Kortfattat

Den korta versionen av den senaste tiden lyder: jag har semester och det är precis som det ska. Ytterligare nåt att nämna är att det är dansbandsvecka, inte för att jag är särskilt förtjust i dansband fast det innebär en hel delmänniskor och trevliga festligheter. Den lite längre versionen kommer, men inte inatt. I natt har vi sett på Jurassic Park, Emelie med kompis och jag, och det har varit ett helt strålande sätt att spendera en sommarnatt mitt i semestern och dansbandsveckan på.

Serveras minnen

Varje morgon serverar Facebook minnen från flera olika år tillbaka. I morse vaknade jag av alarmet som skrällde alldeles för tidigt, satte mig upp och kollade Facebook via mobilen. Det minne som mina ögon drogs till direkt och som jag sen inte kunde slita min blick ifrån, var från för sex år sedan. Idag för sex år sedan fick Henke besked om att han kommit in på byggprogrammet på gymnasiet, det program som han sedan i stort sett dag ett i högstadiet strävat efter att komma in på. Minnet serverades tillsammans med ett kort på Henke, som jag stolt lagt upp tillsammans med informationen om gymnasiet. Det är sex år sen han kom in på det program han ville och i december är det fem år sedan han dog. Jag fattar än inte att han är borta. Min älskade underbara son, som var som en klippa i våra liv. Om du bara visste hur oerhört svårt det är att vara utan dig. Jag är fortfarande lika stolt över dig, du som bevisade för dig själv och omvärlden att det går att ta sig dit man vill om man bara kämpar för det. Och du kämpade och den här dagen för sex år sedan fick du den riktiga högvinsten och det var underbart att se dig så glad. 

Fjärilsvingar syns på tavla

Magisk kväll

Nu är det bara en vecka kvar innan det blir semester och det vore en enorm underdrift att beskriva känslan inför kommande fredagseftermiddag som längtan. En fundering som för närvarande tar upp en stor del av min tanketid rör sig kring att hitta snabbspolningsknappen, för kommande vecka får gärna gå fort som bara den. Sedan många år tillbaka har jag en stående beställning på 96 miljoner till kosmos. Enda problemet är leveranstiden, som verkar vara relativt lång. Om det mot all förmodan skulle visa sig att just nu är en bra tid för leverans, skulle jag inte protestera det minsta. Däremot skulle jag förlänga min semester och köpa mig ett hus på Västkusten, för att inte göra så mycket annat än att umgås med nära, kära och havet. Länge.

Vattenvärld

I onsdags stiftade jag en ny bekantskap. Det var Magnus F som kom susandes med denna eminenta gäst. Eftersom jag den här sommaren hitintills inte har haft umgängesrätt med någon gräsklippare, var det med viss lyckokänsla jag studerade den nyanlända gästen tillika den gräsklippare jag får låna. Vi presenterades för varandra och jag fick instruktioner om hur jag skulle hålla den nya bekantskapen på bra humör. Under onsdagen var dock orken inte riktigt på topp, så det blev bara en kort presentation med löfte om kommande gemensamma äventyr. 

Livskvalitet

Torsdagen var den dag jag begav mig till arbetet igen efter tre dagars horisontalläge. Eftersom solen sken bestämde jag mig för att det bästa var att börja tidigt för att kunna gå hem i tid, så strax efter sex på morgonen var jag på mitt kontor. Jobbdagen var som jobbdagarna har tenderat att bli den senaste tiden. Efter jobbet fikade jag med mamma, för att därefter bege mig hem och umgås med den nystiftade bekantskapen. Det är faktiskt rätt rogivande att klippa gräs. Solen sken, hundarna njöt av gårdslivet och jag av att gräsmattan återigen förvandlades till gräsmatta istället för vildvuxen äng. 

Bäckvandring

Efter gräsklippningen drog vi till Byråsen en snabbis, husgudarna och jag. Ibland är det skönt att bara dra iväg och torsdagen var en sån dag. Även om det kändes som jag lätt hade kunnat fortsätta att åka i all oändlighet, var väl Byråsen ett rätt bra ställe att landa på ändå. Solen gick långsamt ner över bergen, vindkraftverken snurrade på och hundarna var lyckliga över den mjuka vind som svalkade dem medan vi vandrade runt på diverse skogsstigar och i slalombackarna. 

Blodigel

Efter skogspromenader är det gott med kaffe. Därför for vi till Hasse och Majan i deras fäbod. Dom hade elden tänd ute, rökelse mot myggen och gott kaffe. Från kaffe till jordgubbar. Nämligen så bjöds det jordgubbar med vispad grädde av Ebba, Hasse och Majans yngsta dotter, hemma hos Hasse och Majan, så vi for dit. Det var riktigt gott. På hemvägen visade månen upp sig och det var så vackert att jag fick lov att stanna för att ta kort. Det var en bra kväll med input av diverse slag. 

