Grisbra eller svindåligt?

Grisbra eller svindålig - det är liksom frågan

Det är konstigt att livet kan vara åt helvete, samtidigt som ens dag är bra. För så har den här dagen varit, åt helvete och bra. Kanske helvetes bra, fast det är dåligt. Dåligt är det för att jag glider på den numer mycket välbekanta kanan neråt, bra för att livet i sig kan vara just bra ibland. Bra kanske även för att jag vet hur viktigt det är att ta vara på allt som inte är dåligt och inte dåligt är det mesta som innehåller liv. Komplext, men livet är faktiskt precis så. Inte alltid bra, suveränt, magiskt, orättvist, smärtsamt, glittrande, fyllt med kärlek, svart och fyllt med sorg - komplext helt enkelt. Idag läste jag vad en 90-årig man skrivit om livet och det var bland annat: det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat. Det tror jag också, allt annat är egentligen oviktigt när saker och ting sätts på sin spets. Därför, när jag tänker tillbaka på det liv som är mitt, känner jag mig ändå väldigt nöjd med att jag har älskat och att jag fortfarande älskar. Jag älskar många människor, men den kärlek som sticker ut och betyder allt är kärleken till alla mina fyra barn. Jag älskar dem med en sån där kärlek som egentligen inget rår på, inte ens döden kan ändra på den kärleken. Naturligtvis har jag ibland varit både arg, uppgiven, osedvanligt utmattad och trött, men jag har ändå alltid älskat dem. Antagligen, det är åtminstone en klok 90-årig mans erfarenhet och även min, så är det det enda som i slutändan egentligen betyder nåt - kanske till och med det som betyda allt. 

På väg att bryta en vana ;)

I vilket fall som helst så har vi, Emelie, hennes kompis Elvina, Emelies pappa och jag, begett oss ut på en liten utflykt idag. Eftersom det på slutet varit väldigt mycket naturupplevelser, bestämde vi oss för att bryta den trenden och därför begav vi oss till fårcaféet i Dala-Järna. Sist Emelie och jag var dit var för två år sen och det visade sig att det var precis lika trevligt nu, som då. Vilken kanonbra idé egentligen. Barnen, ja de vuxna med om de vill förstås, får umgås med djuren på ett avslappnat sätt i deras naturliga miljö, samtidigt som det finns fika som gör att de vuxna sätter sig och låter lita av all tid bli kvalitetstid. Guldkorn i tillvaron faktiskt. Vi fick dessutom uppslutningssällskap medan vi var där. Madde och Signe samt Emelies farmor och farfar Tore och Anita, dök upp för fika och umgänge. Det var en trevlig utflykt, en sån där bra dag grej, med människor som står en nära. 

Kattastrofartat mysigt (katastrofalt nog felstavat, men med flit)

Suveränt fika!!!

Fårskallar, ja och Emelie och Elvina förstås 

Madde och Signe

Farmor Anita och farfar Tore

Har varit bääästa dagen på hela veckan hittills

Saknade, så saknade

Det började gnaga i mig redan första kvällen vi var i skogen, Emelie och jag. Det gnager i och för sig alltid i mig, ligger precis under ytan och är det som min värld filtreras genom. Stor del av min tanketid går åt till att tänka på dem och om jag inte gör det silas alla andra tankar genom ljuset från tiden med dem. Jag tänker på, och för ensidiga monologer i mitt huvud, med Carro och Henke. Så gott som alltid, vad jag än gör. 

Då, den där första kvällen i stugan i skogen, hittade Emelie några teckningar som Carro gjort. Det gjorde hon strax efter att vi tittat på trädkojan som Carro, Camilla och Henke byggde när de var mindre. Saker som de gjorde, Carro och Henke, då när de levde, när de fanns med - inte bara i mina tankar och i mitt hjärta - utan verkligen med i livet. I mitt liv, i Camillas och så småningom i Emelies liv. Saker som satt spår, fysiskt påtagliga spår, som går att hitta. Som går att se. Som Emelie just den där första kvällen i skogen lyckades både hitta och lyckade se.

