Huge

Julshow i Lillmokyrkan 

Jag bor i en liten håla långt ute i nästan ingenstans. Så gott som vart man än ska bege sig väntar en lång resa och tänker man sig dessutom att företa sig den med allmänna kommunikationsmedel, kommer den att ta en tidsmässig evighet. Vår lilla ort kan inte skryta med mängder av affärer, stora teatrar eller ett sprudlande nattliv och det finns inte heller en uppsjö av kaféer med uteserveringar. Vid en första anblick kan det verka som jag bor på en väldigt liten plats med nästan ingenting.

Morgonpromenad med husgudarna

Fast på den här lilla platsen har bara den här veckan innefattat en hel del. Till exempel har Emelie varit med i en julshow i en av kyrkorna. Det var vackert, juligt, gav energi och höjde humöret. Jag blev naturligtvis rörd, men även stolt. Det är modigt att gå upp och sjunga för en så gott som fullsatt kyrka. Emelie kan ibland vara lite blyg, men hon gjorde det. Det belönades med en bild i tidningen dagen därpå, vilket väl egentligen inte var så viktigt men ändå lite roligt.

Vilt rus på vinteräng

Det har varit en julfrukost på jobbet tillsammans med många av mina kollegor. Gröt, skinka, sill och paketbyte var några av ingredienserna. Det var trevligt och innehöll många skratt, julmusik och en och annan skumtomte. I mitt paket var det en alldeles bedårande röd burk med vita prickar och texten julgodis på. Jag har bra kollegor, som fixar, är påhittiga och bjuder på sig själv. Det går faktiskt inte en dag på jobbet utan att jag skrattar så tårarna rinner och det är viktigt. Det är många saker som är tunga att ta i, så att kunna skratta tillsammans är guld.

Morsan snusar husgud

Det har inte bara varit en julfrukost, utan jag har även haft förmånen att få vara med på en jullunch. En av de enheter jag jobbar med ordnade den och det var kanonmysigt. God julmat, trevliga människor, klappbyte och en tomte. Paketet den här gången innehöll en filt och en godispåse, vilket är en synnerligen bra kombination. Jag hade köpt en tomte och lagt i det paket jag lämnade in och den blev uppskattad den med. Paketen delades dessutom ut av en tomte och den tomten känner jag. Han är en av Carros kompisar och jag tycker riktigt mycket om honom. Han är en av dem som hade mod nog att komma och fråga om det fanns något att hjälpa till med när Carro försvann och han var en av hennes nära vänner. Jag blev så väldigt glad av att se honom, så det i sig var en riktigt bra julklapp.

Eftermiddagspass på vidderna

Så har det blivit klart också. Eller egentligen har det väl varit klart ändå sen innan jag sa upp mig från min tidigare tjänst, men nu är det färdigförhandlat och slutdiskuterat. Nu är det bestämt på alla de vis att jag ska vara kvar på det jobb jag har provat sedan den första september. Det känns bra, även om jag tyckte om det förra jobbet också. Nämligen så är det så att de flesta jobb innefattar människor på ett eller annat vis och det är dem man oftast fäster sig vid. Därför känns det på ett vis vemodigt att lämna det förra jobbet, för människorna jag jobbade med där är underbara.

Älskade underbara innan väckning inför en
ny dag

Det är naturligtvis människorna jag jobbar med nu också, så turligt nog behöver det ena inte utesluta det andra. För att låta bli allt uteslutande begav jag mig därför till det gamla jobbstället en av veckodagarna och åt frukost med mina gamla kollegor. Det var mysigt och förutom en god frukost, härliga skratt och ett nytt recept på bröd fick jag en och annan kram också. Litenhet är bra ibland också, det underlättar att träffa alla dem man tycker om.

Helande för själen

I min lilla värld på platsen mitt i nästan ingenstans, har solen skinit, utomhus glittrar det och jag promenerar hundarna i nattlinnet tidiga morgnar och sena kvällar vintern till trots. En av kvällarna var Emelie med och redan på håll såg vi en mötande person som inte var alldeles nykter. Eftersom nattlinne är något kallt och en inte alldeles nykter person brukar innebära långa pratstunder, bestämde vi oss för att vika av från vägen ut på en av ängarna och låta hundarna strosa runt lite där. Den inte alldeles nyktra personen stannade förvånad, spejade runt sig, mumlade jaha och ägnade sig åt diverse lockljud. Det var helt tydligt att personen inte längre såg oss och förbryllad över vårt abrupta försvinnande försökte locka fram oss igen. Det var också rätt roligt och Emelie och jag fick oss ett gott skratt medan personen knallade vidare förvirrat mumlande för sig själv. En annan relativt okänd person har förslagit en gemensam resa till Bora Bora och jag har sett en randig hund som var och en egentligen borde ha.

Kalasgos

Vi har varit på ett trevligt 39-års kalas också, som även det innefattade den där kategorin människor man tycker om. En annan trevlighet är att Camilla och pojkvännen Döden hälsade på ikväll för gemensamt glögg- och kaffesurplande. Angelica och jag har pratat ett flertal timmar i telefonen, eftersom det ibland är allra bekvämast att slippa gå utanför dörren och ändå kunna dryfta livets vindlingar. Anette kom på besök under tisdagskvällen och vi dryftade livet ändå in på nattimmarna medan vi provade ett nytt pepparkakste. Therese och jag har ägnat oss åt livets mer andliga dimensionen tillsammans och det har även Lena och jag gjort.

