Deprimerande otidsenlig

Min relation med John Blund är som sagt inte helt friktionsfri. Tydligtvis har han tagit till sig av min kritik och infann sig därför i tid igår, det vill säga om sextiden på kvällen anses vara i tid. Visserligen går det väl att påstå att det är i tid, men inte nödvändigtvis i rätt tid för det. Vid ett i natt hade han sen ett brådskande ärende nån annanstans, varför hundarna åkte ut på en nattlig kortpromenad och jag hann slå på datorn innan han svepte in i vårt hem och tvingade mig i säng igen. I morse blev det tydligt att herr Blund inte bara tagit till sig av min kritik, han har dessutom blivit barnsligt tjurig och vägrade att dra härifrån. Det i sin tur ledde till att inte bara sömntiderna numer är av mer flytande karaktär, utan även min ålder. Från att ha varit i min vanliga ålder när klockan ringde, förpassades jag snabbt åter till treårsålderns jag vill inte. Så var det, jag ville verkligen inte kliva upp och det med en trotsig treårings envetna humör. Väl uppe visade det sig att från tre år till 1000 år kan gå på en sekund, för precis allt i hela min kropp meddelade mig i samma sekund som min ena fot snuddade vid golvet att det var 1000 år jag var.. minst. 

Efter dessa tidspressande upplevelser skulle jag sen äta frukost med Emelie, så jag tände de levande ljusen på bordet, plockade fram grejer, gjorde kaffe och satte mig vid bordet. Då kom Mr Murphy in i köket och gick raka vägen fram till mig och skrek att den här dagen kommer inte att vara en av dina bästa rakt i mitt öra. Hur kan Mr Murphy och John Blund helt plötsligt vara i maskopi, hann jag tänka, innan jag insåg att Murphy´s elaka inverkan redan påverkade min livskvalitet för dagen. När man lider av en depression kan man vara ljudkänslig. Jag lider av en depression sen två av mina barn omkom och jag är ljudkänslig. Vem som försett Mr Murphy med den informationen har jag ingen aning om, men vem det än är ligger den personen risigt till. Harry, en av mina husgudar, kom nämligen in i köket, satte sig och började pipa, gnälla, låta oerhört irriterande högljutt. Detta för att ackompanjera Emelies oupphörliga babblande om nåt som kallas moviestar och är nåt på datorn. I en ljudkänslig hjärna, som växlar mellan att vara tre och 1000 år på en sekund, är dessa ljud tidigt på morgonen inte riktigt förenligt med vad som är bra för ens psyke. Det slutade med att jag hoppade upp från köksstolen, väsandes tyyyyyssssst till Harry medan jag viftade febrilt med armarna och dansade nåt som i det närmaste går att likna vid en regndans. Emelie, som fått nån tidning av Jehovas vittnen häromdagen och tydligen även läst den, sa skrattande: - förlåt, men du ser för rolig ut och du är nog högst upp på den där termometern i den där underliga tidningen nu. Kul. Innan klockan ens har hunnit bli åtta på morgonen, har såväl John Blund, Mr Murphy, relativitetsteorins inverkan på min ålder som nu även Jehovas vittnen trängt in i mitt hem. Jag kapitulerade, förvånad över vilket vidsträckt nätverk Mr Murphy har. När såna krafter samarbetar är det ingen idé att försöka motarbeta dem. Suckande satte jag mig igen, drack extremt stora klunkar av mitt kaffe, andades med djupa andetag och insåg det komiska i det hela. Hon hade rätt Emelie, jag såg för rolig ut och oavsett vad den där termometern i den där underliga tidningen än handlade om så var jag vid det laget vid kokpunkten. Nu har Emelie gått till skolan, fortfarande gränslöst road av min nya morgonövning, jag har druckit extrema mängder kaffe, Harry är alltsedan min ljudframkallade dans tyst och jag ser inga spår av varken nån religion eller Mr Murphy. Däremot står John Blund fortfarande och trycker i hörnet av vardagsrummet och jag har åter hamnat på en treårings nivå. Jag vill helt enkelt inte sova nu!        