Emelie frågade många saker, olika saker. Det gör hon i och för sig ofta, så jag antar att även hennes inre värld filtreras genom allt det som Carro och Henke var. Carro, som Emelie minns lite vagare än Henke, vill hon vet hur hon var, vad hon tyckte var roligt, vilket temperament hon hade, vad som fick henne att skratta.. Emelie minns när Carro badade med henne, bakade bullar och spelade piano tillsammans med henne. Naturligtvis minns hon många andra saker också, men hon saknar att känna Carro så väl som hon skulle vilja. Hon var trots allt bara fem år när Carro dog och Carro var heller inte alltid närvarande under dessa fem år. Det är förståeligt att hon inte minns allt så tydligt som hon skulle vilja. Det är förståeligt att hon vill komma Carro närmare. När det gäller Henke är frågorna annorlunda. Honom minns hon väl, de stod varandra väldigt nära och Henke var den givna idolen. Det är han för den delen än, Emelies idol. Frågorna om Henke handlar mer om vad han sa i olika situationer, som när de byggde trädkojan vad sa han då? Jag minns förstås inte allt som Henke pratade om, för Henke kunde verkligen prata när han ville, men jag minns en del och en del av allt jag minns berättade jag för Emelie den där första kvällen i stugan.  

Ändå sen då, den där första kvällen där i stugan, har de gnagt. Alla de där känslor som jag ständigt försöker att hålla på plats för att de inte ska ta över min värld och ta över mitt liv. Bubblande, högljutt brusande och väldigt pockande är de på väg upp till ytan igen. På väg att riva sönder de bitar jag hunnit bygga ihop sen förra gången de trängde sig fram i ljuset, på väg att slita ner mig på knä igen. 

Emelie var iväg på affären en sväng i dag. När hon kom hem sa hon: jag ska hälsa till dig från Marre, Madde eller vilket är det nu igen då. Tja, det beror förstås på vem du menar, svarade jag, menar du Carros kompis? Ja, sa Emelie, jag menar Carros bästa kompis, hon som var med och tittade på Carro när hon var död. Ja då är det Marre du menar då, svarade jag samtidigt som jag i mitt sinne återigen förpassades tillbaka till det där rummet i källaren på vårdcentralen. Rummet där Carro låg på en bår, blöt, kall, lika vacker som alltid men inte längre levande, en av gångerna. En annan gång var det Henke som låg där, blodig, med ett fint puder av glassplitter i håret, trasig, men som ändå såg levande ut fast han var död. Tredje gången var det Henke som låg där på en bår i det där rummet, igen och för sista gången någonsin, fortfarande trasig, med stelnat blod och blåmärken och inte längre levande. Antagligen var det till det rummet Emelie också förpassades tankemässigt en stund, åtminstone såg det ut så på hennes eftertänksamma, lite ledsna min. Ingen av oss sa nåt mer på ett tag, istället fortsatte vi vårt dagliga liv. Livet som ständigt silas genom saknaden efter de två som borde ha fått vara med oss.    

Ex i badet

Goodmorning

Gårdagens morgon startade precis där vi utslagna somnat kvällen innan, Emelie och jag, det vill säga i Camillas säng. Nämligen är den konstant belägrad, den bredaste sängen i vårt hem som den är, när Camilla är borta. Nu var det dock ett tag sen, eftersom vi varit i skogen och det var helt underbart att vakna i en mjuk säng. Resårmadrasser, bäddmadrasser och madrasser av allehanda slag som är fjädrande, tjocka och mjuka är lyx. Faktiskt en vardagslyx som ofta glöms bort, men det är ändå en lyx. Wow, så skönt det är att vakna utan smärtande nackar och axlar. Trots att vi gärna använder hennes säng, Camillas alltså, vill vi nu gärna att hon kommer hem en sväng. Om inte annat så behöver jag hennes hårfärgartalanger, men inte bara därför. Vi saknar henne, det är inte ofta eller faktiskt aldrig som vi har varit ifrån varandra så här länge efter Henkes död så det är ovant och tomt. Fast jag vet att hon är på ingående, nämligen ska hon till Mora under fredagen så då är hon vår efter det. 

