FK, pengar & hundmat

Ofta hör jag om människor som har problem med Försäkringskassan (FK). Jag hör inte till den skaran. Istället upplever jag FK som ett stöd, som alltid bemöter mig väl. Igår är bara ytterligare ett exempel på det. 

Pengar är bra, åtminstone när man har dem. Igår var en dag när de pengar jag trodde att jag skulle ha, det vill säga de pengar jag får från FK, inte fanns på mitt konto. Resultatet innebar att jag rätt uppjagad ringde ”min” handläggare på nämnda myndighet och meddelade mitt problem. Handläggaren var på väg på ett möte, men lovade att hon skulle kolla upp vad som hänt och återkomma till mig samma dag. Det gjorde hon också. Klockan 18.20 ringde hon upp mig, berättade vad som hänt samt att det var ordnat och att jag skulle ha pengarna på mitt konto två dagar senare. Dessutom frågade hon om det skulle ställa till några problem för mig. Naturligtvis medförde det inga problem för mig, snarare en väldigt tacksam känsla över att det ordnade sig och att det dessutom gick så fort. 

Kvällens stora händelse, förutom träffen med gruppen för föräldrar som förlorat barn, bestod i insikt i en av Camillas mer viktiga funderingar. Innan hon la sig sa hon: ”den där reklamen om hundmat, där dom säger att hundmaten på burk serveras med en mycket välsmakande sås. Vem smakar den såsen egentligen, så de vet att den är välsmakande?”. En rätt roande fundering faktiskt.   

Sjumilakliv i dödens tecken

Solen skiner, löven håller på att skifta skrud till höstigt gult och helgen som varit har inneburit en personlig vinst för min del. Nämligen har jag, först under fredagen och sen även idag, övervunnit nåt som för mig är stort. Nåt jag inte har klarat av sen den dagen Henke dog. Ända sen den dagen, den 3 december 2010, när Henke åkte med sin kompis Jens under en håltimme från skolan och de kolliderade med en vänstersvängande lastbil och omkom, har jag inte klarat av att köra bil några längre sträckor. 

Till en början kunde jag inte ens köra särskilt säkert på hemorten och några längre sträckor var det inte att tänka på en gång. Det räckte att jag satt mig bakom ratten i bilen, så blev jag hyperstressad, började skaka och hade stora svårigheter att koncentrera mig. Alla ljud verkade låta vansinnigt högt och bilarna blev nästan suddiga när jag skulle titta på dem. Innan min älskade son Henke dog, tyckte jag om att köra bil. Jag älskade friheten det innebär att bara kunna sätta sig bakom ratten och ta sig dit man vill, utan att vara beroende av någon annan. Men det var som sagt innan min son dog i trafiken. Det var inte enbart redan beskrivna svårigheter som gjorde det omöjligt att köra några längre sträckor. Nämligen visade det sig att jag efter bara någon mil som chaufför inte klarade av att hålla mig vaken bakom ratten längre. Om jag inte stannade när jag började känna av att jag höll på somna, så slocknade jag helt enkelt även om jag körde. Åtskilliga gånger har Camilla fått vara med mig som passagerare på allahanda bilturer, för att rätt som det har varit fått ta över chaufförsrollen. Själv har jag klivit över till passagerarsidan, bara för att tvärsomna så fort jag satt mig. Min läkare har förklarat att det beror på att hjärnan inte klarar av alla intryck i trafiken längre och, som ett skydd, därför stänger av när det blir för mycket.

  

Fram till i fredags har jag därmed inte klarat av att köra bil särskilt långt. Långsamt, långsamt har mina bilturer förlängts till att nästan innefatta de sju mil det innebär att ta sig till Mora, från min hemort. Den här helgen har jag dock kört 14 mil i sträck på egen hand, inte bara en gång utan till och med två gånger. Till Borlänge på fredagen och hem idag. I min värld är det ett riktigt stort steg, det är nåt som är värt att fira. Visserligen får jag fortfarande hjärtklappning och magen drar ihop sig till en liten värkande klump så fort jag möter eller hamnar bakom en lastbil, men jag klarade det och jag gjorde det utan att behöva stanna. Jag äntrade hemmets lugna vrå igen strax innan nio i morse, trött som bara den, men lycklig över detta sjumilakliv för mig personligen. 

