Grattis Carro

Nu är det konstigt nog Carros fjärde födelsedag sen hon dog, fyra år som den 18 mars inte varit som vi skulle önska. Ingen frukost på säng, skönsång eller presenter det här datumet heller. Carro fyller 22 år idag, eller i alla fall så skulle hon ha gjort det om hon varit vid liv.. eller nja det gör hon väl ändå har jag ju med hjälp av klokaste Emelie kommit fram till, men nog är det väldigt, väldigt tomt utan henne här. 

Vi ska inte till kyrkogården den här dagen heller, Camilla, Emelie och jag. Precis som jag skrev i samband med att Henke fyllde år, så drar vi oss å det längsta för att åka dit. Det enda som händer är som sagt att det slår hårt mot oss att stå där och känna tomheten och kylan smyga in över oss och förlama resten av vår vakna tid med sin känsla av definitiv avsaknad. Nej, vi gör precis som vi gjorde här om dagen när Henke fyllde år, vi tänder en lykta på trappan, sänder Carro en massa grattistankar till vart hon nu än är och saknar. Saknar väldigt.. den här dagen också. Men eftersom jag kom till insíkt en morgon alldeles nyss om att den 18 mars trots allt är en dag värd att fira, eftersom det är förknippat med en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, dagen när Carro föddes, så ska vi fira lite också. Hade Carro själv fått välja hade hon velat ha mjölkstuvade makaroner och stekt falukorv. Kanske vi ska fira lite med det.. till hennes ära och för att hon, vart hon än är, fyller 22 år.

Så Grattis Carro vart du än är på din 22-års dag. Kom ihåg hur mycket vi älskar dig och att vi saknar dig väldigt och alltid. Puss & Kräm min älskade dotter <3

Förutsägbart!!!!!!!

Plötslig insikt

Igår morse stod jag på trappan och funderade över Henriks födelsedag och hur jobbig jag upplevt att det var att han skulle ha blivit 19 år, men aldrig fick möjligheten att bli det. Vi gjorde inget speciellt, utom att tända ljus för Henke på vår trapp, kyrkogården undveks som vanligt till så gott som varje pris. Så kom jag på min reaktion när jag pratat med en del andra som förlorat barn om hur de gjorde på årsdagarna till när deras barn avlidit. Jag mindes hur jag lyssnat till hur de brukade samlas i släkten, äta middag och tända ljus och att det enda jag kunde tänka var: varför skulle jag fira då? Nu tror jag inte att de jag pratade med såg det som att fira, utom som att hedra sina barn, men min tanke var fortfarande: Varför skulle jag fira dessa datum med sammankomster, middagar och anstränga mig på det viset de datum mina barn hade dött? Det är ju datum som är sammankopplade med det jag hatar mest av allt i mitt liv, med när två av mina barn dog. Jag vet att jag betämde där och då för mig själv att det tänkte jag helt enkelt inte. Naturligtvis hedrar jag mina avlidna barn de datum de dött med att tända ljus, tänka på dem, prata med dem inom mig själv och låta mig och de runt mig prata om mina barn och hur det var dessa datum 2008 och 2010, men det är absolut inte någon festlig dag i någon bemärkelse.

Det var dessa funderingar som rastlöst svepte runt i mitt huvud, när nästa bestämda tanke kom. Den 18 mars föddes min Carro, den 24 mars två år senare föddes min Camilla, knappt ytterligare ett år senare den 13 mars föddes min Henke och tio år efter Henkes födelseår föddes den 1 april min Emelie. Samtliga av dessa datum har de allra lyckligaste och några av de mest betydelsefulla händelserna som hänt i mitt liv skett, jag har fött mina barn det allra bästa och viktigaste överhuvudtaget i mitt liv, och det har bara varit förknippat med glädje, kärlek och lycka. Det har varit datum värda att fira! Så kom den, insikten ramlade in i mitt medvetande. Jamen naturligtvis! Trots att det är jobbigt att veta att Carro och Henke skulle ha blivit ett år äldre om de varit i livet, så är deras födelsedagar fortfarande värda att fira. Deras födelsedatum var de lyckligaste dagarna i livet och storslagna på alla vis och som Emelie så klokt uttryckte det: Henke blir fortfarande 19 år och Carro kommer fortfarande att bli 22 år på sin födelsedag, det spelar ingen roll var de är. Dom fyller fortfarande år och blir äldre. Självklart kloka, söta Emelie. Insikten om att dessa datum, trots att de nu även innehåller sorg, är datum som verkligen är värda att fira kom som sagt inramlandes i mitt medvetande och jag kände direkt i hela mig att ja, så ska det vara. Carro och Henkes födelsedagar ska från och med nu firas! Även om det inte blir genom att sjunga, ge presenter och servera frukost på sängen så genom middag, och då med den mat de antagligen valt till sina födelsedagar, ljus och glädje över att de funnits med i våra liv. Nytt tänk kring dessa datum med andra ord. Vart de än är, som Emelie sa, så ska de så klart få firas på sina födelsedagar. Från och med nu är det den nya ordningen helt enkelt! Bra insikt, bra morgon!