Magnus alias exet genomför ingående stuginspektion

Förutom att det var underbart att vakna upp i en mjuk säng, var det inte lika underbart att det var så in i nordens tidigt. Okristligt tidigt för att gå ut, men hundarna krävde kissmöjligheter och en snabb titt på omgivningen utomhus avgjorde det hela. Det blev inte att ta en promenad i de närliggande omgivningarna. Dansbandsveckans efterlämningar var mer än tydliga och känslan utanför porten var allt annat än fräsch. Så Emelie, husgudarna och jag klev sömndruckna in i bilen och for till skogs, eller i alla fall till Byråsen för lite hundaktigt frispring och lite blåsigt uppvaknande för oss tvåbenta. När vi kom tillbaka till de mer centrala delarna måste jag ändå säga att jag är imponerad. På kort tid hade de som arbetar med att hålla vårt samhälle snyggt, verkligen hunnit med att snygga upp en hel del. På bara drygt två timmar hade de lyckats städa bort så gott som alla spår av ovan nämnda efterlämningar. Jag trodde att det skulle ta resten av sommaren som det såg ut, så vilket jobb de hade gjort! 

Emelie tittade på termometern i vattnet och sa:
- det är jättevarmt, nästan 20 grader eller i alla fall 18. 

Under dagen hann vi även med att bada, eller i alla fall Emelie. Jag tyckte att det kändes för kallt, kanske var det den gångna veckans många bad som satt sina spår. Först for vi till Vallsjön, där stugan som vi bott i under veckan som gått ligger, tillsammans med mitt ex tillika Emelies pappa för inspektion. Nämligen är det mina exsvärföräldrar som äger paradiset vi varit i, så stort tack till dem för att vi fick förmånen att vistas där under hela veckan som gått. Jag har snälla exsvärföräldra och ett snällt ex. Vi fick godkänt efter stuginspektionen, så därefter fortsatte vi vår färd till en annan väl dold badplats av underbar karaktär i skogen. Där på bryggan i skogen vågade till och med jag doppa fötterna åtminstone. Det var en härlig dag i går. Vi fick det bästa av allt, naturen, glittrande småvågor, smågrodor, hundspring, bryggreflektion och mjuka sängar, Croodarna (animerad film) via datorn och rinnande vatten när vi diskade.

Livskvalitet

Under veckan som gått har livet visat upp sin komplexitet igen. Dagligen drabbas människor av just den komplexiteten, glädje och sorg i snabba skiftningar. Den här gången gällde sorgen ett barn. Mina tankar går till de anhöriga och den lilla ängeln som begav sig av alldeles för tidigt. Emelies liv består idag av glädje, hon har haft alldeles för mycket sorg i sitt tioåriga liv redan så det är bra. Hon är iväg med en kompis och badar. Lek i kombination med vatten, kan livet bli mer underbart när man är tio år? Själv gör jag, kanske inte lika underbara saker men nödvändiga, jag tvättar upp, dammsuger och studerar det sinande matförrådet. Påfyllning av detta är omedelbart behövligt, men ack så otroligt trist att hålla på med. Nåja, det är faktiskt ännu tristare om det inte blir påfyllt. Faktiskt inte roligt alls, så mission impossib.. nä just det ja.. mission påfyllning är vad som gäller. 

Dra åt skogen!

Hemma igen

I nio dagar (och nätter) har vi, Emelie, jag Harry, Nova och Engla, vistats i skogen. Inga lustiga öltältsbesök eller barrundor av något slag. Istället har energi insupits genom sol, vind, bad och frihet. Frihet genom att kunna gå klädd i tunna, korta och så lite varma kläder som möjligt, släppa hundarna lösa direkt utanför dörren, bada näck, basta på kvällarna och slänga sig i en sval sjö efteråt, njuta av spektakulära solnedgångar, grilla korv i öppen eld, läsa och sova precis när det passade. Ikväll bestämde vi trots det att det var dags att bege sig hemåt för att hinna med att se på det årliga fyrverkeriet under dansbandsveckan. Vi valde att njuta av det från balkongen. Samtidigt hann vi se fördelarna med att vara i skogen den här veckan. Emelie var mycket förskräckt över personerna som spydde på vår bakgård, kissade på en del bilar, på husväggarna och på soptunnorna. Hon var dessutom rätt chockad över att det knallade runt en manliga variant av det mänskliga släktet och drog snoppen mot bland annat husväggen. Faktiskt så chockad att hon hyschandes kröp ner för att inte synas. Jag struntade fullkomligt i om jag syntes, vi stod på vår balkong för att titta på fyrverkerier och hade inte särskilt mycket att känna oss dumma över. 

