Tur jag har en golf

Söndag med de bästa <3

Tidigare var jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn. Det var en relativt liten grupp med modiga människor, som delade det ingen någonsin vill vara med om. Modiga för att vi vågade lämna ut all den trasighet vi kände, alla de svårigheter vi var i och även den glädje vi lärt oss att ta vara på. Igår läste jag på Facebook om ett av föräldraparen som var en del av den gruppen. För dem var det åttaårsdag sedan de förlorat ett av sina barn. 

Matlagning med Milla <3

När jag läste det insåg jag hur länge det låter med åtta år, eller med sex år som det är sen Carro dog. Jag insåg också att för dem, för mig och antagligen för väldigt många som är i den situationen att de förlorat något eller några av sina barn, så betyder tiden ingenting. Tiden är precis lika oförutsägbar som det mesta annat som hör livet till och år är både en oändlig tid, samtidigt som det inte är någon tid alls. En del av ens medvetande stannar kvar där och då, i alla de olika scenarion som man tvingas vara med i. För en annan del rusar tiden och livet fram och varje sekund är ytterligare en evighet att sakna. Åtta år, så enormt länge och ingen tid alls. Styrka till dem, årsdagarna är hårda dagar att genomleva.  

En dag fick vi vingar

Förutom att fundera över årsdagar så har även de senaste veckorna medfört rörelse. Trots att väldigt mycket tid går åt till att arbeta, har en och annan stund av liv också hunnits med. Till exempel har morsan fyllt år, så då firade vi henne. Hon önskade sig glass, så naturligtvis var det en av sakerna vi gav henne, Camilla, Emelie och jag. Vi har hunnit med att få en ny medlem i familjen, Rut har nämligen äntligen kommit och efter nio dagars boende här kommer hon äntligen relativt bra överensmed hundarna. Det har varit alla hjärtans dag och jag har fått present av Emelie och kaffesällskap av Camilla. Dessutom sken solen samtidigt som det droppade från taken ute, så plötsligt kändes det möjligt med vår igen.

Födelsedag <3

Det har även varit några dagar som har handlat om tänder. Det började med att jag bet ur en väldigt stor bit av en tand, antagligen för att jag biter ihop extremt hårt när jag sover. I min värld är tandläkare farliga varelser, varför jag snabbt bestämde mig för att jag absolut inte tänkte gå till tandläkaren för det. Åtminstone var jag extremt bestämt på det till dagen därpå när det började bulta i nedre delen av käken och Emelie meddelade att jag höll på att bli svullen. 

I fiendeland, dvs hos tandläkaren

Suckande masade jag mig in till den farligaste av avdelningar och sa som det var och naturligtvis fick jag en tid samma dag. Fruktansvärt knäsvag är en liten del av sanningen, men det gick bra. Det gjorde inte ont och det blev inte extremt dyrt. Det värsta med hela upplevelsen var känslan att vara utan tunga några timmar. Ungefär i samma veva som jag fick tillbaka min tunga, tappade Emelie en av sina tänder för att bara en timme senare tappa en till. Båda mjölktänder förstås, men det var verkligen mycket tänder den dagen.

Emelies ena tandtapp <3

Dagarna har även fyllts av kaffesällskap gånger flera, ibland flera per dag. Det är trevligt med kaffesällskap och det är trevligt med vingar. Nämligen fick vi vingar av en av kaffegästerna en dag. Jag har så många underbara människor omkring mig och det är jag väldigt glad och tacksam för. Jag är även väldigt glad och tacksam över Camilla och Emelie. 

Lapp från Emelie <3

Emelie som skriver små lappar till mig som jag får efter jobbet och Camilla som har samma galna humor som jag som jag kan skratta hejdlöst tillsammans med. Mina underbara tjejer. Idag har vi lagat mat tillsammans, Camilla och jag, eller hon lagade mat till henne och mig och jag lagade mat till Emelie med kompis. Det har varit en bra dag, en dag när vi pressat in ett stycke enorm varghund i baksätet på min lilla golf, när trevliga människor kommit hit med ett klösträd och när vi har blandat hundar i olika storlekar med katter, människor och ringande dörrklockor. En galet bra dag med andra ord.

Våran Rut <3   

Städning har även det varit en del av tillvaron. En av dagarna drog jag ut en låda på övervåningen som jag inte öppnat på ett tag. Där låg cd:n med inspelningen av Guitar Boogie när Henke spelar bas och Jens, som dog i samma olycka som Henke, spelar gitarr. När jag såg den stannade tiden igen och jag slungades tillbaka till alla de fastfrusna scener jag har inombords. Framförallt slets det skyddande lock jag ibland lyckas hålla känslorna på plats med bort och all den saknad som jag försöker hålla undan vällde fram. Gud så mycket jag saknar dem. Mina älskade barn. Min underbara Henke som tyckte så mycket om att spela bas. 

Hittade cd:n <3

Jag lyssnade på cd:n gång på gång i ett försök att få honom nära igen. Min älskade son, varför fick inte han leva? Varför, varför? Varför måste två av mina barn slitas bort? Naturligtvis är det inget konstruktivt i att fundera över det, men det hindrar inte att såna tankar kommer. Jag saknar dem, alltid. Det är svårt att vara utan dem, alltid. Jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan två av mina barn resten av mitt liv. Antagligen är det en av förklaringarna till tidens oförutsägbarhet. En dag i taget, i rusande fart fast ändå helt stilla.  