Grattis Henke

Nu är det andra året vi inte är uppe tidigt den 13:e mars för att sjunga falskt, ge present (antagligen i form av en Peace and Love-biljett med camping) och servera Henke frukost på sängen. I dag skulle min älskade son ha blivit 19 år om han hade varit i livet. Det känns hårt för ett sargat  modershjärta att inte kunna gratulera sitt barn och se honom växa upp. Såna här dagar blir det ännu lite tydligare. Han hade hela livet framför sig! Henke skulle ha blivt 19 år idag, men hann bara bli 17 år innan han dog. Det är inte rätt att det ska vara så.

Vi har inte varit till kyrkogården, Camilla, Emelie och jag. Vi vill nästan aldrig åka till kyrkogården. Det är hårt att se Carros och Henkes gravar med den gemensamma gravstenen med kort på dem, men allra hårdast är det att läsa deras namn.. på en gravsten?!! Den hårda sanningen slår alldeles för hårt mot våra oskyddade inre för att vi ska kunna motivera oss att åka dit särskilt ofta. Det känns ändå inte som om de är där. Istället har vi tänt en lykta på vår trapp och sänt Henke grattistankar till vart han nu befinner sig. Han ska bara veta hur otroligt saknad han är.

SÅ det är vad jag har att säga för dagen. Kort och gott: Grattis Henke vart du än är på din 19-års dag. Kom ihåg hur mycket vi älskar dig och vet att vi saknar dig alltid. Puss & Kräm min kära son <3

Godzilla, stjärnstoff och översvämning

Denna natt som nästan alla nätter är sömn nåt jag har hört om, mytomspunnet och mystiskt, och definitivt inte en del av min värld. Nåja, utan nätter inga stjärnor. Och stjärnorna är vackra, väldigt vackra till och med. Även de stjärnor som är i mänsklig gestalt.

För att fatta mig kort (utvecklar senare.. kanske), har fokus legat på storhet istället för problem, på lösningar istället för offerroller och på att sätta andra människor högt. Mycket har avhandlats, kaffe har flutit, solen har skinit, hår flugit, presenter mottagits och planeter snurrat på i sina banor. Kosthållningen har varit förkastlig, informationstekniken urladdad, husgudarna svinaktigt underbara och svinen gudomligt suveräna. Dessutom har ett duschdraperi delvis skiftat färg och det har en del ljushuvuden med. En bra dag, en härlig dag och en jobbig dag. Jobbig för att Henke skulle ha fyllt 19 år imorgon om han fortfarande varit i livet. Jobbig för att kära döttrar saknar och är ledsna och för att det inte finns något att göra som förändrar det hela. Jobbigt för att tårkanaler översvämmats i plural och krackelerade hjärtan trängt sig fram till ljuset, men även otroligt och magnifikt eftersom ödmjuk styrka, kärlek och mod idag och som alltid deltagit i sublim form. Dessutom har en förunderlig upptäckt i form av Godzilla E gjorts, vilken med nöd och näppe undgått dissekering. En stor och glad dag, en ledsen dag och en dag fylld av stjärnstoff. Kort och gott, en dag som innehållit liv och inte bara överlevnad.

Skrattar bäst

Godmorgon, solig morgon och helt strålande sömning morgon. Tänker därför enbart citera nån eller något eller kanske inget.. I vilket fall som helst, den som skrattar bäst, skrattar först och sist men troligen även i sömnen. Med dessa extremt djupsinniga ord tänker jag åter krypa ner under täcket och njuta av måndagmorgonen på ett alldeles suveränt och totalt tidlöst sätt sätt :)

Svinbra vecka - en resumé

För att få lite perspektiv på om något överhuvudtaget har hänt under den här veckan, från lördag 2012-03-03 till lördag 2012-03-10, bestämde jag mig för att göra en resumé helt enkelt.

Lördag 2012-03-03
Dagen började med att Camilla kom upp och väckte mig på ett alldeles underbart sätt för att höra efter om jag ville komma ner och äta frukost. När jag släntrade ner för trappan utbrast Camilla: - ser du mamma, vilken helt underbar dag! Kan man bli annat än på gott humör då? Därefter frukost tillsammans med Camilla och Eve, efter en stund anslöt sig även Johanna till oss. Efter frukosten startade dessa tre tjejer en revolt mot världens fulhet, eller i alla fall mot det som är fult i världen. Den bestod i inköp av enorma asfaltskritor och såpbubblor. En stor del asfal dekorerades därefter av dessa tre levnadskonstnärer, som dessutom verkade mycket nöjd med inledningen av dagen.

Därefter planeras fortsättningen på denna strålande dag. Efter en del idéer hit och dit bestämdes det att vi skulle åka till Toves föräldrar som är bosatta cirka 7 mil från vår ort och hälsa på. Vi fick ta två bilar för att alla skulle kunna åka med, men det var helt ok. Kalasroligt att få träffa dem, det var obeskrivligt länge sen det inträffade, så ett enorm bra initiativ av tjejerna.