Kvällarna i skogen

Efter hemkomsten, innan fyrverkerier och chockerande människor, städade vi marsvinsburarna och duschade. Att få duscha i varmt rinnande vatten är faktiskt helt gudomligt efter drygt en vecka utan såna bekvämligheter. Till och med hundarna fick duscha. Nu sover de, Emelie och husgudarna, helt utmattade efter veckan som gått och kontrasten att komma hem till allehanda annorlunda upplevelser. Själv sitter jag och njuter av att vara nyduschad, nyinsmord och sittandes i en väldigt mjuk säng hemma. Fast jag kan inte låta bli att längta lite efter friheten, solnedgångarna och tystnaden som var i skogen.   

Badbrudarna Emelie och Jennifer

Frukost i skogen

Spår av Carro
Emelie hittade några av hennes teckningar i en låda i stugan sedan tiden Carro, Camilla och Henke var med där

Lite frusna, väldigt trötta 

Larvigt skönt i skogen
Larvigt skönt att komma hem

Även i skogen kan det finnas en prins

Solstolle

Gött att leva

Finbesök

Fi.. eh, nåja besök i alla fall

Kom och lek med mig

Vackra tjejer i en vacker värld

Husgud dyrkar solgud

Husgud på span

Morsan på skogsvisit

Soluppgång

Glittrande ögon vid glittrande vatten - en lisa för själen att se

Servicekänsla

En dag på kontoret med numer bara tre dagar kvar att arbete innan semestern börjar, kan faktiskt kännas väldigt lång. Inte bara väldigt lång, utan även väldigt tröttsam. Fast jag kan säga att det underlättade min dag när mitt snälla ex kom susandes och stack in lunch genom kontorsfönstret till mig. Det är såna gånger man kan prata om servicekänsla :)

Kroppsliga köttbullar

Dessa oövervakade tillfällen när man av olika anledningar lyckas slänga ett getöga på nåt, som visar sig se ut på ett annat vis än man trott, inträffar ju då och då. Idag kastade sig getögat rätt in i bilderna på mitt eget blogginlägg (det förra). Det medförde ett snabbt kliv tillbaka till tidigare köttbullereflektion. Nåväl, jag står fast vid tidigare åsikt. Jag tycker om köttbullar, åtminstone hemgjorda och jag är synnerligen hemgjord. Med den nygamla insikten om mig själv, kan jag nu lugnt vandra tillbaka till jobbet för de sista timmarnas arbetsliv för dagen. Nämligen kommer jag att flexa ut klockan 15.00, varför jobba längre än nödvändigt när det är sommar och livet inte borde innefatta kontor eller arbete liksom?  

Bilda egen uppfattning

Idag begav vi oss, Emelie, morsan och jag, för att hämta hem Camilla. När vi ändå var på vift passade vi på att ta en baddag på vägen hem. Gissa om dagen varit underbar? Den hade kunnat få fortsätta och fortsätta hur länge som helst. Vi badade, fikade, hittade musslor och ett drag. Vi njöt av solens underbara strålar och vi fick uppslutning i våra badaktiviteter av Patrik. Till och med jag har spenderat några timmar i vattnet. Emelie hade kunnat tänka sig att spendera många fler timmar i plurret, faktiskt nästan hur många som helst. Nu återstår bara dusch av hundar som ägnat dagen åt allehanda fjösaktiviteter och så sängen. Även om det nästan inte kan bli bättre dagar än såna som idag blir man väldigt trött av sol och bad, så sängen är ett riktigt efterlängtat inslag i tillvaron ikväll.

Första åsynen av dagens vistelseplace :) 

På plats

Även morsan platsar på stranden

Bränt fläsk 

Vinnande koncept

Lite utsikt

Vattnigt 

Kärlekar 

Härlig dag vid Rådastrand i Råda

Glädjeskutt

Mycket glädje

Family

Tidlöst & hopplöst galet

En solig dag med privat kock, sollapande hos kär vän, hundliv, vattenliv och vinliv.

