Kyrkogården på en bra dag

Solen skiner, måsarna skränar och raggarbilarna glider runt samhället. En liten känsla av sommar infinner sig så sakteligen. Gräsmattan är klippt, tidigare inhandlade blommor nedsatta i jord, tvättmaskinen går varm och det som bör göras är att ta en brottningsmatch med dammsugaren. Sen, om någon timme, bär det av till gymet för arbetsträning och kanske träning. En efterlängtad sommardag och sol ger alltid ett nytt perspektiv på tillvaron, så en rätt bra dag med andra ord.  

I fredags var det också en bra dag, men en delvis jobbig kväll. Camilla och jag begav oss av till kyrkogården för första gången på länge. Naturligtvis sent på kvällen, eftersom det är så vi vill ha det. Då är det lugnt, folktomt och harmoniskt. Vi satte ner lite blommor på Carros och Henkes gravar som vi köpt. Varsin hortensia och några kantlobelior tillsammans med en redan av någon planterad ros. Det blev bra. Det kändes bra att ha gjort det fint där. Det kändes inte bra att Carro och Henke är där. Jag saknar dem.. jämt. Någon eller några hade varit dit med rosor, någon hade plockat blommor och lagt på graven och några hade hängt upp rosor på gravstenen. Det var gott att se, både för en sliten mamma och en trött syster, att de inte är bortglömda, utan finns med i människors tankar. Vi bär dem alltid med oss i såväl våra tankar som i våra hjärtan och, även om det kanske är en aning ego, så är det skönt att se att de finns med även hos andra.   

Lördag hela veckan

I mitt liv är lördagar den bästa dagen på veckan, året, livet. Det är glidardagen med stort G, då tiden är en oviktig del av tillvaron. En dag i frihet som kan spenderas utan tråkiga tidsramar och trista hålltider. Den totala klockavsaknadsdagen helt enkelt. Bara vetskapen om att även dagen därpå är ledig, utan skrällande alarm alldeles för tidigt och alldeles för ofta, gör lördagarna extra underbara. Nästan viktlösa, svävande på egen hand i ett annars tidsstyrt kosmos. Jag älskar lördagar! Dagen idag är därmed ingen suverän dag. Det är inte lördag! Inte ens nästan och det känns på alla sätt och vis. Jag är trött, grinig och otålig. Inte mitt bästa jag på något vis. Det känns inte som någon idé att börja med något, eftersom alla projekt större än en kaffekopp kommer att få avbrytas till följd av att klockan rätt tid infinner sig. Trots det känns det meningslöst att bara låta den lediga tiden förspillas, till förmån för väntan på rätt tid. I min värld finns bara en rätt tid egentligen och det är lördagar, som är relativt tidlösa. Som sagt så är det inte lördag. I den här otroligt konstruktiva spiralen av ingen utveckling glider den här dagen fram. Tidsstyrd, tråkig och irriterande. Det enda som väl går att göra åt det är att ta till det starkaste botemedel jag vet om. Därför full fart mot kaffet helt enkelt. Naturligtvis med förhoppningen att när nästa kopp är urdrucken har den här dagen förvandlats till lördag..    

Fick kallelse, blev däckad

Den 26/6-12 är brösten i fokus, i alla fall mina. Då är jag välkommen till kirurgen på grannorten för mammografi med mera och det är bra, i alla fall att få reda på hur det ligger till med knöligheten. Hur det än är ger det funderingar och det är alltid bättre att veta än att oroa sig, så full fart mot grannorten den 26: e med andra ord. Camilla ska följa med mig dit, som chaufför och handenhållare. Det ger henne också möjlighet att få veta hur allt ligger till, så är vi båda nöjda. Camilla är, förutom min älskade dotter, även en av mina allra närmaste vänner. Hon vet allt om mig, eller i alla fall det mesta, och hon har sett mig i alla känslomässiga stadier. Det har blivit så efter allt vi varit med om, så det känns tryggt att hon följer med på alla vis. Underbar ung dam minsann!

