Kaffe, tvättstugor & stulen tid

Camillas födelsedag <3

Ibland går livet så otroligt fort och tiden räcker inte alls till det man trodde att den skulle. Så har mitt liv sett ut den senaste tiden. Det har varit mycket jobb, naturligtvis på fritidens bekostnad. Det betyder att tvätthögen har utvecklats till ett så gott som skräckinjagande monster, disken är inte heller snålt tilltagen och golven är lite svåra att urskilja under sand, strumpor som hundarna dragit runt, målarlådor och lite annat smått och gott. Dessutom har frysen gått sönder, så vi fick flytta all mat till exets frys lite snabbt en kväll. Idag har den kära hyresvärden fixat in en ny frys, så nu är det bara att vänta på att den ska bli så cool som frysar bör vara.

Födelsedagsfika <3

Förutom tvätthögar och disk, så har Camilla fyllt år. I måndags, den 24 mars, blev hon 22 år gammal. Det firades naturligtvis med paket, kaffe och glass. En av presenterna Camilla fick av mig, var en mängd plastburkar i olika storlekar och kulörer. Nämligen säger Camilla alltid att hon skulle behöva just plastburkar, så det var rätt roligt att fylla en relativt stor kartong med en mängd av den varan och ge henne. Camilla var road och rätt nöjd med såväl burkar som andra presenter.



Fotosession <3

I tisdags var Emelie lejd som lite modell. Hon blev plåtad av Ebba till ett intagningsprov och flera bilder blev riktigt bra. Än så länge har jag bara tre av dem i min ägo, men fler har utlovats och jag ser fram emot att få se dem.

Himla häftig bild från tisdagens moddelande

Under tisdagen hann vi även med lite skogspromenarande i solsken, hästumgänge och en del lamm- och fårmys. Får i sig är mysiga varelser, men flasklamm är inte bara mysiga utan alldeles underbara. Det går inte annat än att älska dem

Skogsluft i solsken

Emelie fick mata ett av flasklammen och om man redan är alldeles bedårad av dessa små ulliga underbara, blir man inte ett dugg mindre bedårad av att mata dem med flaska. Emelie sken som en sol och jag gick runt där bland får, lamm, en lycklig Emelie och hö och kände harmonin glida in i tillvaron. Det är konstigt att umgänget med djur har den effekten. Helt plötsligt börjar tillvaron andas och all stress rinner bort. Kvar blir bara det äkta, det läkande och det som är viktigt. Det är en underbar känsla och egentligen borde en mycket större del av tiden spenderas tillsammans med djur och i naturen.

Skiner som en sol <3

Onsdagen jobbade jag extremt mycket och alldeles för länge, vilket medförde, om möjligt, en ännu större trötthet dagen därpå på jobbet. Dagen därpå, det vill säga torsdagen, började sedvanligt med jobb, för att följas upp med en tur till Mora för att delta i "barn i sorg".

Älskade Emelie och underbart uteliv

Barn i sorg är en grupp för barn som förlorat någon närstående och den gruppen är Emelie med i. Samtidigt som barnen har sin grupp är föräldrarna med i en föräldragrupp. Eftersom det här var upptaktsträffen för barn i sorg, var det åtminstone för oss vuxa lite trevande. Emelie tyckte att det hade gått riktigt bra, så nu kommer vi att spendera torsdagseftermiddagarna i Mora under åtta veckor framåt. Det är bra att det finns nåt sånt för barn. Det är många känslor och många tankar som behöver få utlopp.

Barn i sorg inleds med fika <3

Fredagen var det jobb igen, med möten så gott som hela dagen. Det går lugnt att påstå att jag var lite mör efter torsdagens grupp. Det tar på, vare sig man tror det eller inte. Det känns när de egna känslorna får lov att komma upp till ytan, så fredagen var inte direkt den enorma energins dag. Inte det extrema tålamodets dag heller. Trötthet inverkar inte alldeles positivt på det tålamod man inte ens i vanliga fall har.

Barn i  sorg fast på den vuxna avdelningen

Förutom arbete, så ägnades fredagen åt socialt umgänge. Om det ens går att kalla det för det, åtminstoen så går det nog inte att tillskriva mig den sociala sidan hela av det hela. Efter jobbet for jag ut och åt med Patrik. Därefter var det handling, upp till mamma på kaffe och hundhämntning som stod på schemat innan uppdrag umgänge stod på menyn. Uppdrag umgänge innebar att vi for till Majan och Hasse och medan de andra umgicks. så sov jag rätt upp och ner i en fåtölj under så gott som hela tiden vi var där. Ibland är det helt enkelt vila och sömn som krävs och så var det i fredags. De andra sa inget om det, utan lät mig sova med motivationen att jag antagligen behövde det.



Rätt trött fredag

 Lördagen borde ha inneburit sovmorgon, men så var icke fallet. Istället drog vi till Mora, Camilla, Patrik och jag. Nämligen fyller Emelie 11 år på tisdag, så det var viss presenthandling som krävdes. Fast det var inte bara presenter vi kom hem med. Det är fantastiskt så mycket det får plats i en liten golf. Till exempel sex stolar, tre bord, en kratta, en spade, två vattenkannor och en mängd med påsar. Det var en bra dag, med sol och lagom tempo.

Lite utmattande att inse att allt man handlat ska få plats i bilen

Inte bara dagen var strålande, även kvällen var riktigt fin. Vi hann hem i tid för att njuta av kaffe i kvällssolen, vilket vi avnjöt i några av de nyinköpta stolarna. En del impulser faller faktiskt riktigt väl ut.

Kaffe i kvällssolen

Shoppingraider i Mora i kombination med en tjuvad timmes nattsömn, medför utslagna morgnar. Så var det i alla fall i morse. Det var extremt segt att komma upp ur sängen, trots solens sken genom fönstret och uttalade lockelser i form av kaffeförslag.

En utslagen söndagsmorgon

Fast jag tog mig upp och dagen har gått väldigt fort. Det mesta skyller jag på den idiotiska idén att flytta fram klockan. Kan den inte bara få vara antingen framåt eller bakåt hela året? Vår söndag har i alla fall innefattat kaffe, kaffe hos exet, tvättning av kläder hemma, tvättning av sängkläder och handdukar i tvättstuga med tre tvättmaskiner, hämtning av all fryst mat för instopp i nya frysen, trädgårdsarbete, påhälsning hos morsan, matlagning, hämtning av en väldig massa ren tvätt, påhälsning av Marie, min vän som bor i Borlänge, diskning, umgänge med Camilla och nu blir det snart sängen. En snabb vecka med för lite tid och en mängd trevliga inslag är därmed till ända.