Ledig och sol, vilken underbar kombination. Lördagar är underbara dagar, det är liksom den dagen när man har all tid i världen. Det är ingen jobbdag dagen därpå och det har inte varit en jobbdag samma dag, som stulit en del av ens energi. Så för att fira den helt tidlösa veckodagen klev jag upp klockan jättetidigt och njöt av soluppgången och fridfullt inmundigat kaffe, innan jag gick i säng och sov nån timme till. Det är ledig frihet, att inte ens behöva titta på klockan och tänka: f_n, nu ska jag strax upp, jag måste sova. 

Efter sömn, lunch tillagad av privatkock och en lunkande återstart av dagen bar det av. Majan och Hasse var målet för dagen och där blev vi kvar, Patrik och jag, under många timmar i solen. Faktiskt så många att vi bara hann hem och byta om till badkläder innan det var dags att åka dit igen. Skinksallad, vin och några goda vänner är den allra bästa inledningen på en badkväll, i alla fall en bad i tunnankväll. Så mycket skratt det blev och så många russin som slutligen klev upp ur badet, för att fylla på det urbadade energiförrådet med kaffe och glass. Soliga dagar i goda vänners lag kan rekommenderas för kraftigt förhöjd livskvalitet., kan jag tala om. Nu blir det umgänge med John Blund. Jag riktigt längtar efter att få krypa i säng med honom. 

Jamen så trevligt

Det har varit en underbar dag, trots den arla väckningen av Harry husgud. Det har varit roligt på jobbet, alla människor har skrattat och varit allmänt förnöjda. Vilken himla mysig arbetsplats jag egentligen arbetar på. Nej inredningen är inget att hurra för det är människorna som gör hela stället. Ta bara det här, igår fick jag healing, idag en kram och väldoftande upplysning. Det har med andra ord varit en glitterspäckad dag.Efter jobbet for Emelie, jag och husgudarna till skogs. Det var uppskattat, såväl av husgudar, människor som knott, men det var vackert. Sol, blå himmel, tre älgar som var vänliga nog att visa upp sig på vägen dit och knott. Mängder av knott, som fick mig art blir mer eller mindre hysterisk. Det gjorde inget, allt det andra vägde upp till fördel för allt positivt.Så nu blir det att nöjd krypa ner under en filt och läsa lite. Så bra en del dagar är!

Morgonstund har guld i mun eller håll tungan rätt i munnen

04.49: ett slaskigt upprepande ljud letar sig in i mina drömmar av odefinierbar karaktär, bara för att tvinga upp de två blå till en dag med alldeles för tidig start. 04.49! Det slaskiga ljudet? Harry husgud i sitt arbete som renare av allt, för närvarande luftrenare. Det innebär att han, på cirka sju centimeter avstånd från mitt ansikte, slickade luften. Om ljudet väckte mig, kan jag tala om att hans andedräkt nästan skickade mig tillbaka till medvetslöshet igen. Nåt guld i mun har jag inte upptäckt, däremot Mr Murphy som fnissande lallade iväg ur mitt sovrum för att planlägga nästa intrikata inbrytande i tillvaron. Fast säga vad man vill, han är pålitlig den där Murphy. Alltid i tjänst, alltid närvarande. Om man någonsin tillåter sig dumheten att inbilla sig att han är på semester eller helt enkelt har blivit lite avslappnad, är det dags att tänka om och att tänka om snabbt. Nämligen är det så att de gånger man slipper undan diverse spratt från nämnda misters sida, kan man vara säker på att han bidar sin tid. Det bästa man kan göra är väl att träna upp sin förmåga att parera allsköns ofrivilliga påhopp från det hållet. Nåväl, även om det är lågt till och med för Mr Murphy att påtvinga min intet ont anande husgud Harry sitt samarbete, ska det här få bli en bra morgon. Det gäller att välja sina strider med omsorg så..   

Testad och klar

Aouch!

Efter utflexandet under dagen har jag hunnit med att vara social, naturlig, mammig, familjär och rädd för stick och nålar. Kaffe inmundigades tillsammans med Anette, tillika vår präst, hemma hos henne. Det var trevligt och vi hade en hel del att avhandla. Dessutom kom jag därifrån med tre böcker, två till låns och en som jag fick. Den ena boken, hundraåringen som försvann, är den jag ska börja med. Om den håller vad Anette och kommentarerna om den lovar, så kommer den att bjuda på en hel del skratt. Under kaffevisiten hann jag få en guidad tur i deras nya husvagn också. Det var en sån där husvagn, som faktiskt fick till och med mig att tycka att det kanske vore trevligt med husvagnssemester. Speciellt på västkusten och speciellt alldeles snart. Mer kaffe har därefter inmundigats i sällskap av morsan. Det var också himla trevligt och även vi hade en del diskussioner om böcker. Har jag nämnt att jag gillar att läsa böcker, i alla fall en del böcker. Om inte kan jag tala om det nu, jag gillar att läsa böcker och kan ägna dygn i sträck åt att läsa om det är nåt riktigt läsvärt.

