Krossat porslin, äggfest och tragedi

Livet - inte direkt nån räkmacka

Påsk, som alla andra högtider, är en kluven tid. Allt vad det innebär med traditioner tillsammans med familjen, innebär även att två personers frånvaro är så skrikande påtaglig. Carro och Henke borde också vara med. Dom borde också måla ägg, äta janssons frestelse och skratta åt alla tokigheter vi lyckats försätta oss i under livet. Fast dom är inte med, inte den här påsken heller. Inte under någon högtid över huvud taget under de senaste åren har dom varit med. Ändå finns dom där, i våra tankar, minnen och hjärtan. Alltid närvarande, alltid med och alltid så enormt saknade.

Påsklunch med Camilla, Emelie, morsan, Jonatan och Lukas

När vi satt och åt påsklunch under påskaftonen pratade vi minnen. Vi skrattade åt minnena av när Carro sprängde ett mikrat ägg och lyckades skaka en ketchupflaska så det var både ägg och ketchup i hela kökstaket, när Henke fick ett anfall över att jag köpt lättyoghurt istället för vanlig yoghurt och att han blev ännu argare när han skakade den och någon inte hade skruvat på korken ordentligt så det även flög yoghurt över hela kökstaket. Vi fnittrade åt Henkes pass av en kaka jag hade i ugnen, som han tog ut och stjälpte upp på ett fat fast den var allt annat än klar, så det rann kaksmet över hela fatet och bänken där den stod. Vi log varmt åt minnet av när Carro upptäckte att det brann i en väggljusstake i köket och lugnt ropade på mig som lika lugnt ropade på Magnus, som fick panik och slängde vatten på den lilla branden varpå hela kökstaket blev svart av sot och både Carro och jag skrattade så vi kiknade. Vi pratade om många saker som hänt, många tokroliga situationer och många stunder när vi alla varit tillsammans. När vi alla även inkluderade Carro och Henke i livet och med rent fysiskt.

179-årskalas

En kort stund kändes dom lite nära igen, en kort stund kände jag mig varm i hjärtat och nästan lite lycklig. Det är så det känns när vi sitter tillsammans och kommer ihåg. Det är också det som sen gör att det gör ännu ondare och att det är ännu tommare. Att minnas är dyrköpt och väldigt kortvarig lycka, men det är det värt för varje stund när Carro och Henke är hos oss, på vilket sätt det än är, är värd all den saknad som sen sliter sönder och och drar ner.

Skrattade så tårarna sprutade och mascaran rök

Detta underliga liv. Förutom påsklunch har den här helgen innefattat det mesta. Under torsdagen var det jobb och sen full skjuts till Mora och barn i  sorggrupp. Där bekantade vi oss med arga lådan och slog sönder porslin till både barnens och de vuxnas stora förtjusning. Efter Mora var det påskkärringsupptåg för Emelies del och räkmackor för Camillas, mammas, Jonatans och min del hemma hos morsan. Sen var det godnatt den dagen.    

Tröttare än jag

Fredagen innebar lekande och påskaktiviteter för Emelies del och solsken och vila för min del. Lördagen var då påsklunchens dag, följt av påskkärringsvandrande för Emelies del och skjutsande för min del innan det var dags för 179-årskalas för mig och sova över hos mormor för Emelie. Camilla och jag begav oss dit i tid enligt oss, men lite sent enligt andra. Det var en galen kväll, fylld av skratt, musik, relationsdramer och det mesta som hör ett 179-årskalas till. Jag for hem något så när i tid, det vill säga vid halv två-två, vilket jag var synnerligen glad över under söndagen.

Livskvalitet <3

Söndagen stod solen åter högt på himlen, så frukosten intogs naturligtvis utomhus. Mitt ex, i en tröttare än jag version, dök upp och drack kaffe och hade den goda smaken att bjuda mig på middag. Det var gott och jag var synnerligen nöjd med att slippa allehanda matlagning dagen till ära. Därefter begav jag mig till en väninna, Charlotte, och drack kaffe och dissekerade livet. Under kvällen hälsade jag på en vän som förlorade sin son under torsdagen. Det enda jag kunde göra var att finnas, att lyssna och svara på en del frågor. Det var med en känsla av igenkännande som jag mötte känslan av oförstående och overklighet, ljudkänsligheten och den konstigt avskärmade känslan. Detta hårda liv som slår så urskillningslöst hela tiden.

Älskad husgud filosoferar i solen

Idag började dagen med besök av prästen, som idag var Anette det vill säga privat och inte i tjänst. Vi ägnade oss åt kaffe, sol och djupa diskussioner om livet. Medan vi satt ute i trädgården dök Emelie och Magnus dök upp och gjorde oss sällskap. Sen kom även Camilla med den lilla vovven David och njöt av solen. För min del var det vid det laget matlagning som gällde, men nån kopp kaffe tillsammans med Camilla hann jag med. Emelie och Magnus åt här och när de åkte härifrån, begav jag mig till Hasse och Majan som var i deras fäbodstuga. Där serverades det kaffe, tårta, sol, hundliv och umgänge. Det var en trevlig avslutning på dagen.

Fäbodliv

Dessutom har helgen innefattat en viktig upptäckt. Nämligen att appar ibland är bra, för nu är såväl planeterna Mars som Jupiter lokaliserade på kvällshimlen. Imorgon är det jobb igen. Det vore en lögn att påstå att jag har längtat efter det, men som alla andra dagar kommer det nog att funka även imorgon. Ännu en påskhelg lagd till handlingarna med allt vad det har inneburit.

