Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.

Offrar mig..

Det finns alltid en rädsla hos mig att människor runt omkring mig ska uppfatta det jag gör som ett sätt att "bli tyckt synd om", att jag beter mig som ett offer. Därför kommer en del inlägg att skrivas med viss bävan, stor rädsla för att lämna ut mig så och en väldig kluvenhet. När jag startade den här bloggen hade det två syften. Dels skulle tankar och känslor bearbetas och dels kanske jag kunde vara till hjälp för någon annan människa som gått sönder inombords och förlorat fotfästet i livet. Det är därför, för möjligheten att kanske kunna hjälpa nån annan, som jag tänker trotsa mig själv och helt enkelt lämna ut mig själv som den lilla människa jag är ibland. Jag tänker inte göra det för att nån ska tycka synd om mig, utan för att nån kanske blir hjälpt av att se att det går att överleva. Och jag tänker göra det för mina barn, för Carro och Henke, som lärt mig så otroligt mycket. Det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem erkännande för hur otroligt stor utveckling de tvingat fram, hur mycket de lärt ut.. inte bara till mig, utan även till sina sina syskon, släktingar, kompisar och till sina bekanta.

De gjorde det när de levde och de gör det fortfarande nu när de är döda - visar, vägleder, lär ut och utvecklar. När Carro levde uppfattade nog många henne som bråkig, självdestruktiv, uppmärksamhetstörstande, envis och svår. Men de som hade mod nog att våga titta närmare, att öppna sina sinnen lite på glänt och släppa in en annan människa som inte passade in i den norm de flesta strävar efter att passa in i, de såg en känslig, trasig människa som visade med alla medel hon hade vad som inte fungerade i hennes liv eller i samhället för de som går lite utanför den norm som tydligtvis ska vara den som gäller. Henke å andra sidan, var snarare ett föredöme för andra när han levde. Ett föredöme för hur vi ska bemöta varandra, ta ansvar för oss själva och för de omkring oss och att vi inte ska tolerera eller tyst titta på när någon annan far illa. Två syskon uppvuxna tillsammans, två helt olika levnadsöden, två på olika vis starka individer som faktiskt visade och gav andra omkring dem möjligheten att lära sig nåt, se nåt nytt, tänka utanför ramarna och att bry sig om. Till och med när de lämnade livet på olika vis gav de möjlighet till eftertanke, utveckling och chansen att se det viktiga i livet. Så för dem, för mina underbara, starka, modiga, älskade och väldigt saknade barn, tänker jag ibland offra min uppblåsta integritet och mina fåfänga rädslor och naket och utlämnande berätta om de upplevelser, känslor, tankar och erfarenheter som mina barn gett och fortfarande ger mig på olika vis.

En del inlägg kan därför bli väldigt utlämnande, väldigt personliga och väldigt ocensurerade. De känslor, minnesbilder, erfarenheter och tankar som jag delar med mig av kommer inte alltid att vara bekväma, behangliga eller på något vis inlindande i silke. Kanske kan en del inlägg uppfattas som stötande, okänsligt råa eller bara fel. Det är aldrig mitt syfte, men ibland är livet precis så okänsligt, rått och fel som det kan vara och ibland kommer jag i denna blogg att berätta om mina erfarenheter av det. Så att läsa det jag skriver här sker alltid under eget ansvar. Som med allt annat är det eget ansvar för vilka val man gör som gäller, att ta ansvar för att välja vad man vill läsa om och vad man orkar läsa om. Vill man bara läsa om lycka och ett liv som går som på räls är delar av den här bloggen helt fel ställe att läsa på.

Så med det sagt tänker jag nu, full av tillit till det egna ansvaret och mitt mod att trotsa mig själv, helt frankt avsluta kvällens inlägg med ett enkelt godnatt..

Stjärnorna glimma

Natten är min tid. Tyst, lugnt, klar luft och tid för reflektion. Det har varit en strålande dag, med underbara vänner, underbara barn, ett ganska bra möte, träning, paj och tja det mesta som är bra för kropp och själ.

Relativt sent ringde en person som har koppling till min avlidna dotter. Många tårar, fortfarande lika många frågor och en så enorm sorg. Fanns inget annat jag kunde göra än att lyssna, känna igen mig och hoppas, hoppas att morgondagen visar sig från en ljusare sida för min dotters vän. Skär i hjärtat att höra all trasighet. Ändå tacksam över att få höra orden: jag behöver hjälp. Det är stor att inse när något är alldeles för smärtsamt för att klara upp på egen hand och att dessutom våga be om hjälp. Min djupaste respekt till denna person för det otroliga mod som uppvisats idag!