Grönt och blött

Förutom i samband med kaffeinmundigande har tiden gått rusat fram medan Emelie och jag lufsat runt med hundarna i det blöta gröna, naturligtvis bredvid vatten eftersom vatten är nåt alla borde vara ålagda att ha i sin närhet. Finns det nåt mer vederkvickande än just vatten, helst i havsform, men även en och annan älv och sjö går bra. Ja så har jag då blivit stucken. Syftet är att testa balansen mellan omega tre och omega sex i min kropp. Tydligtvis har en massa välkända fotbollslag i Sverige, som jag naturligtvis inte hört talas om, och amerikanska befolkningen i relativt stor utsträckning insett vilken hälsorisk det innebär att ha obalans mellan redan nämnda omegor. Värdet ska tydligtvis ligga under fem nåt, men det vanligaste i Europa är ett värde på 15 nåt. Kvinnan som stack mig hade ett värde på över 30, vilket faktiskt är riktigt högt. Varför jag vill veta hur mitt sånt där värde är? Naturligtvis för att jag ska kunna se om den stabiliserande oljan jag nu ska testa gör nån verkan. Så idag är den officiella dag ett på testperioden. Eventuella resultat eller icke-resultat, samt naturligtvis kommande blodprovsresultat, kommer att publiceras på undertecknads blogg. Som synes så överlevde jag sticket också, men det var knappt.. eller det var faktiskt inte farligt alls, precis som alla andra gånger jag blivit provtagsstucken är det värst innan. Precis när man sitter där och väntar på att det ska hända och så var det även idag. 

Soffhäng

Efter stick och regnigt grönt, kröp jag upp i soffan tillsammans med Emelie och husgudarna för lite mys och kärlek. De är allt riktiga pärlor de små liven, såväl min älskade tvåbenta som de strålande fyrbenta. Efter stillasittande vila krävs viss rörelse, i alla fall en del dagar och nätter. Det var väl ungefär så vi tänkte när vi utropade: full fart mot Sherwoodskogen, och for ut till det mystiskt trolska, Emelie, Patrik och jag. Det var precis så mystiskt som man kan tänka sig att sen kväll, vatten, hundraåriga hus och en skvaltkvarn ska vara. Emelie hittade en groda, den ville inte vara med på bild. Jag hittade lugnet i naturen och Patrik, som den härdade norrlänning han är, hittade alldeles för mycket mygg och knott för att han skulle känna sig bekväm. Fast trots, eller kanske just på grund av, alla hittanden var det en riktigt mysig kväll på ett väldigt trivsamt sätt. Fler dagar av den här sorten säger jag inte nej till. Kanske all kvalitet har lite grund i dagens tidigare utflexande, eller kanske en del dagar bara är menade att var lite bättre. Hur det än är, håller jag tummarna för att morgondagen blir minst lika bra.

Lite mystiskt trolskt

  

Helad inom flextiden

Flextid, det är en gudagåva bland mänsklighetens alla i-landsförmåner. Jag älskar flextid. Som idag till exempel. Idag flexade jag ut efter drygt halva arbetsdagen till förmån för Emelie, som var hemma själv och blev väldigt glad över att jag kom hem så tidigt. Det är faktiskt guldigt att kunna styra sin tid på egen hand. Vad som mer är guldigt är att jag fick healing på jobbet idag. Det var en mycket vänlig kollega som genomförde denna högt uppskattade insats och jag känner mig faktiskt bättre i skuldran efter det. Den värker och bultar inte lika mycket som innan, så tusen tack söta du för det.