Väl framme serverades fika, naturligtvis med en ansenlig mängd kaffe. Underbart!
 

Kan väl informera om att vi även fick med oss en enorm bur hem. Trots att dagen var alldeles strålande trevlig, var energin som bortblåst vid hemkomsten, så en lugn hemmakväll var vad som stod på menyn. En lugn hemmakväll med middagsservice. Camilla och Eve gjorde suveränt god mat, fläskytterfilé, potatis och sås. Det var en lyxig avslutning på dagen!

Söndag 2012-03-04Dagen började lugnt och avslappnat. Kaffe ingick naturligtvis, men det var väl det mest energirika som hände till att börja med. Eftermiddagen innebar påhälsning hos familjen Lilla Blad. Där serverades förutom kaffe även kombinerad lunch/middag. Supergott! Ännu en dag med maten serverad, kan nästan inte bli bättre.
 

Kvällen innebar byte av vistelseort för Stormästarn. Ja just det ja, Stormästarn har ju inte blivit presenterad än. Det är ett svin, svin som i marsvin då, som vi lånade med hem från en väninna för nästan två veckor sen. En alldeles förtjusande liten varelse som älskar gurka. Nåväl, han fick då så klart flytta in i den enorma bur vi fått med oss hem från Toves föräldrar, vilket han verkade tycka var en rätt okej idé.

 

Måndag 2012-03-05

En typisk måndagsmorgon inledde den nya veckan. Morgonbestyr, frukost och skjutsa Emelie till skolan. Sen var det bara att åka hem och krascha. Ställde klockan på 12.55, för att komma upp i tid för att hämta Emelie efter skolan. Klev dock upp lite tidigare för att fika med Camilla, som kom med den alldeles utomordentligt bra idén att åka till en ort cirka sju mil bort för att inhandla en liten svinkompis till Stormästarn. Så fick det bli. Efter hämtningen av Emelie, precis när vi var på väg, kom mormor insvassandes. Naturligtvis kastade vi in henne också i bilen för lite svinaktiga affärer. Sen begav vi oss av, Camilla, Emelie, Eve, mormor och jag, på biltur i solskenet.
 

Väl framme på djuraffären visade det sig att av tre marsvinshonor tyckte Camilla och Emelie om varsin av dessa och jag vägrade att lämna det tredje, så istället för ett svin kom det sig att vi köpte tre. Tänk hur det är, en del svin är man beredda att betala för medan man är beredd att betala för att bli av med andra. Hm.. Nåja, förutom svinerierna i djuraffären blev det en liten sväng in på Kapp Ahl och naturligtvis även MC Donalds.

 När vi så småningom entrade hemmets lugna vrå installerades de små svindamerna hos Stormästarn, men eftersom han är av manligt kön och därför mindre pålitlig tillsammans med små damer fick vi lov att ta gallret till hans gamla bur och ställa inne i den nya. Väl inburade i den mindre buren fick sen de svinaktigt söta små damerna bekanta sig med herr Stormästare. Han blev svinglad! Sprang fram till dem och pep i glädjeyra. Det gjorde nästan Emelie också, eller pep är nog fel ord, men hon babblade oavbrutet och glädjestrålande resten av kvällen. Ett svinbra köp med andra ord. Även husgudarna tyckte att det var intressant med de nya familjemedlemmarna. Eftersom vi ställt en skiva för dörren in till Emelies rum där svinen är, behövde de klättra så högt upp de kunde för att se. Det högsta de hade att tillgå för närvarande var Eve.

Tisdag 2012-03-06

Dagen hade samma inledning som måndagen, dvs. upp och fixa med Emelie, skjutsa henne till skolan och krascha. En skillnad var dock att Camilla hämtade Emelie efter skolan, medan jag fikade med Eve och prästen. Eftersom mina husgudar, Harry och Nova, alltid vill vara medelpunkten ser de naturligtvis till att bli det också. Den här dagen framförallt genom en gemensam attack av Eve, som sen övergick i mys vid köksbordet. När prästen for påbörjade jag mission impossible som det kändes, med andra ord började jag ta itu med disken. Turligt nog kom mitt psykbryt på besök, så en välbehövlig uppladdning av koffein inför fortsatt diskande blev därmed möjlig. Det är helt otroligt att en disk kan ta över ens hem och verka svälla till och med under tiden man diskar. Det visade sig i alla fall att diskbänken inte sett det sista av omvärlden, utan disken tog till sist slut precis som jag. Eftersom min energi inte direkt är tillräcklig för en dags aktiviteter, så var den slut efter disken. Jag rasade så klart ner några pinnhål igen och tappade tilltron till livet och världen en stund. Eller snarare under resten av kvällen och natten. En viss ljusning medförde dock Makokos besök. Makoko är en bedårande valp som Camillas kompis äger. Emelie formligen avgudar den lilla damen och jag måste erkänna att även jag är väldigt betagen. Hon kom då alltså under kvällen och hälsade på under några timmar. En mycket pussvänlig liten varelse, med en energi som inte går av för hackor.