Vacker hemfärd från skogen 

Drar en spader

Små blommor här och där

Jag älskar att bo där jag bor. Det finns trevliga grannar runt omkring, en bäck som rinner över tomten med bäcköring i, skogsvägar och hur många ängar som helst att vandra över. Det minskar inte charmen det minsta att det dessutom vimlar av rådjur, som har den goda smaken att visa upp sig allt som oftast när hundarna ska rastas. Det är på nåt vis en lisa för själen att gå efter den lilla bygatan som kantas av postlådor med kurbits och katter, titta på sockertoppsgranar, en del trädgårdstomtar här och där, höra fåglarna som faktiskt hörs eftersom det inte är särskilt mycket trafik och kika mot det lilla röda huset som numer är tomt, men som tidigare var en välkänd spelmans hem. Just nu följer jag de spirande krokusarnas, liljornas, blåsippornas och andra små blommors framfart i vår trädgård med spänning. Det är till och med mysigt att komma ut på mornarna och se röken stiga ur grannens och det närliggande lilla snickeriets skorsten. Allt andas trygghet och harmoni. Allt är fridfullt och trevligt. Jag är ingen stadsmänniska, utan jag älskar det här. Det lilla, det pittoreska, det lite lantligt enkla. Friheten att gå ut för att morgonkissa hundarna iförd nattlinne, kappa och stövlar. Friheten att bara vara. Idag har jag lite mer energi, så idag se jag allt som är bra. Jag älskar dagar som denna. Dagens fundering när jag vandrade över vidderna var att här, här skulle Fru Spader inte trivas alls ;)  

Frihet

Asfalt och leoparder

Tillvaron vibrerar som luften över varm asfalt och jag balanserar. Varje steg får lov att avvägas noga, för att försöka undvika ras. Just nu är det jobbigt. Våren brukar vara okej, åtminstone efter att alla födelsedagar är avklarade. Solen brukar tina fram de mer harmoniska tonerna inombords, men den här våren har varit dryg. Hela tiden cirkulerar mina tankar kring Carro och Henke och att dom är borta. Jag kommer aldrig mer att få träffa dem och det är helt ogripbart svårt att hantera. Det är det alltid, men ibland kränger insikten om hur verkligheten egentligen är mig totalt ur kurs och det får mig att försöka balansera. I bästa fall, klarar jag inte det så rasar jag och jag vill inte rasa. Det är otroligt tufft där nere på botten och det kräver enorma mängder energi att ta sig upp därifrån. Energi jag inte har och inte heller vet hur jag ska få. Kanske beror det på barn i sorggruppen, där även vi föräldrar är i en grupp och får lov att plocka fram alla blödande sår i ljuset eller så beror det helt enkelt på att tiden går. En del människor säger att det blir lättare med tiden Jag hoppas dom har rätt, men än så länge är det inte min erfarenhet i alla fall. Varje dag som går är en dag längre bort från när jag hade dem hos mig, när de fortfarande levde och det är ytterligare en dag som läggs på all den saknad som aldrig kommer att bli lättare. Tröstlösa tillvaro, ibland är det bara otroligt hopplöst.

I livet annars så är det mycket jobb, mycket barn i sorg grupp, mycket upprivna känslor, en del meditation vilket jag älskar och så har det varit helg också. Helgen har spenderats i horisontalläge relativt stor del av tiden, jag är vansinnigt trött. Det tar på krafterna att balansera, fundera och stressa. Förutom horisontalläge har helgen ägnats åt tvätt, disk, städ, bakning, matlagning, umgänge med Camilla, hundliv, möte med väldigt vackra rådjur, umgänge med Hasse och Majan, kaffe hos Magnus, husgudar som brutit sig in i sopskåpet och ätit chili för att sen krävt tröst och svalkande fil och en farbror i toppluva och leopardfärgade solglasögon som rätt som det var klev in genom dörren och presenterade sig som en av grannarna. I övrigt händer inte mycket. Bryompersonen som varit på lasarett är fortfarande på samma lasarett, men det verkar i alla fall gå åt rätt håll. Emelie har sovit hos Magnus sen i lördags och ska göra det i natt också. Det är lite ovant och tomt utan henne, som för närvarande är den som förankrar mig på jorden, Camilla har för mycket eget liv nu för tiden för att besitta den delikata uppgiften. När allt är som det just nu är, så finns det nästan bara ett acceptabelt alternativ. Kladdkakemuffins och te. Det ändrar inget men det är åtminstone gott, så det är vad kvällen ska ägnas åt.  

Taggad på lasarett

Lördagskvällen innefattade ingen cowboyhatt. Istället hade jag den goda smaken att ägna mig åt vattendrickande och att åka hem i tid. Det belönades genom att Camilla snabbt taggade mig i foton över hela facebook, där det snarare ser ut som jag varit på en rejäl fest.. dessutom med min dotter. Nåja, det får man bjuda på. Det är ju trots allt bra att hon är så pass stolt över oss att hon taggar oss tillsammans över hela facebook, utan cowboyhatt. 

Söndagsmorgonen innefattade en tidig väckning genom att telefonen plingade och lät. Informationen jag fick var att någon jag bryr mig väldigt mycket om hade blivit inlagd på lasarett under natten och skulle akut opereras. Kedjereaktionen blev naturligtvis en tur till lasarettsorten, vid vilken jag blev kvar till ganska sent på kvällen. Eftersom mitt psyke inte tål påfrestningar på samma sätt nu för tiden som innan Carro och Henke dog, blir jag avsevärt mycket tröttare av incidenter av mindre positiv karaktär. Därför valde jag att vara hemma från jobbet under måndagen för att vila och det var tur. Jag sov stött till klockan 14.50, åkte och hämtade Emelie efter skolan bara för att lägga mig igen. En dag hemma innebär väldigt mycket jobb när man kommer tillbaka på jobbet, så tisdagen innefattade att jobba till cirka 19.45. Det är inte optimalt att jobba så länge, hjärnan börjar gå lite som på tomgång och tröttnar ur på detaljer. I vilket fall blev kvällen efter jobbet trevlig, trots att John Blund gjorde sitt inträde i mitt hem väldigt tidigt. Faktiskt så tidigt att jag inte hann läsa sista sidorna i den bok som bokcirkeln jag är med i läser, så det fick jag göra idag efter en heldag med utbildning i ärendehanteringssystemens labyrintartade värld. 