Nu ska eftermiddagen fördrivas med hjälp av kaffe i trevligt umgänge, om Emelie vill dra på en sån tur vill säga. Jag vill i alla fall gärna göra det. Å för den delen: grattis till Carro, Camilla, Emelie och mig! Vi har namnsdag alla fyra idag. Fantasifullt nog heter vi alla Ulrika i olika konstellationer och fantastiskt nog är jag en del i att det blivit så. Nåja, det är i alla fall väldigt lätt att veta när vi har namnsdag, inte utspritt och svårihågkomligt alls. Nu kom jag på nåt som inte har med namnsdagar att gör, men i alla fall med namn. Emelie, som heter Ulrika Emelie Rebecka Toresson i sin helhet, sa en gång när hon var liten och nyss lärt sig såväl språk som alla namn: - jag heter Lubrika Memela Berecka Rotesson! Det är så himla sött att vi fortfarande kan skratta när vi tänker på det. Nu mot Emelie för operation övertygelse om att alla vägar bär till kaffeumgänge.   

Glittrande ting

Efter ett dygns lekande med kompisen Hanna, tyckte Emelie att ett kvällsdopp skulle vara på sin plats. Så vi for och badade, eller snarare så badade Emelie och jag frös utan bad. Fast Emelie var nöjd, kvällen var väldigt vacker och hundarna tyckte att livet visade upp sig från en av sina mer positiva sidor, så det uppvägda allt tuppskinn i världen. Förutom tuppskinn och bad, har dagen bestått i fläsk och löksås, true blood säsong 6 avsnitt 3, elloskatalog, besök av morsan, kort visit av Håkan, lekande barn och kaffe. Snart, om bara några dagar, kommer nog Camilla hem en sväng igen också, så sammantaget finns det även idag en hel del glitter i tillvaron. En del av glittret kommer sig av att min kropp visat sig från sin mer nådiga sida idag. Det innebar att jag tog mig ur sängen relativt snabbt, vilket får funka som startskottet för en ny aktiv period. Därmed blir det jobb imorgon. Åter lite i fas med livet och kroppen och åter med näsan ovanför ytan, känns det faktiskt som till och med arbetslivet är en del av glittret. 

A bit fishy

Det är tre fiskar i fontänen, som ligger i den lilla parken tillika vår bakgård. Det utgör just nu stora problem för Emelie och hennes kompis Hanna, fiskarna bör räddas och hur räddar man fiskar ur en fontän om man inte har en hov? Det går till exempel att försöka med plastpåsar, men det är inget jag rekommenderar för dem som vill lyckas. Igår kväll förväntade sig Emelie att jag skulle vada ut i fontänen i foppatofflor, relativt orörlig i överkroppen, för att lyckas med det uppdrag hon och kompisen misslyckats med, Jag kan tala om att till och med utan en smärtande skuldra och en kropp som beordrar vila, hade jag vägrat gå med på nämnda uppdrag. I fontänen är det nämligen inte bara fiskar som kissar, dessutom är jag helt säker på att jag inte skulle göra samma succé som Anita Ekberg. Nä fiske i fontänen överlämnar jag till de mer kunniga på påsfiske. Fast jag håller med Emelie och Hanna, det är synd om fiskarna som är där. 

Diktatoriskt

Söndagens utsikt efter blommor & mat

Kroppen härjar återigen med mig i gestapostil. Den har en tendens att vara på det viset. Egentligen i all välmening och med mitt välmående som syfte, men det spelar ingen roll. När den härjar på är det drygt. Det är när jag inte lyssnar till dess relativt subtila signaler, som den går över till mer tydliga styrmedel. Natten till fredagen till exempel, efter viss tids total energibrist i kombination med ingen vila, fällde den mig helt enkelt genom att frammana kräkningar. Den självklara följden var vila, så hela fredagen och lördagen vilade jag. Söndagen började jag tycka att jag gjort min kropp till viljes länge nog, så jag tog saken i egna händer och begav mig ut i naturen. Naturligtvis i rent rekreationssyfte, samt även för att låta de överenergiska hundarna tillika husgudarna få utlopp för sin enorma energi. Det gillades inte av min diktatorkropp, som handlöst svarade med kallsvettningar och total svaghet. Återigen förpassades jag till horisontalläge och kroppen hade därmed utdelat två varningar för ouppmärksamhet från min sida.

