Höststeg

Sakta men säkert fortsätter jag utöka min externa minnesbanken. Hösten har bjudit på så många underbara dagar, med vandringar i all möjlig naturlig vackerhet. Några av alla dessa dagar vill jag minnas genom bilder. 

Det är vandringar på egen hand eller i sällskap, utan mål eller med en bestämd destination. Någon gång har jag vandrat till Hasse och Majan. Oavsett vart, om jag är själv eller i sällskap är mitt sinne i november och december och allt vacker jag ser skyms till viss del av det. Humöret är påverkat och tålamodet i botten. Hösten och vintern tär och det går inte förbi obemärkt. Trots det finns det glädje i husgudarnas skuttande upptäckariver, lugnet i naturen och i frost och vattendroppar som får världen att skimra och glittra. Det är några av dessa minnen jag vill bevara på det externa minne som bloggen ibland får fungera som. Dom andra minnena, dom som gör ont, lever sitt eget liv och det behövs inga fysiska bilder över huvudtaget för att jag ska se dem för mitt inre. 

15 knivar i hjärtat

Det känns som att få 15 knivar i hjärtat, sa Emelie när vi under söndagen den 8 november stod vid Carros och Henkes gravar och tände en marschall eftersom det natten till den 9 november var sju år sedan Carro kände att hon inte hade något annat val än att avsluta sitt 18-åriga liv. Carro, mitt förstfödda barn, som har lärt mig så enormt mycket och det första hon lärde mig var hur det är att helt osjälviskt älska någon så mycket att man utan att blinka skulle offra sitt liv för den personen. Den personen, en av de viktigaste av alla i mitt liv, fick vi hedra på ett av de få sätt vi numer kan. Det lämnar en väldig tomhet, ett väldigt värkande hål, inom en när det är till en grav man går för att hedra  några av sina barn. Det medför en extrem hjälplöshet att lyssna till hur ont det gör hos ens kvarvarande barn, när det samtidigt inte finns något att göra för att lindra deras smärta. Det gör så otroligt ont att sakna så väldigt mycket och samtidigt veta att det aldrig kommer att bli bättre. Älskade barn, älskade lilla Carro, varför måste det vara så här?

Det börjar redan i oktober, medvetenheten om vilken tid på året som närmar sig. November och december är tuffa månader att vara i. Dagarna runt dödsdatumen är allra värst och allt som var då de år de dog, spelas upp gång på gång i den inre världen. Jag lyssnar till helikoptern som letade, poliserna som kom dag efter dag och berättade hur sökandet fortgick, telefonsamtalen som förändrade allt och när beskeden kom i mitt inre, samtidigt som jag i den yttre världen bemöter vardagligheten i dess diverse skepnader. Jag förundras många gånger över att det kan verka som om universum har så många olika centra att snurra kring och att så mycket kan göras så stort. Inom mig gråter jag. Inte över den yttre världens diverse skeenden, utan för att två av mina barn är borta och jag saknar dem. Jag behöver dem, alla mina barn behöver jag för att vara hel. Fast hel är inte längre en möjlighet. Lilla, lilla Carro. Jag undrar som vanligt om jag hade kunnat göra något mer, något annorlunda och om du förstod hur viktig just du var. Jag skulle vilja fråga om du visste hur mycket jag älskar dig. Varje dag kliver jag upp och väljer att leva, trots att jag ännu inte klurat ut hur jag ska kunna leva utan dig, utan er. Utan Carro och Henke är egentligen inte möjligt, ändå är jag här. Älskade lilla Carro, jag önskar att allt vore annorlunda, att du och din bror fortfarande var vid liv och förgyllde världen på det sätt som bara ni kunde för ingen kan ta eran plats. Ingen kan heller få er tillbaka.

I så fall kollar jag väl nyheterna

Dagar, som idag, när jag sitter och irriterar mig på mig själv för att att jag återigen slösurfar igenom nyheterna och förfäras över all världens hemskheter, kommer jag helt plötsligt ihåg; jag kollar inte nyheterna utan går igenom Facebook! Hade jag velat känna mig bedrövad över bilder på lemlästade eller döda människor och djur, en förstörd natur eller tyckanden om diverse politiska ageranden eller olika åsikter, hade jag antagligen valt nyheterna. Nu var det inte det jag valde, men jag börjar tro att det hade varit mer upplyftande att titta igenom än Facebookflödet. 

Kryssar lugnt

Till havs!

