Ett alldeles för kort liv

Livet känns långt men det är kort, så varför ska man hela tiden hålla på att fundera för mycket istället för att leva det? Det var vad Camilla sa till mig igår natt när vi diskuterade igenom livet och dess innehåll. Kloka ord av min mycket kloka dotter. För precis så är det. Många gånger ägnas alldeles för mycket tid åt att tänka på vad som kan komma ut av något, vad andra ska säga eller vilka konsekvenser det kan tänkas få si och så långt fram i tiden. Nåt annat som tar en bedrövlig massa tid är att planera saker i framtiden eller för den delen att prata om hur saker och ting ska vara, men utan att någonsin handla i enlighet med detta. Istället borde funderingar över livet nu vara det som står i fokus, naturligtvis i kombination med ett handlande som ger stöd åt dessa funderingar. Är livet roligt nu? Har jag kul nu? Finns det utrymme för och, framförallt, finns det anledning till skratt i alla fall en gång per dag nu? Finns det trygghet, närhet, vänlighet, kärlek och vänskap nu? Det är naturligtvis upp till var och en att välja hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt och vad man ska fylla sin tillvaro med. För min del är det mycket bättre att fylla varje minut med liv, istället för att fylla livet med dagar och år. De minuter, dagar, veckor och förhoppningsvis år man får i livet vill jag i alla fall försöka att fylla med sånt som ger livskvalité. För när allt kommer omkring så är väl livet alldeles för viktigt och värdefullt för att inte levas och njutas av varje minut egentligen? 

Det kanske är lätt att tro att en sådan ståndpunkt minskar det personliga ansvaret avsevärt. Så är inte fallet, åtminstone inte för mig. Det personliga ansvaret ökar och det ökar dessutom enormt. Dels går det inte att i rädsla eller bekvämlighet skjuta en massa val framåt i tiden, utan fokus och handling måste ske så snabbt som möjligt och helst nu. Dels går det inte heller att i ren egoism fara fram genom livet med enbart sig själv och sitt eget bästa för ögonen. Nej ett liv i nuet som dessutom innehåller livskvalité, innebär att ta hänsyn, vara vänlig, försöka vara ödmjuk, sätta sina egna gränser och att värna om livet.. allas liv inte enbart det egna.

Om jag lyckas? Ibland. Oftare nu efter Carro och Henkes död, än innan de slets bort ur mitt liv. Innan det hände tog jag alldeles för mycket för givet, nu vet jag att inget går att ta för givet. Camilla har lärt sig samma läxa. Både hon och jag vet att det enda man kan vara säker på är att man förr eller senare kommer att dö. När det väl händer är det nog att föredra att kunna vara nöjd med åtminstone de val som gjorts, förutsatt att de val som gjorts gjordes i tron att de skulle leda till livskvalité och ett så bra liv som möjligt.