Förutom inramlande kallelser, har jag blivit däckad.. av Tove dessutom. Hon har, i konspiration med sin äldsta dotter Eve, smusslat iväg mitt ena sommardäck med punktering och fått det lagat. I förrgår kom hon hemsmusslandes med det lagade däcket igen. Vilka underbara människor jag har omkring sig. Utan dem vore livet bra mycket jobbigare kan jag säga och jag är så glad att de finns.    

Saknad, kärlek, sorg & lyx

Tittade in på min Henkes facebooksida och hamnade i vanlig ordning bland korten på honom. Min vackra, snälla och tålmodiga son. Det har gått ett år, sex månader och nio dagar sen han dog. Det spelar ingen roll, varje gång jag tittar på korten på honom vänder sig magen nästan ut och in av vetskapen om att han är död. Det är samma känsla som när jag ska iväg någonstans och får lov att åka vägen där olyckan skedde, vägen där Henke dog. Varenda gång går det som en stöt genom mig när jag passerar, samtidigt som magen gör tvära kast för att så småningom lugna ner sig och lämna en molande oroskänsla och skärande sorg efter sig. Ändå kunde jag inte låta bli ikväll, eller någon av alla de andra gångerna heller för den delen. Jag vill se korten på Henke, jag vill se hans vackra ögon, alla hans miner, hans skäggstubb och hans hår som står på ända. Det är en kluven känsla nämligen. Det är kort på en av de personer jag älskar mest i världen, de får mitt hjärta att svämma över av kärlek. Samtidigt är det kort på en av de personer jag saknar mest i världen och vill ha hos mig igen. Samma sak gäller för korten på Carro. Saknad, kärlek, smärta, värme, sorg, stolthet. Alla dessa känslor, alla dessa dagar. 

En sån kväll blev det, en kväll med minnen, magont, illamående och saknad. I alla fall en del av kvällen, för i vanlig ordning går livets berg- och dalbana på med sina snabba vändningar och häftiga svängar. När jag kom hem från gymet efter dagens träning, fick jag nämligen förmånen att njuta av Camillas och Eves matlagningskonster. En mycket god middag stod och väntade i ugnen. Camilla och jag åt tillsammans under vilt babblande om allt och inget. Det är kärlek, kärleken mellan mor och dotter kvar i livet. Kärlek och en hel del lyx helt enkelt. Det var innan livets karusell tog vägen genom sorgens och saknades tunnel, där några tvära kurvor genomlevdes, innan den fortsatte på i kaffeångornas djupa dalgång. Så sånt är livet även idag. Det växlar konstant mellan kärlek, sorg, saknad, gemenskap och allt däremellan. Emelie är dock inte med i vår snabbstyrda värld just nu, hon befinner sig hos sin pappa. Saknad, älskad och snart tillbaka hos oss igen. 

Henke & Jens på kort med klassen

Häromdagen fick jag veta att byggkillarna, som var Henkes och Jens klasskompisar, for till kyrkogården efter att de varit på scenen på studentdagen. De for dit när alla andra studenter åkte för att äta och tog kort på sig själva tillsammans med Henkes (därmed även Carros) och Jens gravstenar, för att alla klasskompisarna skulle vara på studentbilden tillsammans. Vilka underbara killar! Det var väldigt, väldigt fint gjort, för att inte tala om att det var rörande till tusen. Ett slitet mammahjärta svämmade återigen över, för att jag var rörd och för att jag saknar min son som borde fått leva så han kunde varit med på kortet själv istället. Det går i vilket fall som helst inte att säga annat än att det är otroligt fina killar, de numer forna byggkillarna. Killar med stora hjärtan, som även de fått ta del av livets hårdhet. Guld till dem, är det minsta jag kan säga!  

Sömngångare

Harry - morgon nattmarodör

Morgonen Natten i upprätt läge påbörjades klockan 06.20 med promenad. Kär husgud, numer känd som mordhotad morgon nattmarodör, höjde sin ljuva stämma i en gnisslande serenad i syfte att just släpa ut sin mer eller mindre vakna matte denna okristliga tid. Nu, ett flertal timmar senare, är marodören djupt sovande medan jag ägnar mig åt att tvätta. Sensmoralen i det? Älska dina husgudar så mycket att morgontidiga nattliga oväsen och promenader genomförs utan större gruffande, trots helt vansinnigt okristlig tid.  