Fylld med känslor av alla slag

Tur & retur

Veckan hittills har innefattat en resa tur och retur till Tierp, jobb & sömn. Som det känns just nu skulle jag kunna sova en månad, men det går inte. Imorgon är det en ny dag och nya möjligheter, dock inte så väldigt många som innefattar att stanna kvar i sängen. Därför tänker jag kravla mig ner under täcket nu och sova allt jag kan tills väckarklockan för oljud igen. Känslan av att vara i nån form av rundgång är för närvarande övervägande. Den och längtan efter sommar, värme och sömn i solen.

Eftertraktad kille

Kokspis är en nödvändighet ibland

Vilken vecka det har varit. The anthem of my life, Here I go again, har snurrat på, men ska jag beskriva veckan i musik kan Shut your mouth, Du lever bara en gång eller refrängen i Stayin alive passa lika bra. Det har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana. En sak som hänt är att jag har tagit ett steg som det var dags att ta i det väldigt privata livet. Även om det var dags betyder det inte att det gick obemärkt förbi, men ibland är vänskap det bästa att landa i och det var åt det hållet klivet togs. Kanske är det vad som legat till grund för mitt synnerligen skiftande humör resterande vecka, för skiftande har det varit. Naturligtvis har mycket av tiden gått åt till arbete, men det har funnits tid och ork till annat också. Onsdagen till exempel innefattade lunch med Majan, eftermiddagsfika på jobbet där en kollega som ska vara barnledig bjöd på fika för att avslutas med After Work. Det var en trevlig dag och kväll med väldigt många skratt och sånt gillas. Torsdagen gick i andlighetens tecken och var en givande dag på ett annat vis. Det gäller att ta för sig av alla livets delar när man kan. Torsdagen var även den dagen jag glömde min väska i en lägenhet där porten var låst när jag skulle hämta den, så jag fick tvinga ut en människa från en pizzeria för att låsa upp. Den dagen hade vi dessutom änglavakt, Emelie och jag. Vi fick sladd på bilen efter Sälenvägen och bilen for okontrollerat över på fel sida av vägen och sen vobblade vi fram och tillbaka i en relativt lång sträcka innan jag äntligen fick stopp på bilen. Hade vi fått möte då hade det nog varit klippt, så vi var rejält tacksamma över att det gick bra. Även om jag var iskallt lugn precis när det hände, var både Emelie och jag lite skakiga efteråt. Förutom det kom jag även fram till en gräns och började agera utifrån det också. Ibland är det bara nog och det var en sån gång. Det är faktiskt rätt skönt att landa i den känslan, det är innan man kommit dit det tär på krafterna. 

En vanlig dag i våra liv -
Skitbra sätt att försöka sova på ;)

Under fredagen slarvade jag bort min väska igen, men lyckade hitta den även denna gång. Emelie hävdade att förvirrad är mitt statiska tillstånd och ibland är jag benägen att hålla med henne. Efter jobbet var det dags att ära Baccus tillsammans med Therese. Det blev en galet rolig kväll och natt. Jag kom hem vid femtiden på lördagsmorgon och kraschade då ganska omedelbart. Det var sen, efter uppvaknandet mer framåt dagen, som jag blev kraftigt påmind om att jag definitivt inte har vanan inne numer att ägna mig åt nattliv på det viset. Jag har varit trött, frusen och haft en idiotisk huvudvärk så gott som hela dagen. Såna dagar älskar jag kokspisen i köket. Nu ska jag ära John Blund igen. Det är faktiskt en riktigt eftertraktad kille varje kväll. 

Känslor, humör och väder - lika skiftande allihop den här veckan

  

Modig med en Rut

Skrattat så mascaran farit all världens väg

Sedan i tisdags har jag sett mig som frisk igen och därmed arbetat. Det vore en lögn att påstå att jag varit pigg, kroppen har alltså inte riktigt samma syn som mig på vad som räknas som frisk. För att fylla på mig själv med positiv energi har jag varvat arbetslivet med att utföra en del av den mer andliga läxan som vi fick på utbildningen med Pehr Trollsveden. Det är spännande och det ger energi. Imorgon ska det bli lite mer läxläsning, men då blir tillsammans med en del av kurskamraterna. Det blir kul att träffa dem och att träna på våra uppgifter. 

Rut

Förutom förkylningar, andlighet och läxor har vi inviterat en ny medlem till familjen. Hon heter Rut och är redo att flytta till oss femte eller sjätte februari. Rut är liten, vit, väldigt söt och en katt. Det ska bli så mysigt och även om jag längtar, så längtar nog Emelie ännu mer. Innan vi ringde på henne sa Emelie: ska vi skaffa katt vill jag att den ska heta Rut om det är en tjej. Jag muttrade något mindre pedagogiskt om att jag vid hennes pappas senaste besök, hade försökt få honom att döpa om sig till det och ägna sig åt städning av mitt hem. Emelie fnös bara åt det och framhärdade med att Rut var ett bra namn. När jag sen ringde till kattens uppfödare, så meddelade de att de brukar kalla den lilla kattbruden för Lill-Rut. Det avgjorde det hela, tydligare än så kan det nästan inte bli. Det är meningen att den katten ska bo med oss. 

Jobbigt att löpa

Husgudsvärlden är än så länge synnerligen omedveten om att vi ska få en ny medlem i vår lilla klan. De har fullt bestyr med annat, som till exempel att Engla löper. Eller det är väl mestadels Engla som därmed har en tydlig fixering vid sina bakre regioner och det har hon på ett nervöst, självcentrerat sätt vilket medför att hon tror att hennes båda kumpaner har samma fixering. Det är bara det att Nova är en tik och Harry är kastrerad, så när Engla gör allt för att få dem att dela hennes intressen svarar de med att springa efter henne och lekbita henne i benen eller kasta en leksaksråtta åt hennes håll. Engla är bedrövad över detta bemötande, ändå hindrar det inte att hela karusellen börjar om och om och om. Just nu är jag inte överdrivet av detta skådespel, utan önskar mestadels att det bara ska vara färdiglöpt så det blir lite lugnt igen. 