Söta möten & en gata av glas

Kärlek <3

Mitt i november som annars är en av de mörka månaderna i våra liv, har harmonin och mysigheten krupit nära. Vi har njutit av stjärnor, levande ljus, chokladpudding och filmen Modig, Emelie och jag. Emelie är den som överraskat med att smyga ihop chokladpudding, bara för att göra mig glad och för att vi skulle kunna mysa tillsammans. Min mamma deltog även hon i chokladpuddingsmyset. Vilken vardagslyx, mitt i det mörka. Vilken underbar dotter, som är så pyssligt go. 

Trots all mysighet har sömnen till stor del lyst med sin frånvaro under den senaste tiden. I vanliga fall är de flesta sken av efterlängtad och omtyckt karaktär, men inte det just beskrivna. Det är störande, frustrerande och medför en prenumeration på ICA kassar under ögonen. Ingen av delarna är nåt som lockar till glädjeyttringar av nåt slag. Antagligen är det, förutom novembers närvaro och decembers ankomst, gårdagens möte med arbetsgivaren som varit den sömnstörande faktorn. Det har varit många möten, många turer och många besvikelser inom det området efter Carros och Henkes bortgång. Innan jag förlorade dem, kunde jag inte tro att man skulle bli straffad för att man förlorade nåt av sina barn. Åtminstone inte inom arbetslivet. Jag hade fel, för det blev man. Straffad kanske är ett hårt ord, men det är så jag har upplevt det. Det är dessutom nåt som har orsakat mig en hel del bekymmer inom så gott som alla delar av mitt liv. Dock var gårdagens möte av det mer positiva slaget, faktiskt det mest positiva av alla möten av samma karaktär. Förvånad, men glad, gick jag därför ut genom arbetsgivarens dörrar igår. För att fira det hela gjorde jag chokladbollar till Emelie. Egentligen skulle vi ha gjort det tillsammans, men min lilla kärlek var trött igår så jag gjorde dem så fick hon vila. Det är jobbigt att vara nio år ibland också och igår var det en sån dag. En stund i alla fall, tills vi skulle fika för då var glädjen och entusiasmen tillbaka hos samtliga närvarande. Det blev en bra kväll. 

Med mötet avklarat trodde jag att John Blund skulle återkomma. Det gjorde han också, men bara på en kort visit. Tack vare den mannens underliga syn på vänskap har husgudarna fått njuta av sin morgonpromenad redan klockan 04.15 i morse. Det hade dom inget emot. Underbart flexibla och alltid positivt välvilliga till allehanda skeenden, följde de glada i hågen med på en promenad under den stjärnbeströdda himlen. Det var inte bara himlen som glittrade, utan även delar av vägen. Det var en spännande promenad, som innebar ännu ett val. Snabbt fick jag nämligen välja om jag skulle glida fram eller halka mig igenom vår tidiga vandring. Jag gled, för varför halka när det finns andra sätt att röra sig framåt på.          

Minnen och ett överskattat liv

En kväll i mörkrets tecken, november som slår sig blodigt mot mitt hjärta och december som börjar viska om sin ankomst. Inget av det kan jag göra nåt åt. Jag försöker att förhålla mig på ett bra sätt, hitta glädje och se allt det som ändå är lycka, men dessa månader tar det emot. Allt påminner mig om det jag helst vill glömma, till och med allt som är annorlunda påminner. Jag jämför väder, isen eller inte isen på älven, grenarnas vajande och minns. Jag kommer ihåg helikopterns envetna surrande, polisernas röster när de berättade vad som skulle komma att ske följande dag och följande dag och dagen därpå. Om inte isen lade sig, för då skulle inget mer hända. Jag minns snön, Camillas chockade snyftningar och ibland ser jag lastbilen åka förbi. Jag lyssnar efter Carros skratt och Henkes torra humor. Naturligtvis hörs inget av det, utom inom mig. Där finns det alltid. Så nära, men ändå så långt bort. 