Överraskad 

I fredags var det en kollegas sista dag på jobbet. Hon ska arbeta med annat på annan ort från och med måndag. Hon serverade sista dagen till ära en riktigt god frukost med allt från kokta ägg, nykokta hallon med honung, yoghurt, pålägg i massor till mjölk till kaffet. Det var en mysig stund, även om det var lite kluvet på grund av anledningen till mysandet. När jag begav mig från jobbet kramade jag om henne och svamlade kortfattat en del saker. Det är alldeles för känslosamt att säga hejdå till en del. Ute i bilen skrev jag ett meddelande till henne istället. Även om vi kommer att höras av på andra sätt än i arbetet kommer jag definitivt att sakna henne i jobblivet. 

Inte den makaonfjäril jag såg, men vacker 

Efter detta lite vemodiga avslut på jobbdagen drog jag till skogs med husgudarna igen. Vi for till en sjö och på vägen dit såg jag för första gången en tranunge tillsammans med sina föräldrar. Den var himla fin, så starten på helgen var definitivt av det bättre slaget. Väl framme vadade både hundarna och jag runt i vattnet, njöt av solen och vinden som svalkade lite lagom. Det var där vid den lilla sjön som jag för första gången i mitt liv fick se en makaonfjäril på riktigt också. Den var maffig, den största fjäril jag sett utanför ett fjärilshus och så väldigt vacker. Utan att tänka mig för utbrast jag "hallå, stanna för du är bland det vackraste jag sett". Naturligtvis brydde sig fjärilen inte om det, men det var faktiskt en riktig höjdare att få se den.

Mycket trevlig kväll med Anette <3

Förutom fjärilar och en tranunge hann vi även stöta ihop med en orm, grodyngel och en  blodigel. När vi vandrat runt ett tag satte vi oss, husgudarna och jag, på bryggan och bara njöt ett tag. Livskvalitet är ett annat ord att beskriva eftermiddagen. När vi varpå väg hem fick jag plötsligt syn på fyra svarta fjärilar som fick mig att tvärnita bilen, släpa med mig hundarna för att vada runt i en bäck. Det visade sig att fjärilarna var trollsländor, men vackra var dom och bäcken var riktigt trevlig att vada runt i. Under kvällen var jag bjuden på grillat hos Therese och Magnus. Det var supergott och trevligt var det också. När jag for hem packade Magnus med mig en matlåda med mat för ungefär två dagar. Det är definitivt en form av lyx att ha såna vänner och dessutom att slippa laga mat. 

Harry husgud

Lördagen började med kaffe och jordgubbar hos exet och Emelie som sovit hos honom. Det var en trevlig start på dagen och så fick jag krama på Emelie lite också. Det är tomt när hon inte är hemma. Därefter var det skogen som gällde. Det var väldigt varmt, så det var med trötta husgudar jag kom hem. Utanför dörren stod det två tavlor med fjärilar och väntade. Det var Anette som lämnat dem visade det sig, precis som det visade sig att jag fick dem av henne. Wow liksom. Det var en riktigt bra överraskning. Under kvällen umgicks jag med Anette. Vi drack kaffe och te, åt melon och babblade. Det var riktigt trevligt. Medan vi satt där och babblade kände jag för första gången på ganska lång tid att det ändå fanns hopp om livet. Det gick att skratta hjärtligt och ändå ner i magen och det var underbart. Kanske, kanske är måendet på väg åt rätt håll igen. Kanske kommer semestern att underlätta vändningen och det betyder att det kanske blir en rätt bra sommar ändå. 

Sommar 

Myggbett, medium & midsommar

Viktigaste av allt <3

Oavsett mående eller avgrunder så går livet sin gilla gång. Min energi är långt under lägstanivå, vilket jag försökt ignorera under en tid. Ignorans när det gäller energi lönar sig aldrig, inte den här gången heller. Därför har jag sen igår varit hemma från arbetet med feber. Eller feber har jag haft under några dagar, men inte nog hög för att hålla mig i stillhet och vila. Så kroppen visade, som så många gånger förut, vart skåpet ska stå och höjde tempen nog mycket för att utesluta allt utom horisontalläge. Fast jag räknar med att vara tillbaka på jobbet senast torsdag, i alla fall om jag får som jag vill.  

Midsommarmätt Patrik

Medan avgrunden varat har midsommar hunnit komma och gå. Trots total trötthet var det en trevlig helg. Under torsdagen kom Patrik. Vi hälsade först på Majan och Hasse, för att därefter fortsätta till Therese och Magnus. Där blev vi kvar till långt in på natten och det var en trevlig kväll. 

Midsommardagens sena lunch

Midsommarafton började med midsommarlunch hos mamma. Det var mamma, Camilla, Emelie, Patrik och jag som frossade på allt från sill till janssons frestelse. Eftersom febern redan då var ett faktum kraschade jag en sväng på mammas soffa efter maten. Ett så pass långt tag att vi blev lite sen till kvällens aktiviteter. 

Kari & Hasse 

Även denna kväll spenderade vi hos Therese och Magnus och det gjorde även Angelica och Peter, Anna-Carin och Per och Omar. Det hann bli dagen efter innan vi kom hem och midsommardagen vaknade både Patrik och jag och var rörande överens om att det måste vara ganska tidigt på morgonen. Det var det inte, för klockan var närmare tre på eftermiddagen.   

