dunham i Fringe. Fringe som är en sci-fi serie, vilket innebär en hel del oförutsägbara situationer. Dessutom jobbar hon med en väldigt excentrisk, mycket roande och irriterande forskaren Walter Bishop. Oförutsedda händelser dagligen, jobbiga människor och en firma bakom sig som verkar fixa det mesta. Förutom firman bakom skulle det vara relativt välkända saker att hantera. Kunde funka, så varför inte. Jodå, jag har nog sett nån tv-serie trots bristen på tv-kanaler. Mitt liv har faktiskt innehållit tv-kanaler nån gång och fringe var en serie jag såg på då.

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

Dags att googla då. Fula böcker, finns det ens såna? Det är klart, jag har väl antagligen sett nån genom åren, men ingen jag lagt på minnet eller för den delen införskaffat till den egna privata boksamlingen.. Jag menar, inte ens Marquis de Sade´s "erotikens gissel" går att beskriva som ful. Nej, jakten på en ful bok har således fått genomföras helt och hållet med googles hjälp. Det hjälpe dessutom. Jag hittade en ful bok som dessutom beskriver nåt fult. Ingen jag har last, men sen jag hittade den har jag ändå läst om den. Ful bok alltså..

 

Ångest

Frusen ändå in i själen

Ångest, detta förhatliga tillstånd som borde vara förbjudet, bannlyst och inte existera. Jag avskyr det, avskyr känslan av att bröstet är på väg att sprängas och luften som plötsligt tar slut. Jag hatar när paniken över att inte få luft slår igenom och får all logik att sluta fungera. Under helgen har den gjort ett av sina konsekventa  återinträden i mitt liv. Ångesten.

Påhälsning hos pappa

Under fredagen träffade jag en människa i kris, en förälder som förlorat ett av sina barn alldeles nyss. Naturligtvis påverkar det. Oavsett vilka erfarenheter man har, så gör det ont och skakar om att se en människa i den situationen och i fredags var det en sån dag. Jag kände igen, såg skillnader och visste vilket helvete som väntade och väntar personen ifråga. Alla försök att hålla i hop en värld som rasat, alla känslor som hotar att trasa sönder till och med de få bitar som fortfarande är kvar och den bottenlösa förtvivlan. Jag har mött människor i den situationen förr, men det här var nog första gången jag träffade någon som så alldeles nyss varit med om det ingen förälder borde behöva vara med om. Stackars, stackars människor tänkte jag, samtidigt som jag visste och vet att det inte finns nåt jag eller någon annan kan göra för att underlätta eller mildra. 

Emelie anlade ny frisyr under yatzyn

Det var antagligen mötet med människan i kris som utlöste min ångest. Fast när det gäller ångest går det faktiskt aldrig att riktigt veta vad som föranleder den. Hjärnan lever ett eget liv och drar sina egna slutsatser om saker och ting. Det kan vara allt ifrån stress till ett starkt möte, som gör att luften plötsligt tar slut och paniken är det enda som existerar. 

Även exet dök upp med ny frisyr

Förutom ångest har helgen varit kall. Alla som har tjatat om snö kan väl känna sig nöjda nu, hoppas ni njuter av de dryga 20 minusgraderna medan ni vadar fram bland det vita eländet som är så tillbett. Jag gillar inte vinter kanske jag ska tala om. Men det har inte bara varit vinterkallt. Under lördagen var Camilla, David, Patrik och jag till först pappa och sen mamma och hälsade på. Pappa åker iväg på tisdag och blir borta en månad, med möjliga mellanspel hemma under helgerna, så det gällde att passa på att träffa honom lite. Mamma var inte riktigt kry, utan yr och trött, så det gällde att titta till henne lite. På båda ställena intog vi kaffe och babblade. En trevlig eftermiddag, trots snöeländet. Kvällen innefattade gemensam matlagning, eller för att säga som det var så lagade Patrik mat och jag spelade candy crush, för att avslutas med yatzy tillsammans med Emelie, Magnus och Patrik. Jag vann inte. Irriterande liten sak det där med spel, att det går att förlora också. Idag har det varit bokcirkelträff. "En dåres försvarstal" av Strindberg är boken vi läst till den här gången. Det var en trevlig träff med trevliga människor och god soppa, för alla bokcirkelträffar innefattar soppa hemma hos någon av oss i cirkeln. Boken? Jodå, den var läsvärd. Framförallt var det språket som förde den framåt, för inget annat hade kunnat få mig att läsa en hel bok om en massa relationstjafs. Jo en sak till, att det var den boken som skulle läsas i bokcirkeln. Nästa gång ska vi läsa en bok om häxor och häxbål. Den verkar bra. Så gick ännu en helg alldeles för fort och med alldeles för länge till nästa. Nu återstår bara sömn, så börjar en ny vecka.