Onsdag 2012-03-07

Som de flesta veckodagar gick jag upp med Emelie, skjutsade henne till skolan och for hem och kraschade. Jag hade fortfarande inte klättrat upp efter tisdagens ras, så till en början trodde jag inte att dagen skulle bli mycket att hurra för. Men det vände. Camilla hämtade Emelie efter skolan och när de kom hem inhämtades även posten. Emelie hade fått ett litet paket, dessutom adresserat till unga fröken. Hon blev himla glad. Paketet innehöll en badmössa i form av en haj, en lejonsmurf, glitterkonfetti och ett brev. Emelie blev på ett strålande humör och Camilla var redan sitt allra ljusaste jag, så det gick helt enkelt inte annat än att dras med. Jag masade mig därmed upp ur sängen och följde med mina mest älskade ner för fika. Dagen till ära dök även min granne och vän upp för kaffesurplande och babbel. Var en väldigt trevlig nystart på dagen. Medan vi satt där och njöt av livet kom en lastbil inkörandes på gården. Emelies nya madrass med tillhörande bäddmadrass visade sig bli levererad. Vi lät den stå i hallen en stund, medan ännu mer flytande gudomlighet inmundigades (kaffe så klart).

 

Där och då, mitt i allt kaffedrickande, bestämde vi oss för att ta en tur till ortens Ta till vara. En dusch och flertalet kaffekoppar senare begav vi oss iväg. För att egentligen inte behöva något, blev jag barnsligt glad över att hitta en gammal tvättbräda och ett gammalt skrivbord. Båda dessa inhandlades, men vi fick bara med oss tvättbrädan hem. Det gjorde inget. Bara vetskapen om dessa inköp var nog för att energin skulle öka något. Väl hemma började Emelie och jag därför med att städa åt de små svinen, städa Emelies rum och ta in nya madrassen. Vi möblerade om åt henne också och hon blev väldigt nöjd, vilket förtydligades än mer genom att hon förtjust sa: - Åh, det är som att komma till himmelriket! Kul! Vi avbröt bara våra förehavanden för att fika med två av familjen Lilla Blads medlemmar, som kom indundrandes genom dörren. Med rummet och svinburen klar bestämde vi oss för att chokladbollsbakning var vad som skulle göra en bra kväll till en awesome kväll. Vi avnjöt nöjt dessa i Emelies rum medan vi spelade fia med knuff. En mycket trevlig dag och kväll minsann.

Torsdag 2012-03-08

Det här var veckans allra värsta morgon visade det sig. Efter en natt med alldeles för lite sömn, tålde jag inga ljud och humöret var allt utom bra. Emelie var inte imponerad över morgonen, men fann sig tålmodigt i att jag inte var talvänlig. Efter att jag skjutsat Emelie till skolan var det bara att bege sig på blodtryckstagning. Det hade sjunkit och var inte skyhögt, men heller inte jättebra. Spelade ingen roll, jag tyckte det var bra att det går åt rätt håll. Därefter for jag hem och kraschade handlöst med löfte från Camilla om att hämta Emelie. Ingen klocka behövde därför ställas, utan sömn var det enda jag behövde fokusera på. Och det gjorde jag också, jag sov som en stock medan Emelie umgicks med svinen och Camilla och följde Camilla på träning. När jag väl klev upp fikade Emelie och jag, sen kom hennes pappa för att hämta henne inför helgens vistelse hos honom. Kvällen avslutades med att jag blev bjuden på hämtmat. Det var trevligt och gott, så trots en dålig början av dagen fick den ett ganska okej slut.

Fredag 2012-03-09

Jag vaknade vid 13-tiden av ett sms från grannen (dvs. Tove), med en inbjudan på frunch i form av paj. Både Camilla och jag vandrade nöjda över en sån start på dagen över till grannarna, naturligtvis i sällskap av de berömda husgudarna. Det var en suveränt god paj, dessutom och naturligtvis i kombination med kaffe. Vad mer kan man begära av en nyvaken fredag? Efter en stund kom även Johanna hem och åt även hon. Camilla och Eve började kolla på film. Husguden Harry såg Camillas sittande i soffan enbart som en service till för honom. Det var helt självklart att en av "mattorna" i huset begrep att han behövde ett huvudstöd. Något annan anledning kunde det helt enkelt inte finnas för henne att sätta sig där Harry behövde.

Efter frunchen var det hem och vila som gällde, med uppgjord plan om återträff lite senare. Camilla drog iväg och tränade tillsammans med Eve, efter träningen kom hon hem med hälsning från Tove om att vi var bjudna på middag framåt kvällningen. Totalt underbart. Så framåt kvällningen gick vi över till våra kära grannar igen. Middagen bestod av fläskfilé, potatisgratäng, haricots verts med bacon och haluomi samt sås. SÅ himla gott! All cred till kocken. Tove och jag drack även ett eller två glas vin, medan Camilla och Eve lånade bilen och drog iväg på egna äventyr. En riktigt, riktigt trevlig kväll!!