Kvällen idag har ägnats åt bokcirkelträff, där den för den här gången lästa boken "Delhis vackraste händer" avhandlades. Det har varit en riktigt trevlig kväll, precis som alla bokcirkelträffar har en tendens att vara. Boken vi har läst var underhållande och fnissrolig på sina ställen och det serverades väldigt god soppa kombinerat med mängder av varierande samtalsämnen. Imorgon blir det att jobba som bara den för att hinna bli klar innan det är dags för avfärd mot Mora. Imorgon är det nämligen dags för barn i sorgträff igen och då är det begravningarna samtalen ska cirkulera kring. Under helgen kommer jag antagligen att krascha. Redan nu har jag noterat vad som närmar sig: hej du icke efterlängtade men ack så välbekanta avgrund. Jag hoppas jag kan samla lite energi, så kanske kanske det går att undvika. Så med det i åtanke tänker jag krypa i säng, sova allt jag kan tills klockan ringer och den galna ruschen som kallas vardag börjar igen. 

Strålande i cowboyhatt

Igår sprudlade mitt inre av positiv tillförsikt och eftermiddagen ägnades åt soldyrkan, kaffe och krattning. Det är trivsamt att rafsa runt bland löv och gammalt gräs, se krokusen som sticker upp här och där och bara ta tillvara på så mycket av den efterlängtade solen som det bara går. Idag är jag däremot bara trött och frusen. Inte ens solen lyckas värma upp tillräckligt mycket för att jag ska sluta huttra. Egentligen har jag inte tid med frusna trötthetsattacker, utan borde istället tagga upp för trevligt umgänge och uteliv. Det är nämligen vad kvällen innefattar. Jag är egentligen inte så informerad om vad som står på schemat, jag vet vart jag ska klockan 17 och att ett bord för 25-30 personer har bokats på ett annat ställe klockan 20. Jag vet också att jag inte kommer att ha på mig en cowboyhatt. Med det sagt kommer säkert nästa inlägg här att innefatta mig i cowboyhatt, men intentionen är åtminstone god. Vem överhuvudtaget vill egentligen ha på sig en cowboyhatt liksom? 

Fast jag har förberett mig lite ändå. Jag har susat in på ortens systembolag via nätet och konstaterat att det finns nio flaskor Maria Montazami chardonnayflaskor på lager. Det har jag aldrig druckit, så för att vidga mina vyer och naturligtvis för att jobba hårt förberedande bad jag Camilla att gå in på systemet och köpa mig en flaska av den sorten. Så förberedd är jag ju faktiskt, till och med mer än vanligt. Det förebådar, trots värmens frånvaro, en riktigt trevlig kväll. 

I rent förberedande syfte ska jag även ägna mig åt många powernaps i rad. Vad gör man inte för att vara nå så när alert när det förväntas? Mängder med powernaps efterföljt av ungefär lika många kaffekoppar borde ha förväntad inverkan. Om jag har tur kanske jag helt enkelt förvandlas till strålande och suverän? Man ska ju ha högtflygande målsättningar, så jag ger det väl ett försök nu då. Strålande och suverän alltså, med andra ord - jag går och lägger mig! 

Hollow

Ibland försvinner den plattform man står på för en stund. Idag var en sån dag. Vi har varit i Mora idag, Emelie och jag, för att delta i barn i sorggruppen. Emelie är med i gruppen med bara barn, alla av dem har förlorat nån närstående. Jag är med i gruppen med föräldrar. Idag skulle vi ha med oss kort på dem vi förlorat och prata om dem och om vår familj, barnen med dem sin grupp och föräldrarna med dem i sin. Det är jobbigt att prata om, att berätta om hur de var när de levde, hur det var när de dog och hur spillrorna efteråt ser ut. Trots att jag har pratat om det hur många gånger som helst är det jobbigt. Egentligen är det inte bara jobbigt, det är söndertrasande och drygt. Det är skrämmande att ta upp det som gör så ont, det är plågsamt att släppa fram alla känslor och samtidigt försöka vara behärskad och det är så smärtsamt att låta saknaden, sorgen och den bottenlösa avgrundskänslan som kommer sig av vetskapen att de aldrig kommer tillbaka att komma fram och bli fullt synliga. Det är totalt sönderslitande att känna hur ihåligt tom man är när dom inte längre är kvar. 

Jag hade inte så mycket tid att berätta om dom, att prata om Carro och Henke och förklara vilka dom var. Jag hade egentligen velat berätta om Carros stora hjärta som hade plats för alla i familjen, hennes mod och styrka, vilken enormt stor människa hon var som orkade så länge och hur hårt hon kämpade i sitt liv. Jag hade velat förklara hur tålmodigt pedagogisk, trygg och totalt genomsnäll Henke var, att han väckte oss mitt i natten genom att spela trummor och hur stolt han var över att gå bygg på gymnasiet. Egentligen fanns det så mycket jag ville säga, och det jag hann säga var inte riktigt nog. Det sa egentligen inte så mycket, men det hindrade inte från att jag kände desto mer. 

Emelie hade också haft det tufft, det är lika jobbigt för henne att känna allt, prata om det som gör så ont och att försöka förhålla sig till det som egentligen inte är möjligt att förhålla sig till. Hon var alldeles slut när vi kom hem, hade huvudvärk och mådde illa. Fast det är nog bra att hon får prata om det, att någon sticker hål på den skyddande bubbla hon har omkring sig. Så småningom kommer det i alla all att ha varit bra.