Natti natti <3

  

12. Hepp dagens TV-tips.

Enligt min världsuppfattning är det inget heppt med ett tv-tips, eventuellt med tanke på att jag inte har några tv-kanaler. Inget tv-tittande här inte, så vad ska jag tipsa om? Vad kan tänkas ha gått på tv på den tiden jag nu ögnade mig åt sådant tidsfördriv? Inte en aning, antagligen nåt med vampyrer i. Nä, mitt tips får helt enkelt bli: låt bli att kolla så mycket på tv!  

11. Den bästa grönsaken är ju som alla vet..

Kronärtskockor! Så goda och så alldeles för sällan det blir att jag äter det. Det var när jag var liten som jag började gilla kronärtskockor. Min mamma brukade koka såna ibland och när det hände var mysfaktorn hög. Att få sitta där tillsammans med föräldrarna och bryta blad för blad som vi doppade i smör och salt, var lyxigt. För att inte tala om att det var väldigt gott, faktiskt den godaste grönsaken ever.

10. Kolla här är en bok som jag tycker är snygg

Faktiskt är jag stolt ägare till en del vackra böcker. I och för sig är jag av den uppfattningen att de flesta böcker är relativt vackra på sitt eget bokaktiga sätt, för det är på nåt vis svårt att inte hänföras av dessa relativt små delar fysisk materia som rymmer så mycket. En bok innehåller en historia, antingen om något eller någon oavsett om det är fiktion eller inte, bara det är fascinerande. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna viss vördnadsfull respekt inför alla böcker, tänk så mycket tid som har lagt ner ner på att skriva dem, fixa med bilder, samla fakta och bara det att hålla en röd tråd. Imponerande, vackert och så väldigt tålmodigt. Nåväl åter till en bok som jag nu då tycker är vacker. Faktiskt så vacker att den fått pryda en hylla tillsammans med tre andra böcker ett tag och kanske kommer att göra igen. Det är boken "Lev vackert" - en heminredningsbok, eller åtminstone en bok med en massa vackra bilder från olika hem. Den tycker jag är vacker. Först tänkte jag att det måste naturligtvis bli någon av de urgamla böckerna jag har i min ägo, slitna och med gulnade blad. Bara åsynen av dem viskar om en egen historia, förutom historian de innehåller, men så tänkte jag om. Så varsågoda, en vacker bok.

  

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Hm, tricky för det finns en del grejer att välja emellan. Som till exempel att jag skjuter upp en del saker som bilreparationer, städning av bilen, en del pappersarbete hemma och såna där mer tråkigt nödvändiga saker. Eller att vara kvällspigg och morgontrött och oförmögen att sova i tid, trots vetskapen om en morgondag från helvetet. Fast det jag kanske helst skulle vilja vänja mig av med är nog ändå känslan av att vilja göra klart. Den hänger med oavsett om det gäller jobbet, ett dataspel (med oändligt antal banor) eller när jag läser en bok. Jobbig grej som medför en relativt hög nivå av inre stress. Såtillvida grejen inte handlar om nån mer ätbar sak.. då vet jag inte, jag har inget mer än kaffe jag är totalberoende av och det vill jag inte ens vänja mig av med. Så nä, det får bli klarkänslan ändå.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare...

..blev det Alexander Ahndoril, den ena delen av Lars Kepler pseudonymen. Han verkar kunna det där med samspel, med tanke på att han skriver Kepler-böckerna tillsammans med sin fru, så antagligen är han inte enbart inriktad på sig själv. Även om det skedde under tvång är det ju inget som motsäger att det skulle kunna vara trevligt, eller? Naturligtvis är det bara hans skrivbegåvning jag grundar det valet på, för det har inget, absolut inget, att göra med hans ögon..    

Vi drog till fjällen

På väg in till det äventyrliga badet

I förrgår var det snarare vår än vinter ute och det var det även igår morse när vi, Emelie med kompis och jag, begav oss mot fjällen och Experium för lite äventyrsbadande.  När vi gick in var det gråmulet, inte särskilt kallt och fukten hängde i luften. När vi kom ut därifrån, nästan fem timmar, flertalet vattenrutschbaneåk och långa stunder i utomhusbubbelpoolen senare, var det vinter.