Middag, värme och ett och annat glas vin

En sak är säker, vaknar man vid tre på eftermiddagen hinner man inte laga lunch. I alla fall inte om planerna innebär inplanerat besök i fäbodstuga. Lösningen var enkel, vi köpte med sallad och kebab och begav oss till Hasse och Majans stuga och åt medan elden sprakade bredvid oss, fåren bräkte och fåglarna kvittrade. Från den sena lunchen bar det av till ett norskt pars stuga, som ligger i närheten av Hasse och Majans stuga. 

Spegel, spegel på väggen där.. 

Det var första gången jag var in i den stugan och det är definitivt en av de finaste stugor jag sett. Där satt vi, Hasse, Majan, Kari, Terje, Patrik och jag, och drack kaffe och vin och babblade om allt och inget under någon timme och det var supertrevligt. Sen fortsatte Hasse, Majan, Patrik och jag till Hasse och Majans stuga, där vi åt middag och drack något mer glas vin i skenet från brasan i den öppna spisen. Det är rogivande att vara i skogen och i stugor, där det inte går att göra så mycket annat än att njuta av stunden. Det borde vara fler såna stunder i tillvaron.

Trött Hasse & nöjd Engla

Söndagen hälsade Patrik och jag på Therese och Magnus en snabbis, innan vi for hem och grillade. Det ger sommarkänsla att grilla oavsett om det i övrigt känns som det är sommar eller inte. Söndagen var även den dag Patrik begav sig hemåt. När kvällen kom var jag slut som artist och det blev en tidig kväll. Måndagen innebar arbete och feber. Alvedon fick vara min bästa vän, men jösses så sliten jag kände mig. Även tisdagen innefattade feber, men min vana trogen struntade jag högaktningsfullt i det och arbetade mer än mina åtta timmar och under kvällen umgicks jag med Caija hemma hos henne. Hon har ställt i ordning ett rum i ett av uthusen och det var där vi satt och pratade om det mesta i livet medan kvällen förflöt. Det var en bra kväll. 

Älskade, älskade & så enormt &
väldigt saknade <3 

Även onsdagen innebar feber och mer än åtta timmars arbete. Under kvällen gjorde jag det jag dragit mig för under en tid. Jag for till kyrkogården, till Carros och Henkes gravar och satte blommor hos dem. Mina älskade barn, som jag saknar hela tiden. Jag avskyr att det är som det är och jag avskyr att jag måste sätta blommor på deras gravar. Dom borde leva och dessutom överleva mig. Det var jobbigt, lika jobbigt som alla andra gånger jag har varit dit. Det slet upp såren som aldrig kommer att läka, rispade upp det lilla som har läkt och drog ner mig på knä. Det gör ont att leva utan två av sina barn, det sliter sönder ens inre och det krävs så mycket kraft att försöka hålla bitarna på plats. Ibland lyckas jag, andra gånger krackelerar livet igen. Eftersom min tillvaro för närvarande är långt ner och avgrundsdjupt, orkade jag inte hålla något på plats. Inte mig själv, mitt inre eller all den trasighet som jag försöker hantera. Det finns en tanke med att jag åker till kyrkogården på kvällen, då är det nästan aldrig någon annan där.

Min lavendel blommar & luktar
underbart

Det är kostsamt att åka till kyrkogården, åtminstone om priset mäts i annat än ekonomi. Väl hemma kom den högljudda, hulkande gråten. Den jag var glad att jag lyckats behärska när jag var ute. Då och där trillade bara tysta tårar. Det spelar ingen roll om det är tyst eller högljudd gråt, för ingendera hjälper. Det var så natten var, hulkande i fosterställning för att så småningom somna i samma ställning med hundarna nära nära. Torsdagsmorgonen vaknade jag totalt omotiverad. Febern var kvar och orken i botten. Ändå for jag iväg och arbetade. Det gick till efter lunch, då fick jag lov att flexa ut för att åka hem och bara sova. När klockan var halvsju på kvällen fick jag besök, så då först kravlade jag mig upp.  

Kvällspromenad bland liljekonvalj & mygg

Det var mitt i all otroliga trötthet ändå skönt att få besök, att få fokusera på te och samtal medan klockan gled mot natt. Därefter sov jag igen. Feber och känslomässig utmattning i kombination är ingen direkt hit för orken. Fredagen arbetade jag, för att åka hem och krascha igen. Jag vaknade sent med ångest som fick mig att slita på mig en enorm offerkofta, där jag satt i sängen och försökte genomleva det som livet ibland är.  

Söndagssol <3

Under helgen var det mediumutbildning. Inte ens det fick mitt humör eller min energinivå att stiga det minsta, men jag klarade det jag skulle och fick ett certifikat. Solen sken och världen visade sig i övrigt från sin vackraste sida. Det var många underbara människor där och helgen var egentligen bra, om jag bara hade haft mer energi och åtminstone tagit mig upp på knä. Under kvällen var jag bjuden på grillat hemma hos Therese och Magnus, det var gott och trevligt. Ibland kan det räcka att vara tyst om det är tillsammans med rätt människor. Therese, jag och husgudarna tog en promenad ner till älven som speglade en sen solnedgång. Det doftade underbart av liljekonvalj och myggen festade vilt på de korkade människorna som så vänligt dukade upp sig själva. Älvens vackra reflektion av världen var definitivt värd att agera myggmat för. Vatten är rogivande och ibland ger det dessutom lite kraft.   