Promenadvy

Idag har hundarna och jag varit på en kombinerad ängs- och skogspromenad i solen och en, enligt hundarna alldeles förtjusande detalj, var den medhavda prinskorven som användes till hundmuta. Det är härligt att bo så både skog, ängar och andra människor finns på gångavstånd. Det är suveränt att kunna promenera ut i skogen på lunchen, prata med grannar och brevbäraren på vägen, och bara känna lugnet sprida sig i själen. Somliga morgnar är det dock inte lika lugnande att kliva ur sängen, väcka Emelie och se på hennes min att alla speglar borde undvikas och att trollet som bor under huset är ett lämpligt tilltalsnamn. Fast inte ens det behöver jag bry mig så väldigt mycket om där jag bor. Jag kan lugnt gå ut i trolletunderhuset stil, dessutom iförd nattlinne, och de jag möter är lika trevliga ändå. Nämligen så är det så att det kan verka som jag bor på ett väldigt litet ställe som egentligen inte har så mycket att erbjuda, men det är inte så det egentligen är. Det ställe jag har mitt hem på har allt som behövs och här finns allt som betyder något. Här har jag min familj, många av mina vänner, härliga kollegor och förmånen att kunna träffa både gamla och nya viktigmänniskor utan att behöva välja bort någon. Här finns närheten till skogen och naturen, samtidigt som människorna är så nära både fysiskt och socialt att det inte finns någon risk att bli bortglömd. Här finns minnena av Carro och Henke, inte bara kopplat till de olika platserna, utan även hos människor som bor här. Ingen är någon i mängden här, utan alla är en speciell person. Det är skönt att vara speciell, det känns tryggt att veta att det finns människor omkring en som bryr sig om en och det är underbart få vara den man är. Så trots att det vid en första anblick kan kännas som litet där jag bor, är det egentligen väldigt stort. Hur man ser det beror bara på hur man väljer att titta och vad man värdesätter. Jag vet vad jag väljer och vad jag ser och det jag ser är underbart, vackert och enormt.     

Bad hairday räcker inte för att beskriva detta

Vad i hela friden nu då?

Suverän som middag!

Snö, inte snö, snö, inte snö.. Det finns uppenbara förklaringar till varför vintern känns som en annalkande kräksjuka. En av orsakerna är att jag avskyr att vara blöt om fötterna. Finns det nåt jag ogillar ännu mer, är det att vara blöt om fötterna i kombination med att halka runt i tillvaron. Idag är en av dessa dagar när redan nämnda förhatlighet till kombination har inträffat. Mitt undermedvetna måste ha snappat upp det på något vis under natten, för redan när jag slog upp mina två blå i morse var jag grinig. Om inte ishalka och regn känns som nog, kan man alltid satsa på att vakna grinig för att få lite extra krydda på en mindre bra dag. Nåja, det låter rätt pessimistiskt för att inte säga negativt och bättre än så är det inte. Jag tjurar helt enkelt. Trots detta har dagen bjudit på en del skratt, kaffe, trevlig lunch och fika efter jobbet hemma hos mamma. Det var Magnus som stod för fikabrödet, en julbakelse i chokladsmak. Ett perfekt sätt att döva vetskapen om världens isighet och slippa laga middag. I syfte att göra denna griniga dag så kort som möjligt, tänker jag duscha och gå och lägga mig. Ytterligare en liten detalj som faller under de mer negativa faktorerna för dagen är att jag läst ut den senaste Keplerboken. En positiv sida är att den var ruskigt bra. Mitt i all surighet får jag nog ändå lov att tillstå att Keplers böcker är en njutning. Frågan är bara vad i hela friden jag ska läsa nu?

Besök av bland annat Jerry

Varm choklad med vispgrädde, en av våra traditioner som vi haft ändå sedan Carro, Camilla och Henke var små. Även i morse ägnade vi oss åt detta årligen återkommande, men i år var morgonen mitt på dagen och startade genom att Magnus kom på besök på sin lunch. Nåja, det är inte tiden utan innehållet som är viktigt och vi hade trevligt.. Camilla var hemma hos sig, så henne saknade vi och Carro och Henke saknar vi alltid, men i övrigt började dagen på luciasedvanligt vis. Resten av dagen har hittills gått på i lugn lunk. Middagen serverades av Sibylla och under kvällen ska vi umgås med Ben och Jerry, Emelie och jag. För dem som inte vet är Ben och Jerry synnerligen god glass och Emelie ansåg under handlingen att det var ett måste en kväll som denna. Klokt tänkt.

Viktig stund ♡

Skäll på modevisningen

Bästa brudarna <3

En dag går så fort och de senaste dagarna är inga undantag. Ta bara idag. Först jobb, lunch och kaffe med Magnus och Tove, mer jobb, kaffe med mamma, hem med hundar och så iväg på modevisning i 50 och 60-talsstil på hundcaféet tillsammans med Camilla, Emelie, morsan och Tove. Det var en lite annorlunda upplevelse, men definitivt av det mer positiva slaget med gott fika, många skratt och en avslappnad stämning. 