Det är svårt just nu att tycka att det är roligt och att låta bli att tycka att livet är överskattat. Fast det är egentligen inte jag. Det är inte heller den jag vill vara. Jag tycker om positiva människor, att se glädjen i det lilla, att kunna uppskatta och att inte ta allt förgivet. Jag tycker om nu. Fast just nu tar nuet emot och positiviteten är lite lågmäld. Jag jobbar på det, försöker hitta tillbaka till att se alla underbara små mirakler och det som är färgglatt. Idag har det gått så där. Det är okej, det måste få vara så en del dagar också. Det måste få vara så en del perioder. Så länge jag kommer ihåg att titta efter det som är viktigt i livet, det som är glädje, tänker jag inte skälla på mig själv. Istället tänker jag pyssla om mig själv lite, ge mig själv utrymme att komma ihåg. Så harmonin råder ändå, harmonin och Emelie. Hon har börjat tända ett ljus inne på sitt rum när hon vill säga god natt, att hon saknar dem eller berätta för dem om sin dag. Mitt i allt värmer det att se att syskonkärleken alltid finns där och hittar vägar att nå fram. Jag tror att de är med henne också, Carro och Henke, att de lyssnar och försöker visa att de är nära. Det måste jag tro, det är viktigt för Camilla och Emelie att tro, för att det ska vara uthärdligt och för att kunna hoppas. En dag ses vi alla igen, det är vad hoppet och tron står för och betyder för oss. Det är vad ljuset som Emelie tänder när hon pratar med dem står för och det är det som ibland är avgörande för att kunna hitta nån glädje igen. Idag kom det ett sms från pappa, som är i Thailand tillsammans med sin fru. De hade skickat upp en mansstor varmluftballong med två hjärtan på med tanke på våra nära och kära och sms:et innehöll en bild på den. Det var en vacker bild och en vacker gest. Även det värmde att se.

En dag bara

En dag med lång sovmorgon, regn ute, mysigt inne, serien games of thrones, kaffe serverat, husgudarna tryggt snusande bredvid, Emelie snart hemma och levande ljus som ger livet ett behagligt sken. En del dagar får vara så, eftersom det ska va njutbart att leva sägs det. Åtminstone så ofta det går. 

Imorgon blir det ingen sovmorgon. På ett vis är det också bra, det gör det möjligt att verkligen njuta när det väl är möjligt att sova tills man vaknar av sig själv. Som med livet, allt tråkigt, sorgligt, hemskt och avskyvärt ger perspektiv och en möjlighet att se nya saker, lära sig att inte ta för givet och att se det stora i det lilla och det som är nu. Så nu är det njuta av lugnet som gäller, det och av ljusen. En bra dag helt enkelt.

Strumpors sexuella betydelse

Har raggsockor någon som helst sexuell betydelse och, iså fall, är det speciellt då vinröda som har det? Det var under en kvällspromenad i mörkret med husgudarna i Camillas eminenta sällskap, som det först kom på tal. Samtalet om strumpor och, för att vara lite mer specifik, då framförallt om olika strumpor. Nämligen kan strumpor säga en hel del, dessutom om en hel del. Det kanske låter långsökt, men strumpor kan berätta mycket om allt ifrån individer, arbetsplatser, grupper till samhällen.  

  