Finbesök från Borlänge

Lådliv och hönsgårdar

Kackel i Sillerö

Livet borde vara skratt, nya upptäckter, kreativitet och nyfiken livslust. Naturligtvis är livet så mycket mer och stora delar är hårda, smärtsamma och ibland totalt söndertrasande, men livet borde åtminstone få blandas upp med glädje, mod och frihet. Det borde få vara brusande och vilt, i alla fall ibland. Istället verkar det ofta utspela sig i nån imaginär box och utifrån sociala normer vars enahanda uppgift verkar vara kollektiv uttråkning. Efter att ha bedrivit otaliga fältstudier i denna fyrkantiga tankekonstruktion som av nån outgrundlig anledning ses som det rätta, kan jag bara konstatera att det är förödande trist. Hur ska någon kunna vara strålande och suverän, när all tid går åt till att trängas i ett slätstruket påhitt. Hur ska det kunna bli nån utveckling? Återigen har jag konstaterat att för min del får den egentligen icke existerande boxen av inbillad kontroll vara. Jag vill känna mig levande och fri, åtminstone så ofta det går. Åtminstone så ofta jag klarar av att inte ramla ner i nån låda i fantasin.  

Efterlängtat hoppfullt

För min del behöver inte livet utan låda innebära överdådighet på något vis. Det räcker med det enkla i kombination med att jag får vara mig själv. Som idag. Idag har livet varit precis så enkelt som jag vill att det ska vara och det finns faktiskt en mycket trivsam storslagenhet i det. Enkelheten har utspelat sig hos mamma som bjöd på morgonkaffe, hos Angelica och Peter där det vankades förmiddagskaffe, varma mackor, höns och snödroppar och hemma i vila bland hundar och nu under kvällen även stjärnor. Underbart, avslappnat och spirande hoppfullt med känningar av vår.  

Fredagssysslan

Lightprodukter

I samma stund som våren gav vika för ännu mer vinter och snö, försvann min energi. Jag är helt enkelt så in i nordens trött. Det verkar inte spela någon roll hur tidigt jag lägger mig, för när klockan ringer är jag ändå inte utvilad. Det har medfört en extrem längtan efter sol och värme, efter hav och varma vindar. Sånt som kan fylla på energidepåerna och värma upp det som för närvarande är fruset. Imorgon tänker jag i brist på sommar, ägna mig åt lite uteliv kvällstid. Kanske med nån gnutta vin till också. Vem vet, det kan möjligen medföra lite energigivande skratt och social trevnad. Om så inte är fallet kommer troligen en mindre energigivande huvudvärk att vara alternativet. Det är bara att chansa och hoppas på det bästa. 

Annars är livet statiskt för närvarande. Allt lunkar på ganska lika dag ut och dag in. Jag är inte suverän på ganska lika väldigt ofta och jag gissar på att det har viss del i den totala energidräneringen. Det, vintern och att jag inte skönjer någon rörelse. Nåja, det är väl som i reklamen så plötsligt händer det väl.. i alla fall nåt och då helst nåt kul. En lite rolig sak är att jag antagligen ska på nån form av konferens längre fram under våren och den råkar dessutom vara på nordic light hotell. Jag har aldrig varit där, men däremot läst om det och det verkar lite speciellt och mysigt. Det medför förhoppningsvis lite energi och antagligen häftigt ljussatta rum. Fram till dess är väl kontorslamporna den ljussättning som kommer att gälla, den och så en och annan mysbelysning på lokal under fredagen. Nu tänker jag lägga mig under sänglampans sken en minut eller så innan Herr Blund gör entré.   

Grattis älskade Carro

Vackra Carro

Ännu en födelsedag med besök på kyrkogården. Idag fyller Carro år. Emelie säger att man inte slutar att fylla år bara för att man är död, så 24 år blir Carro idag. Hon skulle, om hon inte hade valt att lämna oss, ha önskat sig stekt falukorv och mjölkstuvade makaroner till middag. Det gjorde hon alltid när hon fyllde år och det var en av hennes absoluta favoritmaträtter. Min vackra förstfödda dotter, du som kunde skapa en nalle av en lakansstump, skriva direkt ur hjärtat och var den starkaste person jag någonsin träffat. Om du bara visste hur mycket jag önskar att du vore kvar hos oss. Jag älskar dig min lilla gumma, som egentligen skulle ha varit stor nu. Jag älskar dig så enormt mycket. Hoppas du har en underbar födelsedag och att du firar den med din underbara bror. Puss och kräm mitt underbara barn.

<3

Ännu en födelsedag..

  

Återkommande

Jag tycker inte om snö, en känsla som förstärks varje gång den börjar försvinna bara för att komma tillbaka. Ungefär detsamma är det med måndagar. Imorgon är det måndag och det har kommit mer snö. Gissa vad jag tycker om den dagen?

Rent märkligt modig

Tacoafton <3

Dagen idag var en märklig dag, den var min. Åtminstone var det min städdag och bara det är märkligt. Måste jag prioritera bland alla de extremt åtråvärda hushållssysslorna, så är väl inte städning det som står högst på priolistan. I och för sig står det inte längst ner heller. Det finns så mycket som platsat så väldigt långt ner på den listan nämligen. Idag hade energin, viljan och dammråttorna dock samordnat sig, så i kombination med hög musik och sol som sken in genom rutorna var det riktigt trevligt. Det var medan jag svassade omkring med dammsugaren och så gott som skreksjöng för full hals till musiken, som jag kände det. Jag kände mig faktiskt lycklig! Konstigt nog går det att sakna så man går sönder samtidigt som man känner sig lycklig. 

Grattis älskade Henke <3

I samma ögonblick som jag medvetet tänkte tanken att det var lycklig jag kände mig, blev jag rädd. Sista gången jag så medvetet tänkte det var lördagen den 8 november 2008. Då stod jag på trappan och stack ner enris i krukor, Carro hade kommit tillbaka till oss efter att hon hållit sig undan ett tag och jag tänkte att jag faktiskt kände mig lycklig. Den natten ringde telefonen och det visade sig att det var polisen som berättade att Carro var försvunnen.. död som det sen kom att visa sig. Efter det har jag aldrig riktigt vågat känna den känslan så medvetet och tydligt igen, åtminstone inte tills idag. Vilken otrolig upptäckt jag gjorde där. Det är jag som står i vägen för min egen lycka! Jodå, jag har hört alla klyschor om att det är så det är. Det är bara det att det är en väldig skillnad på att höra, kanske veta intellektuellt, och att inse att det stämmer. Tänk vad rädsla kan ställa till med. Nu när jag har upptäckt det där mönstret så tydligt kan jag ju faktiskt försöka ändra det beteendet. Ibland kan städning tydligen vara likvärdigt med en intensivkurs i personlig utveckling. Det är dessutom rätt fördelaktigt att det även blir rent hemma.