Fika på hundcaféet

Vilken otroligt bra idé att ha ett hundcafé egentligen. Bästa vännerna kan vara med och fika, men det fick dom dock inte idag. Idag skulle fokus ligga på uppvisandet av kläder, så det gjorde det. Förutom kläder svepte det in ett luciatåg och förgyllde kvällen.

Gud på flaska

Förutom modevisningar på hundcaféer har den senaste tiden medfört upptäckten att Gud faktiskt finns på flaska. Flera av de senaste dagarna har det inmundigats glögg med pepparkakssmak. Den är gudomligt god, så den kan rekommenderas.Inte blir upplevelsen mindre trivsam av att den intas i sällskap av trevliga människor. Jag har glöggat med Emelie, Magnus, Angelica och Tove. Samtliga glöggstunder har dessutom innefattat trevliga och ganska givande pratstunder, så mer glöggstunder åt folket helt enkelt. 

Emelie tycker att det finns godare drycker än glögg

Gårdagen kunde inte ens glögg rädda humöret helt och hållet. Det var halt och det är mindre trivsamt när det helst ska gå lite fort att ta sig dit man tänkt, men det snarare går åt motsatt håll på grund av att glidet liksom mer arbetar mot en. I dag är det bättre. En del i bättringen kan i och för sig bero på att jag inte använde joggingskor idag. 

Månskens promenad mot middag

Sko- och isproblemen har varierats med solsken och månljus och båda har bjudit till utevistelse. Månen har varit helt underbar under några kvällar och en av dessa kvällar var jag bjuden på middag till Magnus och Emelie. Jag tog vägen genom skogen och det var rekreation på hög nivå. Så vackert och så fridfullt. 

Insyn i middagsfixandet

En annan form av rekreation är att få sätta sig vid ett dukat bord och maten är lagad. Det är lyx på hög nivå. Även det var en trevlig kväll. Egentligen har jag mycket trevligt i mitt liv. Jag har så många mysiga människor omkring mig och världen är vacker, vissa dagar mer än andra och isiga dagar räknas inte till dagarna som hör till mer.

Vacker dag i en vacker värld

Soliga dagar med is vid vattnet däremot, räknas definitivt till merdagarna och det har varit några såna att njuta av också. Ytterligare en förmån jag har i livet är mina kära husgudar, det vill säga mina hundar. Hundar medför per automatik en del promenader per dag och soliga dagar är lunchpromenaderna nåt att se fram emot. Det har alltså inte bara varit vackra månnätter, utan även några helt suveräna soldagar. Kanske dessa dagar verkar lite extra fina, eftersom november har haft alltför många såna.

Krispigt solsken

När det dessutom är frost förvandlas världen till en glittrande tillvaro, oavsett om det är solsken eller månljus som lyser upp tillvaron. Jag gillar det. Glitter går inte att annat än älska och det gör jag. Jag älskar när världen ser så pass mycket ut som en saga att det inte ens skulle förvåna mig om en eller annan enhörning svepte förbi, så vackert är det. Kortfattat har alltså de senaste dagarna rusat fram och fyllts av glädje, gemenskap, glitter, Gud i flaska, mode, uppskattade caféer och framförallt av människor som betyder mycket. Stunder att samla på med andra ord. 

På väg hem efter hundcaféetid <3

Back to basic

De ytterst få gånger som jag befinner mig glidandes nerför gården ståendes och utan kontroll, kan jag konstatera att vintern inte riktigt är vad den borde vara. Förutom att den inte borde vara alls, så borde den definitivt inte vara på ett sätt att tillvaron är helt på glid. Jag gillar det inte! Jag gillar det verkligen inte! Om det inte vore så otroligt halt skulle jag införskaffa sand. Nu tänker jag våga vägra utsidan av huset, åtminstone tills hundarna ska gå ut igen och då är det enbart under tyst protest jag tänker ta några riskfyllda steg utanför ytterdörren. Fast förutom den äckligt hala utomhusvärlden, så har dagen varit helt okej. Vad sägs om mycket mysig grötfrukost på en av enheterna, glögg, fika med morsan och pepparkaksglögg tillsammans med Tove hemmavid på kvällskvisten. Tove som förövrigt ägnat sig åt att återgå till tidigare bosättning och därmed åter gjort mig till särbo, fast inte med Tove. Henne är jag ingen bo med längre, utan mestadels vän. Back to basic ungefär. Förutom isgatan ute. Den är inte basic eller nåt annat neutralt. Den är bara obehagligt opålitlig på ett synnerligen onödigt sätt, så varför envisas den med att vara kvar liksom?  

Älskade, saknade!!!