Utkommen och på väg mot Mc Donald´s

Där bilen tidigare varit parkerad väntade en snöhög på hjul, skidbackarna syntes så när som på lamporna inte på grund av allt nerramlande vitt och på den korta promenaden mot Mc Donald´s blev vi återigen dyngblöta. Jag är inte överförtjust i snö, utan gillar det mestadels de gånger det bara är så pass lite och lagom kallt att det ser ut som världen är täckt av glitter. Igår var ingen glittrande snödag, så jag kan inte påstå att det var jubel som fyllde mitt inre där vi vandrade mot snabbmatsoasen inom synhåll. 

Hemfärd

Det var inte direkt en jubelkänsla som uppfyllde mig på vägen hem heller. Sikten var relativt dålig, för att inte säga skitdålig och väglaget var om möjligt ännu värre. Sen har vi den lilla detaljen när det gäller bilkörning i kombination med mig själv. Enligt människorna som vet varför, så associerar min hjärna bilkörning, inte minst i snöoväder, till Henkes död. När den sen bestämmer att nu har jag fått vad jag klarar stänger den av. Det innebär för mig i min mänskliga tillvaro att jag somnar. Hjärnor har kanske inte den allra bästa överlevnadsinstinkten alla gånger, åtminstone inte när de kombinerar sömn med bilkörning. Därför var hemfärden spännande på mer än ett sätt. Nämligen vet jag aldrig i förväg när min hjärna anser att det är nog och det är inget jag kan göra nåt åt heller. Istället får jag tålmodigt låta min hjärna styra, så hade den bestämt sig för att det var nog igår hade jag fått stanna för att helt enkelt sova. Nu gick det bra, men väl hemma var jag trött. Det var flickorna som sov i baksätet hela vägen hem också, men troligen mer till följd av all vattenrutschbaneåkning än av snön och bilkörningen. Väl hemma tog Emelie och jag med husgudarna på promenad. Trots att de hade blivit ompysslade medan vi var på vift, var de glada att se oss och den känslan var synnerligen ömsesidig. Vi drog iväg mot en linda lite längre bort där de kan springa fritt. Det var mörkt ute, Emelie tyckte att det var lite läskigt, snön fortsatte att ramla ner och jag kom på mig själv med att tycka att det ändå var väldigt vackert. Husgudarna tyckte det var roande att rusa runt som galningar i mörkret och snön, så alla utom Emelie var ganska nöjd med promenaden. Däremot var hon grymt nöjd med dagen, det var jag också och stolt. Emelie befann sig nämligen i ett val av moralisk karaktär igår, där hon kunde strunta i det det gällde eller ta konsekvensen av ett tidigare val och stå för det. Hon gjorde det rätta. Hon stod för sitt tidigare val, berättade om det och förklarade varför hon valt som hon gjort. Älskade dotter, det är spännande att följa med i den personliga utveckling hon genomgår. I morse när vi vaknade var det vår igen och den sista lediga dagen. Jag längtar inte direkt till i morgon, men det tar väl typ ingen tid alls att komma in i den valiga vardagslunken igen gissar jag på.     

Promenadvackert

Måste heppa med ett till boktips

Men jösses, jag är fast, förälskad och förlorad för omvärlden. Jag läser "Skuggpojken" av Lucifer fast som heter Carl-Johan Vallgren på riktigt. Av en, för mig, outgrundlig anledning kallar han sig för Lucifer som författare. Det spelar ingen roll, han får kalla sig vad han vill, för han skriver bra. Så bra att matlagning, hundrastning och diverse andra måstegöromål liksom känns som jobbiga inslag i min lästid. Jag har inte läst slutet än, eftersom jag fick lov att avbryta för matlagning och flaggning för denna bok. Det enda jag kan säga är: LÄS DEN!

Kom på att jag kanske skulle ha skrivit nåt om handlingen, men så slog jag det ifrån mig. Det finns människor som är mycket bättre på sånt. Det är en deckare och det går att läsa om den till exempel HÄR

7. Kolla! Här är en bild på stället jag oftast sitter när jag bloggar.

Blir typ väldigt mycket samma lika som bilden från mitt vardagsrum, kanske till stor del för att det oftast är i mitt vardagsrum jag sitter när jag bloggar. Nåväl, favorit i repris då typ.