Förvånande, men trevligt, fika <3

Förutom städning kombinerat med personlig utveckling har veckan fört med sig en blandad kompott av skratt, gråt, förvånad glädje och kärleksfull tacksamhet. Under tisdagen och torsdagen var jag på meditationscirkel och det var underbart. Jag är så glad att jag får vara med om den resan med de människorna som är med där. Vilka pärlor. Torsdagen var även den dag under veckan som jag fick lov att åka till kyrkogården för att gratulera min son på hans födelsedag. Det är hårt. Så jävla eländigt det här är, var Emelies sätt att sammanfatta det senare på kvällen. Starka, ledsna och så livfulla Emelie. Vilken klok liten tjej hon är. Under torsdagen hade jag även medarbetar/lönesamtal med min chef. Det var en av gångerna jag blev både förvånad och glad. För första gången nånsin i ett sånt sammanhang kände jag mig ärligt lyssnad på. Respekt. Jag har fikat vaniljmunkar med två människor som jag i vanliga fall inte ens har en önskan om att umgås med samtidigt, men det var riktigt trevligt och jag var återigen både förvånad och glad. Idag frågade Emelie mig om hon fick sätta på Niklas?!! Va i hel.. hann jag tänka innan jag kom på vad hon pratade om. Vi har döpt en av spellistorna på spotify till Niklas och det var den hon ville höra på. Det kommer troligen att vara det enda sammanhanget ever som den frågan från Emelie kommer att medföra ett jakande svar från mig, fast visst fnissade jag för mig själv när bitarna hade fallit på plats. Idag har jag även hittat ett presentkort och två värdecheckar som jag letat efter hur länge som helst, eller åtminstone sen vi flyttade till huset. Till veckan blir det därför lite BH-shopping. Kvällen har ägnats åt tacos tillsammans med Emelie och Magnus. Det var en bra kväll. Snart ska jag, försiktigt lycklig och med känslan av att vara lite utvecklat upplyst, krypa ner i min renbäddade säng och njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon med. Vilken underbar vetskap!

Meditationscirkel <3

Tifrö

Det är någon dag i vila, födelsedagarna haglar tätt den här årstiden. Men i mellantiden är det lite vila och vilan ägnar jag åt.. *trumvirvel* städning :) Till 60-tals musik dessutom och det är helt underbart.

Försöker lyssna

Det enda jag kunde tänka på igår kväll vid köksbordet var Henke. Henke som fyller år idag och som jag saknar så enormt. Samtidigt som mitt huvud var fullt lyssnade jag till personen mitt emot mig, som pratade om jobb ur olika synvinklar. Jag hörde alla ord, men i mitt huvud lät det som tomma ekon av mindre vikt åtminstone satt i relation till annat. Mitt emot personen fortsatte sitt babblande med utlägg om att dra från trakten. Själv önskade jag mest att någon kunde hjälpa mig att försöka hålla ihop. Det var någonstans mitt emellan alla jobbrelaterade ord och när det kändes som min hals skulle explodera av all återhållen saknad, som jag kände att jag egentligen mest av allt hade lust att skrika vara tyst. Istället var det jag sa: nu får du åka hem. Ensam med mina tankar försökte jag hitta en strategi, nåt verkligt att hålla fast vid för att inte rasa ihop och aldrig mer vilja kliva upp igen när telefonen ringde. Det var mitt emot personen som hade nåt ytterligare att förtälja om jobb. Jag sa: gå och lägg dig istället nu, men det jag tänkte var: jag försöker höra men just nu fungerar mina tankat utifrån ett helt annat perspektiv.     

Grattis älskade son

<3

Den 13 mars är förknippat med så många känslor. Mest av allt så väldigt mycket kärlek och glädje, för den 13 mars föddes min älskade Henke. Min son som jag älskar så oändligt mycket och som jag nu för tiden även saknar jämt. Henke skulle, om han hade fått vara kvar här, om han fått fortsätta leva, ha fyllt 21 år idag. Jag undrar hur hans liv hade sett ut nu, jag undrar om han fortfarande hade bott hemma eller om han haft ett eget hem och vilken middag han hade valt på sin födelsedag eftersom vi har som tradition att födelsedagsbarnet får välja middag. Jag undrar så otroligt mycket, men mest av allt undrar jag om han har det bra där han är nu och varför han inte fick vara kvar hos oss. I vanliga fall hade vi fixat frukost på säng, skrålande sjungit ja må han leva och gett presenterna till honom tidigt på morgonen. Nu är den enda present jag köpt tio röda rosor, som jag ska lägga på hans grav. Den grav han delar med Carro. Den grav som ingen av oss nästan klarar av att gå till, eftersom det gör alldeles för ont. Men idag ska jag gå dit, idag fyller Henke 21 år. Älskade, saknade så otroligt underbara Henke, GRATTIS på din 21-årsdag vart du nu än är <3

Jobbig tid

Överraskad på jobbet

Samtidigt som våren så sakta börjar spira och solen faktiskt har kikat fram, rör sig vår familj i utrymmet mellan skulle ha blivit och tänk om. På torsdag, den 13 mars, skulle Henke ha blivit 21 år och nästa vecka, den 18 mars, skulle Carro ha blivit 24 år. Många tankar svävar kring dem nu som alltid, men det är jobbigt kring deras födelsedagar, runt jul, på midsommar, under våra födelsedagar, tiden kring de datum då de dog, då Carro hittades men var död. Det är jobbigt att vara utan dem. Jag saknar dem, Camilla och Emelie saknar dem och den fördömda lastbilen som Henke och Jens krockade med syns här och där och får världen att rasa. Förra veckan var det Emelies värld, då kom den åkandes utanför hennes skola. Även om vi vet hur det är, är ingen av oss nånsin förberedd när den dyker upp. Oförberedda påminnelser gör alldeles för ont alldeles för snabbt för att någon av oss ska hinna med att parera, därför rasar allt såna gånger och det var precis vad som hände Emelie förra veckan. Så många gånger att ingen av oss kan hålla räkningen tänker vi tänk om bara Carro och Henke hade levt, då hade vi kunnat, då hade det varit, då skulle vi.. Fast dom lever inte längre och det spelar ingen roll hur många gånger vi upprepar tänk om.