Det är som att dra högvinsten att klara saker igen, saker som tidigare var självklara. Det är en ständigt pågående process att acceptera att allt som tidigare bara har varit att bestämma sig för att göra, numer kan innebära stora hinder. För det är så det är. Förlusten av Carro och Henke har satt spår. En del av dem är negativa, svåra att acceptera och helt söndertrasande smärtsamma. Samtidigt har Carro och Henke, deras olika sätt att vara, att leva och att dö på, lärt mig så otroligt mycket om mig själv, om livet och om att aldrig ta nåt förgivet. Det har lärt mig så otroligt mycket om andra människor också. De har öppnat mina ögon på ett sätt som jag har svårt att tro skulle vara möjligt under en livstid om omständigheterna varit annorlunda. Det finns nog inte ett enda område i livet, som inte har påverkats av allt som hänt. Om jag fick välja, skulle jag varje dag välja att få ha mina barn hos mig, alla mina barn, istället för alla erfarenheter och lärdomar. Nu är inte livet så och därför måste jag försöka plocka ut det som är positivt också, inte bara se hur ont det gör, hur mycket jag saknar Carro och Henke eller hur mycket som blivit svårare i livet. Det är mitt sätt att hedra dem, hedra Carro och Henke genom att inte kasta bort allt jag lärt mig av dem och genom dem. Det är dom värda, jämt är dom faktiskt värda den respekten.  

Depp, choklad & människa

Levererad mänsklighet är stort, det är ett konststycka att ärligt ge av sig själv på ett genuint, ödmjukt och mänskligt vis. Alla vill bli bemötta på ett medmänskligt sätt, med respekt för sin person, ärligt, rakt och vänligt värdigt. Vänligt värdigt betyder inte att stryka medhårs och säga det andra vill höra, utan det är mycket mer storslaget att våga säga sanningen och göra det på ett medmänskligt, vänligt värdigt och prestigelöst sätt. Ibland är det mest mänskliga att stå tillbaka och låta någon få det största utrymmet. Mänsklighet och ett mänskligt sätt kräver antagligen egen kännedom, självrespekt och en relativt stor ödmjukhet. Om man inte kan ge sig själv det, hur ska man då kunna ge det till någon annan?

Igår såg vi, Marie och jag, filmen Chocolat med Johnny Depp. Det är en film om rastlöshet, mönster, mänsklighet, att vara annorlunda och att våga stå upp för sig själv. Där behandlas svårigheterna med att inte passa in i normen, våga gå sin egen väg och att faktiskt inte kompromissa med sig själv eller sin egen mänsklighet. Trots att filmen inte direkt är ny, är den fortfarande lika bra. All filmförpackad mänsklighet hjälpte dock inte, Marie somnade som en stock ett tag in i filmen. I och för sig ett tecken på att hon är människa, en trött människa dessutom. Innan hon somnade ifrån natten med Depp, hann vi ändå med en del skratt. Det är rätt kul när en människa kommer till Kos i Grekland och utbrister: "vart är jag? Jag skulle till Kos, men här står det att jag kommit till arrival". 

Om jag sov? Jodå, vid halv sju i morse somnade jag. Dagen har därför varit relativt långsam och trött, men trevlig. Trötthet i kombination med det regn som ihärdigt fortsätter, medför en konsekvens. Jag förlänger min vistelse i Borlänge till i morgon bitti. Kvällen kommer dock inte att innehålla choklad och Johnny  Depp, istället blir det Bones, mord och skelett. Dödligt trevligt med andra ord.