Som vanligt imponeras jag över vilka modiga människor det finns. Idag mötte jag mod, modet att prata om det man egentligen inte orkar ta i ens med tång, att visa upp den bräckliga sidan av sig själv och att säga sånt som man egentligen inte vågar säga. Mod, sorg, saknad och trasighet, men också så mycket kärlek. Det är enormt och vackert, medan förlusterna, saknaden och den outtröttliga sorgen känns allt annat än fin. En lång dag är till ända. Imorgon är en ny dag, en dag som fortfarande innehåller enorm sorg och saknad, ännu en dag som gör ont. Fast imorgon är också en dag när solen förhoppningsvis skiner och vi alla, trots all trasighet, kommer att ställa oss upp igen. Därmed kanske imorgon blir en bra dag, åtminstone så bra dagarna kan bli när några så viktiga saknas.

Stort i sin litenhet

Nybliven 11-åring 

En stulen timme sätter sina spår, inte minst när klockan ringer på morgnarna och det egentligen är natt än. Det här har hittills varit en trött, men bra, vecka. Den har innehållit mycket av sånt som räknas till det som är viktigt. För vad är viktigare än familjen, solen, friheten att välja, husgudar, glädje och gemenskap. För mig är det något av det äkta och stora och det är vad de senaste dagarna innehållit. Lycka i vardagen serverad i glimtar, bara att samla upp och njuta av. Det är stort.

Födelsedagsfirande 

En viktig händelse har naturligtvis utgjorts av Emelies födelsedag. Den 1:a april fyllde hon 11 år. Firandet började redan i måndags, det vill säga dagen innan, när en del av familjen tillika Emelies släkt kom för att fira henne. Det var trevligt och Emelie strålade. Strålande barn med glittrande ögon fyller en stor kvot av viktigdelen. 

Friheten att välja

Så tisdagen då, dagen när tio blev elva på riktigt och således var en enormt viktig dag. Den började på sedvanligt födelsedagsvis genom att vi serverade Emelie frukost på sängen i kombination med överlämnandet av presenter. Hon var trött, men glad. Jag var glad men extremt trött. I ett försök att råda bot på denna överväldigande trötthet utnyttjade jag inarbetad tid och förmånen att få ta eget ansvar på jobbet. Jag tog med andra ord flexledigt efter lunch och for hem, upptäckte krokus som kommit upp på gården, lapade sol i trädgården, lyssnade på fåglarna som kvittrade och grannarna som åkte fiddy på lindan bredvid, svor åt husgudarna som skällde på allt de inte skulle, surplade kaffe och fyllde på mig själv med energi och D-vitamin. 

Lyckan i att få en egen dator

I två timmar ägnade jag mig åt dessa delikata sysslor, sen var det dags att hämta hem jubilaren och några fler som ville fira henne. Emelie fick en dator av sin mormor och om hon var glad innan, så är nog extatisk lycka det som bäst beskriver känslan hon utstrålade efter det. Födelsedag innebär även förmånen att välja middag. Emelie valde plankstek, vilket var ett superbt val till och med ur mammasynpunkt. Medan jag lagade mat passade jag på att dammsuga och torka golven också, så efter maten var det bara att mätt krypa i säng i ett hus som doftade rent och med en Emelie som hade somnat nöjd som få i rummet bredvid. Det var en riktigt bra dag och en riktigt trött kväll. 

Älskar krokus

Idag har ingen fyllt år, ingen flextid har tagits ut och ingen har lagat till plankstek. Istället har det varit jobb på menyn i stort sett hela dagen. Dessutom har det krånglat på jobbet. Eller om jag ska vara alldeles ärlig är det jag som har krånglat till de,t genom att vara lite lagom disträ och därför lyckat göra de flesta fel som går att göra inom ramen för ett ärendehanteringssystem. Det var kanske inte riktigt det roligaste i världen, men inte heller det tråkigaste som kan hända. Därmed förhöll sig humöret intakt och när jag slutade jobbet för dagen var solen fortfarande framme och lös upp tillvaron. Vem kan tjura då? Emelie och jag bestämde oss för att ta en promenad med husgudarna till en äng där de kan springa fritt. Jag vet inte om det var de eller Emelie som sprang mest, men alla verkade åtminstone vid gott mod när vi vandrade hem igen. I morgon blir det en tur till Mora för barn i sorg träff. Det blir bra det. Jag vet en liten tioåring som inför sin elvaårsdag saknade sina avlidna syskon med tårar som tyst trillade ner för hennes kinder. Sånt kan det vara skönt att få prata om med nån annan än sin mamma. 

Hundliv och kvällssol

Kaffe, tvättstugor & stulen tid

Camillas födelsedag <3

Ibland går livet så otroligt fort och tiden räcker inte alls till det man trodde att den skulle. Så har mitt liv sett ut den senaste tiden. Det har varit mycket jobb, naturligtvis på fritidens bekostnad. Det betyder att tvätthögen har utvecklats till ett så gott som skräckinjagande monster, disken är inte heller snålt tilltagen och golven är lite svåra att urskilja under sand, strumpor som hundarna dragit runt, målarlådor och lite annat smått och gott. Dessutom har frysen gått sönder, så vi fick flytta all mat till exets frys lite snabbt en kväll. Idag har den kära hyresvärden fixat in en ny frys, så nu är det bara att vänta på att den ska bli så cool som frysar bör vara.

Födelsedagsfika <3

Förutom tvätthögar och disk, så har Camilla fyllt år. I måndags, den 24 mars, blev hon 22 år gammal. Det firades naturligtvis med paket, kaffe och glass. En av presenterna Camilla fick av mig, var en mängd plastburkar i olika storlekar och kulörer. Nämligen säger Camilla alltid att hon skulle behöva just plastburkar, så det var rätt roligt att fylla en relativt stor kartong med en mängd av den varan och ge henne. Camilla var road och rätt nöjd med såväl burkar som andra presenter.



Fotosession <3

I tisdags var Emelie lejd som lite modell. Hon blev plåtad av Ebba till ett intagningsprov och flera bilder blev riktigt bra. Än så länge har jag bara tre av dem i min ägo, men fler har utlovats och jag ser fram emot att få se dem.