Finmiddag i solskenet

Fast Carros och Henkes födelsedagar är inte bara smärtsamma, de är samtidigt de datum då nåt av det viktigaste i mitt liv hänt. Datum som symboliserar glädje och totalt villkorslös kärlek. Det är det vi får försöka att fokusera på, det är kärleken vi får hålla oss fast i för den försvinner inte. Den rår inte ens döden på och det är det vi får komma ihåg. Hur mycket vi älskar dem, alla skratt de skänkt oss, alla lärdomar de gett oss och hur mycket de älskade oss tillbaka. Sånt är det vi får prova att tänka på alla dessa dagar när skulle ha blivit och tänk om försöker ta över allt tankeutrymme. 

Skymningsvy med vårförnimmelse

Trots skulle ha och tänk om tickar livet sakta vidare. Förra veckan innefattade en bokcirkelträff hemma hos mig till exempel. Det blev riktigt roliga diskussioner och trevligt var det. På lördagen lös faktiskt solen och Emelie och jag blev bjudna på mat hos Magnus. Det var dit det även levererades semlor och jag såg ett program om balansen i naturen. På söndagen hälsade vi på hos pappa som var vid god vigör, lagade mat och efter det kraschade jag en sväng bara för att vakna till doften av nybakad sockerkaka. Emelie hade bakat medan jag sov och när jag påpekade att hon blivit så stor att hon kan baka själv, svarade hon: jag är inte stor, jag har bara talang. Det var rätt underfundigt sagt. Idag har jag fått tulpaner på jobbet av en kvinna som kom in i ett egentligen annat ärende. Jag blev både rörd och glad. Imorgon ska jag meditera i grupp och det älskar jag, så trots skulle ha, tänk om och en enorm saknad så finns även glädjen med. Det är konstigt hur livet är, mitt bland all sorg, alla saknad och totala trasighet finns ändå lite solsken.

Större än allt - kärleken

Whole life of lessons in your eyes

Igår såg jag stjärnorna igen. Det var första gången på länge och det var efterlängtat. Fast det var inte bara stjärnorna jag såg, utan jag såg även frosten på min bil som glittrade likt många små svarta diamanter i ljuset från gatlyktan, en räv som gled fram efter vägen och jag hörde vinden som viskade om livets föränderlighet där den for fram. Igår såg jag även ett program som heter På Jills veranda (tror jag) och i just det här avsnittet medverkade Christian Gidlund. Det berörde, han berörde. Hela hans väsen gick rakt in i mitt hjärta och påminde mig om just det som jag varit så noga med att komma ihåg, men ändå lyckats tappa bort lite bland alla vardagens bestyr. Det han påminde mig om var att inte ta något förgivet, framför allt inte livet. Av någon underlig anledning är det just i det där varandet av inget förgivet och utan tro att det går att kontrollera, som alla små men så väldigt stora saker blir tydliga. Det var precis den påminnelsen som gjorde att jag såg glittret i världen igen. Stjärnorna, dom såg jag däremot för att det för en gångs skull inte var mulet, men bara det i sig är faktiskt värt att lägga märke till. 

Jill Johnsson - Legacy 

Balanserat??!

Kvalitetstid 

En del dagar, som de flesta dagar, funderar jag skarp på varför jag inte har nån hjälpreda eller åtminstone en au pair. Det skulle underlätta en hel del. Då tänker jag inte på tiden med Emelie, nej den är jag rädd om. Det är resten av livet som skulle ingå i de au pairsysslor jag skulle delegera ut. För nåt som konstant ger mig huvudbry är hur jag ska få mitt liv att gå ihop. Hur ska man hinna jobba, träna, umgås med sina barn, laga mat, hjälpa Emelie med läxor, promenera hundar, städa, tvätta och ha ett socialt och kulturellt liv som kanske innehåller nåt fritidsintresse också?

Vackra gamla kvarn iklädd sin vintriga skrud

Mitt liv består av en hel del arbetstid, det är där jag måste börja få nån balans för att jag ska kunna hinna med att leva också. För chansen att det regnar ner nån personlig slav omdöpt till au pair är antagligen synnerligen liten, så det är nog ingen idé att försöka hitta en balanserad tillvaro med det i åtanke. Synd nog, för det hade underlättat enormt. En del tänker kanske att en sambo skulle kunna vara en väg till den mycket efterlängtade balansen. Det är bara det att jag har testat den varianten några gånger och vet därmed att en sambo tenderar att ta en hel del tid i anspråk. Det har sina fördelar, men när det kommer till balans i livet tror jag inte att sambo är den allra bästa lösningen, faktiskt ingen lösning alls åtminstone vad gäller det området i livet. 

Älskvärd medflanör

Fast den här helgen har i alla fall varit väldigt balanserad. Jag har inte jobbat, vilket i sin tur har medfört att jag hunnit med matlagning med Emelie, hundpromenader, familjespel, lite träning, en vinnande batalj mot tvätthögen, socialt umgänge, lite film, lite läsning och ingen av de allehanda aktiviteter som fyllt helgen har inneburit stress. Efter en veckas flexledighet, som även gått under namnet sportlov, har jag hittat tillbaka till nån form av balans och viss harmoni. Så himla härligt! Även om jag inte samboar, så finns det nån som ibland får tillträde till mitt hem. Dessa ibland medför somliga gånger att det till och med att det finns nybakat bröd vid hemkomsten efter härliga hundpromenader. Det är såna gånger jag inte är helt negativt inställd till att utnyttja gemensamma utrymmen, åtminstone inte när det är ibland.  

Nybakat 

En systers saknad

Henke har kvar sin facebooksida och det kommer han att få ha också. Det är hans sida, som han fixade med när han levde. Ibland skriver någon några rader till honom där, idag hade Camilla, min ena dotter och Henkes storasyster skrivit till honom på hans sida. Det var ord rakt ur hennes hjärta. Älskade barn, underbara barn. Om saker och ting ändå bara vore annorlunda.  

Camillas meddelande till sin bror:

Älskade bror.  

Det känns så konstigt hur min vardag fortsätter utan dig och våran fina syster. Jag saknar dig, jag saknar att ha dig omkring, att brottas, saknar att ha våra idiotiska tävlingar om vem som kan hålla sig innan för skarven i vardagsrummet längst, saknar att alltid förlora mot dig, i allt. Jag saknar att se på Hannah Montana, Avatarserien och power puff pinglorna med dig. Jag saknar att dricka te med dig och att tävla om vem som kan träffa muggen med kokhett vatten från längst avstånd. Mitt liv fortsätter, jag fortsätter att sakna, fortsätter att hata och framför allt så fortsätter jag att älska. Jag har skaffat en hund, David, en alldeles underbar vän. Han är så himla fantastisk. Ni skulle ha fungerat så bra ihop, jag fullkomligt avskyr att ni aldrig kommer träffas.  