I strumpornas slaviska kultur ingår nämligen sociala normer, ett slags forntidsmonument för överlevnad, vars makt över den grå massan är så gott som oinskränkt. De sociala normerna, som de flesta följer för att passa in och ses som normala, är egentligen inget annat än en rädsla för att dö. Ett nedärvt beteende som härstammar från tiden då en individ oftast inte överlevde på egen hand och det därför var viktigt att passa in i den grupp man tillhörde för att inte bli utesluten. Så strumpkulturens omedvetna ihopkopplande av konceptet ”inte passa in” och döden, medför därmed tydliga försök att klä sig lika som andra, bete sig lika som andra, säga det andra vill höra och föra sig lika som andra. Det är här nånstans, i djungeln av likadan, som det totalt har gått överstyr och det är även här nånstans strumpor av olika sorter kommer in. Trots strumpkulturens tydligt osjälvständiga läggning ägnar den sig åt ett intressant fenomen i form av ett konstant användande av hyllade klyschor såsom: våga tänka utanför ramarna, vara nytänkande och hitta kreativa lösningar. Dessa uttryck är dock enbart hyllade så länge de stannar vid att vara teoretiska klichéer. I samma sekund som planer på att sätta dessa i verket genom handling uppkommer, börjar de grå att skruva obekvämt på sig under nedlåtande knorranden medan deras dödsångest lyser förklädd till förakt ur deras fogligt tomma ögon. Det spelar därför ingen roll att det handlar om en kreativ lösning såsom att ha olika strumpor, som sparar såväl tid som pengar, om den omsätts till handling. Att tidsåtgången minskar när det inte längre är nödvändigt att para ihop två lika strumpor efter tvätten och att det sparas pengar när inte hela paret strumpor behöver slängas om bara en av dem är trasig, är oviktigt när det går från att vara teori till att bli praktik. I praktisk form är en sån handling inte längre hyllad, utan enbart betraktat som annorlunda och normbrytande. Nåt som går utanför den komfortabla zonen av vana, bekvämlighet och trygghet. Fast utan ett visst normbrytande beteende, utan utrymme att gå utanför den komfortabla zonen, kommer inte det mesta att stagnera då? Kommer inte människor att sluta utvecklas, grupper att rämna, arbetsplatser att förlora sin framåtanda, samhällen att stå stilla och framgång att vara det som fortsättningsvis blir en hyllad myt då? Är det kanske dit vi är på väg med stormsteg redan och är iså fall kommentarer i media såsom: ”Vi är väldigt dåliga på att tröttna här i Sverige och väldigt bra på att stå ut med saker, bara för att vi tror att andra står ut med det” ett tydligt tecken på det?

Det var såna saker vi pratade om under vår promenad, Camilla och jag. Det var i samband med de olika strumporna som minnet av en kommentar i cyberrymden om raggsockors sexuella betydelse kom upp. Slutsatsen blev att ingen av oss är särskilt insatt i det ämnet, inte ens om de är vinröda, men att ett svar på den frågan antagligen är avhängigt vem du frågar. För oss har raggsockor framförallt en funktion oavsett vilken färg de har, det är att hålla fötterna varma. För övrigt verkar strumpor vara en viktig markör för såväl individer, grupper, arbetsplatser som samhällen, för det blir smått löjeväckande att ens hoppas på att det ska finnas utrymme för att tänka utanför boxen eller att vara kreativ, när ett så egentligen totalt oviktigt beteende som exempelvis att ha olika stumpor på sig väcker en sån uppmärksamhet som bara ett beteende av normbrytande karaktär kan göra.

4 år

Vid den här tiden för fyra år sen var polis och hundpatruller ute och letade efter min älskade dotter Caroline. Bara en dryg timme tidigare, då 2008, hade ett telefonsamtal skickat oss till det helvete det är att börja förstå att ett av ens barn eller ett av ens syskon är borta för alltid. Ett telefonsamtal som informerade oss om att en privatperson hade hittat Carros jacka, väska, mobiltelefon med mera vid älven var det som gjorde att sanningen började sjunka in. Carros kamp var vid det laget redan över och vår kamp började. 

Carro brukade bland annat lyssna på "en sång från hjärtat" med Linn Eriksson. Så till dig Carro - för att vi älskar dig och saknar dig alltid.

Ljus för Carro

Alldeles för ofta hamnar mitt fokus när jag skriver på Carros död, men det är inte den som definierar henne utan hon var så mycket mer. Carro var liv, rörelse, en otrolig energi, enorm utstrålning, rättvisa, mod, humor och kärlek. Hon var den envisaste människa jag nånsin mött, med en humor som var helt obeskrivligt rolig och med ett skratt som smittade. Carro var stolt också, hon stod för det hon gjorde vare sig det var bra eller dåligt. Hon tog hellre på sig lite för mycket i syfte att skydda någon annan, för hon lämnade aldrig ut någon hon brydde sig om och skyllde heller aldrig ifrån sig. 