För information..

Efter lördagskvällens fältstudie av bygdens uteliv, så är jag enligt trovärdig källa fortfarande vid liv. Det trots att söndagen ägnade hela dagen åt att skrika motsatsen till mig, men varför lyssna till vad andra säger och tycker när man ändå bör skaffa sig en egen uppfattning om saken? Min bestämda uppfattning är som sagt att jag är vid liv, eller igår var jag vid liv och idag lever jag igen. Strålande helt enkelt. Lärdom? Trots trivsamt uteliv bör fältstudier av detta slag hållas i en mycket begränsad omfattning. Varför? Det är jobbigt med dagar som skriker åt en.

I övrigt sol, regn, gym och träning om en stund. Innan träningen är hundpromenad och blommor på menyn. Bra dag helt enkelt!   

Studenten, men inte för Henke

Idag är en av de dagar som skulle ha varit en av Henkes lyckligaste dagar i livet. Hans studentdag, när hans år på byggprogrammet skulle varit över och han skulle varit färdig för yrkeslivet. Henke skulle antagligen ha varit stolt som bara den, när han fick spatsera fram med resten av sin klass i studenttåg och upp på scenen. Jag hade om möjligt varit ännu stoltare och antagligen rörd till tårar, när jag skulle få hänga blommor, nallar och allt vad det är runt Henkes hals. Nu är det inte så. Henke tar ingen student idag, eller nån annan dag heller för den delen. Det är en tuff dag, tuff för Camilla och tuff för mig. Det som skulle vara en dag att fira, är istället en sorgsen dag. En dag när det återigen blir mer än tydligt att han är borta. För borta är han min Henke, borta och väldigt, väldigt saknad. 

Under förmiddagen kom ett sms. Det var från Jens, den unga killen som dog i samma bilolycka som Henke, mamma. Även hennes dag var tung och känslosam. Hon hade varit på kyrkogården och lagt en vit ros på Henkes grav. Det var gulligt av henne och jag blev rörd och samtidigt ledsen. Det är så fel att det är på kyrkogården våra pojkar ska få sina rosor. Vi har däremot inte varit på kyrkogården alls. Som vanligt med andra ord. Vi orkar inte med det så riktigt bra, men efter sms:et bestämde jag mig för att nu får jag lov att masa mig dit och plantera några blommor. Så därför har två hortensior inhandlats, en till Carro och en till Henke. Nu ska jag bara köpa jord också, så blir det väl en sen tripp till kyrkogården för pyntning av gravarna. Det är en kluven känsla att åka dit. Dels avskyr jag det och vill till varje pris undvika att återigen få det slängt i ansiktet att de är döda, dessutom är de inte där för mig. Jag har Carro och Henke ”nära” mig när jag är hemma, när jag åker bil, när jag är i vardagen – den vardag som en gång var vår vardag. Dels känner jag en viss lättnad när jag varit dit och satt blommor, ljung, tänt ljus eller vad det kan vara, för då ser det inte så ödsligt och bortglömt ut. De är aldrig bortglömda. De är alltid, alltid med, men det vet ingen av alla som är på kyrkogården. 

Det som har gett värme i hjärtat än så länge idag, är i alla fall Emelies glädje när hon imorse satt på sig sin klänning och vi tog ur alla flätor hon haft i under natten för att få håret lockigt. Hon kände sig så fin och det var hon också, en riktig liten prinsessa som även hon håller på att bli stor. När hon kom till skolan inför avslutningen hade alla hennes kompisar sagt till henne så fin hon var och så vackert hennes hår var, så Emelie riktigt strålade när hon berättade det. Det gör en mamma rörd, kan jag tala om, att få se nåt av sina barn strålande och lycklig sjunga den blomstertid nu kommer. Hjärtevärmare på hög nivå. Igår morse såg verkligheten inte likadan ut. Då vaknade Emelie och berättade med stora tårar rullandes ner för kinderna att hon drömt om Henke och att det varit en underbar dröm, men hon hade gråtit i drömmen också eftersom hon visste där med hur mycket hon saknade honom. Det var en av dessa hjärtskärande morgnar istället, men så går dagarna i vårt liv. Kontrasterna avlöser varandra konstant och det är många tårar. Är det inte av sorg, så är det av glädje eller för att någon av oss blivit rörd. Något som vi i alla fall konstant gör är att känna. Vi känner precis alla känslor som livet innehåller, i en salig blandning och jämt. Kanske går det att säga att vi på ett vis har ett rikt liv i och med det, men jag är övertygad om att vi alla hade föredragit ett mer grådassigt liv om det innebar att alla ändå fick vara vid liv. Nu är det inte så och därför får vi försöka se det som värmer våra hjärtan och komma ihåg att vi trots allt är lyckligt lottade, som fick förmånen att ha både Carro och Henke i våra liv och som nu har förmånen att ha varandra. Kan dock tala om att trots alla förmåner, så råder full krigsföring även innanför våra väggar ibland. Det gör inget, även det är en del av livet.

