Oljud

Natten är vanligtvis min bästa tid, jag gillar lugnet och tystnaden. Vanligtvis reflektionstid delux. Betoningen ligger dock på vanligtvis, vanligtvis som i innan nån satt upp en fläkt eller likande som låter som en helikopter på det stora vita betongkomplexet bredvid min bostad. Det må vara för en god sak som ortens restaurangbransch, uteliv eller vad det nu kan tänkas bli av det. Det spelar mig ingen som helst roll nätter som denna, det enda som känns viktigt är att få tyst på oljudet. Nåja, kanske uppskattar även jag aktiviteterna som kommer att vara i grannbyggnaden. Kanske jag då kommer på att det går för sig med helikoptrar som surrar nätterna igenom. Kanske, men just nu uppskattar jag det i vilket fall som helst inte alls.

Energibrist

Idag slog den till, energibristen som alltid kommer när det blir för mycket. Det är ingen vanlig trötthetskänsla då, utan mer känslan av att jag kommer aldrig mer att kunna ta mig upp ur sängen. Det är slitit att leva ibland. Det är oftast rätt jobbigt att varje dag välja att leva och att försöka göra det bästa av dagen, så när saker och ting inte riktigt går som på räls tar energin slut. Så har det varit sen Carro och Henke dog, så kommer det antagligen att vara ett tag till. Troligen kommer jag aldrig mer att få tillbaka samma förmåga att vila ut och orka med, som jag hade innan de gick bort. Bara att acceptera det tar energi och energi är hårdvaluta i min värld. När energinivån sjunker, blir hela livet att kännas sämre. Allt blir svårare att hantera och den minsta lilla grej som ska utföras kan vara oöverstiglig, såsom att kliva upp ur sängen eller att inte låta depressionen få överhanden. 

Så i morse var det så gott som omöjligt att kliva upp ur sängen. Camilla, som smugit upp tillsammans med Emelie för lite eget frukostmys systrar emellan, tyckte att jag skulle följa med ut och lägga mig där istället. Jag följde med ut och där i morgonsolen, bredvid mina älskade döttrar, med husgudarna lekandes på gräset och marsvinen på grönbete, återkom lite av min ork igen. Så pass mycket att jag återfick mitt kaffesug och dagen räddades. Medan jag satt där, omgiven av kärlek och kaffeångor, bestämde jag mig för att ställa in allt som dagen annars skulle innebära. Är det nåt jag lärt mig sedan Carro och Henke dog, är det att det inte är någon idé att försöka vara duktig och så kallat kämpa på. Det enda det leder till är ett rejält bakslag, både vad gäller ork och mående, så när dessa dippar i energin kommer är det lika bra att lyssna. Lyssna och vila och det är precis vad jag ägnat dagen åt. Tillsammans med mina döttrar, Eve, Angelica, prästen, morsan, Majan, Magnus och Patrik. Inte alla på samma gång, utan kontinuerligt skiftande under dagens och kvällens lopp. Underbara människor helt enkelt. I morgon är en ny dag, som förhoppningsvis innehåller förnyad energi också.

Rörd, berörd och trasigt ledsen

Det senaste dygnet har, som de flesta dygn, gått upp och ner. Dels har jag tröstat en väldigt ledsen Emelie, som saknar Carro och Henke. En nioårig liten dam, som försöker förhålla sig till en verklighet som inte är lätt att förhålla sig till. En liten tjej som så hänsynsfullt som möjligt frågar det hon behöver veta för att kunna försöka förhålla sig. Idag handlade det om hur Carro och Henke ser ut nu. För att ta reda på det hon undrade så hänsynsfullt som möjligt började hon med att fråga om sina, sedan några år tillbaka, döda råttor. Hon ville veta hur de ser ut nu, om det bara är skeletten kvar nu och hur det kan bli så, när de är nergrävda i jorden i en stängd låda. Jag försökte förklara utifrån det jag vet. Sen kom det jag visste var kärnfrågan. Saknaden efter Carro och Henke, undran hur de ser ut nu och den enorma sorg som egentligen är för stor för ett nioårigt litet hjärta att bära . Det sliter i det egna hjärtat när ens barn är så ledsna, det sliter i det egna hjärtat att prata om vad som händer med ens döda barn och det medför en maktlös känsla, en trasig och sorgsen känsla och en väldig litenhet eftersom det inte går att göra nåt för att förändra situationen eller ta bort sorgen för de två barn som är kvar. Det är en del av innehållet i vår vardag, att förhålla sig till att två i vår familj är borta.. alltid.  

Dels har jag blivit rörd och berörd av det enorma stöd som finns bland människor på vår lilla ort. Det ger nämligen tröst, trygghet och ett enormt stöd att få ta emot såväl meddelanden från människor som att möta människor ute i samhället, som är modiga nog att bjuda på sig själva, sina funderingar och tankar, ge en kram och finnas. I dag, och som alltid, har det gjort mig rörd och glad att få dessa ord och handlingar till mig. Människor som är mitt i sitt eget liv, men ändå tar sig tid att ge av sig själv. Det berör. Det ger trygghet att ha så många underbara människor omkring sig. Det är en obetalbar ynnest, som bör värdesättas och värnas om. Det är den lilla ortens stora fördel, närheten och litenheten som leder till storhet. Det är sånt som värmer i hjärtat istället. Det är sånt som gör att nån rörd tår letar sig nerför min kind. Det är såna våra vardagar också är. Fyllda med mänsklig storhet.    