Lördag 2012-03-10

Det är helt obegripligt hur dåligt man kan må av ett par glas vin!! Dagen till ära är jag synnerligen beredd att skriva på nykterhetsrörelsens samtliga manifest. Eller vänta nu.. Det kan ju faktiskt vara en kombination med min totala energibrist som sammantaget lett till detta eländes mående. Nåja, det var det väl värt antar jag. I vilket fall som helst har dagen sovits bort. Det är straffet man får ta av en sen, men trevlig kväll. Väl på benen stärkte jag mig med kaffe i Toves sällskap. Vi satt här vid köksbordet hemma hos oss och tyckte att dagen allt kunde vara bättre. Inget blir bättre än man gör det, så vi bestämde med Camilla och Eve att vi skulle ta en pizza och filmkväll. Så en dusch och en filmhyrning (som var mitt och Toves uppdrag) senare, satt vi samlade uppe i Toves vardagsrum och åt pizza (Camillas och Eves uppdrag) och kollade på film. Var en väldigt mysig kväll. Vi såg två filmer, jag saknar dig och flickan från ovan. Jag saknar dig var himla bra och himla sorglig, så samtliga församlade utom husgudarna grät. Harry tog det hela med ro och somnade på min nacke, helt enkelt för att vara nära och för att han kunde. Goding! Efter filmkvällen var det inte mycket annat att göra än att traska hem, skriva dessa ord och sen blir det säng.

Resumén av veckan blir väl således: det har inte hänt särskilt stora saker, men det som har hänt har varit trevligt, mysigt och helt igenom bra. Trots att inga storslagna saker hänt, har det såväl gett som tagit energi. Nu är dock energinivån farligt låg och jag ser utslagen fram emot att få sova igen.

 Husgudarna får porträttera den trötthet som en veckas aktiviteter kan ge. Med dessa bilder säger jag godnatt för idag.

Risk för självmord!

I foldern ”Att prata om självmord är ett skydd för livet” läste jag under kvällen om riskfaktorer och varningssignaler som är kopplade till självmord. Några riskfaktorer som nämndes var:

• Förlust av närstående, en relation, arbete, status eller pengar
• En större besvikelse som kränkning, utebliven befordran eller mobbning
• Sjukdom såsom depression, psykoser, allvarliga kroppsliga sjukdomar, missbruk.

 Varningssignaler som nämndes var:

• Ett förändrat beteende t.ex. som lynnighet, ledsenhet, tillbakadragenhet, tal om hopplöshet, en känsla av att vara värdelös eller hjälplös, uttryckta tankar om döden, tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar.
• Riskfyllt och självdestruktivt beteende.
• Ibland kan en självmordsnära person upplevas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på det a då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Så blev jag då sittandes här i natten och funderade tillbaka på Carros resa genom livet. Med hennes alla brutna relationer, brustna förhoppningar om hjälp, en skolgång som mer kan beskrivas som en misslyckandeplan uppsatt av skolan, soc inblandning som enbart förvärrade hela situationen och innebar fler brutna relationer, barn och ungdomspsykiatrin som brast radikalt (vilket socialstyrelsen även gav reprimander för efter Carros död) och en utvecklad svår depression, känns det inte särskilt svårt att hitta riskfaktorer. Även alla punkter gällande varningssignaler uppfylldes, men det förstod jag inte då. Jo jag förstod att hon inte mådde bra, men inte riktigt omfattningen av det. Carro kände sig hjälplös, ledsen och var ibland även väldigt lynnig. Hon var även väldigt självdestruktiv och skar sig, drack mycket alkohol och gjorde sig själv illa på fler vis som jag inte vill lämna ut här. Carro är inte här och kan värna om sin integritet, så jag tycker att jag ska behandla henne och det liv hon levde respektfullt genom att inte lämna ut henne totalt. Cirka en månad innan hon avslutade sitt liv drog sig Carro undan mig och resten av familjen genom att helt sonika dra iväg till en kvinna cirka en mil från vår bostad. Det var inte heller det något jag reagerade på, precis som jag inte uppfattade faran i att hon var så lugn, tom. harmonisk sista gången hon var hem för alltid. Jag missade det totalt, jag hade helt enkelt inte kunskap nog om att lugn harmoni kunde vara ett tecken på att beslutet att ta sitt liv var taget. I stället kände jag mig för första gången på väldigt många år lugn, tom. lycklig en kort stund. Nu är jag mest uppgiven och arg. Beror det på vart i landet man bor för möjligheten att få rätt vård, bra skoltid och ett soc som inte bara släpper när det är som jobbigast? Hur det nu än är spelar det ingen roll längre hur arg jag känner mig på skolan, psykiatrin eller Soc Carro är likväl död och borta föralltid. F-n! Jag önskar så att hon var här, hon och Henke så vi alla var samlade igen. Mina älskade barn! Jag saknar dem helt enkelt radikalt mycket.