Himla häftig bild från tisdagens moddelande

Under tisdagen hann vi även med lite skogspromenarande i solsken, hästumgänge och en del lamm- och fårmys. Får i sig är mysiga varelser, men flasklamm är inte bara mysiga utan alldeles underbara. Det går inte annat än att älska dem

Skogsluft i solsken

Emelie fick mata ett av flasklammen och om man redan är alldeles bedårad av dessa små ulliga underbara, blir man inte ett dugg mindre bedårad av att mata dem med flaska. Emelie sken som en sol och jag gick runt där bland får, lamm, en lycklig Emelie och hö och kände harmonin glida in i tillvaron. Det är konstigt att umgänget med djur har den effekten. Helt plötsligt börjar tillvaron andas och all stress rinner bort. Kvar blir bara det äkta, det läkande och det som är viktigt. Det är en underbar känsla och egentligen borde en mycket större del av tiden spenderas tillsammans med djur och i naturen.

Skiner som en sol <3

Onsdagen jobbade jag extremt mycket och alldeles för länge, vilket medförde, om möjligt, en ännu större trötthet dagen därpå på jobbet. Dagen därpå, det vill säga torsdagen, började sedvanligt med jobb, för att följas upp med en tur till Mora för att delta i "barn i sorg".

Älskade Emelie och underbart uteliv

Barn i sorg är en grupp för barn som förlorat någon närstående och den gruppen är Emelie med i. Samtidigt som barnen har sin grupp är föräldrarna med i en föräldragrupp. Eftersom det här var upptaktsträffen för barn i sorg, var det åtminstone för oss vuxa lite trevande. Emelie tyckte att det hade gått riktigt bra, så nu kommer vi att spendera torsdagseftermiddagarna i Mora under åtta veckor framåt. Det är bra att det finns nåt sånt för barn. Det är många känslor och många tankar som behöver få utlopp.

Barn i sorg inleds med fika <3

Fredagen var det jobb igen, med möten så gott som hela dagen. Det går lugnt att påstå att jag var lite mör efter torsdagens grupp. Det tar på, vare sig man tror det eller inte. Det känns när de egna känslorna får lov att komma upp till ytan, så fredagen var inte direkt den enorma energins dag. Inte det extrema tålamodets dag heller. Trötthet inverkar inte alldeles positivt på det tålamod man inte ens i vanliga fall har.

Barn i  sorg fast på den vuxna avdelningen

Förutom arbete, så ägnades fredagen åt socialt umgänge. Om det ens går att kalla det för det, åtminstoen så går det nog inte att tillskriva mig den sociala sidan hela av det hela. Efter jobbet for jag ut och åt med Patrik. Därefter var det handling, upp till mamma på kaffe och hundhämntning som stod på schemat innan uppdrag umgänge stod på menyn. Uppdrag umgänge innebar att vi for till Majan och Hasse och medan de andra umgicks. så sov jag rätt upp och ner i en fåtölj under så gott som hela tiden vi var där. Ibland är det helt enkelt vila och sömn som krävs och så var det i fredags. De andra sa inget om det, utan lät mig sova med motivationen att jag antagligen behövde det.



Rätt trött fredag

 Lördagen borde ha inneburit sovmorgon, men så var icke fallet. Istället drog vi till Mora, Camilla, Patrik och jag. Nämligen fyller Emelie 11 år på tisdag, så det var viss presenthandling som krävdes. Fast det var inte bara presenter vi kom hem med. Det är fantastiskt så mycket det får plats i en liten golf. Till exempel sex stolar, tre bord, en kratta, en spade, två vattenkannor och en mängd med påsar. Det var en bra dag, med sol och lagom tempo.

Lite utmattande att inse att allt man handlat ska få plats i bilen

Inte bara dagen var strålande, även kvällen var riktigt fin. Vi hann hem i tid för att njuta av kaffe i kvällssolen, vilket vi avnjöt i några av de nyinköpta stolarna. En del impulser faller faktiskt riktigt väl ut.

Kaffe i kvällssolen

Shoppingraider i Mora i kombination med en tjuvad timmes nattsömn, medför utslagna morgnar. Så var det i alla fall i morse. Det var extremt segt att komma upp ur sängen, trots solens sken genom fönstret och uttalade lockelser i form av kaffeförslag.

En utslagen söndagsmorgon

Fast jag tog mig upp och dagen har gått väldigt fort. Det mesta skyller jag på den idiotiska idén att flytta fram klockan. Kan den inte bara få vara antingen framåt eller bakåt hela året? Vår söndag har i alla fall innefattat kaffe, kaffe hos exet, tvättning av kläder hemma, tvättning av sängkläder och handdukar i tvättstuga med tre tvättmaskiner, hämtning av all fryst mat för instopp i nya frysen, trädgårdsarbete, påhälsning hos morsan, matlagning, hämtning av en väldig massa ren tvätt, påhälsning av Marie, min vän som bor i Borlänge, diskning, umgänge med Camilla och nu blir det snart sängen. En snabb vecka med för lite tid och en mängd trevliga inslag är därmed till ända.

Finbesök från Borlänge

Lådliv och hönsgårdar

Kackel i Sillerö

Livet borde vara skratt, nya upptäckter, kreativitet och nyfiken livslust. Naturligtvis är livet så mycket mer och stora delar är hårda, smärtsamma och ibland totalt söndertrasande, men livet borde åtminstone få blandas upp med glädje, mod och frihet. Det borde få vara brusande och vilt, i alla fall ibland. Istället verkar det ofta utspela sig i nån imaginär box och utifrån sociala normer vars enahanda uppgift verkar vara kollektiv uttråkning. Efter att ha bedrivit otaliga fältstudier i denna fyrkantiga tankekonstruktion som av nån outgrundlig anledning ses som det rätta, kan jag bara konstatera att det är förödande trist. Hur ska någon kunna vara strålande och suverän, när all tid går åt till att trängas i ett slätstruket påhitt. Hur ska det kunna bli nån utveckling? Återigen har jag konstaterat att för min del får den egentligen icke existerande boxen av inbillad kontroll vara. Jag vill känna mig levande och fri, åtminstone så ofta det går. Åtminstone så ofta jag klarar av att inte ramla ner i nån låda i fantasin.  