Knölar och bröst

De senaste dagarnas händelser har, förutom allt flyttande av inlägg, inneburit gymet, älskade ungar, kaffe, vänner (alltid underbara), husgudar, drömmar, trötthet, suveränt vackra husgudar och.. en funnen knöl i ena bröstet. Japp, jag har skött mig och ringt. Först till vårdcentralen på orten, som hänvisade mig vidare till en bröstsköterska på grannortens lasarett. Hon var trevlig, lugn, professionell och helt enkelt suverän att prata med. Hon ställde alla möjliga och omöjliga frågor, för att sen berätta om vad som händer nu.

Så vad händer nu då. Jo efter midsommar återser jag en tidigare bekantskap i form av tillplattaren av bröst, även känd som mammografiapparaten. Därefter träff med läkare för besked eller information om fler undersökningar. Så det är bara att luta sig tillbaka och vänta. Om jag är rädd? Njae det är jag nog inte, men oroad.. inte för min del, men för Camilla och Emelie. De är inte riktigt upplagda för fler överraskningar av negativt slag, så bara en undersökning förorsakar viss rädsla. Emelie låter jag vara ovetande, tills jag vet om det är nåt eller inte. Är det inget, låter jag henne fortsätta ovetandes om denna lilla incident. Om det däremot visar sig vara en cysta eller en tumör, krävs en hel del fundering kring hur det ska läggas fram för att oroa så lite som möjligt. Camilla vet att jag ska på undersökning och varför, hon kommer att följa med och det är bra för både henne och mig. Hon får veta allt som händer och sker och jag får någon att hålla i handen. Win-win situation med andra ord.

I övrigt har jag återigen blivit uppringd från representant för min arbetsgivare alias firma fiffel och båg. Uppenbarligen är jag väntad på ett möte. Det lustiga i det hela är att jag varken vet om jag blivit omplacerad, om jag fått en tjänst efter en intervju – jag har i alla fall inte blivit erbjuden någon, däremot fått information om att nämnda firma är fortsatt intresserad av mig inom denna arbetskategori, eller vad jag egentligen ska på mötet att göra. Som sagt är jag sjukskriven och arbetstränar till följd av detta. Det gör jag på ortens gym, efter att försäkringskassan och behandlande läkare bedömt min arbetsgivare som oförmögen att genomföra en rehabilitering. Så eftersom jag inte vet om jag är erbjuden en tjänst, vilken tjänst det gäller eller om jag är omplacerad känner jag mig lite lätt frågande till nämnda möte. Men men, vad finns det att säga.. typ intet nytt under solen, eller stjärnorna heller för den delen. Inte i min lilla värld i alla fall.

Bild av: Birgitta Lindeblad

Så lik Henke

Emelies senaste inköp

En tid efter Henkes död fick vi änglarna på bilden ovan, som gåvor. Emelie gillar dem och har gjort det hela tiden sedan vi fick dem. Hon gillar även att shoppa och hennes senaste inköp bestod av pojken i mitten av bilden. Emelie köpte honom för att, som hon sa, han var så lik Henke.. i håret, på byxorna och tröjan och så berättade hon att hon bestämt sig för den med ett hjärta av guld, eftersom Henke var så snäll. Sen frågade hon med huvudet lite på sned: - kan den stå bredvid änglarna på skåpet? Så klart att den kan.