Tack för dessa <3

Veckan som gått har även innefattat några trevliga luncher. En hemma hos Camilla med Camilla och två på restaurang med Anette den ena gången och Majan den andra. Det har varit mycket skratt, både tillsammans med andra och helt på egen hand. En av kvällarna lästa jag om översättningar som gått käpprätt åt skogen och skrattade så Emelie hävdade att aldrig mer fick läsa om det. Gud så roligt! Jag har fått en bukett tulpaner av en mycket trevlig kvinna också, så det händer faktiskt en del positiva saker. Nåt som kan kännas som negativt, men egentligen är positivt är att Emelie pratat en del om när Carro och Henke dog och hur hon upplevde det. Det började med att hon tittade på filmen "jag saknar dig" en kväll. Efter den började hon att prata och det har hon gjort under några kvällar efter det. Det är bra att hon pratar om det och bearbetar, samtidigt som det sliter i mig och drar i alla sår. Hon är modig Emelie. Det är inte lätt att prata om, men hon vågar göra det fast det gör henne så ont. Jag är så stolt över henne och över Camilla, båda två har varit med om så mycket och ändå står dom upp och kämpar sig genom livet på ett sätt som bara väldigt modiga människor gör. När jag ser på dem, ser jag styrka genom all deras saknad och trasighet som kommer sig av förlusten av två av deras syskon. Mitt mammahjärta både blöder för och imponeras av dem, mina  två kvarvarande modiga barn.  

Fredagsmys

   

I bra sällskap

Virus och bakterier har uppenbarligen ingen känsla för tid. Jag har inte tid att vara hemma och vara sjuk nu. Kroppens svar på det var att fälla mig med förkylning och feber. Min respons är att snällt inta soffläge, kroppen är liksom svår att ignorera. Så nu ligger jag här på kroppens order medan den jobbar på att sopa bort det som till att börja med framkallat dagens aktivitet. Jag har åtminstone väldigt trevlig säällskap.

En del koftor är inte särskilt snygga

Trött, frusen och med en tjock offerkofta på mig klev jag in i mitt hem efter dagens arbete. Offerkoftan hamnade lite på sned när jag upptäckte att jag har feber. Feber innebär att man får vara matt och oinspirerad. Mitt i all tröttsam matthet upptäckte jag att gården blivit plogad medan jag varit borta. Inte bara den utan jag hade även fått en egen hundpromenadslinga upplogad åt mig. Sånt underlättar livet. Tack!  Nu ska jag förutom offerkoftan även svepa in mig i ett täcke och försöka bli lite varm. Det hinner förhoppningsvis ge med sig lite till imorgon. Over och out.

Extremt ont, Carro..

Carro & Marre

Jag lät slött bilderna på instagram glida förbi mitt blickfång, gillade någon men funderade egentligen ganska mycket på annat. Plötsligt stannade min värld igen, ljudet försvann och det enda jag kunde fokusera på var just bilden som jag bläddrat fram. Min värld rämnade, tårarna började rinna och det kändes återigen som jag fått ett så hårt slag i magen att jag tappade luften och mellangärdet höll på att vända sig ut och in. Där var hon, min älskade underbara Carro med sitt ljusa hår och sina vackra ögon. Plötsligt var det hennes ögon jag mötte och det gjorde så fruktansvärt ont på ett kluvet sätt. När jag inte är beredd, hinner jag inte parera smärtan. Det är såna gånger allt mitt skydd slits undan och min totala trasighet kommer fram. Mitt älskade barn! Jag saknar henne. Jag saknar henne. Jag saknar henne.

Det var Marre, en av Carros vänner, som lagt upp kortet på sig själv tillsammans med Carro. Under stod texten: "Ibland gör saknaden extremt ont. Och då blir jag förbannad på dig. Jag vill ha dig här och inte i himlen förstår du väl!?" Jag vill också ha henne här, jag vill ha Henke här. Dom borde vara här, men det är dom inte. Jag är rädd att dom ska försvinna i glömska hos människor omkring, rädd att dom ska försvinna ur människors medvetande som om dom aldrig funnits. Dom har varit här, dom har varit en del i våra liv, i många människors liv. Därför var smärtan kluven när jag tittade in i hennes ögon på displayen. Hon är ihågkommen, människor minns och saknar. Hon är värd att minnas och att sakna. Henke är det också. Mina barn, mina älskade, saknade barn.  