Caijas mysigt nyinredda rum

Efter mediumutbildningen på söndagen tog jag med mig husgudarna ut i solen. Dom njöt och jag frös. Väl inomhus insåg jag, efter umgänge med febertermometern, att det troligen inte skulle bli något arbetande dagen därpå. Det är konstigt att jag aldrig lär mig att ta det lite lugnare och låta mig själv vila när det behövs. När det är totalkrasch är det i regel redan för sent att rädda upp något av den ork som borde finnas. Nåja, förr eller senare kanske även den läxan sitter. Igår spenderade jag så gott som all tid i sängen eller i soffan. Idag har det horisontella läget hållit i sig, med undantag för lättare matlagning och en tur utanför dörren för att hämta min hyresvärd som fick lov att hjälpa mig att slå ihjäl en påkörd huggorm som Emelie med kompis hittat på vägen vid huset som vi bor i. Det var bra att han hjälpte oss med det, ingen ska behöva lida i onödan. Nu blir det åter att inta sängen med målsättningen att ha nog mycket ork för att arbeta på åtminstone torsdag. 

Oväntad vänskap i trädgården

Imorgon kanske

Grått, regnigt, snart midsommar, trött, förkyld och har handlat blommor till Carro och Henke. Ska sätta dem på deras gravar, så fort jag samlat mig lite inför det. Camilla kämpar också. Förlusten av David är hemsk i sig, men den drar även fram allt annat i ljuset också. Detta liv. Ibland är det faktiskt inte det minsta glittrigt och utan glitter är det inte mycket som fungerar. Det är med enorm trötthet jag inväntar midsommarfirandet med allt vad det innebär. Har jag tur är det en bättre dag imorgon.     

Ner igen

Det som började som en försiktig utförsbacke, har eskalerat till det avgrundsstup det alltid slutar i och jag faller. Jag vet vart jag är på väg, vart färden slutar, och eftersom fallet varit på gång ett tag orkar jag inte ens kämpa emot. Annars är det vad jag vanligtvis brukar göra, när jag håller på att rasa gör jag allt för att det inte ska hända. Nu är det för sent, jag vet redan att jag inte kommer att kunna hindra det som ofrånkomligen kommer. Jag har varit med om det så många gånger förr under de senaste sex åren. Det är inget jag vill och det är egentligen inget jag orkar med, men det spelar ingen roll för det är, oavsett vad jag vill och orkar, inget jag på något vis kan kontrollera. Det är uppenbart att jag ska spendera en del tid i avgrunden igen, det där avskyvärt mörka, kvävande och otroligt smärtsamma stället inom mig själv som jag avskyr att vara i. För att jag ska klara av att ta mig därifrån kommer jag att behöva all kraft och energi jag kan uppbåda, men för närvarande är det brist på båda. Jag är trött, less och stressad. Mitt inre skriker efter Carro och Henke och världen känns som en ganska ogästvänlig plats att vara på. Det enda jag just nu vill är att få krypa ihop i min egen värld, under mitt täcke för att överhuvud taget inte kliva upp igen. Istället tvingar jag mig att jobba. Min kropp är trött, precis så trött som den alltid blir när jag faller och jag förstår den. Avgrunden kräver all energi och energin är det dåligt med redan från start. Kanske blir det lite extra tungt eftersom jag vet att ingen kommer att kunna hjälpa mig, ingen kommer att kunna göra nåt för att jag ska kunna ta mig härifrån. Det jobbet måste jag göra själv och det i sig är oerhört påfrestande. Det är återigen dags att göra ett livsavgörande val, att försöka välja det som är ljust och att resa mig igen och bara tanken på var det kommer att kosta mig rent resursmässigt gör mig ännu tröttare.

Det blev inte bättre när jag gick ner i källaren under dagen för att sätta igång en tvättmaskin och upptäckte att jag för att ta mig till tvättstugan, måste plocka upp en mängd kort, tidningsurklipp, tavlor och små lappar som ramlat ur en kartong. Jag såg korten på Carro och Camilla, när Carro sminkat dem i timmar för att ta kort på dem, vilka hon sedan förstorade, skrev ut och ramade in. Där var ett inramat kort på Henke från en fisketur och två tidningsurklipp från när Carro och Camilla var med i en teatergrupp för barn när de var mindre. Carros inramade kort på henne och Emelie fanns också med, precis som ett kort på Henke från det att han var tre år och satt på huk utomhus och förtjust tittade in i kameran tillsammans med den kompis han lekte med. Det är just det att för mig borde dom alltid finnas med, vara en del av mitt liv och överleva mig. Alla mina barn borde vara i livet och må bra, men så är det inte. Istället saknar jag två av dem oerhört, medan de andra två kämpar, precis som jag, med saknad, sorg och med att hantera livet fast det ibland är ohanterbart. När jag plockat upp alla kort och minnen vände jag och gick upp ur källaren. Jag struntade i att sätta igång en tvättmaskin och för den delen i det mesta andra också. Det blev soffan jag till sist landade i och där blev jag liggande, ledsen,oerhört trött och osäker på om jag skulle orka resa mig mer den här dagen. Jag reste mig efter någon timme. Turligt nog var jag bjuden till Therese och Magnus på middag, annars hade jag antagligen legat kvar än.