Älskade, så älskade, Henke <3

 Även om det vid det här laget nästan upplevs som tjat, så är det inte det för oss. I vår värld är det så livet ser ut och världen silas alltid genom dessa erfarenheter, förluster och saknaden som är kvar. Den gnagande otroligt jobbiga saknaden, som en del dagar är outhärdlig och andra dagar bara gnagande smärtsam. Vår värld är uppdelad i två parallella världar. Den ena rör sig framåt konstant och så snabbt att det som borde kännas som nyss snarare känns som otroligt långt borta och väldigt länge sedan, medan den andra stannat, frusit fast, i två händelser som fortfarande känns overkliga och alldeles för smärtsamma för att över huvud taget vara sanna. Så även om andra kanske tycker det är tjat, är det överlevnad för oss. Det är det vi måste bearbeta, förhålla oss till och försöka leva med. Förlusten av två barn, eller syskon som det är för Camilla och Emelie, förändrar den värld man lever i, förvandlar den till nåt annat och försätter en i val. Alltid samma val. Valet att leva, dö eller existera som ett offer. Vi försöker att leva, men en del dagar är det svårt. Årsdagarna är alltid svåra, en del år är dessa dagar värre än andra. I år har det varit ett sånt år. 

Bilen som Henke & Jens dog i.

I år har det varit riktigt jobbigt och gjort helt otroligt ont. I onsdags var det fyra år sedan Henke dog. Fyra år sen han följde med sin kompis Jens för att hämta en gasoltub under en håltimme i skolan och som passagerare följde med när bilen de åkte i kraschade rakt in i en vänstersvängande lastbil. Det var på eftermiddagen det hände, men det tog ändå fram till kvällen innan vi fick det bekräftat. Det fanns inte ens med i mitt medvetande att det skulle kunna vara sista gången någonsin som jag såg min son i livet, när jag släppte av honom vid skolan den morgonen. Det var så långt ifrån det jag trodde var möjligt att jag, när Camilla började skaka, snyfta och kvida "nej nej" efter att en kompis berättat via telefonen att det stod på facebook att Henke var död, deklarerade att det inte var sant och att jag bara skulle behöva ringa några samtal för att reda upp det missförståndet. Fast det visade sig att det inte var något missförstånd. Det som inte borde få hända hade hänt. Henke som inte borde vara död, som hade hela livet framför sig och som ville leva, var död. Henke som var tryggheten och stabiliteten i vår familj med sitt lugna, tålmodiga och genomsnälla sätt. Han med sin lite egna humor och stora kreativitet och som älskade sin vita bas som han borde få fortsätta att spela på, var borta. Fyra år är all tid i en av världarna och ingen tid i den andra. En del av oss är fortfarande i samma chock som den dagen för fyra år sedan, medan en annan del går sönder av saknad efter att ha längtat i en evighet.    

Rockmässa i kyrkan

Kanske tiden ändå har någon inverkan åtminstone på hjärnans vilja att släppa fram det som kapslats in dessa frusna ögonblick. Kanske det är därför det i år gjorde extra ont inför och under årsdagen för både Henkes och Carros död. Den här hösten och början av vintern har varit ett helvete att genomleva för såväl Camilla och Emelie som för mig. I onsdags ville Emelie, som i vanliga fall inte riktigt klarar av att åka till kyrkogården, åka dit. Hon ville ha en stund för sig själv vid Carros och Henkes gravar, så vi lät henne få det, jag och min mamma. Medan Emelie stannade kvar hos Carro och Henke gick vi till Jens grav och tände ett ljus för honom, sedan väntade vi kvar där och gav Emelie det utrymme hon behövde. Det är tufft att stå på lite avstånd från två av sina barns gravar och se sitt yngsta barn ramla ner på knä och gråta så hela kroppen skakar framför deras gravsten. Det är starkt av en liten elvaårig tjej att våga möta dessa känslor av total saknad som sliter sönder en inifrån och ut. Det är mycket att hantera och det är inte rättvist. Det borde inte vara så här, men det är ändå så det är. Efter en stund kom hon till mig, min modiga och starka lilla Emelie. Jag kramade henne, strök henne över håret och försökte att bara finnas där för henne. Fast jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad någon gör, det som sliter sönder går inte att ändra. Hennes saknad efter Carro och Henke kan ingen göra nåt åt, men där var vi alla fall. Tillsammans och trasiga.  

Emelie utanför kyrkan efter rockmässan

I onsdags var det inte bara fyra år sedan Henke dog, utan det var även den dagen det var rockmässa i kyrkan för första gången på några år. Vi hade bestämt oss för att gå dit, morsan, Emelie och jag. Det kändes på nåt vis lite som att vi gjorde det för Henkes skull, han hade nämligen älskat att vara med där. Det var ett bra val, det var en bra mässa och det var underbar musik. Det bröt lite av den sprängande känslan. Det gjorde att Emelie klarade av att le lite igen och kvällen blev bättre än vi hade kunnat tro. Det är hårt av vara utan dem. Det är omänskligt att behöva vara det och det gör väldigt, väldigt ont att sakna dem, men där i musiken i kyrkan kändes dom som lite nära en stund. Jag är säker på att Henke visste hur otroligt mycket han betydde och betyder för oss. Jag vet att han visste att han var och är älskad. Hade han fått bestämma hade han inte lämnat oss i den här världen ensamma och utan honom, han visste hur viktig han var och han brydde sig dessutom enormt mycket om oss. Fast kunde det inte bara ha fått fortsätta så. Kunde han inte bara ha fått stanna? Henke skrev när han var liten att när han blev stor skulle han bli en pappa, han borde ha fått möjligheten att bli det och vi borde ha fått möjligheten att ha honom kvar hos oss. Så nej, för oss är det inte tjat. Det är det liv vi lever. Henke, min älskade son, du är så otroligt saknad och jag önskar så väldigt att du vore här <3  

På väg hem från kyrkan

Fredag

Dagen före sovmorgonsdagarna är en dag att fira. Det betyder: läs hela natten om jag vill och det vill jag. Kepler you know! Fast innan läs hur länge jag vill börjar är det några möten att klara av. Men därefter hägrar fredagsmys och läslust. I love it!