Bloglovin

Hux flux efter att jag bestämt mig för att följa en blogg genom nåt som tydligen heter bloglovin, befann jag mig på en sida med stränga order om vad jag skulle göra. Bland annat var informationen att jag skulle klistra in nedanstående länk i ett inlägg i min blogg. Lydig som jag är (ibland) gjorde jag naturligtvis som det stod. Vad som händer härnäst återstår att se. Nu ska jag i alla fall ägna mig åt att läsa lite i bloggen jag be´stämt mig för att följa.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3769691/life-as-i-know-it?claim=6emhjb239dw">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Sövande kanske

En bra dag till ända och snart en dryg natt också. Förhoppningsvis är det strax sista rycket innan natten kanske äntligen övergår i sömn. Hur trött som helst, men ändå klarvaken. I ett sista försök att muta nattugglan inombords att inse morgondagens obefintliga medvetenhet vid fortsatt nattvak, lockade jag med en varm dusch. Den inre nattugglan noterade ansträngningen utan större entusiasm eller tecken på samarbetsvilja. För att göra ett sista försök att förändra situationen tänker jag ägna fortsatt vakentid åt lugnande tedyrkan.

Notering inför morgondagen:

• Lokalisera offknappen och förbered avstängning inför kommande natt.
• Inse att punkt ett enbart kommer att vara möjlig under förutsättning att onknappen är automatiserad.
• Förbli hoppfullt entusiastisk inför framtida förändrade sömnvanor.

 Over and out!

Snuttifierad idioti!

 Snuttifiering. Första gången jag hörde ordet var på en konferens i Stockholm för några år sedan. Jag tyckte ordet var alldeles bedårande och underbart gulligt. Det var inte förrän jag satt på rälsbussen på väg hem igen, som ordets innebörd sjönk in i mitt medvetande. I samma ögonblick som jag begrep att snuttifiera är detsamma som att förlora helhetssynen till följd av att man delar upp en helhet i små snuttar eller helt enkelt förenklar saker och ting på ett inte alldeles fördelaktigt sätt, förlorade ordet stor del av sin tidigare glans. Trots det kan jag än idag inte helt och hållet låta bli att tycka att själva klangen i ordet har en viss charm. Det vill säga alla gånger utom när jag själv står öga mot öga med den snuttifierade verkligheten, idag i form av ett snuttifierat tankesätt. Enligt mitt synnerligen partiska synsätt, var inte jag den snuttifierande länken dagen till ära. I alla fall inte till att börja med.

Snuttifieringen ramlade över mig helt oförutsett och under en av dagens dalgångar. Irriterad över det faktum att en del tydligen helt hänsynslöst tar sig tolkningsföreträde framför alla andra, tog jag fram stora nuharjagminsannfåttnog-kappan och svepte kränkt in mig i den. Tack och lov tog det inte allt för lång stund innan det trista i denna utstyrsel gick upp för mig och jag återigen kom ihåg att jag ju har ett val. Medan jag förläget krängde av mig nämnda kappa, svepte Sören Kierkegaards tankar om att leva innerligt återigen in i mitt medvetande. Enligt hans sätt att se kan en människa ta sig igenom tre stadier i livet. Det första stadiet, det s.k. sinnliga stadiet, är materiellt och innebär att vi samlar på saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Det andra stadiet som är det innerliga stadiet, är när vi är närvarande i oss själva, tränar oss på att uppfatta vår egen vilja, vågar göra våra egna val, handlar efter vår inre röst, lär känna oss själva, hittar vår egen sanning genom att titta in i oss själva och lever efter den istället för hur vi tror att vi borde leva och sist men inte minst omfattar det även hur vi förhåller oss till andra. I det sista stadiet – det andliga – ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, det s.k. alltet.

Helt otroligt! Upptäckten av att jag, istället för att ta hand om mig själv och mitt mående, hade snuttifierat min egen verklighet på grund av någon annans sätt att ge uttryck för sina tankar smackade in i min hjärna samtidigt som stora röda varningslampor började blinka och högljudda sirener vilt började tjuta innanför min pannlob. Så klart! Av gammal vana hade jag utan att reflektera tagit förgivet att det låg någon form av sanning i den andres sätt att se på världen, känt skuldkänslor över att jag någonstans ifrågasatt det och därför tagit mer hänsyn till den personen före mig själv. Naturligtvis fick det mig att känna mig irriterad! Självklart går det inte att bara ta över någon annans tankar, uppfattningar och idéer och se dem som sanna om de inte någonstans överensstämmer med den egna inre sanningen, utan reaktion! Det fanns bara ett att göra. Jag kunde nästan känna hur min pannlob vibrerade av tjuten från min inre nödbroms när jag lät livet sakta ner lite och gav mig själv möjlighet att ärligt fundera över situationen. Jag var inte irriterad över den andre personens snuttifierade tankesätt, jag var irriterad över att jag glömt att lyssna på mig själv och därigenom inte heller klarat av att välja hur jag skulle förhålla mig till det hela! Helt enkelt, så var jag irriterad över att stå öga mot öga med den snuttifierade verkligheten och dessutom vara länken till den.