Nu är jag hemma igen. Lika trött, ledsen och utmattad som innan jag for trots att kvällen var trevlig och maten väldigt god. Det är gott att träffa en del människor även när jag är i det här stadiet, människor som jag kan slappna av med, vara den helt utmattade och ledsna människa som jag för närvarande är utan att det ses som konstigt. Jag hoppas att jag är lite piggare imorgon, att någon gnutta energi har återvänt så jag kan göra det val jag vet att jag måste göra den här gången också. Val kräver energi, att resa sig kräver energi och ibland kräver det till och med energi att bara vara. Så är det nu, bara vara och dessutom vara där jag är äter upp all energi och kräver till och med mer än jag har. Som så många gånger förr under de senaste sex åren. 

En kväll med Pingu

Grattis ☺

Idag har vi hyllat en 50-åring efter jobbet. Vår kollega Catharina fyller inte bara år, utan ska även byta arbete och naturligtvis straffar sig dessa två komponenter i kombination. Vi lurade i henne att det var yoga, så hon gick till gymet där hon fick dra på sig en pingvinkostym och rosa peruk för att sedan jogga mellan olika stationer, som bestod av allt från vinprovning till att faktiskt göra en del udda yogaövningar. Min uppgift var att kolla av förmågan att multitaska med utgångspunkt i en del av Catharina intressen. Hon fick vattna en blomma, provsmaka diverse smaktillsatser och gissa vad det var samt spela luftgitarr till en låt av White Snake. Det såg ganska roligt ut, inte minst för att hon hade pingvindräkten på sig under alla aktiviteter. Naturligtvis skedde allt centralt också. Vi avslutade firandet på en restaurang där hon fick sin riktiga present, som bestod i konsertbiljetter till White Snake. Hon blev glad, det var en trevlig kväll och det är bara att konstatera. Jag kommer att sakna henne när hon byter jobb.

Henkes kudde

Häromdagen pratade jag och en väninna om en bok, som jag idag bestämde mig för att försöka leta fram bland diverse saker som vi förvarar i källaren. Medan jag var där och rotade i allehanda ting kände jag plötsligt en lukt, som det var alldeles för länge sen jag känt. Den var svag men jag visste direkt vem lukten tillhörde och min första tanke var: nu har Henke kommit hem. Sen kraschade verkligheten in i mitt medvetande igen och skrek åt mig att Henke kommer ju aldrig mer att komma hem och lukten, den som luktade Henke, måste komma från någon av hans saker som låg där i källaren. Jag letade fram vad det var, vilket visade sig vara Henkes kudde som fortfarande har samma örngott på som sista natten han levde. Det var naturligtvis inget kvar av Henkes doft på örngottet, men kudden hade glidit ur örngottet lite grand och det var själv kudden som hade en svag doft av mitt barn. Min Henke som jag egentligen inte kan leva utan, men som är borta ändå. Det är starka känslor som väller fram när det en kort stund känns som ens saknade barn är nära igen, för att sedan slitas bort lika snabbt. Det ger blandade känslor att konfronteras med en av de dofter som hela tiden saknas, som medvetandet alltid letar efter och hoppas på att få känna ännu en gång och så dyker den upp, men mestadels för att återigen påminna om hur verkligheten numer är. En verklighet utan två av mina barn, en verklighet som jag egentligen inte ens vet hur jag ska överleva. 

Jag stod där i källaren med Henkes kudde tätt tryckt mot mig och snusade in all doft jag bara kunde, medan tårarna vällde fram och slet upp allt det jag försöker att gömma undan och trycka ner. Det gör ont att sakna någon så mycket. Det gör ont att veta att dom aldrig kommer tillbaka och det gör ont att känna doften av Henke, samtidigt som jag älskar att känna den. Min Henke, min son, lite nära en kort kort stund igen och det är egentligen värt all smärta som kommer fram i ljuset samtidigt. Älskade Henke, saknade Henke. Jag önskar så väldigt mycket att saker och ting vore annorlunda.      

Livsväv

Skogstur med husgudarna

Sommaren borde vara här, men det är den inte. Det är kallt och många dagar går i blåsigt, blött och grått. Jag är frusen och för närvarande trött. När tröttheten kommer medför det att mitt mående går i vågor, från mörkt till ljust inom loppet av några minuter. Saknaden är påtaglig, det är den alltid. Nu måste jag dessutom bege mig till kyrkogården igen. En del av mig vill sätta blommor och göra det fint där, men en annan del vill inte dit alls. Det är jobbigt att konfronteras med gravarna, det är ändå inte där det känns som dom är. Istället blir det den påminnelse jag definitivt inte behöver, för jag vet hur det är men vill ändå inte ha det slängt i ansiktet. När jag väl har varit dit brukar det ändå kännas bra att jag gjort det, att jag har pysslat och gjort det fint där. Det är bara att ta steget dit som är svårt, att orka stå där igen där det av någon anledning känns lite kallare än någon annanstans. 