Mänskliga cyklopögon

Bra dagar, dåliga dagar, irriterande dagar och så idag. Dagen före imorgon och dagen efter igår. Idag är det påtagligt och gör ont. I morse mötte jag lastbilen, vilken jag i vanliga fall klarar av att se. Idag gick inte det så bra, så jobbdagen startade med cyklopögon. Igår var jag trött på mänskligheten, idag är det tvärt om. Dagen idag har mestadels kantats av härliga människor, såna som bjuder på sig själv och är alltigenom trevliga. Humöret och tron växlar med andra ord snabbt, men den här tiden på året brukar vara så.  

Emelie har bakat pepparkakor tillsammans med sin mormor idag. Det är kluvet för henne och hon har tydligt deklarerat att imorgon tänker hon inte baka någonting över huvud taget. När Henke dog, för fyra år sen imorgon, bakade hon pepparkakor och det ska hon aldrig mer göra det datumet säger hon. 

Jag träffade en kvinna under dagen som själv förlorat ett barn för relativt många år sedan. Hon berättade om sin sorg och om att det aldrig slutar att göra ont. Jag tror henne. Efter dessa år är min smärta allt utom mindre. Fast det är ändå skönt att träffa dem, dessa människor som har liknande erfarenheter och som bär på den typen utav sorg. I deras ögon finns öppenhet och förståelse, den typen av förståelse som bara finns hos dem som själva varit med om det värsta en förälder kan vara med om. Andra människor försöker förstå, åtminstone de som vågar. Det krävs nämligen mod att möta livsberättelser som kretsar kring barns död, kanske för att det påminner om att det som inte får hända kan hända ändå. Alla klarar inte av att hantera det, åtminstone är det min erfarenhet. Det finns förstås de som klarar det och dessa människor gör det bra. Jag har tur för jag har många så bra människor omkring mig. I övrigt är livet tröttsamt och jag irriterar mig på den ständigt närvarande tröttheten. Den undrar jag om jag någonsin kommer att acceptera?   

En usel jä..a dag

Nära, kära & skratt - det viktigaste

Somliga dagar tappar jag lite av den lust på livet som jag så frenetiskt försöker att hålla fast vid. Ibland, som idag, tycker jag att det är så himla mycket tjafs och trista spel människor emellan, att jag ger upp om det här släktet. Det är dagar som idag, som jag måste fokusera hårt på alla fina människor omkring. Ibland hjälper inte ens det och satt i relation till det som hela tiden snurrar i mitt huvud, så tröttar en del saker ut mig och idag känner jag mig utmattad. Huvudet värker, axlarna gör ont, jag är trött så in i norden och dessutom less. Det var en bra dag och så kom människorna, det är en ganska bra beskrivning av läget. Förutom det är det december. Jag har lärt mig att avsky denna månad. Föregående månad går under samma känsla. En del dagar går många av mina funderingar åt till att försöka komma fram till vad som är värt att ens ödsla energi på? Vad ger störst chans att känna glädje i livet? Jag vet vad som inte ger det.  

Adventsfika

Jag vet vad som ger glädje i livet också och vad som är det viktiga att fokusera på. Det är till exempel härligt när mamma gapskrattat under adventsfikat, underbart att ha långt borta personer nära och värmande i hjärtat när Emelies ögon glittrar efter julskyltningen. Sånt är viktigt. Dom som står en nära, de älskade hundarna, att slippa stress och spel samt att kunna skratta, sånt är det som bör ha prio i livet. 

Istället för kökssoffa

Nåja, jag har faktiskt en hel del härliga människor och helt underbara hundar omkring mig, så jag är lyckligt lottad. Fast dagar som idag känns det inte helt tydligt, idag är jag bara trött, grinig och rätt uppgiven på delar av livet. Idag har höjdpunkten varit att titta på julkalendern med Emelie, att jag fått middag av mamma samt handlingen på ICA där jag faktiskt fick lite axelmassage. Jag tänker inte räkna upp vad bottenpartierna innehållit, men funderingar kring personliga val är rätt omfattande dagar som denna kan jag säga. Dessutom är det mer tydligt vissa dagar att jag inte klarar av att köra bil några längre sträckor på egen hand sen Henke dog, även det innefattas i en sån här dag. 

Ljus, julkalender & tomtegröt tillsammans med Emelie tillhör
det som ger.