Emelie reagerade blixtsnabbt, hon uppfattade min förändrade sinnesstämning som bara ett barn som växt upp med förlusten av två storasyskon gör. Det tog henne bara några sekunder att vara framme hos mig, men gånger som igår klarar jag inte ens av närhet. Jag gick sönder och försökte desperat få tag på alla bitar av mig själv, vilket jag inte klarade av om jag samtidigt skulle hitta fram till någon annan. Jag sa som det var, censurerat och städat förklarade jag att jag behövde samla mig lite. Emelie fick se kortet och gick från spänt oroad till avslappnat sorgsen, men det fick henne att förstå varför min värld hade rasat igen. Förståelse lugnar och lugn behövs. I vår värld kan det vara allvarligt, smärtsamt och sönderslitande när någon reagerar med tårar. I vår värld finns minnen av att det som inte kan hända, inte får hända, händer och det medför att lugnad är bra. Jag samlade mig och kramades med Emelie medan vi pratade om kortet, om hur livet har blivit, om Henke och om hur svårt det ibland är att inte överrumplas av känslor. Emelie berättade om hur hon tränar på att klara av att se lastbilen, den som Henke och Jens körde in i när de dog. Den får hennes värld att rämna. Hon är så klok och tänker så rätt min Emelie, modig är hon också för det är inte ens alla vuxna som klarar av att sätta så pricksäkra ord på det som egentligen inte går att prata om. Det var en jobbig kväll, samtidigt som det var så skönt att se att minnena finns där även hos andra och inte bara hos oss.      

Bejaka din inre björn

Naturen har under helgen växlat mellan svenssonliv och extravagant leverne, genom att gå från lite lagom frostvintrigt till att rätt som det var bemöda sig med att täcka världen häromkring i vitt från alla håll och i mängder på ett relativt överdrivet sätt. Snö i all ära, men helgens kvantiteter borde delas upp över tid. Det är tur att mitt ex har tillgång en fyrhjuling med plog och ett stort hjärta, för tack vare det kommer jag att kunna ta mig till jobbet imorgon. Mina planer innan det blev plogat var att bejaka min inre björn och helt enkelt gå i ide. Nu är samtliga såna planer framflyttade och istället ägnade jag lördagen åt halvdvala i bokvärlden och cyberrymdens vindlande domäner. Det kan verka som jag lever ett enkelt liv, men egentligen lever jag i lyx. Naturligtvis är det påstående avhängigt definitionen av lyx. Förutom till exempel utförd plogning ser åtminstone jag hemkörd mat som nåt som innefattas i lyxdefinitionen och lördagen var en sån innefattad dag. Camilla tillsammans med kompisen Anna kom hit med en väldigt god kebab och jag slapp allt vad matlagning innebär. Som sagt, jag lever ett utbrett lyxliv.  

Förutom björnförberedande liv har den här helgen även innefattat en after work tillsammans med suveräna kollegor. Det är härligt att skratta och fredagskvällens after work innehöll mycket av den varan. Det är underbart energipåfyllande med människor som bjuder på sig själv. Även om jag hade en hel del betänkligheter kring att ta bilen och dricka cola som starkaste dryck, fungerade det alldeles utmärkt. Mer energi åt folket helt enkelt. Kvällen medförde även en hel del ny kunskap kring till exempel ved som porr och att stock kan ses på många vis. När jag kommer att ha nytta av denna nyförvärvade kunskap är inte direkt klarlagt, men kunskap är väl alltid bra?!      

Dagen idag har ägnats åt lite bakning och kvalitetsumgänge på hemmaplan. Det har varit en bra helg, en helg som i vanlig ordning rusat förbi så fort att jag nästan inte märkt av den och imorgon är det arbete som gäller igen. Den verkar som det enda konstanta i den synnerligt relativa tiden är farten.

Försäkrat mig om svavel

Ifall någon skulle få för sig att det är enkelt och går fort att fixa med hundförsäkringar över nätet, kan jag meddela att det tar sin lilla tid. Avsätt typ ingen brådska och kör, då hinner man. Nu är det i alla fall fixat, trixat och klart för denna gång och det känns bra. Älskade husgudar ska man vara rädd om. 

I övrigt har vi sett på en film, Emelie och jag, samtidigt som vi knaprade kladdkaka. Det är inte ens i närheten av en diet och det fungerar det med. I alla fall ikväll. Imorgon är en ny dag och den kanske förvånar genom grönsaksjuicer och annat nyttigt. Idag räcker det med kladd och naturligtvis björkaska, kanske lite organiskt svavel och en relativt stor dos c-vitamin. Kakao kan man faktiskt kombinera med rätt mycket och det är bra. Jo, vi har promenerat också. Det trots dagens motstånd till allehanda nyttigheter, men där är det liksom tillbaka på ovanstående. Älskade husgudar ska man vara rädd om. Sovtid ska man också värna om, så det är vad jag ska ägna mig åt nu.  

Tjurigt tjejlyssnande

Jag tjurar över livet och tjejlyssnar på Chandelier av Sia. Genom den låten kommer jag nära Carro igen. När jag lyssnar till orden och tittar på videon är det henne jag hör och ser och jag längtar efter henne. Jag längtar efter Henke. Samtidigt har vardagen dragit igång igen. Vardagen med alla människor som alla har sina liv att leva eller genomleva. Dagar som idag känner jag mig som betraktare, lite vid sidan av och många gånger ganska trött. Jag silar mitt ljus genom dem som jag saknar. Någon annan silar sin verklighet utifrån universums mitt i en illusion av kontroll med fullt fokus på prestige, som i brist på bättre vetande blivit det viktigaste av allt. Åtminstone är det så det ser ut från där jag står. Ytterligare någon låter ljuset lysa genom medmänsklighet och empati och till och med mina lägsta dagar älskar jag att se när de manövrerar sin väg genom livet, samtidigt som jag stör mig på att det inte är det enda jag bryr mig om att se. Kollegorna för respektfulla diskussioner om liv och död, vilket är en del av det arbetet cirkulerar kring. Jag fortsätter att betrakta världen genom mina erfarenheter och utifrån andra bilder. Ordet bårhus nämns och jag tänker på att där har två av mina barn legat. Där, i ett visningsrum bredvid, har jag tagit farväl av dem och för sista gången någonsin strukit över deras hår. Det är vad jag tänker på, medan jag utåt sett skrattar. Det finns inget annat att göra. Jag varken orkar eller vill visa upp den verklighet jag lever i. Jag klarar inte av att hantera den själv, så varför skulle jag tvinga någon annan att göra det. Åtminstone inte så. Inte när jag inte orkar. Det är bättre att försöka hålla ihop, trots att det kostar enorma mängder energi att göra det. Det kostar ännu mer att rasa och försöka kliva upp igen. Så jag står och betraktar världen såna här dagar, ser olika människor och olika perspektiv medan jag silar mitt ljus genom dom som borde vara kvar här och som jag saknar så mycket att jag går sönder om och om igen.