Efterlängtat hoppfullt

För min del behöver inte livet utan låda innebära överdådighet på något vis. Det räcker med det enkla i kombination med att jag får vara mig själv. Som idag. Idag har livet varit precis så enkelt som jag vill att det ska vara och det finns faktiskt en mycket trivsam storslagenhet i det. Enkelheten har utspelat sig hos mamma som bjöd på morgonkaffe, hos Angelica och Peter där det vankades förmiddagskaffe, varma mackor, höns och snödroppar och hemma i vila bland hundar och nu under kvällen även stjärnor. Underbart, avslappnat och spirande hoppfullt med känningar av vår.  

Fredagssysslan

Lightprodukter

I samma stund som våren gav vika för ännu mer vinter och snö, försvann min energi. Jag är helt enkelt så in i nordens trött. Det verkar inte spela någon roll hur tidigt jag lägger mig, för när klockan ringer är jag ändå inte utvilad. Det har medfört en extrem längtan efter sol och värme, efter hav och varma vindar. Sånt som kan fylla på energidepåerna och värma upp det som för närvarande är fruset. Imorgon tänker jag i brist på sommar, ägna mig åt lite uteliv kvällstid. Kanske med nån gnutta vin till också. Vem vet, det kan möjligen medföra lite energigivande skratt och social trevnad. Om så inte är fallet kommer troligen en mindre energigivande huvudvärk att vara alternativet. Det är bara att chansa och hoppas på det bästa. 

Annars är livet statiskt för närvarande. Allt lunkar på ganska lika dag ut och dag in. Jag är inte suverän på ganska lika väldigt ofta och jag gissar på att det har viss del i den totala energidräneringen. Det, vintern och att jag inte skönjer någon rörelse. Nåja, det är väl som i reklamen så plötsligt händer det väl.. i alla fall nåt och då helst nåt kul. En lite rolig sak är att jag antagligen ska på nån form av konferens längre fram under våren och den råkar dessutom vara på nordic light hotell. Jag har aldrig varit där, men däremot läst om det och det verkar lite speciellt och mysigt. Det medför förhoppningsvis lite energi och antagligen häftigt ljussatta rum. Fram till dess är väl kontorslamporna den ljussättning som kommer att gälla, den och så en och annan mysbelysning på lokal under fredagen. Nu tänker jag lägga mig under sänglampans sken en minut eller så innan Herr Blund gör entré.   

Grattis älskade Carro

Vackra Carro

Ännu en födelsedag med besök på kyrkogården. Idag fyller Carro år. Emelie säger att man inte slutar att fylla år bara för att man är död, så 24 år blir Carro idag. Hon skulle, om hon inte hade valt att lämna oss, ha önskat sig stekt falukorv och mjölkstuvade makaroner till middag. Det gjorde hon alltid när hon fyllde år och det var en av hennes absoluta favoritmaträtter. Min vackra förstfödda dotter, du som kunde skapa en nalle av en lakansstump, skriva direkt ur hjärtat och var den starkaste person jag någonsin träffat. Om du bara visste hur mycket jag önskar att du vore kvar hos oss. Jag älskar dig min lilla gumma, som egentligen skulle ha varit stor nu. Jag älskar dig så enormt mycket. Hoppas du har en underbar födelsedag och att du firar den med din underbara bror. Puss och kräm mitt underbara barn.

<3

Ännu en födelsedag..

  

Återkommande

Jag tycker inte om snö, en känsla som förstärks varje gång den börjar försvinna bara för att komma tillbaka. Ungefär detsamma är det med måndagar. Imorgon är det måndag och det har kommit mer snö. Gissa vad jag tycker om den dagen?

Rent märkligt modig

Tacoafton <3

Dagen idag var en märklig dag, den var min. Åtminstone var det min städdag och bara det är märkligt. Måste jag prioritera bland alla de extremt åtråvärda hushållssysslorna, så är väl inte städning det som står högst på priolistan. I och för sig står det inte längst ner heller. Det finns så mycket som platsat så väldigt långt ner på den listan nämligen. Idag hade energin, viljan och dammråttorna dock samordnat sig, så i kombination med hög musik och sol som sken in genom rutorna var det riktigt trevligt. Det var medan jag svassade omkring med dammsugaren och så gott som skreksjöng för full hals till musiken, som jag kände det. Jag kände mig faktiskt lycklig! Konstigt nog går det att sakna så man går sönder samtidigt som man känner sig lycklig. 

Grattis älskade Henke <3

I samma ögonblick som jag medvetet tänkte tanken att det var lycklig jag kände mig, blev jag rädd. Sista gången jag så medvetet tänkte det var lördagen den 8 november 2008. Då stod jag på trappan och stack ner enris i krukor, Carro hade kommit tillbaka till oss efter att hon hållit sig undan ett tag och jag tänkte att jag faktiskt kände mig lycklig. Den natten ringde telefonen och det visade sig att det var polisen som berättade att Carro var försvunnen.. död som det sen kom att visa sig. Efter det har jag aldrig riktigt vågat känna den känslan så medvetet och tydligt igen, åtminstone inte tills idag. Vilken otrolig upptäckt jag gjorde där. Det är jag som står i vägen för min egen lycka! Jodå, jag har hört alla klyschor om att det är så det är. Det är bara det att det är en väldig skillnad på att höra, kanske veta intellektuellt, och att inse att det stämmer. Tänk vad rädsla kan ställa till med. Nu när jag har upptäckt det där mönstret så tydligt kan jag ju faktiskt försöka ändra det beteendet. Ibland kan städning tydligen vara likvärdigt med en intensivkurs i personlig utveckling. Det är dessutom rätt fördelaktigt att det även blir rent hemma.