Emelies inköpta pojkfigur är lite lik Henke och Henke var snäll, så hon hade alldeles rätt i det hon sa min underbara Emelie. Min Emelie som ständigt försöker hitta sätt att hantera att två av hennes syskon är borta. Ibland genom att vara ledsen, ibland genom att prata och fråga om dem, ibland genom att titta på kort eller rita bilder av dem och ibland, som för inte så länge sen, genom att köpa nåt som påminner om dem. Hon är stark min Emelie och hennes olika sätt att försöka förhålla sig till vad som hänt är kreativt, strålande och så klokt. Det är fantastiskt att se henne, min Emelie, som bara är nio år, men som ändå hela tiden väljer att leva istället för att bara överleva och för att kunna göra det måste hon försöka hitta nåt bra sätt att förhålla sig på. Så ung, så stark och redan så klok. Det går inte att vara annat än förundrat imponerad och rörd. Vilken otroligt strålande liten dotter jag har.

Såna vardagshjältar

Vardagshjältar. Det är ett mycket passande namn på de människor jag har omkring mig. Det är nämligen precis vad dom är. Ta som idag bara.

Min ork är så gott som obefintlig, min bilkörning om det gäller mer än någon mil är livsfarlig, min ekonomi allt utom på topp och mina mekaniska kunskaper är obefintliga. Dessa komponenter medför att mitt hem blir eftersatt när mitt mående försämras, det är så gott som omöjligt för att inte tala om livsfarligt att köra till grannorten sju mil bort på läkarbesök, min bil är i behov av byte av bromsklossar och lagning av ett däck för att kunna besiktas – inget jag kan göra själv eller har råd att ordna som det är nu, orken att bära ut Henkes saker som kommit hem från hans skola finns inte och för den delen finns ingen ork att egentligen göra nåt mer ansträngande överhuvudtaget just nu. Jag behöver åka för att träffa min läkare, för att måendet inte ska vara i botten onödigt länge behöver jag flytta ut Henkes grejer ur köket och för att kunna göra det behöver förrådet organiseras upp. Emelie fick en ny säng för ett tag sedan, som Camilla monterade ihop. När det var gjort var hennes ork slut, så den gamla sängen blev ståendes bakom Emelies nya säng. För att kunna bära ut den gamla sängen i förrådet, behöver det som sagt organiseras upp.

Idag har Tove, min vän sedan sex årsålder, skjutsat mig till grannorten för läkarbesök. Under bortatiden organiserade Angelica, även hon en vän sedan sex årsålder, upp i mitt förråd, bar ut Henkes grejer och den gamla sängen och städade upp. Mitt ex meddelade mig, när han skulle hämta Emelie under kvällen, att han kan hjälpa mig att köpa bromsklossar till bilen så det blir de rätta och att han hittat en person som kan hjälpa mig att byta dem också. Det kröp fram att Tove tillsammans med Eve, hennes äldsta dotter, hade smugglat iväg det trasiga däcket och lämnat in det på lagning. Väl på väg hem från grannorten började den lånade bilen att krångla, närmare bestämt så gick den inte att starta. Eve och min Camilla ställde direkt upp som chaufförer om vi skulle behöva hämtning och Majan, en av mina vänner sedan några år tillbaka, lånade utan att blinka ut sin bil i det syftet. Nu behövdes inte det, eftersom det ordnade sig med bilen och vi tog oss hem igen. Under kvällen kom mamma insläntrandes med ett paket med kläder vi beställt och meddelade att hon gav mig det jag beställt i present.

Ingen av dessa människor lever ett bekymmersfritt liv på olika vis. Ändå tar de sig tid att hjälpa, stötta och finnas. Det går inte i ord att beskriva hur mycket det är värt i min lilla värld och vardag. Så är det några som är vardagshjältar är det människorna jag har omkring mig. De är helt enkelt underbara, har enormt stora hjärtan och är de bästa vänner det går att få. Det är en ren ynnest att få ha såna människor i sitt liv. Tack för att ni finns och för att ni är ni!!