     

Varför så fort?

Avbildad kärlek i ledighet

Vardag. Denna gråtrista klang som bara kan lockas fram av vetskapen om ett skrällande alarm som ringer alldeles för tidigt och alldeles för ofta. Imorgon är det dags igen. Jag uppskattar egentligen att arbeta, jag gillar kontrasterna mellan arbete och ledighet som gör att båda delarna blir lätta att uppskatta. Fast den här gången kom vardagen rusandes i alldeles för hög hastighet och ytterligare några dagars ledigt hade fungerat perfekt. Nu är det inte så och för att tjura på mesta möjliga vis denna tjurbara dag i ledighetens tecken, tänker jag krypa under täcket och se på film med Emelie. Dessa synnerligen okomplicerade sysslor ska dessutom företas i passande klädsel, varför nattlinnet inte ska bytas ut mot mot en mer heltäckande utstyrsel under hela dagen. Det är legitimt att ha såna dagar om syftet är av det högre slaget och våga vägra vardag känns i dag som en tillräckligt högtravande vision. Eller, för att säga som det är, så kommer dagen att ägnas åt försök till ovanstående, men det fungerar också. Så nu bär det av mot soffan, täcket och filmerna i den värdiga utstyrseln av ett nattlinne och raggsockor, för att ägna resterande dag åt att vörda ledighet.

Älskade ledighet - hjärtlig dag i naturen 

Sju dygn

Hos Vild-Hasse

Tidsperspektiv kan vara mer eller mindre utvecklat hos människor, hos mig är det ur funktion. Det har väl kanske aldrig fungerat optimalt, men efter Carros och Henkes död lever det ett helt eget liv i en egen dimension. I den dimensionen är sju dygn en evighet och ingen tid alls. Det som har hänt, om det så bara är en timme sedan, är långt borta och det som ska hända känns alltid långt fram. I realiteten innebär det att det känns som livet är relativt händelselöst. Därför är det bra att göra en resumé då och då, för att om inte annat kolla av om allt verkligen är stiltje. De senaste sju dagarna har vid närmare eftertanke faktiskt innefattat någon form av rörelse ändå.

Bukett från räddningsnämnden

Förutom julafton, som ju då innehöll familjeliv gånger flera, mat i uppsjö, tindrande ögon, lycka, sorg, kyrkogården och ljus, så har det faktiskt hänt nåt mer. Till exempel har jag, genom jobbet, varit inblandad i efterarbete i samband med en brand.

Promenad i soluppgång

På söndagsmorgonen den 21 december ringde min telefon innan klockan sju. Det var räddningstjänsten som meddelade att det varit ett brandtillbud och att jag var efterfrågad. Det som brunnit visade sig vara ett pepparkakshus! Det låter kanske harmlöst, men det kunde ha slutat hur som helst. Nu slutade det bra och ingen kom till skada, men en lägenhet blev däremot obeboelig för en kortare tid. Jag kan väl tillägga att även för en som är synnerligen morgontrött, medför en ringning från räddningstjänsten att läget mellan sovande och klarvaken går väldigt snabbt. Så snabbt att det tog flera timmar att fylla på med koffein i en mängd som motsvarade nivån av vakenhet.   

Snöänglar <3

Den senaste veckan även innehållit en middag på Sankt Olof´s Hotell och en väldigt vacker blombukett. Det var räddningsnämnden som bjöd på detta och det var väldigt trevligt att träffad dem lite. Jag har jobbat med bland annat dem under det senaste året och trots att jag nu bytt arbete, fick jag äran att vara med på deras avslut för den här mandatperioden. Det var i samband med detta jag fick blommor, himla fina sådana dessutom. Det var en trevlig kväll med väldigt trevliga människor, en sån kväll som faktiskt är värd att lägga in under spara i minnesbanken.

Vackert dag som natt

Igår fylldes min minnesbank på ytterligare när jag var jag till Angelica och Peter och åt julbord. Det var väldigt trevligt och väldigt gott. Dessutom hann Angelica och jag med både djupa och mindre djupa diskussioner om både det ena och andra samt gå igenom för- och nackdelarna med att dricka silver. Emelie sov hos Magnus, så kvällen som gick i trevlighetens tecken avslutades ganska sent och i samförstånd rörande silvret.

Julmat hos Angelica & Peter <3

I övrigt då, har det över huvud taget hänt nåt mer? Nej, det är relativt lugnt. Jag har långa sovmorgnar under mina lediga dagar. Vi har tillverkat snö som går att ha inne som dekoration, gjort snöänglar ute, promenerat hundarna i soluppgången och i mörkret samt varit till Vild-Hasse. Idag var Emelie och Magnus hit och åt, jag var ut och förundrades över vackerheten i vintersolen och minusgraderna och igår kväll/natt förundrades jag lika mycket över stjärnhimlen. Det blir inte mindre intressant att titta på alla stjärnor med en app på telefonen, som dessutom talar om vilka himlakroppar det är man ser. Igår såg jag Jupiter, oxen, tvillingarna och Sirius. Bland annat. Och det var vackert.