Förvånande, men trevligt, fika <3

Förutom städning kombinerat med personlig utveckling har veckan fört med sig en blandad kompott av skratt, gråt, förvånad glädje och kärleksfull tacksamhet. Under tisdagen och torsdagen var jag på meditationscirkel och det var underbart. Jag är så glad att jag får vara med om den resan med de människorna som är med där. Vilka pärlor. Torsdagen var även den dag under veckan som jag fick lov att åka till kyrkogården för att gratulera min son på hans födelsedag. Det är hårt. Så jävla eländigt det här är, var Emelies sätt att sammanfatta det senare på kvällen. Starka, ledsna och så livfulla Emelie. Vilken klok liten tjej hon är. Under torsdagen hade jag även medarbetar/lönesamtal med min chef. Det var en av gångerna jag blev både förvånad och glad. För första gången nånsin i ett sånt sammanhang kände jag mig ärligt lyssnad på. Respekt. Jag har fikat vaniljmunkar med två människor som jag i vanliga fall inte ens har en önskan om att umgås med samtidigt, men det var riktigt trevligt och jag var återigen både förvånad och glad. Idag frågade Emelie mig om hon fick sätta på Niklas?!! Va i hel.. hann jag tänka innan jag kom på vad hon pratade om. Vi har döpt en av spellistorna på spotify till Niklas och det var den hon ville höra på. Det kommer troligen att vara det enda sammanhanget ever som den frågan från Emelie kommer att medföra ett jakande svar från mig, fast visst fnissade jag för mig själv när bitarna hade fallit på plats. Idag har jag även hittat ett presentkort och två värdecheckar som jag letat efter hur länge som helst, eller åtminstone sen vi flyttade till huset. Till veckan blir det därför lite BH-shopping. Kvällen har ägnats åt tacos tillsammans med Emelie och Magnus. Det var en bra kväll. Snart ska jag, försiktigt lycklig och med känslan av att vara lite utvecklat upplyst, krypa ner i min renbäddade säng och njuta av vetskapen att det är sovmorgon imorgon med. Vilken underbar vetskap!

Meditationscirkel <3

Tifrö

Det är någon dag i vila, födelsedagarna haglar tätt den här årstiden. Men i mellantiden är det lite vila och vilan ägnar jag åt.. *trumvirvel* städning :) Till 60-tals musik dessutom och det är helt underbart.

Försöker lyssna

Det enda jag kunde tänka på igår kväll vid köksbordet var Henke. Henke som fyller år idag och som jag saknar så enormt. Samtidigt som mitt huvud var fullt lyssnade jag till personen mitt emot mig, som pratade om jobb ur olika synvinklar. Jag hörde alla ord, men i mitt huvud lät det som tomma ekon av mindre vikt åtminstone satt i relation till annat. Mitt emot personen fortsatte sitt babblande med utlägg om att dra från trakten. Själv önskade jag mest att någon kunde hjälpa mig att försöka hålla ihop. Det var någonstans mitt emellan alla jobbrelaterade ord och när det kändes som min hals skulle explodera av all återhållen saknad, som jag kände att jag egentligen mest av allt hade lust att skrika vara tyst. Istället var det jag sa: nu får du åka hem. Ensam med mina tankar försökte jag hitta en strategi, nåt verkligt att hålla fast vid för att inte rasa ihop och aldrig mer vilja kliva upp igen när telefonen ringde. Det var mitt emot personen som hade nåt ytterligare att förtälja om jobb. Jag sa: gå och lägg dig istället nu, men det jag tänkte var: jag försöker höra men just nu fungerar mina tankat utifrån ett helt annat perspektiv.     

Grattis älskade son

<3

Den 13 mars är förknippat med så många känslor. Mest av allt så väldigt mycket kärlek och glädje, för den 13 mars föddes min älskade Henke. Min son som jag älskar så oändligt mycket och som jag nu för tiden även saknar jämt. Henke skulle, om han hade fått vara kvar här, om han fått fortsätta leva, ha fyllt 21 år idag. Jag undrar hur hans liv hade sett ut nu, jag undrar om han fortfarande hade bott hemma eller om han haft ett eget hem och vilken middag han hade valt på sin födelsedag eftersom vi har som tradition att födelsedagsbarnet får välja middag. Jag undrar så otroligt mycket, men mest av allt undrar jag om han har det bra där han är nu och varför han inte fick vara kvar hos oss. I vanliga fall hade vi fixat frukost på säng, skrålande sjungit ja må han leva och gett presenterna till honom tidigt på morgonen. Nu är den enda present jag köpt tio röda rosor, som jag ska lägga på hans grav. Den grav han delar med Carro. Den grav som ingen av oss nästan klarar av att gå till, eftersom det gör alldeles för ont. Men idag ska jag gå dit, idag fyller Henke 21 år. Älskade, saknade så otroligt underbara Henke, GRATTIS på din 21-årsdag vart du nu än är <3

Jobbig tid

Överraskad på jobbet

Samtidigt som våren så sakta börjar spira och solen faktiskt har kikat fram, rör sig vår familj i utrymmet mellan skulle ha blivit och tänk om. På torsdag, den 13 mars, skulle Henke ha blivit 21 år och nästa vecka, den 18 mars, skulle Carro ha blivit 24 år. Många tankar svävar kring dem nu som alltid, men det är jobbigt kring deras födelsedagar, runt jul, på midsommar, under våra födelsedagar, tiden kring de datum då de dog, då Carro hittades men var död. Det är jobbigt att vara utan dem. Jag saknar dem, Camilla och Emelie saknar dem och den fördömda lastbilen som Henke och Jens krockade med syns här och där och får världen att rasa. Förra veckan var det Emelies värld, då kom den åkandes utanför hennes skola. Även om vi vet hur det är, är ingen av oss nånsin förberedd när den dyker upp. Oförberedda påminnelser gör alldeles för ont alldeles för snabbt för att någon av oss ska hinna med att parera, därför rasar allt såna gånger och det var precis vad som hände Emelie förra veckan. Så många gånger att ingen av oss kan hålla räkningen tänker vi tänk om bara Carro och Henke hade levt, då hade vi kunnat, då hade det varit, då skulle vi.. Fast dom lever inte längre och det spelar ingen roll hur många gånger vi upprepar tänk om.