I tid

I Borlänge, som på alla andra ställen, har allt sin tid. Som frukost till exempel, vilket min väninna Marie och jag åt klockan 15.30 idag. En helt suverän tid för frukost med påföljande kaffe under en timme, för att sen hjälpligt fräscha till oss inför en visit på en affär. Det som skulle handlas var mat. Det som handlades var ljuslyktor, kaffeburkar, en stekpanna, kokböcker och mat. Av nån okänd anledning hade Marie ett ouppfyllt behov av att handla. Det är bra, det betyder att hon mår bra i sitt liv. Det märks på henne också, inte direkt man ser henne utan det är mer subtilt framträdande efter ett tag. Hon har förändrats, växt, och blivit mer harmoniskt ödmjuk. En klädsam förändring och jag är glad för hennes skull. 

Nu sitter vi i Maries soffa i ljuset från bland annat två nya ljuslyktor, medan hennes två tamråttor förnöjt mumsar på sallad och ser gudomligt söta ut. Snart vankas middag, potatisgratäng och sweet chili spett. Livet är lugnt, jag är lugn och kvällen blir lugn. Det är en kväll med tid för nåt glas vin, mycket prat och en och annan kärleksfilm. En tjejkväll, fast i mer kvinnlig stil och kvinnlig som i "inte längre 20 år" stil. En trevlig, lugn och harmonisk kväll. Jag gillar helger i Borlänge.

Nu är det gjort

Så har det hänt! Jag har sagt upp mitt lilla hus och en ny spännande tid väntar oss. En tid med såväl ovisshet, eftersom vi inte har ordnat vårt nya boende än, som utrensning av sånt som inte längre behövs. Ett nytt steg i livet helt enkelt. Både Camilla och jag har en lite busigt pirrig och något nervös känsla i magen efter detta tilltag. Nu är det bara att ha tillit till att allt ordnar sig till det bästa och det tror jag att det gör också. Det har varit några turbulenta år, så nu borde harmonin inträda i våra liv ett litet tag. Redan på måndag ska vi kolla på ett nytt ställe att bo på. Vi hoppas att det verkar vara klädsamt i rosa med prickar, för då kan vi nog förälska oss i stället, eller åtminstone komma överens med det.

Förutom uppsägning av vårt boende står en helg i Borlänge på agendan. Behovet av ett avbrott i vardagen och miljöombyte är akut, så det kunde inte ha kommit lägligare. Syftet med denna weekend är social samvaro med en väninna sedan många år tillbaka, som är bosatt där. Trots att avståndet mellan våra bosättningsorter inte är särskilt stort, hinner vi sällan riktigt umgås. En helg behövs därför för att ta igen lite av det vi missat. 

I övrigt intet nytt under den grå eller otroligt nog blå himlen. Det är sol, det är helg och det är nya steg i livet att ta. Spännande helt enkelt!

Mot nya höjder :-)

En doktor & en toalett tydligen

Igår trodde jag att jag skulle till grannorten sju mil bort på läkarbesök under fredagen. Det visade sig vara fel, vilket en vänlig och mindre förvirrad människa upplyste mig om. Istället har jag varit iväg och träffat läkaren idag. Innan själva läkarbesöket blev jag bjuden på lunch på en restaurang med utsikt över sjön Siljan. Trots att dagens väder gick i grått var det vackert. Maten var suveränt god och sällskapet underbart. Med andra ord var det en stunds lyx mitt i den grå vardagen, vilket var riktigt, riktigt trivsamt. Dessutom har jag numer besökt en toalett som ingav en riktigt högtidlig känsla. Den var riktigt snygg, faktiskt så snygg att det nästan kändes som ett helgerån att kissa där. Wow helt enkelt!