Kom tillbaka

Älskade son <3

Trots att helgen och de lediga dagarna innan varit både trevliga och välbehövliga, är mina tankar i december. På onsdag har det gått fyra år! Älskade Henke, som var både min, Camillas och Emelies klippa i tillvaron. Det kan inte ens få vara så att han inte kommer tillbaka. Fast jag vet, så vill jag inte tro på det. Det skulle vara alldeles får hårt att ta in den vedervärdiga sanningen att han aldrig mer kommer tillbaka, för det är alldeles otroligt fel att vi ska behöva vara utan honom under resten av våra liv och det borde definitivt inte få vara så. Fyra år är alldeles för lång tid!

Sagt upp mig

Helt sanslöst!

Idag har jag sagt upp mig. Det var med en kluven känsla jag genomförde detta. Muntligen dessutom till en människa jag respekterar högeligen. Egentligen är det inte så allvarligt som det låter, eftersom det handlar om att byta tjänst inom kommunen. Jag har en tjänst och har provat en annan som jag kommer att vara kvar på och det medför att jag får lov att säga upp mig från den första tjänsten. Kluvenheten kommer sig av att det var ett bra jobb tillsammans med riktigt bra människor. Jag lärde mig enormt mycket och jag kommer att sakna alla underbara kollegor där. En fördel är förstås att de inte är särskilt långt borta, så det är väldigt möjligt att hälsa på dem närhelst det finns tid. Det troliga är att det finns tid under fredagar då och då. Nämligen vet jag att de har riktigt trevliga frukostar där då. Det gäller att välja sina stunder! 

Alla solglimtar är bra glimtar

En annan sak som hänt är att bilstereon, som inte har fungerat på två år, idag plötsligt fungerade väldigt bra och därmed skrålade ut Mix Megapol i en grällt hög volym i morse. Det är toppen att den fungerar, men under morgnarna är det väldigt bra om det inte är så tydligt märkbart. Dessutom var det ingen musik som kastades emot Emelie och mig där vi satt, lite chockade och med pipande ljud i öronen, utan en konstant babblande man som hade åsikter om allehanda oviktigheter. Oviktigheter är i och för sig aldrig någon vidare hit att lyssna på, men på morgnarna är det så gott som olidligt och när det dessutom följs av lika ointressant reklam så kändes det en liten stund som att en tyst bilstereo faktiskt inte är det sämsta. Senare under dagen tyckte jag, trots morgonens oljud, inte samma sak. Det är bra med musik i bilen och det är helt okej att åka runt med hög volym och skriksjunga allt vad det går för att på något vis försöka överrösta volymen som väl egentligen skulle gå att sänka, om det inte vore så befriande att skriksjunga förstås. Jag skärpte mig dock när mamma och Camilla åkte med, vilket antagligen var tur åtminstone för dem. Förutom tjänstebyten och bilstereos har dagen innefattat handling med Camilla, handling med morsan, pizzabakning, kaffe med Tove, fika  hos morsan, kaffe med Magnus och Matte, uppskruvning av en vägglampa och hundliv. 

Vackert!

Igår hände det också en del saker. Till exempel kom Anette och hälsade på med ett paket som hon gav mig, med orden "för att du är en underbar människa". Det var två väldigt vackra och glittrande ljuslyktor samt ljus i paketet och naturligtvis blev jag rörd. Jag är alldeles för blödig nu för tiden, så nån liten tår trillade väl ner för kinderna. Jag har många helt underbara människor omkring mig och Anette är en av dem. Vi fortsatte dagen med att bege oss till Therese för kaffesurpling och kattdiskussioner. Därefter for vi till ortens kinarestaurang och käkade lunch. Hemma dracks det kaffe och skruvades upp lampor, hyllor och spikades upp hjärtan. På kvällen kom dessutom Patrik för att vara här till på söndag.  Det var en riktigt trevlig dag. Tänk att november och nästan december kan ha trevliga stunder också. Igår började dagen till och med genom att solen kikade fram. Det är trevligt med sol och när morgnarna börjar med denna naturkraft, så ger det en lite känsla av hopp inombords. Idag började dagen i gråskalig dimma för att fortsätta med skrålande gubbar på radion som inte fungerat på länge, det är väl i och för sig rätt hoppfullt det med.

Gårdagens kaffekompisar

Däckad korv & dimmiga svanar

Gårdagens morgon - första lediga dagen och solen som
så länge lyst med sin frånvaro stiger så sakta upp och
förvandlar gatan utanför sovrumsfönstret till guld. 

Kvällens hundpromenad var som att gå runt i ett sagoland. Allt glittrar, träden framträder vackert frosttäckta mot den mörka stjärnbeströdda himlen och jag skulle vilja sväva fram i allt detta vackra, men det gör jag inte. Istället är jag obeskrivligt trött och väldigt, väldigt glad att jag har några dagars ledigt. Ledighet innebär möjlighet till vila och det är precis vad som behövs. Trots detta inleddes ledigheten inte direkt med vila, men på ett väldigt trevligt sätt.

Glittrande vingar på biltaket

Det trevliga som inledde gårdagen var nämligen solen. Första lediga dagen för den här gången och då visar den sig, vilket inte direkt har hört till vanligheterna under november. Naturligtvis ansåg jag det vara ett omen om att nämnda ledighet kommer att vara totalt underbar. Bara att kika ut genom sovrumsfönstret medförde, i och med att solen skymtade fram, en positiv känsla. 