Henke, jag saknar, jag saknar så fruktansvärt mycket, så mycket att jag ibland går sönder. Men ändå så finner jag mig själv i denna jävla vardag som ändå fortsätter, som ändå kan vara helt underbar, trots att jag hela tiden fortsätter att sakna, så mycket. Jag förstår inte, ingenting av det, snälla förklara. 

PS jag spelar fortfarande helst inte kort med någon annan än dig, ingen annan låter mig fuska konstant så jag får vinna, nu kollar jag alltid bara på  DS 

Men fan bror, vad jag önskar du var här med mig och fick ta del av min vardag, som faktiskt oftast är väldigt fin. 

Jag älskar dig kärlek, jag älskar dig hela tiden. 

Så tungt på hennes axlar..

Välförtjänt

Så kom då den dagen Emelie både väntat på och varit lite nervös inför. Idag begav vi oss till Andreasgården i Mora för första träffen med dem som håller i "barn i sorg". Det är landstinget, kyrkan och rädda barnen som är ansvariga och det går ut på att barn som förlorat någon närstående, får träffas i grupp och prata, pyssla, skratta och antagligen gråta också. Det gick bra, det var jobbigt och Emelie var modig och lite blyg. I slutet av mars drar det igång "på riktigt" och jag tror att det blir riktigt bra för henne. Det finns inget att göra som förändrar det faktum att hon förlorat två av sina syskon, men det finns saker att göra för att hon ska orka bära det på sina alldeles för unga axlar lite enklare. Jag hoppas och tror att det här kan vara en av de sakerna som hjälper henne. 

Några märgben och en månads matinköp senare

Efter sorgliga samtal och möten med trevliga, men nya, människor var Emelies givna val Mc Donalds. Det var hon väl förtjänt och det behövdes också, för efter maten drog vi järnet för att shoppa märgben och en månads mat. För dem som inte använder märgben till något i det vardagliga livet, kan jag meddela att det gör inte vi heller. Däremot gör allehanda hundar i hushållet det, därav märgbensinköpen. 

Välförpackad duktighet

Jag tycker det är ökentråkigt att handla. Affärer i all ära, men så roliga är dom inte. Därför skulle vi slå två flugor i en smäll idag, när vi nu mitt i sportlovet fick lov att masa oss utanför de egna domänerna, och handla mat för en månad. Tro nu inte att vi vanligtvis ägnar oss åt att strukturerat handla efter välplanerade listor, för så är icke fallet. Fallet är inte heller så att vi vanligen gör matlistor för en månad, men igår chockade vi oss själva och gjorde det. Grejen med matlistor är att de gör ingen vidare nytta om det inte finns någon mat att laga till. Nu har vi då sett till att det finns mat och att den är kompatibel med redan nämnda matlista. Även om matlistor och enorma inköp inte direkt ger höjdarpoäng i kategorin spännande och impulsivt, så ger det faktiskt jackpot när det kommer till duktighetskänsla. 

Präktig kvalitetstid <3

Väl hemma, med både mat och märgben, kunde vi stolta studera både kyl och skafferi, för att inte tala om vår numer välfyllda frys. Som sagt, jackpot. Fast det var förstås en grej som var lite oplanerad. Till följd av att vi måste frysa in en hel del av det vi handlat, fick vi lov att ta upp lingonen ur frysen. Duktighetens stjärna skiner därmed extremt starkt här idag, för efter all annan duktighet så fick vi då lov att koka lingonsylt. Det var mysigt! Hela dagen har, trots inte alltför vågat innehåll, varit mysig. Mitt i all präktighet har vi haft riktigt suverän kvalitetstid, Emelie och jag, för allt vi har gjort under dagen har vi gjort tillsammans och det är det bästa man kan ägna sin tid åt. Tillsammans. 

Allt som handlades stod inte med på listan ;)

Så spännande

Herre jösses vilken otroligt händelserik, för att inte säga, extremspännande dag det har varit. Idag har Emelie och jag tagit oss an en riktig utmaning och vi klarade den dessutom. Det vi har gjort, hör och häpna, är att vi skrivit ihop en månads matlista. För att säga som det är, var det inte särskilt spännande eller på något vis händelserikt, men det kunde ha varit det. Åtminstone om vi av någon anledning skulle få lov att jaga maten själv i Afrikas djungler eller nåt. Det enda vi jagat idag är fantasin, för gosh så otroligt trist det är att sätta ihop listor och framförallt matlistor. Fantasin vad gäller recept och liknande kan man i min värld lika gärna stoppa upp någonstans där den kan tänkas passa, för jag vet att efter en dags arbete är jag inte särskilt prepp på avancerad matlagning. Så det vi alltså har gjort är att vi satt ihop en realistisk matlista och den är faktiskt inte bara ospännande, utan till och med rätt tråkig. Det gör inget, tanken är att vi inte ska behöva handla jämt och ständigt för om listor är ospännande så är det inget mot vad handling är. 

Förutom listor så har dagen handlat om kaffe, först tillsammans med Angelica och sen med Magnus. Kaffe i trivsamt umgänge kan vara spännande, även om det idag mer var av det mysiga slaget. En riktigt bra sak med dagen är att såväl listskrivning som kaffeaktiviteter har genomförts i ett relativt fult nattlinne med stjärnor på. Det är vad jag kallar ledig! Nattlinne och ingen BH på hela dagen, whats not to love liksom. Underbara sportlov! Trots att det innehåller snor och feber, så innehåller det guldklimpar också. Som att få gå helt opassande klädd, njuta av morgnarna i ett lugnt tempo tillsammans med Emelie, få se hundarnas nöjdhet över att vi alla är hemma och så hinner jag träffa några av dem som är så viktiga. Vännerna och familjen. Allt i kombination med kaffe. Som sagt, wats not to love?  

Som Carro

Lyssnade på musik tillsammans med Emelie, när vi snubblade över en låt med Melissa Horn. Vi har visserligen hört den förr, men den här gången lyssnade vi och det vi hörde var Carro. Känslan av henne, av den hon var svävade emot oss i rummet och Emelie sa det först. Jag tycker det är som Carro.. Så till dig Carro, för att vi älskar dig och för allt du lärt oss under ditt liv. Tack för att du var du <3

Vilken kropp!!!

