Rörd, berörd och trasigt ledsen

Det senaste dygnet har, som de flesta dygn, gått upp och ner. Dels har jag tröstat en väldigt ledsen Emelie, som saknar Carro och Henke. En nioårig liten dam, som försöker förhålla sig till en verklighet som inte är lätt att förhålla sig till. En liten tjej som så hänsynsfullt som möjligt frågar det hon behöver veta för att kunna försöka förhålla sig. Idag handlade det om hur Carro och Henke ser ut nu. För att ta reda på det hon undrade så hänsynsfullt som möjligt började hon med att fråga om sina, sedan några år tillbaka, döda råttor. Hon ville veta hur de ser ut nu, om det bara är skeletten kvar nu och hur det kan bli så, när de är nergrävda i jorden i en stängd låda. Jag försökte förklara utifrån det jag vet. Sen kom det jag visste var kärnfrågan. Saknaden efter Carro och Henke, undran hur de ser ut nu och den enorma sorg som egentligen är för stor för ett nioårigt litet hjärta att bära . Det sliter i det egna hjärtat när ens barn är så ledsna, det sliter i det egna hjärtat att prata om vad som händer med ens döda barn och det medför en maktlös känsla, en trasig och sorgsen känsla och en väldig litenhet eftersom det inte går att göra nåt för att förändra situationen eller ta bort sorgen för de två barn som är kvar. Det är en del av innehållet i vår vardag, att förhålla sig till att två i vår familj är borta.. alltid.  

Dels har jag blivit rörd och berörd av det enorma stöd som finns bland människor på vår lilla ort. Det ger nämligen tröst, trygghet och ett enormt stöd att få ta emot såväl meddelanden från människor som att möta människor ute i samhället, som är modiga nog att bjuda på sig själva, sina funderingar och tankar, ge en kram och finnas. I dag, och som alltid, har det gjort mig rörd och glad att få dessa ord och handlingar till mig. Människor som är mitt i sitt eget liv, men ändå tar sig tid att ge av sig själv. Det berör. Det ger trygghet att ha så många underbara människor omkring sig. Det är en obetalbar ynnest, som bör värdesättas och värnas om. Det är den lilla ortens stora fördel, närheten och litenheten som leder till storhet. Det är sånt som värmer i hjärtat istället. Det är sånt som gör att nån rörd tår letar sig nerför min kind. Det är såna våra vardagar också är. Fyllda med mänsklig storhet.