Morgonkaffe hos Therese

Emelie och jag åt frukost tillsammans medan solen så sakteliga steg högre upp på himlen och det var en mysig känsla att kunna njuta av ögonblicket, utan att känna av stressen som kommer sig av att vara tvungen att göra sig i ordning inför stundande arbetsdag. Till och med bilen påvisade att dagen skulle bli bra. När det var dags att skjutsa Emelie till skolan hade nattens kyla nämligen satt sina spår genom att utrusta biltaket med glittrande isvingar. Det var hur vackert som helst.

Lite morgonsol medan Zeke kissade in dagen.

När jag släppt av Emelie vid hennes skola fortsatte jag, trots mina egna idéer om att stirra i taket var ledighetens syfte, till Therese på morgonkaffe. Vi hade en hel del att avhandla, skratt som behövde släppas fram och morgonen övergick till förmiddag och lunch på ett riktigt trevligt sätt. Dessutom fick jag äran att träffa deras nytillskott i familjen, den irländska settern Zeke, som visade sig vara en mycket trevlig individ som det inte gick annat än att gilla.  

Trevligt besök av Anette 

Efter Therese for jag hem och fick besök av prästen fast som privatperson och därmed alltså som Anette. Det var också riktigt trevligt och kaffet flödade i takt med att vi babblade oss igenom några timmar. Jag har många helt underbara människor omkring mig. Medan vi umgicks, kom exet och bytte däck på min bil. Helt på sitt eget bevåg, vilket naturligtvis också faller under kategorin väldigt trevligt. Som sagt, jag har många underbara människor omkring mig.

Tisdagskontemplation

Emelie gick till sin mormor efter skolan, så det var nästa anhalt för dagen. Vägen dit kantades av en underbar solnedgång, vatten, svanar och dimma. Om nåt är kontemplation, så är det att vistas ute och låta sig själv förundras över hur vacker världen är ändå. 

Hos mormor får man korv - en husgudslag att leva efter.

Husgudarna var självklart med och om jag tycker svanar är vackra, så är deras tolkning inte riktigt av det slaget. I hundvärlden är svanar tydligen något som borde jagas, bara det hade gått att få tag på dem där ute i vattnet. Det gick turligt nog inte, så efter ett tag verkade till och med mina fyrbenta vänner anse att det var rätt trevligt att bara betrakta dem. 

Ledig morgonstund har guld i mun, eller
innehåller i alla fall solsken 

Emelie, morsan och jag fikade och hundarna fick bland annat korv. Ett gott liv för samtliga närvarande med andra ord. Innan det blev kväll hann jag dricka kaffe med Tove och Magnus också, innan Tove for på jobb och Magnus begav sig hem till sig. Gårdagen innefattade alltså inte särskilt mycket av stirra i taket, men det gjorde inget för det var en riktigt bra dag fylld med sånt som är viktigt i livet.

På väg på morgonpromenad

Idag inleddes dagen återigen med solsken och glitter. Två helt strålande ingredienser för en bra dag. Även denna morgon skjutsade jag Emelie till skolan, men sen for jag hem och planerade nästan att gå i säng och läsa när jag fick en förfrågan om att ta en morgonpromenad av exet. 

Älskart!

ag tog med husgudarna och knallade iväg. Vilken strålande dag. Det är vackert när frosten glittrar i solen. Vattnet som svanarna igår simmade i, var idag täckt av en tunn isskorpa och till och med det var vackert. Det är njutbart att vara ledig. Det är ännu härligare när det dessutom är sol. 

Sjönära Harry

På vägen tillbaka från sjön passade jag på att dricka en kopp kaffe hos Magnus. Ingen stress, inga tider att passa utan bara harmoniskt varande. Det är grejer det. Det hann bli lunchtid innan husgudarna och jag begav oss hemåt igen. 

Rätt spännande att det är en hund under isen också,
tycker Engla

Väl hemma fixade jag lunch. Det är faktiskt till och med roligt att greja i köket när det finns tid för det. Lagom till lunch vaknade Tove, som arbetat natt, så vi åt tillsammans och surplade lite kaffe medan vi höll på.

Vackra Nova njuter i solen

Sen var orken totalt borta. Jag kraschade i säng och sov till kvart i sju på kvällen. Då ringde Emelie, som varit hos Camilla efter skolan, och väckte mig. Jag klev yrvaket upp, tog ut hundarna och så for vi och hämtade Emelie. Väl hemma hade Tove, som också sovit lite mer, kommit upp igen. Vi drack kaffe och åt havregrynsgröt, Emelie åt kvällsmat och duschade och ingen av oss hade någon vidare energi att göra nåt mer än förbereda oss för sängen igen. Det är den där tröttheten, den jag faktiskt tagit några dagars ledigt för som tar ut sin rätt och jag låter den göra det. November och december är jobbiga månader, jobbigare än många andra, så jag försöker vara lite snäll mot mig själv. Det är inte så enkelt som det låter, men det är nödvändigt.

Denna vackra värld!