Emelie som vävt klart sin duk <3

Trots måendets lynnighet går livet i något slags flow. Det är inte stora saker som händer, men det händer ändå. Till exempel begav vi oss till Mora en dag, Emelie,morsan och jag. Det var rusningstid och bilkön var lång där vi skulle svänga över vägen och jag tänkte att det skulle ta resten av eftermiddagen för oss att ta oss över. Det gjorde det inte, eftersom en bil stannade och släppte över oss. När vi kom fram till parkeringen var den full, vi svängde in ändå och i samma sekund backade en bil ut och vi fick en plats. När jag sen skulle gå för att köpa en parkeringsbiljett, stannade en bil bredvid mig och en man ropade till mig: ska du stå här länge? Jag svarade att jag skulle stå där ett tag och då gav han mig sin parkeringsbiljett så slapp jag till och med köpa en sån. Jag har fått trisslotter skickade till mig i brev från min kusin, ett barbord med stolar som jag länge velat ha men tyckt varit för dyrt dök plötsligt upp på blocket för en spottstyver att vad det annars kostar och en rapport på jobbet var redan gjord när jag skulle gå in och göra den. Inte av mig utan av någon annan. Såna små saker är det som händer titt som tätt och jag tackar för det, flow är ett bra tillstånd att vara i. 

Fågelskådning i skogen <3

Det var pappa och jag som drog iväg och hämtade det mycket åtråvärda barbordet som nämnts ovan, till Karlstad var det vi fick åka. Det en trevlig tur, trots att vi med jämna mellanrum åkte lite vilse. På vägen hem stannade vi på ett ställe som heter Diner 45 i Sunne. Det kändes som det låg mitt ute i ingenstans, men det var en riktigt trevlig restaurang i 50-talsstil med mycket god mat visade det sig. Det har varit mors dag och jag blev firad genom att Emelie målat ett väldigt fint hjärta som jag fick och Camilla försökte bjuda ut mig på mat, men jag styrde om det till gemensamt kaffedrickande i hemmets lugna vrå tillsammans. Jag firade min mamma genom att köpa en trisslott och nåt jag vet att hon gillar löjligt mycket,nämligen glass. Den här gången blev det mjukglass och det var tydligtvis en populär mors dagspresent. 

Middag med pappa på Diner 45

Vad har mer hunnit passera senaste tiden? Emelie har varit på skolresa till Boda Borg under en helg, vilket var en succé och det var en synnerligen nöjd dotter som kom hem. Hon har även vävt klart den duk hon hållit på med ett tag i slöjden och den blev himla fin och kommer att passa alldeles utomordentligt på vårt nya bord. Jag har bevisat mig vara starkare än jag trott och på egen hand flyttat köksbordet till en blivande matsal till förmån för det nyinköpta barbordet, vilket förutom en rätt nöjd känsla gav vissa andra känslor i ryggen. Bra blir det dock och då får ryggen kännas av lite.

Lapar sol på gräsmattan <3

Det har även varit en del besök i vårt hem, till exempel har Anette, Caija, Magnus, Matte och Therese varit hit. Camilla har även hon varit hit et flertal gånger, men hon räknas inte som besökare utan som en del av oss, trots att hon bor i egen lägenhet sedan ett ganska långt tag tillbaka. En hel del skogspromenader har också hunnits med och det är tur det, för efter en dag på jobbet är det ett väldigt bra sätt att få frid i sinnet. Dessutom blir husgudarna glada och det gör mig glad. Det är bland annat på dessa promenader som humöret åker riktigt mycket upp och alla små vackra ting framträder alldeles tydligt. Då är det lite tacksam lycka som gör sig påmind och det är en helt underbar känsla. 

Eagle Down med gästspelare i Öje

I fredags var det till och med sol, så jag passade på att flexa ut lite tidigare än jag vanligtvis brukar sluta arbetet för att bara njuta av den annars ganska svårflirtade solen. Det var underbart att ligga i det lite för höga gräset på gräsmattan och bara känna värmen sprida sig i kroppen.Naturligtvis var husgudarna med och de njöt minst lika mycket som jag. I lördags umgicks jag med Therese, vi åt kinamat och drack champagne innan vi begav oss av till Öje för att lyssna på ett band som heter Eagle Down. Det var bra musik och en trevlig kväll, men tyvärr gav det en synnerligen trött söndag. En söndag som för övrigt var relativt kall och med en del regnskurar, vilka gjorde att utelivet kändes mindre lockande. I övrigt har det väl mestadels varit en hel del arbete och vardagslivet i övrigt som tagit tid.  