Facket

Idag har det som sagt varit fackmöte på agendan. Två representanter från mitt fackförbund kom hem till mig på eftermiddagen för en genomgång av senaste årets händelser. För att kortfattat summera fackets reaktion: man tror inte att det är sant att medarbetare behandlas på det här viset i västvärlden på 2000-talet! Det var ett bra möte med bra fackrepresentanter och det var skönt att få lämna över det hela till dem. Min syn på min arbetsgivare är, vilket jag nämnt några gånger, rätt uppgiven. Fast viss konsekvens har de ändå arbetat efter. Som ett exempel kan nämnas att en av nyckelpersonerna hos arbetsgivarorganisationen bland annat har uttryckt när det gäller mitt ärende: vi kan inte ta nån hänsyn till om vi slår undan fötterna för henne igen. Det har personen ifråga åtminstone haft rätt i, för någon vidare hänsyn har inte visats. Inte någon vidare insikt i lagen eller deras egen policy heller, men som sagt så finns det tydligen viss konsekvens i handlandet även där. Åtminstone när det passar den kära arbetsgivaren.  

Fackmöte

I morgon står träff med facket på menyn. Det känns bra, eftersom jag vid det här laget tröttnat på allt krångel. Jag har tröttnat på underligheter och idioti, som inte på något vis underlättar nån förbättring i vare sig min depression eller min livskvalité. Framförallt är jag trött på allt tjafs, alla tomma ord och alla dolda agendor. Prestige står också det rätt högt på min lista över saker som gör mig otroligt trött. Tydlighet, som ständigt efterfrågas, är nåt som alla säger sig behärska, men inget som iså fall praktiseras. Kommunikation, rehabilitering, arbetsmiljö, arbetsrätt.. det går att fortsätta i det oändliga, är ytterligare områden som alla säger sig ha koll på utan att det tillämpas. Åtminstone inte där det borde tillämpas och där det borde ageras föredömligt. Det är som med allt annat, alla fina ord har ingen som helst betydelse om de inte går hand i hand med handling. Nu är det färdigpratat. Jag går till handling!   

Kära vänner!

Jag kan inte säga det ofta nog, men mina vänner som jag har runt omkring mig är nåt alldeles speciellt och väldigt extra. Kram till er för att ni alltid finns!!! 

Ett alldeles för kort liv

Livet känns långt men det är kort, så varför ska man hela tiden hålla på att fundera för mycket istället för att leva det? Det var vad Camilla sa till mig igår natt när vi diskuterade igenom livet och dess innehåll. Kloka ord av min mycket kloka dotter. För precis så är det. Många gånger ägnas alldeles för mycket tid åt att tänka på vad som kan komma ut av något, vad andra ska säga eller vilka konsekvenser det kan tänkas få si och så långt fram i tiden. Nåt annat som tar en bedrövlig massa tid är att planera saker i framtiden eller för den delen att prata om hur saker och ting ska vara, men utan att någonsin handla i enlighet med detta. Istället borde funderingar över livet nu vara det som står i fokus, naturligtvis i kombination med ett handlande som ger stöd åt dessa funderingar. Är livet roligt nu? Har jag kul nu? Finns det utrymme för och, framförallt, finns det anledning till skratt i alla fall en gång per dag nu? Finns det trygghet, närhet, vänlighet, kärlek och vänskap nu? Det är naturligtvis upp till var och en att välja hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt och vad man ska fylla sin tillvaro med. För min del är det mycket bättre att fylla varje minut med liv, istället för att fylla livet med dagar och år. De minuter, dagar, veckor och förhoppningsvis år man får i livet vill jag i alla fall försöka att fylla med sånt som ger livskvalité. För när allt kommer omkring så är väl livet alldeles för viktigt och värdefullt för att inte levas och njutas av varje minut egentligen? 

Det kanske är lätt att tro att en sådan ståndpunkt minskar det personliga ansvaret avsevärt. Så är inte fallet, åtminstone inte för mig. Det personliga ansvaret ökar och det ökar dessutom enormt. Dels går det inte att i rädsla eller bekvämlighet skjuta en massa val framåt i tiden, utan fokus och handling måste ske så snabbt som möjligt och helst nu. Dels går det inte heller att i ren egoism fara fram genom livet med enbart sig själv och sitt eget bästa för ögonen. Nej ett liv i nuet som dessutom innehåller livskvalité, innebär att ta hänsyn, vara vänlig, försöka vara ödmjuk, sätta sina egna gränser och att värna om livet.. allas liv inte enbart det egna.

Om jag lyckas? Ibland. Oftare nu efter Carro och Henkes död, än innan de slets bort ur mitt liv. Innan det hände tog jag alldeles för mycket för givet, nu vet jag att inget går att ta för givet. Camilla har lärt sig samma läxa. Både hon och jag vet att det enda man kan vara säker på är att man förr eller senare kommer att dö. När det väl händer är det nog att föredra att kunna vara nöjd med åtminstone de val som gjorts, förutsatt att de val som gjorts gjordes i tron att de skulle leda till livskvalité och ett så bra liv som möjligt.