.6. Hepp! Dagens boktips.

Till dem som har missat och som gillar deckare, tipsar jag helt klart om Lars Keplers "Eldvittnet". Behöver inte ens kommenteras, så himla bra är den.

Smärtsamt, men ändå så efterlängtat

Vilken dröm jag hade inatt. Jag önskar att jag kom ihåg den lika klart som precis när jag vaknade. Den handlade om Carro och Henke. Till och med i drömmen visste jag att de var döda, ändå så kom de tillbaka och var levande under en kort, kort stund i min dröm. Vi pratade om så många viktiga saker, som till exempel varför de dog. Inte på vilka fysiska grunder de dog, utan varför i ett mer själsligt/andligt perspektiv. I drömmen var jag fullt medveten om att det bara var under en väldigt begränsad tid som jag skulle få träffa dem, men vilket möte det blev. 

Det är ovärderligt, även om det bara är i en dröm, att få möjlighet att se dem levande igen, höra dem prata, skratta och att få krama dem. Mina älskade, älskade barn. Jag saknar dem så otroligt mycket och varje dag önskar jag att de senaste fem åren bara vore en mardröm att vakna från, men så är det inte. Så därför är såna drömmar den enda möjligheten jag har att få ha dem nära igen. I drömmer var jag till och med medveten om att det var en dröm, så när tidsfristen i drömmen var ute och Carro och Henke skulle bege sig iväg till vart de nu håller hus nu för tiden tackade jag dem för att de kommit. Sen började en ny fas, där jag drömde att jag ringde Angelica och berättade för henne om min dröm. Det var i den fasen jag var, när jag blev väckt på riktigt av att det serverades frukost. Tack Carro och Henke, jag har väntat länge på att få se er igen.. om så bara i en dröm. 

5. Det bästa snackset är ju som alla vet..

Pringles chips med paprikasmak. Jag är löjligt förtjust i dessa extremt onyttiga små saker.

Gubbjäkel

Dagens lunch intogs hos Hasse och Majan

En del saker vet man, som till exempel hur mycket man älskar sina hundar och att de även är odrägligt ouppfostrade och skälliga ibland. Det är sånt man vet utan att behöva få den vetskapen förstärkt på nåt vis. Därför kan jag erkänna att jag grinigt tänkte "gubbjäkel" som en av de mer vänliga tankarna idag. Jag var ute med husgudarna i skymningen och eftersom jag är ledig och planerade att spendera resterande dag i hemmet, var jag iförd nattlinne, kängor och kappa. Det var vaken representativt eller på nåt vis den utstyrsel jag ville möta nån människa i. Vanligtvis brukar jag inte heller möta nån människa på lindan med omnejd utanför vårt hus. Idag var dock inte vanligtvis. 

Hasse hade en illusion om att det skulle gå att sträcka ut sig på golvet 

 På den lilla vägen bredvid lindan kom en gubbe knallandes med såna där gåstavar, som klickade för varje gång de sattes ner. I mina hundars ögon och öron var såväl gubbe som gåstavar nåt synnerligen misstänkt och, med tanke på att det vanligtvis inte brukar hasa omkring gubbar med gåstavar vid "min" linda, tyckte jag också det. Hundarna, ouppfostrat dryga som bara mina hundar har en tendens att vara, skällde ihärdigt och jag sa naturligtvis till dem med två önskningar som upprepade sig i mitt huvud: gubbe, fortsätt din promenad och hundjä..ar, var tyst! Eftersom Mr Murphy är en av mina närmare bekanta och jag dagen till ära hade min redan beskrivna mundering på mig, uppfylldes ingen av dessa önskningar. Istället stannade gubben upp, tittade medan han frekvent mumlade vaffvaffvaff! Vem gör så? Förutom gubben då? Sen tog han tre långsamma steg med stavarnas klickande som ackompanjemang, stannade upp och började återigen mumla vaffvaffvaff och så fortsatte det. Många, långa steg och många tillsägningar senare kom jag så äntligen in i huset igen och vid det laget var gubbjäkel knappast det ord som låg närmast till hands. Humör är nåt som, i alla fall i mitt fall, kan vara lätt att påverka och det tycker jag gubbar med stavar och ett underligt ordföråd ska ha i åtanke. Åtminstone när de ger sig på försvarslösa människor i underliga munderingar med söta och irriterande husgudar i släptåg.