Snötillverkning

I kväll ska jag unna mig lyxen att se en serie. Uppenbarligen så händer det nåt även om det inte känns så och även om det inte är så enormt mycket. Det är ju rätt bra att veta när jag med jämna mellanrum ramlar ner i en känsla av total öken.

Amaryllisen i buketten har slagit ut :)

Pepparkakshus började brinna 

Morgonstund..

Om någon mot all förmodan skulle tro att jag sovit till klockan 13, har den personen alldeles rätt. Emelie sov nästan lika länge och satt sedan i sängen och kollade på sin telefon medan jag vaknade i lugn och ro. Det är himmelskt skönt att få sova så länge man vill. Det är lika himmelska att kliva upp och få dricka första kaffekoppen efter att ha sovit  länge. Idag kombinerades dessutom första koppen med ett telefonsamtal från Angelicas Peter, som undrade om vi kan komma över och äta lite senare idag. Det är också lyx. Att sätta sig vid dukat bord tillsammans med nära och kära, det här kan inte bli annat än en riktigt bra dag.

Ändå..

Jag fattar inte hur det kommer kännas imorgon de var Carro som hade mest Julkänsla i familjen. Så de kommer bli en väldigt konstig jul i år.                                                                                                                                                                                                                                    Skrev Henke på dayviews den 23 december 2008 

Ett tag i livet hade jag en egen husmodersförening och tyckte att jul var en riktigt viktig högtid, då allehanda bakverks och maträtter skulle serveras. När mina krav på mig själv sjönk, tog Carro vid. Hon var den som ville pyssla, pynta och baka och hon fick dessutom med sig övriga i familjen i alla dessa julbestyr. När hon dog försvann väldigt mycket av den känslan. Julen är alltsedan dess en tid när det är väldigt tydligt att det saknas några av dem som var vi förut. Henke hade så rätt. Alla jular efter att först Carro och sen Henke dog är konstiga. 

Tack Angelica <3

Jag närmar mig därav julen med en känsla av motstånd och det som står på fixalistan är inte särskilt mycket. Ändå lyckas jag inte vara ute i tid, så även i år var det i sista stund jag fixade det som ändå måste fixas. Några julklappar införskaffades, en julskinka har inhandlats så även lite lax, rödbetssallad och leverpastej. Utöver det är det inte allt för mycket jul i vår kyl. Eller det var inte förrän natten innan julafton i alla fall.

Mamma har dukat för julmiddag <3

Nämligen sover Emelie hos sin pappa natten innan julafton varje år. Han fyller år på julafton, så julaftonsmorgon ägnar Emelie åt att gratta honom. Camilla sover hemma hos sig. Det innebär att kvällen och natten innan julafton spenderar jag utan hänsyn till klockan. I år fikade jag först med Camilla. Det var ett tag sen vi hann sitta och bara babbla över en kopp te eller kaffe, så det var en riktig höjdpunkt i tillvaron. När hon for hem till sig vid 22.30 tiden, for jag till Angelica och Peter och där blev jag kvar till två på natten. 

Camilla & Jonatan hemma hos mormor
på julafton <3

När det väl blev hemfärd, efter en riktigt trivsam kväll med ljus, mycket kaffe och vänskap, blev det i sällskap med en kastrull vardera av Angelicas hemgjorda köttbullar och hennes hemgjorda risgrynsgröt. Det är såna människor jag har omkring mig. Varma, vänliga och med oändligt stora hjärtan och jag är oändligt tacksam över att jag har dem i mitt liv. Väl hemma struntade jag i att griljera skinkan, allt har sin tid så även skinkfix. Istället slog jag in julklappar till ungefär halv fem på morgonen, för att därefter krascha med alarmet ställt på klockan halv tolv.      

Även husgudarna var förväntansfulla inför julmiddagen <3

Alarmet väckte åtminstone inte dem det var tänkt för och mitt uppvaknande skedde därför inte förrän strax innan klockan tolv när pappa ringde. Det var en himla tur att han gjorde det, tack vare det slapp jag missa julmaten hos mamma. All denna mat, som varje år följs av nån form av julkoma. Så även detta år, men det har sin charm det också på nåt vis. Framåt 17-tiden hämtade jag Emelie som fram till dess varit hos sin farmor och farfar. Det var efter det som juleljusen verkligen började glimma. Emelie har önskat sig en speciell telefon under några månader. Jag har ljugit och sagt att hon inte kommer att få nån sådan och att jag berättat det för henne för att hon inte ska bli besviken.   

En mycket nöjd Emelie med en av sina julklappar <3

Hon fick sin telefon och glittret i hennes ögon efter det gjorde att samtliga andra ljus verkade lite bleka. Det var underbart att se hennes totala glädje och det värmde mitt mammahjärta rejält. Vi fortsatte vår julaftonskväll hemma hos pappa. Mina syskon var julen till ära hemma alla tre och det var mysigt att träffa dem. Emelie spelade kort med sin ena moster Chatrin och sin morfar. Jag och min andra syster Jeanette drack te och sällskapade kortspelarna. Min bror Daniel med flickvän tråkade framför tv:n. Kvällen var riktigt, riktigt bra. 