Läkarbesöket hade inget med brösten att göra den här gången, eftersom de gick igenom vid senaste besiktningen i form av vävnadsprov och är numer är ansedda som frisk vävnad. Nej, idag var det min depression som var i fokus. Den depression jag fick i samband med att min dotter Carro dog 2008 och som förvärrades när även min son Henke förolyckades 2010. Att påstå att jag är på topp vore en grav överdrift, men däremot går det att påstå att det finns hopp om att jag kommer att bli det så småningom. I alla fall så mycket på topp som det går att bli efter allt som har hänt. Det är en bra läkare som lyssnar, är uppriktig och tydlig, så även idag. Det är uppskattat, respekt till honom helt enkelt.  

Som åskådare har jag även bevittnat en uppfriskande uppvisning i tydlighet från fler än läkaren under dagen. Ett intressant inslag, eftersom det annars oftast pratas en hel del om tydlighet utan att nån lever upp till det. Förutom tydlighet och lunch, har jag blivit bjuden på såväl kaffe, diskservice som varma mackor. En bra dag helt enkelt, en dag med lyx och en lite bortskämd känsla. Såna dagar är helt okej. Nu undrar jag bara vart gillaknappen är?

Leva annorlunda

Två gånger under de senaste dagarna har jag blivit kallad annorlunda av en och samma person. Första gången var i sällskap av Camilla, som även hon fick gå under annorlundastämpeln. Uttalandet löd ”ni är väl ändå rätt annorlunda ni”. Annorlundaordet uttalades på ett relativt neutralt sätt, varken trevligt eller otrevligt, i negativ eller positiv bemärkelse. Både Camilla och jag tittade något förvånat på personen i fråga, tills Camilla replikerade med att informera om skillnaden mellan speciell och annorlunda. Enligt både hennes och mitt synsätt låter att vara speciell som nåt mer positivt än att vara annorlunda. Bara nån dag senare hände nästan samma sak igen, med den skillnaden att Camilla inte var med och uttalandet därför löd ”du är allt bra annorlunda du”. Det fanns en till skillnad. Det syntes på personen som sa det att det inte sas som nåt negativt, utan snarare var det ett positivt konstaterande. Dessutom ett konstaterande som lämnade en positiv känsla hos mig. Min slutsats blev att personen i fråga använder annorlundaordet på ett annorlunda sätt gentemot vad jag brukar göra och att jag gärna är lite annorlunda på det annorlunda sättet.

Dessa annorlundahändelser fick mig att reflektera lite kring just att vara annorlunda. Vad är det som är så negativt med att vara annorlunda egentligen? För när människor konstant oroar sig för vem de är, hur de ser ut, om de gör saker och ting på rätt sätt och vad andra tycker om dem, känns det synnerligen likt rädsla för att vara annorlunda. Att vara framgångsrik verkar ha blivit synonymt med att passa in i det förväntade i kombination med att kunna parera alla möjligheter att sticka ut, genom att stå för sig själv, sina värderingar och det medmänskligt rätta. Om annorlunda betyder att våga gå utanför ramarna och vara sig själv, att verkligen våga möta andra människor istället för att visa upp en fasad och möta en annan fasad och att våga leva istället för att bara genomleva, så borde väl annorlunda vara nåt eftertraktat och hyllat? Förr eller senare kommer allas liv att gå mot sitt slut. När det händer tror jag inte att åtminstone jag kommer att tänka tillbaka på mitt liv med missnöje över att jag försökte leva mitt liv som en kännande, medmänsklig och levande människa, som åtminstone försökte stå för den jag är, njuta av livet så ofta som möjligt och ta alla tillfällen i akt att umgås med dem jag älskar. Kommer jag att ångra nåt blir det antagligen de gånger jag har begått våld på mig själv, genom att kontrollerat försöka passa in i nåt opassande och betett mig stelt konventionellt och därigenom gått emot mitt hjärta och min själ. 

Livet är värdefullt och inget som går att ta för givet. Är det då inte lite förmätet att ta det som nåt så självklart, att det går att ödsla bort det i nåt underligt spel för att passa in och/eller för att vara framgångsrik? Vad är det att vara framgångsrik egentligen? För mig börjar framgångsrik kännas väldigt synonymt med att vara annorlunda.