Allt som behövdes var lite tid. Tid att inse att jag inte delade presenterat tankesätt, att jag kunde välja förhållningssätt och dessutom fundera över vad jag själv ansåg var sant i situationen och vad jag ville. En kort stund hade jag alltså stått där i en kappa som inte på något vis var klädsam och glömt bort att ta hänsyn till vad jag vill ha ut av livet, vad jag längtar efter och hur jag vill ha saker och ting. Jag hade till och med glömt bort att det bara är jag som kan välja vilka steg jag vill ta för att nå dit jag vill. Efter denna insikt fylldes jag åter med tillit till att vara på rätt väg och att jag har förmågan att även fortsättningsvis välja åt vilket håll jag ska gå, för att hålla mig till det som är det rätta för mig. Enda kruxet är väl att komma ihåg vad det är jag vill och att använda mitt omdöme för att välja det jag känner mig bekväm med.

Med detta utrett tänker jag förnöjt krypa till sängs, trots att frasen ” Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.” tyst klingar i mitt bakhuvud. Nåja, till och med frågan om vem jag egentligen argumenterade med idag får pinsamt nog anses nedlagd vid det här laget. Finns bara ett att göra. I rest my case.

High five

Gonatt gott folk

Måndagmorgon

Måndagsmorgon och kaffet har runnit och fortsätter att rinna i strida strömmar nerför min strupe. Vad skulle livet vara utan denna gudomliga dryck? De senaste dagarna har innefattat en del insikter. De låter små, men är i min värld stora. Jag beskriver dem bara extremt kortfattat och i en rätt inlindad version.

Insikt 1: har skett i kombination av meditationskurs och samtalskontakt. Har insett hur otroligt mycket jag har arbetat med mig själv under de senaste åren, mer än jag kanske hade hunnit med att göra under hela mitt liv om verkligheten varit annorlunda. Var stort att inse, verkligen förstå, att jag har tagit större steg än jag trodde skulle va möjligt i min personliga utveckling och uppnått en del insikter som jag tidigare bara läst om i böcker. Nu är jag där själv och för mig är det stort.

Insikt 2: genom en dröm förstod jag något om mig själv och vikten av att inte trycka ner rädslor eller att döma andra för deras sätt vara eller att hantera sina rädslor. När allt kommer omkring har jag bara gått i mina skor, aldrig i någon annans, och kan därför inte heller veta vad som är rätt eller fel sätt att reagera, agera, bearbeta osv. för andra. Nä, fram för mer öppenhet i sinnet helt enkelt och att bearbeta rädslor som verkar vara så stora att det är bäst att försöka hålla dem i schakt.

Insikt 3: Återigen, vikten av att göra upp en plan eller åtminstone sätta upp vissa livsregler för sitt liv som hjälper en att hålla fokus på det viktiga i livet och att gå genom livet levandes, släppa onödig kontroll, inse att man inte äger något, göra det bästa man kan för sig själv och för andra och låta de omkring en växa och ta ansvar för sitt växande och inse att man inte är oumbärlig.
 

Kan tyckas som självklarheter och det är det väl egentligen oxå, men i min värld var det stort att inse att dessa självklarheter ramlat ändå ner i hjärtroten och blivit en del av vad jag faktiskt verkligen tror på och lever efter. Under bara en kort tid nu har det hänt saker i mitt liv, så roll efter roll skalas av mig och det som blir kvar är rätt och slätt jag, kärnan av mig. Stora steg i en liten människas liv. Nu lär det inte bli många steg till utan mer kaffe, så mot vattenkokaren och kaffepulvret helt enkelt.

Låååååångt inlägg..

..nogrannt förvarat innanför pannbenet, färdigt för publicering, men dock inte under kvällen/natten. Istället ägnar jag min sista vakna stund för dagen åt söta onyttigheter som är bra för själen, umgänge, svinaktiga funderingar (förklarar sen), husgudarnas välkomna närhet och argumentation på mindre avancerad nivå rörande oviktigheter som jobb och liknande.

Kan väl åtminstone säga att jag har haft några intressanta dagar. Kanske inte särskilt händelserika egentligen, men väldigt utvecklande. Och det har varit sol!!

...

 

Mr Murphy är statistiskt sett en idiot

Under 2008 bodde det nästan 9,3 miljoner människor i Sverige. Av dem dog 91 542 personer under året (dvs. knappt 1 %), varav 1170 (1,3 %) genom självmord. Det var bara 315 av de 1170 personerna som tog sitt liv som var kvinnor (knappt 27 % av de 1,3 %). Av samtliga personer som begick självmord under 2008 var det enbart 140 (12 % av de 1,3 %) av dem som var mellan 0-24 år och av dem var det bara 44 (31 % av de 12 %) som var kvinnor. Under 2010 var det drygt 9,4 miljoner människor som bodde i Sverige. Av dem dog 90 519 personer under året (dvs. fortfarande knappt 1 %), varav 287 (0,3 %)[*] personer i trafikolyckor och av dem var det bara 44 personer som var passagerare (15 % av 0,3 %). Av samtliga personer som dog i trafikolyckor under 2010 var det enbart 21 (7 % av 0,3 %) av dem som var mellan 0-17 år (källor: SCB, Socialstyrelsen, Statistikcentralen samt Trafikverket).