Trots i shabby chicstyle

De flesta människor vill nog vara viktig för någon, många människor förstår till och med vikten av att få andra att förstå att de är viktiga för dem och så finns det förstås de som lever i villfarelsen att just inget är så viktigt. Jag har förstått vikten av att vara frisk för att kunna njuta av ett ledigt sportlov. Det är helt enkelt inte alldeles underbart att snora, snörvla, frysa och ha en kropp som bara vill vila. Det är aldrig särskilt underbart, men det är så lite underbart det bara kan vara att ha det så under sportlovet. Fast den är ändå klok kroppen. Den har en förmåga att fälla mig när jag inte lyssnar till de tydliga signaler den sänder, men det är ändå skillnad på klok och ekonomisk. För att fällas under en efterlängtad ledighet, kan inte bero på nåt annat än snålhet. Vem hade kunnat tro att kroppen skulle tänka på karensdagar och sjuklön. Vad i hela friden sparar min kropp till liksom?

Kärlek som medrevolör

Förutom snor och kroppar njuter jag av en underbar tulpanbukett, det och att jag faktiskt slipper göra så mycket när min kropp nu bestämt sig för att vi ska vila. Igår hade jag till och med den lyxen att jag for hem till mamma och lämnade ett lite kaosartat hem bakom mig för en stund. Det var disk till förbannelse och de senaste dagarnas organisationsförmåga har, som sagt, varit lite understimulerad. När jag kom hem hade dock ett mirakel inträffat, eller åtminstone så hade exet diskat, organiserat och dammsugit, varför det kaosartade inte längre kunde gå under den benämningen. Slutsatsen är att jag nog måste åka till min mamma oftare.

Harry som  sol- och currysåsstolle

Idag trotsade jag min kropps ivriga signaler om att vi ska vila och gick ut i solen en stund. Kroppen hämnades omedelbart genom att vrida ner termostaten till minus och efter en stunds frysande i den underbara solen med suveränt gott kaffe, kapitulerade jag och gick in. Inne är det i alla fall varmt och solen lyser faktisk, även om det är genom fönstren, och trots att det kanske inte har precis den uppfriskande effekten som sol och ute i friska luften kan ha. Även husgudarna gör vad de kan för att trotsa kroppens snålvila. Igår ägnade sig Engla åt att, som vanligt, öppna alla köksskåp och igår hade hon även turen att hitta en kompostpåse med ris, currysås och kyckling. Det var det i kompostpåsen som framförallt bidrog till att förstöra den av kroppen påtvingade vilan. Nämligen blir små hundar väldigt törstiga av currysås och små hundar som dricker väldigt mycket vatten, blir även väldigt kissnödiga. 1-0 till oss mot kroppen liksom, även om det inte var det jag tänkte när jag fick gå upp åtskilliga gånger under natten för att rasta kissnödiga hundar. Kroppen å sin sida verkade förnöjt tänka, vilket märktes genom det idoga huttrandet jag fick genomlida varje gång vi gick ut, där fick dom! Slutsatsen av allt det här borde vara lyssna till kroppen, men vi får se. Snart kanske nån ny suverän idé till fler revolterande inslag ger sig till känna och då lär det väl antagligen ska visa sig vem som kommer att skratta sist antar jag. Kan man inte vara fri från förkylning under loven kan man åtminstone vara rebell.

Älskar tulpaner

Gemensamma bestyr

Från mobilen, vilket är både krångligare och enklare,  kan jag meddela att till veckan ska jag ha sportlov. Emelie har sportlov då och jag tänker ta tillvara på den chans det är till kvalitetstid med henne. Förutom stundande sportlov är det födelsedagsfikande som har varit på schemat så gott som all tid efter jobbet idag. Nu börjar dock det fredagsmöra krypa in under skinnet och längtan efter att få krypa under täcket och läsa är rätt tydlig. Vilka bra två dagar de senaste dagarna varit. Jag känner mig just nu förundrat tacksam över livets innehåll. Trots att en del saker aldrig kommer att bli bra, är mitt liv, under rådande omständigheter, bra. Jag kommer aldrig att sluta sakna Carro och Henke och det kommer alltid att göra ont utan dem, men så ser mitt liv, vårt liv, ut numer. Därför känns det lite stort att inse att det går att ha ett rikt liv trots det. Inte alla dagar, men ibland och dessa ibland blir dessutom så tydligt framträdande och det stora i det så väldigt viktigt. Kanske just för att jag vet hur livet är mellan iblanden och det är en sorts gåva det med, att veta skillnaden och veta vad som egentligen är viktigt och hur lyckan ibland visar sig. Just nu visar den sig på det allra bästa sätt som går, genom mina kvarvarande barn, mina föräldrar, alla underbara människor omkring mig och i gemenskapen med dem som gör livet glittrande och viktigt. Tacksamhet är den känsla jag framförallt kommer att ta med mig när jag nu  kryper i säng.

Barnslig känsla

Kontorsstol på nytt sätt

Under flera år, faktiskt nästan så många år jag minns, har mina födelsedagar varit trevliga, men inte som när jag var liten. Fast idag har barnasinnets födelsedagskänsla infunnit sig igen och det kan jag tacka alla underbara människor omkring mig för. Vilken himla tur jag ändå har som har det så. 

Skapade tårflod

Redan i morse började det med att Emelie väckte mig med frukost på säng och ryggklining. Om inte det är en bra morgon, så vet jag inte vad som skulle vara det. Därefter ringde Emelies farmor och farfar och sjöng "en enkel tulipan" för mig över telefonen. När jag väl kom till jobbet stod en present och väntade på mig på kontorsstolen. Det var ett glasljus från party light, en änglabok och ett meddelande som löd: tack för att just du är en del av mitt liv. Stort Grattis!! Det fick mig så rörd att jag började gråta, så med glada tårar rullandes ner för kinderna gick jag ut till den skyldiga kollegan och meddelade att det inte är snällt att få gamla tanter att gråta. Fast det var snällt och hon förstod att det egentligen var det jag menade. 

Kollegial skönsång

Efter tårar kommer skönsång, i alla fall idag. Nämligen stod det inte på efter upptorkad tårflod innan det kom in två andra kollegor och sjöng för mig. Vilka otroligt gulliga människor det finns. Därefter hörde prästen Anette av sig för att fråga om hon fick bjuda mig på lunch. Det fick hon så klart och det var en riktigt trevlig lunch dessutom. Igår kväll bakade jag en chokladfudgekaka som jag hade med till jobbet idag, så på eftermiddagen fikades det och även fikat var kanontrevligt. Jag kan bara säga det igen, vilka härliga människor det finns. Kakan verkade vara omtyckt, så receptet följer nedan.