Sent på julaftonskvällen tände vi ljus hos Carro & Henke,
pappa & jag <3 

Ändå var mina tankar delade. Vad jag än gör är det så och julafton är inget undantag, snarare är det ännu mer tydligt. En del av mig firar jul och gör för jul väldigt normala saker, den andra delen letar efter Carro och Henke. I tankarna och i hjärtat. Alltid. Jag saknar dem, det gör vi alla. Det är svårt att vara utan dem. Sent på julaftonskvällen for vi, pappa och jag, till kyrkogården. Jag hade köpt två ljuslyktor som ser ut som hjärtan, som jag hade tänkt tända redan på dagen. Det är bara det att det inte är det lättaste att åka till kyrkogården, inte känslomässigt, så efter en stunds fightande med mig själv under dagen bestämde jag mig för att jag fick tända ljus hemma för dem istället. Under kvällen kände jag att det inte gick längre, jag måste dit.

Julaftons kväll hos pappa <3

Det var vackert på kyrkogården med ljus så gott som överallt, frost som glittrade och en helt stjärnklar himmel. Det kändes bra, men så väldigt sorgligt, att tända hjärtljusen till dem. Det är inte meningen att man ska tända ljus på kyrkogården för två av sina barn på julafton. Dom borde istället ha fått julklappar, ätit massor med mat och fuskat i kortspel med oss andra. Nu är det inte så och mina julkänslor är definitivt påverkade av det. Trots det och trots mina minimala förberedelser inför jul, kom den ändå. Den blev dessutom trevlig, så trevlig som jularna nu för tiden kan bli och det är nåt att vara tacksam för det med. Idag är en ny dag, en dag med väldigt mycket telefonbabbel från Emelie, många minusgrader utomhus, köttbullar att äta och en julskinka att griljera.       

Vackra kalla vinterland    

Crash

Så kom den. Inte oväntad, men definitivt inte heller efterlängtad. Det började med en låt, sen bar det av. Neråt, neråt. Mot det mörka numer ganska vanliga. Det jag kämpar mot varje dag och kämpar ännu mer med för att ta mig ifrån. Det gör så otroligt ont. Det är jobbigt att ens försöka hålla ihop. Det jag vet men bara inser ibland är alldeles för hårt att egentligen klara av. När insikten kommer klarar jag nästan inte av att andas och inte ens det spelar någon roll. Herregud.. Dom är döda! Två av mina barn är döda. Dom kommer aldrig mer tillbaka och idag var dagen när jag för sjätte och fjärde året i rad insåg, att dom kommer inte ens hem till jul. Inte den här julen heller och inte någon annan gång över huvud taget. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag älskar dem, lika mycket nu som för sex och fyra år sen. Lika mycket som alltid. Kärleken försvinner inte, den gör däremot mer och mer ont. Hur gör man för att klara sig utan två av sina barn? Hur klarar man av att överleva resten av livet så här? Älskade, älskade och så otroligt saknade. Mina underbara barn. Så olika och ändå så lika. Starka, men på helt olika vis. Känsliga och kreativa. Carro, du min största läromästare i livet och Henke, du som var min klippa. Ni borde vara här, ni borde leva. Om ni bara visste hur mycket jag älskar er, om ni bara visste hur vi kämpar för att klara av vetskapen att ni inte kommer tillbaka. Utan er är en hård plats att vara på.

Älskade underbara dotter- så full av liv <3

Älskade helt fantastiska son - så morgontrött & på väg mot Kolmården <3

Carro som älskade att pyssla & fixa, här bakar hon med Emelie <3

Henke utanför kyrkan när han slutade 9:an  <3

Carro i full färd med att klippa till & klistra in i sitt fotoalbum <3 

Henke med sin tuppkam som han var så stolt över <3

Huge

Julshow i Lillmokyrkan 

Jag bor i en liten håla långt ute i nästan ingenstans. Så gott som vart man än ska bege sig väntar en lång resa och tänker man sig dessutom att företa sig den med allmänna kommunikationsmedel, kommer den att ta en tidsmässig evighet. Vår lilla ort kan inte skryta med mängder av affärer, stora teatrar eller ett sprudlande nattliv och det finns inte heller en uppsjö av kaféer med uteserveringar. Vid en första anblick kan det verka som jag bor på en väldigt liten plats med nästan ingenting.

Morgonpromenad med husgudarna

Fast på den här lilla platsen har bara den här veckan innefattat en hel del. Till exempel har Emelie varit med i en julshow i en av kyrkorna. Det var vackert, juligt, gav energi och höjde humöret. Jag blev naturligtvis rörd, men även stolt. Det är modigt att gå upp och sjunga för en så gott som fullsatt kyrka. Emelie kan ibland vara lite blyg, men hon gjorde det. Det belönades med en bild i tidningen dagen därpå, vilket väl egentligen inte var så viktigt men ändå lite roligt.

Vilt rus på vinteräng

Det har varit en julfrukost på jobbet tillsammans med många av mina kollegor. Gröt, skinka, sill och paketbyte var några av ingredienserna. Det var trevligt och innehöll många skratt, julmusik och en och annan skumtomte. I mitt paket var det en alldeles bedårande röd burk med vita prickar och texten julgodis på. Jag har bra kollegor, som fixar, är påhittiga och bjuder på sig själv. Det går faktiskt inte en dag på jobbet utan att jag skrattar så tårarna rinner och det är viktigt. Det är många saker som är tunga att ta i, så att kunna skratta tillsammans är guld.