Sol & flex är en bra kombination

Tillägnat David

Camilla & David den 31 mars 2015

Den 27 maj 2015 dog David. David var Camillas enorma irländska varghund som själv trodde att han fick plats i ett knä, att det mesta som var löst gick att äta, som älskade att åka bil och som framförallt älskade Camilla. David var även Camillas bästa vän och den hon byggde upp en hel del trygghet kring. Han var fortfarande bara en unghund och skulle egentligen ha haft många år kvar i livet, men nu blev det inte så. Istället lämnade han ett enormt tomrum efter sig, framför allt i Camillas liv och det var ännu en av dessa dagar jag funderade över livets orättvisor. Jag frågade Camilla om hon skulle klara sig. Hon svarade att det väl var som alltid att hon väl egentligen inte hade något val. Min starka dotter som fått gå igenom så mycket och som nyss hade en bästa vän <3

Kärlek <3

Älskade att bli kliad

Glass till efterrätt

Knähund <3

David som valp <3

Tuppfäktning

En del dagar är det tuppfäktning som gäller, detta trots att hönsgården mestadels består av höns. När det inträffar deltar en del med road entusiasm, andra blir arga medan ytterligare någon står i hörnen och kacklar. Ingen kommer dock till skada, åtminstone inte fysiskt. Psykiskt vet man inte alltid, eftersom en del av dem som deltar ägnar sig åt att försöka hacka där dom tror att det känns mest. Idag var det tuppfäktning. Det var en av dessa matcher som det inte går att se någon som helst spänning i, utan hela spektaklet var mestadels en pinsam historia. Det hela avslutades med att den ena hönan kacklade högljutt om att hon sket i det ena och det andra. Den andra hönan var överseende på ett roat sätt, men sket i övrigt ganska mycket i den högt kacklande motståndaren. Det kan ändå kännas lite konstigt att tuppfäktning ens förekommer, men det verkar vara ett relativt vanligt scenario kring en del av hönsen. Vissa hönor ger sig till och med in i stridens hetta utan att veta att det finns stängsel i hönsgården, för att sedan springa rakt in i dem gång på gång samtidigt som de kacklar otrevligheter i gäll ton. Då är det riktigt pinsamt, eftersom de försöker skaffa sig et större utrymme samtidigt som de inte ens vet vilket svängrum de har från början. Fast det finns förstås en vinning med allt detta fäktande. En del av hönsen får träna sig på att stå upp för sig själv och det kan vara en bra sak att kunna, åtminstone om dagarna spenderas i en hönsgård och fäktning konstigt nog är att förvänta.    

Balanserar

Vackra skvaltkvarnen i vårskrud

Balans. Hur i hela friden uppnår man balans inom livets alla områden? Efter att nästan ha snubblat över drivor av sand och hundhår inser jag att jag, som vanligt, inte hunnit med allt jag skulle vilja hinna. Konstigt nog är det de ordinära hushållssysslorna som alltid står sist på priolistan. Tvätta, dammsuga, fixa med mina blommor eller för den delen greja ute i trädgården, allt sånt som gör det mysigt att vara hemma verkar vara nåt som prioriteras bort ganska ofta i vårt hem. Fast det är inte bara där det visar sig. Det är så mycket jag skulle vilja och det är helt uppenbart en utmaning att både hinna med allt och att dessutom göra det utan att stressa mellan allt och då ändå inte njuta av det man gör. 

Morgonpromenad till skvaltkvarnen
tillsammans med Emelie & husgudarna
för frukost i det fria  

En del dagar blir jag till och med stressad över att jag inte får nån balans mellan alla göromål eller hittar tiden för det jag vill. Halvtidsarbete med heltidslön är för närvarande den enda lösning jag hittat på balansproblemet och det är inte ens en lösning, eftersom jag har synnerligen svårt att tro att jag får något vidare gehör för den idén hos min arbetsgivare. Det är konstigt att kreativa idéer av det slaget tas emot med sådant litet intresse?!    

Frukostutsikt

Idag har jag till exempel fått lov att ställa in det gympass jag planerat att gå på, till förmån för det eftersatta hushållsarbetet. Det jag aldrig hinner eller för den delen orkar syssla med under veckorna. Fast balans är inte relevant bara vad gäller att hinna med allt, utan även inom måendets ramar är balans ett ord med tyngd i. Varje dag balanserar jag för att kunna se allt det vackra och roliga, istället för att ramla ner i den avgrund jag hamnar i med jämna mellanrum. Det är mycket i livet som handlar om att välja. Ibland är det så enkelt som att välja bort ett gympass, men ibland står valet mellan att leva, dö eller att vara ett offer. Två gånger i mitt liv har jag stått inför det sistnämnda och aktivt valt att fortsätta att leva. Första gången var efter Carros död, andra gången var när Henke omkommit. Det var inga lätta eller självklara val, utan det tog mig tid att landa i att det var livet som var mitt val. 

Harry passade på att ta sig ett dopp
vid kvarnen

Efter det är varje dag, varje minut och sekund ett val. Det var det egentligen innan också, men det var inte tydligt för mig på samma sätt. Många gånger tog jag saker och ting för givna på ett sätt som jag aldrig gör nu, så även om en del av livet aldrig mer kommer att vara i färg har livet ur ett annat perspektiv blivit färgsprakande och vackert på ett sätt det aldrig var förr. Med val kommer ansvar och mitt ansvar ligger i att balansera och försöka välja rätt. Till och med när jag rasar, för det kommer jag att göra resten av livet av och till, gör jag ett val och försöker återfå någon form av balans. Det är där någonstans i allt balanserande och alla val, som jag återkommer till min grundfråga. Hur ska man hinna allt man vill och hur kan man få någon balans i livets alla områden? Klurigt det där.