Varm i hjärtat

Efter jobbet var jag upp till mamma och fikade och hämtade hundarna. Då fick jag presenter av henne, en stavmixer med tillbehör och lite mer. Camilla och jag har nämligen tjafsat lite om just stavmixern här hemma, vilken Camilla hävdar att hon äger. Nu kan hon utan problem ta den, jag har numer en helt egen. Camilla, för den delen, följde med hem och så fikade vi i skenet från det nya mycket väldoftande ljuset. Emelie och Magnus kom också och var med och fikade och jag fick ännu en present av Emelie, duschtvål och ett ljus i en ljuskopp med rosor som var väldigt vacker. Det har alltså varit en riktigt bra dag och kväll. Det enda som har saknats är dom som jag alltid saknar. Imorgon blir det födelsedagsfika hemma hos oss. Det kanske också blir en riktigt bra dag, kanske lika bra som den här dagen har varit.

Nöjd med dagen :)

Chokladfudgekaka

Kaka
150 g smör
2 ägg
2,5 dl socker
1 tsk vaniljsocker
1 msk kallt kaffe
1,5 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
1 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt det svalna. Vispa ihop ägg, socker och vaniljsocker. Tillsätt kaffet. Sikta i mjöl, kakao och bakpulver. Rör i det smälta smöret. Häll smeten i en smord form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Grädda mitt i ungen i ungefär 20 minuter. Låt kakan svalna i formen.

Fudge
1,5 dl vispgrädde
1,5 dl socker
2 msk ljus sirap
100 g mörk blockchoklad
75 g smör

Blanda grädde, socker, sirap och choklad i en kastrull. Låt koka under omrörning under några minuter till en tjock blank smet. Ta av kastrullen från plattan och rör i smöret. Häll smeten över chokladbotten och låt kakan kallna. Pudra över kakao.

Gör kakan i god tid före servering för att fudgeglasyren ska hinna stelna. Ät och njut, gärna med vispad grädde till :) 

Ljudlöst impopulär

Strålande dag 

En del dagar går bara inte riktigt den väg dom borde gå. Såna dagar kan till exempel börja klockan halvfyra på morgonen i samband med att en hund gnäller, gnäller, gnäller och ska ut. I och för sig kan en del såna morgnar innebära en underbar stjärnhimmel med så gott som full måne, men faktiskt kan inte ens stjärnorna glimma starkt nog för att det ska vara värt att kliva upp den tiden. Speciellt inte dom gånger det varit förunderligt svårt att somna. Idag var det en sån dag. Eftersom det inte är lättare att somna om än det är att somna första gången, gav jag upp klockan 04.38 och loggade in på min jobbdator och skrev klart ett protokoll. Det var liksom inte lönt att vrida sig längre, för att om möjligt somna om precis innan klockans galet irriterande alarm skulle slå igång. Så klockan 06.50 väckte jag Emelie och den vanliga morgonrutinen började. Vanlig i alla fall ändå tills vi skulle sätta oss i bilen och bege oss till skola och jobb. Det tillhör inte det scenario man ser framför sig när man tänker på en perfekt morgon, att inse att hela bilen är igenfrusen och att ingen dörr, inte ens bakluckan, är möjlig att öppna. Som sagt var det här en sån där dag som inte riktigt gick den väg den borde. Tio minuter och nästan en granntur för att låna en kofot senare, gav plötsligt en av dörrarna efter och Emelie kunde kliva in och sparka upp dörren på förarsidan. Jippi, etapp ett avklarad! 

Kärleksfull energi

Väl på jobbet var det möten från sekund ett som gällde. Behöver jag nämna att inte ens att ha möten gick riktigt som det borde? Ifall svaret mot all förmodan skulle innebära att jag behöver nämna nåt om det, så funkade mötesbiten inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter alldeles för lite sömn, alldeles för många tankar och en alldeles för tidig morgon, ekade minsta ljud ganska gällt i huvudet. Så pass gällt att det nästan var jobbigt att höra någon andas. Den här morgonen hamnade jag mellan två kollegor, trevliga kollegor utan huvuden som ekade av alla möjliga och omöjliga ljud och som definitivt ägnade sig åt mer saker än att andas. Till exempel ägnade dom sig åt att diskutera. I min ljudkänsliga dimension diskuterade dom dessutom extremt högljutt, men i deras värld försiggick antagligen diskussionen i normal ton. Eftersom detta inferno av ljud fick hela min tankekraft att kortslutas, tänkte jag inte. Jag reagerade och det gjorde jag genom att helt plötsligt, helt utan förvarning, resa mig upp så att stolen nästan tippade bakåt. Det enbart för att utbrista jag sätter mig på andra sidan bordet och det gjorde jag också. Jag såg inte ut att ha samlat några enorma popularitetspoäng efter den uppvisningen, men, för att säga som det är, så struntade jag just då i det. Alla ekande diskussioner kom på så vis på lite avstånd och med det kom även min puls i ordning igen. Därav kom det sig att jag med ett mindre ekande inre och en eventuell ansamling av impopulärpoäng, begav mig mot nästa möte. Ett möte som varade resten av dagen och som inte genererade några eneriyttringar att tala om.

Säreget suveränt

Förmiddagen förflöt genom att ord seglade genom luften och ner i skrift på min dator. Jag lyssnade och lyssnade, skrev och skrev och rätt som det var blev det lunch. En lunch där husgudsrastningen, för omväxlings skull, kunde bedrivas i solens sken. Jag älskar solen lika mycket som jag avskyr att vara blöt om fötterna hela tiden. Därför njöt jag av lunchen, faktiskt så pass mycket att en del av energin återkom. När dagen beståendes av möten äntligen tog slut, var det underbart att få åka hem. Hem tillsammans med Emelie och husgudarna. Hem för att fixa lite hemgjord pyttipanna och hem för att bara vila lite. Ljudlöst i skymningsland tog jag en kort promenad med de fyrbenta bedårande. I min egen takt och utan särskilt mycket ljud gjorde jag mat. Efter det var det mysigt att äta middag med Emelie medan hon berättade om sin dag, det var härligt att höra henne skratta och det var underbart att inse att idag syntes äntligen solen igen. Sammanfattningsvis går det nog att säga att dagen inte riktigt gick som den borde ha gått, men att den var ändå strålande på sitt säregna lilla vis.  

Henkes vetekudde

Någon gång efter att vi flyttade till huset vi bor i nu, försvann nåt väldigt viktigt. Det som försvann var och är viktigt på så många vis och står för så mycket. Det försvunna är en vetekudde. Henke sydde den till mig när han hade syslöjd och så gott som varje kväll ett tag efter att Carro hade dött, kom han upp med den uppvärmda kudden och la den på mina fötter för att jag inte skulle frysa. Nämligen frös jag så gott som hela tiden då och även om kylan jag kände kom inifrån, var Henkes vetekudde som en skänk från ovan. Efter ett tag blev Henkes vetekudde en trygghet och utan den klarade jag inte av att få upp någon som helst värme när jag lagt mig, så om Henke inte kom upp av sig själv med den ropade jag på honom. Jag behövde aldrig säga vad jag ropade om, utan han kom upp med ett snett lite överseende leende och la vetekudden på mina fötter, så brukade vi prata en stund innan han gick ner igen.