Den 11-12 oktober var det dags igen. Då begav vi oss av, Therese och jag, för att delta på Näras kryssning för andra året i rad. Det innefattar andlighet, meditation, seanser, diverse föreläsningar och mycket av sånt som vi båda tycker är intressant. Resan startade med att vi på stationen i Mora bevittnade en man med en liten dotter som knallade omkring utanför stationen. Rätt som det var fick den lilla dottern tag på ett vägspö som hon drog upp ur marken med ett ryck, bara för att träffa sin pappa precis bredvid ögat med kanten på pinnen. Pappan, som blev ganska överraskad av vägspöpåhoppet, slet åt sig det elaka vägspöt och kastade det all världens väg. Något häpna fnissade vi lite åt det hela och knallade ombord på rälsbussen mot Stockholm. 

Lunch med Patrik

Där hittade vi våra platser och fann oss tillrätta, trodde vi. Det visade sig att vi definitivt inte var på rätt plats. Av någon outgrundlig anledning hade vi placerat oss i en tyst vagn, så det enda vi hade att göra var att göra om och göra rätt. Väl på våra rätta platser, bestämde vi oss för att kaffe nog vore en bra idé, varför vi begav oss till bistrovagnen. Precis när jag skulle hälla i mjölk i kaffet krängde vagnen till med det resultatet att jag kastade ner hel mjölkförpackningen i kaffet. Det rättades till under mycket skratt och vi var återigen ganska tacksamma för att vi upptäckt misstaget att placera oss i en tyst vagn. 

Äntligen rätt restaurang

Väl framme i Stockholm möttes vi upp av Patrik som vi lunchade med på Jensen Böfhus. God mat i gott sällskap är alltid uppskattat, så även denna söndag mitt i livet. Efter maten var det kaffe som hägrade igen, därför begav vi oss ut i vimlet med Starbucks som mål. Där köpte vi vårt kaffe, satt där och njöt i godan ro när Therese plötsligt ramlade av stolen. Jag såg det som i slowmotion när hon, helt utan anledning, rätt som det var bara gled av stolen som dessutom tippade med en skräll. DÅ var det kört igen. Vi skrattade som galningar! 

Morgonvy från hytten

Vi skildes från Patrik och klev på en taxi, fortfarande skrattande. Då lyckades vi ge chauffören fel adress, vilket han som tur var förstod. När vi kom fram dit vi faktiskt skulle, drev chauffören med oss och påstod att det inte skulle gå någon färja därifrån på åtminstone två timmar. Till sist drog vi fram det papper med platser, tider och färjor som vi hade och det var då vi förstod att han hade rätt kul åt oss. Så vi fortsatte skrattfesten, med chauffören som önskade oss en trevlig resa samtidigt som han undrade vad vi haft i kaffet. Om han nu ville veta det så var det spice pumpkin latte vi druckit och vad det består av förutom kaffe, det vet man inte men det är i alla fall inget som innehåller alkohol.

Alltså, hur lyckas man ens få en skorsten att se ut som nån
form av hatt??

När vi kommit ombord var det bara att bege sig till restaurangen för det smörgåsbord som ingick. Ordentliga som vi var kom vi i tid och stod med de andra och köade. Det visade sig vara väldigt onödigt, åtminstone där vi var för det var fel restaurang upplyste serveringspersonalen oss om. Återigen ägnade vi oss åt att göra om och göra rätt och kom alltså så småningom till den restaurang vi borde ha gått till från början. Det var god mat och de är definitivt inte fel att studera havet, båtar och lampor som blinkar här och där medan man äter. 

På väg tillbaka mot Sverige

Efter maten var det dags för en föreläsning. Den var bra och vi följde upp den med en gruppseans, som däremot inte riktigt var något för oss. Vi hann även strula runt på mässan och införskaffa diverse böcker. Vi skrattade fortfarande hejdlöst åt det mesta, det var nog bara under föreläsningarna som vi faktiskt var tyst. Trots alla matpausar bestämde vi oss ändå för att vi var hungriga framåt 23-tiden och hittade en restaurang som bland annat hade räksallad. Förundrade tittade vi på personalen bakom disken som inte verkade tycka att det var särskilt angeläget att servera någon mat. Till sist sa vi till en ut berörd personal att vi skulle vilja köpa räksallad. Personalen svarade: ja, den står där. 