Finmiddag i solskenet

Fast Carros och Henkes födelsedagar är inte bara smärtsamma, de är samtidigt de datum då nåt av det viktigaste i mitt liv hänt. Datum som symboliserar glädje och totalt villkorslös kärlek. Det är det vi får försöka att fokusera på, det är kärleken vi får hålla oss fast i för den försvinner inte. Den rår inte ens döden på och det är det vi får komma ihåg. Hur mycket vi älskar dem, alla skratt de skänkt oss, alla lärdomar de gett oss och hur mycket de älskade oss tillbaka. Sånt är det vi får prova att tänka på alla dessa dagar när skulle ha blivit och tänk om försöker ta över allt tankeutrymme. 

Skymningsvy med vårförnimmelse

Trots skulle ha och tänk om tickar livet sakta vidare. Förra veckan innefattade en bokcirkelträff hemma hos mig till exempel. Det blev riktigt roliga diskussioner och trevligt var det. På lördagen lös faktiskt solen och Emelie och jag blev bjudna på mat hos Magnus. Det var dit det även levererades semlor och jag såg ett program om balansen i naturen. På söndagen hälsade vi på hos pappa som var vid god vigör, lagade mat och efter det kraschade jag en sväng bara för att vakna till doften av nybakad sockerkaka. Emelie hade bakat medan jag sov och när jag påpekade att hon blivit så stor att hon kan baka själv, svarade hon: jag är inte stor, jag har bara talang. Det var rätt underfundigt sagt. Idag har jag fått tulpaner på jobbet av en kvinna som kom in i ett egentligen annat ärende. Jag blev både rörd och glad. Imorgon ska jag meditera i grupp och det älskar jag, så trots skulle ha, tänk om och en enorm saknad så finns även glädjen med. Det är konstigt hur livet är, mitt bland all sorg, alla saknad och totala trasighet finns ändå lite solsken.

Större än allt - kärleken

Whole life of lessons in your eyes

Igår såg jag stjärnorna igen. Det var första gången på länge och det var efterlängtat. Fast det var inte bara stjärnorna jag såg, utan jag såg även frosten på min bil som glittrade likt många små svarta diamanter i ljuset från gatlyktan, en räv som gled fram efter vägen och jag hörde vinden som viskade om livets föränderlighet där den for fram. Igår såg jag även ett program som heter På Jills veranda (tror jag) och i just det här avsnittet medverkade Christian Gidlund. Det berörde, han berörde. Hela hans väsen gick rakt in i mitt hjärta och påminde mig om just det som jag varit så noga med att komma ihåg, men ändå lyckats tappa bort lite bland alla vardagens bestyr. Det han påminde mig om var att inte ta något förgivet, framför allt inte livet. Av någon underlig anledning är det just i det där varandet av inget förgivet och utan tro att det går att kontrollera, som alla små men så väldigt stora saker blir tydliga. Det var precis den påminnelsen som gjorde att jag såg glittret i världen igen. Stjärnorna, dom såg jag däremot för att det för en gångs skull inte var mulet, men bara det i sig är faktiskt värt att lägga märke till. 

Jill Johnsson - Legacy 

Balanserat??!

Kvalitetstid 

En del dagar, som de flesta dagar, funderar jag skarp på varför jag inte har nån hjälpreda eller åtminstone en au pair. Det skulle underlätta en hel del. Då tänker jag inte på tiden med Emelie, nej den är jag rädd om. Det är resten av livet som skulle ingå i de au pairsysslor jag skulle delegera ut. För nåt som konstant ger mig huvudbry är hur jag ska få mitt liv att gå ihop. Hur ska man hinna jobba, träna, umgås med sina barn, laga mat, hjälpa Emelie med läxor, promenera hundar, städa, tvätta och ha ett socialt och kulturellt liv som kanske innehåller nåt fritidsintresse också?

Vackra gamla kvarn iklädd sin vintriga skrud

Mitt liv består av en hel del arbetstid, det är där jag måste börja få nån balans för att jag ska kunna hinna med att leva också. För chansen att det regnar ner nån personlig slav omdöpt till au pair är antagligen synnerligen liten, så det är nog ingen idé att försöka hitta en balanserad tillvaro med det i åtanke. Synd nog, för det hade underlättat enormt. En del tänker kanske att en sambo skulle kunna vara en väg till den mycket efterlängtade balansen. Det är bara det att jag har testat den varianten några gånger och vet därmed att en sambo tenderar att ta en hel del tid i anspråk. Det har sina fördelar, men när det kommer till balans i livet tror jag inte att sambo är den allra bästa lösningen, faktiskt ingen lösning alls åtminstone vad gäller det området i livet. 

Älskvärd medflanör

Fast den här helgen har i alla fall varit väldigt balanserad. Jag har inte jobbat, vilket i sin tur har medfört att jag hunnit med matlagning med Emelie, hundpromenader, familjespel, lite träning, en vinnande batalj mot tvätthögen, socialt umgänge, lite film, lite läsning och ingen av de allehanda aktiviteter som fyllt helgen har inneburit stress. Efter en veckas flexledighet, som även gått under namnet sportlov, har jag hittat tillbaka till nån form av balans och viss harmoni. Så himla härligt! Även om jag inte samboar, så finns det nån som ibland får tillträde till mitt hem. Dessa ibland medför somliga gånger att det till och med att det finns nybakat bröd vid hemkomsten efter härliga hundpromenader. Det är såna gånger jag inte är helt negativt inställd till att utnyttja gemensamma utrymmen, åtminstone inte när det är ibland.  

Nybakat