Nu ska jag, full av förundran över en del människors storhet, andra människors ödmjukhet, tacksam över insikten om att alla stjärnor som glimmar inte står att återfinna på himlen, krypa ner under täcket. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men blir den hälften så bra som den här dagen kommer det att vara en väldigt bra dag.

Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.

Var dag ny, förhoppningsvis i vaket tillstånd

Precis som alla andra nätter, eller i alla fall de nätter jag nu minns, har jag struntat totalt i alla goda intentioner om att lägga mig i tid för att vakna till en ny dag något så när pigg. När andra börjar sina dagar, slutar jag mina. Den här natten blev ändå lite utstickande, lite annorlunda och helt enkelt lite mer värd att ödsla nästkommande dags medvetande för..

Precis när jag skulle hasa mig från datorn, ge tänderna en omgång för att sen kravla mig under täcket drogs mina ögon till fliken med min öppna mail. Inkorgens innehåll hade utökats. Förstrött, för att ytterligare förhala alla chanser till åtminstone en dags vaken närvaro, klickade jag fram min inkorg och då hände det. Världen blev plötsligt lite mer rosa, mina smilgropar lite mer djupa och min ålder sjönk helt plötsligt med en så där 25 år.. Tänk att ett mail kan fungera som såväl lyckopiller som ansiktslyftning och få världen att le mot en.. ett mail och sömnbristens tydliga spår är som bortblåsta. Starka krafter har varit i farten den här natten och istället för att inleda mitt nya liv med blogg på ett eftertänksamt, intelligent sätt sitter jag småleendes och myser över det faktum att jag nog numer kan konkurrera om nobelpriset i medicin eller nåt åt det hållet. För det måste väl vara ett medicinskt genombrott att inga mediciner mot bristande initiativförmåga, trötthet och depression längre är nödvändiga. Nu för tiden är det enda som behövs ett  enda mail.

Med klokorden "Du ser inte världen som den är. Du ser världen som du är." klingande i huvudet, tänker jag nu väldigt förnöjt glida ner under täcket och sova som en gud för att så småningom vakna vansinnigt trött men fortfarande fånigt småleende. Den eftertänksamma intelligensen är uppenbarligen som bortblåst, men det gäller att inte misströsta. Var dag ny, förhoppningsvis mer eftertänksam, mer intelligent och förhoppningsvis i vaket tillstånd..

Nytt intrång i cyberrymden

Publicerat 2011-08-17 02:30:00 i Vanligt & vardagligt

Trots att det känns lite förmätet att påtvinga cyberrymden och dess innevånare mina tankar, erfarenheter, tyckande och känslor, är det exakt vad jag tänker göra. Kanske inte ofta eller kanske vid varje givet tillfälle, kommer jag att avhandla allt från koffeinberoende, hundliv och morgonstunder utan guld i munnen till min upplevelse av att förlora två av mina fyra barn med två års mellanrum, självmord, trafikolyckor och valet mellan att överleva och leva. Det här är inte cyberrymdens hörn för alla storslagenheter eller allenarådande sanningar, utan snarare vrån för irrande tankar, storslagna visioner, dåligt lokalsinne och en öppenhet för att alla har sin egen uppfattning om vad som är sant.

Nu i natt vid datorn bestämde jag mig helt frankt, efter att jag irrat mig in på "hur man startar en blogg" sidor, att: jahapp, nu var det dags att börja blogga. Mestadels för min egen skull, för att reflektera lite över mina dagar och livet, men även för att minnet av hur jag framför allt månaderna efter min dotters självmord men även efter att min son omkommit i en trafikolycka satt ändlösa timmar framför datorn febrilt letande efter en livlina att hålla mig i genom att läsa om hur andra i samma situation reagerat, gjort eller ens överlevt är väldigt tydligt. Kanske hittar mina ord fram till någon annan som förlorat någon eller några av sina kära och kanske de i så fall ger lite hopp om att det går att överleva och tids nog till och med att leva, men att det för att nå dit också krävs ett aktivt val - kanske varje dag eller som i början varje timme eller till och med varje minut - valet är att leva.

Vem jag är? En vanlig människa, vanlig kvinna, vanlig mamma med ovanligt underbara människor omkring mig, som ger av sig själv på alla sätt och vis. Tack för att ni finns!!!