Mysfika i växthuset hos & med
Emelies farmor Anita. 

De senaste dagarna har varit underbara, trots att jag inte lyckats klämma in alla aktiviteter jag egentligen hade velat. I onsdags började dagen med arbete, som de flesta vardagar. Efter jobbet kikade solen fram och husgudarna och jag rekreerade oss i skog och mark. Det var så vackert och rofyllt, löven som börjar spricka ut, fåglarna som kvittrade och den blåa himlen som reflekterades i diverse vattendrag och mindre översvämningar. Vi klafsade glatt runt i både vatten, på stigar och på ängar. 

Även mindre översvämningar kan
vara riktiga skönheter

Torsdagen var egentligen en mindre bra dag. Av någon anledning var humöret kört i botten och det höll isig så gott som hela dagen. Det var inte förrän jag varit med på ett av de gympass jag gillar, som det vände. När vi kom hem var det middag som gällde, sen kom Therese på besök. Kvällen blev riktigt trevlig, det enda molnet på den mörknande himlen var att Emelie hade ont i ett knä.

Med vind i håret - sötaste Engla

Under fredagen fick Emelie lov att åka till vårdcentralen med sitt knä. På måndag ska hon på provtagning ifall det är en infektion som gör att det gör ont, annars ska de kolla om det är nåt mekaniskt i själva knät. Fredagen innefattade även ett step up pass i sällskap av Therese, fika hos morsan efteråt, franska rårakor med fetaost och en husgudspromenad i regn och blåst. Jag och hundarna vandrade länge omkring och lyssnade på vinden och fåglarna och en helt suverän frihetskänsla infann sig. Må bra känslan blev inte mindre bra av att ett och annat rådjur stolt visade upp sig för oss på våran vandring. Emelie och jag var båda rätt trötta, så det blev en rätt tidig kväll.

Angelica njuter av kvällssolen medan köttet ligger på grillen

Lördagen började med att solen sken in genom sovrumsfönstret och  Emelie kom med idén att vi skulle promenera till skvaltkvarnen och äta frukost där, så det gjorde vi. Det var en bra start på en bra dag och skvaltkvarnen visade upp sig från sin mest vårvackra sida. Vitsipporna blommade, himlen reflekterades vackert i vattnet och vi satt oss bredvid kvarnen och njöt av vår frukost, utsikten och ljudet av vattnet som forsade. Såna morgnar kan jag tänka mig att ha många av.

Promenad vid Vemforsen under lördagskvällen

Därefter for Emelie och jag och handlade och fixade lunch. Camilla arbetar helg, så vi bjöd henne på lunch. Det var mysigt, vi tre tillsammans är nåt av det bästa som finns. På eftermiddagen hamnade Emelie och jag hos Emelies farmor på fika i hennes växthus. Det var också väldigt trivsamt, det är mysigt att sitta i den lite fuktiga värmen och surpla på kaffe bland blommor och grönska. Magnus kom också dit och fikade en stund och efter fikat följde Emelie med honom, eftersom det var hos honom hon skulle sova. Jag for hem och grejade lite, för att därefter dra iväg igen.

Lördagens grillmästare var Peter

Hundarna och jag tog en kvällsvandring vid Vemforsen. Vatten som forsar har en lite uppiggande effekt, som inte blir mindre av att det dessutom är omringat av vitsippor och annan spirande grönska. Därefter begav vi oss till Angelica och Peter, som bjöd på grillat. Även det var kanonmysigt. Det ger en speciell känsla att sitta i solnedgången medan köttet ligger på grillen och luktar så väldigt gott tillsammans med människor som betyder mycket. En sån kväll var det. Gott var det också. Det som serverades var grillad älgfilé, kycklingfilé samt fläskkarré och sallad, potatisgratäng och hasselbackspotatis. 

Serverad lördagslyx

Efter maten surplade vi ingefärste och diskuterade livet och hur man ska kunna komma tillrätta med balansproblemet. På vägen hem hade solen försvunnit ned men himlen var fortfarande vacker och reflekterades i vattnet. Det var så storslaget att jag fick lov att stanna för att ta kort. Så himla rofyllt och otroligt fint. En del gånger går det inte att känna annat än vördnad. Idag är jag inte lika fylld av vördnad inför de drivor av sant och hundhår som jag strax ska konfrontera, men det kommer att vara väldigt skönt när konfrontationen är klar. I morgon är det vardag igen och Emelie ska ta sina prover. Tiden går som alltid fort, men den verkar gå lite extra fort under helgerna. Nåt jag funderar över är hur människor hinner med att se på TV också utöver allt annat som ska hinnas med. I detta hus finns ingen TV och om det gjorde det så har jag ingen aning om när jag skulle hinna titta på nåt på den. Det kommer väl kanske en dag när jag ska undersöka den saken, men det lär inte bli än på ett tag. Det är alldeles fullt upp ändå.

Storslagen