Kortfattat rädd

Mina planer på att stirra i taket går så där eller snarare inte alls än så länge. Dagen som gått har varit bra, men den får jag redogöra för imorgon. Nu är jag alldeles för rädd för att skriva särskilt långt. Rädd för att jag inte kommer att få sova i natt och rädd för att jag inte heller kommer somna. I dag fick jag en stalker. Jag har i och för sig vetat om denne ett tag, men det var först idag vi fick mer direkt kontakt. Idag fick jag nämligen med mig Keplers senaste bok, Stalker, hem från morsan och den kommer troligen att hålla mig vaken länge om inte hela natten. Antagligen kommer jag dessutom att vara relativt rädd både under läsningen och efter. I alla fall om den här boken är lika bra som tidigare Keplerböcker. Det här är en natt att se fram emot med skräckblandad förtjusning, så full fart mot sängen och en trolig vaken natt.

Takstudie

Ligga hemma och stirra i taket, var mitt svar på chefens fråga om vad jag skulle göra under min ledighet. Imorgon börjar min fyra dagar långa flexledighet och i mina tankar har den utvecklats till att innefatta ljusstakar och gardiner. I morgon visar det sig om tanken är grunden till handling också, annars är det takstudier som gäller. Jag är rätt trött helt enkelt, så det ska bli skönt att bara vara hemma ett litet tag. 

Nära, nära

Förut fanns hon här..

När Carro hade dött, fick jag mer och mer panik i takt med att hennes saker minskade. Alla andras saker fylldes på, medan Carros saker blev färre och färre. Jag letade efter saker som fortfarande hade hennes lukt kvar och kunde sitta i timmar med ansiktet nedborrat i ett av hennes linnen, bara för att känna mig lite nära henne igen. Det var en kvinna som hade några av Carros saker hos sig ocochh som av någon anledning drog ut på tiden med att lämna hem dem. Det gjorde mig också panikartad, eftersom jag letade efter bland annat Carros doft. Tove och Angelica for därför helt sonika och hämtade hem dem. Allt utom en sminkväska, som jag vid det laget inte hade hunnit märka av att den saknades. När vi började gå igenom de hemkomna sakerna, Camilla och jag, var vi nästan lite skakis. Nämligen gjorde det fruktansvärt ont att gå igenom allt som var hennes, samtidigt som vi letade efter minnen, hennes doft, saker hon skrivit, svar och henne. I allt letande vi höll på med var det egentligen Carro vi letade efter. Min dotter, Camillas, Henriks och Emelis syster. Ibland hittade vi nåt som fick henne tillbaka i små glimtar, oftast hittade vi tecken på att hon varit hos oss men inte längre var det. I sakerna som Tove och Angelica hämtade fanns inget kvar av Carros doft och inte heller de gav några svar.

Högst upp till vänster är ängeln jag fick
av Carro, där är hennes väska, kepa,
kortet hon fick av mig i julklapp,
Henkes hjälm och hans hörselskydd.

På nyårskvällen hörde jag hur det lät ute på trappan, så jag gick ut för att se efter vad det var. Där stod den, Carros sminkväska. Bara åsynen av den fick min värld att rasa igen och livet blev återigen becksvart. När jag öppnade den med skakande händer och hittade den kajalvässare, som egentligen var min egen och som Carro och jag skojbråkat om många gånger eftersom hon tog den, försvann allt. Jag gick helt domnad in i duschen och ville helt enkelt inte vara med mer. Lusten att kämpa var slut och det var där och då, jag upptäckte att jag var riktigt illa ute i mitt mående. Hade jag inte haft så många underbara människor omkring mig som stöttade, höll upp och hjälpte mig hade jag nog inte levt idag. Det var tack vare dom jag visste den där nyårskvällen när jag var närmare döden än livet, hur jag skulle gå till väga för att hålla mig själv kvar. Jag tog emot den hjälp dom erbjöd. Jag accepterade att det inte gick att klara upp allt på egen hand och det är jag glad för. Jag måste hålla uppe en del jag med.

Korten på Carro & Henke som stod på deras kistor under
deras begravningar.

När sen Henke dog började letandet igen. Den här gången handlade det inte så mycket om svar, som om honom. Jag letade Henke, för när någon dör i en olycka behöver man inte leta så mycket efter varför som vid ett självmord. Jag stod nere i hans rum med hans ryggsäck med träningskläder i och kramade hans tröja, medan tårarna rann. Min Henke. Han borde leva, men det gjorde han inte. Jag klarade nästan inte av gå ifrån hans rum, men jag klarade inte heller av att vara kvar. Som sagt så gör det väldigt ont att leta efter sina barn som borde leva, men som är döda. Efter den dagen klarade jag inte av att gå in i Henkes rum igen. Jag klarade över huvud taget inte av att bo kvar. Mina vänner packade och flyttade åt oss. Varken Camilla, Emelie eller jag hade kraft nog att gå igenom allt. Ingen av oss orkade konfronteras med det vi egentligen ändå visste. Idag har jag återigen satt upp ett par av Carros skor på en hylla och ställt in en del av hennes och Henkes grejer i ett skåp. Fortfarande letar jag efter dem. Fortfarande försöker jag att hålla dem nära, nära.