Hjärtlig himmel över ett relativ fridfullt hav

Öh, vi hade naturligtvis redan sett vart den stod. Däremot ville vi gärna ha den från just den platsen till våran sida av disken för att kunna äta den. Så vi gjorde ett nytt försök och frågade personalen om dom möjligen kunde skicka oss två sådana sallader och den tålmodige personalen svarade att det kunde de naturligtvis, men att det nog var enklare om vi lyfte på luckan och tog ut det vi ville ha. Var det nåt som krånglade så skulle de naturligtvis komma runt disken och bistå oss. Så var det kört igen då,vi skrattade som tokar. När vi sen skulle betala för maten, slog Therese av någon outgrundlig anledning fel kod och glömde dessutom den rätta koden. Hon fick lov att leta reda på ett ställe där hon hade den uppskriven innan det blev rätt. Vid det laget skrattade till och med personalen åt oss. 

Förvirring

Precis som året innan bestämde vi oss för att vi skulle gå upp och vara med på en morgonmeditation och precis som året innan försov vi oss. Nåja, det var skönt att äta frukost i lugn och ro medan vi tittade på havet som gled förbi utanför restaurangfönstret. Därefter var vi med på några riktigt bra föreläsningar, som gav riktigt mycket energi och inspiration. Naturligtvis fick vi se till att ägna oss åt mat även denna dag, så vi hittade en restaurang där vi åt. 

Vackra värld

Ätandet var inga problem, men när vi skulle betala hittade vi däremot inte kassan utan fick fråga om vägen. Jag kan ibland inte begripa hur förvirrade det går att vara, men det verkar som det inte finns någon gräns för just det. Åter i land drog vi direkt till stationen och Starbucks. Fast den här gången tog vi det säkra före det osäkra och höll oss ifrån spice pumpkin latte, faktiskt var vi så på vår vakt att vi helt enkelt valde varsin sockerfri. Det var god den med. Tågresan hem förflöt utan att vi kastade mjölk eller tog fel vagn. Väl hemma var vi nog båda såväl trötta som nöjda, med ömmande magmuskler efter all skratträning.  

Sockerfri för säkerhets skull

After work med skotertema

Majan & jag iförd för kvällen helt rätt outfit. Är det skotertema så är det.
 Vi blev av någon underlig anledning kallade teletubbies?!

Kanske är det så att det bara är på dessa mindre hålor det förekommer. Oavsett är jag i alla fall glad att det gör det, för jösses vilken trevlig kväll det var. After work med skotertema i en fäbodstuga, vad kan vara mer Dalarna liksom. Skotertemat kom sig antagligen av det relativt kyliga vädret. En del av hösten är klar luft och kyliga kvällar och en sån kväll var det.  

Finns lösningar för allt

Maria & Tina, den ena i skoteroutfit & den andra i tunna skinnvantar och moccaskor.
Den ena med kåsa och den andra med kristallglas. Nåja, båda är i alla fall lika trevliga!

Lyktor & eldar fick lysa upp kvällen

Vi var ett tiotal kollegor som samlades i Hasse och Majans stuga den 10 oktober för att äta gott och dricka ett och annat glas vin. Vinet kompletterades med något som gick under namnet mintuttu, vilket visade sig vara Minttu choco mint och det var dessutom väldigt gott. Det var många glada skratt och bara trevliga människor. 

Några av skotertemadamerna

Mitt i natten, mitt i skogen med mintuttu & vin

Skymning & mat, bland annat

Upplyst väg till dasset

Vid tolv på natten förflyttade vi oss inomhus. Då började de flesta bli lite slitna och benägna att gå i säng. Jag och de älskade husgudarna sov kvar. Det var ett bra val. Det är rofyllt att somna till eldens sprakande efter en lång, men väldigt rolig kväll. Tyvärr är dagen efter dessa kvällar aldrig lika roliga, så morgonen efter var en synnerligen lugn morgon. Majan, diverse husgudar och jag klev upp och åt frukost för att ganska snabbt lägga oss i någon timme igen. Vi klev upp när Hasse och Ebba kom med fika. Det var då Hasse visade upp sitt nyfärgade ben också. Tydligtvis hade en av hans muskler brustit och benet visade upp en bred färgskala. Ofarligt, men inte smärtfritt och dessutom inför den stundande älgjakten. Så här i efterhand vet jag att benet stod pall under älgjakten och det gjorde Hasse också. 

Harry & Nova myser framför brasan

Ny dag, mindre energi - Majan med en bunt husgudar vilar efter frukost

Ebba & Nova 

Hasse med muskelbristning 

Inget hjälper mot den

Kortare 

Hösten, nya erfarenheter och ny frisyr, men samma saknad. En del saker har en tendens att bara växa och oerhörd saknad är tydligen en av dem. Alla dessa dagar när tiden går, har blivit till år och år utan några av dem som är så viktiga är hårda. Jag ser det på Camilla och Emelie också. Det smärtar. 