Min dotter Carro var 18 år när hon tog livet av sig 2008 och Henke, min son, var 17 år när han som passagerare dog i en trafikolycka 2010. Det vill säga att Carro var en av de 31 % av 12 % som ingick i en grupp på 1,3 % av en ursprunglig grupp på knappt 1 % som dog under 2008, och Henke var såväl en av de 7 % som en av de 15 % som ingick i en grupp på 0,3 % av en ursprunglig grupp på knappt 1 % som dog under 2010. När jag ser all denna statistik tycker jag att sannolikheten borde vara minimal för att min Carro och min Henke utgör en del av den, det borde helt enkelt vara en statistiskt omöjlighet. För det kan inte vara särskilt sannolikt att två barn ur samma familj dör av två helt olika orsaker, vid två helt olika tidpunkter helt oberoende av varandra. Kan det ens anses som statistiskt möjligt eller överhuvudtaget sannolikheten att två barn i åldrarna 17-18 år från samma familj ska ingå i den typen av statistik, dessutom inom loppet av två år? Men när allt kommer omkring har statistiken lika liten betydelse som alltid. Det spelar ingen roll hur statistiskt omöjligt eller helt osannolikt det är, Carro och Henke är döda och hur jag än vrider på all statistik i världen så ändrar det ingenting.

Det jag däremot med största sannolikhet och antagligen en hundraprocentig riktighet kan säga, är att jag och herr Murphy ytterst sällan spelar i samma lag och att det till och med verkar finnas statistiskt fog för det påståendet. Dessutom är det helt klart att Mr Murphy inte är klok på något vis, inte ens statistiskt. Frågan är dock om Mr Murphy är en pseudonym för Gud och att hon på nåt osannolikt vis genomför nån statistiskt helt oriktig plan som i själva verket är universellt genial? I vilket fall som helst är det iså fall inte särskilt tydligt i mitt mikrokosmos.

---

[*] För att stryka eventuella vänner av ordning medhårs ska jag snabbt tillägga att under 2010 tog Trafikverket beslutet att exkludera de som begår självmord i trafiken ur olycksstatistiken, varför det officiella antalet döda i trafiken avrundats till 270 personer under aktuellt år.

Jag är rik

Fattig eller Rik?

Det här är berättelsen om en mycket rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. Pappan och sonen tillbringade därför ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods. När de återvände efter besöket frågade pappan:

"Förstår du nu vad fattigdom innebär?"

"Ja, det gör jag", svarade sonen."

"Kan du då beskriva skillnaden mellan vårt liv och deras", bad pappan.

"Vi har bara en hund, men de har fyra. Vi har bara en liten pool på gården, men de har en hel sjö. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, men de ser hela stjärnhimlen. Vi har en massa betjänter, men de hjälper andra. Vi har stängsel runt hela vår gård, men de har vänner som skyddar dem.

Jag som trodde att vi var rika och de fattiga."

Som sjukskriven händer det ofta, för att inte säga alltid, att pengarna inte räcker till längre. Det som kommer in täcker helt enkelt inte det som ska ut. Innan jag var sjukskriven tänkte jag aldrig att jag inte skulle ta ett lån eller låta bli att köpa nåt ifall något av mina barn skulle avlida och jag inte skulle klara av att arbeta. Så jag har t.ex. ett billån och ett medlemslån. Så har jag alla mina andra utgifter som hyra, el, ja kort och gott, jag har såna utgifter som de flesta har. I dag fick jag svar från den försäkring som ingick i mitt medlemslån, den som är tänkt att täcka upp om man inte får in sin inkomst som man ska. Som med mycket annat fanns det ett kryphål och försäkringsbolaget meddelade frankt att försäkringen tyvärr inte kunde anses gällande i mitt fall. Under några minuter vandrade jag runt i mitt kök och vred mina händer och kände mig rätt orolig, eller snarare panikslagen, över min ekonomiska situation.

Så började solen skina över banvallen igen (Vårt hus ligger nämligen bredvid ortens tidigare tågstation, därav banvallen), i alla fall i mitt sinne. Min yngsta dotter hade tydligen tillsammans med min nära väninna Tove:s dotter bakat brownies i all hemlighet och jag var nu inbjuden på en fikastund med dessa två underbara tjejer. Jag blev bjuden på kaffe, nybakade och väldigt goda brownies och en kort inblick i deras tankevärld under fikasamtalet. När jag satt där och njöt av situationen och fikat kom jag ihåg hur otroligt rik jag ändå är trots allt. Jag har dessa båda underbara tjejer nära mig, jag har en äldre dotter nära mig som jag dessutom fått ha kvalitetstid tillsammans med tidigare under dagen, jag har underbara vänner som jag kan räkna med i vått och torrt, jag har mina föräldrar i närheten, mina syskon i livet, mina hundar alias husgudar och jag har så väldigt många helt otroliga och suveräna människor omkring mig. Så i en för närvarande ödmjuk känsla inför att rikedom egentligen inte sitter i pengar eller ägodelar, kom jag ihåg ovanstående berättelse jag har läst. Tyckte den kändes passande en dag som denna helt enkelt.