Jag har ett vänligt matlagande ex -
även om det ibland går att ifrågasätta hans  psykiska hälsa ;)

Väl medveten om kroppens åsikt om vila, tyckte jag ändå att jag hörsammade den ganska bra när jag några timmar senare under söndagen begav mig till mitt matlagande ex för utfodring. Nämligen har kroppen inte den minsta lilla insikt i sambandet mellan äta mat och laga mat, men jag tänkte att om någon annan lagade mat och bjöd mig på den så hade jag ändå kommit relativt nära målsättningen i form av vila samtidigt som jag tillgodosåg näringsbehovet. Eftersom jag därmed sparade lite krafter genom att inte behöva laga mat, tog jag mig även friheten att titta på några blommor med Anita, Emelies farmor. Anita har nämligen en väldig massa blommor i alla former och färger och det är, trodde jag åtminstone, till och med enligt kroppens tydliga åsikter att kasta bort njutning för såväl lukt- som synsinnet att inte insupa denna ljuvlighet när möjlighet ges. Så var inte fallet. Kroppen, som vid det laget började påminna om de två påtagliga redan utdelade varningar, började återigen muttra genom kallsvettaningar och tydliga hänvisningar om att återinta ett mer horisontellt läge. Det var vid det laget jag insåg att måndagen antagligen inte skulle komma att innebära arbete, utan snarare vila.. igen. 

   

Emelie, ex, Anita, blomsterfägring och odjur i trädgården

Måndagen genomdrevs, precis som kroppen redan meddelat, utanför arbetslivets vardagliga ramar. Snarare bedrevs dagen liggandes i sängen, åtminstone till den ödesdigra sekund jag kom på den briljanta idén att för en kort sekund trotsa min lekamen genom att faktiskt följa med hundarna ut. Efter att redan ha utdelat två varningar, fick min kropp tillika diktator därmed nog. Varning nummer tre gick inte och går än inte att nonchalera. Straffet för ohörsamhet är, som sagt, att fälla mig rent fysiskt och det var precis vad som hände. Genom ett litet tryck på nån odefinierbar knapp fick kroppen något vid min skuldra att brista. Det gjorde inte bara ont, utan snarare är ontsådetintegårattandasont en bättre beskrivning.

Håkan, morsan, Emelie, nydiskad disk och nybadat svin -
en del av allt glitter helt enkelt

Från sekunden knäppapåontsåinihelvete-knappen fanns inte mycket annat att göra, än att försöka att inte röra mig, försöka att andas och försöka att inte gråta. Trots ihärdiga försök misslyckades jag periodvis radikalt med alla tre delarna, så resterande måndag bestod därmed av ingen vila, mycket smärta, illagrinade grimaser och till och med en och annan tår. 

  

Horisontalläge för mig - guldläge med enorm mysfaktor för husgudarna

Smärtstillande i tablettform, zon i gelform och en rörelseförmåga på så där 23 % av den vanliga rörligheten, åtminstone i skulder-, nack-, axel- och ryggområdet, är det läge som kroppen för närvarande anser vara rätt läge. Alla rörelser av nämnda områden straffar sig omedelbart, så jag rör mig väldigt försiktigt och väldigt lite. Emelie tycker att jag är i ett minst sagt drygt stadium, men hon är snäll och hjälper till med hundarna, med kaffe och med andra livsviktiga saker som bara måste ordnas. Hon och morsan. Morsan kom nämligen upp och diskade igen under dagen, vilket jag är väldigt tacksam för. Själv drack jag, väldigt försiktigt och med väldigt lite rörelser, kaffe tillsammans med min barndomsvän Håkan som kom på besök. Håkan bor i vanliga fall i Göteborg, så det är inte varje dag vi ses. Som tur är har vi känt varandra en evighet, ändå sen vi båda var sex år gamla, så han bryr sig varken om att jag har håret på ända, är grinigt gnällig och relativt orörlig. Han har sett de flesta stadium och stilar redan och accepterar mig faktiskt precis som jag är, vad jag nu än är i. Så det var väldigt trevlig att träffa honom, trots skuldror och annat irriterande kroppsligt. Det bästa är att han blir kvar på orten några dagar till, så vi kommer att hinna med fler kaffekoppar och mer kvalitetstid innan han far. Mitt i all kroppslig gestapostil, finns det faktiskt en hel del glitter också.  

Rekreation - trodde jag ja..