Körövning i kyrkan

Oavsett det inre livet, där hösten och saknade mal på, går livet utanför sin gång. Den 6 oktober gjorde jag ett av de relativt sällsynta besöken hos en frisör. Frisyren blev relativt kort, men det var skönt att få bort allt det slitna. Förutom frisör, så jobbade jag och under kvällen var det kör. Det är trivsamt, även om jag inte riktigt förstår varför jag tycker det medan jag är där. Det är inte lätt att hänga med i alla tonarter och stämmor, men väl hemma känns det bättre än innan. Så kör är bra, sång och kyrklighet verkar tydligtvis helande. 

Höst även på kyrkogården

Fast den 6 oktober drog jag iväg till gravarna efter kören. Det var mörkt och hösten hade satt sina tydliga spår på de tidigare sommarblommande gravarna. Det var kyligt och de kändes som vanligt inte alls som dom var där. När det börjar bli kallt använder jag Carros stickade tumvantar. Dom får mig att känna henne lite närmare, men inte ens vantar värjer mot den distanserade känslan som deras gravar lämnar. Overklig, obegriplig, borde inte vara men är ändå och outhärdlig smärta. Kärlek och saknad och så den väldiga tomhet som bara döden kan lämna efter sig. Ingen kör i världen kommer att hjälpa mot den.  

Carros vantar - värmer på mer än ett sätt <3

Vem är i Vemforsen

Jag fortsätter min uppdatering av hösten på mitt externa minne och snart är jag i kapp. Hitintills har jag kommit till den 5 oktober. Det var den dagen jag och mamma tog med husgudarna och for till Vemforsen när jag slutat arbetet. 

Det är nämligen så att när orken tryter brukar vatten av diverse slag hjälpa till att fylla på energi för min del. Vemforsen är vacker, enkel att ta sig till och det passar alla dagar efter arbetet att vandra runt där. 

Har jag dessutom någon ur familjen med mig blir det det bästa av två världar. Vattenvärlden och familjelivet i kombination. Den senaste tiden har det varit mycket stress och energin har börjar tryta. Den tidigare förkylningen har inte heller släppt sitt tag, så behovet av vattenenergi var naturligtvis stort.

Det allra bästa sättet att samla energi genom vatten är naturligtvis att bege sig till havet och allra helst Västkusten, men Vemforsen i höstskrud är inte heller fy skam. Medan vi var där hann jag trampa ner mig i lera, halka snett på en sten och nästan tappa telefonen i vattnet. Det var det definitivt värt. 

Husgudarna var glada, jag blev glad och morsan var också på ett sprudlande humör. Vattnet var spegelblankt där det stod något så när stilla, samtidigt som forsens ljud gav precis den avslappning jag var ute efter. 

Det finns en överhängande risk för att jag blir tjatig i all min höstighet, men det får vara så. Hösten är otroligt vacker, nästan sagolik i all sin prakt, och det går inte att få för mycket av dessa bilder. Åtminstone inte i in värld, där minnen är mycket mer värda än diamanter och upplevelser är det som skapar minnen.

Harry husgud, som gillar vatten, beundrade den mycket stiliga hunden under utan. Något som var väl värt att ägna sig åt en relativt lång stund, det vill säga mellan tass- och magbaden som tydligtvis var lika uppskattade trots att det borde vara alldeles för kallt. 

Vi vandrade runt där i Vemforsen tills det började skymma och sög i oss all vattenenergi och klar höstluft vi orkade innan vi begav oss av hemåt. Det ger energi att vara vid vatten, men det tar värme också den här årstiden. 

   

Därför var vi ganska frusna när vi klev in i bilen igen. Det var nog första gången den här hösten som jag bestämde mig för att det definitivt är viktigt med ved. Ved som måste införskaffas, som alltså inte fanns att tillgå efter en höstvattnig, lertrampande nerkylning av totalvacker karaktär. 

I brist på ved skjutsade jag hem mamma och for hem med husgudarna och gjorde mig kaffe och avokadomackor. Det kanske inte hade exakt samma effekt som en brasa i kokspisen, men det var gott och kaffet var i alla fall varmt. Energin hade kanske inte gått upp så många hack efter Vemforsenvistelsen, men något snäpp högre var den ändå och harmonin inombords var bra mycket närmare den nivå som är att föredra. Stress är inte något som står väldigt högt på min önskelista och det känns i hela kroppen när det blir för mycket av den varan. Då är Vemforsen med sitt brus från forsen och vackra vatten ett bra ställe att vara på, trots den ibland något coola effekten.