Jag älskar min son. Han var min klippa i livet, så trygg, jordnära, tålmodig, pedagogisk och med en helt galen humor, och jag vet faktiskt inte än hur jag ska klara mig utan honom resten av mitt liv. Därför blev jag bedrövad när Henkes vetekudde försvann. Den är så mycket mer än bara en värmekälla. Den är en länk till honom, till Henke som jag saknar och inte vill vara utan. Så för ungefär en och en halv vecka sedan kom den tillrätta igen. Emelie hade hittat den på övervåningen någonstans och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev. Plötsligt kändes Henke lite nära igen, plötsligt kunde jag le åt minnet av när han leende kom upp och la den på mina fötter på kvällarna. Älskade underbara Henke! Hur glad jag än är att din kudde kommit tillrätta, kan inget lindra tomheten du lämnade efter dig. Jag saknar dig min son.  

Tårdrypande hjärtligt

Kärleksfrön <3

Energibristen är förödande för kreativiteten, liksom den ständigt (som det känns) pågående vintern. Jag längtar till vecka nio, då blir det sportlov för både Emelie och mig. Troligen kommer även den veckan att innehålla snö, men snö i kombination med ledighet och inga påtvingade tidiga morgnar med sopande, borstande och skrapande för att överhuvudtaget ta sig från gården är lite mer okej. 

Lunch med Anette

Fast inte ens väldigt mycket jobb och åt skogen för mycket snö, hindrar dagarna från att rusa fram och fyllas med en del liv och inte bara varande. Förra söndagen till exempel handlade om att ge för att få och att sätta kärleksfrön. Emelie är med i en kör och förra söndagen skulle dom sjunga i kyrkan i samband med gudstjänsten, som handlade just om att ge för att få. Det var även under gudstjänsten som det skulle planteras kärleksfrön. De flesta som var där fick en kruka, jord och tre frön att plantera där på plats. Redan nu har fröna grott och kommit upp som små sköra plantor. Förutom plantering innehöll kyrkobesöket även skönsång och det är rörande att se ett av sina barn sjunga framme i kyrkan. Mammahjärtat var som alltid enormt, fyllt med stolt kärlek men även lite fuktigt av de där rörda tårarna som ständigt envisas med att försöka tränga fram.  

Underbar start på dagen 

Förutom skönsång, kyrkor och kärlek har de senaste dagarna innefattat en febrig och förkyld Emelie, matlagning, jobb delvis utfört hemifrån, morsan som bjudit på lunch, prästen Anette som bjudit på lunch, en mycket omtumlande meditationskväll med riktigt starka upplevelser och pappa som samma kväll ringde och meddelade att han försökt hälsa på för att ge mig rosor. Det har således varit en bra vecka, en dryg vecka och dessutom en himla snöig vecka. Inte nog med det, den här veckan har det även varit alla hjärtans dag. Den startade egentligen redan dagen innan, när jag fick ett kuvert av Emelie som det stod till mamma på tillsammans med stränga regler om att inte öppna det förrän dagen efter. Så redan på morgonen dagen efter öppnade jag det och återigen kom dessa rörda tårar fram. Det är himla mysigt att få ett egentillverkat alla hjärtansdags kort från ett av sina barn, dessutom underskrivet med Emelie och tokarna och tokarna är hundarna. Efter jobbet sprang Camilla och jag ihop med pappa på en av ortens mataffärer. Han köpte oss varsin blomma, som vi fick välja själv. Senare under kvällen hjälptes vi åt, Camilla, Emelie och jag, att laga mat och fixa med efterrätt. Det var en trevlig kväll, med familj, kärlek, husgudar, goda vänner och nya blommor. Det var även en kväll när två stolar lyste väldigt tomma och två älskade människors frånvaro var väldigt stark. Dom är så saknade, våra älskade Carro och Henke, så saknade att det ofta gör väldigt ont. Fast det är numer även det en del av det våra liv är fyllda med. Livet är inte bara glitter, även om det finns en hel del av den varan också.

Hjärtliga blommor <3

       

Snökultens förbannelse och lite 30 och 31

När vintermånaderna infann sig och det fortsatte regna, trots ihärdigt bönande från snökultens anhängare om snö, jublade jag lite inombords över det faktum att grönt är synnerligen skönt, så även inhöljt i regndis och vattenansamlingar. Efter lång tids inombords jublande blev dock snökulten bönhörda och därefter har denna årliga förbannelse hängt sig kvar och förpestat tillvaron. Från en halvmeter att skotta i tid och otid till plusgrader och is toppat med slask, är inte bara tillvaron utan även mina skor förpestade. Av någon anledning är inte ens dom anhängare av denna löjeväckande rörelse som snökulten utgör. En mindre önskad effekt av detta är att de i protest numer ägnar sig åt att lukta gammalt och blött. Eftersom jag inte tänker spendera ett öre på något som kan tänkas stödja snökultens fortsatta terror, köper jag inga nya skor. Istället stödjer jag skorna i deras doftande protester genom att våga vägra inköp av dylika vinterattiraljer såsom nya vinterskor. Skor ska inte vara vinter, de ska ha klackar, va snygga och kännas oemotståndliga. Resultat? Inga än så länge. Trots skornas tydliga revolt och min muttrande inställning verkar snön vilja vara kvar ett tag till. Ett resultat har det i och för sig medfört, jag har numer utvecklat en tydlig aversioner mot att sopa av trappan. 

Förutom aversioner av olika slag har jag insett att jag är så där bra på att följa listor. Den lista jag senast skulle följa var i bloggform och jag lyckades ändå relativt bra med 29 av 31 listinlägg. De sista listsakerna borde ha handlat om en grej jag är bra på och bästa fikan. Bra på.. jag är bra på att sova på morgnarna, faktiskt så bra att det ibland inte är alldeles kombinerbart med att börja jobbet så väldigt tidigt som det är tänkt att man ska. Fika, den bästa fikan är den man har tillsammans med dem man bryr sig väldigt mycket om och helst på en klippa vid havet. Vad den består av är mindre viktigt, bara huvudingrediensen utgörs av kaffe. Se där, sent omsider har jag nu fullbordat en lista. Det är faktiskt ganska bra gjort ändå tycker jag.