Carro var även en av mina allra största lärare i livet. Jag var 19 år när Carro föddes den 18 mars 1990. Hon började direkt att lära ut en av de viktigaste sakerna i livet, hon visade mig nämligen vad kärlek egentligen är. Aldrig tidigare hade jag ens trott att det gick att älska en annan människa så mycket, jag älskade henne så mycket att det gjorde ont med en ovillkorlig kärlek som var större än allt jag tidigare känt. Jag älskar henne lika mycket än, för den kärlek man känner för sina barn rår inte ens döden på - den tar aldrig slut. Under hennes nästan 19-åriga liv lärde hon mig sen väldigt mycket om det som är allra viktigast i livet, om integritet, att stå upp för det man tror på, om att kämpa, om mod och om trasig smärta. För Carro var inte bara den starkaste mest livfulla person jag kände, hon led även av en svår depression. En depression som färgade hennes dagar svarta och nätterna till sömnlösa känsloinfernon, gjorde att hon inte orkade med sig själv, någon annan eller alla de krav som ställdes på henne från samhällets alla håll. Ibland var hon till följd av det utåtagerande, arg och ledsen med ett ordförråd som inte gick av för hackor.

Det är Carros förtjänst att jag numer är väl förtrogen med innebörden i ”som du frågar får du svar”. Hon svarade nämligen ärligt på allt man frågade, bara man hade vett nog att ställa rätt frågor. Det var även Carro som visade varför man inte bör mikra kokta ägg, genom att helt enkelt mikra ett kokt ägg så det exploderade och diverse äggdelar hängde från taket, skåpluckorna och väggarna. Hon var den som lugnt ropade på mig när väggen brann i köket: -mamma, kan du komma lite. Nä, du får komma hit, svarade jag. Men du måste nog komma, sa hon. När jag kom ut i köket och såg att det brann efter väggen och upp i taket från en väggljusstake, var Carros torra helt lugna kommentar: - det brinner. Jadu, svarade jag och ropade på min dåvarande sambo som även han kom ut i köket och väl där drabbades av panik, dansade nån underlig elddans och slängde vatten på elden. Allt ackompanjerat av Carros smittande skratt och jag kunde inte annat än att skratta med henne, det såg helt hysteriskt roligt ut. Carro kunde, bara för att göra mig glad, städa och diska upp hemma. Lika gärna kunde hon klippa sönder mina lakan för att skapa en nalle eller nåt annat kreativt. Det var spännande att leva med henne. Det var ett liv som var fyllt av möjligheter, magi, sagor, roligheter, galenskap och glitter. När hon mådde bra vill säga, när hon inte mådde så bra var hennes energi låg och livet svart. Oavsett hur Carro än mådde så kände man i samma ögonblick som man klev innanför dörren om hon var hemma, så enorm var hennes utstrålning. Mötte man henne ute kände man nästan hennes utstrålning innan man såg henne. Att få förmånen att ha Carro som lärare i livet var som att gå en intensivkurs i livets viktigheter där dessa pekades ut, utan att för den delen förklaras eller definieras. Carro var suveränt kreativ och älskade att skapa, fota, måla och baka. Hon älskade traditioner och av alla dem var julen den viktigaste. Hon njöt fullt ut av att få ta fram ljusstakar, stjärnor, tomtar och glitter. Hon älskade att baka pepparkakor, bullar och alla andra möjliga och omöjliga saker till jul. Det går inte att kortfattat berätta om alla galna, tokroliga upptåg hon hade för sig, men det var mycket glädje och sprudlande liv där Carro drog fram. Liv, mod och en enorm personlig styrka – det är lite av allt det Carro var, lite av allt det som definierar henne. Hon var en levnadskonstnär, som inte längre orkade leva på grund av det hon inte var. För hon var mycket, men hon var inte den depression hon led av. Nu ska jag bege mig till kyrkogården för att tända ljus för min äldsta dotter. Av respekt för henne, av kärlek till henne och av en väldig saknad efter henne.