Morsan snusar husgud

Det har inte bara varit en julfrukost, utan jag har även haft förmånen att få vara med på en jullunch. En av de enheter jag jobbar med ordnade den och det var kanonmysigt. God julmat, trevliga människor, klappbyte och en tomte. Paketet den här gången innehöll en filt och en godispåse, vilket är en synnerligen bra kombination. Jag hade köpt en tomte och lagt i det paket jag lämnade in och den blev uppskattad den med. Paketen delades dessutom ut av en tomte och den tomten känner jag. Han är en av Carros kompisar och jag tycker riktigt mycket om honom. Han är en av dem som hade mod nog att komma och fråga om det fanns något att hjälpa till med när Carro försvann och han var en av hennes nära vänner. Jag blev så väldigt glad av att se honom, så det i sig var en riktigt bra julklapp.

Eftermiddagspass på vidderna

Så har det blivit klart också. Eller egentligen har det väl varit klart ändå sen innan jag sa upp mig från min tidigare tjänst, men nu är det färdigförhandlat och slutdiskuterat. Nu är det bestämt på alla de vis att jag ska vara kvar på det jobb jag har provat sedan den första september. Det känns bra, även om jag tyckte om det förra jobbet också. Nämligen så är det så att de flesta jobb innefattar människor på ett eller annat vis och det är dem man oftast fäster sig vid. Därför känns det på ett vis vemodigt att lämna det förra jobbet, för människorna jag jobbade med där är underbara.

Älskade underbara innan väckning inför en
ny dag

Det är naturligtvis människorna jag jobbar med nu också, så turligt nog behöver det ena inte utesluta det andra. För att låta bli allt uteslutande begav jag mig därför till det gamla jobbstället en av veckodagarna och åt frukost med mina gamla kollegor. Det var mysigt och förutom en god frukost, härliga skratt och ett nytt recept på bröd fick jag en och annan kram också. Litenhet är bra ibland också, det underlättar att träffa alla dem man tycker om.

Helande för själen

I min lilla värld på platsen mitt i nästan ingenstans, har solen skinit, utomhus glittrar det och jag promenerar hundarna i nattlinnet tidiga morgnar och sena kvällar vintern till trots. En av kvällarna var Emelie med och redan på håll såg vi en mötande person som inte var alldeles nykter. Eftersom nattlinne är något kallt och en inte alldeles nykter person brukar innebära långa pratstunder, bestämde vi oss för att vika av från vägen ut på en av ängarna och låta hundarna strosa runt lite där. Den inte alldeles nyktra personen stannade förvånad, spejade runt sig, mumlade jaha och ägnade sig åt diverse lockljud. Det var helt tydligt att personen inte längre såg oss och förbryllad över vårt abrupta försvinnande försökte locka fram oss igen. Det var också rätt roligt och Emelie och jag fick oss ett gott skratt medan personen knallade vidare förvirrat mumlande för sig själv. En annan relativt okänd person har förslagit en gemensam resa till Bora Bora och jag har sett en randig hund som var och en egentligen borde ha.

Kalasgos

Vi har varit på ett trevligt 39-års kalas också, som även det innefattade den där kategorin människor man tycker om. En annan trevlighet är att Camilla och pojkvännen Döden hälsade på ikväll för gemensamt glögg- och kaffesurplande. Angelica och jag har pratat ett flertal timmar i telefonen, eftersom det ibland är allra bekvämast att slippa gå utanför dörren och ändå kunna dryfta livets vindlingar. Anette kom på besök under tisdagskvällen och vi dryftade livet ändå in på nattimmarna medan vi provade ett nytt pepparkakste. Therese och jag har ägnat oss åt livets mer andliga dimensionen tillsammans och det har även Lena och jag gjort.

Promenadvy

Idag har hundarna och jag varit på en kombinerad ängs- och skogspromenad i solen och en, enligt hundarna alldeles förtjusande detalj, var den medhavda prinskorven som användes till hundmuta. Det är härligt att bo så både skog, ängar och andra människor finns på gångavstånd. Det är suveränt att kunna promenera ut i skogen på lunchen, prata med grannar och brevbäraren på vägen, och bara känna lugnet sprida sig i själen. Somliga morgnar är det dock inte lika lugnande att kliva ur sängen, väcka Emelie och se på hennes min att alla speglar borde undvikas och att trollet som bor under huset är ett lämpligt tilltalsnamn. Fast inte ens det behöver jag bry mig så väldigt mycket om där jag bor. Jag kan lugnt gå ut i trolletunderhuset stil, dessutom iförd nattlinne, och de jag möter är lika trevliga ändå. Nämligen så är det så att det kan verka som jag bor på ett väldigt litet ställe som egentligen inte har så mycket att erbjuda, men det är inte så det egentligen är. Det ställe jag har mitt hem på har allt som behövs och här finns allt som betyder något. Här har jag min familj, många av mina vänner, härliga kollegor och förmånen att kunna träffa både gamla och nya viktigmänniskor utan att behöva välja bort någon. Här finns närheten till skogen och naturen, samtidigt som människorna är så nära både fysiskt och socialt att det inte finns någon risk att bli bortglömd. Här finns minnena av Carro och Henke, inte bara kopplat till de olika platserna, utan även hos människor som bor här. Ingen är någon i mängden här, utan alla är en speciell person. Det är skönt att vara speciell, det känns tryggt att veta att det finns människor omkring en som bryr sig om en och det är underbart få vara den man är. Så trots att det vid en första anblick kan kännas som litet där jag bor, är det egentligen väldigt stort. Hur man ser det beror bara på hur man väljer att titta och vad man värdesätter. Jag vet vad jag väljer och vad jag ser och det jag ser är underbart, vackert och enormt.     

Bad hairday räcker inte för att beskriva detta