Trivsamt tidsfördriv i trevligt umgänge

Förutom irriterande farbröder på felaktiga ställen, har dagen inneburit socialt umgänge. Innan tolv idag begav Patrik, jag och husgudarna oss till Hasse och Majan. Vi kom därifrån vid femtiden. Medan vi umgicks hann vi fika, äta mat och efterrätt. Efter dessa ätorgier hade Hasse nån form av illusion om att tro att det skulle var möjligt att sträcka ut sig på rygg på golvet. Det går inte, åtminstone inte med mina små husgudar närvarande. De tror nämligen att om någon lägger sig på golvet, görs detta enbart för att just husgudarna är så förtjusande och måste gosas med. Behöver jag säga att Hasse var chanslös? Det blev golvläge och tvångsmys. Så innan lindan, gubben, stavarna och min utstyrsel var dagen suverän. Igår var det också en bra dag. Bland annat umgicks vi med Magnus och kompani och spelade kort. Jag vann.. i alla fall nån gång. Med andra ord har det varit rätt goa dagar.. åtminstone om man bortser från gubbjäkeln.

4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum

Mitt vardagsrum, ostajlat och oihopplockat med en raggsocka, nagelfilar, diverse datasaker, högtalare, baslådor och tavlorna som så småningom ska upp på väggarna utspridda på och under bordet. Notera speciellt den snyggt draperade husguden i soffan. Det syns fortfarande spår av julen och det lilla blå är en del av en enorm ikeapåse med bland annat fler tavlor i, som ännu inte har blivit uppackad efter flytten. Allt har sin tid, så även uppackning och taveluppsättning, åtminstone hemma hos oss. Det gäller att kunna prioritera liksom och hos oss prioriteras nämnda aktiviteter enbart när andan faller på.

3. En grej jag skulle vilja lära mig

Ett tag, närmare bestämt förra vintern, trodde jag att jag ville lära mig att åka längdskidor. Det ser så otroligt fritt ut att sväva fram över de vita vidderna typ. Det visade sig att det ville jag inte! Herre jösses så tråkigt det var de säkert tre metrarna jag försökte. Ingen av dessa metrar kändes ens i närheten av att sväva heller, så nej jag vill inte lär mig att åka längdskidor. Däremot vill jag lära mig att dyka.. tror jag. Bara det inte visar sig vara lika trist som att åka skidor så. Så det är grejen, sakne jag vill lära mig då, att dyka.

Så snubblade jag..

..då in på Onekligens blogg och hittade "en bloggrubrik för varje dag i januari 2014". Naturligtvis drabbades jag av en del huvudbry i stil med ska jag ta med de dagar jag inte visste om listan eller ska jag ta från idag. Bara det i sig kunde ha fått varit en rubrik, muttrade jag när beslutsångesten ångade fram genom hjärnans alla skrymslen och vrår. Fast ibland får man liksom bara ta och bestämma sig, så jag bestämde mig för att typ samköra de två första rubrikerna som nån form av uppvärmning och sen dra igång mer på riktigt. Så för att börja från början är väl rubrik 1 en ganska logisk start.

1. Kolla här är en bild jag gillar som jag hittade i min mobiltelefon

Å så är det, jag gillar verkligen den här bilden. Det var under en sån där underbar kvällspromenad med husgudarna som jag tog den. Vi var precis i startgroparna inför att flytta från centrum, där hundpromenaderna alltid företogs utefter älven, till det hus vi bor i nu. Det kändes just då som om  livet var precis så vackert och rörligt som som älven den där kvällningen. Harmoni, skönhet och vatten, en perfekt kombination om jag får välja fritt.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken… 

..var min första tanke att det måste bli Beatles "Help, cause I need somebody", med tanke på att jag vore under pistolhot. Fast vid närmare eftertanke skulle det liksom inte ändra situationen det minsta att tatuera in den texten då, utan det vore väl lika bra att ta nåt mer personligt om det nu ändå skulle ske. Bredden på min bak ger ju faktiskt utrymme för en hel del text, så några inskränkningar av den sorten skulle jag ju inte behöva fundera över. En kort stund roade jag mig med att tänka på Green Day:s "basket case" och strofen "listen to me wine" med tanke på själva placeringen, men slog det ganska snabbt ifrån mig. Kändes inte så skitkul, som jag först tyckte liksom. Så slog det mig vilken text jag skulle ta. Det skulle bli några ord ur Hollywood Undeads "the loss": smiling to the world unknowing. För att det oftast är så jag lever mitt liv. Så enkelt det blev :)